onsdag 29 maj 2019

Full fart framåt!


Tidigare i vår var jag med om ett omfattande lämplighetstest för att både jag själv och domkapitlet skulle veta om jag är lämplig att handha kyrkoherdeuppgifter. Då jag nyligen fick svaret var det ungefär som jag själv upplever mig. I det stora hela har jag just de egenskaper som behövs för att nå framgång i förmansuppgifter.

Jag ansågs vara livligare än den genomsnittliga sökanden till utbildningen eller genomsnittet i den finska befolkningen. Min livfullhet återspeglar sig i att min tålmodighet är lägre än bland andra sökande. Det som gladde mig extra var bekräftelsen av mitt sociala mod men samtidigt behöver jag vara medveten om min egen ork.

Så. Nu är jag i full gång med att lära mig styra skutan. Återstår lite hemarbete och en resa till Lärkkulla i oktober så har jag papper på att jag är formellt kompetent som kyrkoherde. Känns bra.

tisdag 28 maj 2019

Tröstlös väntan?


Många har just nu bråda tider eftersom skolårets sista vecka är på gång. Vårens studenter förbereder sina fester och blickar framåt mot oskrivna blad. Någon missade mössan och kan ha svårt att känna glädje med alla de andra, de som var "duktigare". Yngre skolbarn ser fram emot en lång rad, till synes, ändlösa sommarlovsdagar.

Men de som är ledsna? De som valt andra vägar och kanske ser ut att ha misslyckats. Kan man känna glädje och förväntan inför sommaren då ens liv känns som innehållet i en skrotlåda? Alla delar har någon gång hört ihop med någonting helt. Då vardagen är kantad av skrot kanske det känns som en omöjlighet att orka ta sig samman för att laga det som lagas kan. Är livet utdömt för att ens själ är söndertrasad, sårad, blödande?

Tiden läker alla sår, sägs det. Vissa sår kan läkas men ärren påminner om vad som hänt. Andra sår bråkar och vägrar ta ihop. Den inflammerade massan rinner kontinuerligt ut och blandar sig med ångesttårar som nonstop väter kinder utan glädjefräknar. Ibland kanske den bästa lösningen är att bara sitta orörlig och vänta. På läkningen.