tisdag 30 september 2014

Camilla har predikat 1 år

Mitt i detta virrvarr har camillapredikar-bloggen fyllt 1 år. Jag hade tänkt summera året och göra ett jubileumsinlägg och så missade jag alltihopa... Här kan ni läsa mitt allra första inlägg i repris:

http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/09/vagen-till-prast-vagentillprast.html

Tack för ett fantastiskt bloggår! Jag har fått missionera på mitt eget sätt. Hoppas jag också kunnat roa er en aning! Med en blick i bakspegeln blev bloggen så mycket mera än jag kunnat föreställa mig. Och mångsidigare. Jag har blivit en flitig hobbyfotograf och njuter ännu mera av naturen med kameran i handen. 

Ni följde troget det som skulle bli min väg till präst. Nästan framme tvingades vi plötsligt byta spår. Nu hamnar ni att följa min kamp att överleva cancern. Må vi tillsammans komma tillbaka till huvudspåret igen och uppleva att jag får vigas till prästämbetet. Frisk.

Ett välkommet bönesvar


Här finns en glad Camilla. Har plötsligt kunnat lämna bort värkmedicinen. Från att ha tagit maximal dos maximalt antal gånger per dygn har jag slutat tvärt. 

Jag glömde helt enkelt bort gårdagens dagsdos och märkte att det gick bra. Sen när jag hade lagt mig för natten och hittat en skön sovställning kom jag på att jag glömt medicinen igen. Jag tänkte nog stiga upp och hämta den men somnade... och sov gott en hel natt! Tack för all förbön!

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.

Psaltaren 119:105

måndag 29 september 2014

Att leva och uppleva

Har stretat emot att tänka på att börja använda peruk. Men Kloker tycker att jag nu kunde passa på att lyxa till det och ha en frisyr fast för varje veckodag! Måndagsfrisyr, tisdagsfrisyr... Hans positiva inställning väcker min nyfikenhet och jag har därför googlat på nätet. 

Hörni... Tänk om jag skulle skaffa mig ett par peruker då håret börjar lämna efter mig. Jag har ju aldrig haft ett spikrakt hårstrå. Nu har jag chansen att välja modell och färg och experimentera.

Då stora glädjeämnen inte går att uppleva får man leva med att uppleva de små. Huvudsaken är väl att man lever och upplever dem! Ett par peruker blir det alltså småningom. Och de är antagligen inte lockiga.

Den nya vardagen har börjat

Idag känner jag mig lätt till sinnet. Med hjälp av min mamma och pappa har jag kommit igenom veckoslutet utan att behöva vara ensam hemma. Vi har gråtit och vi har skrattat. Med min lillebror och hans/min Maria (ni känner henne som min inhoppare) har jag kunnat bolla mina tankar och min systers stöd har gett mig nya knuffar framåt i den svåra bearbetningen av framtiden.

Jag börjar se ett hopp långt borta i tunneln. Kärleken från min stora, viktiga, kärleksfulla och högljudda familj är mitt livs trygghet. Finns det något tryggare än att sitta nära sin mamma i soffan och titta på en tv-gudstjänst från Frälsningsarméns tempel? Inte för mig.

Pojkarna har börjat finna sig i situationen. Junior tömmer vant dräneringen och Mittemellan gör fysioterapiprogrammet tillsammans med mig. - Så tänjer vi liiite till, säger han och spänner bröstmusklerna... Min förstfödde har plötsligt blivit en ung, företagsam man som med stort allvar tar egna beslut och eget ansvar. 

Vi vänjer oss alla vid vår nya vardag. Erfarenheterna som gör ont i stunden kommer att likt pärlor träs på livserfarenhetens smycke. Nästa gång pojkarna får höra om någon som insjuknat i cancer vet de så mycket mera om vad det kan innebära av förändring och ångest. Jag hoppas att mina söner då vuxit till sig i sympati och omtanke om medmänniskorna så att de i sin tur kan stöda någon annan i nöd. Är inte detta månne ett bönesvar på att Gud talar till dem, så säg...

söndag 28 september 2014

Helt enligt all forskning

Idag var jag tvungen att ta fram min avhandling för att läsa vad jag skrivit om de olika stadierna som man ska gå igenom i samband med en traumatisk kris. Chocken håller i sig några dagar upp till någon vecka varpå reaktionsfasen på 4-6 veckor tar över. Bearbetningsfasen räcker ett halvt till ett år varpå nyorienteringen kommer in i bilden. Det går inte att hoppa över något av dessa olika skeden eftersom man då måste gå tillbaka till det senare.

