fredag 31 oktober 2014

Inför allhelgona


I varje litet uns av tid
fanns du i min tillvaro.
Dig som jag måste ge upp
för att du behövde gå.

I gömda rum finns våra upplevelser
bakom låsta dörrar finns vårt vi.
Ibland kan jag inte drista mig
utan öppnar dörren 
– på glänt.

Då jag tittar in upptäcker jag oss,
våra omfamningar och ordens glöd.
Livet var hett då det levdes
nu är det ljumt 
 du fattas mig!

Tårar blandas med minnen av din själ,
din blick i min 
 så öm, så blid.
Jag vill ropa: Kom tillbaka, varför lämnades jag kvar?
Men du kan inte svara. Jag tror 
– du är död.

Taggad


I Sveriges TV hör man uttrycket jag är så (svordom) taggad. I Finland är vi istället preppade, så det, laddade, förberedda.

Men nu är jag taggad! Har bestämt mig för att tuffa till mig och se till att skrämma cancern istället för att cancern skrämmer mig. För det är en kamp där uttrycket på liv och död plötsligt fått en konkret innebörd. Vi ska slåss, cancern och jag. 

David vann över Goliat även om ingen trodde att så skulle kunna ske. Jag ska vinna över cancern. För det vill vi alla tro att kan ske. 

Kom på bara! Jag har Gud på min sida. Vem har du på din?

torsdag 30 oktober 2014

Äktenskapet - en dans på rosor?



Stresshantering

I morse fick jag det radioaktiva ämnet injicerat och därefter väntade jag tre timmar på sjukhuset medan det sökte sig ut i skelettet. Jag tänkte på er läsare då jag satt i kantin. Att jag måste berätta hur underbart gott en räkcroissant med kaffe kan smaka då man är radioaktiv. Ja, hjälp, vilken njutning...

Allt annat än njutning var det som följde. Fastsnärjd i armar, händer och ben skulle jag ligga stilla för fotograferingen. Utrymmet var det minsta som jag någonsin befunnit mig i. Jag vågade inte ens öppna ögonen för då hade jag flippat ur. Genom att gräva fram stålkvinnan i mig lyckades jag få kontroll över andningen så att jag kunde hantera paniken. Man kan gott tala om en prövning i självbehärskning. Och en hel timme tog det!

Förbereder oss för måndagens cellgiftbehandling. Mentalt. Praktiskt. Hela familjen hjälps åt att möblera om, rensa, städa, sortera. Ganska bra sätt att hantera all den stress som vi känner. Bättre att projicera den på saker än på varandra. För vi har egentligen ganska roligt fastän huset är upp och ner. Och den tillfredsställelse man upplever då man städat är ju uppiggande. Så jag går några extra gånger in i kylrummet. Bara för ordningens skull.

onsdag 29 oktober 2014

Lättnadens jubel!

Cancern har inte spridit sig! Men det var fem före. Den hade redan börjat söka sig vidare från tumören. Allt är nu borta.

På måndag börjar jag med cytostatikan. Förstår av de tre olika medicinerna för illamående som jag får att det kommer att vara någonting i hästväg.

Ingen vet hur länge jag haft cancer eller varför jag fått den. Eller som onkologen uttryckte det: Du är kvinna i ett välfärdssamhälle. Det räcker.

Framför mig har jag nu tuffa månader och en mycket lång sjukskrivning. Jag missar de två kommande prästvigningarna och blir prästvigd tidigast nästa höst  om det finns något jobb åt mig då. 


Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta,
inför gudarna sjunga ditt lov.
Jag faller ner, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn, du som är god och trofast.
Du har gjort långt mer än du lovat.
Du svarade mig när jag ropade,
du fyllde mig med kraft.

Psaltaren 138:1-3


Svårt fokusera

Ska träffa onkologen småningom. Som på beställning ringde min bröstsyster och förklarade i detalj vad som kommer att hända. Känns tryggare då jag vet. Och efteråt vet jag ännu mera. Bra att Kloker kommer med eftersom jag har så svårt att fokusera på vad som sägs runtomkring mig. Känner nu också då jag skriver att jag inte kan samla tankarna för någon högklassig text... Det är som det är och det syns så väl i mitt skrivande. Både i texten och mellan raderna.

tisdag 28 oktober 2014

Junior vet reglerna...


I gång

Redan strax efter kl. 7 var jag på sjukhuset och därmed har veckans undersökningar börjat. Sömnbristen gör mig övertrött och grinig. I morgon kommer Kloker med så vi tillsammans får träffa onkologen som ska berätta vilken typ av cancer jag har och vilka behandlingar jag ska få. Samtidigt som jag välkomnar mötet så känns det också jobbigt. Är plötsligt överdrivet otrygg i sjukhusmiljö och det beror kanske på att det är jag som är sjuk den här gången. Jag rör mig på okända vatten.

