fredag 30 maj 2014

Dagen före festen

Nattens våldsamma regn har fått terasstaket att vika sig under vattenmassorna. Blomkrukor har blåst omkull och stolarna har våta pölar på sina säten. Det har fallit ner en massa skräp ur de stora tallarna och ogräsen tittar fram mellan stenplattorna igen, riktigt som för att retas med mig.

Huset är tomt och all städhjälp har lyckats fly fältet. Det är inte bara jag som fått examen i familjen utan pojke nr 3 får idag sin yrkesexamen. Jag hoppar in och gör Klokers jobb ikväll i hans församling så att han får vara med och fira sin son. 

Det har varit en hel del skriverier om Den blomstertids vara eller inte vara vid avslutningar. I morse stämde över 200 småbarn och vuxna in i psalmen i kyrkan. Här var det ingen tvekan  den ska sjungas med fulla lungor. I arbetet med min avhandling visade det sig att finländarna är betydligt positivare till kyrkan än de själva är medvetna om. Speciellt då det riktigt gäller, må så vara glädje eller sorg, så är det till kyrkan man söker sig. I den vanliga vardagslunken är det betydligt lättare att nonchalera kyrkans och trons betydelse i livet. 

I en yra av examensglädje ska jag nu svischa genom huset och få dammet att ge vika. Pojkarna har städat sina rum på pojkars vis och i morgon ska Mittemellan hjälpa mommo i köket. Min förstfödde har jag gett i uppgift att gå runt och se allmänt trevlig och väluppfostrad ut och se till så att alla har någonstans att slå sig ner. Nu gäller det att få in alla extra pallar jag tagit från skogsstugan. Må morgondagen ge så pass mycket värme och uppehållsväder så att man också kan sitta utomhus. 

Tack gode Gud för att jag får vara med om allt detta!

onsdag 28 maj 2014

Teologie magister Camilla



Vi hade en fantastiskt fin och högtidlig examensdag! Den var minst lika festlig som min studentdag för 28 år sedan. Jag kände mig ganska bortkommen medan vi väntade på att få tåga in i festsalen. Eftersom dimissionen gällde hela Akademin kände jag ju ingen förrän de andra teologerna kom. Vi var sju teologer som blivit klara magistrar under vårterminen och fyra var på plats. Högtidligen fick vi gruppvis komma upp på scenen och hämta våra betyg och en rekordlång röd ros. Och visst var vi fyra både glada och stolta just den stunden!

Efteråt blev det mingel och skål i bubbelglas innan vi förflyttade oss till "runda rummet" därifrån fotot är taget. Det är otroligt vackert utsmyckat med målningar i det höga taket och detaljer i det oändliga på inredningen. Efter prefektens tal fick jag sjunga mina sånger. Akustiken var superb! Det var en njutning att göra musik i en akustik som inbjöd till att använda färger och nyanser i rösten som så ofta går om intet just på grund av luddig akustik. Publiken var uppmärksam och aningen ovan att höra sång just i runda rummet vilket inspirerade mig ytterligare. Hur som helst blev det Klokers och min avslutning på mina studier. Tillsammans fick vi sätta punkt för vårt tvåmannaprojekt. Och vad var mera passande än att avsluta med Malottes Vår Fader och ett långt amen...

Avsked är jobbiga. Så också den här dagens. Men jag har inte någon studiestad att ta avsked av eftersom jag inte bott där. Jag har några studiekamrater och de kommer jag i fortsättningen att träffa eftersom vi ska bli präster. Två av dem som var med igår blir prästvigda idag. Det som känns vemodigt att lämna är lärarna och personalen. Jag har blivit väl bemött och haft möjlighet att studera under de förutsättningar som min livssituation tillåtit. Mitt mål var och är att bli präst. Med fokus på målet har jag genomtänkt avlagt kurs efter kurs för att komma till dags datum. Och viktigast av allt: jag har den behörighet som enligt Biskopsmötet krävs för prästvigning.

För 19 år sedan blev jag musikmagister. Om någon då hade sagt att jag ännu kommer att få magisterexamen i teologi hade jag ju nog aldrig trott på det. Härmed är det alltså bevisat att Guds vägar är omöjliga att känna till. 

Nu tar jag kaffepaus längs vägen till präst och på lördag från klockan 14 fram till midnatt finns det kaffe och punschpraliner på kaffebordet hos oss. Bara att komma. Erbjudandet är i kraft så långt lagret räcker...

(texten är skriven to. 29.5)

tisdag 27 maj 2014

Inför dimissionsdagen

Nu börjar det faktiskt vara ganska spännande. I morgon bitti kör vi, Kloker och jag, iväg till studiestaden för att vara med om den högtidliga dimissionen. Så högtidlig så att jag ännu idag fick ett mejl för att påminna mina gäster om att klädkoden gäller även dem...

I ett två sidor långt brev har jag fått anvisningar för hur jag ska stå och gå, när jag får stå och gå och i vilket skede jag inte får stå och gå. Hur kan man få någonting så invecklat? Jag blir ju nervös bara av att veta att jag behöver kunna alfabetet både framlänges och baklänges för att minnas var jag själv finns i det. Och handväskan ska vara under stolen fastän man själv byter stol eftersom rotationen gör att man till slut hamnar på sin egen stol igen och där väntar då alltså handväskan. Under stolen. Överväger att klara mig utan handväska så slipper jag fundera om jag hamnar på den eller inte...

