onsdag 12 december 2018

Emil på Ritz


Musica nostalgica

Ramlade över den här bilden då jag sökte efter någon annan. Jag har nästan inga bilder där jag spelar orgel. Men den här påminner mig om alla de 14 år jag satt på orgelpallen i Malax kyrka. 

Samtidigt känner jag att platsen vid orgeln inte helt och hållet är bekväm för mig.

Camilla predikar. Hellre.

tisdag 11 december 2018

Tålmodig kvinna formas

Simningen gör mig gott! Morgonsimmar åtminstone en gång i veckan. I vattnet kan jag röra mig som jag vill och inte bara som jag kan. I morse stannade jag så länge i det varma vattnet så att jag nästan löstes upp.

Tanken på att lösas upp stannar i mitt sinne. Hur vet man när man ska hålla ihop sig och när man ska lösa upp sig? Hur vet man när det är dags att välja nya vägar att gå?

Jag står inför många val just nu. Hur kommer framtiden att se ut? Var kommer jag att jobba? Var kommer jag att bo? Var kommer mina barn att bo? Hur ska jag tänka? Hur ska jag satsa?

Mitt liv har så länge kretsat kring cancer och sviterna av sjukdomen. Det har gått över fyra år sedan tumören upptäcktes i mitt bröst. Nu orkar jag inte tänka på sjukdom längre. Kanske var det därför som jag blev så uppgiven igår. För att jag aktivt försökt lägga allt det svåra bakom mig. Jag har bearbetat, både med andra och med proffslyssnare, jag har börjat kunna acceptera att jag aldrig blir den kvinna jag en gång var.

Jag hade nog hellre avstått från cancer än att ha den. Så ädel är jag inte så att jag säger att den gjort mig till en bättre mänska. Cancern tog någonting vackert ifrån mig som ersattes av... ja, av vadå, egentligen? Blev någonting sist och slutligen ersatt?

Inom mig började trots allt en ny identitet växa fram. Ännu är jag inte riktigt färdig med mitt nya jag, känns det som. Jag är mera eftertänksam än tidigare. Samtidigt är jag tyvärr minst lika otålig som förr. Livet är så kort! Jag skulle inte orka vänta ut saker och ting. Men ibland måste också jag inse att jag hålls bäst ihop av att vara rustad med tålamod. Men då ska det också vara någonting som är så betydelsefullt för mig så att alla andra alternativ utesluts.

Herre, ge mig en extra handfull tålamod. 
Det behöver jag just nu. 
Och det vet du. 
Amen.


Starka armar drog upp

Nåja, jag har lugnat ner mig nu. Är själv överraskad med vilken kraft man kan slungas i väggen av gamla erfarenheter som sitter djupt inombords. Men det finns inga garantier. Det finns ingen som kan lova någonting gällande hur stor dos värk en människa ska orka med under sitt liv.

Jag får väl ge medicinen en chans och samtidigt hoppas att jag inte behöver få alla biverkningar den kan ge. Om jag kan låta bli att ta den? Naturligtvis kan jag avstå. Men då får jag samtidigt vara beredd på att jag avstått från att bromsa benskörheten som är en sjukdom i sig att orka med. Mest av allt skrämmer det mig att den kan börja påverka min andning och mina möjligheter att sjunga. Ännu håller min sång professionell nivå och jag stannar gärna där så länge som möjligt.

Under våra två tillfällen med De vackraste julsångerna fick min kanstorssjäl ett uppsving då jag fick hjälpa församlingens kantor med sång och dirigering. Jag tyckte att det var hur roligt som helst och är glad att jag kan använda mina musikaliska gåvor tack vare en kyrkomusiker som välkomnar mitt engagemang i musiken. Tack Michael - min enda vän på Facebook...

måndag 10 december 2018

Självömkan är mitt namn

Hämtade ut min medicin för osteoporos. Medicinen ska injiceras var sjätte månad. Farmaceuten upplyste mig om de vanligaste biverkningarna. Jag hade inte velat höra på men täcktes inte be henne sluta. Vi talar muskelvärk, skelettvärk, tandvärk, luftvägsinfektion, urinvägsinfektion, hudutslag etc, etc. Listan för biverkningarnas drottning är lång. Mycket lång.

Plötsligt har min cancerilska väckts till liv och jag är så fruktansvärt ledsen och arg! All den smärta jag upplevt de senaste fyra åren fullkomligen väller fram och jag kan inte stå emot den tsunami som drar igenom mig! 

Skulle det inte räcka med biverkningar nu?? 
Jag har redan skelettvärk! 
Jag har redan muskelvärk!!
Jag vill inte ha mer!!!

Har hoppat ner i min självömkansbrunn och sitter och stortjutar på bottnen. 
Jag vill inte!! 
Jag vill ingenting!! 

Här tänker jag sitta tills jag blir snäll igen. Och det kan ta ett bra tag. För nu är jag så svart i tankarna att det är bäst att jag hålls här tills jag bestämt mig om jag ska välja pest eller kolera.

Vad jag hatar all värk!!!

söndag 9 december 2018

Givande satsning på teamet

Efter en verkligt intensiv höst tycker jag att det äntligen ser ut att lätta i almanackan. Eller så har jag börjat vänja mig vid mina arbetsuppgifter. Jag hade som mål att under hösten satsa mycket tid och energi på mina medarbetare eftersom jag är helt övertygad om, att om teamet fungerar, så når vi också ut till församlingsborna småningom. Mina frön som jag lagt ut har börjat gro och tar sig riktigt bra. Jag är glad och stolt över mina arbetskamrater och deras engagemang i att verkligen bemöda sig om att vi ska bli ett riktigt starkt arbetslag!

Under vårterminen vill jag få igång frivilligarbetet och olika slag av samarbeten. Det går inte att stressa fram varkendera eftersom jag behöver bli bekant med folk och de med mig. Våren blir i övrigt tuff då jag ska göra mina två sista pastoralkurser och börja på med ledarskapsutbildningen som krävs för en ordinarie kyrkoherdetjänst.

Men först behöver jag vila upp mig lite. 
Advent tätnar ännu innan vi får börja fira jul riktigt på riktigt.

Församlingens vaktmästare Barbro
skapar ofta vackra dekorationer 

av material från skogen.

lördag 8 december 2018

Präst i vinterskrud

Det har varit knepigt att hitta lämpliga ytterkläder till min prästdräkt eftersom jackan är så lång. Största problemet har ändå varit att hitta ett ytterplagg som min arm ryms in i.

Förra vintern surfade jag runt och hittade detta ytterplagg i en tysk nätbutik för gotiska kläder. Tror att det var det enda plagg som jag kunde bära av hela deras stora sortiment. Detta är en slags slängkappa med hål för armarna. 

Så kom jag på att jag ju faktiskt har en hatt som har samma sorts tyg på bandet som kappan på kragen. Och vips! 

I dag kände jag mig riktigt välklädd på gravgården. Man behöver få känna sig rätt klädd i alla sammanhang. Men speciellt då man har med sörjande människor att göra. Det handlar om att visa värdighet och respekt för deras livssituation.