Just nu orkar jag inte läsa Bibeln. Är tacksam över att min väninna sänder mig dagens ord. Mycket mera kan jag inte ta in. Saknar min sticksöm. Det går inte att sticka med en arm som inte fungerar. Men istället håller jag på att lära mig virka. Försöker hitta alternativ till läsningen. Koncentrationssvårigheterna märks också då jag inte får ihopsamlat mig själv för att skriva de mejl eller blogginlägg som jag vill skriva. Tack alla som hört av er! Jag svarar småningom.

måndag 27 oktober 2014

In i elden


Dalen

Inte sovit en blund. Tankarna mal, växer, tar över hela mig. Tänker på flera begravningar jag spelat. På kvinnor som dött i bröstcancer. Skulle kanske vara bättre om jag inte visste så mycket.

Jag vill inte till sjukhuset! Jag far inte! Nääää!!! 

Skulle kunna vara ett av Juniors trotsutbrott. Men det är jag själv som står på köksgolvet och skriker medan tårarna blöter händerna. För jag vill inte! Jag vill rymma från alltihopa. Långt, långt bort där cancern inte hittar mig. Varför måste jag det här?

söndag 26 oktober 2014

Omsorg om varandra



Behövda tryggheten

Kloker är borta. Försvunnen. I den återkommande drömmen söker jag honom ständigt. Jag knappar på telefonen men fingrarna lyder inte och jag lyckas inte hitta de rätta siffrorna. Jag kan inte få tag i honom! Man försöker övertala mig att glömma honom. Jag vill inte! Jag vill inte! skriker jag. Men min röst hörs inte. 

Då vaknar jag. Jag sticker min hand i hans. Tänk vad en sovande människa kan göra en annan trygg. Hur stor är då inte Guds trygghet? Och han sover dessutom aldrig. 

lördag 25 oktober 2014

Oändlig nåd


Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken,
så sveper vinden fram, och den är borta,
platsen där den stod är tom.
Men evigt varar Herrens nåd
mot dem som fruktar honom.

Psaltaren 103:15-17

Förankring i kyrkbänken


Räknade att jag flyttat sexton gånger. Tycker inte att det är någon bedrift utan påminner mig mest om ett visst mått av livsmisslyckande. Å andra sidan har jag inte speciellt många måsten beträffande själva boendet. Jag är van att variera.

Flyttandet har medfört en viss rotlöshet. En rastlöshet som jag helst skulle kasta av mig. Ibland kan jag känna en viss avundsjuka då jag träffar på folk som bott på samma ställe hela livet. Kanske i flera generationer och fortfarande med släkten runt knutarna.

Min fasta punkt har varit min hemkyrka. Kyrkbänken. Där som jag satt och beundrade prästernas predikoglöd. Där som jag lärde mig psalmernas ordrytm och skönhet. Där som orgelmusiken gav mig mitt yrkesintresse.

Ett speciellt minne har jag från långfredagen 1987. Jag åkte slalom i alperna men längtade bara hem. Inom mig ljöd inledningen till Bachs Matteuspassion och jag visste med säkerhet att jag befann mig på helt fel ställe. Mitt hemma var och är i kyrkan. 

fredag 24 oktober 2014

De många frågorna


Vad är smärta? Hur mycket tål en människokropp? Vad klarar ett psyke? 

Frågorna har börjat tränga sig på. Kommer in under huden och sprider en oro i hela kroppen. Invaderar mina tankar med en dyster färg. Vad ska jag bereda mig på? Hur kommer just jag att svara på behandlingarna? Hur kommer min kropp att klara av de starka medicinerna?

Nästa vecka ska jag genomgå datortomografi för att man ska se om mjuka delar är angripna. Senare i veckan ska jag få ett radioktivt ämne i mig för att man ska kunna kolla om skelettet är angripet. Ska undvika att krama mina barn under den dagen för att inte utsätta dem för radioaktivitet. 

Jag är rädd. Jag gruvar mig för resultaten. Läkaren sa att det är osannolikt att cancern spridits. Vad exakt betyder osannolikt? 

Jag har gått flera svåra kamper i mitt liv. Riktigt, riktigt svåra som smärtat på gränsen till vad jag klarat av. Men hur ont är canceront? Jag bara undrar.

Städa och renas

Jag sorterar. Dagarna långa försöker jag nu reda upp lådor och hörn dit jag satt saker ur handen. De där hörnen som vuxit sig till ett ständigt gnagande samvete. Nu har jag tid och nu vill jag rensa och göra vårt hem mera funktionellt och ombonat. Ska man vara hemma ska man trivas hemma. Nu "måste" jag vara hemma och jag behöver göra sånt som jag orkar genomföra och som får mig att må bra. 

Städningen slutar inte med sakerna. Inombords pågår en betydligt djupare rengöring. Jag orkar inte koncentrera mig på djupa teologiska böcker just nu. Istället dyker jag ner i poesins kortfattade men innehållsrika meningar. Strofer fastnar i mitt minne och jag börjar se de olika skikten. Fördjupningen tillfredsställer mig och tömmer mig på "smuts".

En av de rikaste ordkällorna som finns är vår egen finlandssvenska psalmbok. Våra 585 psalmer är ju samtidigt lika många dikter. Orden är genomtänkta och utvalda. Jag har genom hela mitt liv återkommit till psalmboken. I den finns ursprunget. I den finns hoppet. I den finns längtan.

