tisdag 30 december 2014

Snyltgästen



När ger man upp?

I vilket skede ska man kontakta sjukhuset och be om hjälp? När är mycket för mycket? Jag vet att jag har en dalgång i slutet av andra veckan. Där är jag nu. Ska jag förlita mig på att det är så den här gången också?

Har haft huset fullt av ungdomar. De stora pojkarna har kunnat hjälpa Kloker med vissa praktiska saker och min första flicka har tagit hand om Junior. Jag har inte behövt varken koka eller diska och har kunnat dra täcker över öronen några timmar. Deras glada skratt och skrammel har haft hög mysfaktor medan jag själv befunnit mig i dimman.

Man hamnar att underkasta sig cancern. 
Man hamnar att gråta en skvätt under täcket.

Camilla Kerstin Maria

Camilla Kerstin Maria
Om jag väljer att "översätta" mina tre namn kan betydelsen lyda: 

En kristen tjänarinna som älskar Gud.

Vi läser i 1 Petrusbrevet 2:4-5

När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir ni också till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.
                                                                          

Namnet Maria

Mitt tredje namn, Maria, är en grekisk eller latinsk form av det arameiska namnet Mariam. I den kristna världen är Maria det vanligaste flicknamnet även om det ofta används som ett mellannamn.

Vad Maria betyder är en omtvistad fråga. De vanligaste tolkningarna är: älskad, älskat barn, önskebarn, kärlek, gåva, stark, trotsig, rebellisk, älskad av Gud, den som älskar Gud, den helade, stor sorg, den vackra, den charmiga osv.

I Bibeln omnämns sex kvinnor som heter Maria:

1. Jesu mor
2. Systern till Marta och Lasarus
3. Maria Magdalena dvs Maria från Magdala
4. "Den andra Maria", hustru till Klopas
5. Mamman till Markus (evangelisten)
6. En av församlingsmedlemmarna i Rom

Namnet Kerstin

Mitt andra namn är Kerstin som är en försvenskad form av latinets Christiana som betyder kristen. 

I Sverige har namnet använts sedan 1500-talet med ett uppsving från 1930-talet fram till 1950-talet.

måndag 29 december 2014

Korsstygnen talar



Då de som vet förklarar

Har hämtat ut flera mediciner. Måste ta itu med de inflammerade bölderna i hårbottnen innan de blir ännu värre. Alla biverkningar ska ha sin egen medicin, vars biverkningar ska ha sin egen medicin, vars... Illa.

Minns då jag var på ett apoteket i samband med att jag fått min diagnos. Det blev tal om bröstcancer. Personen ifråga ville kanske trösta mig då hen sa: Prognosen för bröstcancer är god. Ska man ha cancer så är det bröstcancer man ska ha. Bröstcancer är nästan som... ingenting!

Camilla på åldringshem

Gråter sällan. Nu gråter jag. Vaknade med värk, mera värk, oändlig sådan. Tar det aldrig slut det här eländet? Har blivit otroligt "töflo" (fumlig) eftersom finmotoriken inte fungerar som den ska. Det känns som om alla fingrar hamnat i kläm mellan bildörren. Ni vet den där dunkande känslan och domningen. Det blir svårt att knäppa knappar, knyta band, öppna knutar, få medicinen ur förpackningarna. Saker faller ur mina händer då jag inte kan greppa dem.

Kunde passa rätt bra in på ett åldringshem just nu. Med rullatorn skulle jag ta mig till samlingsrummet och vänta på andakten som församlingen ska hålla. Prästen skulle få komma och leta fram rätt psalm åt mig eftersom jag inte kan bläddra i så tunna blad själv. Grannen håller sin psalmbok uppåner och jag vänder den rätt väg och försöker mig på ett leende. Tror inte att hon märker någon skillnad. Har svårt att koncentrera mig på prästens ord. Är det jul eller påsk? Psalmerna hör ihop med en stor högtid, det vet jag. Prästen önskar God Jul och jag får svaret på mina funderingar. Men vad sa han annars? Det var bekant, men orden fanns någonstans där långt borta utanför min dimma. Men andakten var ändå fin. Trygg.

Skjuter rullatorn framför mig. Vilket rum var det nu som jag bor i? Kan inte minnas så jag öppnar en dörr och tittar in. Bor jag här? Kanske... Kanske inte. Någon som vet?

Junior knäpper


söndag 28 december 2014

Namnet Camilla

Camilla (Kamilla) har ett latinskt ursprung och betyder offerprästinna eller offertjänarinna. Camilla betyder även omtänksam. I Sverige togs namnet i bruk i slutet av 1700-talet och hade en topp på 1860/70-talet och en annan på 1960-talet. Namntrenden är avtagande.

Mitt förnamn har jag alltid gillat. Det har det. För mig betyder det att namnet klingar. Innan jag var född fick min pappa tre små änglar av en elev. De där änglarna hänger med ännu. Eleven hette Camilla. Det tyckte min mamma var så fint så om de fick en flicka skulle hon heta Camilla. Och så blev det.

Bloggen - mitt eget val

Nu är jag riktigt trött på det här. Trött på att vara så svullen och uppblåst så att kläderna inte passar längre. Trött på värken och orkeslösheten. Trött på cancern. Jag är riktigt fed up faktiskt.

