fredag 31 januari 2014

Kristendomens många ansikten

En kurs jag gjorde för ett bra tag sedan hette Kristendomens många ansikten. Nästan all litteratur var på en knepig akademisk engelska så läsningen gick långsamt - men vad intressant kurs det var! Vi läste och diskuterade slavarnas tro och den svarta teologin i Amerika, Deutsche Christen under andra världskriget i Tyskland och hur suspekt det kan bli då man utövar makt med kristna förtecken i Sydafrika. 

Den absolut roligaste uppgiften någonsin var något nytt som vår lärare inte prövat på förr. Istället för att skriva inlämningsuppgift fick vi välja mellan att göra en powerpoint till ett föredrag (typ som att göra oh-hinnor förr i tiden) eller spela in ett 10-minuters radioprogram om kristendomen i Japan. Jag valde radion och eftersom Mittemellan just hade haft grupparbete i skolan om Japan fick han komma till "studion" och intervjua mig. Jag hade förstås skrivit frågorna och svaren för innehållet var ju det viktiga ändå.

Men vad vi skrattade! Det gick inte att klippa utan vi fick ta om och ta om och ta om... Till slut kunde vi avsluta projekt Japan och läraren fick ha lite roligt på jobbet då han lyssnade till det käcka radioprogrammet Kristendomens många ansikten och en signatur sjungen av en målbrottsröst. 

Aldrig glömmer jag den här kursen! 
Mitt varma tack till vår uppmuntrande lärare!


torsdag 30 januari 2014

Aktiv i förbön

Det finns gånger då man bara kan stå och se på eftersom det är omöjligt att leva en annan människas liv. Man ser allt från ett annat perspektiv och kan även förutspå hur allt kommer att sluta. Detta kan vara riktigt svårt att göra då man har just de erfarenheter som den andra saknar. 

Det är då man kan knäppa händerna i bön. Förbönen är något vi sådär till vardags inte talar så mycket om. Den ägnar vi oss åt i det tysta för oss själva. Visst finns det förbönsgudstjänster, olika förbönsgrupper och i gudstjänsten har vi den allmänna kyrkobönen. Men ändå tror jag att förbönen överlag kunde lyftas fram lite aktivare.

För några år sedan fick jag ett textmeddelande som jag blev ombedd att sända vidare till alla bekanta. Det var ett upprop om förbön. Det kändes ovant att få ett sånt sms. Det har inte hänt varken före eller efter. Samtidigt var det för mig självklart och naturligt att i min tur sända det vidare. Att vara en länk i en förbönskedja blev för mig en viktig uppgift.

Vi känner säkert alla människor som kunde behöva en liten förbön. Kanske vill du just nu hålla bönen för dig själv. En dag upptäcker du kanske att du vill starta en bönekedja eller vara en viktig länk i en sån. Jag vill tro att Gud hör bön - också om man inte ens förmår klä den i ord.


onsdag 29 januari 2014

Övning med tom kalk

Den absoluta höjdpunkten under studierna var kursen med övningsgudstjänsterna som vi gjorde i grupp den här tiden i fjol. I tur och ordning var vi "präster". 

Vi övade korstecken och välsignelser framför spegeln hemma, pluggade på predikan, sjöng mässmelodier och läste bibeltexter högt. Allting skulle sitta.

Vi hann med två gudstjänster på en förmiddag. Alla blev filmade så att vi skulle se våra vändningar, vår mimik och onödiga rörelser. Vid den allra första övningen skulle en pojke vara "präst". Då orgelmusiken började... vad högtidligt det var! Ögonblicket har etsat sig fast i mitt minnet. Det var en övning och ändå var allt som på riktigt. Vi hade helt klart nått en milstolpe på vägen till präster! 

Vi följde mässbladet men sjöng bara två verser av varje psalm. Vid nattvarden hoppade vi över instiftelseorden och själva utdelningen. Men vi bar nog in tomma kalkar och fat och skramlade med dem som man gör på riktigt. Efteråt hade vi diskussion och opponenterna fick opponera sig. 

Då det var min tur att öva i kyrkan såg jag vems alba jag fått låna. Namnet stod i kragen. Jag kände mig plötsligt kort i rocken då jag insåg att jag skulle predika i ärkebiskopens skrud...


tisdag 28 januari 2014

XXX

Jag har sänt iväg ett dussin sidor och känner mig rätt nöjd med dagens arbete. Jag sitter mitt i en hög av böcker och papper så nu får jag börja städa i alla fall. Det blir att åka hem några dagar och "hälsa på" familjen innan jag återvänder till skrivstugan för ett par dagar igen. Jag har en semestervecka kvar och vill ha hela kapitel 3 i någorlunda skick. 3.1. Minnesgudstjänster i samband med katastrofer var det som just for iväg till handledaren. 