I en sådan situation som jag nu befinner mig i finns en längtan efter rening. En förnyelse av både det jordiska och det andliga. Jag riktigt känner hur jag dras mot denna förnyelse. Men utan städning är den omöjlig. Då finns fortfarande de där hörnen kvar med allt gammalt som man bär med sig.

Jag är förunnad att få städa. Och nu gör jag det faktiskt med en känsla av förnöjsamhet och glädje.

torsdag 23 oktober 2014

Konsten att se skönheten


Livet blir ibland taggigare än man tänkt sig. Men vi får kraft och mod att gå över bergen. Det är ju på vägen uppför som man upptäcker. Då har man tid att beundra och ta in allt det där sköna. För hur går det då vi bara har nedförsbacke? Det går fort! Svindlande fort! Livet rusar fram i sådan fart att vi knappt hinner med. Alla hinner inte med. 

När är man egentligen som lyckligast? Som rikast? Som mest levande? Nu. Det finns bara nuet. Nu. Nu. Allt annat har redan varit eller ska bli till. Det är en ynnest att få leva i ett taggigt ögonblick  bara man förmår se och njuta av dess skönhet.

Mammas pojkar delar erfarenheter


Hjulen snurrar vidare


Nu har det börjat hända saker. För att kunna börja med behandlingarna är en hel del provtagningar på gång. Nästa veckas onsdag ska jag få träffa onkologen för att höra hur fortsättningen ser ut. 

Just nu är humöret balanserat. Hela familjen har anpassat sig till situationen och vi har kunnat börja planera för livet efter behandlingarna. Jag är nämligen mån om att familjen ska ha drömmar. Nya, ljusa drömmar. Drömmar som inspirerar oss  speciellt de dagar då sjukdomen dominerar. Vi behöver ha öppna sinnen för vad framtiden kan erbjuda. Jag vill inte leva bara på minnen. Jag vill leva nu. Dessutom vill jag tro att jag också får tillhöra framtiden. För min egen dröm är att skriva vidare, vidare.

onsdag 22 oktober 2014

Fem år och speglade funderingar


Då verkligheten förvanskas

Titt som tätt ser jag i min kalender var jag borde vara. På andakter, på körövningar, på gudstjänster. Jag stiger liksom ur mig själv och kan skrattande mumla: Tänk, vad tokig man kan bli. Här går jag omkring och har fått för mig att jag har cancer. Löjligt!

Det konstiga är att jag verkligen tror att jag inbillar mig det. Overklighetskänslorna är så starka att jag inte kan ta in omfånget av min egen situation. Det intressanta är att min bröstsyster är med om samma saker. Så vi två tillsammans är hur friska som helst. Egentligen.

tisdag 21 oktober 2014

Nyfiken på yrken

I mitt yrke som kyrkomusiker har jag haft stor nytta av mitt intresse för olika yrken, hobbyn och talanger  för att öppna en diskussion, för att nå en medmänniska.

Denna min sjukdomsresa är sist och slutligen högintressant. Jag kan ju aldrig låta bli att fråga folk vilka arbetsuppgifter de har. Därtill är jag alldeles för nyfiken. Jag vill veta mera. Ständigt.

Visste ni att på sjukhuset i vår stad finns det fem anställda skötare som går hela dagarna? De för och hämtar patienter och ser till att de tryggt kommer dit de ska mellan avdelningarna. Jag har aldrig tänkt på att man kan jobba med sånt. Vilken motion de får! Jag vet också att det numera är svårt att få civiltjänstgörare till just denna typ av arbete. De behövs så väl eftersom det kan vara tungt (för kvinnor) att i längden skuffa både sängar och rullstolar och hjälpa patienter som ska lyftas. Unga män som har kraft i armarna är till stor hjälp. Här kan ni tipsa någon yngling som väljer civiltjänstgöring som sitt alternativ. Hur jag vet? Förstås passade jag på att fråga. Hur hade jag kunnat låta bli? 

Häromdagen samtalade jag med en man som brinner för fysik. Fysik?! Hjälp, finns det något tristare? Men Camilla kom på skam. Om man kan brinna för fysik så passionerat som han gör så måste det vara på gränsen till angenäm uppslukning. Lika fascinerande som jag tycker att teologi är. (Teologi?! Men hjälp, finns det något tristare...)

Camilla fortsätter predika

Javisst fortsätter jag, gott folk! Men det var en välbehövlig vila jag fick. Kanske fick ni också vila upp från cancer-Camilla. För det blir ju lätt så. Att hela identiteten lätt äts upp av sjukdomen som står i vägen för predikstolen. Hit men inte längre, påminner cancern mig. Har du lösenordet får du komma förbi.

Ja, vilket är lösenordet? Nu borde jag komma på något fiffigt, men ett enda ord syns mig viktigt: ödmjukhet. Ödmjukt tar jag emot mina dagar, ödmjukt tackar jag för dem då de levts. Och om Herren dröjer, går Camilla ännu en dag, med ödmjuka men stadiga steg, mot predikstolen  för att predika!

torsdag 16 oktober 2014

onsdag 15 oktober 2014

Andra klippet

Nu känner jag igen mig själv också på utsidan.
Detta är 100% Camilla.

