måndag 31 mars 2014

Vila regelbundet

Det tredje budet talar om att vi ska helga vilodagen. Om vi tolkar det på nutidsspråk kunde vi säga att vi ska vila regelbundet. Sabbat är ett hebreiskt ord som betyder vila. Jag har på känn att Gud vid det här laget tycker att vi slarvar med just det här budet.

Numera är arbetstempot på många arbetsplatser högt. Vi behöver se till oss själva och fråga vad det är vi undviker och vad det är som skrämmer oss om vi har svårt att vila. Då menar jag att verkligen vila och inte ha en massa fritidsaktiviteter som utöver arbetet fyller ut alla lediga luckor i kalendern.

Då man arbetar för mycket rubbar man balansen mellan kropp och själ och skapar ett ökat beroende. Arbetet blir en drog, någonting som bedövar allt det som vi inte orkar möta i oss själva. Man vänjer sig lätt vid ett högt arbetstempo och blir rastlös då det trappas ner.

Arbetet får inte bli viktigare än själva livet. Vår själ kan inte frodas i ett liv som alltid är hektiskt. Det är viktigt att verkligen våga vila och få distans till arbetet. Genom att regelbundet minska de yttre impulserna kan vi uppleva mera inom oss själva. Att vila är att ha en gudomlig nyckel till djupet i sin själ.


Gud vill att vi ska eftersträva att vila. Det är kanske inte det viktigaste vilken veckodag vi gör det utan att vi vilar från arbetet och istället ägnar oss åt det inre livet. Vilan är välsignad. Livsviktiga tankar kan bara komma fram ur denna vila som är själens egen tid.

Genom att "bara vara" investerar vi och kan växa som människor. Fråga dig själv (om du är i arbetsför ålder) om ditt arbete går att kombinera med regelbunden vila, med familjen, med barnen, med vänner, med åldrande föräldrar och med egna intressen. Vi behöver inte alltid vara produktiva. För att kunna se klart behöver vi regelbundet vara lediga.

Poängen med vilan är att rena själen. Kostymen (arbetet) ska skäras så att den passar din kropp, inte din kropp så att den passar kostymen. "Han låter mig vila på gröna ängar..." Varför ska man vänta tills man är död innan man vilar på gröna ängar? Vila i frid  den vilan kommer för sent.

Kan du vila och möta dig själv och Gud? Vilket råd skulle du vilja ge dig själv?


söndag 30 mars 2014

Insikt

Det blev en själavårdsdag. Jag fick pröva på mitt kommande prästyrke och var mycket bekväm i situationen. Det är tryggt att utgå från den kristna tron, att veta var jag har mig själv och att ha livserfarenhet. Dessutom är det viktigt att känna till hur människor reagerar i en traumatisk krissituation. Alla dessa bitar har jag jobbat med och skrivit om i min avhandling och kan idag konstatera att teorin verkligen stämmer med praktiken. Insikten känns bra att få just nu då jag håller på att läsa igenom min avhandling en sista gång.


lördag 29 mars 2014

camillapredikar 1/2 år

För exakt sex månader sedan öppnade jag med stor spänning bloggen efter lång och mogen övervägan. Jag hade sökt ett forum där jag kunde skriva och själv diktera reglerna. Jag ville skapa, beröra, väcka diskussion, ventilera, mana till eftertanke och allt detta med en underton av humor, självironi och optimism.

Bloggen har gjort att jag har formulerat mig varje dag, oberoende av om jag haft lust eller inte. Jag har övat mig i att uttrycka mig, känna efter var jag står och vilka åsikter jag har.

Responsen jag har fått har varit 100 % positiv. "Det behövs en sån här blogg – den är annorlunda", "den stämmer till eftertanke", "jag känner så igen mig", "med få ord får du sagt så mycket"...

Genom bloggen har jag fått nya vänner, gamla bekanta har hört av sig och min familj och släkt vet vad jag håller på med då jag inte hör av mig. Min mamma läser allt medan min Kloker inte läser någonting. Mina tonåringar tycker att mina bilder är såå tant-traditionella: "Det är bara blommor, fjärilar och sånt. Du borde fota något annorlunda, typ en bit av en maskin". Men jag tycker om vackra naturbilder och inte om bitar av maskiner.

Det finns en hel del skillnader i svenskt och finlandssvenskt levnadssätt, utbildning och arbetssätt inom kyrkan. Hoppas ni i Sverige har behållning av att märka olikheterna.

Lördagen den 26 april kl. 9.30-11.30 gästar jag Kärnträff som är en frukostsamling för kvinnor. Den arrangeras i Vasa svenska församling, mera info kommer i dagstidningen. Jag kommer att tala om min väg till präst, läsa inlägg och dikter från bloggen och sjunga. Välkomna alla kvinnor att äta frukost medan camillapredikar.

Bloggen har blivit det jag ville: den är ett forum som genomsyras av en självklar kristen tro, en ordlekstuga, en undervisningssal och ett rum för meditation.

Tack för att ni läser – ni berikar mig och min gärning!

Camilla
på god väg att bli präst




Att hålla ut

I höstas kom min förstfödde på idén att börja läsa spanska. Tillsammans med fyra kompisar deltog han i en kurs på Arbis. Det kändes fräscht med ett nytt språk i huset och varje vecka fick vi höra nya ord och korta meningar på det exotiska språket. Pojkens självförtroende växte eftersom han kunde något som vi andra inte kunde.

