torsdag 31 juli 2014

Fångad av fåfänga?

Här levs det inga lata dagar som bilden låter påskina. Inför lördagens bröllop börjar det vara klart med kostymer och alla tillbehör. Då jag prövade sätta upp håret i festfrisyr med både blommor och bling-bling tyckte husets karlar att det nog var för mycket av det goda... Dessutom påpekade Kloker att jag fått gråa hår. (Ifall jag nu skulle ha missat det.)

Konstaterar härmed att jag kommit till ett vägskäl i livet. Ska jag fortsätta färga håret eller acceptera att jag åldras? Jag har inte riktigt bestämt mig. Å ena sidan är det fräscht med en uppiggande hårfärg  å andra sidan tycker jag att vitt hår är något av det vackraste som finns. Om jag följer släktingarna i spåren blir jag alldeles snövit ännu. Men det är långt innan några grånande hårstrån blir en glimmande vit kalufs. (Läs om Snövit här: http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/kungen-snovit-och-kloker-113.html)

I Ordspråksboken 16:31 läser jag : Vitt hår är en ärekrans, man vinner den med rättfärdigt liv. Och vidare i 20:29: Styrkan är de ungas stolthet, vitt hår de gamlas ära.

Nu gäller det alltså att välja mellan att visa sin erfarenhet eller täcka över den med färg. Fåfängan fångar mig inte riktigt lika lätt som förr. Men är det egentligen bra eller dåligt? 

onsdag 30 juli 2014

Mamma med mod


Din doft, 
kan jag någonsin glömma 
hur du som nyfödd doftade?

Din hud, 
kan jag någonsin glömma
hur mjuk du som nyfödd var?

Ditt hjärta,
kan jag någonsin glömma
hur ditt hjärta slog inom mig?

Lika naturligt som jag bar dig då 
bär Gud oss båda nu. 
Den vissheten ger mig modet 
att vara din mamma.
 



tisdag 29 juli 2014

Tillsammans i tidlösheten

- Har du "fastnat" nu igen? undrar Junior då jag sitter i det öppna fönstret i skogsstugan och försöker fånga en humla i flykten. 
- Mm... Men det är omöjligt att hinna zooma in humlor då de flyger mellan blommorna.

I sommar har vi upptäckt tjusningen i att fotografera tillsammans. Junior har sin egen kamera och jag min. Vi jagar humlor, fjärilar, nyckelpigor, fåglar, men framför allt jagar vi ljuset. 

- Nu, mamma! Kom nu genast! Nu är det bra ljus! ropar Junior åt mig och vi springer efter kamerorna och knäpper vilt i otakt.

Att uppleva någonting tillsammans är oerhört rikt och tillfredsställande. Då när tid och rum slutar upphöra och man nästan blir en person fastän man är två. 

På samma sätt föreställer jag mig att Gud fyller mitt liv – så att Gud och jag flyter samman ända in i tidlöshetens alla skrymslen. 

måndag 28 juli 2014

Gyllene tider

Nu har den tiden på året börjat som jag fullkomligen älskar! Tiden då alla bär och frukter ska skördas. Idag har jag stampat smultron och hallon, frusit in blåbär och rabarbersaft. Ännu är röda vinbären inte riktigt mogna som ni ser.

Otaliga är de höstplaneringar som jag gjort bland bärbuskarna. Skillnaden till tidigare år är att jag nu inte vet hur min höst ser ut. Ska jag vara kantor eller präst? Naturligtvis stressar situationen mig, men betydligt mindre ändå än jag befarat. Jag kan inte annat än att ta hösten som den kommer. 

Min sista semestervecka kommer i sin helhet att gå i bröllopets tecken. Junior fick häromdagen välja en slips till sin kostym. Han ville ha en pinkfärgad med vita prickar  "för att jag blir så glad av den färgen". Mittemellan ville absolut ha en gul fluga. Min förstfödde funderar ännu på sin halsprydnad. Det är första gången som alla sex pojkar kommer att ha svarta kostymer. Tänk vilken syn, hörni! 

söndag 27 juli 2014

Korset bakom rullgardinen

En gång för mycket länge sen sa en frånskild man till mig att skilsmässan och följderna av den är det kors som han bär livet ut. Då var jag ung och oerfaren och förstod inte riktigt vad han menade. Idag förstår jag.

Hur gärna jag än skulle vilja leva i nuet så har tidigare val i livet en tendens att nu och då göra sig påminda. Ibland känns det som myggbett som kniper till och irriterar ett tag. Ibland kommer det förflutna ifatt som en storm som golvar mig. 

