fredag 28 februari 2014

Mässa del 2: Gloriaplanket

Gloria är latin och betyder äraFörra veckan berättade jag om Kyriestenen och hur man får lämna den ifrån sig. Gloria är svaret på vårt Kyrie, där vi ropade: "Se mig, ta emot mig och det jag vill lämna". Gloria har funnits med i gudstjänsten sedan 100-talet. I mässan är Gloria glädjemusik.

Gloria symboliserar vår glädje och vårt skratt. Då man skrattar tillsammans infinner sig en grundglädje, en "gloriakänsla". Där det finns glädje och trygghet är det lätt att prata om en kärleksfull och trygg Gud. I Gloria tackar vi för allt som är gott och för allt som vi får dela med varandra. 

I en värld som allt oftare präglas av oroligheter, krig och konflikter blir det betydelsefullt att tala om Kristus som vårt hopp. Gloria har därför även blivit en symbol för hoppet.

Ett mål är att hitta Gloria i sig själv, att våga ge uttryck för sina tankar och att ha en god självkänsla. I en ungdomsmässa kan man skapa ett Gloriaplank där man uppmanar alla att rita eller skriva ner sina egna Gloria  det som man upplever att är glädjen i livet. Pappret kan sedan användas som ett altarbord eller bara finnas kvar framme på golvet. Gloria in excelsis Deo  Ära åt Gud i höjden

Nästa fredag får ni läsa om "Ett eget Credo".

Källa: Charlotta Rosman Nissen: Kyrie och Gloria

torsdag 27 februari 2014

En gipsad spricka i tidtabellen

Oj, vad trist det kan vara att jobba med avhandlingen på nästsista versen! Jag har gjort alla rättelser som mina handledare föreslog och har sammanfattningen kvar. Jag har lite skriven text att jobba med men den lär ska ha varit "ganska ostrukturerad"...

Vad jag längtar! Längtar efter något annat nu. Det brukar ju bli så här då man nästan är färdig med någonting. Då betonar man själv ordet färdig medan sanningen betonar nästan... Och sanningen är sann.

Jag har inte många skrivdagar till mitt förfogande längre så nu måste jag ta vara på all den skrivtid jag får lös. Ett problem dök upp genom dörren igår kväll. Ett gipsförsett ben kom in på kryckor. Nu blir det att försöka få benet till och från skolan under fem veckor. Minst. Sånt tar tid och kräver planering. Tack gode Gud att det "bara" var foten som blev skadad. Skejtandet på "hög" nivå är livsfarligt och det är ett under att vi inte sett av några brutna ben tidigare.

onsdag 26 februari 2014

Sådd och skörd

Efter 8 år fick vi vår första 
äppelskörd vid skogsstugan.
Eftersom jag ser det mesta i livet som bilder och har ett starkt synminne tycker jag också om att fotografera. Helst gör jag det utomhus på sommaren och hösten då naturen bjuder på sina vackraste färger. Motiven är nog i första hand barnen men även Guds fantastiska skapelse ser jag med andra ögon då jag tittar genom kameralinsen. 

Just nu saknar jag skördetiden. Söndagens tema handlade om sådd och skörd. Jag tror att min livsuppgift är att så Guds ord. Alla skördar kommer jag inte att hinna uppleva, därtill är livet för kort. Men utan sådd blir det garanterat ingen skörd. Så är det faktiskt med lotto också. Utan insänd kupong blir det garanterat ingen vinst...


måndag 24 februari 2014

Pro

Pro. Detta lilla latinska ord finns lite överallt. Översatt betyder det oftast "för". 

pro et contra = för och emot
pro patria = för fäderneslandet
pro primo = för det första
pro secunda = för det andra
pro sensa communi = för sunda förnuftet
pro forma = för formen
pro bono = för det goda
pro bono publico = för allmänhetens bästa
pro tempera = just nu
pro memoria = för minnet
pro nobis = för oss

Jag kom att tänka på en sopranaria ur Händels Messias:

If God be for us, who can be against us? 
Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?
Si Deus pro nobis, qui contra nos?

