fredag 17 augusti 2018

En trygg kyrkoherde i vardande

Man kan gott säga att jag sov på gårdagen då jag vaknade kl. 12.30... Men det blev en sådan urladdning då jag äntligen fick pröva på kyrkoherdeskapet riktigt på riktigt. Jag fick en hel del bekräftat för mig själv. Sånt jag undrat över de senaste månaderna.

Det som starkast stiger upp är att jag aldrig känt mig så här trygg på en arbetsplats. Det finns liksom ingenting längre att oroa sig för. Jag vet vem jag är, vad jag kan, vad jag vill. Jag har lätt att ta tag i saker och får det att gå undan. Dessutom har jag lätt att ta beslut och ta ansvar för dem.

Det som jag upplever att är mina starka sidor är just de som man som ledare behöver ha. Min otålighet kan vändas till min styrka då kyrkoherden är den som har rättighet och skyldighet att agera. Det är mycket lättare att handla än att vänta på att någon annan ska göra det. För mig.

Upprepade gånger betonade jag vikten av tydlighet i kommunikationen. Jag vill bygga upp en atmosfär där vi inte har några mattor att sopa under. Man behöver varken tycka lika eller tycka om varandra, men man behöver kunna jobba tillsammans och jobba för trivsamhet på arbetsplatsen.

Vartefter kommer ni att få läsa om hur det går att ta sig an uppgiften som församlingens ledare. Det är spännande och inspirerande. Och som sagt, framförallt så känns det tryggt. 
Gud bär mig nog.

torsdag 16 augusti 2018

Nya arbetskamrater

Har haft en lång planeringsdag tillsammans med mina medarbetare i Replots församling. Vi är sju stycken plus min vikarie som jobbar enbart under mitt månadslediga veckoslut.

Första intrycket av allt är mycket gott. Supergott egentligen. Diskussionerna var aktiva, inspirerande och gav många direkta resultat. Jag känner flera av mina nya arbetskamrater sen länge men församlingen är mer eller mindre helt obekant för mig.


Jag fick titta in i mitt arbetsrum och det var alldeles rörande att jag i pastorskansliet redan fått ett eget rött postfack med mitt namn på. Ibland är det de små gesterna som berör en allra, allra mest.

Ja. Jag kände mig verkligen välkommen!

onsdag 15 augusti 2018

Skrapa rutor eller speglar?

Stegvis återgår vi till vardagen då min kantorsman börjat jobba idag. Jag är ledig hela augusti och börjar i Replots församling 1.9.


Den allra första konkreta skillnaden på att jobba i stan eller i skärgården är parkeringen. I stan ska man köra runt runt och försöka hitta en plats medan skärgårdsförsamlingen har en stor parkering där man kan välja ny plats för varje veckodag.

Apropå att parkera bilen. På 1970-talet då vårt hus byggdes var bilarna betydligt mindre och framförallt smalare. Då jag bytte bil för en dryg månad sedan hade jag inte måttbandet med. Jamen! Nu ryms den nya inte in i garaget... Antagligen mitt största ilandsproblem för tillfället.


tisdag 14 augusti 2018

Junior och kvinnfolksprat

Syster Susan har tre flickor och jag har tre pojkar. Vi bor 15 minuter från varandra och har fostrat våra barn så att de ska känna för familjerna. 

Som ett steg vidare skulle vi mammor nu vilja träffas någon kväll i veckan, sitta och sticka medan våra sladdisar leker tillsammans.

Igår kväll hade vi en sådan kväll och det var roligt att också de stora flickorna satte sig ner och berättade hur skolstarten gått. Jag minns från det jag var liten att mammor som sitter och stickar hålls på sina platser och har tid att lyssna. 

Vi kom att diskutera en del handarbete, vi kvinnfolk (5 st) och Junior, 8 år. Men det var något som han inte förstod och ville att vi skulle förtydliga, sägande:

- Kan ni säga igen. Jag kan inte förstå det. Jag är man.

Ridå.

måndag 13 augusti 2018

Hårfin konfirmation med hicka


Glädjen var stor då jag tillsammans med mina söner och min man kunde delta i söndagens konfirmation i Korsholms kyrka. Vi sjöng aktivt och ingen behövde mutas med russin under predikan. Besvärligast var att få stopp på Juniors högljudda hicka...

Min systerdotter Alma blev konfirmerad och hade den vackraste av frisyrer på sin konfirmationsdag. Susan, släktens frissa, stod för hårskapelsen.


lördag 11 augusti 2018

Drar ihop sig till vardag


Trist att avloppsvatten som läckt ut i stora mängder förorenat badvattnet i Vasa. Nu är det badförbud överallt. Speciellt de som har öppna sår ska vara på sin vakt. Det är livsfarligt om man får badsårsbakterier! Och jag som verkligen hade tänkt utnyttja havsvattnet för min simning nu i augusti. Som tur är öppnade simhallen igen den här veckan.

Skolorna börjar på måndag här i Vasa. Junior blir tredjeklassist och ska börja läsa engelska. Dagens barn är så otroligt duktiga på engelska. Bra uttal har de dessutom. Finska har Junior läst sen ettan.

Min man kom hem med en låda rensade blåbär som han köpt på torget. Aldrig någonsin har vi köpt blåbär men nog var det skönt att bara fylla fryslådorna och så var det klart. Jag tycker om att plocka bär men blåbär tar på ryggen och jag har en viss respekt för ormarna. Speciellt nu då vi haft värmebölja länge. På buskarna mognar krusbären som vi plockar rätt i mun eller sätter på gröten.

Börjar känna av ett visst pirrande med tanke på att jag har nya arbetsuppgifter framför mig. Försöker hålla ledigt så länge som möjligt. Den här veckan har jag suttit som klistrad vid EM-sändningarna i friidrott. Det är jag som är bänkidrottaren i familjen. Övriga kunde inte bry sig mindre...