torsdag 31 december 2015

Ett år har gått till ända

Ett år har gått till ända, ett år av nådens tid.
Vår tanke vill vi vända till Gud, o, var oss blid.
Låt, Herre nådefull, det som har blivit brutet
i glömska få bli slutet för Jesu Kristi skull.
Det som oss mest behagar, det är att medgång få.
Men du gav klara dagar och mulna likaså.
När modet blev för stort, du sorger till oss sände. 
När vi till dig oss vände kom trösten lika fort.
O Gud, vår levnad skrider emot sitt mål var dag.
När till sitt slut den lider oss upp till dig då tag.
Där räknas inga år, och ingenting skall hända
som gör på glädjen ända som hos dig förestår.

Skriven av Johan Ludvig Runeberg år 1854 (Bearb.)
Psalmboken 43:1, 4, 6

Fem före


Sprakastickona


Mat och dryck på Bibelns tid

Såhär på nyårsafton tänkte jag dela med mig av vad man åt och drack på Bibelns tid.

Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta...
Predikaren 9:7

På morgonen och mitt på dagen åt man lätt, t.ex. bröd som doppades i ättikvin. På kvällen då arbetet var avslutat åt man huvudmålet tillsammans i familjen. I Bibeln framhålls vikten av att dela måltiden med andra  sådan var kulturen. Då man åt uttryckte man vänskap och visade att man erkände varandra. 

I alla kulturer i Mellanöstern var man gästfria och bjöd främlingar på mat och dryck. Om man var på resa slog man sig ner på en allmän plats och väntade på att någon kom och erbjöd husrum. Jesus skickade alltid iväg sina lärjungar tomhänta eftersom han räknade med att de skulle bli omhändertagna. Det var så man gjorde då.

Brödet var basfödan. Bäst var vete men de fattiga fick nöja sig med att baka av korn. Den malda säden blandades med vatten, olivolja, salt och tillsatt surdeg. 

Kosten innehöll mycket frukter och grönsaker t.ex. druvor, fikon, dadlar, granatäpplen, meloner, oliver, citrusfrukter, lök av olika slag, gurka, linser och bönor. Kryddor som nämns i Bibeln är mynta, dill och kummin. Salt från Röda havet användes som krydda och konserveringsmedel.

På Bibelns tid åt man får, get, kyckling, duva och vaktel. De fattiga hade inte råd med kött medan de rika kunde kosta på sig lamm, oxe och hjort. Hönor hölls för äggens skull och småfisk torkades i solen, saltades och åts med bröd. Över öppen eld tillagades färsk fisk, bröd och påskalammet. I övrigt kokade man kött.

Kornet användes också till att brygga öl. En annan vardagsdryck var mjölk från får, kor, getter och kameler. Av mjölken gjorde man också ost och yoghurt.

Vinet var särskilt bland de rikare en omtyckt dryck. Ibland tillsatte man honung och kryddor. Det var inte förbjudet att dricka vin, Jesus förvandlade ju vatten till vin, men att dricka sig full fördöms i hela Bibeln.

Apropå en nyårsafton med mat, dryck och gott sällskap kanske...

Fakta ur Norstedts: Illustrerad Bibel, återberättad och förklarad, 2012

onsdag 30 december 2015

Vill ha käppar i hjulet

På de flesta ställen summerar man nu året som gick och blickar framåt mot år 2016. Konstaterar helt kort att förra nyåret låg jag isolerad på onkologen. Vad som kommer att hända nästa år vet jag inte mycket om. Det är knäpptyst på prästfronten, jag försöker bli i bättre skick och märker att jag inte vill ha många planer. Kanske man blir sån, lite tråkig, efter att ha varit svårt sjuk. Dels så orkar jag inte som förr, dels är det svårt att längre ta någonting för givet.

- Jag tycker inte om att klättra, förklarade Junior senast i dag då jag uppmanade honom att själv ta ner ett glas åt sig ur köksskåpet.

Just nu vill inte jag heller klättra. Jag vill ha fast mark under fötterna. Att ha det lite halvtråkigt passar mig perfekt. Halvtråkigt är jättehejsan, för då upplever jag att jag också hinner med i svängarna. 