Sen blir det kaffebjudning i ett annat hus, det teologiska. Där har jag då lovat att sjunga tre sånger. Efter många långa funderingar kommer det att finnas ett digitalpiano så att Kloker har något att spela på. Vi kommer att komma direkt dit så att någon övning före är det inte tal om. Vet alltså inget om akustiken och hoppas att den inte försvinner helt då alla festklädda människor fungerar som akustiksvampar som suger åt sig av rymden. Det är alltid en chanstagning att välja sånger för ett tillfälle man aldrig varit med om förut och i en lokal man inte sjungit i. 

Men det blir inga överraskningar från vår sida i alla fall. Inte som det blev den gången på en extraordinär och supersnofsig bankbjudning där chefen för Finlands bank var huvudgäst. Då kunde jag bara inte hålla mig från att sjunga sången ur "Spelman på taket": Om jag hade pengar, rabadibadiba rabadibadibadibadaj...

Åk till jobbet, mamma!

Då mina tonåringar var små var jag uppe i ett intensivt skede av mitt sjungande. Bland annat sjöng jag en hel del opera, tog lektioner och hade många egna projekt. Ofta övade jag hemma och speciellt Mittemellan tyckte om att köra med sina bilar runt mitt notställe. Följden var att han trodde att man ska sjunga med vibrato så han sjöng sina barnvisor väldigt "vuxet" eftersom han helt enkelt härmade mig.

Under ett intensivt år 2004 satte Kloker och jag upp Duvemåla som en produktion med dramatiserade sånger. Vad roligt vi hade! Vår Organist hade då ännu inte kommit i målbrottet och fick representera Kristinas och Karl-Oskars barnaskara då han sjöng duett med mig på skeppet till Amerika. Han spelade också violin till ackompanjemang av tramporgel. Detta projekt medförde intensiva övningskvällar hemma och mina pojkar somnade till musik. 

Men under tiden vår Junior vuxit upp har vårt hem varit ganska tyst. Jag har ju studerat teologi och sjungit mest på jobbet. Som jag skrev igår har vi nu börjat öva för våra konserter, vilket betyder att huset igen fylls av sång och musik. 


Häromdan passade jag på att öva medan Junior lekte med sina småfigurer. För mig var situationen densamma som för tio år sedan  för Junior var den däremot ny. Det gick inte många minuter innan han kom springande.
- Det är för hårt ljud! Åk till jobbet, mamma!

Istället för att åka bort ska jag nu börja sjunga mera här hemma. Junior behöver få höra musik och jag behöver få sjunga igen!

måndag 26 maj 2014

Konsertförberedelser

Det är ett tidsdrygt arbete att plocka igenom noter och söka lämplig repertoar inför ett uppträdande. Dels har jag lovat sjunga vid examenskaffebjudningen på teologiska fakulteten på onsdag och dels ska Kloker och jag hålla två sång- och berättarkvällar i midsommarveckan i kyrkorna där vi jobbar. 

Det är roligt att öva igen. Riktigt roligt. Jag har under åren sjungit nästan dagligen i arbetet och rösten är i bra skick. Men det är extra roligt att planera ett konsertprogram, fundera och välja sånger till en lämplig helhet. Intressantast just nu är att se hur jag ska lägga upp berättardelarna mellan sångerna. Konceptet har jag använt mig av många gånger men det var före jag började studera teologi. Vissa moment behöver mycket funderartid för att pusselbitarna i en konserthelhet ska falla på plats.

Jag tycker om att jobba med Kloker. Han låter mig vara "stjärnan" och hålls själv i bakgrunden. Då trivs han bäst och jag också... Han är otroligt lyhörd som ackompanjatör och kan följa mig precis. Jag vet exakt hur mycket jag vågar tänja på gränserna och improvisera. Psykologiskt sett är spänningen mellan sångare och ackompanjatör något av det intressantaste jag vet. Det är ett samarbete som kräver mycket mera än vad som syns och hörs. Det handlar om respekt, flexibilitet och tillit. Precis det som också behöver finnas i ett äktenskap. Som sagt, konserter är på kommande i midsommarveckan.

söndag 25 maj 2014

Hjärtats samtal med Gud

Bönsöndagens tema är Hjärtats samtal med Gud. I bönen finns kraft, många gånger mycket mera kraft än vad vi själva förstår och anar. Då motgångarna möter oss är det lättare att be än då livet flyter på utan större mankemang.

Vi har ett val. Vi kan leva med Gud eller vi kan leva utan Gud. Om vi lever med honom använder vi oss av bönens kraft, vi försöker leva enligt kristna värderingar, vi lär våra barn vem Gud är och vi går med Gud genom livet, genom sjukdom, genom död.

Om vi väljer att leva utan Gud ber vi inte. Vi missar bönens möjligheter till förändring och lindring. Vi missar den riktigt nära och varma relationen till Gud. Vi missar Gud i vår vardag, hans vägledning i stora beslut, hans tröst och hjälp i sjukdom och hans närvaro i döden.

För mig har valet varit enkelt. Men jag har under lång tid bett för dem som visar ointresse eller tvekar. Jag har bett om väckelse på orterna där jag bor och jobbar, om att mina barn ska få en egen tro, om att min familj – dit jag också räknar föräldrar och syskon med familjer – ska få stöd i tider av ohälsa.

