söndag 29 juni 2014

Semester

Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Eftersom jag trivs så bra med vad jag gör så har jag ingen längtan bort från jobbet. Men jag ser fram emot att prata med barnen, läsa böcker och dra upp ogräs.  

Just nu är jag nöjd med situationen. I väntan på prästjobb får jag lite tidsfrist att bättre sätta mig in i Bibelns böcker. Jag är bra igång med bibelläsningen och tycker det är intressant att forska i hur man levde på Jesu tid. Jag bollar mina bokidéer och har väckt ett litet intresse hos ett förlag. Bloggen gör att jag skrivövar varje dag  nog så viktigt för en blivande präst och författare. Dessutom satsar jag på att läsa böcker skrivna av verkligt bra författare. Jag beundrar bland annat Tove Janssons språk. Hennes språkrytm och känslan för språkdräkten är  exakt! Som barn förstod jag inte mycket av boken Vem ska trösta Knyttet?, men jag älskade rytmen i texten: 
...och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät. (Tove)

Men näten lägges ej i hav för inget hav där finns
men många knytt att ta sig an, långt flera än hon minns... (Camilla)


lördag 28 juni 2014

Himmelriket är nära

Solen skiner genom fönstret på tavlan (av
Annie Krokfors) så att Jesus lyses upp.
Jag förundras varje gång det sker.



fredag 27 juni 2014

Varandets vila

Det tycks ta länge att riktigt komma ner i varv efter avhandlingsskrivandet och den press som det medförde. Fortfarande har jag inte hittat tillbaka till en "normal" dygnsrytm. Jag är van att sitta och jobba sena kvällar och en bit in på natten, så dels är det svårt att bryta mönstret och dels är det en egentid som jag uppskattar och njuter av att ha.

Det handlar kanske inte främst om att sova flera timmar utan om att vila i själva varandet. Alla upplevelser som jag tar in under dagen i form av intryck och kunskap ska inte behöva leda någon vart. Fortfarande läser jag böcker med blyertspenna i hand – streckar under, antecknar i marginalen, skriver vad svåra ord betyder och ritar smileys då jag uppskattar humorn. Då jag kom på mig själv med att göra det i en helt vanlig sommarpocketbok insåg jag att jag nog inte ens börjat varva ner ännu...

Semestern lurar runt knuten. Juni blev som månaden brukar bli  en intensiv och lyckad arbetsperiod. Konfirmanderna är konfirmerade, barnlägren avslutade, midsommargudstjänsterna och konserterna är hållna. Egentligen är det ganska jobbigt att få semester varje år. Jag saknar mina arbetskamrater, församlingsborna och kyrklivets lunk. Men även den enträgna behöver en paus. En paus för att möta Gud i livets vackraste stund  i dess varande.

torsdag 26 juni 2014

Plötsligt händer det!

På söndag ska jag predika över Lukas 19:1-10 som handlar om Sackaios (Sackeus) som klev upp i ett träd för att bättre kunna se Jesus som kom till Jeriko. Berättelsen är en typisk söndagsskolbild. Vi har fått lära oss att det är lite synd om farbrorn som är så kort och ensam. Slutsatsen i söndagsskolan är att eftersom Jesus älskar alla ska vi också vara vänner. Nu behöver berättelsen tas in i vuxenvärlden och får kanske då ett annat djup.

I vårt västerländska samhälle ser vi idag på pengar som obegränsade tillgångar, det finns alltid mera att få. På den här tiden såg man pengar som begränsade tillgångar. Det betyder att de som blev rika gjorde andra fattiga. Då vi förstår hur människorna tänkte och levde kan vi också förstå hur illa ansedd Sackaios verkligen var. Vi förflyttar oss i tanken till Jeriko.

Jeriko är en stad som man måste ta sig igenom för att komma till Jerusalem. Romarna som har ockuperat staden passar på att ta tull av alla som vill passera. De som jobbar för ockupationsmakten och skor sig på sina egna är illa omtyckta. Till dem hör Sackaios. Vi antar att han är någon slags chef för tullindrivarna (publikanerna) eftersom han är mycket förmögen. En rikedom som han alltså varken ärvt eller förtjänat utan lurat till sig. 

Jesus med följe är på väg till Jerusalem för att fira påsk och Jesus vet att han går mot sin död. Många vill träffa honom eftersom ryktet om alla hans under har hunnit före. Sackaios bär på en längtan efter en förändring i sitt liv, en längtan efter att bli sedd. Han tar aktivt tag i sin situation och söker sig till en plats där han vet att Jesus kommer att komma förbi. Eftersom Sackaios är kort, ca 150 cm, är det stora mullbärsfikonträdet (sykomoren) med sin knotiga stam och stora vida trädkrona tacksamt att klättra upp i. Nu kan Sackaios se Jesus utan att själv bli sedd. Fast han kanske vill bli sedd  vad har han egentligen att förlora, han som redan förlorat sitt anseende? Vad händer i mötet mellan Jesus och Sackaios? Hur kan en blick förändra livet för en annan?

Välkommen till Malax kyrka på söndag kl. 10 då fortsättning följer...

onsdag 25 juni 2014

Den okända räkan

Sommaren är lägrens tid och jag har besökt ett barnläger. Flickorna och pojkarna tyckte om att sjunga. Tillsammans sjöng vi svängiga och roliga barnkörssånger som de lärde sig bums. De hoppade runt, klappade i händerna och sjöng för fullt. 