Texten är hämtad ur Romarbrevet 8:31, 33, 34: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Jag inser att jag genom hela min sångarbana sjungit en hel del som jag aldrig helt förstått innebörden av. Jag har haft fullt sjå att placera tonen på millimetern rätt, andas rätt, frasera rätt, samarbeta rätt. Samtidigt har jag längtat efter att förstå texterna rätt. Hur mycket har jag inte missat genom åren? Och hur mycket har inte mina lyssnare därigenom missat? 

Jag vill verkligen förstå vad jag säger så att ni kan förstå det. Jag längtar efter att få börja predika! Pro tempera. 


söndag 23 februari 2014

Vilken kyrksöndag!!

Idag hade vi en gästpredikant. Hans predikan var ovanligt tilltalande. Han använde sig av fräscha uttryck och förankrade sina tankar i vardagen. Hans kroppspråk, vakna blick och engagemang hindrade mig från att stänga öronen. Jag började sitta och skriva ner ledord som han sa. Det säger någonting om hur fängslande det var.

Predikanten talade om att vår uppgift är att sprida en doft av Kristus runtomkring oss. I min livliga fantasi såg jag mig själv ta upp min vackra Kristusparfymplaska ur handväskan och spraya lite doft runtomkring mig. Vilket fantastiskt verktyg jag fick att ge vidare åt er! Sprid en doft av Kristus runt er var ni än går!

Inspirerad av predikan spelade jag sedan resten av gudstjänsten. Jag hade mitt valda postludium längst bak på notstället. Då jag lyfte bort koralboken för att spela det insåg jag att det absolut inte passade till den upptrappning vi gjort. Jag började istället improvisera över slutpsalmen Kristus vandrar bland oss än. Och han, Kristus, kom nog inte med några tysta steg. Min Kristus vandrade i pedalen med både trumpet och basun under fötterna, fanfarer ljöd, dissonanser, synkoper, kluster, halvtonsskalor... Ja, sannerligen talade Kristus till mig. Jag förvandlades plötsligt till en riktig organist som bara lät fingrar och fötter spela. Jag får säga som predikanten sa då jag tackade honom efteråt: "Det var inte jag. Äran tillhör Gud." Så sant! Men Gud behöver sina språkrör och orgelpipor. 

Idag var Gud synnerligen påtaglig och närvarande i kyrkan. Vilken kyrksöndag det blev! Kristus vandrar bland oss än. Ja-a, sannerligen! Halleluja!

P.S. Kyriestenen hade jag med och de vackra tulpanerna på altaret tappade inga blad...


lördag 22 februari 2014

Vad säger altarblommorna?

Har ni tänkt på att blommorna på altaret alltid är snittblommor? Nu skrattar några av mina läsare som brukar ta blomvaserna ur kylskåpet på söndag morgon... Men vi som inte gör det - varför ser vi inga krukväxter just på altaret?

Altarblommorna förskönar kyrkorummet, uttrycker högaktning för altaret och påminner oss om Guds skaparverk. Snittblommorna som är klippta från sina rötter "ger sitt liv" på altaret. De påminner oss om livets skörhet och offer. Den här symboliken går om intet om man har krukväxter som vattnas och därmed hålls vid liv. Ni kan säkert räkna ut om det är ok eller inte att använda plast- eller tygblommor...

Jag tycker inte alls att det är tokigt att pryda altaret med t.ex. helt utslagna tulpaner. Vaktmästarna skulle kanske skämmas om bladen börjar trilla av dem mitt i gudstjänsten, men tänk vilken otroligt vacker och talande symbolik det skulle vara - förgängligheten fullt ut dramatiserad!

Det finns ganska stora friheter vid val av altarblommor. Man kan beakta kyrkoårets färger men det är inget måste. Några råd och exempel finns det ändå.