Med detta i bakhuvudet har jag gått igenom de två första nu  chocken och reaktionen. Idag känner jag av en vändning till det positivare. Det är dags att påbörja bearbetningen som kommer att pågå hela min sjukdomstid och en tid efteråt.

Även om jag vetat allt detta är det en helt annan sak att uppleva de olika stadierna själv. Alla dessa främmande, konstiga tankar och reaktioner gör ju en livrädd för sig själv. Vart försvann mitt vanliga jag? Varför säger jag så här? Varför reagerar jag så starkt? Kan man verkligen tänka på detta sätt? Kan jag verkligen tänka just så här... korkat?

Jag tror att era förböner håller på att dra mig upp ur min självömkan och handlingsförlamning. Ni står på brunnskanten allihopa och räcker mig era händer medan jag äntligen sparkar och fräser och sträcker upp mina händer mot er eftersom jag vill upp igen. Jag vill bli hjälpt! Jag vill bli frisk! Jag vill vara en god hustru, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och, ja  jag vill bli präst!

En ny chans?



Jag har raderat texten till detta inlägg. Många av er hann läsa det och inlägget var inget märkvärdigt i sig. Men gränsen mellan privat och personligt håller på att suddas ut nu och hur gärna jag än skulle vilja dela mitt liv med er så backar jag eftersom jag märker att sjukdomen gör att mitt omdöme sviker mig. Jag brukar inte skriva då jag är upprörd. Nu är jag så upp och ner hela tiden så jag borde egentligen inte skriva alls.

Jag vet vad jag har framför mig av stora beslut och förändringar. Jag vet också att jag klarar av dem! Jag måste få återta min styrka och envishet så att jag kan överleva sjukdomen. Kanske motgången öppnar en chans som jag aldrig förstått att den fanns...

Du får lyfta, du får bära

Har kunnat sova ett par timmar och tagit nattdosen av värkmedicin. Det är alldeles hejdlöst hur otroligt synd jag kan tycka om mig själv då jag inte har den vanliga orken. Min självömkan är avskyvärd. Jag har inget sunt perspektiv och tankarna blir till monster som vill mig illa och som tar över och härjar i alla hörn. 

Jag hade hört att cancern förändrar ens sinne men jag trodde inte att jag skulle kastas ut i denna främmande och nedbrytande tankevärld så här snabbt och skoningslöst. Ni minns att jag skrev att det är det enda som skrämmer mig är att förändras och nedbrytas mentalt så att ingen runtomkring mig orkar med mig. Här står jag nu och stegen pekar bara neråt.

Under hela sjukskrivningen får jag lyfta max två kilo. Jag kan inte ens åka och handla mat själv. På morgonen ska jag på förhand tänka ut om det kan vara något som jag under dagen behöver förflytta så att jag får det flyttat innan jag bli ensam. Inte ens en fylld vattenkanna klarar jag av.

Detta beroende av andra tar hårt på mig. Jag som vanligtvis är effektiv och ständigt flyttar, lyfter och plockar saker. Situationen är frustrerande! Min självständighet är som i ett trollslag försvunnen. Nu får jag se nya vinklar av livet från detta nya perspektiv. Och jag vet inte om jag tycker om det jag ser. Men kan jag välja?

lördag 27 september 2014

Bara att ta med ro

Tack Maria för hjälpen! Jag kommer att behöva dig flera gånger framöver.

Jag har fått sova 4 + 4 timmar någosånär. Slangen till dräneringen är i vägen och jag får vara aktsam så att den inte dras ur. En vecka ska jag ha den.

Maria har ju uppdaterat och just nu försöker jag komma ifatt mig själv. Det slutgiltiga beskedet för behandlingar får jag 10.10 då jag ska träffa kirurgen igen. Men jag ställer in mig på tomografi dvs datorröntgen av hela kroppen, cellgift och strålning. Detta kommer att ta ett halvt år. Jag vågar inte längre hoppas på bara strålning eftersom cancern hade spritt sig redan. Men som sagt vet jag svaret först efter ett par veckor då jag får veta hur pass aggressiv sort jag har. 