Formade och vägledda

Vi tror att vi formar våra liv efter våra behov.
Istället är det Gud som formar oss
så att vi klarar av att leva
efter Hans plan.

tisdag 14 oktober 2014

Hennes steg är mina

Ni följer mitt öde medan jag följer min bröstsysters. Hon och jag vet egentligen ingenting om varandras privatliv men allt om varandras cancer. Hon har en jobbig vecka. Allt har gått med sidan före i fråga om behandlingen hon just nu genomgår. Konsekvenserna är ohumana. Hon har redan från början hamnat att gå den värsta tänkbara vägen och jag kan bara stå beundrande bredvid henne. Vad stark hon är! Hennes styrka blir min styrka. Hennes steg blir mina steg. Hennes oro blir min oro. 

Cancern är inget val. Vi har drabbats av sjukdomen och den skövlar stora bitar av våra kroppar. Men vi låter den inte ta vår humor! Vi driver med cancern. Vi måste göra det för att inte gå under. - Hej, bröstsyster, du glömde håret på stolen!

Gudagåvan

Sömn kan upplevas som en gudagåva då man annars har problem att få tag i den. Har sovit dåligt efter operationen eftersom armen och axeln värker och jag hamnar att gå upp och röra på mig flera gånger per natt. Men i natt kunde jag äntligen sova en hel natt. Eller sova och sova. Jag kunde somna om utan nattvandring. För någon kan detta tyckas vara simpelt att skriva om. Men alla ni som också är nattvandrare förstår vad jag menar. Då man äntligen får sova lugnt har man all anledning att tacka Gud för den läkande sömnen. 

måndag 13 oktober 2014

Stor portion självironi

Nej, nej, nej. Ni kan inte få telefonnumret till min systers salong. Det finns ingen frisörsalong som heter Susans Snitt. Min syster är inte frisörska men är intresserad av att ansa buskar. I trädgården och på familjehuvuden.

Nej, nej, nej. Jag har inte permanentat håret. Det är självlockigt och inte lockat på något sätt överhuvudtaget. Jaa, det är möjligt. 

Detta var endast det stora klippet. Småningom kommer det andra och då håret lämnar på huvudkudden kommer slutligen det sista. Efter det finns inget mera att klippa och den stegvisa klippningen är därmed avslutad.

Sida vid sida

I en kommentar skrev någon att jag beskriver det som många kvinnor gått igenom före mig. Det som jag lämnade att fundera på var hur många som verkligen bearbetat sitt trauma. 


I dag finns det, på gott och på ont, en helt annan öppenhet i vårt samhälle än bara för någon generation sen. Ändå har det tills alldeles nyligen varit ganska tyst om just bröstcancer. De sociala mediernas enorma framfart under de allra senaste åren gör att även information är lättillgänglig att få. Vi googlar.

Men hur många av er upplever inte med mig er egen sjukdom, någon annans sjukdomstid, sorg eller en annan människas traumatiska öde? Min historia kanske river upp er egen. Den hemlighet som var så väl bevarad långt inombords. Den ångestklump som aldrig skulle få komma upp till ytan. Den smärta som sågs vara bortglömd.

Här finns det en möjlighet att bearbeta det egna traumat. Sida vid sida med mig, med min historia. Det är min förhoppning att jag kan sätta ord på någons obearbetade inre. Tillsammans kan vi åka bergochdalbanan, gråta över förlusterna men också glädas över de nya möjligheterna.

Jag ska försöka skriva mig igenom varje dag. De dagar jag inte orkar får Maria rycka in med uppdateringar. Men känn ändå att jag tänker på er även om min kropp, min själ behöver vila. 

Ibland kan det ändå vara bra att under processen ta en paus från bearbetningen och istället tänka på annat. Glömma smärtan och se livets sköna. Jag gör det genom kameralinsen. Den är ett av mina redskap för att känna Guds närhet i ögonblicket. Och ögonblick är ju den tidsdos vi får. Inte mera, inte mindre.

söndag 12 oktober 2014

Camilla predikar


Människan spår, men Gud rår


Denna natt skulle vi ha sovit under en sänghimmel. Junior skulle ha gillat det. Jag också. Har aldrig satt min fot i en hotellsvit, nu skulle det äntligen bli av. Detta skulle vara den sista natten som inte-präst. 

Vi planerar och tror att vi har koll på tillvaron. Då sjukdomen slår till måste man dumpa planerna för att flyta själv. Ute på den öde ön dit man förpassas kan man se horisonten målas diffus. Och det finns all tid att drömma om nätter under sänghimlar. 