Till nytta

Kan i bloggstatistiken se att vissa faktainlägg läses nästan varje dag. Det finns ett stort behov av att veta hur cytostatika som Taxotere och FEC påverkar kroppen. Också inlägget om lämplig mat för gallpatienter är flitigt läst.

Något som gläder mig alldeles speciellt är att också de som googlar på sjukdomen Legg-Calvé-Perthes hittat hit. Jag tänker nu på den mamman i Sverige som, efter att ha läst inlägget och tittat på videon där Mittemellan skejtar, tog kontakt med honom. Genom att "intervjua" Mittemellan har hon lyckats bilda sig en uppfattning om vilken framtid hennes eget barn kan ha som drabbad av den här sällsynta sjukdomen.

Själv tycker jag att jag fått en stor tröst i min bröstcancer av att veta att det finns de som gått samma väg tidigare. För mig har min kusin och hennes sms betytt väldigt mycket under mina egna vandringar i dimman. "Du kommer igenom! Jag tänker på dig." De korta fraserna kunde i vissa ångeststunder vara de enda trovärdiga halmstrån jag fick tag på då cancern härjade som värst.

tisdag 29 december 2015

Fantisera mera

Hon låg i tamburen på dagis och vägrade stiga upp. Dagistantens röst hade börjat låta tjatig då hon gång på gång uppmanade flickan att sätta fart på och gå ut. Hon hade säkert varmt under den tjocka vinterhalaren. Flickan.

- Oletko sinä pieni enkeli? (Är du en liten ängel?) frågade jag henne tyst och hon kikade fram bakom de ljusröda handskarna som hon höll för ansiktet. Hon tittade intresserat på mig och nickade försiktigt. Det torkade snoret i näsborrarna fick mig att tänka på griljerad skinka, men annars var flickan söt som bara den.

- Kom då lilla ängel så flyger vi ut, sa jag. 

Den lilla ängeln steg upp och kom med ut på gården. Jag vågade inte se om tanten i tamburen var arg eller glad. Ibland är det bäst att inte veta.

måndag 28 december 2015

Mamman på semester

Jag diskar inte idag, sa muminmamman upprymd. Vem vet, kanske jag aldrig mera diskar?

Tove Jansson: Farlig midsommar s. 26
(Dagen efter gick vår diskmaskin sönder, så nu diskar jag nonstop...)


Mumintrollets mamma hade för längesen ordnat allt de hade haft med sig hemifrån på de riktiga ställena. Städa gjorde hon knappast för det fanns inget damm att tala om så här långt ute och man ska inte överdriva städande som idé betraktat. Vad matlagning beträffar går den ju ganska fort om man lagar på det bekymmerslösa sättet.

Tove Jansson: Pappan och havet s. 114

Rör inte mina saker!

Junior samlar på det mesta. Då menar jag inte små figurer, ishockeykort eller andra innegrejer som barn vanligtvis tjatar om att få flera av. Han sparar lappar från kläder (kan användas som bokmärken), stenar, kvistar, delar av saker han hittar på marken, burkar, förpackningar etc... Allt kan man använda till någonting någongång, resonerar han. Då det är städdags är han som en hök över oss och ser till så att ingenting försvinner.

- I morgon kommer tre av dina bröder hem, säger jag på sängkanten. Och så din svägerska. 
- Va?? utropar Junior panikslagen. Jag vill inte ha hit nån städerska!!

söndag 27 december 2015

Diskussionen uteblev

Förstår ju att ni undrar om det blev någon missnöjesdiskussion i dag. Nä, det blev det inte. Tyvärr, får jag väl skriva. Jag var förberedd. Hade ögnat igenom kyrkolagen, kyrkoordningen, skogslagen, repeterat lite själavård och diskussionsteknik. Allt för att ha verktyg för att ta tag i församlingsbornas frågor och bekymmer.

Ett har jag lärt mig om mig själv: att jag är den som initierar och är beredd att lyfta fram konflikter. För mig är församlingen inte bara kyrka. Den är också min arbetsplats. Jag vill trivas med mina arbetskamrater och mina uppgifter. Kyrkolagen är odiskutabel. Men jag är beredd att ställa mig upp för kyrkan då jag anser att den fått fel ansikte utåt. Ett ansikte som jag inte känner igen.