Jag har mycket värkmedicin men ändå ont. Bara att ta det med ro. Jag räknar med att jag inte på långt när har sett det värsta ännu. Men jag vill tro att jag kommer att blomma i ny kort frisyr med prästkragen någon varm dag nästa sommar! 


fredag 26 september 2014

Hemma

Camilla fick komma hem från sjukhuset idag på eftermiddagen. Hon tackar för alla hälsningar och hälsar att krafter att engagera sig och svara eller skriva blogginlägg ännu saknas. Hon bad mig därför fortsätta skriva några rader så att ni vet hur hon har det. Eftersom hon inte har kunnat sova efter operationen är det nu första prioritet. Förutom operationen tar också oron över vad som komma skall på krafterna. 

Maria,
Camillas svägerska

Uppdatering från sjukhuset

Camilla hälsar att operationen blev större än planerat eftersom cancern spridits till armhålans lymfkörtlar. En svår värk och dräneringen från armhålan tog all hennes nattsömn inatt. Men smörgåsarna hon fick på småtimmarna var himmelskt goda efter ett dygn utan mat! 

Maria,
Camillas svägerska

torsdag 25 september 2014

Hälsningar från Camilla!

Camilla bad mig uppdatera hennes blogg och meddela er alla att operationen nu är över. Hon hälsar att hon är kvar på sjukhuset och är väldigt trött.

Maria,
Camillas svägerska 

onsdag 24 september 2014

Medan jag sover

Herren är min herde, 
ingenting skall fattas mig.

Psaltaren 23:1

Medan jag genomgår operationen kan ni passa på att läsa tidigare publicerade inlägg. Garanterat cancerfria! Jag har plockat ut några. Det blev en salig blandning av allt från humor till allvarligare tongångar. Önskar er läsglädje tills vi hörs igen!


Varm hälsning
Camilla






Junior läxar upp mamma
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/mitt-livs-heureka.html

Camilla gör bort sig
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/skrivstilsfalla.html

Tankar som avhandlingsskrivandet väckte 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/11/formiddagsduett.html

Farmor Camilla
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/livets-refrang.html

Camilla ryter till!
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/sunt-fornuft.html

Camilla, en man och sex pojkar = Snövit och de sju dvärgarna (därav Klokers "bloggnamn")
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/kungen-snovit-och-kloker-113.html

Bönesvar bums!
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/helst-bums.html

Det finns inget surrogat för vettet, men det hjälper lite att vara tyst...
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/02/noll-koll.html

Camillas TV-karriär
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/02/15-sekunder-tv-prast.html

Camilla på vippen att bli utslängd
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/01/odiskutabel-deadline.html

Sucka mitt hjärta...
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/11/svarcharmad.html

Höjdpunkten under studierna
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/01/ovning-med-tom-kalk.html

Camilla håller löftet
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/04/skogsfrun-och-skogstrollet.html

Besvikelsen som kom av sig
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/05/vitsordet.html

Det eviga tålamodet...
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/04/brist-pa-talamod.html

Själavård för själavårdare
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/07/till-det-ar-jag-kallad.html

Camillas kyrkliga karriär
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/06/kyrklig-karriar.html

Då Camilla neg för prästen
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/06/sakrast-att-niga.html

Denna tidsepok saknar Camilla
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/redo.html


Trösten i mardrömmen

Jag vaknade av att jag grät. Jag hade drömt att jag såg mig själv i spegeln och inte såg ut som vanligt. I vanliga fall drar man en lättnadens suck efter en sådan dröm. Det var ju bara en dröm...

Nej, det är ingen dröm. Det är en mardröm som finns både på natten och på dagen och den har bara börjat. För tre veckor sedan var allt ännu som vanligt. Sedan Cancern flyttat in har vi alla förändrats med makt. Trösten är nu att Gud aldrig flyttar ut. Hur tröstar sig en människa i nöd som inte låter Gud få bo hos sig?

tisdag 23 september 2014

Hand i hand i hand


Den här dagen för fem år sedan gav jag min man tidigt på hans födelsedagsmorgon en unik inlindad gåva  en nyfödd son. Vår son. Idag firar vi 50 + 5 år bara vi tre. Den stora festen vi planerade att ha har vi ställt in.