Plötsligt några veckor efter jul var det inte roligt längre. Kompisarna hade tröttnat och hoppat av. Nu skulle han själv cykla eller åka moped in till stan efter skolan.

- Jag tänkte att jag slutar i spanskan.
- Varför det? Har det börjat bli svårt?
- Nä, men det är bara tanter kvar.
- Tycker du om språket då?
- Jo, men vad ska jag egentligen med det till?

Vi stod inför en tvärvändning. Intresset var slut. Då man är 15, snart 16 år är kompistrycket otroligt starkt. Läraren var toppen, språket var intressant men kompisarna hade tröttnat.

- Jag vill att du fortsätter terminen till slut. Sen kan du sluta om du vill.
- Varför inte genast?
- Därför att man håller ut och ror ett projekt i land. Minns du vad jag tänkte då jag bar dig i min famn den första kvällen du fanns.
- Att ditt liv var perfekt.
- Precis. Den stunden då var mitt liv perfekt. Jag hade ju fått dig. Lika mycket älskar jag dig idag som då. Du vet att jag vill dig ditt bästa.
- Men spanska, mamma, är det det bästa?
- Det handlar inte om språket nu. Det handlar om fostran. Du behöver lära dig att inte ge upp vid första motgång. Du kan inte byta utbildning så fort det tar emot, du kan inte byta jobb så fort något stör dig. Du behöver lära dig att slutföra saker och ting.

Jag såg att han funderade. Jag såg att han förstod. Likväl ville han sluta spanskan.

- Ja, ja. Men bara för att jag måste för dig då.
- Må så vara. Jag fostrar dig. Av kärlek.

Tänk om Gud skulle ge upp och säga: "Han den där är helt misslyckad, honom tar jag min ihand ifrån" eller "det blir aldrig till folk av henne, hon kan gott famla runt för sig själv". Men Gud håller ut. Han ror sina projekt iland även om han säkert är ganska trött på oss mellan varven. Skillnaden på Gud och människor är att Gud aldrig lämnar något halvfärdigt. Han tar inte sin hand ifrån någon.

Må vi alla bli bättre på att hålla ut och låta Gud vara den som fostrar oss till ett ansvarstagande liv.

fredag 28 mars 2014

Mässa del 6: Ryggsäckens Agnus Dei

Agnus Dei är latin och betyder Guds lamm. Jesus är Guds lamm som offrades för allas vår skull. Genom detta offer har alla möjlighet att få förlåtelse och evigt liv.

Den kristna tron och tron på Jesus innebär inte att man slipper undan bekymmer och svåra vägar. Men tron gör att vi får de redskap vi behöver för vandringen. Tänk att du bär en ryggsäck som innehåller en vattenflaska, en karta och en vandringsstav. Vattnet ger kraft och släcker törsten. Kartan visar vägen och vandringsstaven tröstar. Du klarar vandringen med ryggsäckens Agnus Dei.

Nu har vi gått igenom alla delar i mässan och är därmed betydligt mera förberedda att delta i en mässa och verkligen förstå vad de olika delarna betyder och hur de hänger ihop.

Kyriestenen
Gloriaplanket
Ett eget Credo
Årsringarnas Sanctus
Ballongernas Pax
Ryggsäckens Agnus Dei

Välkommen till kyrkan på söndag!


torsdag 27 mars 2014

Den korsade vägen

En gång för länge sen passade jag på att lämna Gud,
jag ville inte honom representera.
Jag ville testa gränserna, jag struntade i bud,
i Bibel, nattvard, Fader vår med mera.

Men Gud han tog och korsade min väg precis som förr.
"Vad menar Du? Vad ska jag göra nu?
Varför kommer Du till mig fastän låst är ytterdörr?
Ser Du att jag våndas, slits itu?"

"Ditt liv har konsekvenser, du måste börja om,
du tappat tron på mig  den rätta vägen.
För är det inte så, du har struntat i mitt kom?"
Jag tvingades att svara "ja", förlägen.

"Jag vände Dig helt ryggen, jag ville leva stark
och ta beslut utan Dig konsultera.
Här står jag nu, jag lever, på uppenbart fel mark,
ge mig ett liv i Dig, min Gud, ge mera."

"Ge mig redskap för att andra ska få höra Dina ord.
Ge mig ödmjukhet och tacksamhet och liv.
Ge mig lyhördhet och ansvar för skapelsen, Din jord.
Ge mig styrka att stå stark inför Ditt bliv."

I tacksamhet jag lade så mitt liv i Faderns vård.
I smärta bröt jag upp från breda vägen.
I ångest jag sen lämnade mitt allt, mitt hem, min gård.
I tröstlöshet jag tog de tunga stegen.

Men Gud han sänder människor att korsa vägen vår,
han sänder oss till redskap för varann.
Han lider där nån lider där uppbyggelsen är svår.
Han lyssnar ömt och vet när du är sann.

Det finns inte en människa som Gud ej känner till.
Det finns inte ett kors som han ej bär.
En dag han kommer korsa din väg och fråga: "Vill,
du gå med mig, märk, jag var alltid här."

onsdag 26 mars 2014

Tabu 3

Då vi firar nattvard i kyrkan är det inte alla som deltar. Varför inte? Vilka är orsakerna till att man väljer att avstå? Varför talar vi inte om det här? Är det tabu?