Jag ligger och gråter och tycker våldsamt synd om mig själv. Då jag ser upp mot fönstret där jag dragit ner rullgardinen för att hålla värmen och solen ute  ser jag korset. Där, vid foten av Kristi kors, hittar jag kraften att resa mig igen. Jag torkar mina tårar och tackar för synen. Gud låter mig aldrig glömma vem som leder mina steg. Men jag gjorde det för ett ögonblick i min självömkan.

fredag 25 juli 2014

Imse vimse nyckelpiga


Jag blev alldeles vimsig av denna nyckelpiga
som inte kunde bestämma sig var den skulle vara.
Till slut lyckades jag få just den bild jag ville ha
då den promenerade ner längs grässtrået.


Trollkarlen och predikanten

Mångkonstnären Tove Jansson (1914-2001) skulle ha fyllt 100 år den 9 augusti. Hela året är ett jubileumsår som till och med syns i butikens kexhyllor. Min morfar jobbade på tryckeri och tryckte Vem ska trösta knyttet. Jag fick en sån bok av honom år 1972 eftersom texten kommit för nära kanten och boken inte gick att sälja. Så började min muminvandring. 

I sommar kan jag för första gången läsa högläsning (utan bilder) för Junior eftersom han lärt sig att lyssna utan att behöva ha bilder på varje sida. Vi tar oss sakta men säkert igenom Toves Trollkarlens hatt. Ibland är historien urspännande och då pausar vi innan vi fortsätter igen. Språket är mångskiftande och mångbottnat och jag tror faktiskt inte att Junior förstår mera än hälften av orden. Men han klagar inte utan rycks med och undrar mera varför de olika figurerna gör som de gör.

Detta leder mig ofrånkomligen till predikan och predikokonsten. Hur mycket förstår egentligen de som lyssnar? Kanske använder prästen för svåra ord och uttryck för att alla ska förstå allt. Ändå tror jag att det är hur prästen uttrycker sig som kan få lyssnaren att ryckas med och undra varför de olika "bibelfigurerna" gör som de gör.

Oberoende av om vi läser Trollkarlens hatt som högläsning eller predikar över en bibeltext så ligger styrkan i språket och sättet på vilket budskapet tar sig uttryck. Ett intetsägande språk framfört på ett intetsägande sätt ger ett intetsägande resultat. Man behöver som lyssnare kanske inte förstå allt men man behöver ryckas med för att förstå åtminstone någonting som man kan ta till sig och berikas av. Men observera att språket och retoriken också tyvärr används som maktmissbruk både inom och utom kyrkan...

torsdag 24 juli 2014

Att hoppas på Gud

Två av den senaste veckans händelser ute i världen är förskräckliga. Ännu värre ter de sig sett från det egna smultronstället vid skogsstugan.

Nästan 300 civila dör då deras flygplan "kommer ner" från skyn.

I en stad tvingas 35.000 kristna fly. Alternativen är att byta religion, betala böter eller dö.

Dessa människor råkar vara på fel plats vid fel tillfälle eller tror på Gud i ett land där de flesta andra tror annorlunda. 

Alla människor har inte smultronställen. Men inom sig kan man tänka sig till ett och njuta av det. Inom sig kan man bevara hoppet – för hoppet är som bekant det sista människan överger. I ett störtande plan hoppas man på ett mirakel och den som förföljs för sin tro flyr för att inte tvingas överge sitt kristna hopp. Men hur är det med oss som har möjlighet att njuta av smultronens sötma? Kommer vi ens ihåg att hoppas på Gud?

onsdag 23 juli 2014

Långsamhetens lov

Allt ska gå fort. Människan blir till sin natur allt otåligare. Har vi glömt bort långsamheten? Då när man inväntar. Inväntar vadå? frågar du kanske. Man bara inväntar. Den som inväntar får se.

Det har nästan blivit en konst att kunna utföra saker långsamt. Då menar jag frivilligt långsamt. Det är enkelt att rusa in till matbutiken och handla halvfabrikat. Det tar betydligt längre tid att handla råvaror, kanske från olika ställen, för att tillaga en middag från grunden. Vi vet inte vad vi stoppar i oss och förundras över att folk är matintoleranta nuförtiden.

Jag försöker läsa Bibeln långsamt just nu. Jag kommer inte många kapitel per dag eftersom jag grundligt vill veta vad jag läser. Under studietiden hamnade jag att susa igenom Nya Testamentet för att hinna igenom det. Men vad minns jag? Inte mycket annat än att kvinnan ska tiga i församlingen... Skulle jag bara minnas det gjorde det mig mycket bibelintolerant.

I långsamheten ligger de många upptäckterna eftersom man är nåbar och öppen för grundligheten. En god början är att andas. Andas djupt och invänta. Invänta vadå? undrar du kanske. Den som inväntar får se.

tisdag 22 juli 2014

Spruckna instrument


I ett ögonblick av harmoni lutar jag mig mot dig 
och blinkar åt Gud.