Rubriken? Jag har haft många arbetsrubriker men i skrivande stund står det XXX. Något katastrofalt lär det bli...


måndag 27 januari 2014

Pappa

Pappa - jag vilar nog.
Pappa - jag äter solrosfrön likt dina småfåglar.
Pappa - jag tar precis alla bokstäversvitaminer och lite till.

Pappa - jag övar inte.
Pappa - jag slarvar med tekniken.
Pappa - jag förkovrar mig inte i musik just nu.

Pappa - tack för att du väckte min rytmlust.
Pappa - tack för att du öppnade dörren till tonernas värld.
Pappa - tack för att jag fått se dig skriva ända sen jag var liten.

Du finns i mina dolcissimo-ord.
Du finns i mina dra-lite-på-mun-texter.
Du finns i de ord som bygger på den rytm som ger sann mening.

Du - min älskade Pappa.

Mamma

Mamma - jag sover nog.
Mamma - jag äter också.
Mamma - jag tar B-vitamin.

Mamma - jag städar inte.
Mamma - jag slarvar med frisk luft.
Mamma - jag är inte med mina pojkar just nu.

Mamma - tack för att du väckte ordlust.
Mamma - tack för att du öppnade böckernas värld.
Mamma - tack för att jag fått se dig skriva ända sen jag var liten.

Du finns i mina ord.
Du finns i mina böcker.
Du finns i texterna jag skriver.

Du - min älskade Mamma.


Det är mycket intressant

Så har jag lyckats få iväg några skrivna sidor till mina handledare. Vi kom överens om att jag sänder lite i gången nu då jag har skrivperiod på heltid. Vilken tur att jag fortfarande är mycket intresserad av att läsa om predikan, katastrofer, sorg, psykoterapi och själavård. Man behöver verkligen brinna för sitt avhandlingsämne om man ska ta sig igenom svackorna som ju hör till skrivprocessen. 

Jag läste följande i en bok av Per Arne Dahl idag:
En dansk filosof visste att han hade kort tid kvar att leva. En sjuksköterska stannade vid hans säng och frågade om hon störde. Filosofen svarade: "Ärligt talat, ja, för här ligger jag och dör och det är mycket intressant." Han hade ingen ångest. Han var spänd och förväntansfull. Han hade inte gjort det förut.

Köksklockan tickar rogivande. Elden har sedan länge falnat och stugan i skogen är omgiven av mörker och idel tystnad. Jag har jobbat nästan tolv timmar i sträck och behöver sova. Tack gode Gud för en fin dag! 


Sköt om er därute! 



söndag 26 januari 2014

En själasörjares dilemma

Till sent i natt sträckläste jag En själasörjares dilemma. Jag sögs in i innehållet och det var helt omöjligt att lämna yngsjömörderskan Anna Månsdotter och prästen Malte Hasselqvist. Den 28-åriga prästen fick som sin uppgift att själavårda Anna fram till dess att hon skulle avrättas som följd av att hon dödat sin svärdotter. Detta hände i Sverige sommaren 1890. Dödsstraff avskaffades i Sverige år 1921. Boken är skriven av Göran Bergstrand (f. 1930) som är både präst och psykoterapeut. Han har byggt innehållet på den fängelsejournal som släpptes för allmänheten på 1950-talet. 

Boken handlar om hur man kan jobba inom själavården för att förstå, kunna hjälpa och överleva själv. Malte klarade inte sin uppgift. Det slutade med att han gick sönder inuti och även om han blev en gammal man led han mentalt resten av sitt liv av de över hundra timmars själavård han utförde under 48 dagar. Han var utsänd av domkapitlet och han gjorde sin plikt. Man kan fråga sig varför en ung präst utan större livserfarenhet och med fyra års arbetserfarenhet måste åta sig en så övermäktig uppgift. Då fanns det inga handledare som kunde hjälpa själavårdaren själv utan Malte i detta fall, fick klara sig ensam.

Jag rekommenderar boken till präster, diakoner och psykologer. Men också ni som är intresserade av människorelationer och historia kan ha stor behållning av den. Jag lånade den som e-bok genom elib men den finns också på Ad libris som e-bok.

Göran Bergstrand: En själasörjares dilemma


lördag 25 januari 2014

Stöd i kris - Henkinen huolto

Sitter och läser den nya litteraturen.
Atle Dyregrov: Barn och trauma
Anders Olivius: Att möta människor
Göran Bergstrand: En själasörjares dilemma
Det blir en hel del om själavård just nu. Hoppas att jag har nytta av kunskapen i jobbet sen. 

Jag har genom arbetet med avhandlingen blivit intresserad av SiK (HeHu på finska). Kyrkans Stöd i kris innebär att det finns en beredskapsgrupp för storolyckor bestående av församlingarnas tjänsteinnehavare. Då de blir inkallade sköter de uppgifterna som tjänsteuppdrag och ger de drabbade psykosocialt och andligt stöd. De självständiga och lokala grupperna förbinder sig till de gemensamt överenskomna SiK-principerna som garanterar en gemensam praxis. Man känner igen SiK-hjälparna på deras mörkgröna västar. SiK från Vasa ryckte snabbt ut efter skolskjutningen i Kauhajoki.