Prästvigningen var så nära. Jag har accepterat att cancern vann. Men då kalendern visar "12.10/min prästvigning" känns det tomt på insidan. Tomt  men inte längre tröstlöst.

lördag 11 oktober 2014

Dagen efter

Spänningen i går var så olidlig att jag i dag är helt dagen efter. Handlingsförlamningen som hållit i sig ett par dagar för oss alla har släppt och vi har storstädat huset. Jag har nu mest plockat småsaker, vilat, plockat lite igen, vilat... Så fortsatte vi med storköp av mat och jag pekade mest på varorna medan Kloker plockade i, ur, om. I kväll kommer alla sex pojkar att vara hemma samtidigt. Helt otroligt att hela familjen kan samlas en stund och uppdatera vardagen!

Det där med håret är i det stora hela en ganska liten sak att grubbla på. Betydligt större är det att veta att min arm antagligen inte kommer att bli återställd till fullo. Ingreppet i armhålan har varit mycket stort och sånt som ska sköta rörlighet, vätskebalans och känsel är antagligen skadat eller helt borttaget. Trösten är att det handlar om vänster arm. Dirigenten slår slagen med höger och tolkar med vänster. Så har jag någonsin en kör i framtiden får jag den nog lotsad från början till slut även om det kan bli lite sisådär med tolkningen. Fast å andra sidan  var det inte präst som jag skulle bli?

Det stora klippet

Eftersom jag inte ville att cancern skulle tvinga mig att tappa håret valde jag att låta min syster Susan klippa det. Vi hade pratat om det flera gånger och vid stödsamtalen blev jag rekommenderad att göra det stegvis så att familjen också skulle vänja sig vid att mitt yttre förändras under sjukdomstiden. Vi tog en serie bilder som minne och som en del av den viktiga "riten".
Även om valet var mitt eget var början naturligtvis jobbig. Pojkarna och Kloker var med och tittade på. Vi upplevde det som om Susan blev den elaka häxan som tog den snälla prinsessans hår. Hela tiden förklarade hon för Junior att mamma nog vill det här fastän hon gråter. Jo, han visste det nog, mamma gråter också för andra saker som hon vill.
Medan håret självtorkade passade vi på att fira med kaffe och Rosa band-bakelser som jag hade köpt med mig från sjukhusets kantin.

Det tog ju en god stund detta mitt frissabesök. Tack och lov för det! Sakta men säkert hann vi alla med i tanken och slutet gott, allting gott! Några veckor räknar jag nu med att kunna ha min egen hårfärg och mina egna lockar innan vi ska prova ut en peruk.


Det hann bli mörkt innan vi kunde ta de nya bilderna. Men så här ser jag ut just nu. Familjen är nöjd, speciellt Kloker...

Syster Susan har härmed klivit ut i offentligheten tillsammans med mig och det är jag tacksam och glad över. Tillsammans gick vi till läkaren och tillsammans kommer vi att ta oss igenom behandlingarna. Och visst är hon en otroligt duktig frisörska?! Ni kan boka tid hos Susans Snitt på telefonnummer... (Skrivet mitt i natten. Svårt att sova då tankarna går på högvarv. Nu har jag igen kunnat bearbeta dem en stund.)

fredag 10 oktober 2014

Förnyad mjukhet

Gode Gud, ta emot mitt tack,
ta emot mig precis som jag är.
Ta emot mitt skratt, ta emot min gråt,
ge mig nyförnyad mjukhet inför Dig!

Denna dag, en enda, en enda skör,
ser mitt liv ut att kunna förlängas.
Men om Du ändå får för Dig att ångra Dig,
ta emot mig precis som jag är.

I natt får jag sova som ren och som ny,
det onda har gått i sin vila.
Förnyad av mjukhet vill jag vakna igen,
vakna till precis den jag är...

Camilla tackar

Hej alla!

Det ramlar in mejl, sms och kommentarer i såna mängder att jag bara tackar er alla så här! Orkar inte kommunicera just nu eftersom dagen har varit lång och spännande. Vi är alla så otroligt lättade och kvällen är min och Klokers. Men fortsätt läs och skriv, jag svarar småningom. Dessutom har jag före-och-efter-bilder av mitt hår. Håll utkik i morgon...

Kram, Camilla


Goda nyheter!

Ikväll kan jag ge er bästa tänkbara nyheter! I detta nu ser det ut som om kirurgen fått bort all cancer. Nu får jag vila ca tre veckor innan jag ska träffa onkologen och planera behandlingarna. Jag får räkna med ett halvt år innan jag är igenom allt men IDAG firar vi segern och tar inte ut några bakslag i förskott.

Och, ja. Saxen tog håret!

Existerar

Totalt handlingsförlamad inför mötet med kirurgen. 
Andas in. 
Andas ut.

torsdag 9 oktober 2014

Trasad


Ingen valmöjlighet

I dag är det två veckor sen jag opererades. Jag kan köra bil igen och känner mig friare. Ända tills jag kommer till butiken och handlar två liter mjölk och ett paket grötflingor. Max två kilo att bära är inte mycket och den nyfunna friheten krymper hastigt till verklighet igen.

Min kropp är främmande för mig. Stora delar av överkroppen har jag ingen känsel i eftersom nerverna är avklippta. Jag upplever det som om jag går runt med en stor fotboll under armen. Min kropp består av mig och något främmande som jag inte kan känna av. Jag är inte jag längre. Jag är jag och en bit främmande, bortdomnad köttklimp. Jag äcklas av det! 