Äntligen jullov!


lördag 26 december 2015

Tredje dag jul

Gudstjänsten i dag på annandag jul var till sin karaktär helt annorlunda den övriga julhelgens. Stefanos stenades, vi led med martyrerna och efter bibeltexterna var det nästan svårt att svara "Gud, vi tackar Dig".

Tredje dag jul avskaffades på 1700-talet men om den 27 december infaller på en söndag, som i morgon, firar vi denna jultredjedag som aposteln Johannes dag. I kyrkans tradition har man betraktat denne Johannes som författaren till Johannesevangeliet.

Johannes betonar Guds kärlek till människorna. En kärlek som uttrycks i Jesu födelse och som kallar oss att älska våra medmänniskor. 

Hur går det för oss och vår kärlek till människorna runtomkring oss? I vilken tid lever vi egentligen? Är det lättare eller svårare att älska andra nu, i jämförelse med hur det var för 10, 20 eller 50 år sedan? 

Varje tid har sin jargong. Uppskattar vi varandra? Bryr vi oss? Kan vi fördra varandra fast vi inte delar uppfattningarna om livet? 

Väljer vi att blunda för att det helt enkelt är bekvämare så? 
Kanske är det lättast att blunda för Guds kärlek.
Eller?

Missnöjda församlingsbor välkomnas

Ibland kan jag bli frustrerad på att bli dragen över en kam. Just nu är det en malaxbo som är irriterad på Malax församling och uppmanar i ett kommmentarsfält i nätversionen av Vasabladet biskopen att granska de hierarkiska strukturerna i församlingen.

Tycker att det är synd att våra församlingsbor går omkring och kanske bär agg gentemot kyrkan i allmänhet och församlingen i synnerhet. Vi måste våga ta tag i problemen och försöka nå lösningar.

Kyrkan vill vara välkomnande! 
Malax församling vill vara välkomnande! 

Här talar morgondagens altartavla av Annie Krokfors för sig själv.

De församlingsbor som av orsak eller annan är missnöjda med hur vi i församlingen tar hand om allt och alla kunde komma till

Kyrkhemmet invid Malax kyrka 
i morgon tredjedag jul 
kl. 10. 

Vi håller gudstjänst och därefter har vi möjlighet att vid kyrkkaffet diskutera hur vi kunde jobba för att församlingen ska bemöta alla medlemmar lika. Eller som den missnöjda skriver:
"Problemet Camilla (          ) ligger i att kyrkan inte klarar av att behandla sina medlemmar enligt att vi alla är lika inför Gud." 

Bön i nödtider av Zacharias Topelius

Du gav mig, Herre, ditt överflöd:
ett älskat hem och ett dagligt bröd,
frid, hälsa, glädje och helga orden.
Vi bedja nu för all sorg på jorden:
för de olyckliga utan tal,
för dem som kvida i hungerns kval,
för dem som frysa i vinternatten,
för dem som sjunka i havets vatten,
för dem som smäkta i ökensand,
för dem som flykta för eld och brand,
för dem som vandra vid tiggarstavar,
för dem som sörja vid kära gravar,
för alla sjuka i sömnlös kväll,
för alla fångar i järn och cell,
för de landsflyktiga, de fördrivna,
de faderlösa, de övergivna,
för de vansinnigas mörka natt,
för dem som mist sina ögons skatt,
för alla lytta, för dem en tunga,
du nekat, Gud, att ditt lov besjunga,
för dem som sörja sitt fosterland,
för slaven, bunden vid bödelns hand,
för de betryckta, de skuldlöst dömda,
för de förskjutna och de förglömda,
för dem som dig, Herre Jesus Krist,
ha aldrig känt eller tidigt mist,
för alla sorgsna, för alla arma,
Gud, över dem dig i nåd förbarma.