Undrar om jag blir en präst till katastrof eller en katastrof till präst...

Da capo al fine - någonsine?

Det har varit två dagar i uppförsbacke nu. Ni som stickar vet den där känslan då man verkligen satt sin själ i ett komplicerat mönster på ett bakstycke och tagit av för ärmarna. Då upptäcker man strax ovanför resåren fel som bara inte går att ignorera. Känslan då man sitter och drar upp varv efter varv och ser hur timmar och dagar av arbete går upp i rök... Så känns det att radera den största delen av 29 sidor text och utplåna åtta dagars (och nätters) intensivt arbete. Nu har jag plockat upp maskorna på stickorna igen och är tillbaka där jag började för två veckor sedan.

Kanske är jag lite klokare. Kanske kommer jag på rätt köl den här gången. Men nog ska det vara svårt att bli präst! Bakslaget ger mig inga valmöjligheter längre gällande examensdag. Som ni märker är jag lite ur spel. Detta eländiga akademiska ältande går inte ihop med min natur - int tess! Jag vill ha snabba beslut, handlande därefter och inga tillbakablickar. Ni som känner mig väl vet att denna situation är verkligt kämpig och prövar mig. Jag hör rytmen i texten och då den stämmer går jag vidare. Nu verkar det vara mest da capo, da capo, da capo molto largo. Fermat. Molto sensibile. Fermat. Da capo, da capo, largo tenuto e grave. Fermat. Ma non troppo... Nonsens per Camilla.

Jag skriver hellre da capo al fine ma subito e vivace, non ritardando e non repriso. Finito. Absoluto. Sätta puncto. Loppusluto. Fine - änteline! Academiscrivo non da capo. Inhalato lufto frisco, semper in futuro. 

Tutti - natti natti. 
Camilla - momento fnatti.


torsdag 23 januari 2014

Limerickus reprisus

Genom Finlands januarivindar snåla
går ett tåg långt ifrån prästkrage och stola.
"Skriv om hela kapitel tre,
kom hit igen så får vi se."
Den som sig i leken ger får leken tåla...


tisdag 21 januari 2014

Fulltankad och redo

Vi har haft alldeles underbara dagar en vecka nu. Junior har varit hemma och tillsammans har vi njutit av min semester. Vad skönt det kan vara att inte ens öppna almanackan. Jag känner mig utvilad och redo att ta itu med nästa intensiva skrivperiod. I morgon är jag på resande fot hela dagen och ska träffa min professor och de övriga i graduseminariegruppen. Tillsammans ska vi reda ut hur jag ska gå vidare med skrivandet för att så småningom se ett slut på det.

"Bromsar du själv i tid så du inte tar slut?" Jag fick frågan idag. Så länge jag har balans i livet klarar jag av pressade situationer. Under studietiden har det inte funnits en enda gång som jag upplevt att jag varit i farozonen. Javisst har det varit krävande! Men det är skillnad på att vara slut och komma igen och på att vara utbränd eller utmattad. Den som upplevt utmattning vet att då kan man inte längre rycka upp sig och återhämtningen fungerar inte heller som den ska. 

Så. Under sköna lata semesterdagar har jag nu tankat energi och ger mig i kast med avhandlingen igen. Vad roligt det ska bli! 


Bromsa i tid!

Ibland märker vi att någon vi bryr oss om är på väg att "gå in i väggen". Ingen lever en annans liv och kanske ska man inte lägga sig i. Men hur kan man låta bli att engagera sig i en människa som står en nära? 

Vårt samhälle har blivit allt mer hektiskt. Människorna kör slut på sig och de mentala sjukdomarna "blomstrar" som aldrig förr. Om vi låter oss svepas med av tempot ökar risken för att ekorrhjulet snurrar så snabbt att det till slut är omöjligt att stiga ur det. Då faller man djupt och då tar det lång tid att ta sig upp igen. Mycket längre än om man hade kunnat bromsa tidigare.

Är man alldeles slutkörd kan det vara svårt att se på sig själv på samma sätt som andra ser på en. Och de som betraktar saknar redskapen för att få vännen att ta emot hjälp. Här kommer själavården in som ett alternativ. Prästen eller diakonen kan vara till hjälp och hjälper gärna! Själavårdaren lyssnar och den kristna tron är utgångspunkten för samtalet. 

Visst kan man leva livet i högt tempo men då ska man minnas att vila och fylla på marginalerna ofta. Det handlar om balans. Alla har vi olika livsrytm och känner vi vår egen, trivs med den och sköter om den är allt också i balans. Men det är då det börjar gunga som det är dags att se varningssignalerna. När det stormar och båten kantrar kan det vara att man inte längre orkar hållas flytande eftersom krafterna är slut. 