1:a advent - vita blommor
advent/fastan - blommor i blårött/blått eller inga alls
Maria bebådelsedag - vit lilja, vit tulpan eller ros
palmsöndag - vide/palmkvistar
långfredag - fem röda rosor = Kristi fem sår
sommartid - naturblommor

Blomsymboliken är rik och det finns många fler exempel. Titta i Tjäna Herren med glädje som är en handledning för högmässan. Boken kunde med fördel finnas i varje skola och tas fram inför ett besök i kyrkan. Ni hittar den här:  http://sakasti.evl.fi/julkaisu/Tj%C3%A4na-Herren-med-gl%C3%A4dje-sv 

Få se vad blommorna på altaret säger i morgon...

fredag 21 februari 2014

Mässa del 1: Kyriestenen

Kyrie är grekiska och betyder Herre. Kyrie eleison betyder Herre, förbarma dig och är en bön som funnits i gudstjänsten sedan 300-talet. 

"Herre, förbarma dig" kan vara svårt att riktigt förstå. Men om vi istället säger "Se mig, ta emot mig och det jag vill lämna" blir det med ens förståeligare. Kyriet blir vårt rop på hjälp, vår förtvivlan, ja, allt det som är tungt i livet. Vi bär på stress, trasighet och klumpar i magen. 

"Vad kan jag göra för dig?" frågar Gud. Han vet nog, men han vill att du sätter ord på din önskan, din längtan och din vilja. Nu har du möjlighet att sätta namn på det mörka och tunga. Sen är det viktigt att du överlämnar ditt Kyrie till Gud. "Detta är jag och mitt Kyrie. Till dig överlämnar jag det som brustit. Förlåt mig." I samband med överlämnandet får vi förlåtelse. 

Var det ännu krångligt? Du ska få ett verktyg. Tänk dig att du bär på en sten hela veckan. Då söndagen kommer tar du den med till kyrkan. Föreställ dig att alla som kommer har sina egna stenar med och under förlåtelsen formar vi ett kors av dem framme i koret. 

"Se mig Gud och ta emot min Kyriesten som jag burit på hela veckan..." Tack vare korset tar Gud emot stenarna - vi behöver inte bära hem dem igen. 

Nästa fredag får ni läsa om "Gloriaplanket".

Källa: Charlotta Rosman Nissen: Kyrie och Gloria


torsdag 20 februari 2014

Nya verktyg

En mässa har delar som berör, utmanar och hjälper oss att tolka våra liv.

Kyrie är grekiska och betyder Herre.
Gloria är latin och betyder ära.
Credo är latin och betyder jag tror.
Sanctus är latin och betyder helig.
Pax är latin och betyder frid och fred.
Agnus Dei är latin och betyder Guds lamm.

Jag kommer i en serie inlägg, som utgår från Charlotta Rosman Nissens bok Kyrie och Gloria, att ge er verktyg som ni kan använda i vardagen. I morgon ger jag er det första verktyget i "Kyriestenen" och mässans ord kommer plötsligt att få liv!

onsdag 19 februari 2014

Goda nyheter

En semesterdag i studiestaden. Det blev en lång och tung resa då krafterna inte är vad de ska vara. Men jag har goda nyheter! 

Nu ska jag under de kommande tre veckorna finslipa. Det blir att flytta stycken, byta ut lite ord, stryka lite här och där och utveckla sammanfattningen. Om fyra veckor har jag den sista granskningen med mina handledare för att undvika tabbar som går att undvika. Sen åker jag hem, rättar dem, printar ut och sänder iväg avhandlingen för språkgranskning, binder in några exemplar och väntar på vitsordet...

Sen återstår två resor till i april för att avsluta halvfärdiga kurser som hör ihop med avhandlingen. Plus ett mognadsprov. 

Jag kan sova lugnt i natt. Äntligen.


tisdag 18 februari 2014

Tabu 2

Kan man som frånskild bli präst? Är man överhuvudtaget trovärdig som vigselpräst om man själv är frånskild? Man talar inte om detta så ofta. Är det tabu?

De flesta ser präster som äkta makar och föräldrar i en kärnfamilj. Men hur ser man på präster som är frånskilda och omgifta? Det hjälps inte men det är nog med en viss skepsis man ser på en omgift präst. Hur lyckades inte ens prästen leva rätt? Hur ska han eller hon kunna vara trovärdig vid vigselsamtal?