fredag 25 december 2015

Biskopens julhälsning till Borgå stift

Ibland hör man berättas om föräldrar som försökt lappa ihop sin vacklande relation genom ett gemensamt barn. Visserligen kan omsorgen om barnet svetsa föräldrar samman för en tid, men samtidigt finns det en uppenbar risk att de problem som funnits bara skjuts på framtiden, om de inte lyfts upp och bearbetas. Det är inte heller rätt mot det lilla barnet att ge det uppgiften att fungera som kitt i familjen.
Med risk för att förenkla allt för mycket tycker jag man kan säga att julen berättar om en likartad problematik, om också med bättre resultat. Bibeln berättar att relationen mellan Gud och mänskligheten är förstörd genom människans bortvändhet, själviskhet och annan synd. Men nu skall denna relation räddas och det brutna försonas genom ett barns födelse.
Jesu födelse beskrivs uttryckligen som ett samarbete mellan Gud och människan, representerad av den unga, ogifta och oerfarna tonåringen Maria. Hennes beredskap att föda Guds son till världen kan ses som urbilden för en människas villighet att bli ett redskap för Guds upprättande och förvandlande kärlek.
Det är en födelse med många hinder på vägen. Josef överväger att överge sin trolovade, paret hittar inte logi för natten då barnet skall födas, och efter en tid hotas familjens lycka av Herodes grymma terrordåd mot barnen i Betlehem. Den lilla familjen drabbas av samma öde som miljontals familjer i vår värld i dag: de tvingas fly till grannlandet.
Freden som änglarna i julnatten utlovar känns långt borta – både då och nu. Barnet som kom för att bygga en bro mellan himmel och jord har inte förmått överbrygga alla klyftor mellan människogrupper och nationer. Ändå är det just omsorgen om barnen som åtminstone tidvis förmår förena en splittrad värld. Bilder av drunknade barn har skakat om många av oss och lockat fram viljan att hjälpa.
Barnet representerar det heliga och okränkbara. Vi får hoppas och be att barnet i krubban och de nödlidande barnen omkring oss skall få oss att inse vad som är livets innersta mening och mål: att visa omsorg om andra; att hjälpa och stöda; att eftersträva fred och försoning. Vi kan börja i våra dagliga människomöten, och sedan låta ringarna sprida sig på vattnet. Då blir det en god jul, till glädje för Gud och människor.
Björn Vikström, biskop i Borgå

Okoncentrerat men informativt

Märklig juldag med regn, blåst och gröna gräsmattor. I morse kämpade kyrkvaktmästarna med att få marschallerna att brinna, läktardörren smällde gång på gång av vinddraget och tröttheten kom under predikan i den andra ottan

Jag har haft svårt att koncentrera mig de senaste dagarna. Tror att en enorm trötthet håller på att ta mig nu då spänningen börjar släppa. För det är spännande att gå och fundera på om man har en framtid eller inte. Ingen vet ju förstås någonting om det, men har man haft cancer är situationen och framtidsplanerna mycket osäkra. Man gruvar sig för det värsta.

Apropå julgubben, släden och de åtta renarna... Fick frågan i morse hur släden hölls på vårt tak... Alltså. Vårt hus ser ut som en skolåda. Taket är platt och fungerar perfekt som landningsplats för gubbar med följe. Så nu vet ni det!

Julottor nästa

Behövde verkligen riktigt sova en stund i kväll. Tog däremot länge innan Junior somnade. I morgon bitti är han det enda barnet i Vasa stad som behöver dagisvård. I dag var de två. En finsk flicka och han bakade pepparkakor medan Kloker och jag hade två julböner på var.

Alltmer har församlingarna senarelagt julottan. Också vi i Malax har vår först kl. 8 i år och den finska kl. 10. Kloker har väckarklockan ställd på 4.15. Han har sina ottor kl. 6 och kl. 8. I hans församlingar har de inte rubbat på traditionerna.

Julotteskinksmörgåsdags 2011
Mellan julottorna brukar vi anställda äta våra medhavda skinksmörgåsar och dricka kaffe. Den här stunden är en av årets höjdpunkter för oss. 

Tror att smörgåsarna aldrig smakar så bra som just där och just då. Åtminstone pratar vi om dem resten av året...

onsdag 23 december 2015

Vår "julafton"

Vår vana trogen firar vi julafton den 23:e. Det är lugnast så och vi får en "vanlig" afton i familjen innan jobben kallar igen i morgon. 

Julgubben landade med sin släde och åtta renar på vårt tak och vi riktigt hörde hur han kom ner för stegen. Mamma skulle pussas innan han delade ut lite klappar och sen tackade han för sig.