Efter maten skulle vi fortsätta en stund till och jag tyckte att vi kunde sjunga ett par psalmer som omväxling. Måne och sol gick bra och så föreslog jag Tryggare kan. -Vilken då? undrade de. -Vilken då, vadå? undrade jag i min tur. Det visade sig att över hälften av barnen aldrig hört Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskaraJag visste att den här situationen kommer men jag trodde nog aldrig att den redan skulle vara här. Den allra mest kända barnpsalmen genom tiderna håller på att suddas ut ur den yngsta generationens medvetande. 

Kyrkan och skolan har under många år redan samarbetat i PsalMedaljeSkoj-projektet. En lärare övar in 10 psalmer med sina elever. Två ska sjungas utantill. Då tiden är mogen att sjunga upp psalmerna kallar läraren på församlingens kantor som vid genomsjungen "tent" ger eleverna en pins med en sångfågel på. Den lättaste nivån ger bronspins, så kommer silver och sist guld. Detta betyder att de elever som har fått alla tre pinsar kan 30 psalmer varav 6 stycken utantill. Jag gillar PsalMedaljeSkoj och tycker om att hälsa på i klasserna eftersom eleverna ivrigt väntar på att jag ska komma och "tenta" dem. Men det krävs en intresserad och engagerad lärare för att projektet ska bli av. 

Om vi slutar sjunga psalmer med barnen ser jag för mitt inre hur det ser ut på åldringshemmens andakter i framtiden. Det enda åldringarna kan är antagligen Måne och sol. Fast andakterna är måhända redan förbjudna då den dagen nalkas.

tisdag 24 juni 2014

Registerplåten talar

Då jag var flicka åkte jag alla år buss till och från skolan. På den tiden var bilarnas registerplåtar svarta med vita siffror. Det var vanligt med siffror som också var låga, allt från nummer 1 och uppåt. Eftersom det blev lång tid i bussen roade vi oss med att söka siffror i rätt ordning. Man skulle alltså börja med att spana efter en bil som hade nr 1, sedan nr 2 osv. Vi lärde ju oss var vissa "numror" stod parkerade men däremellan var det att hålla reda på bilar som rörde på sig.

Intresset för registerplåtar har hållit i sig. Nuförtiden roar jag mig med att se vilka psalmer folk har på sina bilar. På ett visst ställe står Måne och sol, ja ni förstår.

Ibland är siffrorna oerhört passande då man vet vem som kör bilen. Jag tänker på min extra långa syster som satte sig bakom ratten i sin extra lilla bil strax efter att hon fått körkort som 18-åring. Då kändes det tryggt att hon hade 391 på plåten: Blott en dag ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på! Allt ju vilar i min faders händer: skulle jag som barn väl ängslas då? (Men alla vi andra ängslades nog desto mera.)

Själv har jag på min nya kyrksvarta bil höstpsalmen 542 Fram skrider året i sin gång. Och i tredje versen står det trösterikt: Guds rika nåd, det vet jag visst, den skiftar ej ändå. Jag tycker att även registerplåten blev en rejäl uppgradering i jämförelse med den gamla, gröna, tungkörda Saabens. Då körde jag runt med nummer 483 Tung och kvalfull vilar hela världens nöd på Jesu hjärta...

måndag 23 juni 2014

Skärgårdsromantik

Vilken gemytlig konsert vi hade i går kväll! Jag hade all tid i världen att förbereda mig och en tur på skärgårdsfärjan saktar alltid automatiskt ner tempot. Kloker stod stilig på kyrktrappan iklädd sin svarta kostym och såg på mig då jag kom. Jag fick en känsla av slutscenen ur den romantiska filmen En officer och en gentleman då jag gick längs grusgången mellan gravstenarna. Plötsligt fick jag hjärtklappning då jag nu skulle möta skärgårdskantorn... 

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. 1 Kor 13:7

söndag 22 juni 2014

Längtan hörs i ekot

Dags för friluftsgudstjänst. Vädret är bara så fel. Termometern visar +10 och att sitta ute och spela är inget vidare med tanke på att vi har konsert ikväll kl. 18. Vågar inte ens föreslå man kunde komma på utfärd till Bergö, njuta av skärgården och få lite andlig spis i kyrkan. Räknar med att folk stannar hemma vid en varm, mysig, öppen spis istället.

En vecka kvar till semestern. Jag tycker om att jobba på sommaren men jag märker att Junior vill ha sommarlov nu. Han kommer att ha tillbringat en stor del av sin vakna tid på dagis i midsommar och mitt mammasamvete gnager som vanligt. 

Har saknat skogsstugan, björkarna vid trappan och björkrisdoften i bastun. Det är inte samma sak att vara hemma på midsommar, men med en dagispojke går det inte att köra hur mycket som helst. Men i morgon kör vi rakt ut i skogen  där ropar vi ut vår frihet så att ekot skickar oss rungande kaskader i retur!

lördag 21 juni 2014

Ingen midsommarnattsdröm


Naturen nu ropar av glädje och fröjd,
äntligen får alla blommor blomma.
Ära, ja, ära vare Gud uti höjd!
Inga ängar och fält står nu tomma.