Vår duett är inte av ädlaste klang. 
Men även spruckna instrumentkroppar klingar  
under Guds ledning. 




söndag 20 juli 2014

Insikt



När jag ser Din himmel genom rönnbärsträdens blad
förstår jag att jag inte kan förstå Din storhet.

Oro

Omöjligt att sova. Hela dagen har jag varit orolig och haft en stark känsla av att någonting är på tok. Vid tiotiden ikväll hade jag skrivit klart ett inlägg om min starka oro och avslutat det med att den det gäller ska kontakta mig. Då jag lyfte handen för att trycka på tangenten för att publicera det ringde min telefon. Det var min bror.

- Har du hört vad som har hänt?
- Nej, men jag har känt av det hela dan.
- Blixten slog ner i vår segelbåt just då vi förtöjt vid vår kajplats. Tack vare att vi har två master och vi alla råkade befinna oss under däck har vi klarat oss. Men nu tjuter det i öronen, det känns som om man fått ett hårt slag i huvudet och all elektronik är sönderslagen.

Vad hade hänt om de haft sin gamla båt med endast en mast? Detta var jungfruturen med den nya båten eftersom de nu hämtat hem den. Så här hade jag avslutat inlägget som jag aldrig hann publicera:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han bar dig varenda timme. 
Han bär dig alltid.

lördag 19 juli 2014

Ilag


Börjar misstänka att jag är född på fel årtionde. Känns som om allt det där som jag uppskattar och som upplevs genuint håller på att försvinna. Naturligtvis var det jobbigt då jag var liten att hjälpa till med gallring av morötter och potatisupptagning. Men i bakspegeln är det ju det jag minns från min barndom som något värdefullt  dessa gånger då vi i familjen gjorde någonting ilag (tillsammans).

Samma fenomen syns i församlingarna. Det är allt svårare att få frivilliga att ställa upp. Ungdomarna som är hjäpledare får betalt och läsmöten där man gästar privatpersoner har på de flesta ställen helt torkat in. Vi behöver blåsa liv i tillsammansarbetet igen! 

På bilden ovan hjälper mina söner till att bära bort ogräs jag dragit upp. I öronen ringer fortfarande sorlet av deras röster från den dagen. Det var en njutning att på avstånd se dem arbeit ilag. (Att jag fick tjata och att de fuskade rejält har jag redan glömt...)

Uppmuntra unga att bidra och visa att de behövs! Och minns gärna att man inte ska behöva betala för allt. Hjälpsamhet ska inte i framtiden behöva räknas i euro. Att man enligt överenskommelse ger en peng för t.ex. sommarhjälp är en helt annan sak. Visst är det så, Maria?

fredag 18 juli 2014

"Helhjärtat vill jag leva, helhjärtat vill jag dö."


Ser ni hjärtat i bilden? 
Har de senaste dagarna tänkt "hjärtlikt" i olika bemärkelser. 
Ni kanske minns mitt hälsoprojekt som jag påbörjade i mars. 
Nu tycker jag att jag börjar få hälsan tillbaka. 
Det har gått långsamt, men framåt och hjärtat mår bättre.

Bröllopsgåvan är inhandlad till hjärteparet vårt. 
Ser fram emot bröllopet och att de unga ska få Guds välsignelse.

Djupt i hjärteroten saknar jag min söndagsskollärarinna 
vars begravning jag är med på ett hörn och planerar.

Livet rymmer jordiskt och himmelskt, 
glädje, skratt, sorg och tårar.
Låt hjärtat alltid vara med 
då går du helhjärtat Guds ärenden.

tisdag 15 juli 2014

In memoriam

Då jag installerades till min första kantorstjänst var min söndagsskollärarinna med och välsignade mig. Jag hade fått välja någon för mig viktig person och valet var självklart. När jag långt senare berättade att jag ska bli präst utbrast hon spontant: "Vad roligt!" Hon var den som sådde prästfröet i mig.

För drygt två veckor sedan träffades vi. Det var dagen före jag i kyrkan skulle predika om Sackaios och jag hade lagt med den färdigskrivna predikan i väskan så att hon skulle få höra den. Vårt möte blev det vackraste av avsked.

I en tv-intervju fick hon en gång frågan hur hon ser på döden. Hon svarade genast: "Jag är ju lite nyfiken på vad som ska komma!" 

Så dog hon i natt  mätt på livet och nyfiken på döden. 

Jag är tacksam över att min söndagsskollärarinna hann se hur fröet hon sådde  växte  och nu står redo att som präst blomma för Kristi skull.

Tack för allt, kära tant Elly. Nu har du kommit hem till Gud.

Vem är jag?

Frågan ställde jag mig framför en spegel i ett provrum igår kväll. Eftersom regnet öste ner passade jag på att klädshoppa  något jag inte tycker om att göra. Då jag ska handla jobbkläder har jag ett exakt öga och vet vad som passar sig  vet vad som passar mig. Men vem är jag som privatperson? Kommer jag som präst någonsin att vara privatperson? 

