onsdag 17 oktober 2018

Stickkvällar med hög prioritet


Tidigare har jag berättat om syster Susans och mina stickkvällar som vi har en gång i veckan. Det började med att hon och jag ville vara riktigt privata och träffas och prata. Med mig till henne tog jag Junior som lekte med deras Lillan. Småningom började de stora flickorna vara med då läxläsningen tillät det. För några veckor sedan frågade Anton om han också får komma med på stickkväll... Det var så givande så följande vecka dök också hans Jasmin och lillebror Emil upp. 

Det finns ett behov av att träffas sådär i allsköns ro. Det får vara ostädat, man får vara trött och grinig och man får fast slumra till en stund på soffan. Gemenskapen är så otroligt viktig och jag tycker att vi alla lärt känna varandra mycket bättre den här hösten. Barnen berättar om sin skolgång, det är studentskrivningar på gång för både Sofie och Emil, Anton och Jasmin ska snart få baby och ja, vi plåttrar på hur mycket som helst. Susans flickor och mina pojkar är nästan som syskon idag tack vare att vi umgåtts så mycket. Delat vardagen helt enkelt.

Och om vi stickar? Stickningen är ett rätt bra svepskäl för att träffas. Men tänk att man nuförtiden ska behöva sätta en alldeles enkel samvaro i system för att den överhuvudtaget ska bli av. 

tisdag 16 oktober 2018

Lampskärmen skärmade av jobbet

Vaknade tidigt av mig själv och smög iväg på simning och vattengymnastik. Borde ta mig tid att simma tre gånger i veckan för att må bra.

Jag har problem med att koppla bort jobbet och bara koppla av. Tankarna snurrar både dag och natt. Veckorna med nya arbetsuppgifter har kostat på riktigt ordentligt. Men jag har ett knep som hjälper: att gå på loppis. Jag tappar både tid och rum.


Dagens fynd var en stor lampskärm till golvlampan i mitt arbetsrum. Lampan hade i tiderna en kupa som föll i golvet och gick sönder i samband med att vi flyttade hit. Någon ny kupa fanns det inte att köpa. Nu har lampan några år sett ut som en förväxt svamp då jag använt en draperad tygskärm i väntan på "fyndet".

En ljusrosa lampskärm från loppis kan få en att glömma både nästa års budget och obesvarade mejl. 

söndag 14 oktober 2018

Carpe diem


Vem ska styra skeppet?

Det intressantaste med att vara kyrkoherde är helheten. Då menar jag att man får en bild av församlingen, kyrkan och samhället och inser att allt behöver vara i balans för att verksamheten ska fungera. Här kommer min insats in då jag behöver ha koll på alla delar, ha en tydlig helhetsuppfattning och samtidigt behöver se på verksamheten från församlingsbornas och medarbetarnas håll. Inte att förglömma är mitt prästlöfte, kyrkans lära och linje!

Det är lätt för en församlingsbo att önska både det ena och det andra gällande verksamhetsformer och materiella investeringar. Men en enskild önskan har många gånger inte tillräcklig förankring i verkligheten. Är idén realistisk eller en drömtanke? Finns det pengar? Finns det ett sånt intresse som det påstås finnas?

Hela livet har jag jobbat inom församlingar och många gånger har jag kännt mig pressad att tillmötesgå folks önskningar fastän jag har kunnat se utgången. Alla de gånger jag gett efter har det misslyckats. Orsakerna har varit att önskningarna inte motsvarat det sanna intresset på orten, val av repertoar har varit för svår, det har gått på minus i budgeten etc, etc. 

Det går inte att inleda en ny verksamhetsform utan att ha gjort ett grundligt förarbete. Vissa saker ska förberedas länge innan tidpunkten är den rätta för att projektet ska lyckas. Som kyrkoherde har jag ännu mera insyn på alla plan jämfört med tidigare. Det gör att jag känner mig som en slalomåkare då jag ska parera, vakta på hur jag uttrycker mig, vara finkänslig och likväl tydlig i mitt budskap. Men också jag är bakbunden av beslut gjorda utan att jag kunnat påverka dem. Det vad man önskar är ofta inte det samma som är möjligt. Därför är det så viktigt att kunna kompromissa.

Jag är snäll. Men som kyrkoherde kan jag inte alltid vara snäll, då sjunker skeppet helt säkert. Sen är det andras sak att bedöma om jag är kapabel att styra skeppet åt rätt håll och behålla kursen. Om min optimala kurs känns för långt från församlingsbornas kommer ingenting att kunna framskrida. Men kan man enas om en gemensam kurs kan vi alla hjälpas åt på färden.

Välkommen in i en t.f. kyrkoherdes tankevärld!

lördag 13 oktober 2018

Budgeti con violi et äggplanti

Natten är över för min del. Har ändå fått sju timmar sömn och bara vandrat en gång för att mjuka upp kroppen. Nu snurrar tankarna febrilt. Allt som hänt den senaste tiden glimtar till och jag kommer på att jag glömt uppdatera verksamhetsplanen till budgeten och sända iväg den till förvaltningschefen. Sånt känns viktigt att tänka på kl. 5 på morgonen. En ledig lördag.