Någon skrev till mig att jag inte ska känna press att skriva varje dag. Jag känner ingen press. Jag skriver för att jag vill, för att jag har valt att uttrycka mig fastän jag blandar på e och ä, o och å. Utan min blogg skulle jag vara betydligt ensammare, råddigare och mera ångestfylld. Bloggen är min kontakt med omvärlden, mitt sätt att göra något som känns värdefullt under sjukdomstiden och som ger mig energi att orka en dag till.

Googla på cancer + en svordom och ni får många träffar. Jag totalvägrar den kombinationen. Cancer är för mig inte längre ett negativt ord. Det är förenat med utmaning, framåtanda och tro. Livet utmanas, jag vill sikta på att bli frisk och min tro bär mig.

Nu har jag snart gett bort alla kläder som jag aldrig kommer att rymmas i igen. Medicinen som jag ska ta 10 år gör mig inte smalare, tvärtom. Jag har accepterat detta och ska skaffa en ny och fräsch garderob tills jag börjar jobba igen. Vill ju bli en färggrann präst!

Kommunikationen behöver fungera

Då det står alldeles stilla i huvudet brukar jag se vad jag skrev samma dag förra året. I det inlägget röt jag till en aning. I all välmening, men i alla fall. Inlägget kan ni läsa här:

http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/informera-ratt.html

Ni som inte jobbar med jordfästningar har kanske varit på några, några tiotal, kanske flera. De ni har varit med och ordnat är ungefär en hand full. Mer eller mindre. Jag har snabbt överlagt och kommit fram till att de jordfästningar jag varit på räknar jag i tusental vid det här laget. Därför tycker jag att det hör till min skyldighet att reagera då det finns saker som man kan rätta till för allas skull. Jag har inte särskilt svårt att ta kritik. Men som sörjande skulle jag inte vilja bli irriterad på begravningsdagen som följd av brister i kommunikationen.

lördag 27 december 2014

Då orken tryter

Mycket är det jag skulle vilja företa mig. Litet är det jag verkligen orkar ta itu med. Tänkte dammsuga huset. Jag orkade vardagsrummet och köket. Sen stöp jag i säng.

Försökte gräva fram min igensnöade bil och skrapa rutorna. Men jag insåg att jag inte orkade. Det insåg grannen också som kom och hjälpte mig. Tack!

Har tillsammans med Junior njutit av det goda sparkföret. Njutit några tiotal meter. Gått till postlådorna och ränt ner. Upp igen, ränt ner. Det är en minimal lutning på "backen". Orkade några gånger.

Steget från vågrätt läge till att verkligen få något gjort är förvånansvärt stort då man har cellgift i kroppen. Märker att jag blir tröttare ju längre behandlingen pågår. Jag skäms över i hur dåligt skick jag är. Jag har ju minsann tid att röra på mig. Men min kropp strejkar fastän jag talar med den på skarpen. 

Bak örat har jag lagt min släktings ord: Försök komma ut och få frisk luft varje dag. Det gör dig gott. Hon vet exakt vad hon talar om. Vi delar erfarenheterna av skelettvärken och hur cellgiftet förstör allt det friska i samma fart.

Så här har jag det. Orken tycks ha gått och gömt sig.

Pigans väg



Länken i kedjan

Ofta tänker jag på hur släktingarna i generationerna före min fortfarande formar mig. Alldeles konkret blir jag påmind om detta då jag hänger upp den gamla julstjärnan i fönstret. Den har i tiderna hängt i fönstret hos min mormorsmor. 

Aldrig tidigare har jag så konkret uppfattat att jag "bara" är en länk i kedjan. Men en länk är viktig. En felande eller svag länk äventyrar kontinuiteten.

I min egen kedja är den kristna tron grunden. Jag ser det klart i de länkar som jag kommer efter. Jag ser det också klart att det är min uppgift att vara med och hjälpa till att göra länkarna efter mig hållbara. Därför månar jag om mina barns och mina syskonbarns känsla för släkten, för kyrkan, för traditionerna, för musiken. 

Varje människa är avgörande för sitt sammanhang. Stärk den egna släktkedjan genom att ge vidare kunskap, erfarenhet och minnen. Bädda för att mottagarna blir glada över gåvorna. Detta är också ett sätt att gå Guds ärenden.

fredag 26 december 2014

Déjà-vu

Ni har säkert varit med om att ni tycker att ni redan upplevt situationen som ni hamnat i. Forskare menar att en liten detalj i den aktuella situationen kan få den gamla erfarenheten att väckas till liv. Detta sker i synnerhet då man är okoncentrerad t.ex. i samband med en sjukdom. På 1880-talet började man tala om déjà-vu (franska "redan sett"). 

Till julen fick jag en skiva gjord av mina två tonåriga brorsbarn – en storasyster och en lillebror. De hade bandat in några låtar där de sjöng och spelade. Jag hade ingen aning om att lillebror hade börjat sjunga solo och blev totalt överraskad då han klämde i redan i de första takterna. Storasyster var betydligt vanare att sjunga och jag vanare att lyssna på henne. 

Min lillebror och jag brukade sjunga duett då vi var lite yngre än vad hans barn är nu. Han behövde bara öppna munnen så smalt alla tanthjärtan på direkten. Jag hade liksom ingen chans att komma ifatt hans popularitet fastän jag var betydligt vanare och säkrare. I takt med att han med sin gossopran sjöng högre och högre steg tårarna i åhörarnas ögon och då han höll ut långa toner plaskade de ner för kinderna. Tårarna alltså.

