torsdag 30 april 2015

Våren välkomnas varmt


Stelnade ståltanter

Häromdagen då vi bröstsystrar träffades på Cancerföreningen kunde vi konstatera att cellgiftet gjort så att vi alla styvnar bort. Bara vi sitter eller ligger en stund har vi stelnat och har svårigheter med att stiga upp och komma i gång igen. Mitt i eländet kan det kännas skönt att vi är flera som sitter i samma båt.

Värken i kroppen dras vi alla också med. Det handlar både om skelettvärk och muskelvärk. Men då vi träffas och pratar och skrattar är det som om allt skulle lätta för en stund. Det gäller för oss att hitta på saker i vår vardag som ger oss njutning så att vi ska stå ut med oss själva. Om vi bara fokuserar på att vi numera "ståplar" på mattkanter, vinglar och stiger snett sjunker humöret så till den grad så det vore lika bra att lämna liggande.

Konsten att se förbi sitt eget lidande är en konst som man måste öva sig i. Men det går. Tillsammans är vi starka, stelnade ståltanter!

onsdag 29 april 2015

Vägskäl


Böcker, böcker!

Böcker i bokhyllan skapar hemtrevnad tycker Kloker och skruvar gärna ihop flera hyllor vid behov. Men där är hans bokintresse tvärt slut. Förutom sina bilreparationsguider, psalmböcker och Biblar har han två egna böcker: Bilens ABC från år 1980 och Musse Piggs Glada kokbok utkommen år 1976.

Detta betyder att mitt stora intresse för böcker kan jag inte på något sätt dela med min man. Så då jag öppnar bokpaket som jag beställt får jag jubla lite tyst för mig själv. Vad jag saknar bokklubben!


Nu har jag fem olästa böcker framför mig. Jag vet inte om de är bra eller dåliga men jag vill dela med mig av glädjen över att ha öppnat ett efterlängtat bokpaket. För att spara pengar har jag köpt böckerna i pocketform och totalpriset blev 28,10 €. Om det intresserar kan du läsa mera om böckerna via länkarna:

Keller Timothy: Varför ska jag tro på Gud?
http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/varfor-ska-jag-tro-pa-gud-9789186415129
Hybels Bill: Att söka äktheten. Om vikten av att leva trovärdigt.
http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/att-soka-akthetenpkt-9789171959287
Lewis C.S.: Kan man vara kristen?
http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/kan-man-vara-kristen-9789173870757
Ackerman Christer: Chefen och medarbetaren
http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/chefen-och-medarbetaren-tankar-om-personlig-utveckling-och-samspel-pa-arbetsplatsen-9789187391460
Åhman Torsten: Kristen. Vad är det egentligen?
http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/kristen-vad-ar-det-egentligen-9789173871754 
och
http://www.librisforlag.se/kristen-vad-ar-det-egentligen.html

Kroppen minns allt

Vid onkologen finns det två ytterdörrar bredvid varandra. Den högra, som öppnas automatiskt, går till dagavdelningen där man får cytostatika. Den till vänster, som man ska öppna själv, går till strålningen.

Just utanför dörrarna har man samtidigt till höger dagavdelningens pentry. Precis varenda morgon då jag kommer dit får jag kväljningar och känner hur det vänder sig i magen på mig. Jag tänker på hälsodryckerna som brukar finnas i kylskåpet och vet att då jag ser dem i butikshyllan händer samma sak, jag börjar må fruktansvärt illa och kväljs.

Min sånglärare talade alltid om att jag skulle öva upp muskelminnet. Kroppen minns av sig själv då den fått öva tillräckligt många gånger och känslan framkallas utan min medvetna inblandning. Just på trappan till onkologen känner jag konkret hur det känns då cellgiftet sprider sig i kroppen. Ni som fått cellgift vet precis vad jag menar. Ni andra ska vara tacksamma för att ni inte har en aning!

Att kroppen kan minnas och reagera så starkt är överraskande.

tisdag 28 april 2015

Trött familj tackar för stödet


Prästkragar blommar inte av sig själva

Tror att jag alltid kommer att vara både musiker och teolog. Ibland är den ena identiteten starkare och i fokus och en annan gång stiger den andra fram och blir intensivare.

Under hela min sjukdomstid har jag varit övertygad om att jag nu går mot prästyrket. 

Pam! Plötsligt smälls dörren igen framför mig! På målsnöret faller jag än en gång och prästjobbet, som till sista augusti sköts med vikariekrafter, får någon annan än jag ta emot från och med september  sex veckor före höstens prästvigning.