Johannes som döpte vår Jesus vi minns,
också Elisabet, hans åldriga mor.
Vi får glädjas, förundras att ljuset det finns,
att skörden på fälten åter gror.

Våra nätter är korta, det är skönt att nattevaka,
låta ljuset och blomdofter strömma,
låta livet självt leva, inte dagen utstaka,
fånga lättheten som sovit vintersömn i vintergömma.

I nattens tysta timma jag frågar "Är Du där?
Du Skapare god som gjort allt detta.
Jag vill att Du är nära mig, att Du prick just nu är här,
jag har nånting jag absolut måste få berätta:

att jag är lycklig, ja, salig, över vägen som jag valt,
den Du visade så tydligt att jag behöver gå
för att inte mitt liv ska visa sig vara banalt,
att jag inte lär känna Dig Gud, ej Dig vill förstå.

Du lyfter, Du bär mig, Du orkar mig visst,
fast mina synder är tunga att bära,
men jag vet att Du därför offrade Din son, Jesus Krist,
jag förstod bara inte genast Din lära.

Tack käre, Gud Fader, för allt som jag har,
för alla jag älskar så ömt,
tack, att Din välsignelse, för alltid stannar kvar,
för Du är verklig  ingen midsommarnattsdröm jag drömt."



fredag 20 juni 2014

När är nära för nära?

Ett av människans grundbehov är närhet och att röra vid och kanske krama om någon annan. I de flesta fall är gränsen för vad som är behagligt för båda klar, man vet vad som passar sig. Själv kommer jag från en kramgod släkt och jag får i min tur ofta anpassa mig efter de jag möter för att se om de är lika öppna för närhet som jag själv. Jag vågar påstå att jag har ganska god fingertoppskänsla vid det här laget och kan rätta mig efter situationen.

Men till och med jag kan bli ställd. Det finns gånger då jag hamnar att dra mig undan och ur någons "grepp" eftersom jag upplever att gränsen för vad som passar sig suddas ut. Det ska bli intressant att se om prästkragen kommer att förändra något. Ger den signaler som jag annars inte ger eller ger den dubbla budskap? Kan en präst alltså vara kramgod? Är jag samma Camilla med och utan ämbetsdräkt?

Det är sådana här funderingar som jag märker att bli allt angelägnare för mig att tänka igenom. Kanske är det bra med ett uns av mental träning också inför ordinationen till prästämbetet. Kyrkans vett och etikett är solklar men hur mycket kommer den att påverka min spontanitet, min humor och mitt jag? Hur nära kan och ska jag släppa människor inpå mig? Var går gränsen för hur mycket jag får och kan engagera mig i livsöden? När är nära helt enkelt för nära?

onsdag 18 juni 2014

Konsertdag

Har fått sova bra vilket är en av förutsättningarna för att man ska orka sjunga bra också. Junior får vara på dagis från kl. 16 och så åker vi vidare till kyrkan för att öva med de andra. Det är en hel del praktiskt att se efter så att allt fungerar en sån här dag. Jag har gjort sångblad som jag kommer att dela ut vid ingången, programblad har jag inte gjort. Orsakerna är två. Jag sparar på mina krafter och så har vi möjlighet att gemensamt fundera på ordningsföljden ännu strax före. Då man inte har möjlighet att träffas före konsertdagen och öva tillsammans blir det så att alla får bidra och så sätter man ihop det till en passande helhet.

Andakten kommer jag att hålla själv. Har stannat för dikten som jag publicerade på långfredagen eftersom korset finns i kyrkan ovanför ingången till sakristian. Serveringen blir kaffe i termos och så har jag pratat med församlingsvärdinnan om någon enkelt tilltugg, helst såna där lite gammaldags bullaskivor - färska dock!

Kläderna blir de samma som på examen för min egen del, de andra räknar jag med att klär sig själva... Kollektbärarna ska vi försöka få från gemensamma kyrkorådet som har möte ett par timmar före. Ljudanläggningen måste testas så att sångmikrofonen är rätt inställd och samtidigt går att prata i. Altarmikrofonens nivå ska checkas. Borde hämta det stora notstället från Kyrkhemmet, måste minnas finskorna, näsduk och...

Det är väldigt mycket runt en konsert som inte är musik. Förberedelserna har pågått flera veckor redan. Har glömt hämta tidningen. Månne puffen jag sände igår kommit in...

Klockan 19 ikväll får vi äntligen börja musicera tillsammans! Ja, noterna måste jag...

tisdag 17 juni 2014

En kyrksvart uppgradering

Den suckade tungt och i kurvorna lät det som om två metallbitar hjärtskärande gneds mot varandra. Framtill klånkade den med jämna mellanrum. Vi höll andan vid varje växling. Vi hade 120 km att köra och visste att kopplingen kunde ge upp när som helst. Det var den sista resan. Den allra sista resan för min gamla, gröna Saab. Under åtta och ett halvt år hade den tagit mig från punkt A till punkt B. För det mesta lyckosamt. Ibland hade Lasse hämtat den med sin bärgningsbil. Nu var sagan all.