På skivan återkom samma fenomen. I takt med att lillebror sjöng högre och högre kände jag hur euforin steg inom mig. Då jag trodde att han sjöng så högt han kunde klämde den rackarn i med en ters till och jag började gapskratta. Déjà-vu! Jag skrattade för att jag kände igen mig. Den stackars storasystern skulle aldrig ha en chans att charma på samma sätt. Inte fastän hon skulle göra sitt yttersta.

Becca  vi sitter i samma båt du och jag. Vi är storasystrarna som får ta ett steg tillbaka då småbröderna öppnar munnen och tar ton. De har en unik charm som rör människohjärtan. Fast jag tror att både du och jag är överens om att vi kan bjuda på det. För om sanningen ska fram så är vi i själva verket oerhört stolta över våra småbröder som sjunger så att tanterna går hem med våta näsdukar i handväskorna...

Bra gjort ungdomar!

Biverkningseländet

Som en följd av cytostatikan förändras ytorna i munnen och smaken påminner om ärgade batterier. Vet inte hur de smakar men jag förenar dem med smaksinnet just nu. 

Allt sött som jag sätter i munnen förändras så att det känns som om jag åt enbart härsket smör. Allehanda kakor, kex, konfekt, lakrits får jag kväljningar av. 

På den salta sidan fungerar fortfarande någotsånär julskinka, franskisar, starka ostar, salta kex och saltade nötter. Äter gröt på morgonen även om det smakar strunt. Kan få ner en brödskiva om jag rostar den före. Har ni testat rostad limpa med kalles? Banan, äppel och päron går an att äta. Kaffet har jag gett upp. Försöker dricka kamomillte och mineralvatten utan smak. Det är ungefär det här jag får i mig av allt julgott. 

Har någon som varit i min situation hittat något annat att äta? Ni får gärna ge mig tips. Det blir lite enahanda i längden och jag har många månader kvar av behandlingen.

Ett annat problem är den halsbränna man har hela tiden. Smärtorna den ger är verkligen inte av denna världen. För att orka med eländet tar jag största dosen av receptbelagd medicin som jag fått utskriven.

Resten av biverkningseländet lämnar jag till en annan dag. Det är nu harmt att all den goda julmaten för mig inte är en del av den här julen. Men det är egentligen smått. Men irriterande i alla fall.

Stilrent, Junior!



torsdag 25 december 2014

Junior ser med egna ögon

Vi har många vänner och bekanta som är präster. Fastän Junior vet det känner han dem bättre som privatpersoner. 

Mamma ska bli präst.
Prästen som finns på fotografierna från hans dop – är kvinna. 
I morse hann vi se den kvinnliga prästen välsigna i den tv-sända julottan. 



Senare på dagen såg vi reprisen av julottan från Leksands kyrka. 

Då predikan började och prästen i predikstolen kom i bild vände Junior sig hastigt mot mig och utbrast: 

- Va?! Finns det pojkpräster också

Ridå.


En fotograf är född

Juniors min var obeskrivbar då han i det stora paketet hittade en kamera. Han förstod inte alls att det var en julklapp till honom.

Tillsammans har vi fotograferat en hel del det senaste året. Men jag vill att han lär sig att fota "på riktigt" och kom över en fantastiskt fin och otroligt prisvärd begagnad kamera åt honom. 


Det tog några minuter att visa hur man gör och resten av kvällen skrattade vi gott åt hur proffsig han såg ut då han förevigade det mesta som finns i vårt hem (se bilderna nedan). 

Det är hans egen kamera och han får hantera den själv. Det enda jag säger är att han ska ha remmen runt nacken så att han inte tappar kameran i golvet eller ute på marken. 

Vad roligt vi kommer att få tillsammans! Kloker hänger gärna med ibland då vi fotar så då kommer vi oss ut alla tre och har ett gemensamt intresse.






Camillas julpredikan 2014

Hon snusade på byltet och lade det varsamt i krubban. Där låg han sedan i det skumma ljuset och sov. Hennes barn. Hennes och Josefs lånebarn.

Ängeln hade kommit med bud. Maria var den utvalda som skulle föda Guds son. Han skulle heta Jesus. Maria förstod nog inte mycket av det hela men hade svarat ja på att ställa sin kropp till förfogande. Att låta det lilla livet spira under sitt hjärta och sedan föda pojken i den värme som kom från djuren i stallet. 

Detta som skedde var ett mysterium. Josef förstod kanske ingenting alls. Ändå tog han Maria till sitt hjärta. Maria och den lille. Han var inte den riktiga pappan, men han var likväl utvald. Han var den som skulle skydda Maria och barnet från all den ondska som fanns utanför stallets väggar.


Det rör sig om tre personer. 
Hon ställde sin kropp till förfogande så att Guds budskap skulle kunna nå ut över jorden. 
Han ställde sig bredvid henne för att stöda, hjälpa och finnas till hands. Visst var han en mänsklig pappa för pojken. Så mycket pappa man kan bli till ett barn som blir till av helig ande. 
Och barnet? Pojken fann sin trygghet hos sin föräldrar. Men tidigt lärde han sig att han var tryggast där hans Pappa fanns. Där var han hemma på riktigt.

Likt Maria får vi ställa oss till förfogande. Med våra kroppar, med våra sinnen. Använd mig Gud. Låt mig få sprida ditt budskap ut över världen. Ut i cyberrymden. Använd mina erfarenheter och led mig så att jag kan omforma dem till brev som sänds till okända adresser. Låt min kropp och min själ få vittna om att du har oss alla i din hand. 