Smått ointresserad gick jag runt bland alla klädstänger. Jag avverkade systematiskt butik efter butik i det stora köpcentret. Vilken längd ska en kjol ha? Vilken längd ska en ärm ha? Hur ska urringningen se ut? Nu finns det de bland er som skrattar och tänker att "det där är ju inga problem". Nej, inte om man har öga och intresse för kläder. Men om man inte har det? Och om man dessutom inte vet om man är ung eller gammal utan antagligen någonstans sisådär halvvägs.

Det slutade med att jag köpte några "trygga" plagg och ett par byxor i spräckliga orangenyanser (kan höra er sucka, men jag gillar orange). Byxorna köpte jag i en ansedd märkesaffär för (vuxna) kvinnor, minus 70%  som hittade! Då jag visade fyndet för mina söner undrade de vad det var –  gardiner??!

I väntan på att passionen för kläder ska infinna sig hinner jag antagligen nöta slut på mina märkesgardiner...

måndag 14 juli 2014

Gud i telefon

Sitter i hotellets lobby och väntar på att få vårt rum. Årets mamma-reser-med stora-pojkarna-resa har inletts. Bilen byttes på småtimmarna ut mot tågbiljetter då jag insåg hur trött och okoncentrerad jag var. I tåget satt jag och läste Street Bible (gatubibeln). Den innehåller Nya Testamentet utgående från Svenska Folkbibeln. Både före och efter NT finns färgranna och klatschiga sidor där intervjuade personer berättar om vad tron betyder för dem. Du hittar boken här: http://www.adlibris.com/fi/product.aspx?isbn=3942738236

Mittemellan bläddrade genom gatubibeln och konstaterade att det känns som att hålla i en telefonkatalog  reklam före och efter telefonnumrorna. Egentligen är jämförelsen inte dum. De intervjuade gör reklam för tron. Bland numrorna finns många viktiga nummer (jfr bibelverser) att använda sig av då man behöver få hjälp. 

I barngrupper brukar man förklara att bönen är som då man ringer ett samtal. Gud svarar och du kan tala med honom precis på samma sätt som då du talar med någon du känner.

- Gud i telefon.
- Hej, Gud! Det är Camilla.
- Nämen hej, Camilla, vad har du på hjärtat idag?
- Jo, jag undrar om du kunde hjälpa mig?
- Och du tror att jag är den rätte att hjälpa?
- Ja, jag tror på Gud, Fadern, den allsmäktige...

söndag 13 juli 2014

I ljuset av Guds trofasthet


Dagens vackraste stund var under konfirmationsmässan då jag tillsammans med min sons fadder gick upp till altaret för att vara med och välsigna honom. Hand i hand stod vi och väntade på vår tur. Det var högtidligt och stort och tårarna brände bakom ögonlocken. Efter välsignelsen lade jag min hand på min förstföddes rygg för att han skulle känna att jag var där. Prästen bad om att vi skulle få kraft att stöda vår konfirmand. I det ögonblicket kände jag av Guds trofasthet. Som i ett ljus fanns Han där just då och jag visste att Han aldrig överger någon enda av oss. Aldrig någonsin. 

Tron i en ask

Måste samla tankarna inför dagen. Konfirmationsdagen. I blommiga paket väntar konfirmandens gåvor. Jag har köpt en gammal tavla med bibelmotiv. Den råkade finnas på gammal swenska och föreställer Jesus stående framför Pontius Pilatus. Runtomkring finns kända kyrkofarbröder som har olika åsikter om Jesus. Är han skyldig eller inte? Tycker tavlan passar perfekt. Om den kommer upp på väggen återstår att se.

Den andra gåvan är en gammal träask från februari 1944. Någon har suttit och snidat den under krigsmånaderna den vintern. Den är otroligt vacker och välgjord men sliten förstås. Alla de tankar den soldaten tänkt finns i askens mönster. Kanske tänkte han på Gud. Inuti har jag lagt fyra bibelord, en glasängel och ett halsband föreställande ett hjärta med ett kors i. Jag kallar asken "Tron i en ask". Locket får vara stängt och innehållet gömt tills den dag min son vill öppna den. Då hittar han bibelorden som vägledning och tröst, glasängeln är hans skyddsängel och hjärtat med korset är mammas kärlek och Guds kärlek inuti den.

Då alla klassiska gåvor "förbjöds" blev det att lyssna inåt och plocka fram fantasin istället. En dag hoppas jag att min förstfödde kan se all den kärlek som finns i de gåvor han fick den dag då han kanske ännu såg dem som skräp från ett loppis.

lördag 12 juli 2014

Drabbad av teknisk passion!


Den stora tekniska passionen har drabbat mig med orkankraft! Bilden här ovan är mitt första försök att experimentera och jag har ingen aning om vad jag har gjort, så jag kan inte förklara det i text. Men jag lät mig svepas med i den stora experimentlusten. Vad roligt och spännande det var!