Bromsa alltså i tid och värna om er hälsa! Och minns att själavården finns!


måndag 20 januari 2014

En anafor

Retorik handlar om konsten att övertyga. Då man håller ett tal kan man använda sig av olika hjälpmedel för att övertyga lyssnarna. Det har gått femtio år sedan Martin Luther King höll sitt kända tal I have a dream. Jag har hittat en speciell retorisk figur i både Luther Kings tal och i biskop Simo Peuras predikan som jag skriver om i min avhandling. 

En anafor är de ord som inleder en mening upprepade gånger och som därmed förtydligar talarens budskap. I have a dream är en anafor som Luther King använde nio gånger. Då meningarna var olika långa stegrades spänningen eftersom lyssnarna snabbt insåg mönstret men lät sig överraskas av meningarnas längd. Luther King hade förberett sitt tal noggrant eftersom tidtabellen var stram. Han frångick ändå manuskriptet och lade istället in kanske den mest kända anaforen genom tiderna.

I sin predikan använder biskop Peura fyra gånger anaforen Jos välittää... (Om man bryr sig...).

Jag har studerat en hel del retorik och tycker att det är oerhört intressant. Många talare använder sig av retorik men utan karisma faller de retoriska figurerna ganska platt. Sist och slutligen är de retoriska hjälpmedlen enbart till hjälp och kan inte ses som en självklar nyckel till framgång hos lyssnarna.


söndag 19 januari 2014

Fem i topp

Det finns en hel del statistik som jag kan se i samband med bloggen. Ibland blir jag riktigt överraskad. Bland alla inlägg har de fem mest lästa dragit ifrån de andra och bildar en tydlig fem i topp.

1. Vägen till präst - förväntad etta eftersom bloggen börjar här. (sep)
2. Andra versen - en total överraskning. (okt)
3. Då minnet sviker - aktuellt tema i samhället. (okt)
4. Fem bröd och två fiskar - ett av Jesu kända under. (okt)
5. Kunde du svara snabbt? - en nykomling som i raketfart nådde toppen. (jan)


lördag 18 januari 2014

Limerickus egetkrypinus

Några själar nära Vikinga strand
kände att nu är det dags att kapa band.
"Jag är ingen liten pojke, jag är stor
kan jag få ett eget rum som storebror?
Till mammas säng jag smyger - bara ibland..."


fredag 17 januari 2014

Skilda världar

I vår tvättmaskin snurrar det aldrig ljusröda plagg, barbieskor är något okänt liksom glittriga spännen, prinsessklänningar och ponnyn. I vår maskulina hemmiljö är det bara raka rör som gäller.

Igår träffade jag mina barndomsväninnor och innan kvällen var slut hade vi nonstop talat i mun på varandra om alla våra känslor. Känslor - kan man tala om dem? Ni förstår poängen - kvinnor och män lever i skilda världar.

I ett sammanhang där man umgås med vänner som känner ens ursprung, värderingar och personlighet är det tryggt att vara. Det går att slappna av eftersom vi vet var vi har varandra. Vi har varit med och format varandra eftersom vi har delat en stor del av vår uppväxt. Vem ska förstå en om inte just ett sådant gäng?

Tack för att ni finns flickor! Skratten är desamma som förr men de har fått en klang av mognad, allvar och ansvar. Men om ni andra någon gång hör "BRAVO" då jag predikar så vet ni att det är en hejarklack från barndomen som visar mig sitt stöd. Det är ju i kyrkan vi ska glädja oss tillsammans med våra vänner!

Välsignelse över allas er dag!


torsdag 16 januari 2014

Kunde du svara snabbt?

Jag har för vana att invänta Guds vägledning då jag undrar hur jag ska gå vidare i livet. Nu har jag studerat två och ett halvt år och fått många, många tecken som övertygat mig om att jag valt rätt. Men vad händer nu?

Om jag följer min plan får jag pappren 30.5 under högtidliga förhållanden. Eller så kan jag ta ut dem 28.5. Kommande prästvigning är 29.5 och pappren ska vara Domkapitlet till handa i mitten av maj om det skulle bli aktuellt för min del. För att det ska vara möjligt borde jag nu tidigarelägga allt med ungefär en månad. Då får jag min examen 30.4.

Just nu finns det inget jobb i sikte - alltså skulle jag inte behöva ändra på planerna. Men läget kan under våren plötsligt ändra sig och då står jag utan papper...

Är det överhuvudtaget realistiskt att tidigarelägga inlämningen av avhandlingen? Hur mycket arbete är det kvar? Nästa veckas onsdag ska jag vara på gradu-seminariet och då vet jag mera. Jag är van att jobba hårt men räcker det till den här gången?

Jag har hela tiden starkt inom mig upplevt att jag ska studera tre år. Men tänkte Gud sig examen 30.4 eller 28.5? Var finns min kommande plats? Vill han att jag ska vila över sommaren för att bli prästvigt i oktober? Eller ännu senare?