Likt Josef kan vi stöda varandra i vardagslivet. Finnas där, ha omsorg och omtanke i beredskap. Josef stödde sin Maria i det uppdrag hon blivit utvald att ta sig an. Kanske är du ingen Maria utan istället en Josef som med praktisk hjälp kan bidra till att Guds budskap når ut över jorden. Eller åtminstone i den egna byn eller på den egna plätten. I lägenheten där du bor.

Barnet var Gud själv som kom till oss i den lilla kroppen. I ett kyffe tog Gud, i mänsklig gestalt, sina första andetag omgiven av stora, varma djur. Hans strålglans lyste upp stallet. Lyste upp jorden. 

I varje människa finns Guds strålglans inplanterad. Men syns den? Finns den där medvetet eller omedvetet? En människa som sagt sitt ja till Gud lyser upp hela rummet, hela omgivningen. Då människor som tackat ja till denna strålglans möts, bländar de varandra. Ljuset sprids och öppnar stängda dörrar så att allt flera finner den inre strålglansen och börjar omges av detta underbara sken.

Må den lille i krubban signalera att Gud är densamme igår, idag och alltid. 

Må den lille påminna oss om att alla har möjlighet att få lysa av Guds kärlek. 

Må den lille visa oss att Gud är här. Nu och alltid.

Må den lille få oss att inse att livets mening finns i krubban i stallet. 

Må alla finna vägen till stallet. Nu och i kommande generationer.

Amen.

En annorlunda afton

Sov bort hela seneftermiddagen och kvällen under julafton. Jag behövde verkligen den sömnen. Den svåra skelettvärken håller i sig liksom hela bunten av andra biverkningar. Trots det har jag bra humör vilket underlättar för oss alla. Kloker sover sen länge och ska upp strax efter kl. 4. Första julottan börjar kl. 6, den andra kl. 8.

- Pappa, du skulle behöva börja gå i säng nu om du ska orka upp klockan fyra, sa Junior vid niotiden. Det är en hel del som den ungen håller reda på... 

Har ätit lite, ska släcka ljusen och försöka sova några timmar igen. Minsann är det en annorlunda julhelg. Annorlunda, men rätt så bra i alla fall.

onsdag 24 december 2014

Frid på jorden



Camilla och familjen tackar

Under hösten och speciellt nu inför julen har jag och familjen fått många hälsningar och gåvor. Vi har blivit överraskade och glada över all omtanke och värme som visats oss. Ingen nämns och ingen glöms. 

Aldrig kommer vi att glömma just den här julen. Den som var så svår och den som samtidigt blev så vacker.

Vi uppskattar hur ni bryr er om oss och önskar er en välsignad julafton!



Lucka 24 - Krubban



tisdag 23 december 2014

Julafton hos oss


Julafton den 23:e

Precis som vanligt firar vi julafton den 23:e. Så här skrev jag förra året:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/tidigarelagd-julafton.html

Junior springer runt och undrar om julgubben säkert hittar till oss. Skinkan är tagen ur ugnen och det doftar jul i huset. Mittemellan lovade hämta en apelsin från butiken så att han och Junior kan sticka hela nejlikor i den. Sen hänger de upp den i röda band.

I år har jag lagt större vikt vid jultraditionerna. Främst för pojkarnas skull. Så att de ska känna att allting inte flyter runt utan att det finns stadga och ett mönster som håller. Också tonåringarna blir som småpojkar och "vi brukar" både hit och dit och "titta vad jag gjorde i dagis"...

Här kan ni passa på att läsa några av mina inlägg från december 2013 medan vi har "julafton" hos oss.

Man kan fira jul på olika sätt:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/inte-utan-jesus_23.html

Avstår aldrig från barnet i krubban:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/den-oronlosa-oxen.html

Titta dig runtomkring och upptäck: 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/har-du-missat-nagon.html

Mamma ska spela för fullsatt kyrka när Junior insjuknat på julafton:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/guds-ledning.html

Lucka 23 - Kyssen



måndag 22 december 2014

Minnen som bär



Flumflum

Sömn gör gott. Har lyckats sova några timmar under dagen. Det är skönt att låta medvetandet slappna av. Men det är samtidigt svårt att göra det. Att låta sig föras till nivåer och stämningar i kroppen och sinnet som är okända. Det låter lite flumflum och det är väl just det som det är  den här dimman som man hamnar i då smärtorna tar över både kroppen och medvetandet. 

Om jag är lycklig? Ja, absolut!
Om jag har ont? Ja, absolut!
Om jag är trött? Ja, absolut!
Om jag är glad? Ja, absolut!

Jag är i hög grad levande. Ja, absolut! 

Ny dag

Svåra smärtor men gott humör!


Lucka 22 - Ängeln



söndag 21 december 2014

Snabbt dålig

Har snabbt blivit dålig. Skelettvärken lamslår mig. Orkar inte ens gråta.

Jullovet är här

Nu har alla pojkar alldeles strax jullov. En i gången har de avslutat sina terminer. Jag längtar efter dem. Samtidigt orkar jag inte riktigt engagera mig i alla deras förehavanden. Då tre pratar i munnen på varandra slås mitt hjärnkontor ut. 

Skelettvärken är också här men inte ännu med sådan kraft som tidigare. Tänk om jag skulle få besparas lite den här gången...

Barnet i krubban kommer till alla oberoende av hur man är i skick. Vi tackar och tar emot den gåvan. Kärlekens hemlighet.