Den lutherska kyrkans sakrament är dopet och nattvarden. Sakrament är latin och betyder helig handling. Vi firar nattvarden till minnet av Jesus. I nattvarden finns förbindelsen till den heliga historien, påskalammet och den första nattvarden.

Nattvarden ses som en offer- och förlåtelsemåltid där Jesus på nytt ger sig åt oss. När vi tar emot nattvardens bröd och vin tar vi samtidigt emot hans kropp och blod.

Nattvarden är även en gemenskapsmåltid. Ett av nattvardens äldsta namn är kommunion som betyder just gemenskap. Genom gemenskap med Frälsaren får nattvardsgästerna också gemenskap med varandra, en gemenskap som sträcker sig över alla gränser, också tidens. 

Nattvarden är dessutom en glädjemåltid. Detta förhållande har givit nattvarden ett annat av dess allra äldsta namn, nämligen eukaristi, som betyder tacksägelse.

Det vanligaste missbruket av nattvarden är... att man inte brukar den. Många menar sig vara kristna utan nattvard. Det är också ett missbruk att delta i nattvarden bara för att vilja ge omgivningen sken av att man är en god kristen.

För den som tvekar att ta till sig den välsignelse nattvarden har att ge kan man minnas Jesu ord: "Så ofta ni gör det..." Hur skulle vi då kunna nöja oss med att gå sällan? Jesus säger också: "Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er" (Luk 22:15).

Idag finns det glutenfritt bröd och man kan välja att delta i nattvarden då det bjuds alkoholfritt vin. Om man har svårt att röra sig kan man be prästen komma till platsen där man sitter. Alla är "värda" att gå till nattvarden. För är det inte här skon klämmer? Man anser att man inte är värdig. Det är något för "de där religiösa" och jag är ju bara jag, jag...

För några år sedan deltog jag i en mässa som riktade sig speciellt till 50-årskonfirmander. Då vi kom till nattvarden var det inte en enda i gruppen som gick till nattvarden. Inte en. Varför avstod just de? Om jag hade haft mod hade jag frågat. Är det tabu att diskutera orsakerna varför man inte deltar i nattvarden?

tisdag 25 mars 2014

Livet går vidare

Det är någonting speciellt då 9 999 slår över till 10 000. Må så vara om det är på bilens trippmätare eller i räkneverket på någons blogg. Typ, på min blogg. Om just du råkar vara nummer tiotusen kan du höra av dig till mig på min e-post camillapredikar@gmail.com så ska du få en av mina reklampennor för bloggen. Texten är KÄNN INGEN ORO och färgen är fastetidslila. 

Har tillbringat två dygn i skogsstugan och gjort de nödvändiga ändringarna i min avhandling. Nu är de ivägsända till mina handledare för kontroll. Går allt som jag vill och önskar kan jag sända in avhandlingen för språkgranskning nästa vecka. Före det behöver jag ha en dag för mig själv då jag läser igenom allt i lugn och ro och "tar avsked" av texten. Det låter fånigt men detta projekt som till slut fick namnet Att predika efter en katastrof. En studie av predikan efter skolskjutningen i Kauhajoki år 2008 har jag levt med så pass länge nu så jag tycker att det är både lätt och svårt att det tar slut. Lätt för att jag vill skriva efter eget huvud och svårt för att ämnet är intressant. Jag har lärt mig massor och vet hur jag ska handla den dag min hjälp kan behövas.

Livet går vidare. Stavgången varje morgon kl. 6.30 går vidare. Mitt bokprojekt går vidare. Min förkovran i Bibeln går vidare. Och snart är det dags att börja påta i jorden igen. Ja, livet går vidare – det är bara att gå med.


söndag 23 mars 2014

Tröstens koral

Varsamt jag lägger handen på din arm
det finns inga ord som kan ge tröst,
bortom tårfyllda ögon ser jag udden av din charm
jag hör en livsvilja, en längtan i din röst.

Den du älskat är borta, finns inte mer
den starka som fanns vid din sida,
till brädden är din kärlek inom dig, jag det ser
och anar de kval du måste lida.

Det blir som det är tänkt, vi kan inte livet styra
vi kan inte ha var stund under kontroll.
Dagarna tillsammans, minnena de dyra
 spelar något längre någon roll?

Gud söker dig i ögonblick då livet gör ont värre
han finns i stilla tårar på din kind.
"Jag är din far, mitt älskade barn, jag är din vän och Herre
jag finns i blomman som sig böjer i min vind."

"Jag finns i varje steg du tar av ändlös, tyngdfull smärta
jag håller vad jag lovat, jag är dig nära.
Liksom Maria bar mitt barn inunder ödmjukt hjärta
bär jag dig nu, bär jag din sorg, min kära."

lördag 22 mars 2014

Måste vi kunna förstå allt?

Vi befinner oss i kalendern nio månader före jul och firar Marie bebådelsedag. Maria var en ung judinna som kunde ha förväntat sig att gifta sig med en snickare på orten och därmed få ett tämligen okomplicerat liv. Men någonting hände som förändrade Marias framtid. En ängel visade sig och talade om för henne att hon av Gud var kallad att föda hans son. Då hon svarade att hon var villig att bli Herrens tjänarinna tog hon samtidigt på sig ansvar, rädsla och sorg av sådana dimensioner som hon nog aldrig trott att var möjliga. 