Småningom reser jag mig igen. Men den senaste tiden har jag varit mycket, mycket besviken och ledsen. Jag förstår ju inte vad Gud vill säga till mig! Det blir den femte prästvigningen som jag missar sen jag fick min examen.

Det har blivit att bearbeta besvikelsen och nu är jag faktiskt jättejätteglad att kunna återgå till mitt arbete som kantor. Jag saknar mina arbetskamrater och församlingsborna. Jag saknar kyrkobyggnaden, ja, till och med orgelpallen! 

Och ett har jag lärt mig  ingen prästkrage blommar bara för att den själv vill det så gärna...

Tatuerad

I samband med morgonens strålning fick jag träffa fysikern. Det har tagit tid att få finjusteringen klar. Det kändes tryggt när han förklarade precis vad som händer då jag strålas. Man följer internationella rekommendationer som bygger på grundlig forskning. Strålningen planeras så att hjärtat, lungan och andra närliggande organ ska sparas så långt det är möjligt. Han kände till min oro angående stämbanden och menade att även om de tangeras så ska de inte skadas mera än eventuellt irriteras under behandlingen. Också lungan kommer att ha samma kapacitet som förr då jag ska sjunga.

Fysikern beklagade flera gånger att de måste tatuera dekolletaget för att få exakthet. Ja, vad säger man? Måste man, så måste man. Förfasades ju över att jag skulle få en tatuering av ett uppochnervänt kors... Nej, det skulle bara bli brytningspunkten och se ut som ett födelsemärke ungefär. Vem som nu har ett bläckblått födelsemärke, undrade jag i mitt stilla sinne...

Den lilla tatuerade punkten kommer resten av mitt liv att påminna mig om cancern. Jag mår illa av tanken. Men samtidigt måste man sätta sånt här i rätta proportioner. Hur har koncentrationslägrens judar med sina tatuerade armar mått, månne? Vad har inte de gått igenom som deras nummer påminner dem om? De bär sina öden med sig. Stort. Synligt. För alltid.

Min prick är plötsligt bara som ett födelsemärke. 
Ett blått ett.

måndag 27 april 2015

Nytt fokus


Då barn blir som vuxna

- Kan vi städa? frågar Junior.
- Oj, vet du, jag vet inte om jag orkar, svarar jag.
- Nog orkar du  jag hjälper dig.

Ja, vad säger man då ens femåring, som fullkomligen älskar att städa, erbjuder sin hjälp... Man städar. Så i dag har vi dammsugit, torkat golven och piskat mattorna. Nåja, mattpiskandet delegerade vi åt starkare händer. Nu doftar huset fräscht och Junior har hjälpt till precis som han lovade.

Visst ska barn vara med och städa. Men ibland undrar jag hur mycket ansvar han egentligen tar för mig. Han är en liten pojke som ska vara ett barn som inte ska behöva bry sig om att ta ansvar som en vuxen, för en vuxen. Han måste få leka och vara bekymmerslös så som barn i allmänhet är. Å andra sidan är inte vår situation sådär som i allmänhet och han ska inte föras bakom ljuset, tycker jag.

Det är svårt att veta hur man ska uppfostra barn när en svår sjukdom så påtagligt färgar hela tillvaron. Där blodtrycksmätare och mediciner hör till vardagligheterna, där mamma går omkring och ser ut som en vägkarta på kroppen eftersom tanterna på strålningen ritat med blå tuschpenna.
- Mamma, hur ser vägarna ut i dag? frågar Junior och vill se strecken som ser ut som den målade vägmarkeringen på asfalten. Och jag visar mina vägar.

Vart kommer vägmärkena att ta barnen på sikt? Vilka vägar kommer de att gå och hur kommer cancern att ha påverkat dem och deras utveckling?

Jag vet inte. Men jag funderar ofta.

Vi hedrar veteranerna


Den 30 april 1986 bestämde sig statsrådet för att utse den 27 april till Nationella veterandagen. Motsvarande datum för 70 år sedan, år 1945, upphörde Lapplandskriget och de sista tyska soldaterna gick från Kilpisjärvi över gränsen till den norska sidan.

Först på 1980-talet fick alltså veteranerna den uppskattning de förtjänade och saknade. Det var då som det allmänna krigsmotståndet upphörde och den yngre generationen, samt den i frågan tidigare försiktiga statsmakten, började förstå och uppskatta betydelsen av veteranernas insatser för Finlands självständighet och för det demokratiska samhällssystemet. 