Då Kloker strax därpå kom hem med skarvsladden han köpt fanns varken julgubben eller släden med renarna längre på taket. Så förargligt...

I nöd och lust

Tidigare hade de ordlöst förnyat sina löften. Den där gången i det trånga köket då de lovade hitta varandra igen, som före. Där han snuddat vid henne sådär som i förbifarten.

Nu vågade han kittlas. Hon kände hans värme. Han gjorde det igen och igen. Kittlade henne.

Lättnaden var påtaglig där de jobbade sida vid sida. 
Äntligen lyckades befriande skratt nå takfönstren. 

Kärleksfulla. 
Löftesrika. 
Glada.

Och huset doftade skinka.

tisdag 22 december 2015

Bröstcancer i allmänhet - Camilla i synnerhet

Vad händer nu? Hur ser vårdplanen ut då man är 48 år och konstaterats cancerfri? Åtminstone fri för tillfället.

Nästa kontroll för min del handlar om ett besök hos bröstsköterskan i juni 2016. Om jag har problem då slussar hon mig vidare till läkare. Tvåårskollen med mammografi, ultra och blodprover sker i juni 2017. Det här betyder att jag är rätt utelämnad åt mig själv nu även om jag får årlig kontroll eftersom jag är under 50 år.

Min ålder var det hos onkologen mycket tal om. Jag anses vara ung när man talar om bröstcancer. Det betyder att man vill följa med hur pass mycket medicinen förstört för mig. Vid treårskollen kommer min bentäthet att mätas eftersom det tyvärr finns stor risk att jag får osteoporos på grund av tuff behandling. Tidigare än så lönar det sig inte att kolla upp saken.

Som yngre bröstcancerpatient har man en benägenhet att få mera biverkningar överlag. Tamofen gör att man går upp i vikt 2-3 kilo. medan det är klimakteriet som man hamnar i som gör att man med lätthet plötsligt får 10-15 extra kilon.

Vidare syntes det på bilderna att mitt fall i trappan i höstas varit "traumatiskt". Skadorna var ganska omfattande kunde man konstatera.

Jag frågade upp varför de inte kollar lever och lungor eftersom bröstcancern söker sig dit. Läkaren förklarade att undersökningen i sig är en risk och att man vill spara min kropp från mera biverkningar. Jag ska följa med om jag börjar få ont under revbenen på höger sida eller blir illamående då jag ätit. Då kan det ha bildats metastaser på levern. Lungorna kan vara angripna om jag börjar få tyngre att andas.

Det vanligaste för en som haft bröstcancer är att cancern återkommer just i brösten. Om vi tänker på en spridning till skelettet så är det i första hand på de stora skelettdelarna nära bröstet som metastaser uppkommer. Värk i händer och fötter har cytostatikan gett upphov till. 

Också mitt huvud kollades och det fanns inga spår av metastaser där heller. Däremot är strålningsskadorna på kroppen kvar till en del. Området som strålats är fortfarande svullet och varmt. Ärret har förtjockad hud och det har samlats vätska i det. Just nu avvaktar vi med åtgärder. Upp till två år efteråt förändras situationen av sig själv, sen får man dras med det som lämnar kvar. Till exempel är jag ännu delvis utan känsel under armen där alla lymfkörtlarna opererades bort.

Ungefär så här förklarade onkologen min specifika men även andra kvinnors fortsättning gällande bröstcancern.

Fridfullt i drömmar - en betraktelse

Såg du mig i går? frågar Junior 6 år.

Ja, hur var det egentligen? Hade mitt barn och jag 
överhuvudtaget hunnit se varandra då arbetsdagen var lång så att han sov då jag kom hem. Vi hade sett skymten av varandra, men inte desto mera.

Vi är nu några steg från julafton. Vi har tänt det fjärde ljuset i adventsstaken, datumljuset är en stump och de flesta luckorna i barnens julkalendrar är öppnade. Julklappar paketeras, julmaten inhandlas, lagas, dammsugaren har flyttat ut ur städskåpet och man snubblar över det vi kallar julstök.

Men ser vi dig?