Jag har också bett för okända människor – exempelvis den alkoholiserade mannen som jag skrev om i förra inlägget. Ibland får man vänta länge på bönesvar. Men kan ni tänka er – just i går morse såg jag honom komma gående några kvarter från vårt hus. Jag har inte sett honom på drygt ett år men nu gick han långsamt stödd på en rullator. Han var lika rufsig som förr men han hade en förnyad blick och såg ut att vara nykter. Kanske har han fått hjälp ändå. Jag vill tro att mina böner åtminstone hjälpt till att hålla honom vid liv.

fredag 23 maj 2014

Livet på gångbanan

Utanför vårt hus har vi en gångbana. Vi kan sitta och titta på hur människor kommer och går och de kan titta rakt in till oss och se vad vi gör. Förbi våra fönster går varje morgon en man mycket sakta eftersom han samtidigt läser dagstidningen som han hämtat från postlådan. En stund efter honom kommer hans okopplade hund som snusar runt i buskarna. På förmiddagen kommer en grupp reflexväst-klädda barn med sina dagmammor, en äldre man cyklar oberoende av årstid förbi med remsandaler på fötterna och mopedpojkar som susar förbi i hög fart får man akta sig för. Alla har de sina länkar förbi vårt hus och då någon inte syns till undrar vi förstås vad som har hänt. Tanten som blev dragen av två stora hundar slutade plötsligt gå förbi. Det gick några månader och så började hon komma igen, men nu med en valp av samma ras.


Två människoöden har jag funderat mycket på. Det ena är den alkoholiserade och ovårdade mannen som två gånger om dagen gick förbi med sin väska över axeln. Jag bad länge för honom. Att han skulle hitta en annan mening i sitt liv än att gå till butiken och köpa alkohol. Jag gladdes då jag såg att han en dag hade en varm skinnmössa på huvudet. Då frös han åtminstone inte. En dag slutade han plötsligt att komma. Jag skulle vilja tro att han hittade ett bättre liv någon annanstans men jag tror att han dog. Han hade ett tungt liv, det syntes på honom. Han var aldrig till förargelse, tvärtom blev jag så van att se honom att jag nu och då riktigt kan sakna hans dagliga gång förbi huset. 

Det andra människoödet är en kvinnas. Denna stiliga och resliga mörka kvinna går förbi nu och då. Ibland kommer hon med sin familj, ibland med en väninna. Eftersom vår gångbana är vägen till butiken kommer hon med varorna hon handlat då hon efter en stund kommer igen. Hon bär inget i händerna utan rak i ryggen bär hon plastpåsen med maten på huvudet. Ibland kan hon samtidigt ha enkla sandaler på fötterna och en vit tjock vinterjacka på sig. Jag undrar om hon har det bra. Det är så påtagligt att hon befinner sig i "fel" miljö. Som om hon längtar efter värmen och den egna livsrytmen. Då familjen är med går den aldrig i samlad tropp utan alla lunkar lite för sig själva och kommer förbi en och en. Har de inte kunnat leva i sitt land och istället har det bättre hos oss? Antagligen är det så. 

Dessa människoöden finns i vår vardag och ändå står de på något sätt vid sidan om. Ibland nästan skäms jag då vi har en stor gård att vara på i sommarvärmen medan den stiliga kvinnan trängs med sin stora familj i en höghuslägenhet utan möjlighet att sitta i skuggan under ett träd. Och mannen med väskan, hade han överhuvudtaget någonstans att bo?

Vi kan inte rädda hela världen, men kanske kan vi åtminstone låta alla människor få finnas runtomkring oss. Åtminstone låta dem rymmas på gångbanan utanför fönstret.

torsdag 22 maj 2014

En far, en son och en syster

Onsdag eftermiddag. Mitt i rusningstid hämtar jag Junior från dagis. Samtidigt råkar min syster hämta sin flicka, kusinerna går alltså på samma dagis. Jag brukar undvika den korsning som är en av de värsta att ta sig igenom i vår stad. Men just idag får jag för mig att köra rakt in i den eftersom ungarna då kan vinka till varandra vid stop-märket där jag och min syster kommer att stanna bredvid varandra för att sen åka åt varsitt håll. 

Några meter från stop-märket smäller det till under min vänstra fot och kopplingen slutar fungera. Jag vinkar febrilt åt min syster och hon vinkar glatt tillbaka. - Hjälp, försöker jag mima åt henne och får ner fönstret. - Hjälp, bilen har gått sönder, vi måste få ut Junior! 

Trafiken är helt hysterisk. Att stanna som första bil i en korsning kl. 16.25 är inte omtyckt av medtrafikanterna. Bussar, lastbilar, personbilar  alla ska förbi mig från alla håll och jag kan ingenting göra. Jag får på varningsblinkers och ser hur min syster försöker ta sig ur korsningen för att stanna tryggt. Med sin 3-åring måste hon hitta en säker plats för henne också. Jag är livrädd att vi ska bli påkörda. Min modersinstinkt är oändligt stark och jag måste få mitt barn i säkerhet bums!

Min syster lyckas köra sin bil halvvägs upp på refugen snett bakom min och slår på varningsblinkers hon också. 
- Kan du köra? frågar hon. 
- Nej. Eller ja. Jag klarar nog av det men jag får inte i någon växel.
- Vi kan inte bogsera i den här trafiken. Det är för farligt med barnen i bilarna.
- Helt uteslutet. Jag ringer Lasse.
- Lasse?
- Ja. Lasse. Jag pekar på den gula klisterlappen som jag har klistrad på solskärmen. 
- Lasse som har bärgningsbil.
- Hur råkar du ha Lasses nummer där?
- Råkar? Min erfarenhet har lärt mig att Lasse alltid ska vara med. Det är inte första gången jag kontaktar honom. 

- Lasse.
- Hej, det är Camilla. Jag har lämnat på vägen. Kan du komma?
- Jag sänder min son, så får du fortare hjälp. 

I väntan på sonen tömmer jag bilen på mina saker  några plastpåsar med kläder, 9 kilo noter, Juniors blåa muminryggsäck, hans bilstol och utekläder. Ute på refugen står mina saker uppradade så att min syster kan plocka in dem i sin bil. Jag är tacksam över att jag lämnat rosorna på jobbet som jag fått av mina arbetskamrater. Det ser redan helt galet ut med detta bohag som står för allmän beskådning bland alla irriterade medtrafikanter. "Ja, min syster och jag tycker om att stanna mitt i korsningar och plocka ut allt vårt tavara på gatan..."