Tredje chansen

Denna dag den 21 december för tretton år sedan frontalkrockade jag. Sedan dess har jag delat in livet i tiden före och efter bilolyckan. Då upplevde jag att jag fått en andra chans.

I år får jag göra ett tillägg. Jag har fått en tredje chans att överleva. Att leva. Ord kan inte beskriva min tacksamhet.

Lucka 21 - Pepparkakshuset



lördag 20 december 2014

Sjung julsånger!

Hade jag varit frisk och varit kantor hade jag spelat De vackraste julsångerna just nu. (Antagligen hade jag varit präst...) Denna dag är en av kantorns intensivaste på hela året. Flera gånger har jag dessutom kunnat ha två begravningar med minnesstunder tidigare på dagen. Det tar förstås bort en hel del koncentration och man måste se till så att krafterna räcker för hela dagen.

Sjung julsånger, gott folk! Det är nu som de känns som bäst!

Juniors reaktion på cellgiftet

Flera dagar före dos tre som jag fick i förrgår var Junior orolig. Hans mage var orolig. På torsdag morgon grät han då han vaknade. Hela förmiddagen gick han runt och sa att han har ont i magen. Plötsligt var han försvunnen och jag hittade honom under täcket i sin egen säng. Han förklarade att han var sjuk. 

Mina föräldrar hamnade att hastigt ställa upp så att jag skulle hinna till sjukhuset och Kloker till jobbet. Hela tiden jag var borta hade han varit melenkelen (lågmäld) och hade inte ätit någonting alls. Genast jag kom in genom dörren så tog han på sin sura min så arg och dum och trist...

Det tog mig hela kvällen att blanda bort honom och till slut föreslog han att vi skulle laga pannkaka tillsammans.

Följande natt hade han kommit och sovit med mig och åkt till dagis på morgonen. Jag hade inte märkt av någonting eftersom jag sov djupt.

Hur ska man kunna skona sina barn? Vad kommer de att bära med sig för trauma högre upp i åldern? På vilket sätt kommer min sjukdomstid att forma dem?

Det finns hur mycket som helst att fundera på förutom det som direkt rör min kropp och mitt psyke. Cancern tar hela familjen, men på olika sätt.

Liten rapport

En natt av enbart lite slummer. Kortisonet ger mig mani och jag har susat på som en höststorm sen balansen kom tillbaka igår kväll. Går det som de andra gångerna slår skelettvärken till natten till söndag. 

Har svårt att samla tankarna så jag får återkomma.

Lucka 20 - De vackraste julsångerna



fredag 19 december 2014

In i dimman igen


Tidigare har jag skrivit att jag tar med mig nära och kära in i dimman. Finns så mycket roligt att tänka på. 

Har svårt att sortera intryck igen och vi här hemma tävlar om vem som är grinigast av oss alla i huset. Tycks det som.

Lucka 19 - Släktkalasen



Än slank hon hit och...

Har sovit klockan runt och lite på. Larmet ringde för att jag skulle upp och ta kortison. Benen viker sig under mig och jag har tappat balanssinnet. Nu går jag verkligen längs väggarna. Får nog ta in rullatorn då jag är ensam hemma så att det inte går som för en av mina bröstsystrar. Hon svimmade hemma och slog sig riktigt rejält i dörrposten,

Tack för mejlen med glimtar från era vardagar. Mitt intresse för andra människors liv är nog något av det sista som lämnar mig. Ni tycker kanske att ni inte har något att komma med. Men ni ska inte jämföra er med min situation som är extraordinär. Jag vill verkligen hellre ha en vardag där inte så mycket spektakulära saker inträffar. 

Alla har unika liv och unika situationer. Min är bara en som får mera uppmärksamhet eftersom jag valt att leva igenom detta cancerår med dörren på glänt till vårt familjeliv. 

torsdag 18 december 2014

En lyckad dag på onkologen

Allt har gått enligt planerna och jag är hemma igen efter nästan fyra timmar på sjukhuset. Fick huvudvärk och värk längs armen. Hann tänka att venen brister. Men det lugnade ner sig. Jag är riktigt trött och kortisonfyllan börjar fylla mig med ont i magen.

Men det var många goda stunder med värdefull samvaro på onkologen. Tiden flög iväg då min bröstsyster och jag låg bredvid varandra och pratade. Vi träffade också på en till bröstsyster som fick sin sista behandling. Vi har exakt samma medicinering och hon visade konkret att man kommer igenom sex cellgiftdoser. Tack till er alla på onkologen för en riktigt fin dag trots att det handlar om så svåra och smärtsamma upplevelser och känslor. Kände mig orolig före men med gemensamma krafter och uppmuntrande ord kommer man vidare några steg igen. 

Min adress får ni gärna sprida speciellt till cancergrupper på Facebook. Jag har själv blivit hjälpt av andras berättelser. Kanske kan jag hjälpa någon annan med min.

Vill ni sända mejl kan ni göra det på adressen: camillapredikar@gmail.com

Kommentera gärna inläggen så blir det diskussion. Vi kan alla lära oss av varandra. Man kan kommentera anonymt.

Med hopp om att min blogg kan vara ett forum som är till nytta och glädje för många!