Gode Gud, min skapare och livgivare, jag undrar nu bara hur du vill ha det. Kunde du svara inom en vecka den här gången? 


onsdag 15 januari 2014

Norske lesere

Fra tid till annen skjer det at nye lesere fra andere lande finner veien hit. Min ønskan er at jeg med mine erfaringer kan formidle noe av det kristne budskapet. Jeg har lært mye av livet og håper dette synes både i alvor og i humor. Jeg håper at alle norske lesere skal trives her!

Velkommen!

Hilsen fra Camilla



Trött tjänare

Jaaa!! 

Fem och en halv minut före deadline sände jag in 57 sidor. Nu kan jag äntligen sänka tempot efter åtta dagars superintensivt jobbande. Mina egna tankar står helt stilla så jag delger er texten ur Dagens lösen.

Onsdagen den 15 januari 2014

Vänd dig till mig, var barmhärtig.
Ge din tjänare kraft...           Ps 86:16


tisdag 14 januari 2014

En kräsen gammal hund

På senare tid har den elektroniska boken blivit allt vanligare. En del av studielitteraturen har bara funnits som e-böcker och det har försvårat saker och ting för mig. Jag håller med om att det är lätt att ladda ner en bok och genast ha tillgång till innehållet. Men vad gör man då man är en gammal hund som vägrar sitta?

Jag är kräsen. Jag vill ha boken i min hand. Som en bok gjord av papper och som mitt eget exemplar. Så vill jag ha en färgpenna, en blyerts och små klisterlappar. Då har jag koll och då kan jag jobba effektivt. Jag satsade på att lära mig studieteknik redan då jag började studera teologi och har säkert sparat oändligt många timmar tack vare den. 

Dagens version av min avhandling finns enbart i datorn så jag väljer att åka hem. Jag behöver printern för att kunna se helheten. Senast kl. 15 i morgon ska materialet vara ivägsänt till fakulteten. Så får jag sen ta itu med hur jag ska få sidnumreringen att stämma. Jag vet att den ska göras av tre olika bitar. Frågan är bara var de månne kan finnas.

Fortsättning följer och observera att jag ställt klockan...

måndag 13 januari 2014

Dilemma

          Min förstfödde har 39,2.
                    Mittemellan har punktering.
                              Junior har mammadryft.
                                        Jag har dåligt samvete.



Lilla jobbet på utpost

Kaffepaus. 
Nätet fungerar. 
Ibland. 
Långsamt.

Solen skiner över fälten och den vita snön som ligger ute i nitton minusgrader bländar mig då jag betraktar den. Jag har tagit "lilla jobbet" med mig i tre stora väskor och åkt till skogsstugan. Jag jobbar intensivt. Just nu läser jag Crisis Preaching av Joseph R. Jeter Jr. Vad ska man som präst säga vid en minnesgudstjänst? Han tar fasta på att vi behöver blicka bakåt och minnas de löften Gud gav, behålla dem i nuet och ta med dem in i framtiden.

Bodil Jönsson har skrivit om att det tar tid att tänka. 
Tio tankar om tid. http://www.adlibris.com/fi/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=bodil+j%f6nsson&title=bodil+j%f6nsson&fromproduct=False&onlylocallanguage=1 Jag kom att tänka på hennes böcker idag. För just nu läser och skriver jag sådant som tar tid att göra.

Kaffepausen är slut. 
Om du läser det här har nätet fungerat. 
Just nu. 
Långsamt.


söndag 12 januari 2014

Odiskutabel deadline

Jag vill ha allt gjort i tid. Känslan av att vara försenad är för mig riktigt jobbig. För ett par år sedan deltog jag i en nätkurs. Ämnet var obligatoriskt men den totalt okända och anonyma läraren hörde inte till de som vanligtvis undervisar i teologi. Deltagarna hade blivit varskodda. Deadline var odiskutabel. Sände man in uppgifterna för sent skulle man inte få fortsätta.

Det gick spysjuka överallt. Också hos oss. Jag vakade på nätterna, tvättade sängkläder... Ja, ni vet. Det sista man tänker på då man själv känner hur allt gungar är inlämningsuppgifter. Jag missade förstås deadline. Den där som var odiskutabel. Jag bad tusen gånger om ursäkt och försökte förklara läget hur jag skött om min familj och helt enkelt... Ja, ni vet.

Deadline var odiskutabel och kursen var för mig obligatorisk. Vad göra? Alla, alla, alla andra lärare har jag under hela studietiden kunnat diskutera med men nu var det stopp. Till slut kunde läraren tänka sig att göra ett undantag. Undantagsvis. Och bara för mig. En enda gång. OCH det skulle kosta mig arbete. I därpå följande uppgift måste jag skriva dubbelt så många tusen ord jämfört med alla andra. Som straff.

Vad läraren inte visste var att jag nu för en gångs skull kunde skriva utan att hela tiden titta på ordräknaren och vara orolig för att jag skulle få för många ord. Om man skriver för långt visar man bara att man inte är förmögen att sålla i materialet. Straffuppgiften förvandlades till en bonusuppgift utan att läraren hade en aning om det...