Ungarna blir mutade med hallonmumintuggummi i min systers bil. Det är fullt sjå att hålla dem lugna. Junior sväljer sitt tuggummi och undrar hur det nu ska gå. Känns inte som det mest akuta för tillfället.

Så kommer då äntligen sonen. Han kommer nog väldigt snabbt till platsen men i den situationen tänjer minuterna ut sig.
- Jaha, säger han glatt.
- Ja, det är jag som stannat. Vi är oroliga för ungarna och deras säkerhet.
- Inga problem, säger sonen hurtigt. Jag fixar det här. Det enda jag behöver är ditt namn, telefonnummer och nyckeln. 
- Jag har försäkring.
- Bra. Då är det bara att åka. Inga problem!

Jag känner hur sonen tar alla mina bekymmer på sig. Han lyfter av det som tynger och jag får lättare att vara. Sänd av sin pappa har han snabbt kommit medan min syster vakat över barnen och sett till att de har det bra.

Jag tror bestämt att jag fick denna berättelse om Fadern, Sonen och Ängeln för att berätta den för er...

onsdag 21 maj 2014

Ängeln i bakgrunden

Bland mina bilder hittade jag den här blombilden. Inte förrän jag skulle flytta över den till bloggen upptäckte jag ängeln.
Med öppnade sinnen är det lättare att se dem – änglarna bland oss. 

Själv gick jag rätt i fällan då jag bara såg den röda blomman näst längst till vänster. Ändå fanns ängeln hela tiden med i bakgrunden. 

Låt oss alltså öppna våra hjärtan för änglarna. Låt oss samtidigt bry oss om våra medmänniskor och låt oss vara som änglar för varandra. Jag tror och ber att både jordiska och himmelska änglar finns vid din sida idag, i morgon och alla dagar. 

tisdag 20 maj 2014

Stora tankar i ett litet huvud

Har sovit i två repriser med Junior som fortfarande är sjuk och helt ur gängorna. Så nu har jag lyckats vända dygnet igen en gång. Var ikväll på träff för konfirmandföräldrar och kan konstatera att min förstfödde har alla utsikter att få ett lyckat läger. Själv är han fortfarande övertygad om att han slösar bort en vecka sommarlov. Jag hoppas och ber att han får öppnat sinne och behållning av lägerveckan.

Snabbt hem från lägergården och iväg med Junior till läkaren. Trodde jag. I kö före oss fanns 29 andra sjuklingar och bland dem de som väntat sex timmar. Bara att säga tack och hej och bedöva örat över natten. 
- Jag sätter örondroppar åt dig då vi kommer hem. Det är svårt att sätta dem själv. Det kan bara vuxna göra.
- Men tänk om jag kommer till himlen då.
- Vad menar du?
- Ja, innan jag blir stor. Då hinner jag inte sätta örondroppar själv någon gång.

Varifrån tar fyraåringar allt?
.........................................
Uppdatering tisdag förmiddag: I går kväll bad Junior och jag att Gud snabbt skulle göra honom frisk. I morse ringde jag och försökte få en akuttid till läkare men det fanns inga för utdelning just idag. Ett par timmar senare vaknade Junior och nu är all värk borta. Lillkillen hoppar runt och bjuder muminkex ur sin rosenburk. Väldigt effektiva örondroppar – eller?

måndag 19 maj 2014

Glad, gladare, Camilla

Vilken glad och givande kväll det var igår! Tre kyrkokörer sjöng sångerna i Mässa för småfolk av Anna Eriksson och det var en ren njutning för mig som dirigent att se alla glada miner och förväntansfulla ansikten. Dessutom var det som om alla skulle ha skärpt sig ytterligare då det gällde och jag upplevde att jag kunde styra och ställa och få fram det jag hörde inom mig. Jag brukar veta ganska exakt hur jag vill ha en sång och vet också vad som är realistiskt att kräva av en kör. Men något dirigentvirke är jag verkligen inte. Min kondition och min kropps förutsättningar ställer till det för mig. I och med bilolyckan och den whiplashskada som jag fick försvann också mycket av den glädje jag brukade känna i dirigentskapet. Men igår var det verkligen roligt även om jag idag är helt mörbultad överallt. 

söndag 18 maj 2014

De stupades dag

De stupades dag firades första gången 19.5.1940 på initiativ av marskalk Gustaf Mannerheim. Dagen var då en gemensam minnesdag för de stupade på vardera sidan i det finska inbördeskriget 1918 och för dem som hade fallit i det finska vinterkriget 1939-40. De stupades dag firas även till minne av de som stupade i fortsättningskriget 1941-44. 
Läs gärna mera här: 



De stupades dag, 
den 3:e söndagen i maj, 
är en allmän, nationell flaggdag, 
den uppmärksammas i gudstjänster och 
med kransnedläggningar vid hjältegravarna.


De stupades dag 
påminner oss även om  
veteranerna och krigsinvaliderna. 
Vi minns även de anhöriga till offren, 
de föräldralösa, krigsbarnen och -änkorna.



lördag 17 maj 2014

En blåst av damm, baciller och glädje

Vilken röra! Någon slags storstädning har lämnat på hälft och Junior är sjuk. Känner hur tungt mitt eget huvudet är efter att han överöst mig med bacillduschar. Då det börjar strula är det som om det inte finns någon ände på motgångarna. 

Men veckan har fört med sig många flera glädjestunder ändå. Jag försöker blåsa dammet av mitt nedsövda sociala liv och upplever att det verkligen finns människor som står kvar fastän jag varit så upptagen med studierna. Nu delar de min glädje över min examen! Tack för att ni finns!