Min blogg började i september 2013 som en beskrivning av mitt sista studieår och min väg till präst. Jag skulle ha prästvigts 12.10.2014.
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/09/vagen-till-prast-vagentillprast.html

Allt slogs i spillror 2.9.2014 då det vid en rutinkontroll hos gynekologen upptäcktes en tumör i mitt bröst. 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/09/beskydd.html

Cancerbeskedet kom 9.9.2014. Sen den dagen har ingenting varit sig likt.
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/09/daliga-nyheter.html

Rumban börjar om

Sovit några få timmar. Började ta kortison igår för att förbereda dagens behandling på onkologen. Känner mig olustig och trött. Skulle vilja ut och fotografera naturen i snöskrud. Man kan få otroligt talande bilder på vintern. Närbilder av snökristaller i vinterljus har jag aldrig fotat. Hoppas att jag småningom får det gjort så att mina bilder kan följa årstiden.

Men nu tar vi först itu med cellgiftet. Det är min tredje och sista dos som jag får av den här medicinen. De tre återstående gångerna får jag en annan medicin, med nya spännande biverkningar... Om ni är insatta i cytostatika eller vill veta mera detaljer informerar jag er gärna per e-post. Eller om ni annars bara vill höra av er. Jag besvarar alla mejl. Med en liten reservation för att jag kan glömma bort det... Påminn mig i så fall.
............................................
- Vad heter det här som finns på pepparkakan? frågade jag då vi satt i matsalen på dagisjulfesten samtidigt som jag pekade på det vita ovanpå den.
- Glasyr, svarade min systerdotter.
- Ja, just det!
............................................
- Vi ska svänga till vänster där framme vid..... Ja, vad heter det nu? Min bröstsyster satt bredvid mig i bilen och pekade framåt.
- ???
- Trafikljus! utbrast hon efter en tänkarpaus.
............................................

Lucka 18 - Ljusen



onsdag 17 december 2014

Makar som prövas

Proverna visade att jag är tillräckligt stark för att få den tredje dosen cellgift i morgon. Mina pigga dagar blev inte lika pigga som förra gången och jag upplever att jag inte hunnit återhämta mig tillräckligt. Det sitter liksom i ett nu.

Det närmar sig slutet på mina julförberedelser. Nu hamnar Kloker och pojkarna att ta över mina sysslor. Kloker är van. Han ställde upp till 100% under mina tre studieår. Vi har förmågan att samarbeta bra i vardagen och hoppas kunna komma igenom detta – sammansvetsade och ödmjuka för att vi har varandra. 

Då vi står inför faktum att döden faktiskt kan skilja oss åt hamnar vi att konfronteras med många djupa känslor. Allt som vi byggt upp genom åren ligger plötsligt i en vågskål där det kan kippa över till vilket håll som helst.

Vi tvinnar våra två livstrådar med en tredje som gör att våra stärks och kan hålla för alla påfrestningar. Vår kristna tro är vår grund och vår fasthet. 

Må Gud låta oss få åldras tillsammans. 

Lucka 17 - Nissen



tisdag 16 december 2014

Dagisjulfest

Kinderna avslöjar skelettvärken.
Junior var nöjd. Mamma hade guldblomman och själv hade han sin nya tomtedräkt. 

Dansade ringdans. Har man dumt huvud får kroppen lida. Skelettvärken är svår nu efteråt. Men det var roligt att få låtsas att allt var som vanligt. Om så bara för en stund.

Cancer får synas

Tomtedräkten är struken. Junior insisterar på att jag ska byta ut tomteluvan mot den röda stickade mössan med guldros. Han har lovat att jag får ta av den om jag får varmt. Hellre en mamma utan hår än en med peruk. Jag är bara glad för att han accepterar mitt utseende. 

Flera gånger har jag suttit och druckit kaffe bland folk utan någonting på huvudet. Visst viskas det och pekas på mig. Jag ser det fastän det görs ganska diskret bland vuxna. Tonårspojkar pekar mindre diskret. Det får mig att räta på ryggen. Inte i protest eftersom jag inte provocerar. Jag är bara mig själv. Jag är Camilla som har cancer. Det får synas.

Men det händer att jag glömmer hur jag ser ut. Ögonen föll idag på plattången. Tänkte jag kunde fixa håret till dagisjulfesten med den. Äsch då. Jag har ju inget hår. 

En skallig dam är det mest kända tecknet för att en kvinna har cancer. Man får för sig att det är problem nummer ett. Ni som följer mig vet hur mycket som finns under den kala hjässan. Som fanns menar jag. Det är mycket som försvinner därur i takt med att medicinen bryter ner allt friskt. 

I morgon ska proverna tas för att se om mina värden räcker för cellgiftdosen. Jag har bestämt träff med min bröstsyster. Vi ska gå till labben tillsammans och sen dricka kaffe. På torsdag har vi samma tid till onkologen. Bibliotekstystnaden bryts sen vi virriga ligger i varsin säng och dåsar medan giftet droppar ner i våra kroppar. Så här konverserade vi förra gången:

- Hör du inte på vad jag säger? frågar hon högt.
- Nää. Jag hörde inte på. Vad sa du då? 
- Int minns jag...

Sen skrattade vi hjärtligt.

Lucka 16 - Jakten



måndag 15 december 2014

På jobbet i tanken



Julbrådska

Det blev inte många timmars sömn. De elektriska stötarna är tillbaka på delvis nya ställen. Hur kommer de på att attackera mig i knävecken? Fingrarna får sin ranson liksom kindbenen. Någon har beskrivit fenomenet som skelettdepression. Själv skulle jag kanske kalla det skelettdepression med panikattacker  plus en touch av manodepressivitet i sinnet.

