onsdag 14 januari 2015

Järnhanden och järnladyn

Från att ha varit en självständig och beslutsam kvinna hade hon förvandlats till någon helt annan. Det skrämde henne. Medicinerna hade helt kontroll över hennes kropp och psyke. Själv hade hon längre ingenting att säga till om utan hade fått foga sig i att bara hänga med.

Kroppen levde sitt eget liv och hennes kontoll över den var minimal. Den struntade blankt i hur hon ville vara delaktig. Det blev så fel! Det var ju ändå hennes kropp! Kvinnans ögonbryn var ganska intakta men allt annat hår hade medicinen dragit av henne. Hon tänkte att hon borde måla naglarna alldeles mörka för att själv slippa se hur giftet istället färgade dem fläckiga i rostbrun nyans.

Detta var småsaker bland biverkningarna. Men de var påtagliga eftersom kvinnan kunde se dem. Hon kunde inte se värken. Hon kunde inte se giftet. Men hon såg sin uppsvällda kropp. Hon var sprickfärdig och kände sig så som sonens badkrokodil såg ut  fylld och ful. 


Detta var än en gång småsaker bland biverkningarna. Järnhanden förvred med självsäkert grepp innehållet i kvinnans huvud. Känn på det här, sa den elakt och pressade hennes förstånd så att det rann ut genom öronen på henne. Förståndet flöt iväg över golvet där hon stapplande sökte efter stöd för att inte av osynlig hand kastas in i väggen. Hennes ord flöt bort i samma ström. De mörka fläckarna tog över de rum som förståndet flyttat ut ur. Här var det rejält med utrymme, sa de och gjorde sig hemmastadda in i minsta garderob.

Detta var för tredje gången en småsak bland biverkningarna. Då kroppen hade fallit sönder och hjärnan invaderats var det inte mycket kvar av den självständiga och beslutsamma kvinnan. Men livet dröjde ännu. Och om Herren också skulle dröja kunde hon flytta in igen. Våldsgästerna i övervåningen skulle slängas ut och en helremont av alla utrymmen var av nöd. Inredningen skulle ses över och förbättras. Kroppen skulle behöva mycket tid för att i långsamt tempo få komma igen.

I väntan på inflyttningen stod nu den vilsna och sköra kvinnan vid sidan av sig själv och betraktade förödelsen. Samtidigt såg hon med nyfikenhet och intresse på det som skedde utom hennes medverkan. Det blir nog bra, funderade hon hoppfullt. Det blir som det är tänkt. Det är gott nog.

12 kommentarer:

  1. Tårarna trillar då jag läser idag kära Camilla. Hur kan det bli så hemskt.. Men som du avslutar med: så blir det nog bra till slut. Måste hålla modet, tron och hoppet uppe, för att orka igenom detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är hemskt. Det går inte att föreställa sig vad som händer med en. Tyvärr. Men man får inte sluta hoppas på ett gott slut!

      Radera
  2. Sjukdomen har sannerligen inte invaderat din intelligens! Din text är bästa beviset på det. Än håller du biverkningarna stången och du är på vinnande sidan. Kram/KH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner att min enda styrka är mitt skrivande. Därför vill jag hålla hårt fast vid det och fortsätta skriva, dokumentera, undervisa, roa...

      Radera
  3. Instämmer med skribenterna ovan! Det gör fruktansvärt ont i mitt bröst att läsa om ditt lidande. Har dig med i mina kvällsböner o. en dag skall vi få lyssna till en präst som kan beröra oss djupt med sin predikan! Tro, hopp o. styrka önskar jag dig! / Sångare i Kör för alla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för bönerna! Få se vad prästvirke det blir av mig...

      Radera
  4. Tålamod är det största modet. Det blir du sannerligen medveten om. Du skriver vackert idag. Du målar i ord en skrämmande tavla om hur sjukdomen för krig med dig. I dig. Men jag ser i kanten av slagfältet en väg bort och en solstråle som lyser upp den. Bra att du kan stiga ur din kropp och betrakta dig från utsidan. Hopp och mod önskar Majvor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Majvor! Det är en skrämmande tavla. Men den har likt Juniors foto en regnbåge, ett löfte om att Gud finns med hela tiden. Det litar jag på!

      Radera
  5. Vilken styrka du har som skribent, och så beskrivande, målande om sjukdomen du skriver! Det gör verkligen ont att läsa om hur sjukdomen angriper och förstör.....!
    En vän till mig sa till sin cancersjuka dotter: "Min uppgift är att hålla upp hoppfullheten mitt i hopplösheten." Hoppas du upplever just det också - att du får styrka att hålla kvar hoppet om att det blir bättre en dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Någonstans finns Livgivaren och räcker ut sin hand...

      Radera
    2. Otroligt vad du begåvat ger läsaren en grundlig inblick i din situation! Du kommer att bli en präst med förmåga att trollbinda dina åhörare. Du skriver så vackert, nyanserat. Att du med din svåra sjukdom förmår allt detta är i sig ett under! Jag kan bara inte förstå, och intellektet, det fungerar alldeles utmärkt.
      Du skall må så bra som det bara låter sig göras, Camilla! Kram KR

      Radera
    3. Tack för feedbacken! Det märkliga den här gången var att jag först skrev texten. Sen först hittade jag bilden bland mina bilder. Den var ju som gjord för texten! Järnhanden och den svarta sörjan som kommer ur örat på den uppblåsta tanten... Vem styr egentligen? Inte är det järnhanden!

      Radera