Jag fick en bok av min "heltäckande" vän häromdagen. En bok full av otroligt vackra naturfoton som visade hur man kunde utnyttja ljuset under olika tider om dagen och under våra olika årstider. Tack för den inspirationskällan, Vännen!

Det är genom att öva som man lär sig. Så är det inom alla områden. Visst, Maria? (Har lovat min svägerska att jag skriver så någon gång eftersom det alltid är tryggt att kolla med henne då jag påstår så mycket...) Just nu övar jag mig i att minnas vem som är släkt med vem i Gamla Testamentet. Junior och jag övar oss i att minnas alla länders flaggor, huvudstäder och vilka länder som gränsar till varandra. Men hur är det med övningen att lära känna Vår Skapare?

I sommar ser jag Skaparens verk genom kameralinsen. Kanske tar det lite emot att ändra på det gröna bladet i datorn. Våldför jag mig på skapelsen? Kanske. Men samtidigt som jag övar upp min tekniska färdighet och min kreativitet lyssnar jag inåt, jag stannar upp, jag använder mig av det skapade. I mötet med skapelsen och dess Skapare är det svårt att låta bli att förundras över livet. Den förundran tror jag är långt viktigare för Gud än att jag experimenterar med Hans skapelse i ett datorprogram. Visst, Maria?

torsdag 10 juli 2014

Vad är en vänskap?

Många gånger får jag för mig att alla människor har många vänner  alla utom jag. Ända sen jag var barn har jag varit något av en ensamvarg. Jag trivs med att vara för mig själv och har aldrig brist på sysselsättning eller har tråkigt. Ensamheten förnöjer.

Men hela mitt liv har jag ändå längtat efter att hitta någon som är viktig för mig och som jag kan få vara viktig för. En person som jag inte behöver krusa (göra mig till för), som jag kan skratta med och åt och som förstår sammanhangen. Jag har många bekanta som jag delar vissa delar av mitt liv med. Sedan några år tillbaka har jag också denna "heltäckande" vän som jag så länge sökte efter.

Vad är egentligen vänskap? Är det bekräftelse? Är det stöd? Är det delandets glädje? Inte vet jag. Kanske är det lite av varje plus att verkligen se varandra. 

Jag tycker mig se hur Gud handlar i relationen vänner emellan. Guds kärlek har många olika skepnader. En av dem är vänskapens.

onsdag 9 juli 2014

Har Gud ett dövöra?

Om alla andra konfirmandföräldrar går igenom samma konflikt som jag så förstår jag att humöret sjunker. Skillnaden är kanske den att de flesta föräldrar ser på konfirmationen som en tradition och man kanske i sin tur vill vara morfar eller farmor till lags och därmed ser till att tonåringen konfirmerar sig. Alltid kan man ju muta med pengar, ny dator eller en mopo. Så brukar många konfirmander förklara orsaken då jag frågar dem. Problemet för mig är att jag bryr mig om själva tron och om ett liv som kristen. Jag har svårt att se på konfirmationen som något man gör för att vara till lags eller för att få några hundra euro. 

Igår fick jag veta att min son bestämt sig för att låta konfirmera sig. (Vi hade kommit överens om att han har full frihet att välja att låta bli.) Orsaken ligger i det fördolda men någon ny syn på kristendomen hade undervisningen inte gett. För tillfället tycker jag att Gud slår dövörat till. Varför griper han inte in just nu? Jag hade önskat att min son hade kunnat stå framme vid altaret och att det verkligen hade haft en betydelse för honom. Men Gud är tyst.

Min sons avoghet är antagligen en process som han går igenom. Han håller på att bli vuxen och söker sin egen identitet. Säkert bearbetar han också det faktum att mamma ska bli präst och att han därmed blir prästson. Dessutom går man i skriftskola ett år senare i vår församling än i det övriga stiftet. Förra året skulle ha passat bättre  då när han ställde alla frågor och var öppen för svaren. 

Man kan inte tvinga någon att tro. Det skulle vara fel. Men till alla er som delar min sits: vi kan lägga våra kära i Guds händer. Han är nog vaken hela tiden, men vet bäst när det är dags att svara. Det är otåliga jag trots allt övertygad om!

tisdag 8 juli 2014

Då en fattas

Igår hade vi det som vi har en gång varje sommar  en villadag. Den har i sig ingenting att göra här på bloggen men de tankar den väckte har det. Vi samlas hela vår stora familj dvs alla syskon med familjer hos mamma och pappa på deras sommarstuga. Vi umgås hela dagen och varje år fotograferar vi barnbarnen uppställda på en rad i längdordning. Vi brukar göra det. 