En gång förklarade en bilförsäljare att den svarta färgen på en bil är kyrksvart. Jag förstod aldrig vad som är skillnaden på en svart och en kyrksvart bil. Nu hade jag bara en enda önskan beträffande den nya bilen  den skulle vara röd. Tja. Min svägerska förklarade att det i hennes värld bara är Kalle Anka som har röd bil och att min kyrksvarta kommer att se bra ut med logon camillapredikar på dörrarna...

Så nu rullar livet vidare, i kyrksvart, men i min fantasi är den bättre begagnade ändå en kärleksröd Ford Fiesta!

måndag 16 juni 2014

Möt pastor Linus

Nu får ni träffa min första gästbloggare. Han heter Linus och vi har varit studiekamrater. Vi fick dela examensdagen 28.5 men sedan skildes våra vägar åt. Linus blev prästvigd dagen därpå och nu har jag bett honom beskriva hur han upplevde vigningen och sin allra första vecka som präst. Möt alltså pastor Linus!

Om min första vecka som präst

Intyg, Luther, domkapitlet och en väldigt aktiv 1-åring hade fyllt min vår och jag hann knappt fundera över det faktum att jag skulle få bli präst. Att axla det stora ansvaret att förvalta sakramenten och leva som ett exempel för församlingen. Ska jag verkligen klara av det? Kaplanens svar ringer i mina öron: ”Ingen blir någonsin färdigutbildad för det här yrket. Sist och slutligen är det Kristus som handlar genom dig och inte du själv.”

Orgeln dundrade med sitt mäktiga spel, Lauri går framför mig med korset och biskopen följer där bakom någonstans. Vigningen räckte en och en halv timme. Det enda jag minns är att jag svarat ”ja” upprepade gånger, biskopen lagt stolan på mina axlar och jag därefter blivit iklädd mässhaken. Det kändes bra. Rentav euforiskt. Men samtidigt känner jag mig väldigt liten och ung under den stora och tunga mässhaken. Stolan hänger över mina axlar som ett ok. Men det känns bra och i mitt hjärta förtröstar jag på Kristus. Resten av dagen är ett dis av tårta, kaffe, tal och en massa folk iförda kaftan. Jag hinner pusta ut några dagar innan mitt första uppdrag.

Första dagen på jobbet, söndag. Jag ska predika i församlingens båda Gudstjänster. Jag tar på mig den nya svarta kostymen, de nya svarta skorna och såklart den svarta skjortan med vit tonsurkrage. Hur kommer folk att reagera när de ser mig? Kommer någon att börja tala med mig under tågresan från vårt hem till Kyrkslätt? Jag hinner inte fundera så länge på den saken. Lokaltåget kom inte. Det bara inte kom. Jag kollar tidtabellen en gång till. Jo, kl 08:14 ma-su. Det ska gå. Men det kommer inte. Shit! Vad gör jag nu? Jag tar följande tåg en kvart senare till Pasila. Det går ett Inter City tåg 09:08. Jag köper biljett och meddelar kyrkoherden att jag blir lite sen. Då jag kommer fram väntar han vid stationen och vi kör raserfart till Haapajärvi kapell. Gudstjänsten kan börja, 5 minuter försenad. Kyrkoherden konstaterar lugnt: ”Vi är på landet, det är inte så på minuten”. De följande Gudstjänsterna går bra och predikningarna, gestaltade med hjälp av min sons leksaksbrandbil, lika så.

Följande dag tar jag mig till pastorskansliet. Den här gången kommer tåget och det hade inte gjort något ifall det inte kommit. Jag har inga tider jag måste pricka. På kansliet blir jag hälsad och gratulerad av kanslisterna, visad till mitt rum och de mest centrala platserna i kansliet. Då vi ska få igång datorn visar det sig problematiskt. Eller den startar, jag kan logga in med de nya användaruppgifterna, men där finns ingenting. Min profil är helt tom, inte ens en webbläsare. Alltså kommer jag inte in på bokningssystemet, e-posten eller servern. Kanslisterna börjar åtgärda saken som om de varit med om saken förr. Vips så har de printat ut informationen och mina kommande förrättningar och uppgifter. Bara att börja ringa upp familjerna och de anhögriga.

På eftermiddagen går jag till församlingshemmets andra ända där ungefär 200 pensionärer från hela Västra-Nyland  har samlats till ett allsångstillfälle. Jag ska framföra församlingens hälsning och hålla en kort andakt. Jag blir anvisad en plats längst fram, bredvid ordföranden och konferenciern. Platsen man ser absolut bäst ifrån. Där sitter jag med unga ögon och god hörsel, medan alla de andra levt ett tre gånger längre innehållsrikt liv. Vad har jag att säga dem som redan vet och kan så mycket? ”Det är Kristus som verkar genom dig” hör jag i bakhuvudet medan jag stiger upp på scenen. Läser en av söndagens texter, talar kort och ber en bön. Det verkar mycket uppskattat och många vill tala med mig under kaffet.

Resten av veckan går i samma tecken: datorproblem, samtal, predikoförberedelse och skrivande. Några församlingsbor har jag inte träffat efter måndagen. Men kalendern fylls desto fortare och skiftskollägret nalkas.