- Det är ju bara en vanlig Bibel...
Ja, så konstaterar det yngre födelsedagsbarnet faktum då han öppnar sitt bokpaket av mamma, som har Biblar spridda över hela huset. Så fel man kan ha. I paketet fanns nämligen klassikern Pinocchio i original och då liknar den faktiskt Bibeln i omfång.

Idag ska vi blåsa upp massor av ballonger och äta glass!

måndag 22 september 2014

Älskade barn


Älskade barn, min älskade prins,
tillsammans vi njuter av livet.
Älskade barn, jag vill att du minns,
att livsmysteriet av Herren blev givet.

Älskade barn, jag vill stanna kvar
för att ta hand om dig och dela din glädje.
Älskade barn, de dar som vi har,
vi vet inget om, får vi medge.

Älskade barn, kom upp i min famn,
lägg så ditt huvud mot mitt bröst.
Är det du eller jag som nu finner en hamn,
där värmen, där närheten ger tröst?



söndag 21 september 2014

Ringar på vattnet

Många har frågat om man får ge vidare adressen till min blogg. Ja, så gärna. Jag har ingen egen Facebooksida eller andra sociala mediakontakter som jag når ut med. Jag har min blogg och min e-postadress eftersom jag vill koncentrera mig på att skriva en läsvärd blogg med bilder som talar.

Jag är tacksam för alla förböner som bär mig och hela familjen. Jag berörs av ert engagemang. Låt oss tillsammans sprida Guds ord, vad det innebär att ha en vardagstro och hur Gud kan hjälpa genom tider av sjukdom och personlig nöd.

Nöjd men inte mätt

Funderar på att jag kanske snart ska dö. Hur kan jag låta bli? Jag har en dödlig sjukdom. Att dö snart har plötsligt blivit ett alternativ för mig. Lika bra att tänka på det.

Det finns egentligen bara en sak som skrämmer mig. Att sjukdomen förändrar och bryter ner mig så mycket mentalt att jag blir odräglig för alla andra. Att jag tar all ork av dem, att humöret blir för instabilt, att jag får svårt att fokusera, planera, dra slutsatser...

Jag har inga funderingar på vad jag ännu vill hinna göra. Jag har levt ett rikt liv. Jag har haft en trygg, kärleksfull, socialt och musikaliskt rik uppväxt. Jag har bott utomlands, rest, sett andra kulturer, lärt mig språk. Jag har fått studera, ha bra jobb, arbetskamrater och vänner. Jag har älskat, fått en stor familj och ett eget hem.

Mina flickdrömmar var att hitta en mörk pianist och att ha ett torp. Och den där egna boken är oskriven men jag har en egen blogg istället.

Om jag snart ska dö så kan jag dö nöjd. Jag har hittills förverkligat mina drömmar och idéer eftersom jag aldrig haft det där tålamodet att vänta till senare. 

Men detta till trots vill jag leva! Jag förstår inte Gud om han menar att jag ska dö utan att bli prästvigd. Jag har aldrig drömt om att bli präst. Jag är kallad till det. Jag sviker inte Gud. Varför skulle han då svika mig?

Dyka och Vänta


Klicka en gång på bilden så blir den större.
Klicka sen på krysset så blir bilden liten igen.


lördag 20 september 2014

Camilla Cancerilsk



Lär av varandra

Kolosserbrevet 3:16-17

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

fredag 19 september 2014

Jag vill inte!!

En vacker höstdag var det i alla fall. Då vi slog oss ner i väntrummet kom ångestgråten. Overkligheten var påtaglig. Min blick fastnade på tidningen Syöpä (cancer) medan jag hörde hur två tanter diskuterade sina cancerbröst. - Jag vill inte det här! väste jag. - Hm, sa han. 

Prognosen är god för bröstcancer eftersom 90 % av alla drabbade blir friska. Vad som händer med resterande 10 % sa läkaren aldrig.

Vi drack kaffe och hämtade Junior från dagis. Allt var som vanligt och samtidigt inte alls. 



Strålning istället för prästvigning

Nu är det klart att jag opereras på torsdag nästa vecka. Jag kommer att få strålning och blir sjukskriven 6-8 veckor. Efter att tumören analyserats och då man vet om cancern spridit sig avgörs det om jag också ska få cellgift. I så fall blir sjukskrivningen 18 veckor längre. 