Gårdagen blev vald som villadag för att min svågers amerikafamilj var på besök. Samtidigt var min förstfödde fortfarande på skrifskolläger och kunde inte vara med. Hela dagen blev jag ständigt påmind om att han var borta. Det som han brukar göra, fundera och vara och det de andra brukar göra med honom gjorde att någonting var i obalans.

Mest påtagligt blev det vid fotograferingen, den obligatoriska. Han som är längst fanns inte med. Någonstans inom mig sved det. Jag föreslog att barnen kunde slänga sig i en hög på gräset istället. Då märktes det inte lika mycket att den längsta inte var närvarande.

Så har mina tankar gått rundgång ännu ett varv. Min son kommer hem idag medan andras aldrig mera kommer hem. Då en länk fattas brister kedjan obönhörligt.

måndag 7 juli 2014

Fotointresset


Mitt intresse för fotografering delar jag med min bror. Han har alltid fotat och kan massor om hur man får bra bilder. Jag har mest fotat som dokumentation – "som minne"  men har på senare år fascinerats av ljuset i bilderna. Dagens teknik bjuder på oändliga möjligheter och skulle jag bara vara ett uns öppen för den skulle bilderna bli bättre. I väntan på att den tekniska passionen ska drabba mig fortsätter jag som förr. 

Här publicerar jag en av mina favoritbilder som säger ganska mycket om hur min bror och jag ser på det här med fotografering. Medan jag knäpper den vackra traditionella solnedgången har han naturligtvis hittat något betydligt mera spännande att föreviga.

söndag 6 juli 2014

Kan man lita på Gud?

Det har varit en dag full av tankar. Djupa tankar. Inte långt från oss har fyra unga pojkar dött i en bilolycka. På den lilla orten har alla berörts. I kyrkan höll man igår en minnesandakt där 350 personer deltog. Idag ordnas ett tillfälle för ungdomar. Församlingen ger dem möjlighet att uttrycka sin sorg kollektivt. På något sätt berörs jag extra djupt efter att jag skrivit min avhandling "Att predika efter en katastrof". Min forskning visar att folk fortfarande söker sig till kyrkan då döden kommer oväntat, berör många (speciellt unga) och då omständigheterna varit tragiska. När livet plötsligt tar slut ställs de många existentiella frågorna. 

På eftermiddagen deltog jag i min sons skriftskollägerkyrka. Efteråt fick jag komma och se hans rum och träffa två kompisar. Jag började prata med dem, frågade varifrån de kommer  och sånt. Efter en halv timme var rummet fullt av tonårspojkar, drygt tio stycken, och alla såg de ut att vilja berätta vem de är, var de bor  och sånt. Till slut bjöd jag hem dem alla, gav adressen och sa att de när som helst får kaffe.

Många, många befinner sig nu i chock över att en ung pojke, någon älskad, hastigt ryckts bort. Jag själv befinner mig i ett glädjerus över att min son har kompisar som det går att diskutera med. (Kanske var de så öppna för att jag såg dem alla i tur och ordning.) Jag är oerhört tacksam över att jag nådde fram till dessa tonåringar och ser en ljus framtid som tonårsförälder. Samtidigt finns det tonårsföräldrar som småningom inser att livet aldrig blir detsamma igen. Framtiden är plötsligt ett kaos som de helst skulle vilja slippa möta. 

Ibland förstår jag inte hur Gud fungerar. Mina varför-frågor är många. Trots det litar jag på Gud. Frågan är om jag hade gjort det om min son suttit i bilen...

Herren skall bevara dig 
i livets alla skiften,
nu och för evigt.

Psaltaren 121:8

lördag 5 juli 2014

Möt Fred - präst!

Freddi WilénMöt Fred som jobbade på YLE och idag är präst i Borgå. Läs först om hans väg till präst i den artikel som publicerats i stiftets årsbok. Klicka på: http://www.slideshare.net/fwilen/kallad-till-prst och läs artikeln Kallad till präst? (Rubriken står med blå text)
Läs sedan Freds uppdatering som han skrivit enkom för er:

Det är fredag kväll, jag e trött, jag har jordfäst tre personer under de senaste två dagarna, hållit en andakt, fixat en massa smått och gott som man är tvungen sköta för att Kristi kropp inte skall gå i väggen. Jag har snackat om östnyländsk dialekt i radion för en sommarserie i tre timmar och imorgon har jag två vigslar på agendan. Den ena är ännu oskriven. Så har jag lovat berätta någonting om varför det blev som det blev med mig.

På samma sätt som vi människor ofta väljer det som är lättare så gjorde jag det med. Jag har ju skrivit om min resa in i prästämbetet och när jag läste igenom det, två år senare, så kan jag stå bakom alla ord

Jag måste börja med att jag stortrivs fortsättningsvis. Vad har det hänt omkring mig och vad har det hänt i mig? Stora församlingar är sådana att människor kommer och går, i prästkåren har två fina typer försvunnit, en till världens viktigaste uppdrag, att vara mamma, och den andra till grannförsamlingen. Känns lite vemodigt, men vi har ett bra gäng, dessutom har vi fått påfyllning med en till präst. Tyvärr flyttar hon på sig i höst. 