.................................................................................................
Tusen tack, Linus för att vi fått ta del av din allra första vecka som präst! Jag tror att du har mycket att ge din församling  lita på att du alltid tjänar "med Guds hjälp"! Allt gott till dig och din familj! Hälsar Camilla


söndag 15 juni 2014

Tabu 4

Många människor får barn. Också präster. Så länge det bara fanns manliga präster var det prästfruarna som bar barnen och det var deras magar som växte. Folk följde med och gladde sig med prästparet. 

Numera kan det vara själva prästen som bär det växande barnet. Varje vecka får gudstjänstbesökarna se hur prästens mage växer eftersom hon regelbundet mer eller mindre hamnar att visa upp den. Hur reagerar vi? Det är ju väldigt tydligt vad den kvinnliga prästen sysslat med. Är en gravid präst tabu?

Jag tror att de flesta människor är glada över att ett barn blivit till. Barn och glädje hör ihop och vi kan tycka att gravida kvinnor är vackra och unika. Men hur är det då en prästklädd kvinna är höggravid. Är vi lika positiva då också?

Vi är ovana vid att kombinera det prästerliga ämbetet med graviditet. Jag är den första att erkänna att det var mycket underligt då jag första gången såg en gravid präst vid altaret. Men man vänjer sig. Ett barn är en Guds gåva och när blir denna gåva mera påtaglig än då den syns i kyrkan?

Medveten om att inte alla delar min syn har jag ändå velat lyfta fram den gravida prästen. Kyrkan har accepterat att kvinnor ordineras till prästämbetet, då har den samtidigt accepterat att vi ser gravida präster. Jag sätter ut en länk där ni ser hur en mammatunika för präster kan se ut: http://www.liturgiskutrustning.se/default.asp?HeadPage=472&SubPage=181&Language=sv


fredag 13 juni 2014

Säkrast att niga

Med långa, raska steg kom han gående mot sandlådan. - Goddag flickor, sa han myndigt, nickade och lyfte hatten lätt med höger hand. - Goddag, svarade flickorna enstämmigt och det är nog frågan om ifall de inte steg upp och neg lite också  för att helt enkelt vara på den säkra sidan att de visat hövlighet. Det var ju ändå en präst som sett dem och hälsat.

Kyrkoherden bodde i den stora, röda prästgården som låg lite högre upp än alla andras tjänstebostäder. Men Lotta, kaplanens hund, bodde ändå högst upp. Hennes hundkoja stod uppe i skogsbacken och därifrån hade man utsikt över hustaken och kyrkan. Men frånsett Lotta och Gud Fader själv befann sig kyrkoherden högst uppe på kyrkans stege. Det visste ungarna som växte upp i den kyrkliga atmosfären invid Gudshuset. Man kan gott säga att de hade koll på kyrkans hierarki. 

Älvan (eg. elvan) under hakan gav prästerna vingar så att de kunde flyga till Gud om de ville. Och det ville de ju nog allra helst. Det måste ha varit tråkigt att prata om vanliga saker då man kunde prata om Gud, om synd, blod och nåd. Ja, också om frälsning, botgöring, rättfärdighet och skam. Och lammet var som Lotta – lurvigt och oskyldigt. Men lammets blod var mest äckligt. Det var konstiga ord som prästerna använde och ändå såg de nöjdast ut då de fick säga dem – berätta historier där de ingick för tanterna i kyrkan. Ja, för de där tanterna med blommiga söndagsklänningar, stora handväskor och söndagshattar. Farbröderna hade kanske också hattar, men de tog de i så fall alltid av sig på tröskeln och gömde i bänkarna så att småflickor inte såg dem. De gömde hattarna alltså, inte varandra.

Då prästerna predikade lät det som då man flög. Planet steg långsamt, hölls uppe en lång stund och så hörde man att det snart skulle landa. Under de där flygturerna med nåd och blod och sånt kunde man passa på att samtidigt räkna allt möjligt i kyrkan, exempelvis ljus, fönster och utsmyckningar. Eller så gick det att bläddra i psalmboken, men då måste man vända de tunna bladen tyst som en mus för att undvika att genomborras av vuxna argögon. Det var inte tal om att någonsin bli mutad med något gott eller att få tumma på en egen trevlig bilderbok. I Gudshuset lyssnade man till Gudsordet oberoende av ålder. 

Det intressanta var att prästerna verkade tycka så mycket om det de gjorde. Det sken om dem och de såg lyckliga ut. Lyckligare än de flesta. De måste veta någonting som de försökte berätta. Men det var inte så lätt att förstå vad de menade då de pratade med de där krångelorden. Men någonting i atmosfären tilltalade barnet. Lyckan och tryggheten fanns inne i kyrkan. Så mycket förstod hon. Och för stunden räckte det alldeles utmärkt.

torsdag 12 juni 2014

Mannen som aldrig byggde en veranda

Det är länge sedan jag totalt uppslukats av en bok. Nu har det hänt! Som examensgåva fick jag Ylva Eggehorns bok Mannen som aldrig byggde en veranda: och 26 andra berättelser om kvinnor och män i Bibeln. Exakt den här boken behöver jag läsa just nu. Bibeln handlar ofta enbart om vad som hänt, här kan man läsa hur dessa människor kan ha upplevt sin situation, sina liv. Naturligtvis är en hel del rena spekulationer, men man kan även tala om tolkningar av människoöden  en lite annorlunda tolkning av Bibeln som får läsaren att tänka i andra banor än de vanliga. Just detta "kringskrivande" gör att personerna liksom stiger ur Bibeln och kommer in i vardagen med budskap som övertygar ännu idag.