Kursen fick jag igenom men jag har fortfarande känslan av att jag fick ett vitsord för lågt. Men det bjuder jag på. I mitt hus spyr ingen ensam på nätterna för att jag sitter och skriver på en inlämningsuppgift! 

Och min prioritering är faktiskt - odiskutabel!


En doft av helighet

Tre kilo pepparkaksdeg har förvandlats till båtar, bilar, krokodiler, giraffer och blommor. Pepparkaksdoften påminde om den doft som jag kände i kyrkan då jag deltog i en Ökenmässa. Det blev som om en rökelsesmog smög sig ut ur ugnen. Gud tycks också finnas med fast man bakar pepparkakorna efter jul.

Halleluja!


lördag 11 januari 2014

Från ett annat perspektiv

Nu är min mamma på lilla jobbet. Det är hemma. På kvällen leker vi. Ibland tvättar vi kläder och tallrikar. Snart ska vi baka pepparkakskrokodiler. En gång frågade jag hur många liv vi har. Hon sa att vi har två. Ett vanligt på jorden och ett sen i himlen. Fast det är hos Gud och på ett annat sätt. Det är inte som i Super Mario (ett spel). Där har man fem liv. Sen dör man och så får man börja om från början igen.

Junior

torsdag 9 januari 2014

Mammons vals

Han stormade in med andan i halsen
han tog mig i famn och svängde mig runt,
först när han släppt mig efter andra snabba valsen
drog han ur fickan en stor sedelbunt.

"Jag vann, jag vann, ja, jag vann på min lott!
Jag är rik, jag är stark och blir säkert populär!
Jag ska köpa mig en bil med bänkar i knallblått,
varje flicka kommer önska att jag var i henne kär!"

"Inga men min lilla, söta - du underbara mor,
jag vet precis att du vill mig förmana.
Jag kan faktiskt själv bestämma, jag är myndig - bäst du tror.
Nu ska jag träffa Rasse, Henkke, Kevin - och sen Jaana."

Han försvann ut genom dörren med långa tonårssteg.
Jag satte mig i slitna salslänsstolen.
Hur blev det nu så här? Hur hittar han sin väg
där ute, där det stormar utan solen?

Det gick väl en vecka, ja, närmare två,
så ringde han en kväll sent på mobilen.
Han talade så dämpat och han lät mig förstå,
att han själv ville lämna översittarstilen.

"Kom du hem, kom du hem, min käre unge man,
du glömde nog att prata med din Gud.
För ser du pengar i mängder, jag tror faktiskt de kan
få dig att totalt glömma bort Hans tio bud."

I förtrolighet vi talade, om och med vår Herre,
min finniga son och hans mamma.
Det hade gått för långt, men det kunde varit värre,
jag tror att pojken upplevde detsamma.

Sonen min är hemma, och börsen - den är tömd,
vad han gjorde, han säkert själv förstår.
I detta äventyr finns en viktig lärdom gömd -
tjäna två Herrar det nu bara inte går.

(100% fiktiv)


onsdag 8 januari 2014

Limerickus loppuslutus

Några trötta-på-julen-själar i en Storvik
ansåg vardagen äntligen skulle få bli sig lik
granen bars ut
julen är slut
skinkan ska ersättas av en rökt sik!


måndag 6 januari 2014

Humor i kyrkan

Nu äntligen ska jag komma med boktipset som jag skrev om i kommentaren till Möt Ordspråken (29.12) då vi funderade på Jesu humor och varför vi slutat skratta. 

Mackan Andersson sökte upp ståuppkomikern Lena Frisk för att få hjälp och sa: "Jag är typ präst och mina församlingsmedlemmar somnar när jag predikar. Så jag behöver bli lite roligare." Mackan jobbar sedan år 2002 som komiker på heltid. Hans bok Jakten på det försvunna skrattet är en inspirationsbok för alla som funderar på humorns plats i kyrkans liv och tro och som längtar efter en Gud med humor.

Frågar du människor om deras bild av kyrkan skulle du antagligen få många bra och intressanta svar: "Det är högtidligt att gå dit", "Det är snälla människor där", "Det är en trygg plats" och kanske till och med "Gud bor där". Men jag tror att få människor spontant skulle säga att kyrkan är rolig. Att det är en rolig och glad plats. Att det är där man skrattar tillsammans med sina vänner. Det är egentligen underligt. Bibeln uppmanar oss gång på gång att fröjda oss och att vara glada... Enligt Bibeln är glädje idealtillståndet för människan... Så gott som varje bok i Bibeln talar om glädje... Trots detta är det många som saknar erfarenheter av att det kan vara glatt i kyrkan, att det är roligt att fira gudstjänst.

När du sitter i kyrkan och lider för att det är så tråkigt, kom ihåg att kyrkans historia är en historia om lidande. I över trehundra år led hon under förföljelse - och sedan dess har varje väckelse krävt sina martyrer. Så lidande är en del av det kristna livet, kompis...