Min prästvigning i oktober är därmed definitivt inhiberad.

Fader vår

Matteusevangeliet 6:7-13
Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det. 
Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen 
     som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
     liksom vi har förlåtit dem 
som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

torsdag 18 september 2014

En lämpligare präst

Ni kanske minns att jag gick igenom ett omfattande lämplighetstest i samband med mina studier.

http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/lamplighetstest.html
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/kallad.html

För att bli prästvigd behövs också ett läkarintyg. Jag fick det idag eftersom läkaren ansåg att min cancer inte påverkar min lämplighet som präst. Det har hen ju helt rätt i. Å andra sidan har hen också helt fel. För visst påverkar cancern min lämplighet som präst. Jag kommer att ha sådana erfarenheter av sjukdom, ångest, oro, smärta och väntan som ett friskt liv aldrig hade gett mig. Jag kommer inte att kunna säga att jag vet hur det känns. Men jag kommer att kunna säga: Jag var också där. På mitt sätt. Jag delar din nöd och jag delar ditt hopp. Och just nu finns jag här – för dig!

Förkunna!

Jesaja 40:6-8
En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: "Vad skall jag förkunna?"
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman 
på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består 
i evighet. 
                                                                                       

onsdag 17 september 2014

Lite framåt

På fredag ska jag äntligen få träffa kirurgen. Hoppas innerligt på att operationen blir av nästa vecka! Lite solsken i alla fall...

Har du inte förstått?

Jesaja 40:27-29
Hur kan du säga: "Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak."
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.

tisdag 16 september 2014

Finns där för dem!

Upplever att jag håller på att bli utan ord. Vad ska jag skriva om? Mina frågor är otaliga och min oro är djup. Jag tror att jag själv har det bäst eftersom jag blir omhändertagen småningom. Men de övriga? Har informerat dagis, högstadiet och gymnasiet. Människorna runt mina barn behöver veta att vardagen inte är sig lik för dem. 

Hur ska det gå för min man, min Kloker? Man växer med sin uppgift, jag vet, men var ska han tanka ny kraft rent konkret?

Gud finns mitt ibland oss. Vi känner det. Men ni som träffar mina närmaste kan hjälpa genom att fråga hur de mår. Lyssna på dem. Be för dem. Dela tystnaden. Det är min önskan.

I begynnelsen

1 Moseboken 1:1-5
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.


måndag 15 september 2014

Livet i bubblan

Vår vardag har blivit ett liv i en bubbla. Vi måste få ett datum för operationen så att vi kommer vidare. Väntan är ändlös! 







Vi har roat oss med såpbubblor. Min man har blåst, jag har fotat och slutligen har Junior smällt dem mellan sina händer. Korta stunder flyr vi verkligheten och lever vid sidan av den. 


Vissnar prästkragen nu?


Flera prästkragar finns här: 

söndag 14 september 2014

Min sons oro

- Du blir väl bra, mamma?
Mittemellan, 14 år, går nu dagligen på långa promenader eftersom han vill vara för sig själv ett par, tre timmar. Han har inte varit med sina kompisar på hela veckan utan har istället velat se film med mig varje kväll. Vi delar filt i soffan och sitter tätt ihop. 

Mittemellan tycker om att vara med i köket. Jag lär honom laga enkla rätter så att han framöver kan hjälpa till att laga mat åt hela familjen de dagar då jag inte har den behövliga orken.


lördag 13 september 2014

Inlägg i repris

Jag har här plockat ut några gamla inlägg som håller att läsa i denna nya situation.


http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/05/hjartats-samtal-med-gud.html

http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/02/inget-kyrkbehov.html

http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/01/aktiv-i-forbon.html

http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/12/har-du-missat-nagon.html

http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/11/lyckligt-naiv.html

http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/03/trostens-koral.html


Mysteriet


Gud. Du är sannerligen ett mysterium.
Och jag är skattletare i grund och botten.
Kartan Du satt i min hand ger mig riktning.
Är Du riktigt säker på att Du ritat den rätt?

Gud. Du är sannerligen ett mysterium.
Jag kommer inte ut ur denna dimmiga labyrint.
Ser Du mig? Prövar Du? Varför?
Tycker Du nu kräver överkurs av mig.