Om man kommer över skepsisen kan man vända misslyckandet till erfarenhet. Med sina erfarenheter kan prästen bli en tillgång för de som mår dåligt i sitt äktenskap och behöver samtala. I sådana samtal kan prästen ses som speciellt förstående och trovärdig.

Alla kan misslyckas i sina förehavanden. Men blir man som frånskild präst någonsin helt trovärdig ändå?  


måndag 17 februari 2014

Årligt besök

Jag var förutseende och planerade in en vecka "sjuka" i studieplanen eftersom den årligen tycks återkomma. Nu lever vi den veckan och min seminarieresa på onsdag är i stor fara.

söndag 16 februari 2014

Kyrkohistoriskt sms

Blir lite nostalgisk då jag tänker tillbaka på kursen i kyrkohistoria. Vår unga proffsiga lärare hejade oförtröttligt på oss och resultatet var att jag blev verkligt intresserad av ämnet. Jag såg för mitt inre hur munkar red kors och tvärs över hela Europa för att sprida evangeliet och hur heliga Birgitta lämnade sina åtta ungar för att grunda kloster istället... 

Vår allra sista uppgift var att beskriva de viktigaste händelserna i kyrkans historia. Ett århundrade skulle beskrivas med 160 tecken, vilket är lika långt som ett textmeddelande. Vad roligt det var med en så pillemarisk uppgift! Det var verkligen inte lätt för det gick inte att rada ord efter varandra utan det skulle sägas mycket med få ord. Ni har ju märkt hur förtjust jag är i att skriva limericker så uppgiften var en njutning att göra. Så här beskrev jag med 159 tecken 1600-talets kyrkohistoria i Finland: 

Utbildad präst predikade i ny träkyrka under ortodoxins tid. Det var viktigt att leva rätt enligt kyrkolag 1686. Tuktad finne kunde katekesen då pietismen kom.

Varmt tack till vår inspirerande lärare! 


lördag 15 februari 2014

Vad innebär ett JA?

Idag har jag undervisat i skriftskolan hela dagen. Vilka härliga ungdomar vi har! De har många djupa tankar då man riktigt lyssnar på vad de säger. De söker sin identitet och vi vuxna behöver finnas som stöd för dem. Lyssna, lyssna, lyssna på ungdomarna! Då de upplever att de blir sedda och bekräftade öppnar de sig.

Vi funderade en hel del på hur man ska kunna svara ja på frågan de får i konfirmationen - om de vill leva som kristna. De är 15-åringar som fått undervisning i kristen tro. Jag tycker att det är viktigt att de vet vad kristen tro innebär. Med den livserfarenhet de har svarar de på frågan. Jag är ju varken blind eller döv och vet att vissa går i skriftskolan för att föräldrarna vill det, de får pengar och någon får till och med en mopo. De flesta går för att "det hör till" - av tradition alltså. Men sämre traditioner finns det! 

Jag hoppas att vi i skriftskolan ska kunna lära dem vad det är som de säger nej till om de väljer att tacka nej till ett liv som kristna. Ingen kan tvinga någon att tro - men alla kan be att dagens unga ska känna sig trygga och veta att de aldrig är ensamma.  

Och jag tror att jag kommer att trivas riktigt bra som skriftskolpräst!

fredag 14 februari 2014

Millenniet som kom av sig

Millennieskiftet blev inte riktigt som jag tänkt mig för min egen del. Denna stora världshändelse väntade man med spänning på överallt. Dagen före passade min förstfödde, drygt ett och ett halvt år, på att äta giftiga ekbär från en blomdekoration jag fått. Händelsen blev för mig stressande, babyn i magen kände av det och fick för sig att han ville födas 10 veckor för tidigt. På sjukhuset kunde de stoppa honom och samtidigt stoppade de mig från att åka hem. Avdelningen blev tömd på nyårsafton eftersom alla som bara kunde fick "permission" för millenniets skull - alla utom jag och en gammal tant. Jag började fira med tv i Australien. Land efter land bytte årtusende. Vid 23-tiden var jag så besviken så jag beslöt mig för att sova igenom hela festen. 