Ser vi dig, du Jesusbarn som ligger där så fridfullt på krubbans halm, nyfödd och vaggad till ro uti moders famn. Där slumrar du, du fagra gossebarn. Du människornas Gud.

Gud såg oss alla i går. Han har alltid sett oss. Han väntar på att vi ska se honom. Gud förstod att vi har svårt att tro på honom om han inte gör sig synlig. Därför kom han till oss som ett litet barn, som en människa, som du och jag. 

Frågan är fortfarande: ser vi honom? Ser jag Gud i mitt barn, i min familj, i mina arbetskamrater, i mina vänner, i främlingar? Ser jag hur Guds kärlek får oss att bygga kärleksbroar mellan varandra?

Kan jag tro på någon som jag inte kan se?

Ja, jag kan. Och jag vill! Jag känner Guds ande i mina lungor, jag känner hans värme i mitt hjärta. I hans trygga famn lever jag mina dagar. 

Det lilla barnet som slumrade i krubban skulle 
bli ett offer, han skulle korsfästas mellan rövarna. 
Varför? 

Jo, därför att han genom korsdöden betalade inträdet till Guds himmel, till evigheten, för oss alla.
Häri ligger hela poängen med den kristna tron. 
Det är gratis.

I den ekonomiska kristiden frågar vi oss: 
har vi råd med alla julklappar i år?

Men jag ställer frågan: 
Har vi råd att tacka nej till det slumrande barnet? 
Den där gullungen är mycket mera än bara gullig.

Han är meningen med livet.
Han är all din längtan.
Han är din kärlek.
Han är ditt hopp.
Han är din eviga glädje.

Såg du mig i går? frågar Junior 6 år och jag svarar:

Ja. Jag såg dig igår, jag ser dig i dag och alla dagar.
Därför att du är mitt barn.
För alltid.

Såg du mig i går? frågar vi Gud och han svarar:

Ja. Jag såg dig igår, jag ser dig i dag och alla dagar.
Därför att du är mitt barn.
För alltid.

Amen.

måndag 21 december 2015

Frisk, frisk, frisk!

Kommer just från onkologen 
och alla undersökningar visar att jag är cancerfri!
Tack, gode Gud för att jag får mera tid att leva och predika!


söndag 20 december 2015

Upplevelseblandning

Veckoslutet på jobbet har varit givande, roligt men fysiskt tungt. Det som fungerat över all förväntan är min koncentration. Jag har kunnat fokusera och ta mig an mina uppgifter utan problem. 

Nu behöver kroppen vila för den tog nog en hel del stryk. De kommande dagarna är familjens "julhelg" innan vi församlingsarbetare återgår till jobbet på julafton.

I morgon har jag läkartid till onkologen. Väntar med spänning på om provsvaren är goda eller dåliga.

lördag 19 december 2015

Camilla predikar i Malax


I morgon firar vi 
den fjärde adventssöndagen. 
Eftersom min provpredikan 
var skriven för den söndagen 
kommer jag att predika 
i Malax kyrka kl. 10.

Välkomna!

Må kvällens budskap gå hem

Malax kyrka julen 2004
Har sovit gott. För en kantor är De vackraste julsångerna varje år en av de mest krävande dagarna på jobbet. Det är mycket som ska fungera, man ska ha många trådar i huvudet samtidigt och tajmningen borde löpa som den ska.

Min stora gåva är att jag kan se helheter och detaljer samtidigt. Dessutom vet jag vad som är drömmar och vad som är realistiska och genomförbara planer. Till allt det här behöver man ha god människokännedom, ha byggt starka relationer och så ska man känna och erkänna sig själv  styrkor och svagheter. 

Till min hjälp har jag Katri som vikarierade mig då jag var sjuk. Det känns som en stor trygghet att kunna dela på ansvaret samtidigt som jag får göra musik tillsammans med en annan yrkesmusiker. Det är ensamt inom skrået då man är församlingens enda musiker.