Jag kommer att fira min examen den sista maj. Klädproblemet är löst, kaffeannonsen till dagstidningen är inlämnad och bagaren vet vad som önskas. Må nu alla bli friska och förbli friska så att vi får en riktig festdag i vårt hem!

fredag 16 maj 2014

Mässa för småfolk

Mässa för småfolk riktar sig till alla generationer.
Bilden på nothäftets pärm påminner om den här
där små¨och stora vandrar genom livet tillsammans.
Mitt i natten har jag vaknat och valt att stiga upp och skriva ett mejl till den psalmbokskommitté som arbetar med psalmbokstillägget som kommer småningom. Jag är nämligen övertygad om att Anna Erikssons sång Kan du bära ur bygdemässan Mässa för småfolk hör hemma i psalmboken. Jag kan tyvärr inte delge er texten i sin helhet pga upphovsrätten men så här har jag motiverat mitt psalmförslag:

I den allra enklaste text finns här nämligen den sekulariserade människans mest aktuella existentiella frågor. Kan jag våga tro på dig Gud? Ser du mig? Hjälper du mig? Bär du mig? Människan längtar efter att fylla tomrummet inom sig med liv – med en relation till Gud. Men ser han? Finns han överhuvudtaget då det finns så mycket som gör ont? Då världen tycks bli än mer fylld av hat och i förlängningen orättvisor och krig som kommer allt närmare oss. Människan är rädd. Kanske räddare än någonsin. Kan hon då lita på att Gud finns där för henne, skyddar och bär? Texten innehåller all denna längtan efter Gud och i sista versen en vilja att dela sin nutidsoro med honom. Men hör han också idag? "Kan du bära, finns du nära, nära mig?"

Melodin går i moll. Något som understryker textens natur. Men förhoppningen och längtan finns i rytmen, i den jazzvals som inte syns i notbilden såsom sången nu står skriven. (Rytmen behöver skrivas ut.) Melodin fastnar bums, biter sig fast och vägrar släppa taget. Text och melodi i kombination skapar precis den plattform som den människa behöver som öppnat sig för Gud men som kanske ännu inte vågar lita på att han bär eller inte ens finns och är ett alternativ. Dessa människor är idag till antalet många.

Psalmen kan sjungas i många sammanhang. Det finns rum för egna personliga tolkningar utan att Guds namn måste gömmas undan. Han nämns vid namn som det allra första ordet och sedan med Du (stor bokstav). Detta är alltså en bön. En bön som riktas direkt till Gud och hela sången avslutas med ett frågetecken. Om vi då tar första ordet och sista tecknet blir det Gud? Detta är alltså sångens innehåll i komprimerad form. Gud? Ett ord och ett tecken som är den moderna nutidsmänniskans största existentiella fråga. Kristendomens största fråga genom tiderna. Gud?

Med analysen och motiveringarna ovan är jag fast övertygad om att sången Kan du bära hör hemma i psalmboken. Kom till kyrkan på söndag kväll kl. 18 och sjung den med oss i Mässa för småfolk av Anna Eriksson.

Hälsar Camilla 

torsdag 15 maj 2014

BBB – Biskop Björns Brev

Biskop Björn Vikström har skrivit ett brev till teologiestuderande i hela landet eftersom vi känner en viss oro över att det blivit allt längre köer till prästvigning. Jag bedömer innehållet som allmän information och anser mig därför kunna publicera valda delar av hur biskopen förklarar nuläget:

Teologernas osäkra framtidsutsikter skiljer sig inte från övriga högskolestuderandes situation. Teologernas arbetslöshetsgrad är 4 %, medan den genomsnittliga arbetslöshetsgraden inom det akademiska fältet är 5 %.

Teologernas situation försvåras av att många församlingar måste anpassa sig till krympande ekonomiska resurser, vilket kommer att leda till att det totala antalet anställda inom kyrkan kommer att minska under de kommande åren.

Teologernas situation underlättas av att prästernas arbetsuppgifter inte kan överflyttas på andra yrkesgrupper. Åldersstrukturen bland kyrkans anställda kommer även att leda till att många präster går i pension under de närmaste åren, vilket innebär att nya präster behövs.

Under mina knappt fem år som biskop i Borgå har jag redan hunnit viga långt över trettio präster. Jag vill understryka att nya präster vigs med jämna mellanrum, och nu i vår är antalet t.o.m. högre än vanligt i flera stift.

Med vänlig hälsning
Björn Vikström, biskop i Borgå, ordförande för kyrkans teologutbildningskommitté


onsdag 14 maj 2014

En gnutta prästanlag

För tillfället går jag bakåt i tiden för att se om jag kan hitta spår. Spår efter präst i mitt liv. På vinden fann jag häromdan en skattgömma. I en väl förpackad låda har jag nämligen sparat mina gamla dag- och diktböcker. Jag riktigt försjönk i gamla minnen. Antingen har jag inte gjort mycket annat i min barndom än skidat eller så har jag inte skrivit om mycket annat än skidning. Det var 6 km ena dan och 5 km andra dan och 7 km tredje dan... 

Tillbaka till detektivarbetet med prästspåret. Det finns faktiskt en dikt som jag fortfarande kan utantill. Jag hittade den nu i min första diktbok. Jag skrev den en kväll då jag inte kunde sova och istället låg och såg på månen. Visst ser man att jag redan som 11-åring har en gnutta prästanlag?