På vändagen såg jag på morgonen i almanackan och tänkte att vändagen skulle vara en speciell dag att födas på. Det var ännu en månad kvar av graviditeten. Vid 16-tiden var min lille vän född...

Hos oss kommer vändagen helt i skymundan. Vi tar igen den missade millenniefesten varje år den här dagen. 

"Idag fyller jag 14 år den 14 februari 2014. Och jag slutar skolan kl. 14." hälsar Mittemellan, min "millenniebaby."

Varma vändagshälsningar till er alla!


torsdag 13 februari 2014

Allt är relativt

I Kenya är ca 70 procent av ungdomarna i arbetsför ålder arbetslösa. Det betyder att nästan 10 miljoner inte har något jobb. Välutbildade och välklädda ungdomar köar, väntar och hoppas att de åtminstone kunde få ett endagsjobb. Arbetslösheten leder till allvarliga sociala problem och oroligheter.

I Kenya kan man inte prenumerera på dagstidningen utan man köper den som lösnummer för 60 cent. Det är för många en stor utgift. Därför blir ett exemplar läst av många. I morgon kommer vår dagstidning ut med ett förnyat utseende. Idag kostar tidningen 2 euro som lösnummer och har man en sparprenumeration betalar man 78 cent per dag.

Kom ihåg missionen!


onsdag 12 februari 2014

Välutrustade

Jag har inte räknat våra Biblar med de är många. De finns i olika utgåvor, färger, språk och storlekar. Två av dem tycker jag mera om än de andra. Båda är röda - den ena är gammal och den andra köpte jag då jag började studera.

Den gamla är 1917-års Bibel som jag fick då jag gått åtta år i söndagsskolan. Jag fortsatte tills jag måste sluta för att istället börja i skriftskolan. Jag vet, det låter... annorlunda. Men jag fullkomligen älskade söndagsskolan. Vi började i kyrkan och hade ett par bänkar som "våra". Under en psalm smög vi sen ut och fortsatte i en annan byggnad. Tanterna, sångerna, bilderna, böckerna - jag minns allt som i går. Skulle jag inte jobba i kyrkan skulle jag absolut vara lekmannasöndagsskoltant! 

Den andra Bibeln är Bibel 2000 i slimformat. Man fattar inte att hela Bibeln kan vara så tunn. Den har många gånger varit med i handväskan och jag har "pluggat" flitigt då jag haft lite extra tid. Jag har blivit förvarnad att man kan få en hel del Biblar då man blir prästvigd. Jag skulle önska mig en sån där med gropar i sidan så att man hittar lätt. En sån har jag faktiskt inte...

Jag brukar beundra gamla prästers gamla Biblar. De (Biblarna!) är oftast vältummade och håller knappt ihop. Så ser min psalmbok ut. Ja, en av de där oräkneliga som finns i olika utgåvor, färger, språk och storlekar. Då jag blir präst skulle vi kunna ha en friluftsgudstjänst med bibelstudium på gården. Det skulle räcka psalmböcker och Biblar åt alla. Och det skulle bara vara att lyfta ut tramporgeln. Vi har koralböcker, mässbok och kantorer i alla utgåvor, åldrar och storlekar...


tisdag 11 februari 2014

Lakan med fotnotsmönster

Två intensiva skrivdagar är över. Igår bredde jag ut hela avhandlingen och tejpade ihop sida efter sida tills det såg ur som ett stort vitt lakan med text på. Sedan färgade jag alla rubriker och mellanrubriker och började pussla. Var skrev jag om ljus? Jag märkte för alla ställen där jag skrev om ljuständning och kollade att jag inte hänvisat till något som jag sedan inte tog upp. Jag fick en helt annan överblick då jag kunde se alla sidor samtidigt. Jag har svårt för att se någon helhet på datorskärmen.

Nu har jag en ny version utprintad och ska gå igenom den. Avhandlingen ska vara minst 70 sidor lång. Jag har nu 65 sidor text plus åtta sidor förteckningar och bilagor som inte får räknas med. I morgon ska texten vara sänd kl. 15 och om en vecka har vi seminariedag igen. Så det tuffar på mot målet. 