Fast det har blivit en hel del förrättningar för min del så upplever jag inte att saker går på rutin, och trots att jag snart är inne på mitt tredje år så kommer det jämt upp nya saker, man blir aldrig färdig.
Jag har avlagt pastoralexamen och söker en kaplanstjänst i Borgå, det klarnar i höst hur det blir med den saken, min fina kollega Marina har också sökt tjänsten.

Som präst tror jag att jag har fått en klarare bild om vem jag är och vad jag är. På något plan upplever jag att jag inte har haft tid att stanna upp och fundera på min egen tro, grubbla och be, det blir en hastig bön här och en flyktig tanke där, trots det känner jag att Gud också nästa år vill ha ett utvecklingssamtal med mig.

När jag funderar på åren som gått sedan jag skrev om min väg till ämbetet så kan jag inte låta bli att fundera på de hundratals möten jag har haft kring det stora budskapet, hur ödmjuk jag känner mig inför det som jag har blivit delaktig av, och hur djupt tron har satt sina trådar i människor som inte offentligt skulle våga bära ett kors runt halsen.

Nu skall jag se på fotboll tillsammans med familjen och varva ner. Tack för att din nyfikenhet sträckte sig ända hit. 

................
Tack Fred! Vi läsare är oerhört nyfikna och din livshistoria är unik, ingen väg till präst är den andra lik. Med hopp om att du fortsätter att trivas som präst  dina gåvor är Guds utsträckta hand till dina medmänniskor! 
Allt gott! 
hälsar Camilla, som överväger att börja fråga varför folk vill döpa sina barn... (Tack för tipset!)

Lacrimosa

I sommarljus natt utan barnaröst och -tramp
är livsstunden nu vuxen och egen
för mången är vuxenheten kanske ofta en kamp
där man kämpar för livet, förtegen.

Livet snurrar ibland som en färgglad karusell
där var färg är en känsla av ny topp
när det snurrar för fort är ej vila aktuell
ingen drar i någon spake, säger: Stopp!

All den ångest som där ryms i ett enda mänskobröst
kunde fylla ett hav upp till stranden
då ens tillvaro slås sönder sällan där kan ses nån tröst
för man vill klara sig själv utan hållahanden.

Att sen börja från början, kanske djupare än så
se sig om och se idel mörka hav...
Den som ej trampat vatten kan ha svårt att förstå
hur man kan drunkna i egna ställda krav.

Våga lita i stunden att Gud sänder den krans
som dig fångar, dig frälsar  en livboj
som kan dra dig ur mörkret, ger dig chans att bli Hans
lär dig leva igen, lär dig livsstoj.

Hur man skrattar, hur man andas utan tryck, utan press
hur man vilar, hur man jobbar, hur man gläder
hur man lever jordedagar, hur man skyndar utan stress
hur man sen ser på sig själv i nya kläder.

All den erfarenhet som formas till ny visdom på vår väg
kan bli till hjälp för en annan som där famlar
du kan finnas, lyssna, trösta den som snubblar på sina steg
kärlek växer då man aldrig på den samlar.

"Att giva det är innerst det samma som att få"
huru sann är egentligen ej denna gamla fras!
Nu jag uppmanar dig minnas dessa ord och modigt gå
ut till någon själ, vars tillvaro gått i kras.


Lacrimosa är latin och betyder tårfylld.


fredag 4 juli 2014

Till det är jag kallad

Så lätt det kan vara att andas skogsluft! På det här stället sägs ett ord oftare än alla andra: brukar. Vi brukar göra si eller så... Om vi har gjort någonting en enda gång så anser speciellt barnen att vi brukar ju...

Jag tror att det kan vara viktigt att ha en fast punkt i tillvaron, speciellt då livet i övrigt är ombytbart och rörigt. Om det dessutom är ett fritidshus så blir hela stället laddat med känslor och nostalgi.

Mitt livs dröm har varit att ha ett gömställe där jag tillsammans med min familj skapar egna vanor och värderingar, där vi umgås utan påverkan utifrån. Kloker skulle gärna resa mera och har inte alls samma behov av stugan som jag har. För mig är den mitt livs andhål, min oas. Hittills har vi kunnat kompromissa, vilket jag är tacksam för.