Igår fick jag hålla i min bröstsysters peruk. Vi kunde skratta åt den. Vi kunde lika gärna ha gråtit över den. Det är bara hur det råkar sig med känslorna. Igår var mitt hår vackert och lockarna böjde sig ner över ryggen. Kanske låter jag saxen ta dem innan de faller av. Så att valet är mitt. Så att inte cancern tvingar mig till det.

Oron gnager i ändlöshet. Oron över att cancern kan ha hunnit invadera mina lungor, min lever, mitt skelett. Bröstcancer vill dit. Då den är snabb. Då den är aggressiv. Jag vill inte ha den! Jag vill inte det här! Men jag kan inte välja bort cancern eftersom den har valt mig. Utvald. Ordet spottar mig rakt i ögonen. Och jag kan inte längre blunda.

onsdag 8 oktober 2014

Bröstsyster

I dag har jag träffat en "bröstsyster". Hon är steget före mig, har påbörjat cytostatikan och tappat håret. Jag är glad över att vi fick hjälp att hitta varandra. Cancern förde oss samman och just nu behöver vi varandra.

Jag har tagit emot all proffshjälp jag blivit erbjuden i form av stödsamtal. Jag vill jobba med mig själv för att minimera ångest och nedstämdhet. Då en traumatisk kris slår till med orkanstyrka är man dum om man inte tar emot de händer som räcks en. Stolt över att klara sig själv kan man vara en annan gång. Starka är vi nu tillsammans!

Rosa bandet



Fem år och medveten

- Jag drömde i natt att du stekte morotsplättar för du var inte sjuk.
- Var de goda?
- Jag vet inte. Jag fick inte av dem.
- Varför inte det då?
- Nå. Säkert för att jag är så omöjlig.
- Vad fick du då?
- Memorykort. Jag hann se att det var flaggor på dem 
innan jag kastade dem i golvet.

tisdag 7 oktober 2014

Livet i mångas händer


Tack för besök, blommor, gåvor, kakor, semlor, böcker, brev, kort, mejl, textmeddelanden, telefonsamtal, hälsningar, tankar och böner! Det är helt fantastiskt hur ni stöder, engagerar er och hjälper oss alla! Ödmjukt tar vi emot all hjälp vi får så att vi alla ska orka igenom den här krisen. 

Med en viss oro ser jag fram emot mötet med kirurgen på fredag. Men jag har en toppenbra läkare vars specialitet är bröstcancer.
Detta känns tryggt för mig att veta. 

Det har också berättats för mig att sjukhusets bröstcancervård är jämförbar med vården vid ett universitetssjukhus. Om jag kan bli frisk så är jag på rätt ort. 
Detta känns också tryggt för mig att veta.

Så är det ju Guds plan då som kommer därtill. Och den ser jag som avgörande. 
Detta är det allra tryggaste för mig att veta...

Kvar hos mig

Vid det här laget vet ni att jag gärna fotograferar prästkragar och nyckelpigor (se gårdagens inlägg). Båda har jag ända sen barn tyckt om eftersom de har enkla linjer och klara färger. 

I sommar har jag fått öva upp mitt tålamod. Nyckelpigan har hjälpt mig. Jag har långa stunder kunnat sitta och vänta på det rätta ljuset, vänta på en nyckelpiga och dessutom vänta på att den ska att öppna sig. 

Så klaffade allting en dag och i motsol såg jag nyckelpigan som visade sitt innersta. Motljuset gjorde att hon plötsligt blev guldgul. Hon lämnade mig inte utan lät mig ta en hel serie av bilder. Ja, hon visade sitt innersta och hon stannade kvar. Stunden var för mig bländande helig. 

Efteråt tackade jag Gud för hur han genom nyckelpigan och ljuset talat direkt till mig. Jag fick se Guds innersta  och han lämnade mig inte.

måndag 6 oktober 2014

Efterlängtat möte


Var välkommen!

Vad härligt det kan vara med besök av en härlig man! En härlig lunch med härligt prat och härliga glasyrbullar till kaffet! Tack för den härliga blombuketten alla härliga medarbetare! Vad härligt det kan vara att leva!

Ett besök kan betyda mycket. Det blir ett avbrott för hela familjen i den annars så cancercentrerade vardagen. Ett besök betyder nyheter och impulser från livet utanför. Tankeutbyte i form av teologi, filosofi, psykologi, flummeri.

Ett besök kan betyda att det finns anledning att vika servetter, tända ljus, vänta på dörrklockans pling. Ett besök gör att vardagen blir snäll för en stund. Du härlige – kom igen med en ny dos av snällhet!

söndag 5 oktober 2014

Fem år och en sjuk mamma

- Hur många år är du mamma?
- 46.
- Sen är du 47.
- Mm.
- Sen är du 48. 
- Mm.
- Eller så dör du på 48.