En enda hand
Jag kan inte sova och ligger och ser
på stjärnan som tindrar och månen som ler.
Tänk om jag kunde ta allt i min hand,
alla träd, alla blommor, alla riken och land.
Men det är blott en som kan
få världen att rymmas i sin hand.

tisdag 13 maj 2014

En föusdörrs funderingar

Examensdagen närmar sig och det är en hel del som ska förberedas. Mitt huvudbry för tillfället är kläder. Festkläder. Enligt direktiven ska festblåsan vara knälång. Alternativt går det att ha byxdräkt. Men hjälp! Har någon tänkt på hur dagens examensklänningar ser ut? De har ju inga ärmar! Jag har både sprungit i butiker och tittat igenom otaliga nätbutikers sortiment och nästan alla examensklänningar ska innehålla unga, smala kvinnor med slät hud. Inte på en enda bild har det förekommit varken valkar eller leverfläckar. Vad återstår för tanter? Försökte söka bland festkläder för "brudens mor". Lika smala och läckra är dessa brudmödrar i sina blåsor. Vad finns för oss vanliga kvinnor som har börjat känna av jordens dragningskraft och vars bakdelar är jämförbara med ladugårdsdörrar?

Jag vet exakt vad jag vill ha. Jag har kläderna i skåpet. Minst två storlekar för småa. "Någonstans måste det väl finnas kläder för tanter som du också, mamma" tyckte Mittemellan då jag avslöjade hur illa ställt det är. Det finns fräscha damer som har snygga kläder som passar deras kroppar. Var i hela världen har dessa handlat?

måndag 12 maj 2014

I bärbuskarnas rogivande värld

Det är oerhört avkopplande att stå med huvudet i bärbuskar. Idag har jag sett över bärbuskarnas skick, plockat bort torkade grenar och funderat hur jag ska lösa problemet med en stor krusbärsbuske. Just där den busken står ska absolut de största och godaste hallonen också envisas med att växa. Jag brukar inte fundera på vem som ska vika för vem men nu är det knepigt. Jag bordlade ärendet än en gång.

Där i vårt hav av bärbuskar leker Junior sina egna lekar. Han har olika världar som han hoppar mellan och grenarna som han samlar ihop efter mig ger olika poäng beroende på hur de ser ut. Det räcker för honom att jag säger "ja", "ojdå" och "jaha" med jämna mellanrum för då får han bekräftat att jag också är med i leken. 

I själva verket har jag hoppat till min egen värld. Idag har jag tänkt på några bibelställen som jag läst de senaste dagarna. Det är oändligt skönt att få fundera i lugn och ro, utan att varken tentera eller producera något. Och jag har något jag inte haft på länge  fritid! 

söndag 11 maj 2014

Mor, lilla mor

I tre generationer har vi sjungit den här sången på morsdag. Så snyftar vi lite och skrattar.

Mor, lilla mor, vem är väl som du?
Ingen i hela världen.
Du är mig nära i bön och dröm,
vart jag så ställer färden.
Ingen kan älska mig så som min mor,
ingen kan så försaka.
Kunde jag, kunde jag, blott en gång,
skänka dig det tillbaka!
Mor, lilla mor, vem är väl som du?
Ingen i hela världen!

Texten skrevs av Astrid Gullstrand och publicerades 1912 i hennes diktsamling "På stjärnestig". Dikten tonsattes år 1918 av Ellen Heijkorn.

Ju äldre jag blir desto mera tycker jag att jag får gemensamt med både min mamma och min mommo  dessa företagsamma, ihärdiga, hängivna, hjälpsamma, älskande, känslosamma och dundrande kvinnor. Mommo är död men minnet av henne är levande. Min mamma är mitt allt på jorden!

På morsdagen brukar man få sanningen serverad i morsdagskorten. Så också idag: "Min mamma spelar hopp hopp spelet med mig och orgel på jobbet."

I dagens predikan sa prästen att Gud behöver våra armar så att han genom dem kan krama sina barn. Gå därför Guds ärenden idag och krama varandra!

lördag 10 maj 2014

Var går gränsen?

De senaste dagarna har vi i dagstidningen kunnat läsa om kristendom/religion från olika synvinklar. En ny församling har grundats och ett annat samfund följer sina egna "lagar".

För att grunda en församling behövs i vårt land 20 underskrifter. En 21-årig man har nu grundat en egen församling och är den enda finländaren bland de tjugo församlingsmedlemmarna. Eftersom han vill gå tillbaka till kristendomens rötter behöver han varken egen kyrkobyggnad eller liturgi utan går in för att missionera "på gatan". För att få det att gå ihop ekonomiskt (ett kyrkorum har ändå hyrts) räknar han med att medlemmarna ska betala "tionde" och i tacksamhet ge spontana bidrag. Församlingen ska ledas av ynglingen själv. Han har en 10-månaders utbildning och kallar sig pastor.

Samfundet som vänder ryggen åt de som "hoppar av" har eget rätts- och straffsystem som de följer. Ju tidigare man döps desto svårare och strängare är det att leva bland människor som inte har samma tro och livssyn. En avhoppare tillåts inte längre ha kontakt med sin familj eller andra samfundsmedlemmar.

Vad ska vi tro om dessa starka viljor, åsikter och övertygelser? Hur kan vi förstå dessa människor och deras handlingar? Vad är det som driver dem? Vad gör att föräldrar kan klippa banden till sina barn? Är det kärlek? Är det Gud? Är det sanning? Vem vet vad som är sant och rätt?

Min övertygelse är att Gud är kärleken. I den kärleken finns också människornas kärlek till varandra. Kärleken som övervinner allt. Gör den det då en ung vuxen inte ens är välkommen i sitt barndomshem?