Boken finns i pocketutgåva och är en inkörsport till både kända och okända kvinnor och män i Bibeln. Ylva Eggehorn är ett stort författarnamn då det gäller kristen litteratur av olika slag. Här kan du bekanta dig med just den här boken av henne: http://www.adlibris.com/fi/product.aspx?isbn=917387342X (Innehåller den tidigare utgivna boken Kryddad olja.)
Som sagt, jag sträckläser och blir klokare för varje berättelse och person som jag möter. 

onsdag 11 juni 2014

Den taggiga busken berättar

Längst borta i ett hörn av vår trädgård står en enorm buske. Den är alldeles vildvuxen och misskött. Eller rättare sagt är den inte överhuvudtaget skött. Jag har bara givit den några ögonkast nu och då och tänkt att sen ska jag ta itu med eländet. 

Nu har Junior och jag ett par kvällar engagerat oss i det stickiga buskaget. Alla torra grenar har vi knipsat av, det betyder att halva busken nu är borta. Men vad som återstår är en härlig koja att leka i. Nu kan man sitta under busken utan att bli våt fastän det skulle regna. Och även om taggarna finns kvar går det att vara där, men man måste akta sig för dem. Någonting gör att det ändå känns tryggt och bra att bara finnas där i buskaget.

Är det inte så med livet också? Då man inte vårdar det är det fullt av taggar, agg och smärta. Men då man vartefter rensar bort det som gör ont, förlåter, känns det bättre. Guds stora välsignelse över våra liv gör inte att taggarna försvinner, det onda finns kvar, men livet är ändå betydligt lättare att leva. Där under välsignelsen är det gott och skönt att vara och det gör ingenting fast det regnar utanför. 

Öppna ögonen och se alla liknelser som finns i vardagen! Vem hade trott att den där övergivna busken längst borta i trädgården överhuvudtaget hade någonting att berätta?

tisdag 10 juni 2014

Uutuus!

Hur ofta ser vi inte ordet uutuus (nyhet) på diverse ställen? Till sommaren står det uutuus på nya glassorter i glasskiosken och söker man ett smycke som gåva så ramlar man över uutuus också i guldbutiken. Det är något med uutuus som väcker vår nyfikenhet. Lite på samma sätt som ordet plötsligt som jag skrivit om tidigare (se retorik). Våra sinnen öppnas och vi blir mottagligare för vad som ska komma.

Här på bloggen har jag i min tur en nyhet för er. Under en längre tid har jag funderat på att bjuda in en gäst. Någon annan än jag alltså som skriver ett inlägg. Småningom ska ni få träffa min första gästbloggare. Jag har inte sett inlägget ännu så jag kan inte ge er flera ledtrådar än att det kommer att bli högintressant att läsa för den som följt min blogg om vägen till präst...

Apropå min kyrkliga "karriär" som jag skrev om häromdagen. Hittade en gammal bild av gräsmattan som Mittemellan och jag mer eller mindre höbärgade. Men här är det min förstfödde som är tämligen sorglös och mycket konstnärlig som tar sig an gräsklippningen. Med önskan om en avslappnad dag!




måndag 9 juni 2014

Tillägnan 3

Idag skriver jag inlägg nr 300 och jag tillägnar det en person som kommit mig nära, som jag uppskattar och tycker om.

Jag började tycka om dig riktigt på riktigt då jag märkte att jag saknade dig. Den där sommaren då du skrapade källarfönster och jag skrev att jag hade "dryft" efter dig. Jag ville veta vem du är. Jag ville ha dig nära mig, du som förstod vad jag höll på med, som kunde se vad Gud ville att jag skulle göra med mitt kall.

I bön har jag känt mig buren längs min väg till präst. Du är min syster i tro. Dina resurser är oändliga, likaså ditt skratt och din humor.

Idag ger jag dig de vackraste blommorna, de mest ömsinta tankar jag kan tänka. För du är som guld i min tillvaro. Du är också planket jag stångas mot. Slipas. Du är den som Gud sänt i min väg, för att jag än en gång ska förstå vad rikedom är.

Jag är rik. Du är rik. Du får låna Junior och vi lånar din traktor. Vad är vackrare än en gammal, kär, röd traktor full av människor som bryr sig om varandra. Ja, sannerligen är Gud god! Halleluja!

söndag 8 juni 2014

Pingstdagen

Det är inte lätt att förstå sig på det här med treenigheten dvs Fader, Son och Ande. Gud finns liksom på tre olika sätt. Han är Fadern, samtidigt är han Sonen och så kommer han till oss som den heliga Anden. 

Pingstdagen är den heliga Andens dag. Pingstens budskap handlar om utgjutandet av den heliga Anden, om Andens gärningar och om den kristna kyrkans uppkomst. Dagens texter handlar om den heliga Anden som löfte och gåva. Anden har blivit sänd för att hjälpa oss, försvara oss och för att trösta oss. Gud är alltid närvarande i sin kyrka och förenar alla kristna i den heliga Anden.

Jag vet. Det är invecklat. Av de tre gestalterna i treenigheten har jag svårast att förstå mig på Anden. Men om vi kallar Anden för hjälparen är det lite lättare att få klarhet i resonemanget. Gud finns hos oss i form av Hjälparen. Eller varför inte i form av Tröstaren. Eller som Försvararen.