Vad ska jag börja göra när jag är klar? Det skulle vara roligt att skriva en bok tänkte jag. Inte vet jag om vad. Men ett vet jag - den ska inte innehålla en enda fotnot!


måndag 10 februari 2014

Två sätt att leva

Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting är ett mirakel.
Det andra är som om allting är ett mirakel.

                                                                           Albert Einstein i Dagens lösen 10.2.2014

Då man får livet presenterat så här av Albert är valet lätt. Jag slösåg på tv en stund. Programmet handlade om tre personer som "dött". Deras hjärtan hade stannat flera minuter och under den tiden upplevde de alla tre att allt var underbart, ljust och gott att vara. Upplevelserna och erfarenheterna präglade dem nu och de förstod att de hade speciella uppgifter att utföra eftersom de blivit kallade tillbaka till livet. Medicinskt sett borde de ha varit svårt hjärnskadade eller hjärndöda. Alla tre var fullt friska.

Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting är ett mirakel.
Det andra är som om allting är ett mirakel.

                                                                           Albert Einstein

söndag 9 februari 2014

Inget kyrkbehov?

Idag blev det äntligen lite ordning och reda på min veckorytm då jag var tillbaka på jobbet på söndag morgon. Det ska vara gudstjänst för mig. Så vill jag ha det och då mår jag bra. 

Vi hade som omväxling gudstjänst i kyrkhemmet. Det blir mera gemenskap och lättare att sjunga i ett mindre utrymme. Efteråt kom spontant en diskussion igång om hur vi kunde jobba för att folk skulle hitta till kyrkan utan att det är en specialgudstjänst. 

Ärkebiskopen har gjort ett upprop där han uppmanar församlingarna att ta tag i och förbättra gudstjänstgemenskapen. Ett sätt är att få ihop gudstjänstgrupper där de som är intresserade kunde vara med och planera söndagens gudstjänst, läsa igenom texterna, välja psalmer, skriva förbönen etc.

Har människor inget behov av att gå i kyrkan? En längtan efter att tillsammans mötas inför Guds ansikte? Dela gemenskapen, be och sjunga tillsammans, dela plats vid nattvardsbordet? 

Jag har länge bett för att väckelsen ska gripa tag i människor runtomkring mig. Ibland grips jag av vanmakt över att jag kan göra så lite för saken. Men lite är bättre än ingenting. Om fler och fler sprider Guds ord så blir det ju ringar på vattnet trots allt.


lördag 8 februari 2014

Fotnotsberöring

Avhandlingsskrivardag. Jag försöker bygga upp min avhandling retoriskt så att jag nu vid huvudkapitlets huvudananlys ska stå på topp. (Jag analyserar den tv-sända minnesgudstjänsten från Kauhajoki efter skolskjutningen 2008). Jag vill ha någonting som fördjupar, lyfter och överraskar läsaren. Man kan se det som en stegring som behöver komma till ett klimax. Nu har jag "detta" speciella nedskrivet i några fotnoter. Detta är något som ger sorgen ett mänskligt drag även om det handlar om officiella uppgifter på statsnivå.

För det är ju så. Oberoende vilka roller och uppgifter vi har är vi alla bara människor då det kommer till kritan. Jag har själv funderat hur jag klarat av att hålla distans till detta förskräckliga tema under så lång tid. Det gick ända tills igår. Därav den egentliga orsaken till varför det blev ett nonsensinlägg på "seinon". Jag behövde få tid att riktigt fundera.

Jag såg nämligen plötsligt det sköra i människan. Det som vi sällan plockar fram. Speciellt inte då man alltid är påtittad, har ett stort ansvar och har en viss "image" som automatiskt följer med. Denna skörhet når man i sitt inre då man låter sorgen komma in. Jag lät månaders sorg landa i mig och det gav mig en djupare insikt i vad det är som jag egentligen skriver om.