Vi vet hur barn blir till och har svårt att tro på jungfrufödsel. Sånt som hände Maria finns inte. I Bibeln kan vi läsa att helig ande skulle komma över henne. Kunde inte Lukas, han som lär ska ha varit läkare, åtminstone i en bisats i sitt evangelium ha förklarat hur det riktigt gick till. Så att vi idag skulle veta. Vi som måste veta för att kunna tro.

Maria behövde inte veta. Maria förstod att allt detta övergick hennes förstånd. Maria lät det bero. Varför behöver vi veta? Kanske för att det vi inte kan förklara vetenskapligt skrämmer oss. Tänk om vi kunde lita på att detta är för stort för oss att greppa. Att Gud är så mycket större än vad vi kan tänka.

Låt oss släppa kontrollen. Vi kan unna oss att inte behöva förstå och förklara allt. Gud kallade Maria och hon sade ja. Varken enklare eller svårare än så var det inte. Varken enklare eller svårare än så är det inte.


Var har ni pianot?

Ibland brukar jag skratta åt sånt som man bara får för sig. Jag hade gått i skolan flera år innan jag förstod att alla människor inte har ett piano hemma. "Var har ni pianot?" Jag minns min kamrats förvånade min då jag första gången var hemma hos henne och gick från rum till rum och funderade var de hade gömt pianot.

Mina egna barn har växt upp i den tron att det finns kyrktröjor och kyrkskor. Kyrktröjan är en lite finare tröja och svarta finskor är kyrkskor. "Jag kan alltid ha den som kyrktröja" brukar Mittemellan säga då jag vill att han antingen ska börja använda en ärvd tröja innan han växer ur den eller ge den vidare åt någon annan.

Vi kantorer talar om orgelskor. Ett par svarta herrdansskor med klack är för oss de bästa orgelskorna. Eftersom vi spelar både med tårna och med hälen behöver klacken vara tillräckligt hög och bred. Räfflade bottnar fungerar inte eftersom skorna behöver glida över pedalerna då man ska spela snabbt. Ovanpå får det inte finnas kanter eller mönster som gör att fötterna fastnar i varandra. Det är alltid ett sökande efter bra orgelskor. Då man väl hittat ett par så faller de nästan i bitar innan man kan överge dem.

Vi talar också om gröna söndagar, fasteslipsar och om rosorna. Översatt blir det helt vanliga söndagar då den liturgiska färgen är grön, lilafärgade slipsar som matchar den violetta fastetidsfärgen och rosorna är sången "Där rosor aldrig dör". Det finns en hel del sådana här inside-uttryck för kyrkfolk, men det finns det säkert inom alla yrken och jobb. 

Ibland vill ränderna aldrig gå ur. Fortfarande söker jag pianot då jag första gången kommer hem till någon...


fredag 21 mars 2014

Mässa del 5: Ballongernas Pax

Pax betyder frid/fred. Prästen säger i mässan "Herrens frid vare med er". Fridshälsningen är en symbol för samhörigheten och friden/freden människor emellan. Men den kan också ses som den frid som Gud önskar oss. Jesus sade: "Frid åt er alla".

Freden/friden finns återigen i fyra olika relationer: fred med mig själv, fred med min medmänniska, fred med skapelsen och fred med Gud.

I t.ex. en ungsdomsmässa eller familjegudstjänst kunde man använda sig av ballonger för att synliggöra freden. Ett antal ballonger kan skickas ut över bänkraderna med uppmaningen att kyrkobesökarna ska hålla dem flygande i luften hela tiden. Liksom freden är allas ansvar är det allas ansvar att se till att ballongerna inte faller mot golvet. Ballonger i många olika färger kan speciellt för ungdomar och barn bli synnerligen talande!

Nästa fredag avslutas denna serie om mässans olika delar med "Ryggsäckens Agnus Dei".

Källa: Charlotta Rosamn Nissen


torsdag 20 mars 2014

Nio frestande munkar

Efter andakten på åldringshemmet idag blev jag bjuden på kaffe. Vi brukar alltid få nybakad kaka på det här stället. Jag hade stålsatt mig – inget socker. Då bar sköterskan fram ett fat med alldeles färska munkar. Jag tackade artigt nej varpå tanten bredvid mig säger: "Ta nu en. En munk är varken till eller från."

Det är ju just här problemet ligger. Så som tanten tänker har jag tänkt under tre år! I mitt arbete blir jag ständigt bjuden på bullar, gräddtårtor och alla tänkbara småbröd. Det är enklare att ta en tårtbit på en minnesstund än att förklara varför jag inte ska ta den. Folk trugar och undrar hur man kan avstå från en såå god tårta. Men vi har samma tårtor på alla minnesstunder. De är inte särskilt speciella för oss församlingsanställda längre.

Hur ska jag klara av alla hembesök i framtiden? Jag gjorde några uppvaktningar en sommar och på bordet lades wienerbröd, grisar, kakor, kex, godis, limsa och förstås massor av kaffe. Åldringarna hade enkom skaffat hem gott som de ville bjuda på och de ville att jag skulle ta av alla sorter. Absolut. Det här blir ett dilemma. På sikt. Jag vill ju varken vara besvärlig eller otacksam.