Gud. Du är sannerligen ett mysterium.
Med förstoringsglas försöker jag lösa gåtan.
Men glaset blöts ner av droppande tårar.
Kanske ska jag bara gå på känn?

Gud. Du är sannerligen ett mysterium.
Men jag tycker Du är ett spännande sånt!
Inte ett andetag vill jag andas utan Dig!
Ett mysterium är Du. Sannerligen!


fredag 12 september 2014

Vägen (genom cancern) till präst?


Den som skördar får sin lön,
han bärgar grödan till evigt liv,
så att den som sått
och den som skördar
kan glädja sig tillsammans.


Joh 4:36
Funderar på hur ska jag gå vidare här på bloggen. Betoningen ska vara på predikar och inte på Camilla. Jag är inte speciellt förtjust i att ljuset faller på mig. Situationen är knepig.

Snart har vi följts åt ett helt år. Vägen till präst visar sig bli riktigt krokig och just före mållinjen har jag nu alltså snubblat och fallit. Det känns nästan som om jag har lurat alla. Svikit laget. 

Är det alls meningen att jag ska bli präst? 
Missuppfattade jag Guds kall? 
För, varför blev det så här? 

Jag köar för operation. 
Under tiden jobbar jag på nästan som vanligt. 
Jag är mycket trött och disträ, men inte direkt sjuk. Inte ännu.
Men jag har cancer.

torsdag 11 september 2014

Tillägnan 4

Han låter mig vila vid lugna vatten.

Psaltaren 23:2
Idag skriver jag inlägg nr 400 och tillägnar er läsare det. Jag gör det därför att ni är oerhört viktiga för mig!

Det är av värde att bli läst då man upplever att budskapet i texterna måste få spridas. Allt jag skriver handlar i grund och botten om att ha en personlig tro på Gud, hur den kan se ut och ta sig uttryck i vardagen. Tron är livets kraftkälla och det vill jag förmedla till er.

Jag trodde ju aldrig att jag skulle skriva en cancerblogg. Men har jag något val? Allt har sin tid. Nu är det tid för mig att vara sjuk. Cancersjuk. Jag smakar på ordet och ser mig själv utan hår. Det blir kallt om huvudet om jag tappar det, jag som är van med min "skinnmössa" året runt.

Om jag har ångest? Egentligen inte. Första veckan var ångestfull då jag väntade på bekräftelsen. Nu är det som det är och jag accepterar det. Jag känner ingen bitterhet mot Gud. Min tro rubbas inte av sjukdom. Inte fastän den skulle leda till min död. Tvärtom välkomnar jag de dagar då den kommer att fördjupas och jag får ny insikt. Jag kommer inte bara att vila i min säng utan också i Guds famn.

Tack för era förböner! Jag vet att de är många och intensiva. Jag känner mig buren och låter mig bäras. Be gärna för hela min familj, mina föräldrar och syskon med familjer. Då jag talar om min familj är det dem jag tänker på. Min egen familj är min man, våra sex pojkar och vår svärdotter.

Jag hoppas och ber att min älskade man ska få kraft att orka. Vi "jobbar" ju bra tillsammans men det kan vara nog så tufft att vara den som ska stå bredvid och dessutom ta hand om alla och allt. Tur att det är jag som har cancer och inte han  han har alldeles tillräckligt med sin förkylning!

Hur tänkte du, Gud?

Jag har hört din bön
och sett dina tårar.


Jesaja 38:5
Två timmar tidigare hade jag inget ont anande gått på en rutinkontroll. Han med silvermustaschen gav mig inte mycket hopp om att det skulle vara en godartad knuta. En vecka senare beräknades provsvaren vara klara. 

Klockan 15.06 kom jag ut, satte mig i väntrummet och grät hejdlöst. Jag missade därför telefonsamtalet som jag fick klockan 15.08. Man sökte mig från Domkapitlet eftersom det nu äntligen var klart att jag kunde föreslås för tjänsten jag väntat på! 

Ville jag ha den?


onsdag 10 september 2014

Chocken

Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna, 
de dagar som hade formats 
innan någon av dem hade grytt.

Psaltaren 139:16
Han hade röda byxor och en blå stickad tröja med krage. Hans silvriga mustasch såg ut som om den dansade då han pratade. Nu dansade den oupphörligt och jag uppfattade ord som suspekt... tung diagnos... operation... strålbehandling... cellgift... Jag såg på mina ben som skakade okontrollerat på britsen där jag låg. En sköterska lade sin hand på min och värmen fyllde hela mig, ja, den fyllde hela rummet.