Jag har behövt skärma av. Det går inte att jobba med texter, filmklipp, ögonvittnesberättelser, intervjuer, foton etc om man inte håller en viss distans. Man tar slut själv och kommer inte vidare. 

Mitt hopp är att de som läser avhandlingen också läser mellan raderna i fotnoterna. Då ser de djupet, lyftet och överraskningen. 

Då ser de beröringen.


fredag 7 februari 2014

Abstinens?

-Ha du skriivi nåå på bloggen idaa?
- Nää, ja a int honni. Först a ja jobba me avhandlingen hela daan å sen sko ja efter ett bokpaket ti posten å sen sko jag handel maat å sen va e fredagskväll å ännu ha int Junior somna å nu pratar ja i telefon me dej så - nää, ja a int skriivi nåå idaa.
- Men du skriver varje daa?
- Jåå, en gång om daan - lite beroende på o e passar.
- Ja va just in å såå å märkt att du int skriivi idaa.
- Nä, ja a int honni. Först a ja jobba me avhandlingen å...

Tala om blogginläggsabstinens! Klockan är strax nytt dygn och jag hann!


torsdag 6 februari 2014

Tabu 1

En mors kärlek är självklar och naturlig. Men hur är det med den kärlek som en bonusmamma kan känna? Varför är den tabu? Eller är den det?

Kan man älska någon annans barn som sitt eget? Får man det? Frågorna är knepiga och laddade. Den elaka styvmodern i barndomens sagoböcker speglar sig fortfarande. Men dagens styvmor är oftast inte någon som övertagit mammarollen. Den riktiga mamman lever och finns med i bilden på ett eller annat sätt. Hur fungerar moderskapet då? Om barnet bor mest hos bonusmamman - hur känner sig den riktiga mamman i den situationen?

Att föra en dialog vore den bästa lösningen. Men steget är långt till att kunna diskutera en så här komplicerad och känslig fråga. Oftast håller båda god min då de för barnens skull behöver träffas. Men känslorna på insidan kan vara kaotiska.

I Bibeln läser vi om kärleken till vår nästa. Präster talar om att vi ska älska våra medmänniskor. Vad säger mammorna och bonusmammorna? 

Man kan älska någon annans barn som sitt eget.
Men får man sist och slutligen göra det ändå?


onsdag 5 februari 2014

Finito

Fyra veckor semester är över. Vad fort tiden gick! Mitt mål var att få avhandlingens alla tre kapitel skrivna. Det tredje är huvudkapitlet och så återstår en reflektion och sammanfattning. "Man knyter ihop påsen på slutet" brukar de säga i katedralstaden. Jag är ungefär halvvägs i kapitel tre efter den stora svackan jag hade. Men jag har "godkända"skisser för andra halvan så det är bara att skriva på. Nu känner jag mig trygg efter tät kontakt med mina hand-ledare. Om exakt 8 veckor ska avhandlingen lämnas in för språkgranskning. 
He vaal noo enny!

I morgon börjar jag öva körerna. Jag ska få träffa livslevande människor igen! Man ska inte leka skogsfru för länge tror jag... 

tisdag 4 februari 2014

Limerickus nonstoppus

Det bodde en skogsfru bortom modersmålets gräns,
där var det nog ingen som kände henne ens.
"Här skriver jag nonstop
fast tills solen stiger opp
bara jag ser till att inget på vedaspisen bränns."


måndag 3 februari 2014

15 sekunder TV-präst?

För ett par år sedan gick jag en kurs i masskommunikation som helt enkelt handlade om tv-gudstjänster. Som lärare hade vi en erfaren regissör från YLE. Jag hade höga förväntningar eftersom jag jobbat en hel del med tv-produktioner, regi och uttryck. Och jag blev verkligen inte besviken!

Under den första dagen gick vi igenom filmning i teorin. Andra dagen blev vi filmade i tur och ordning. Vi hade haft som uppgift att förbereda ett tal på tre minuter. Det fick handla om vad som helst, tiden skulle hållas och inget manus var tillåtet.