Å andra sidan, kan man få folk att tro på Gud genom att grunda en egen församling? Varför duger inte kyrkan? Vår kyrka har en sådan bredd att det alldeles bra kunde rymmas unga entusiastiska människor med i vår verksamhet. I varje evangelisk-luthersk församling i vårt land finns det plats och uppgifter för alla som vill tjäna Gud. Vill man evangelisera på gatan så går det säkert bra det också. Själv tror jag inte på att banka Bibeln i huvudet på folk utan mera på att låta människor inspirera varandra till att öppna sig för Gud. Min missionsväg är mjukare men inte mindre intensiv för det. Men så är jag inte ung längre heller utan har upplevt både det ena och det andra av livets olika sidor. Tack och lov för det!

Det råder religionsfrihet i vårt land och vi bör följa landets egna lagar. Åsikterna är många och starka personligheter väljer ibland alternativa vägar i sitt uttryckssätt som Guds tjänare. Men när går det helt enkelt för långt?

fredag 9 maj 2014

Den bortglömda rullatorn

Tv-kanalen TV7 sänder kristna program (på finska). Alltmer har jag börjat titta på kanalen för att lära mig mera och för att inspireras av människoöden.

Efter ett bönemöte i en stad i norra Finland gick en tant hemåt. Efteråt har hon berättat att hon kände sig alldeles fylld av den heliga Anden. Då hon kom hem märkte hon att hon hade gått hela vägen  det var en ordentlig sträcka – utan sin rullator. Tanten hade svår värk eftersom hon hade Parkinson och hade inte gått ett steg utan sin rullator de senaste tre åren. Sen går hon hem efter ett möte och glömmer rullatorn. Vad gick det åt tanten?

Vi kan se detta som en solskenshistoria eller vi kan välja att se på det skedda som ett Guds ingripande i tantens liv. Hon öppnade sig för Gud och folk bad för henne, bad att den heliga Anden skulle gripa in.

Har Gud genom Jesus någonsin önskat någon sjukdom? Var det inte så att Jesus alltid botade sjuka? Jesus, som var Gud förkroppsligad. Jag vill tro att den heliga Anden verkar även idag. Vi får be, inte bara för oss själva, utan även för människor runtomkring oss. 

Tanten glömde sin rullator. Hon gick bara hem. Men hon gick i Jesu namn.


torsdag 8 maj 2014

Vitsordet

Så kom då äntligen vitsordet för min avhandling Att predika efter en katastrof. En studie av predikan efter skolskjutningen i Kauhajoki år 2008. Avhandlingen bedömdes med vitsordet non sine laude approbatur = godkänns inte utan tack. Jag skrev om vitsordsskalan i inlägget "I väntans tider" 30.4. 

Sanningen är att även om jag utgick från att bara ta mig igenom så är jag i stunden besviken över vitsordet. Riktigt sådär så att det värker i bröstet och skulle kännas skönt att gråta en skvätt. Men då jag har läst utlåtandena så inser jag att jag aldrig hade kunnat göra det bättre  jag har inte förmågan och jag har inte intresset. Jag är "ordkonstnär" och har skrivit vid sidan av mitt jobb. Längre hade jag inte heller kunnat äventyra barnens uppväxt, mitt äktenskap och min hälsa.

Visst hade avhandlingen sina styrkor men än flera svagheter. Mitt målande språk bröt linjen men framför allt var analysen för ytlig och tolkningen för okritisk. Om jag hade fördjupat analysen och jobbat vidare hade jag kunnat få ett högre vitsord. Jobbat vidare? Finns liksom inte i mitt system. Priset för avhandlingen har som sagt varit alldeles tillräckligt högt redan. Jag är så pass förståndig att jag förstår att jag inte hör hemma i den akademiska världen. 

Kloker är klok. Visst var det skönt då han tröstade mig med att jag ändå lyckats skriva en godkänd avhandling på kort tid och vi vet att min styrka är att skriva allt annat utom vetenskapligt. Tack min älskade make för allt du gjort för att jag ska få min examen!

Så egentligen, gott folk, är slutet gott, allting gott. Jag är teolog! Någonstans finns det en predikstol också för mig. Nu står åtminstone inte avhandlingen längre mellan mig och predikstolen.



Då missionärsfröet såddes

Alltid då vi närmar oss sommaren är det som om mitt missionsintresse skulle få ny fart. I postlådan dimper det ner information om sommarens missionsfester och -sammankomster. 

Då jag var ung kantor sommaren 1996 hade vi Finska missionssällskapets sommarfest i den församling som jag då jobbade i. Som tämligen nyutexaminerad var det en stor utmaning att ta sig an det digra programmet. Jag bär med mig många minnen från denna fest och också ett konkret föremål  en stämgaffel i halskedja med missionssällskapets emblem. Egentligen var de här stämgafflarna slutsålda men någon hade hittat en på missionssällskapet och den fick jag efter festen.

I mig såddes den sommaren missionärsfröet. Jag blev så pass intresserad att jag övervägde att gå preliminärutbildningen. Men något i mig tvekade, jag upplevde att jag hade fel grundutbildning. Min plats var inte missionärens i främmande land utan jag skulle missionera här hemma. Men hur?

Idag vet vi alla svaret. Nästan 20 år efter att fröet såddes kommer jag att bli präst.


onsdag 7 maj 2014

Vad hade du på hjärtat?

Ibland kan jag bli riktigt överraskad. Som idag när min 16-åriga son skrev i ett textmeddelande: Vad hade du på hjärtat? Jag blev alldeles rörd av hur han uttryckte sig... Det visade sig senare att han satt i kyrkan på skriftskollektion. 

Frågar inte Gud oss var och en hur det är ställt med oss? Vad har du på hjärtat? Frimodigt får vi berätta precis hur vi har det, vad vi vill tacka för och vad vi behöver hjälp med. Jag vill tro att Gud både hör och ser. När du öppnar dig för honom kan du upptäcka sättet på vilket han svarar dig. 