Utmaningen i år är ju att jag, som ännu i augusti kunde göra en sak i taget långsamt, i kväll ska hålla ett stort format i min hand. Bara mängden människor i bänkarna kommer att göra mig förvirrad. Jag får försöka stänga av vissa delar för att kunna göra det som jag är där för: att sköta mitt jobb så bra som möjligt så att julens budskap går fram och berör!

torsdag 17 december 2015

Årets vackraste

En lång arbetsdag blev det av dagen. Har sammanställt ordningen för De vackraste julsångernaSå här ser vårt program ut i Malax kyrka, 
lördag 19.12 kl. 18:

Nu tändas tusen juleljus
Det är en ros utsprungen
När juldagsmorgon glimmar
O du saliga

Himlen i min famn (Camilla/Katri)
O helga natt (Camilla/Katri)
Ett barn är fött (Camilla/Trallarna)
Decembernatt (Trallarna)
En stjärna lyser så klar (Trallarna)

Ett barn är fött på denna dag
Var inte rädd för mörkret
Sylvias julvisa
Fridfullt i drömmar

Betraktelse (Camilla)

Betlehems stjärna

Betlehem lyssna (Kyrkokören)
Födelsen
Ding! Dong!

Dagen är kommen
Stilla natt
Giv mig ej glans

Andakt (Kyrkoherden)

Härlig är jorden

onsdag 16 december 2015

De vackraste julsångernas vecka

Nu är det som intensivast i församlingen. Samtidigt som vi den här veckan sjunger De vackraste julsångerna vid fem olika tillfällen så planerar vi våren för fullt. Till den sista maj är det mesta nu fastslaget och bokat.

Junior är förkyld, sover oroligt och kommer vid fyratiden traskande med täcke och dyna under armen. Han somnar snabbt om, men inte jag. Då traskar jag i min tur med täcke och dyna... Sådär får vi ju också nätterna att gå. Nu borde man verkligen sova för att ha motståndskraften i skick!

tisdag 15 december 2015

En kvarts miljon besök

Med tanke på att min blogg inte handlar om mode, träning, matlagning, inredning, babyliv eller trender så känns det rätt fint att besöken nu uppgår till 250 000. Min nisch är smal sett till de ämnen jag skriver om. För mig har det varit viktigt att Camilla predikar är en helt självständig blogg som står på egna, stadiga ben.

Allra mest berörd har jag själv blivit då jag fått tack för att jag skriver om cancer. Många menar att de nu kan förstå hur någon i familjen haft det under sin sjukdomstid. De flesta av dessa släktingar har dött i cancer. För de som står kvar har det varit förlösande att få förklaringar på frågor de inte längre kan få svar på av sina kära.

Så länge huvudtemat är "Vägen till präst" ska jag skriva. Sen får vi se vad som händer.

måndag 14 december 2015

Vad finns i paketen?

Känner att det blir för mycket nu och får akta mig för att dras in i ekorrhjulet. Försöker dela in dagarna så att jag får tillräckligt med vila och ro. Lätt följer man strömmen, stressar med julklappar och stök i den vidaste bemärkelsen. 

Skulle vilja leva livet mycket enkelt. Om jag bara skulle ha mig själv att ta hänsyn till så skulle tillvaron se annorlunda ut. Livet ger mig mest då jag har som minst av allt. Vardagen är som bäst då det inte händer så mycket.

Tar tag i min längtan efter varma möten med Gud. Känner hur hel jag är då jag lyckas stå vid sidan av världsligt tjafs och istället ger mig hän åt andligheten. 

Om jag kunde paketera in gudslängtan skulle jag ge paket åt alla jag möter. 

söndag 13 december 2015

Styggt för stygga

Försöker vänja mig vid att dricka hälsosam råkakao. Ett tips som osteopat-Leena kom med och som jag vill försöka göra till en vana. På den ekologiska produktens påse står det att kakaobönorna är ofattbart näringsrika frukter från kakaoträd och att de är riktiga ambassadörer för livsglädje. Kakaobönorna är så värdefulla att de länge använts som myntenhet i Centralamerika.

Kakaon har en av de högsta magnesiumhalterna sett till alla födoämnen och innehåller också järn, kalcium och koppar.


Vidare står det på råkakaopulverpåsen att kakaon kulturellt är förknippad med känslor av välbehag och kärlek. "Med lite kakao kan man tända även den suraste grinollen."