Åter till dagens munkar. Brickan blev placerad just framför mig. Där låg de, munkarna, på de vackra servetterna. Fyra munkar i den ena raden och fem i den andra. Sockret glimmade frestande. Jag satt nästan en timme och pratade med åldringarna medan munkarna bara låg där framför mina ögon...

Fattar ni – jag klarade det! I morgon kl. 6.30 studsar jag upp ur sängen igen!

Jag lever!

När jag kom ut på trappan strax efter halv sju i morse slog mig tanken bums: "Jag lever!" Solen höll på att stiga upp över trädtopparna och jag gick mot det rödaktiga skenet. Jag lever, jag lever, jag lever... Orden ringde i mina öron i takt med stegen jag tog. Samtidigt som jag stavade mig fram fylldes jag av en styrka som jag inte visste varifrån den kom. Talade Gud till mig? Nu? Vad ville han säga? 

Ibland är det svårt att veta varför vissa tankar plötsligt slår en. Min morgonpromenad blev en upplevelse av Guds närhet. Kanske uppmuntrar han mig att vårda min hälsa. Jag har inte uppskattat mig själv som en del av Guds skapelse. Jag har bara längtat efter den andliga biten och förpassat all form av hälsoskötsel längst ner på prioriteringslistan. Dygnet har trots allt bara 24 timmar. Alternativet hade varit att studera fyra år istället för tre. Men för mig var det inget alternativ och jag ångrar inte mitt val.

"Allt har sin tid." Predikarens ord har alltid varit viktiga för mig. Allt ska ha sin tid, det finns en tid för allt. Ett annat viktigt ord är från Johannes evangelium där Jesus säger till sina lärjungar: "Känn ingen oro". Idag får jag lägga till: "Jag lever!" Men jag undrar om det egentligen var tänkt som jag först uppfattade det: att jag själv lever... Nej, tror ni ändå inte att det var Gud som talade? Jesus dog för oss och han uppstod: "Jag lever!" Inte undra på att stunden kändes helig.  

Jag lever! Känn ingen oro  allt har sin tid.

Gud ger pusselbitar i den takt man är mogen att ta emot dem. Det är jag fullständigt övertygad om!

onsdag 19 mars 2014

Camillas kom-i-form-projekt

Semesterdag. Klockan ringde 6.30 och jag drog snabbt på mig träningskläderna och gick ut på stavgång! Efter en 40 minuters snöblåstvandring var jag hemma igen innan någon annan hade vaknat. Detta är min nya vana. Jag har läst och skrivit till 2-tiden på nätterna och nu måste jag svänga på min dygnsrytm om det ska bli människa av mig igen. 

Kloker får det att låta så lätt. "Iväg med dig på stavgång och lämna bort allt socker!" På samma sätt som han stöttat mig under studietiden är han nu redo att ta sig an projektet "få Camilla i form igen". Vilken couch jag har!

Nu hoppas jag kunna inspirera er med mitt kom-i-form-projekt. Detta ska inte bli någon hälsoblogg, men faktum är att jag står inför en stor livsförändring. Om en månad är studierna all och det lösgörs en hel del tid till annat. 

Ständigt undrar jag var jag ska få ett prästjobb. Månne Gud väntar tills jag har fått tillbaka min ork och kan köpa en prästdräkt i ett par storlekar mindre än nu? I min barnslighet vill jag tro att han styr och ställer just på det sättet...


tisdag 18 mars 2014

Tröttheten gick och gömde sig

En lång studiedag är över. Arbetet som återstår motsvarar det jag förväntade mig. Men jag är överraskad över att jag var så öppen och mottaglig för förändringarna. Tröttheten gick och gömde sig och jag inspirerades av de förbättringar som jag både kan och bör göra för att få alla delar att sitta ihop på rätt sätt. Skrivlusten kom alltså tillbaka!

Snart är det över. Jag kan lämna ifrån mig texten med riktigt gott samvete eftersom jag inte kan bättre än så här. Det räcker för att få examen och det betyder allt för mig. Jag vill verkligen bli präst!


måndag 17 mars 2014

Ynklig

I morgon kommer jag att vara i studiestaden för att för sista gången gå igenom min avhandling. Sen jag sände in min text i förra veckan har jag gått med en molande oro inombords. Min ork är slut men arbetet är ännu inte över. Jag har fått en vink om att det återstår en hel del arbete för att få grönt ljus för språkgranskningen. 

Jag tycker inte om att oja mig men nu gör jag det. Därför att jag är mätt. Jag är proppmätt på det vetenskapliga skrivandet eftersom det är så långt ifrån mitt jag som något kan vara. Jag minns då jag var nyutbildad kyrkomusiker och Kyrkpressen gjorde en intervju med mig för "profilen". Rubriken löd "Stäng aldrig in en konstnär för då kan det explodera". Jag har fortfarande densamma känslan då jag blir trängd och hamnar utanför min bekvämlighetszon. Åren och livserfarenheten gör att jag inte längre exploderar så snabbt. Ungdomens svart-vita seende är sen länge utsuddat till gråtoner. Allt är numera relativt och det är hanterbart att befinna sig i obekanta och obekväma situationer utan att det blir explosionsrisk.