Julen står för dörren. Jag har hunnit fixa alla julklappar och paketerat in dem. Märkte att fingrarna var styva då jag skulle hantera julpappret. Dagligen upptäcker jag dylika saker som cancern nästlat in sig i. Sjukdomen gör sig påmind var som helst, när som helst och hur som helst.

Saknar stohejet på jobbet. Det är bråda tider i församlingarna. Som kantor brukar man kunna börja dra andan efter De vackraste julsångerna. Efter det är det egentligen bara att verkställa det som står i kalendern. Då riktigt njuter jag av att jobba hela julhelgen. Allra mest tycker jag om Annandag jul. Då väljer jag alltid psalm 33 Brinn fridens stjärna brinn. Efter arbetsdagen börjar vår privata "helg" och vi kan både nattsudda och ha tid för pojkarna. I år blir det för mig att stanna hemma. På gott och på ont.

Men först ska det julstökas lite ännu innan jag får min tredje dos cellgift på torsdag. Efter det vill jag bara ligga på soffan och lyssna på finsk julhårdrock och riktigt känna hur julsångerna i den tappningen harmonierar med min skelettdepression. På gott och på ont.

Lucka 15 - Tro, hopp och kärlek



söndag 14 december 2014

Eftersom du älskar

Alla tycker inte om då jag skriver om döden. Man blir illa till mods eftersom man aldrig vänjer sig vid den. Men tänk vad hemskt om man skulle vänja sig! Då är det ju inte så stor skillnad om man lever eller dör.

Redan som flicka sjöng jag på begravningar. Jag sprang över gräsmattan till kyrkan och fick sjunga i början. Sen sprang jag hem igen. Så har det fortsatt. Frånsett det där springandet.


Att som kantor ha fått jobba med jordfästningar har varit ett privilegium. Stunden är varje gång ny. Varje människa är och har varit unik


Sörjer du stort har du också älskat stort. För vad är vackrare än kärleken? Den du kände och fortfarande känner för den unika. Därför är din sorg också tung. För att kärleken flödar över och den unika är borta. Död.

Låt oss inte undvika att fundera över döden. Genom att gå rakt igenom kriser kommer man helare igenom dem – mycket ärrad men också mycket mera levande.


Junior kollar upp

- Mamma!

Jag hör honom innan jag ser honom. Junior. Dörren blåser upp och ett glatt ansikte möter mitt.

- Har du saknat mig? frågar han med förväntan.
- Det är klart!
- Jag har saknat dig också!

Han rusar emot mig och slänger sig i min famn. Vi kramas länge och hårt.

- När dör du, mamma?
- Jag ska inte dö nu, lilla vän. Jag blir bara dålig av den starka medicinen  men först nästa vecka.
- Kan man ta Nintendo (ett spel) med till himlen?
- Nej, det går nog inte. Man kan inte ta med sig några saker alls.
- Nå. Det kanske finns färdigt där.

Ridå. 

Lucka 14 - Lussebullen



lördag 13 december 2014

Brages 49:e Lucia år 1985



Färgglatt humör

Vad livet kan kännas skönt då det liknar sig. Tankarna är mina egna och de virriga hjärnspökena tycks vara på dagsvila. Jag har kunnat köra bil utan att bli panikslagen och fundera var jag månne parkerade den. Att man förlägger småsaker går väl an men då man förlägger sin bil är det smått sanslöst.

Precis som förra gången får jag ungefär fem pigga dagar. Är glad att jag kan vara med på Juniors dagisjulfest nästa vecka. Jag frågade honom vad han tycker att jag ska ha på huvudet. - Int peruken, svarade han genast. - Du kan fast ha en tomteluva.

Läste på dagstidningen att vissa dagisavdelningar på annan ort inte bjuder in föräldrarna till julfesten. Orsakerna var flera och föga övertygande. Tyckte jag. Det är mycket som bli svårt nuförtiden då allt ska vara neutralt. Och jämlikt. Och rättvist. Vi fogar oss i det oändliga så att färgerna suddas ut. Det sunda förnuftet sveps med av bara farten. Voi, då man sku behöva blanda sig i allt...

Apropå dagens tidning. Jag visade bilden i korsordet åt min förstfödde. - Va? Det är ju moffa. Hur hamnade han där? Är han känd på något sätt?

Men vilken tur att moffa är moffa, att vi får gå på dagisjulfest iklädda tomteluvor och att man får en lång promenad medan man funderar på var i hela fridens dar bilen står parkerad.

Länge leve livet!

Vivace - Larghetto

Försöker vara så aktiv som det går att vara. Nu klarar jag mig helt utan värkmedicin och kan röra mig som vanligt. Plötsligt känns rullatorn som något skrattretande som står vid dörren. Men om en vecka är vi bästa vänner igen. 

Det blir liksom så bråttom. Nu ska jag göra allt det där som jag under två veckor planerat att jag ska passa på att få gjort de här pigga dagarna. Men var finns orken? Försöker vara igång en halv timme. Vilket betyder att jag därefter behöver vila en halv timme. Dra andan, byta de genomsvettiga kläderna. Så igång igen. Högt tempo. Vila. Tempo. Vila.

Min vilopuls är åt skogen. Eller snarare högt i skyn. Det tar på att få cellgift. Önskar medicinen var lite klokare. Så att den kunde få livet av de där elakingarna men spara de snälla. Nu stryker hela bunten med och jag med dem. Nerför stupet bara. 

Men jag klättrar upp igen. Gång på gång. Tempo. Vila. Tempo. Vila.