Som präst tror jag att stugan kan ge mig möjlighet för återhämtning efter t.ex. tunga själavårdssamtal. Min tystnadsplikt är absolut och det gör det hela både enkelt och svårt. Enkelt, för att jag inte får yppa någonting om vad som sagts och svårt, för att jag behöver lära mig att handskas med allt som samlas inom mig. Skogsstugan är platsen där jag kan finna rekreation, ladda batterierna och återhämta mig. Själavård är givande och intressant, men tungt. Genom att värna om min egen ork tror jag att jag kommer att hitta den balans som krävs för själavården inom prästyrket. Så pass mycket har jag ägnat mig åt själavård redan att jag vet vilka kraven är. Jag vet också hur mycket själavården ger. Och kan jag vara en mellanhand mellan en medmänniska och Gud och vandra med en bit på livsvägen så gör jag det mycket gärna. Till det är jag kallad. 

torsdag 3 juli 2014

Övning i förnöjsamhet

I vårt snabba och konkurrensinriktade samhälle är det lätt hänt att man tappar bort sig själv. Ibland klarar man sig ganska väl ur fallgroparna, ibland måste man stanna för att styra in livet i en annan riktning. Det kan handla om att öva sig i förnöjsamhet.

Läs om Maria i dagens Kyrkpressen, ett smakprov finns här: http://www.kyrkpressen.fi/aktuellt/55601-Begar-mindre-av-sig-sjalv.html

Titta sedan in i hennes förnöjsamhetspraktik här: http://frufialisa.blogspot.fi/ och njut av allt vackert som hon skapar medan hon förnöjer sig.

Tack Maria för att du förgyller livet för så många! Din humor, ditt skratt och din omtanke strålar runtomkring dig. Och starkast strålar kärleken och din fasta grund, den kristna tron!



onsdag 2 juli 2014

Då det skär sig

I morse körde jag min förstfödde till skriftskollägret. Veckan har tornat upp sig som ett åskmoln på himlen ju närmare vi kommit den. Han vill inte gå i skriftskola. Inte just nu i alla fall. Han ångrar att han inte gick på vintern så skulle problemet varit löst. För ett problem tycks skriftskolan ha blivit.

Då vi kom fram suckade han tungt. 
- Om de börjar med någon namnlek så... (Resten går inte genom min censur.) 
- Försök att vara positiv nu, var det sista jag sa. 
Jag behövde inte följa honom till dörren.

På eftermiddagen måste jag sända ett sms för att bekräfta ett datum och passade på att fråga hur det första intrycket av lägret var. Jag vill hem, stod det. Inget mer. 

Läget för oss församlingsarbetare här hemma är ganska intressant just nu. Är det så här varje ungdom känner inför våra skriftskolor? I vårt fall kan det inte handla om att det skulle vara jobbigt att vara borta hemifrån. Pojken är van att lägga ner huvudet och somna var som helst och är trygg i sig själv i sådana fall.

- Och jag vill inte ha något halsband, inget armband, ingen klocka, inga kors, inga biblar eller religiösa böcker till konfirmationsgåva, förklarade han då jag frågade om han önskade sig något speciellt. Eftersom allt ändå är fel så det får bli något från mitt hjärta till hans. Något som får vänta på att pojken mognar och en dag kanske kan öppna sig för möjligheten att leva sitt liv som en kristen  som ett Guds barn. Jag ber innerligt för att så ska ske.

I övrigt är min 16-åring god och glad. Vi grälar faktiskt aldrig utan försöker visa varandra respekt. Detta med tro skär sig dock som ni märker.

Trons konsekvenser

Två intensiva dagar på resa har sparkat igång semestern riktigt på riktigt. Nu gäller det att hitta sommarrutiner som passar vår brokiga skara. Förr stuvade vi in alla i bilen utan att fråga något. Pojkar längre än en själv stuvar man inte in någonstans längre. Jag står aningen villrådig mellan att ge dem rötter och att ge dem vingar. 

Fostran är att ge både rötter och vingar. Men fortfarande undrar jag hur jag kan ge mina tonårspojkar den trygghet som den kristna tron ger mig. Jag ser bekantas barn som går i kyrkan, deltar i församlingarnas ungdomsverksamhet, åker på kristna läger, sjunger i körer eller på något annat sätt engagerar sig i kristna kretsar. Mina söner skulle inte ens i misstag få för sig att göra något sånt. Detta är för mig en stor sorg. Det gör ont inom mig.

Utan min tro skulle jag vara vilsen och rädd. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det för mig att leva ut min tro på ett synligt sätt. Bloggen är ett av de sätten. Ju mera jag vågat visa av min övertygelse desto gladare har jag blivit och desto gladare har folk runtomkring mig blivit. Ingen har sagt att "du verkar nog vara lite för religiös". Tvärtom har jag fått höra att jag inspirerat andra och hjälpt dem att växa i sin egen tro. Detta betyder mycket för mig, för mitt liv och för min framtid som präst.

Att leva i och för Gud ger konsekvenser. Hur ska man då leva? Jag brukar tänka att de tio budorden kommer man otroligt långt med. Där finns all visdom samlad. Damma av buden och läs dem med nya ögon så förstår du vad jag menar.