I dag hedrar vi både de manliga och de kvinnliga veteranerna som dog under åren 1939-1945 och de runt 26.000 som fortfarande lever i ett självständigt Finland.

söndag 26 april 2015

Nyfiken på


Då ett ord säger allt

Det finns ord inom våra dialekter som är näst intill omöjliga att översätta till högsvenska så att de motsvarar exakt detsamma. 

Ta t.ex. 
att ha lejdon (att vara utled på så gott som allt och alla)
att vara limin/lemen/lemin (att ha muskelvärk efter fysisk ansträngning). 

Eftersom Junior växer upp med både högsvenska och dialekt så kan det ibland bli alldeles mitt i prick.

- Det var verkligen dåligt med bilder i den här boken, sa jag.
- Assit! 

Mässa för småfolk som tv-gudstjänst

Om du sjunger i någon av Klokers eller mina körer kan du veta att vi siktar på att sjunga Anna Erikssons Mässa för småfolk i repris i höst, då jag förhoppningsvis är tillbaka i tjänst. Och vi ska inte sjunga den i tv... 

Men missade du dagens tv-gudstjänst på Yle Fem/Svt2? Från Frykeruds kyrka sändes nämligen just Mässa för småfolk. Den kommer i repris i natt (Svt2 kl. 0.10 finsk tid) men du kan också se den på din dator här: 
http://www.svt.se/gudstjanst/se-program/tabla/

MED huvudet på skaft


Uppmuntran


lördag 25 april 2015

Andakt


Alla dessa om

Vissa dagar fastnar jag i ångestladdade funderingar. Det handlar om alla dessa om. Om jag blir frisk, om jag blir präst, om jag överhuvudtaget har en framtid på jorden, i himlen? Det är som ni ser inga små frågor direkt. 

Tankarna har jag bollat med nära vänner. Ingen av oss har några svar. Hur kan vi veta om den väg vi tänkt oss är densamma som Gud tänkt sig? Och vad har han tänkt sig?

Dörrar stängs för mig, den ena efter den andra. Ångesten kramar mitt hjärta så hårt att jag kan känna hur det kämpar för att kunna slå slag efter slag. Har börjat tro att ångest egentligen är livsvilja. Jag vill inte ge upp  därför känner jag ångest. Man lever ända tills man dör! Jag vägrar leva halvdöd!

I min trasiga kropp finns en styrka som gör att jag rätar på ryggen och hör mig själv säga till Gud: "Vi gör som Du tycker! Bara Du tycker någonting och inte svarar mig med tystnad. Varför stängs dörrarna? Vilka gluggar öppnar Du istället, månntro?

Huvudlöst!

Var och varannan morgon sitter den där och hackar utanför fönstret till sovrummet. Det går väl an då man ändå ska upp, men en sällsynt sovmorgon... 

Arg som ett bi flög jag upp och hann få ett suddigt huvudlöst bevis på väckarklockan, innan den i sin tur flög sin kos.

fredag 24 april 2015

Roligt med rutorna

Har fantiserat med virknålen i handen. Tänkte att rutorna kunde bli överdrag till en avlång dyna. 

Virkade från avigsidan ihop några så att det gula nu påminner om stickat mossmönster. Jätteroligt! Fortsättning följer.

God GrannGlädje


Högläsningens förtrollande verkan

Eftersom jag ivrar för högläsning så vill jag gång på gång påminna er om vilka vinster man får då man läser högt för ett barn. Högläsningen är nyckeln till mycket gott.

Att läsa högt är viktigt, det är roligt och det är härligt! Barnets språkliga utveckling, koncentrationsförmåga, fantasi och inlevelseförmåga stimuleras. Men högläsningens förtjänster är så många fler än så. Genom hjärnan och hjärtat knyts barn och vuxna an till varandra i takt med att de delar ord, bilder, idéer, åsikter, rytmer, rim, smärta, tröst, förhoppningar, fasor och alla stora livsfrågor. De blir som ett hemligt sällskap knutet till böckerna som de delat.

Längtan efter att själv kunna läsa tänds hos ett barn av de känslomässiga gnistor som uppstår mellan ett barn, en bok och en vuxen som läser högt. Samspelet mellan dess tre är avgörande, men, högläsningen får inte bli något som vi som vuxna ser som ett måste. Det ska vara lustfyllt så till den milda grad så att man riktigt längtar efter de gemensamma läsestunderna då man myser och skrattar nära varandra under filten.