Morgondagen kräver att jag åter igen tänker i främmande banor. Under hela skrivprocessens gång har jag inte lyckats bli du med det vetenskapliga. Så ikväll är jag därför ganska ynklig.

söndag 16 mars 2014

Priset

Allting har ett pris. 
Min prästutbildning har kostat mig min fysiska hälsa. Min kroniska sömnbrist har satt spår som jag nu måste ta itu med för att förbättra min livskvalitet. 

Jag är trött. Dödstrött.


Känner mig som en utblommad maskros. Visst är den vacker i sig men vad händer om ett tag? Snart faller också det vita luddet av och då är den allt annat än vacker. 

Idag är jag mentalt stark men har aldrig någonsin varit i så här dålig fysisk form. 
Jag känner mig gammal. Lastgammal. 

Snart har jag min examen. Men den har alltså varit dyrköpt. Nu behöver jag påbörja remonten av min hälsa. En sund själ måste ha en sund kropp. 
Och jag, jag siktar på att blomma med prästkragen!


lördag 15 mars 2014

Sommardrömmar

Vi har planerat våra semestrar idag. I sommar ska jag ha en helt vanlig semester. Förra sommaren blev den lite väl kort eftersom jag behövde spara dagarna till januari då jag skrev avhandling på heltid.

Jag drömmer redan om de ljusa sommarnätterna då vi brukar sitta ute och prata medan röken av myggspiralen känns tung i luften. Jag saknar tiden då våra stugor var fulla av skrattande ungar som hade sommarlov. I nattens ljus kom de en efter en och slog sig ner hos oss tills vi alla samlats ute bland myggen. Vi har nattpratat mycket med våra barn och det är något jag är glad över att vi gjort! 

Med sex barn finns det ju möjlighet att i framtiden få barnbarn, en hel hop kanske? Jag ser för mitt inre hur våra vuxna barn lämpar av dem hos oss för några dagar så att vår "stugby" fylls av barntramp igen. Ack ja, tills dess får Kloker och jag sitta på den romantiska bänken uppe på kullen och se hur solen går ner över kumminfältet... Det är värdefulla stunder det också.

Allt har sin tid.

fredag 14 mars 2014

Gud kallar dig! Åk!

Det här inlägget med bild publicerar jag av en enda anledning  ett bönesvar. Vi är tre teologiestuderande som just nu hoppas på prästjobb. En av oss kommer att bli prästvigd eftersom det finns ett jobb i en finsk församling. Vi två andra har inte haft några jobb i sikte. Jag har ju min tjänst så det går ingen praktisk nöd på mig även om jag verkligen längtar efter att få förverkliga mitt kall. Men så har vi då trean. Hon som står med en helt blank kalender inför hösten. Hon har funnits i mina böner och jag har verkligen funderat på hur det ska lösa sig för henne. Sist vi träffades sa jag att "du ska se att Gud placerar dig där det är tänkt". Igår kom svaret. Det finns ett jobb men det betyder en flytt från hem och kära. Vad gör man då Gud kallar?  

Åk iväg, du min kära vän! Åk så länge du ännu inte river upp rötterna för någon annan än för dig själv. Pröva på, låt Gud leda dina steg. Du kan alltid komma hem igen. Gud visar dig vägen och jag tror att det är just nu som du ska följa den! Ser du "korset" på bilden? Ser du hur det leder dig och formar en väg? I bön ska jag följa dig och hoppas att vi får dela dag för vår prästvigning!


Mässa del 4: Årsringarnas Sanctus

Sanctus är latin och betyder helig. I mässan är Sanctus en lovprisning till Gud. Själva ordet helig betyder avskild/avgränsad. Det heliga är det speciella, det viktiga. Sanctus är alltså en symbol för allt det som är viktigt och det kan ses i olika dimensioner: det heliga i mitt eget liv (jag är skapad till Guds avbild), det heliga i mina medmänniskor (alla människor har ett okränkbart värde), det heliga i skapelsen (jorden är vårt hem och tillhör alla) och det heliga i Gud (Gud är alla relationer samtidigt: Gud finns i mig, i min medmänniska och i skapelsen). 

En stubbe med årsringar är en tydlig bild för Sanctus och för människan. Alla våra livserfarenheter finns inuti oss och syns inte utanpå. Trädets årsringar berättar om vad trädet varit med om men vi ser dem inte (förrän vi har en stubbe...). Ingen kan veta allt om någon om man bara ser till utsidan. Det som finns där inne är heligt och kräver vår respekt. Vi kan överraska varandra genom att både vilja visa våra "årsringar" och vilja veta hur andras ser ut  det innersta, det heliga som Gud skapade i oss.

I mässan får vi lovsjunga det heliga: Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Nu kan vi alltså bättre förstå varför vi sjunger om att "himlarna och jorden är fulla av din härlighet"  vi lovsjunger allt det heliga i Guds skapelse!

Nästa fredag får ni läsa om "Ballongernas Pax".

Källa: Charlotta Rosman Nissens bok: Kyrie och Gloria.


torsdag 13 mars 2014

Nya läsupplevelser

Jag har börjat tjuvsmaka på tillvaron efter avhandlingsskrivandet. Jag har längtat efter att få läsa böcker jag har i min hylla men som jag helt enkelt inte hunnit läsa. Är det överhuvudtaget möjligt att någonsin läsa en bok igen utan att anteckna i marginalerna? Jag tror inte det. Igår läste jag Mark Levengoods bok Rosor, min kära, bara rosor. Han skriver så mitt i prick, Mark. Dessutom är han ett barn av min egen tid, då när den svartvita finländska tv:n hade två kanaler och lärarinnan spelade psalmer på tramporgel.