Människor som inte tror på Gud kommer aldrig att förstå sig på oss kristna. Och vi igen kommer aldrig att förstå oss på Gud. Men Gud förstår sig på oss och sörjer över de som vänder honom ryggen. Men det är aldrig för sent att komma till tro. Gud väntar tålmodigt. Frågan är om vi har tålamod att lära känna honom i alla gestalter  som Fadern, som Sonen och som den heliga Anden.

lördag 7 juni 2014

Kyrklig karriär

Då jag var ung hade jag tre somrar i rad möjlighet att sommarjobba på gravgården under juni månad. Efter en intensiv skoltermin var det skönt att få vara utomhus. Vi var fyra sommararbetare – tre flickor och en pojke. Naturligtvis var det pojken som skulle köra gräsklippartraktorn och vi flickor fick "skutta" gräsklippare och trimma runt gravstenarna. På fredag efter lunchen räfsade vi alla gångar i fiskmönster så att det skulle se fint ut till helgen.

Förra sommaren började Kloker tycka att det var jobbigt då vi har så mycket gräs att klippa. - Jag kan ju göra det, sa jag. - Du? - Ja. Varför skulle inte jag kunna köra med gräsklippartraktorn? Jag kan ju köra bil. 
Jag fick lära mig hur man använder traktorn och så kunde jag klippa gräs medan jag hörde på radion som fanns i hörselskydden. Kloker var fortfarande skeptisk och tittade till mig så ofta han täcktes. Och visst fick jag ibland springa efter traktorn men det skrattet han fick bjöd jag gärna på. Jag hade ju äntligen fått lära mig att köra traktor!

Har varit två dagar i skogsstugan med Mittemellan. Traktorn är i oskick så vi har fått använda "skuttaren". - Kan du klippa gräs, mamma? Vet du hur man tankar? Kan du starta själv också? 

Men hallå alla pojkar! Jag har börjat min kyrkliga "karriär" på gravgården. Också de erfarenheterna har jag haft mycket glädje och nytta av i livet. Kyrkan kan nämligen vara bra på många olika och överraskande sätt!

fredag 6 juni 2014

torsdag 5 juni 2014

Hantverkarfröjd

Majvor har vävt Joy.
Efter examensfesten i lördags har jag haft tid att titta på mina gåvor. Den färggranna väven som heter Joy (glädje) har Majvor gjort. Jag fick den någon vecka på förhand och eftersom jag hade porslin i alla fyra färger så blev det just glädjen som fick bestämma hur resten av kaffebordet skulle se ut eftersom duken prydde det.

I ett av paketen fanns ett skrattframkallande förkläde som Eivor sytt. Älvan under hakan är på sin plats och i fickorna finns det plats för både Bibel och Psalmbok. Detta förkläde kommer jag att ha mycket glädje av i mitt kommande arbete, speciellt bland konfirmanderna.

Gunilla har skapat en bedårande prinsessa med en glänsande krona på huvudet. Klänningen är dekorerad med små änglar. Ja, jag kände mig verkligen som en prinsessa på festdagen!

Om ni klickar en gång på bilderna så förstoras de. Klicka sen på krysset till höger på den svarta ytan så kommer ni tillbaka till normal storlek. Varsågoda och njut av hantverken och ögonfröjden!

Eivor har sytt prästförklädet.
Gunilla har skapat prinsessdockan.

onsdag 4 juni 2014

Tre tvinnade trådar

Det kom ett inbjudningskort på posten idag. Vad roligt det ska bli att få gå på bröllop! Bröllop i all ära men det är själva äktenskapet jag vill skriva om. Varje gång jag hör att ett par väljer att gifta sig blir jag glad. Glad, därför att det finns folk som fortfarande tror på äktenskapet och dess kvaliteter. Äktenskapet som visar att de hör ihop inte bara känslomässigt utan också juridiskt.

Extra glad blir jag förstås då brudparet väljer att gifta sig i kyrkan. Då öppnar de sig för Guds välsignelse. Jag är inte naiv, jag vet att många gifter sig i kyrkan av ren tradition eller för att lokalen är vacker och att orgelmusiken är pampig. Många ser prästen som ett nödvändigt ont och ibland kan de till och med vilja se "manuset" för att kolla att det är ok eller så kan de be prästen se ut till sin fördel så att fotona från kyrkan ser bra ut. Detta har hänt, hur otroligt det än låter.

Om vi skalar bort allt det där "tramset" och står inför faktum att man och kvinna ber om Guds välsignelse över sitt förhållande kommer vi till kärnan. Genom att se på äktenskapet som en relation med tre inblandade finns det alla förutsättningar att möta även de där svåra dagarna då man undrar varför man egentligen gick och gifte sig med varandra. Då Gud får vara med i äktenskapet, som en naturlig del och som en livsviktig ingrediens, då växer också makarna samman på ett sätt som är hållbart. Livs- och kärlekstråden är betydligt starkare då den flätas av tre trådar istället för av enbart två. Guds tråd går aldrig av, den håller för evigt. 