Man kan skämta om allt, men inte alltid och överallt.

Här kan du köpa boken: http://www.adlibris.com/fi/product.aspx?isbn=9188552640


Fördjupad själavård

Nu skriver jag ett långt inlägg för den som vill läsa lite mera fördjupade tankar. Jag har för avhandlingen läst Leif Gunnar Engedahls artikel Kristen sjelesorg i en postmoderne kultur. Utfordringer og muligheter. Följande tankar vill jag gärna delge er.

Semiotik handlar om att tyda tecken. Trinitarisk semiotik är arbetet med att tyda tecken på den treenige Gudens dolda närvaro i vår vardag. Detta är viktiga och centrala begrepp inom själavården.

Guds närvaro är dold för det mänskliga ögat. Gud finns överallt men han är alltid incognito (okänd, obekant, ej igenkänd) och döljer sig bakom otaliga masker.

Gud är en mor som ammar sitt barn.
Gud är regnet som göder gjorden.
Gud är brödet som förnyar kroppens liv.
Gud är ett ansikte som ser mig och skiner upp mot mig då jag behöver det.
Gud är en präst som räcker mig bröd och vin i den heliga måltiden.
Gud är en själavårdare som lyssnar och bär bördor i solidarisk gemenskap.

I alla dessa händelser finns en dold närvaro. Den treenige Guden välsignar och bevarar våra liv. Hans spår finns överallt, men vi kan se dem först då vi har trons ögon. Det är teologins och själavårdens uppgift att träna trons ögon så att vi kan tyda de tusentals tecken som finns.

Frälsningens tecken i försoningens korstecken och frälsningens sakrament och
skapelsens tecken i vardagens alla erfarenheter förnyar livets gång.

Vi ska inte försöka eliminera maskerna. Vi ska istället öva oss i att se och ta emot den djupare verklighet som gömmer sig bakom dem. Så kan "vardagsverklighet" och "Gudsverklighet" knytas samman. Detta är det som den själavårdande livstolkningen har som utgångspunkt och målsättning. Den trinitariska semiotiken kan hjälpa oss att konkretisera och göra denna "sammanknytning" verklig.

Den individuella livshistorien är delaktig i en större och djupare verklighet. Den kan bidra till att tyda och konkretisera innehållet i trons bekännelse och till Guds närvaro i sitt skaparverk. Människans "lilla historia" får alltså finnas i Guds "stora historia" som är hans kärlekshistoria till världen.

Men livet är också annat än skönmålning. Ofta är verkligheten både karg och full av lidande. Bibelns berättelser är inte heller bara skönmålningar utan deras innehåll kan styrka oss att leva med bördorna, motsägelserna och svårigheterna utan att vår livsvilja knäcks och utan att vi förlorar vårt framtidshopp.

I en tid som präglas av förändringar, oro, brutna relationer och ångest är kännedomen om att den lilla historien passar in i den stora historien av högsta värde. Om vi kunde leva med den insikten skulle vi ha större möjligheter att utveckla former av helhet, sammanhang och tillhörighet som skulle ha stor betydelse i en kultur där många dras med tristess, ensamhet och en djup existentiell hemlängtan.

Julfridsrusch!

Även om vi uppfattar det så att julen slutar i och med trettondagen så fortsätter julkretsen i kyrkoåret tills påskkretsen tar vid. Trettondagen är en av kyrkans äldsta högtider och på många håll sjunger man ännu idag De vackraste julsångerna eller ordnar julfester. På evl.fi informerar man om trettondagen. Läs gärna här: http://evl.fi/EVLsv.nsf/Documents/20006EECEE29BB1EC22570C300254844?OpenDocument&lang=SV

Julfriden som jag skrev om tidigare har lyst med sin frånvaro mer än någonsin. Sedan julafton, alltså på 14 dagar, har det på Klokers och mitt jobb sammanlagt hållits 35 gudstjänster/julböner/förrättningar. Vi tackar för dygnetruntöppet dagis och för självständiga tonåringar! 

I morgon börjar min "semester". Och skolornas vårtermin.

söndag 5 januari 2014

Tron i vågskålen

Det är rätt så enkelt att berätta för sina små barn om Gud. Man kan pyssla ihop Noas ark och låta leksaksdjuren åka med på havet. I något skede blir arken för töntig och nu ifrågasätter tonåringarna Guds existens och ser det inte som någon självklarhet att gå i skriftskolan. Vad gör man? Man väntar.

Jag har bett för att mina barn ska få en egen tro. Jag förstår att barnatron som serverades på arken behöver omarbetas för att passa in i tiden. Kanske behöver ungdomarna få se på kristendomen från ett utanförperspektiv för att ställa frågan: Är den kristna tron något för mig?

Häromkvällen såg jag hur en möjlighet öppnades och jag tog tillfället i akt. Nu har vi under flera dagar funderat på himmel, helvete, sekter, Jesu liv, dopet, goda och onda gärningar, etik, sanning...  