Idag har jag börjat på med Marcus Birros bok Evangelium enligt Marcus. Den här boken är också läsvärd med hög igenkänningsfaktor för mig. Han skriver så här: "Våra drömmar är våra liv. Drömmarna är Guds avsikter med att vi finns till. Det är vi som alltför ofta smiter undan dessa drömmar, som börjar röra oss i motsatt riktning, som gör upp egna kartor över länder och platser vi egentligen inte bryr oss om. När Gud lägger en dröm i vårt hjärta har vi ett ansvar att förverkliga den drömmen. För den drömmen är vårt liv."

Vi har ett ansvar att förverkliga den gudomliga meningen med livet, att odla talangerna och lyssna inåt. Sen är det "bara" att arbeta stenhårt för att förverkliga den meningen, anser Marcus Birro. Om ett kall ligger på någons hjärta ska en sådan människa uppmuntras. Ingen har sagt att det kommer att lyckas eller att det kommer att vara enkelt. "Men kallet vinner alltid", säger han.

Jag får för mig att Marcus Birro kan förstå mig. 


onsdag 12 mars 2014

Budskapet i bilden

Idag har både Junior och jag fotografering på schemat. På jobbet har vi tagit nya foton till församlingens hemsida och på dagis har de både grupp- och porträttfotografering.

Inför en fotografering brukar jag fråga mig hur jag vill se ut. Ja, det finns ju inte så många valmöjligheter gällande utseendet men med frisyr och kläder kan man ändå skapa en viss image. Jag valde de kläder som jag annars har i kyrkan och håret löst uppsatt. Hade jag velat ha en privat bild hade jag valt en helt annan stil. Något man ofta glömmer bort är att det är jätteviktigt att ha en bra kommunikation med fotografen. Om den finns kan man tillsammans få till det där extra som lyfter fram ens personlighet.

Jag ska på eftermiddagen iväg till dagis eftersom en förälder numera ska vara med vid den enskilda fotograferingen. I år valde vi att Junior skulle ha den tröja som han använder allra mest. Tidigare har han haft den "finaste" tröjan, men då bilden kommer känner man knappt igen pojken som vår dagispojke. Eftersom han har superlockigt hår är det burrigt och inte mycket att vattenkamma. Men är det så han ska se ut på bild, vattenkammad? Nej, han ska vara precis så krullig som han är även om det spärrar lite här och var. Men snoret ska jag torka bort under den förkylda ungens näsa...

Vilka är vi? Hur vill vi bli sedda? Min mamma har fostrat mig att vara välklädd i kyrkan, "man behöver visa respekt". Det finns överallt kyrkligt anställda som revolterar mot de oskrivna klädreglerna i kyrkliga sammanhang. Men jag väljer att följa den gammaldags linjen. Jag vill visa en viss vördnad för kyrkorummet och en respekt, speciellt då det handlar om sörjande människor som jag ska samtala med. Jag är glad över att kunna använda mig av en tjänstedräkt i framtiden och prästkragen går enkelt att kombinera med andra kläder.

Det ska bli spännande att utforska vilken bild jag vill ge av mig själv som präst. Jag ger mig ut i det okända men behåller det sunda förnuftet som mamma gav mig ifråga om "kyrkliga" kläd- och skoval.

Om du missade bilderna på tjänstedräkten för kvinnor kan du söka fram inlägget från 11.10.2013.





tisdag 11 mars 2014

Vad ska jag bli?

Just nu pågår ansökningen till många utbildningar. Eftersom vi har en niondeklassist har det varit många funderingar, väganden för och emot. Vad ska jag bli? Hur vill jag jobba i framtiden? Ensam, i team, tillsammans med många andra? Kan jag göra någonting av mina intressen? Det är många och svåra frågor 15-åringarna ska ställa sig. De är mitt i sin utveckling och byter åsikt var och varannan dag, kompisarnas val påverkar och ja, det är svårt att sätta sig in i hur man är och vad man skulle trivas med att göra om 5-10 år.

Idag finns det otroligt många valmöjligheter. Då jag var ung fanns det tre vägar att välja mellan: gymnasiet, yrkes eller jobb. De som ville ha en högskoleutbildning valde gymnasiet. De skoltrötta som ville ha en utbildning men inte bara ville läsa sig till den valde yrkes. De som ville förtjäna pengar bums sökte jobb.

Jag valde gymnasiet och det var för mig ett naturligt val. Sen stod det mellan modersmål- och tyskalärare eller musiklärare/kantor. Andra tänkbara yrken har under åren varit operasångerska, skådespelare, författare, farmaceut, bibliotekarie, psykolog, diakon och att driva ett café.

Då jag lägger ihop de ovanstående yrkena blir de ju helt klart alla i ett prästyrket. Som präst får jag sjunga, läsa, skriva, själavårda, hjälpa, tala/agera, undervisa, dricka kaffe och prata sjukdomar och mediciner. Det sista låter kanske lite konstigt men jag är helt på allvar intresserad av medicin och apoteket är som en godisbutik för mig. Jag såg till och med igenom utbildningen för farmaceuter men jag var ju nog mest intresserad av att prata krämpor med folk och inte läsa kemi... 