Böner när livet utmanar

Herdens lilla svarta är en bok som innehåller allt en präst kan tänkas behöva vid olika tillfällen. (Bibelverser, dikter, böner, psalmer ur Psalmboken.) Boken innehåller t.ex. böner skrivna av norskan, lektorn, författaren Ragnhild Bakke Waale. Jag beställde därför hennes bok Böner när livet utmanar för att kunna läsa flera av bönerna som tilltalar mig i min situation.

Boken är inspirerad av Psaltaren och bönerna är korta men innehållsrika och igenkännande. I en situation där chock och ångest dominerar orkar man inte läsa långa stycken eftersom koncentrationen saknas. Därför vill jag rekommendera den här boken för människor som insjuknat, sörjer, lider förlust. Kanske är den något för församlingar att ge vid ett sorgebesök/använda i sorgegrupper? 

Här kan ni läsa mera om boken Böner när livet utmanar av Ragnhild Bakke Waale som själv överlevt cancer:
http://www.adlibris.com/fi/product.aspx?isbn=9173153133


Juniors egen bergochdalbana

... och vad roligt att mamma är här...
hör jag honom sjunga för sig själv.

lördag 4 oktober 2014

Fem år och arg!


Dottern jag aldrig fick

I natt drömde jag att en sköterska kom till min säng och väckte mig. - Här har jag någon som behöver dig, sa hon varmt. Hon lade babyflickan i min famn. Doften av nyfödd rörde mig. Min dotter funderade säkert om hon skulle gråta så att jag skulle förstå att hon var hungrig. Då upptäckte jag att hennes näsa var lång som Pinocchios. Ska nyfödda ha så långa näsor? tänkte jag. Då går det ju inte att amma henne. Men jag ville ändå försöka... Nej, det gick inte. Men det berodde inte på hennes långa näsa. Jag hade inga bröst.

fredag 3 oktober 2014

Vilken är Guds plan?

Mina tankar på Guds plan har gjort ett tankeskutt. Jag visste redan i september 2011 att jag hade tre år på mig att bli präst. Jag bara kände det inom mig. Då jag kom till Akademin fick jag frågan av min handledare: Har du tänkt dig att studera fyra eller fem år? Vad skulle jag egentligen svara? Jag visste att jag måste göra det på tre. Men jag visste inte varför.

Hela tiden har jag trott att det handlat om att platsen för mig är ledig efter tre år. Platsen för prästen Camilla. Men tänkte Gud annorlunda?

Kanske var det så att jag måste hinna skola om mig på tre år för att få en ny utbildning före cancern slog till? För att jag inte kommer att kunna vara musiker längre? För att armen aldrig kommer att bli så bra att jag kan dirigera igen? För att den hindrar mig att spela på professionell nivå? För att medicinerna kommer att skada mig så att jag inte längre kan yrkesarbeta som musiker?

Var det därför jag hade tre år på mig? Exakt tre år? Jag känner ingen bitterhet och frågar inte att varför just jag? Varför skulle det inte kunna vara just jag som får cancer? 

Frågan jag ställer är: Varför just nu?

Precis som i handboken


Precis som då man fött barn och får ett startpaket med sig hem från BB så fick jag igår ett startpaket för bröstcancersjuka. Jag läste igenom en handbok för bröstcancerpatienter och vill delge er några plock:

Cancer får en alltid att stanna upp och tänka igenom allt som man är van vid på nytt.

Andra kan ge stöd och visa deltagande, men man måste själv genomleva alla känslorna, både fysiskt och psykiskt.

Det känns som om många av de vardagliga sakerna som ger trygghet liksom faller bort eller kommer i skymundan... den insjuknade personens självständighet försvinner... självömkan förekommer ofta.

Känslorna som orsakas av att jagbilden förändras är de mest vanliga och de svåraste känslostormarna.

Patienten behöver få tid och möjligheter att reda ut sina känslor att möta sin kris. Det är inte fel att vara självcentrerad. Hälsosam själviskhet är en del av den insjuknade personens kamp för att klara sig. Man behöver inte ha dåligt samvete för sina känslor.

Det hör till en hälsosam själviskhet att den insjuknade ibland måste medge att hon behöver hjälp. Det är inte något att skämmas för att man behöver hjälp i sjukdomens olika skeden. Enligt undersökningar klarar människan desto bättre av sina känslor, ju bättre socialt nätverk hon har.

(Ur Handbok för bröstcancerpatienter utgiven av Cancerpatienterna i Finland s. 31-38)

På något sätt har jag lättare att se allas situation efter att ha konstaterat att det är ju precis som det beskrivs. Jag och hela familjen får massor av uppmärksamhet och vi behöver hjälp. Samtidigt hoppas jag att vi, bara genom att vara öppna, ärliga och oss själva, ska kunna ge någonting i retur. Bilden ovan (som jag fotat på en färja) talar just det språket. Vi behöver er alla och hoppas att ni inte känner er utnyttjade utan att ni får någonting tillbaka. Tack alla för att ni finns så troget här för oss!

torsdag 2 oktober 2014

Första intrycket av Onkologen

Ordet onkologi kommer av grekiskans ónkos som betyder svulst. Onkologi är därmed läran om tumörsjukdomar (cancer).