Alltså. Det där sista är nog att ta i. Vi talar inte vanlig oboy som innehåller 6 sockerbitar per mugg. Detta är råkakao och den är erbarmerligt stygg utan socker. Men vägen till hälsa är inte sockerbeströdd och jag ska bruka hela påsen. Knappast kan man ändå använda den som myntenhet i julhandeln...

Vår organist är gitarrist

Se Sibbo församlings adventskalender och Luciadagens lucka så sjunger Tähtipojat med solist Staffan var en stalledräng för er:

https://www.sibbosvenskaforsamling.fi/aktuellt/adventskalender-2015/sondagen-den-13-12/

Välkommen till kyrkan!

Ingenting är som förr. I skrivande stund lyser snön fortfarande med sin frånvaro. Då jag var barn hade vi visst drivor höga som skyn och det knastrade under skosulorna av kölden.

Ingenting är som förr. Oron ute i världen drar sig närmare och människor flyr. Vi vill så gärna hjälpa, men samtidigt vill vi gömma oss för det som skrämmer. Det där okända.

Ingenting är som förr. Eller?

Barnet i krubban är precis som förr. Maria och Josef får vara kärleksfulla och ansvarstagande föräldrar åt Guds son. Världens frälsare kommer till jul. Också i år. Han trotsar alla hot, allt våld, alla väder.

Jesusbarnet ber om din hjälp. Berätta om hans födelse för alla som vill höra. Det finns de som ännu inte vet att livets mening ligger inlindat i en krubba. I en värld av uppror är det lilla barnet viktigare än någonsin att bekanta sig med, att vårda, att ta till sig. Josef ställde upp för ett barn som inte var hans. Vi kan också ställa upp för någon som behöver oss.

Välkommen till kyrkan under advent och jul! 
Tillsammans kan vi gå Jesus till mötes.


Texten är skriven för Malax församlingsblad advent och jul 2015

lördag 12 december 2015

Mysdag med Junior

Junior har fått hela min uppmärksamhet i dag då vi haft en ledig dag tillsammans. Vi har bakat pepparkakor.

- Den här gången orkar du kavla! sa han förvånat.

Så sent som i somras kunde jag inte kavla ut degen själv. Nu tog jag i så att den gamla kaveln gick sönder och blev bastuved.

Huset doftar gott och Junior sover i skenet av adventsljusen. 
Skatten min!

fredag 11 december 2015

Får gå med mindre

- Men, kan du inte hoppa över det i år?

Kloker tänker klokt och övertygar mig om att det finns en hel del julsysslor som jag i år ska lämna bort. Julen kommer ändå.

December har hittills varit intensiv. Det blev lite väl mycket med ordinationsutbildningen och direkt därpå krävande jobbdagar. Sibelius känns ännu i ryggmusklerna. Och gårkvällens körövning och dirigering golvade mig totalt. Allt oftare glömmer jag bort att jag inte fungerar som förr. Men kanske är det ett gott tecken på att livet går vidare.

Salig blandning

Då jag är den första som stiger upp på morgonen tänder jag lampor med mjukt sken. Jag vill att det ska vara mysigt och att man får vakna långsamt.

Då Kloker stiger upp först tänder han taklamporna. Deras skarpa sken lyser upp varenda vrå. Det är brutalt och kallduschande.

Ibland funderar jag på hur jag ska få predikan att gå hem. Ska den mjukt och försiktigt väcka intresset, nyfikenheten och längtan? Eller ska den snabbt komma till sak och lysa upp? Predikanten behöver ha fingertoppskänsla så att det blir en bra blandning av mysbelysning och klar upplysning. 

Jag riktigt längtar efter att få börja predika! Tills dess tänder jag myslamporna på morgnarna och Kloker ruskar om oss med skärpa. Vilken tur att det ryms olika sken under samma tak!

torsdag 10 december 2015

Solig advent


Kroppen minns utsattheten

Hon låg och väntade på den kalla britsen. Förra gången hon var i samma situation talade han med silvermustaschen om att det såg illa ut. Nu mindes kroppen och en isande känsla smög sig in i märgen på henne. 


Fastän vi själva 
försöker tänka 
förnuftigt 
så minns kroppen 
vad den varit med om. 

Jag tänker på barn 
som far illa. 
Vilka spår 
bär deras kroppar 
med sig i vuxen ålder?