Det är alltså stora steg en ungdom ska ta idag. Det är ju tur att man kan ändra riktning om det skulle behövas. Alla utvecklas och ibland blir förändringen så stor att ett byte av yrke blir aktuellt. Ni har ju följt med mig och sett att det är fullt möjligt att tänka om. 



måndag 10 mars 2014

Sucka mitt hjärta

Har äntligen sänt iväg avhandlingen för den sista genomläsningen. Nästa tisdag ska jag vara i studiestaden och "rädda vad som räddas kan". Jag är redo att ge ifrån mig texten när som helst bara jag får grönt ljus att lämna in den för språkgranskning.

Jag trodde verkligen att jag inte skulle behöva läsa mera för att få min examen. Men av någon anledning hade en metodbok glömts bort. Så nu får jag ta mig igenom 616 sidor av sån där obegriplig vetenskaplig text igen en gång. Ärligt talat vet jag inte varifrån jag ska ta kraft för att plöja igenom denna tegelsten. Det känns övermäktigt just nu.

Mark Levengood skriver i sin bok Sucka mitt hjärta men brist dock ej: När min morfar dog, 89 år gammal, tyckte min moster att vi skulle skriva såhär i dödsannonsen: Varför? "Nej", sade mamma, "jag tycker att vi skriver såhär: Varför inte?"

Så varför ska jag läsa ännu en tjock bok? Tja, varför inte?


söndag 9 mars 2014

Ängeln under björken

Har fått mycket frisk luft i skogen. Vi har plockat ihop en massa ris och grenar som fallit ur träden. Så hittade vi dessutom början på både rabarber och påskliljor! 

Jag kom att tänka på var vi hela familjen under flera år brukade kasta pil. Exakt på den platsen föll en stor björk ner efter en exceptionell höststorm för några år sedan. På våren då snön smälte bort glimmade någonting till under trädstammen. Där låg ett julgodispapper från en sort vi själva aldrig köpt hem, så jag vet inte varifrån det kom. Likväl fanns det där, pappret med glansbildsängeln på. Bilden jag såg inom mig var mycket tydlig  jag visste att vi hade skyddsänglar. Symboliken var för mig så pass övertygande att jag faktiskt lät mig påverkas och har sen dess slappnat av på ett annat sätt. 

Guds änglar sköter om oss alla vill jag tro!


fredag 7 mars 2014

Mässa del 3: Ett eget Credo

Credo är latin och betyder jag tror. Då den kristna kyrkan växte fram blev det allt viktigare att kunna formulera sin tro för att kunna definiera vad man som kristen stod för och trodde på. Den apostoliska trobekännelsen som vi ännu idag bekänner var klar på 400-talet.

Credo kan ses som den tro som vi har gemensam med hela den kristna kyrkan i världen  ett kyrkans Credo. Samtidigt kan man tänka sig att man har ett alldeles eget Credo som man formulerar själv. Tron handlar om relationer 
 relationen till Gud, till sig själv, till andra människor och till skapelsen. Då man är trygg i sin egen tro kan man också föra en dialog med andra. Tro handlar om mod och hopp. Att våga tro, att våga säga ja till Gud, till medmänniskorna och till sig själv.

Fisken är en urgammal kristen symbol. Den var en identifikationssymbol för de lärjungar som Jesus kallade människofiskare. Under perioder då kristna förföljdes hade man ett knep för att ta reda på om en främmande var kristen eller inte. Man ritade en halv fisk med foten i sanden. Om den obekante var kristen ritade han i sin tur den andra halvan. 

Du kan skriva ett eget Credo. Börja med "Jag tror..." och fortsätt som du själv vill, långt eller kort. Det kan vara värdefullt och kanske överraskande för dig själv att fundera på vad du egentligen tror på.

Nästa fredag får ni läsa om "Årsringarnas Sanctus".

Källa: Charlotta Rosman Nissen: Kyrie och Gloria



torsdag 6 mars 2014

Tillägnan 2

Mitt 100:de inlägg tillägnade jag mina arbetskamrater (Tillägnan 4.12.2013). Idag skriver jag inlägg nr 200 och vill tillägna det någon jag alltid känt.

Jag kan inte ens minnas att jag någonsin lärt känna dig. Du har alltid bara funnits. I skogsstugan står en vacker mörkblå vas med guldmönster. Jag brukar ha korta sommarblommor i den. Den vasen har jag fått av dig och den påminner mig om att du finns. 

Vi människor lämnar spår hos varandra, spår av upplevelser vi delat. Många gånger har vi ingen aning om vilka avtryck vi lämnar efter oss. Du är en sån människa som lämnat otaliga spår i mig. Du hör också till dem som jag kanske inte ser på flera år, men då vi träffas fortsätter vi bara där vi slutade sist. 

Många gånger då jag skriver här tänker jag att jag skriver för dig. Jag vet att du hör till dem som läser varje dag. Där leverfläckarna trängs från 13.10.2013 skrev jag med dig i tankarna och hoppades att du skulle förstå det.

För mig har du alla tider varit en förebild, en varm och innerlig person som har nära till skrattet. Tack för att du präglat mig och delat stunder som etsat sig fast i mitt minne. Tack för att du finns någonstans därute och följer min väg till präst. 

Jag önskar dig allt gott!

Camilla