Idag svarade han mig i ett textmeddelande.


tisdag 6 maj 2014

Från Lottas utkiksplats

I natt drömde jag att jag skrev min bok. Jag skrev sida efter sida i ett rasande tempo presto så att fingrarna knappt ville hänga med bland bokstäverna på tangentbordet. Kapitel lades till kapitel. Jag vaknade och borde ha stigit upp och skrivit ner texten, men jag gjorde det inte. På morgonen ångrade jag mig förstås. Nästan allt som jag hade "skrivit" var som bortblåst! 

Kanske är det så att vi undermedvetet bearbetar saker och ting mycket intensivare och mera djupgående än vad vi själva kan ana. Kanske är det så att vi verkligen behöver göra det för att kunna gå vidare med nya projekt i livet. Jag bearbetar tydligen nu min väg till präst. I min dröm hette förresten boken Hennes väg till präst

I drömmen såg jag lurvhunden Lotta som fanns på min barndoms Kyrkbacken. Lotta fick ha sin koja på hög höjd i skogsbacken med utsikt över taken. Kanske kunde jag i boken betrakta livet på Kyrkbacken genom Lottas ögon... 


måndag 5 maj 2014

Sture väntar troget

Jag har nog inte riktigt förstått hur mycket byråkrati som krävs för att man ska få ut sina examenspapper. Avhandlingen registreras i studieregistret Sture då den bedömts av prefekten* och då jag godkänt utlåtandena och bedömningen. Jag har nämligen rätt att yrka på rättelse ifall jag tycker att jag har blivit missförstådd

Troget väntar alltså Sture på de sista studiepoängen  40 stycken.


Till prefektens uppgifter hör bl.a. att
  • fungera som fakultetsrådets ordförande
  • anta studerande för grundexamen
  • godkänna magisteravhandlingar och licentiatavhandlingar
  • tillgodoräkna studier vid andra universitet och högskolor samt övriga motsvarande prestationer
  • fördela enhetens resurser inom de riktlinjer institutionsrådet har angett
  • anställa och säga upp personal om rektor delegerat sådana befogenheter (Saxat från Akademins hemsidor.)

söndag 4 maj 2014

Halleluja Brasilien!

En ledig söndag, en snöstorm (vi har fått ett tjockt täcke av snö), en spännande bok och en sprakande brasa... Utgångsläget för läsning är toppen! 

Redan som liten tyckte jag allra bäst om de barnprogram som handlade om hur barn i andra länder levde och bodde. Intresset har hållit i sig och utvecklats till ett stort intresse för mission.

Just nu läser jag Halleluja Brasilien! som är skriven av Kajsa Norell (2011). Hon började för några år sedan forska i Guds församling i Brasilien, en församling som grundades för drygt hundra år sedan av två svenskar. Klicka på länken så kan ni läsa vad boken handlar om:
http://www.adlibris.com/fi/product.aspx?isbn=9186603175

lördag 3 maj 2014

Vindens hemlighet

Naturen har vaknat till liv i var vrå,
hela skapelsen står skir som en brud.
Huru allting fungerar ter sig omöjligt förstå
i vårdrillande klangfärg av ljud.

Kall är dock vinden i bottnen vi vet,
får akta förkyla sin lekamen.
Vad vinden för med sig, det är en hemlighet
som omsluts av ett vattentätt amen.

Att tro är att förundras över sommarblommans doft
och myrmammans flit där i stacken.
Allting som utblommar förvandlas till stoft.
Var det allt? Var det livet? Var det tacken?

Att tro är att leva som öppnas en dörr
till ett annat, tidlöst, rum nånstans bak bergen.
Inget blir som nu – ingenting som förr,
men det okända har fäste uti märgen.

Att leva är en rikedom som ingenting förslår,
för vad kan vara vackrare än livet?
Jo, ljuset som vi möter då vi levt vårt sista år,
då det som var fördolt kan bli oss givet.


fredag 2 maj 2014

Ingenting undgår ett barn

- Älskar du dig själv, mamma?

Hur kan en 4-åring analysera en övertrött mammas situation så exakt?



torsdag 1 maj 2014

Glada vappen??!!

Min studiekamrat sa häromdan att hon ännu kommer att "mucka gräl" eftersom tröttheten efter avhandlingsskrivandet gör henne alldeles omöjlig. Idag är jag så sur så att jag inte alls borde skriva något. 

Om första maj är på en söndag så ska vi församlingsanställda självklart jobba, gudstjänst ska hållas på söndag enligt kyrkolagen. Men aldrig någonsin har vi jobbat om första maj varit på en annan veckodag. 

Nu ska Kloker iväg på jobb eftersom denna första maj plötsligt är en "vanlig" torsdag ändå. ÅÅÅh, vad jag är sur. Hade velat åka till stan och med studentmössan på huvudet gå i armkrok med honom och hålla Junior i handen och bara flanera och träffa gamla bekanta. Bara vara vanlig och vara ledig som "alla andra" för en gångs skull. Vi jobbar alla jular, påskar, morsdagar, Kristi himmelsfärdar, pingstar, midsomrar, villa-avslutningar, farsdagar, självständighetsdagar. Vi missar släkternas vigslar, jordfästningar, dop, studentfester, konfirmationer, födelsedagskalas  you name it. Kyrkan  ge oss åtminstone ledigt på första maj! 

Just nu är jag sur och grinig och omöjlig och barnslig och alldeles odrägligt egoistisk. Så nu drar jag något gammalt över mig och återkommer först då jag orkar med mig själv igen...