Lucka 13 - Luciafirandet



Ordlös dag

Orden sitter långt inne. Låter dem vara där.


torsdag 11 december 2014

Limerickus logus

En kvinna i den mörka, stora skogen,
såg att sex, tjocka tomtar satt på logen.
- Hur kommer ni re´n?!
Jag städar ju än...
Ni ska komma först då tiden är mogen!!


Trösklar

Det har idag roat mig att städa i ett par höga skåp. Tycker om att se framsteg som syns. Då jag hade plockat en stund och hållit upp armarna blev jag överraskad. Händerna och armarna var alldeles styva och svullna och jag hade svårt att röra fingrarna. Det är sånt här som slår tillbaka. 

Dirigenten Camilla är för tillfället helt ur bruk. Och ännu har jag inte spelat en enda ton på piano efter operationen. Jag är rädd. Riktigt rädd för att jag inte ska kunna koncentrera mig. Rädd för att fingrarna inte ska lyda. Rädd för att fingertopparna och naglarna inte ska klara av kraften i anslagen.

Plockat bland pianonoterna har jag ändå gjort. Min kollega som befann sig i samma situation som jag passade på att lära sig nya pianostycken. Kanske kunde jag lära mig någonting nytt jag också. Bara jag övervinner rädslan att försöka. 

Tänk att det gått så långt att jag som musiker funderar på om jag ska spela eller inte. Om jag ska våga eller inte. Men skam den som ger sig!

Lucka 11 - Uppträdandet



onsdag 10 december 2014

Snövit på Nobelfest!

Men ÄR det inte härligt?! Jag har tittat på Nobelbanketten under tre långa timmar nu. Med intresse kan jag följa med ALLT! Helt fantastiskt! Just nu är all virrighet som bortblåst.

Bokslutstider

Får en känsla av att jag jobbar med bokslut. Jag tänker, bearbetar, avslutar. Tänker, bearbetar, avslutar. Område efter område betas av. Kanske konfronteras jag med gamla Camilla. Väger för och emot. Värderar och omvärderar. Lägger bakom mig utan att ta tillbaka. 

Mitt mål är att kunna lämna ifrån mig mitt gamla jag utan att det gör ont. Lite nostalgi kommer nog alltid att finnas med i bilden. Men jag vill gå vidare på många områden. Utvecklas, uppleva nytt, lära mig mera, stilla min nyfikenhet.

Kanske handlar det om att mogna. Mogna för blomning eller mogna för skörd? Egentligen är det inte den största frågan just nu. Det viktigaste är att jag mognar. Som människa. Som kvinna. Som Camilla.

Av gammal vana





Än en gång lägger jag 
handen full av schampo. 

Vilket slöseri!




Lucka 10 - Julbaket



tisdag 9 december 2014

Hur mår Camilla nu?

Nu har jag fått så många mejl och sms med frågan hur jag riktigt mår så jag svarar er här och beskriver några av de otaliga biverkningarna som följer med cytostatikabehandlingen. 

Idag har det gått fjorton dagar sen jag fick min andra dos. Jag har hela tiden tagit värkmedicin för att orka med skelettvärken. De där elektriska stötarna har inte varit lika många och inte lika intensiva. Istället värker finger/tåtopparna. Det är väl nog naglarna som ska lossna med tiden. 

Den svåra aknen som jag fick första gången har jag sluppit undan. Istället är huden riktigt torr. 

Munnen har klarat sig bättre och jag har inte behövt antibiotika. Men jag håller på att tappa smaksinnet. Maten behöver vara salt. Annars är det som att äta ingenting. Choklad och glass smakar ingenting alls. Det ska vara stark salmiak för att jag ska reagera. 

Munnen har en beläggning och smaken påminner om metall. Tänderna tar verkligen stryk. Det är som om de också skulle ha en beläggning som genast kommer tillbaka då jag borstat bort den. Och törstig är jag hela tiden. För att förebygga munhygienen dricker jag mineralvatten (rekommenderas cytostatikapatienter). Kaffe smakar knappt någonting men jag tror att det är kaffestunden som jag håller fast vid. 

Håret är ju borta. Hårbottnen är sårig och kliar. Det stör mig inte längre att jag är utan hår. Tänk vad man kan vänja sig vid allt!
Men så är det ju huvudets virriga innandöme... Det är som om jag skulle lida av demens helt enkelt. Det allra mest skrämmande för mig är att jag blir osäker på grammatik och stavning. Jag tror att jag har näst intill absolutgehör då det gäller att skriva. Nu är jag osäker och tvekar. Jag raderar och byter ut ord eller skriver om en mening eftersom jag inte är helt övertygad om att det blivit rätt. Hur ska jag kunna författa om jag inte får texten att flyta?

Sömnlösheten är också en av biverkningarna. Jag tar insomningstabletter nu och då för att få sova upp mig. Kroppen är så trött, så trött men huvudet går på högvarv och vägrar låta kroppen få sin vila. Den konstgjorda insomningen befriar mig från manin och ger mig åtminstone några timmar av återhämtning.

Förkylningen som jag inte kunde undvika att dra på mig gör att jag hostar, är täppt i näsan och har lite stegring. Jag snyter mig så näsduken blir alldeles röd. Orsaken är de sköra och helt uttorkade slemhinnorna. Ännu en biverkning av medicinen.

Nästa veckas torsdag är det tänkt att jag ska få den tredje dosen. Proverna som tas dagen före avgör om det blir av eller om det blir att skjuta upp medicineringen till julveckan. Undrar vilken julklapp det blir av den dosen...