Tonårsföräldrar: Be för era halvvuxna barn! Och vänta på tillfälle att ge dem vuxen vägledning i kristen tro.

Dagens bonus
Jag läste högt humoristiska ordspråk ur Ordspråksboken för 13-åringen som lade pussel. 
- Måste du kunna alla de där ordspråken för att bli präst? 
- Nej. Inte utantill. 
- Men varför läser du då en sån där ordspråksbok? 
- Det är ju Bibeln! 
- Va?! Läser du ur Bibeln??


lördag 4 januari 2014

Skäms vi egentligen?

Jag lånar gärna andras tankar då de är tänkvärda. I veckans Inkast i Kyrkpressen skriver östensöbonden Mats Björklund:

"Det är lite genant att säga att vi faktiskt håller en berättelse som är mer än tvåtusen år gammal för sann. Det är lite genant att den där berättelsen dessutom handlar om något så förnuftsvidrigt som att en död återuppstått... Då är det betydligt mer salongsfähigt att profilera sig som traditionsbärare, bevarare av kulturarv och värnare av människovärdet... Jesus sa ju dessutom en hel del som var lite kantigt, om vi ska vara riktigt ärliga." 

Läs gärna Mats text i sin helhet i papperstidningen s. 19 eller här: http://www.kyrkpressen.fi/inkast/349-Karna-och-periferi.html


fredag 3 januari 2014

... gå!

Med en viss förväntan satte jag mig i morse vid skrivbordet och tog itu med avhandlingsarbetet. Jag hade på förhand bestämt att jag skulle bilda mig en uppfattning om helheten för att se var jag stod och hur jag skulle gå vidare. Hela förmiddagen kände jag hur paniken steg. 

Hon hade hoppat i och nu kände hon hur hon sögs djupare ner i vattnet. Detta skulle hon aldrig klara av! Hon kippade efter luft varje gång som hon kom upp till ytan igen. Det blev allt svårare att tänka klart. Uppgiften var helt enkelt för svår och hon kände hur hon sjönk djupare, djupare... 

Då föll blicken på Dagens lösen i den lilla hyllan framför mig. Jag behövde hjälp och det snabbt. Skulle Gud tala till mig också idag? Mitt mod och mitt självförtroende hade sjunkit till bottnen och jag kände mig gråtfärdig, hjälplös och mycket ensam.

Fredagen den 3 januari 2014
Mod, allt folk i landet! säger Herren. Till verket! Jag är med er... Hagg 2:5


torsdag 2 januari 2014

Klara, färdiga...

En envis förkylning gör att allt känns segt. Jag har lyckats få en ledig dag, två faktiskt, så jag har börjat förbereda skrivandet. Jag har ordnat om lite i min skrivhörna och plockat fram allt material. Har inte använt min dator på flera veckor så den har säkert en massa uppdateringar den vill göra då jag öppnar den igen. Den virkade moroten som min guddotter gjort åt mig får dela plats med ikonen jag fått av vår ordförande i Bokklubben. Ett klistermärke av en skalbagge som Junior och Kloker klistrat på skrivbordet ska skrämma mig regelbundet så att jag ska hållas vaken. En ängel av färgat glas finns i synfältet och stora, röda pappershjärtan som hänger i fönstret har pysslats på dagis. Lavalampan har fått flytta till skrivhörnan eftersom den är rogivande. 

Då så. I morgon kl. 9 börjar slutspurten. Sista veckan i mars ska avhandlingen lämnas in och den 30 maj har jag mitt examensbetyg i handen. Teologiemagister. Så nära och så långt ifrån.




onsdag 1 januari 2014

I Jesu namn

Gott nytt år! Det känns som en annan årstid. Dimman över fälten påminner om en höstmorgon men luften är varm och syrenerna har knoppar. En kvinna en bit över de nittio sa häromdan att folk talar om klimatförändringar men visst har det funnits så här varma vintrar förr. Några årtal kom hon tyvärr inte ihåg.

I en av nyårspsalmerna sjöng vi att oberoende om vi möts några få eller i talrik skara så är Jesus med oss om det sker i hans namn. "Så i Jesu namn vi går in i detta nya år." (Psb 40)

Ja, låt oss gå in i år 2014 i Jesu namn. För det är då vi börjar märka hur Gud arbetar med oss och förändrar våra liv. Vi fylls av frid och tillit, värme och kärlek, fasthet och klarhet. 

Jag litar på att just för att Gud är ett stort mysterium som övergår mitt förstånd så är han livsviktig för mig. Jag kan helt enkelt inte välja bort trons väg. I Jesu namn har jag valt att leva och upplever att det är gott att vara. 


Förväntningar år 2014

Jag önskar att mamma blir prästvigd så att hon har tid att börja komma ut och cykla med mig. Så kan vi cykla tillsammans och hälsa på folk.

Mittemellan 13 år