Vart försvann min tillvaro?

tisdag 9 september 2014

Dåliga nyheter

Ur djupen ropar jag till dig, Herre. 
Herre, hör mitt rop,
lyssna när jag bönfaller dig!

Ps 130:1-2
I samråd med min familj har vi kommit fram till att jag ska skriva om det som har hänt mig.

Förra veckan upptäcktes en knuta i mitt bröst. Idag har jag fått bekräftat att jag har bröstcancer. Jag ska opereras så fort som möjligt. 

Nu behövs förbönens kraft!

söndag 7 september 2014

lördag 6 september 2014

Replot bro

En av mina vägar till mitt nya jobb kommer att gå över Replot bro. I min barndom åkte vi över från fastlandet till Replot med färja. I augusti 1997 invigdes bron som därmed blev Finlands längsta med sina 1 045 meter. Som högst är den 82,5 m och den segelfria höjden är 26 m.

Jag älskar havet så länge jag inte behöver vara i eller på det. Jag hade med kameran på utfärden igår så jag har några skärgårdsbilder att dela med mig av vartefter.

fredag 5 september 2014

I Guds händer

Mitt varmaste TACK för alla lyckönskningar jag fått med anledning av det nya jobbet! Det är skönt med heja och hurra längs vägen till ett nytt skede i livet.

Orubblig i min kristna tro lägger jag nu än en gång min framtid och mitt liv i Guds händer och ber om vishet och kraft för kommande utmaningar.

Johannes skriver i 14:1 hur vackert Jesus talar till sina lärjungar: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 

torsdag 4 september 2014

Ja, tack!

Nu är det klart. Församlingsrådet i Kvevlax beslöt igår kväll att församlingen tar emot mig för tiden 3.11.2014-1.11.2015. Tjänsten är en kaplanstjänst med 50 % tjänstgöring i Kvevlax församling, 25 % i Solf och 25 % i Replot. Detta kan man se som två veckor per månad i Kvevlax och en vecka var i Solf och Replot.

För mig är församlingarna och de allra flesta av medarbetarna "gamla bekanta". Jag var sju år kantor i Kvevlax efter att jag fått min musikmagisterexamen och Solf var under flera år min hemförsamling. Replot församling är något okändare även om jag har olika band även dit.

Någon kan tycka att tjänsten är för splittrad och svår att få grepp om. Mig passar detta arrangemang alldeles utmärkt! Jag bor nästan på kilometern i mitten av alla tre församlingar, jag får flera prästkollegor och kantorer att jobba med och jag lär känna massor av människor. Mitt utgångsläge är ju inte att bekanta mig med församlingsarbetet utan att snabbt hitta min plats oberoende av var jag befinner mig. Jag vågar påstå att jag är lätt att jobba med och strävar alltid efter att vara flexibel och smidig. Min livserfarenhet är min styrka  min otålighet är min svaghet.

Det blir ett spännande år! Nu gäller det bara att komma förbi alla aber som ligger framför mig fram till dess. Jag tränas sannerligen i tålamod!


onsdag 3 september 2014

Ja eller nej?

Ikväll ska en församling ta ställning till om man vill ta emot mig som präst eller tacka nej till Camilla. Efter det mötet är mitt namn ute och ingenting är då längre "hemligt". Hittills har jag haft tystnadsplikt och har inte kunnat dela mina tankar med någon.

Tålamod gäller just nu i allt.


tisdag 2 september 2014

Bön om beskydd

Beskydda mig under nattens timmar
de långa då sömnen dunstat bort.

Beskydda mig då tankarna dansar
i en långdans som inte har någon ände.

Beskydda mig också i morgon
och sen och sen och sen.

Beskydda mig och ge mig förtröstan
så kan jag somna i Din frid.

Amen.

måndag 1 september 2014

Pax för max lånetid


Ge mera fart, mamma,
jag vill flyga högt!

Helst skulle jag vilja
stanna gungan
och bara
krama honom hårt.

Men
jag äger honom inte.
Han är ett lån.

Jag förnyar lånetiden
gång
på gång
på gång
tills någon annan

kommer på att det

eventuellt

går att reservera
honom.