- Det är nog konstigt att tänka sig att byta till vinterdäck då de lovar +19 grader till helgen, konstaterar min man. Brittsommaren är här om än något överdriven. På vissa ställen blommar blåklockorna och stenmuren på gravgården pryds av små violer som sökt sig dit.

Har aldrig förr varit så medveten om att Guds skapelse har börjat uppföra sig annorlunda. Konsekvenserna av vårt handlande syns allt tydligare. Små val blir stora då tillräckligt många väljer dem. Tänker alltid på hur matvarorna är förpackade. Kanske är det genom Sannas matkasse som jag varje vecka påminns om att det finns snällare alternativ.

Apropå Sanna så kör vi fortfarande med hemleverans en gång i veckan. Vissa veckor har vi paus för att äta vår goda köttsoppa som blir godare ju längre den står. Sanna har ändå betytt mycket för oss. Ja, Junior är inte särskilt förtjust, men vi kompromissar. Vi kan ju ofta äta Sannas då han äter i skolan.

Två dagar den här veckan kom jag hem till nya matdofter. Min man, som tidigare inskränkt sitt matlagande till variationer av makaroner och bacon, hade gjort maletköttstänger med vitlöksstekt spenat. Och dagen därpå bjöd han mig på pizza Melanza, äggplantspizza med kapris. Och hjälp vad gott allt smakade! Och vad imponerad jag var att han gjort allt på egen hand! Den tredje och sista sannarätten för veckan gjorde Anton och jag - spagetti al gamberi dvs räkpasta med fänkol. Mmmm. Dessutom var det roligt att laga mat med min vuxna son som inte längre bor hemma.

Det är mycket som gör skillnad. Livet är en ständig balansgång, ett pararende mellan olika val. Ibland är valen goda, ibland mindre bra och däremellan rätt så katastrofala. Men man gör dem! Och jag tror att det är det viktigaste - att man lever livet och inte stannar på stället i sitt eget ältande, kämpande med en beslutsångest som slukar energi som kunde läggas på annat.

fredag 12 oktober 2018

Vem hade jag varit utan cancer?

År 2015
Runtikring är det rosa bandets oktobermånad och alla möjliga produkter säljs för att stöda bröstcancerforskningen. Det är första året som jag köpt ett rosa band men inte förmår mig att fästa det på jackan. Jag tycker att det är jobbigt och jag vet inte riktigt varför.

Ju längre jag kommer från mitt sjukdomsår desto overkligare känns det. Hur skulle jag ha mått idag om jag inte haft cancer? Det finns dagar då värken i kroppen håller på att förgöra mig. Försöker fokusera på andra och annat för att stå ut. Kanske är det en av orsakerna till mitt engagemang i mitt arbete som präst. Kanske håller jag högt tempo för att slippa känna efter hur jag själv mår.

Ska försöka hålla ledigt några dagar nu. Behöver vila huvudet, njuta av höstfärgerna och dygn utan klockslag.

onsdag 10 oktober 2018

Tid för landning


Tid. Jag har behövt tid. Tid att hitta mig själv i ny miljö, i nya uppgifter, med nya medarbetare, minnas nya namn, skapa nya rutiner. Tid. Jag har behövt tid.

Dagarna har varit sprickfärdiga av arbetsuppgifter. Men jag ser en ljusning i kalendern och det behöver jag se. Annars är inte situationen hållbar.

Kyrkoherdeskapet är intressant. Igår gick jag igenom budgeten med förvaltningschefen. Jag har satt mycket tid på att få ihop siffrorna och tyckt om pusslandet och funderandet. Jag har satt mig in i hur församlingens verksamhet varit uppbyggd och fungerat och hur vi vill gå vidare härifrån. 

- Du är rätt bra på det här redan, säger förvaltningschefen då vi pustar ut efter mötet. Det behövs inte mycket så kan man lyfta någon annan, sporra, inspirera. Det försöker jag minnas att göra med mina egna medarbetare. De behöver känna att de gör ett gott jobb, samtidigt som jag också behöver vara rak i kommunikationen och ta tag i det som inte fungerar.

Jag har varit på årskontroll hos onkologen. Ingen cancer syns. Men det har tagits bentäthetsröntgen för att se om cancerbehandlingen förorsakat osteoporos. Jag är inte glad över att jag blivit två centimeter kortare sen min längd senast mättes. Min förhoppning är att jag inte skulle behöva ha fått också den här sidoeffekten. Får vänta över två veckor på svar.

Nu är det drygt 7 veckor kvar innan jag blir farmor. Vad vi väntar på babyn! De blivande föräldrarna riktigt bygger bo. Det mesta börjar vara skaffat för att kunna ta emot en ny generation i vår släkt. Farmor. Jag smakar på ordet och tycker om det. Farmor. 

- Ska vi städa mitt rum idag? frågar Junior som nu fyllt 9 år och går i trean. 
Jag har suttit med näsan i budgeten så intensivt att Junior till och med föreslår att vi städar. Huvudsaken att mamma är närvarande på något sätt. 
- Ja, vi städar idag, svarar jag. Dags att öppna ögonen för familjen igen. Budgetbubblan är spräckt och jag hoppas på en innestående ledig dag.

- När ska vi få ut våra outtagna ledigheter? frågar jag en kyrkoherdekollega.
- I himlen, svarar han utan tvekan.

Det ligger någonting i det.