Se alltså Guds välsignelse som det som bär två människor som väljer att stadfästa sitt äktenskap inför honom. När brudbuketten vissnat tar vardagen vid och det är då som det kan kännas tryggt att veta att makarna aldrig behöver ansvara för kärleken helt själva. Med Guds hjälp kommer de att leva i kärlek, i värme och i respekt för varandra. Må alla sommarens brudpar ta vara på denna möjlighet!

tisdag 3 juni 2014

I trädgårdsgungan

Kaplanen utmanade mig att skriva dagens blogginlägg under rubriken I trädgårdsgungan. Det skulle vara fem verser långt och handla om gullviva, flygekorre, en ljum sommarvind, de första dagarna i juni, lärkträd, en massa fåglar som cirklar runt och allt detta i väntan på kaffet. Dessutom använder jag ordet gullig ganska ofta, vilket jag får höra. Bör tilläggas att kaplanen är min mycket goda vän... Så här lyder dikten:

Långt borta från den trafikerade stan 
har jag varit på jobb denna tisdagsjunidan
undervisat konfirmander i skog av lärkträd och av gran
tillsammans med min gulliga, ja-a, gulliga kaplan.

Nu blommar junidagar då vinden är ljum
då ögat kan läsa i sommarnatt skum
fåglarna väsnas som brummelibrum
medan flygekorren tittar på  förundrande, stum.

Vi har traskat igenom konfirmationens gång
övat på föräldrarnas gullvivesång
sett Finlands blåvita vaja på sin stång
men hjälp vad dagen blev seg och lång.

Gäspiga vi oss i trädgårdsgungan satte
längtade efter nygräddad bulle och doftande caffe latte
såg Sergei stryka omkring utan sin matte
föräldrarna de kommo, någon med sin knatte.

Vers fem blir nu skriven av utmaningen
att skriva för bloggen om trädgårdsgungningen
må vi ses där i gungan i onsdagsgryningen
kaplanen och jag i sommarskolningen.


måndag 2 juni 2014

Försommarsysslor

Det är vardag igen och skriftskolorna tar vid. Kloker har redan åkt iväg till sin medan jag åker ut till min i morgon. Juni månad är ännu full av arbete. Efter konfirmationen brukar jag städa undan på mitt kansli och i notrummet för att få komma tillbaka efter semestern och börja från "ett tomt bord" igen.

Under sommaren kommer vi varje söndag att ha ett enkelt kyrkkaffe i anslutning till klockstapeln. Detta för att folk ska kunna dröja sig kvar, träffas och byta några ord. I vår församling finns en hel del sommargäster, utflyttade ortsbor som återkommer till somrarna. Man vet att det är sommar då de syns i kyrkan igen.

I början av juli får jag semester och då är det skogen som gäller. Jag längtar efter skogsluften, lugnet och ... myggen. Nä, de kommer nog på handeln. Försommaren i stan är ganska trivsam den också. Inga mygg, nära till allt och tid att ta itu med sådant jag skjutit upp, som att sy. Sy i knappar som fallit, sy fast öron som fallit, sy ihop magar vars fyllning börjat titta ut.

Igår satt jag och tummade på alla nya böcker som jag fått. Vad intressant läsning jag har framför mig! Jag satt och förklarade för Junior att nu får jag läsa vad jag vill och inte vad jag måste för min skola. - Fast du får ju nog läsa de där måste-böckerna en gång till också. Om du vill...

söndag 1 juni 2014

Festen




Idag är det lätt att skriva att det är dagen efter igår. Det känns i kroppen och syns i köket. Men vilken festdag det blev! Jag brukar inte bli ordlös men nu är jag nog näst intill förstummad av glädje, värme och överraskning. Vilken kärleksfull dag ni alla gav mig!

Prick klockan 14 stod de första gästerna på trappan. Elva timmar senare stängde jag dörren om de sista. Ett sjuttiotal namn finns i gästboken  hur många som smet vet jag inte. Jag har dessutom fått hälsningar i form av kort på posten, mejl, telefonsamtal, sms och många kramar "på stan". Jag är helt överväldigad av all denna uppvaktning!


Då det gäller att ordna fest är jag lyckligt befriad från alla måsten. Speciellt den här gången blev det helt på mitt eget sätt. Jag använde mina udda koppar som jag under åren skramlat ihop på loppisar, tårtan blev ett stort fat med punschpraliner, salta kex gillade barnen och mamma hade bakat mina favorit-toscabitar och skinkpaj.

Finlands flagga bidrog till högtidligheten och alla vackra blommor jag fick gör att huset idag doftar blombutik. Tack så hjärtligt för dem, för alla gåvor, vackra kort, för tal och tankar ni delgav mig. I denna stundvis något röriga tillvaro insåg jag hur ofantligt rik på vänner jag är. Jag som trodde att jag går ganska ensam genom livet... Detta engagemang i min väg till präst är en ren välsignelse! - Inte visste jag att du har så många kompisar, sa Mittemellan efteråt. - Inte visste jag det heller, fick jag svara. Nu vet jag.

Vi gjorde det, du och jag.
Nu är det vår stund på jorden.
Tack min älskade!


Tack!

De sista gästerna åkte vid 1-tiden. Mitt hjärtevarma tack till alla er som kom, som hört av er på olika sätt! Jag återkommer då jag samlat ihop tankar, porslin och vilat fötterna...