måndag 29 december 2014

Camilla på åldringshem

Gråter sällan. Nu gråter jag. Vaknade med värk, mera värk, oändlig sådan. Tar det aldrig slut det här eländet? Har blivit otroligt "töflo" (fumlig) eftersom finmotoriken inte fungerar som den ska. Det känns som om alla fingrar hamnat i kläm mellan bildörren. Ni vet den där dunkande känslan och domningen. Det blir svårt att knäppa knappar, knyta band, öppna knutar, få medicinen ur förpackningarna. Saker faller ur mina händer då jag inte kan greppa dem.

Kunde passa rätt bra in på ett åldringshem just nu. Med rullatorn skulle jag ta mig till samlingsrummet och vänta på andakten som församlingen ska hålla. Prästen skulle få komma och leta fram rätt psalm åt mig eftersom jag inte kan bläddra i så tunna blad själv. Grannen håller sin psalmbok uppåner och jag vänder den rätt väg och försöker mig på ett leende. Tror inte att hon märker någon skillnad. Har svårt att koncentrera mig på prästens ord. Är det jul eller påsk? Psalmerna hör ihop med en stor högtid, det vet jag. Prästen önskar God Jul och jag får svaret på mina funderingar. Men vad sa han annars? Det var bekant, men orden fanns någonstans där långt borta utanför min dimma. Men andakten var ändå fin. Trygg.

Skjuter rullatorn framför mig. Vilket rum var det nu som jag bor i? Kan inte minnas så jag öppnar en dörr och tittar in. Bor jag här? Kanske... Kanske inte. Någon som vet?

2 kommentarer:

  1. Du vet ju att det är många som läser din blogg och känner med dig. Säkert skulle många, om det blott vore möjligt, ta din smärta en stund, så att du fick vila från den.
    Jag hoppas, hoppas och tror att imorgon är en bättre dag.Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet. Många önskar de kunde avlasta min smärta. Men den mentala avlastas rejält för att jag vet att ni läser. Jag försöker att varken över- eller underdriva vare sig det handlar om smärta eller annat som figurerar i cancersammanhang. Även om det är min egen berättelse hoppas jag att den blir så rättvist skriven som möjligt. Och det tror jag att den blir. Först då kan den hjälpa andra som antingen själva är sjuka, anhöriga eller personal som jobbar på sjukhus, skolor, daghem etc.

      Min röst är bara en i mängden. Jag är bara inte så tyst som många andra är.
      Varma kramar, Camilla

      Radera