Dag tre fick vi analysera och kommentera alla klipp. Vad häftigt det var! En av pojkarna (han är ju nog snarare en ung man) skulle passa urbra som programledare i BUU-klubben. Allt från småflickor till mormödrar skulle sitta som klistrade vid tv:n. Hans karisma, röst och inlevelse gör sig utmärkt i bild. Han blir säkert en utmärkt tv-präst. Också.

Vi fick se en massa klipp hur präster gjort korstecknet. Ja, hjälp... Var det någon som gjorde det enligt reglerna? De började teckna från fel ända, blev halvfärdiga eller gjorde så stora att armarna knappt räckte till. Det fanns lika många varianter på kors som det fanns varianter på präster.

Som tv-predikant har man exakt 15 sekunder på sig att övertyga tittarna om att de varken ska byta kanal eller börja koka kaffe. Då är det dumt att säga "idag då vi firar den tjugoförsta söndagen efter pingst och då evangelietexten handlade om..." Dumt. Otroligt dumt att låta 15 viktiga sekunder gå upp i rök. 

Då jag predikar i tv ska jag säga "... och plötsligt kom jag på det! Ja, plötsligt insåg jag att..." och så ska jag slå ut med armarna i en dramatisk gest. 
Missa inte den tv-gudstjänsten!

söndag 2 februari 2014

Noll koll

Det var första studiehösten. I lektionssalen satt ett trettiotal studerande och alla fick presentera sig. Jag satt på sista raden och fattade ingenting. Höll alla bara på utan mål? Skulle ingen bli präst? Då det blev min tur sa jag mitt namn och "jag ska bli präst" varpå alla vände på huvudet för att se hur hon såg ut. Jag kan ännu för mitt inre se ögonblicket i slowmotion - ansiktsuttrycken som jag inte kunde tolka.

Mitt mål var klart från dag ett. Förklaringen till de andras reaktion kom några veckor senare i en artikel om teologiestuderande. De intervjuade förklarade att ingen kvinnlig teologiestuderande skulle högt inför alla säga att hon ska bli präst... 

Mod flickor!

lördag 1 februari 2014

Lamentera mera

Igår kväll skulle jag dra ut en bäddsoffa. Det gick snett och jag rev upp halva nageln på stortån. Det behöver ni verkligen inte veta men vad som hände efteråt är ganska intressant. Tån blödde och Junior kom springande med ispåse och papper och såg underligt på mig. Mamma grät. Det var inget småsnyftande utan det var en klagan utan dess like! Tårarna rann ner längs hakan och jag var helt otröstlig. Jag gråter sällan. Då jag gråter är det för att jag har mycket ont eller för att jag är väldigt orolig. 

Jag hade mycket ont. Till en början. Fastän ispåsen bedövade smärtan grät jag hejdlöst och länge. Kloker såg bekymrat på mig och frågade om jag kunde vicka på tån. Det kunde jag. Men att sluta gråta kunde jag inte och jag förstod inte vad som hände med mig.

Insikten kom medan jag ännu småsnyftade. Jag grät av oro. Häromdan skrev jag om förbön. Naturligtvis har jag då också ett förbönsämne som är mycket aktuellt. Jag oroar mig för någon som står mitt hjärta nära. Och jag kan ingenting göra. Tårarna som rann var desamma men orsaken ändrade mitt i gråten.

Att lamentera betyder att jämra sig, att klaga. Lamentation är en klagosång, i en opera kallas den lamento. Det finns något i klagandet som går mycket djupt i människan. Steget mellan djup klagan och syndabekännelse är försvinnande kort till Guds löfte om hopp och ett nytt liv. Klagan kan skapa landskap där sorgen och smärtan har rum och där man inser att livet är en komplicerad beskaffenhet. Min förstörda stortå öppnade ett landskap där jag mötte mig själv i min oro. Min kreativa klagan blev ett möte med Gud där jag kunde lägga fram min förtvivlan och min oro.

Jag tror att vi borde lamentera oftare. Då ska vi naturligtvis inte klaga i syfte att gnälla utan verkligen visa det som tynger längst inne i hjärtat. Det är ju tur att jag har nio tånaglar kvar - ifall jag skulle råka glömma hur man gör...