Idag besökte jag för första gången Onkologen, som gav intryck av att vara ett positivt, varmt och välkomnande ställe. I en dagsal låg skalliga och perukprydda människor i en lång rad och tankade cellgift. Jag slog mig ner, tog en banan ur den framlagda mellanmålsskålen och kände hur jag landade i den här för mig totalt främmande miljön. Men tiden har arbetat med mig. Nu klarar jag av att säga: Jag är Camilla, jag har bröstcancer och jag ska bli frisk!

Våga möta smärtan

Har varit och fått dräneringen uttagen. Har burit på den i en svart väska en vecka så det känns befriande att vara väskfri. Till min hjälp hade jag nu den mentala förberedelsen jag gjorde inför min tredje förlossning. Jag lärde mig då att möta smärtan, att välkomna den och sedan rida på smärtvågen tills den klingat ut. Det gör betydligt mera ont om man är rädd och försöker smita undan. Det går inte att rymma då smärtan väller in. 



Med mental träning har jag klarat av många utmaningar – både positiva och negativa. Idrottare ägnar sig åt denna "torrträning" precis som man gör inom andra områden där man ska prestera toppresultat. Inför min diplomexamen i sång satsade jag mycket på just mental förberedelse vilket gjorde att jag klarade av examensprogrammet även om man borrade i asfalt på gatan bakom Akademin. Utan mental träning hade asfaltborren tagit all min koncentration och energi.

Livserfarenheter som vi samlar på oss kan komma till användning inom helt andra områden då livet möter på överraskningar. Ibland har jag inte förstått vad jag ska göra av mycket av min kunskap. Men jag inser att allt finns i den plan Gud givit oss var och en. Så, varför skulle vi egentligen sörja?

onsdag 1 oktober 2014

Camilla ska luftas

I morgon torsdag ska jag få skjuts för att komma ut och lufta på mig. Jag kan inte köra bil eftersom armens rörlighet är begränsad. Dessutom är ett stort område av överarmen och största delen av armhålan utan känsel. Först ska dräneringen som finns 10 cm in i min kropp tas bort. Sen ska jag få träffa bröstsjuksköterskan (ja, hon kallas faktiskt så). 

Kylskåpet gapar tomt och jag kan bara konstatera att jag inte orkar gå till butiken, jag kan inte köra bil och jag får inte lyfta mera än två kilo. För en högeffektiv mamma som köper 15 liter mjölk i gången säger det ju sig självt att min Kloker får ta över en hel del av det som annars är mina sysslor. I gengäld lägger jag försiktigt filten på honom då han mellan varven somnat på soffan...

Brobyggare



Människor är intressanta. Alla har en egen historia, en bakgrund, ett nu och kanske drömmar om framtiden, oberoende av dess längd. Som ung funderade jag på att studera till psykolog just på grund av detta intresse för hur människor tänker, fungerar och handlar. Med förväntan och glädje ser jag därför fram emot själavården som är en viktig del av prästyrket.

Den senaste tiden har jag mött människor utifrån en sjuk människas perspektiv. Två speciella möten vill jag här berätta om.

Jag har fått en hel del professionell hjälp i samband med sjukdomen. Jag känner mig väl omhändertagen i den vård som i så hög grad prioriterar det mentala välbefinnandet. Cancern finns inte bara i kroppen utan också i tankarna. I ett av dessa möten hände något märkligt. Efteråt funderade jag om hen varit min psykolog eller jag hens själavårdare? Så stark måste jag ha varit i mötet att det blev ombytta roller. Istället för att få hjälp hade jag hjälpt genom mina själavårdskunskaper. Ja, det var ett besynnerligt möte. 

Ibland kan man bli hjälpt då man hjälper. Vi människor finns till för varandra. Är det inte det som Gud vill? Att vi bygger broar mellan varandra så att en ömsesidig verkan gör att alla mår bättre.

Det andra mötet var speciellt på ett helt annat sätt. Jag märker att det kan vara svårt att veta vad man ska säga då man träffar någon som är allvarligt sjuk. Plötsligt en dag stod en ung kvinna i dörren. Jag gick fram till henne, sträckte fram min hand och sa: Vem är du? Hon tog min hand, sa sitt namn och såg på mig med den öppnaste av blickar. Den talade om för mig allt det där som inga ord kan säga. Hon visste allt, hon visste mera än jag, hon visste i detalj hur mitt barn mår. Hennes blick gav mig löftet om att lita på henne. Jag finns här. Jag talar med honom. Jag tröstar. Jag lyssnar. 

Och jag blev så glad! Mitt barn är i goda händer. Han har det bra fastän jag är sjuk. En ung kvinna har byggt en bro till honom och han till henne. De erfar livet tillsammans. På unga människors vis. Men i ungdomligheten syns allvaret i deras blickar. De för också en kamp mot cancern. Vid min sida.

Låt oss nu bygga broar istället för att riva dem. Har du börjat riva eller rivit broar kanske det går att försöka sig på en restaurering. Då Omtanke och Kärlek hand i hand går över broarna lämnar de spår efter sig. Spår av guld. Av Gud.