Hos oss läser vi natisaga på kvällen och ofta tar vi en läsestund också på dagen om det är möjligt. Under det senaste året har vi läst främst bokserier. Det har tilltalat både Junior och mig eftersom vi då blivit riktigt bekanta med karaktärerna, miljön och tidsepoken. Tove Janssons 9 Muminböcker och Marie Louise Rudolfssons 19 böcker om russfölet Vitnos är genomlästa. Just nu håller vi på med Gösta Knutssons bokserie om Pelle Svanslös

Barn lär sig lätt författarnamn om man bara ids berätta vem som skrivit boken. Våra tre bokserier är skrivna av författare vars efternamn sluta på -sson: Jan-sson, Rudolf-sson och Knut-sson. Sen har man världens bästa saga att berätta tillsammans om dessa tre. 

Det var en gång tre vänner som hette Jan, Rudolf och Knut...

Liv


torsdag 23 april 2015

Broilern Törnrosa

På onkologens cellgiftsida kunde jag vara fem timmar och personalen hade tid att prata medan de pysslade på med giftpåsarna. På strålningen kommer vi in, strålas och en kvart senare går vi ut igen. Folk kommer och går i en strid ström. Unga, gamla, med hår, utan hår. Vi nickar åt varandra men det finns ingen tid för samtal. Vi är som grillade broiler på löpande band. 

Då kan det vara skönt med någon som frågar: "Hur har behandlingen gått hittills?" Den unga skötaren har för andra gången haft mig i skiktröntgen eftersom hela planeringen måste göras på nytt pga att det inte lyckas med justeringarna. Jag förklarar att jag är riktigt trött och får veta att det är den vanligaste biverkningen. Alla reagerar individuellt men eftersom jag haft tuffa turer med cytostatikan och en galloperation så är det inte konstigt att det nu inte blir krafter över. Det känns skönt att veta att jag är helt "normal" i det hänseendet.



Hemma igen i morse drack jag en stor kopp kaffe och slocknade tvärt i solen på soffan. Flera timmar senare gick det att vakna igen. Får så lov att acceptera att jag kommer att sova mig igenom våren i år. 

Mormorsruta utav ren envishet

Förverkligade gårdagens funderingar och här kan ni se min första (och enda) mormorsruta. Ska virka några till så får vi se vad som växer fram vartefter. 

Naturligtvis värker fingrarna i dag  men det är det värt! De värker ju hursomhelst så lite till har ingen betydelse så länge virkningen är humörshöjande.

Nyvaknad


onsdag 22 april 2015

Blomstra frisk för Herren Gud


Gubbarnas svek

Nu i valtider har det varit mycket tal om att väljarna svikit vissa riksdagskandidater. För mig handlar det om att mina köpta försvarare, som jag betalade med mitt hår, har svikit mig. Jag tänker alltså på gubbarna som ska mota bacillerna i grind så att jag inte drar på mig infektioner... Fick i dag veta att exakt tvåhundra av dem har lämnat byggnaden. 200! Tillbaka till hemmaisoleringen med tungt hjärta.

Lealösa dagar

Den skrivlediga tiden har gått åt till anpassning av den nya vårdsituationen dvs strålningen. Den sker i ottan eftersom vi som har nära till sjukhuset får de första tiderna. Fördelen är att jag får undan hela "hoiton" både före rusningstrafiken och medan det ännu finns parkeringsplatser utanför onkologen. Och så känner jag ju mig lite viktig då jag också har någonting att stiga upp för... Tacka vet jag att det är ljust, snöfritt och kort väg till sjukhuset!

I morse fick jag dos 4/33 och fortfarande justeras allt petnoga så att lungans kant ska klara sig även då jag andas. Strålning handlar om att apparaten ska stråla exakt på millimetern på rätt ställe. 

Och biverkningar? Strålningsstället värker och tröttheten gör mig totalt lealös. Skulle man inte bli trött lite vartefter? Med lätthet sover jag nu 14 timmar i sträck och vilar däremellan! Kan lova att det känns väldigt långt till den fjärde juni då jag får min sista strålningsdos. 

I övrigt har jag varit mycket ute i friska luften och på gården har jag haft kameran nära till hands och passat på att fota då ljuset varit extra spännande. Fotograferandet blandar bort mina tankar och stimulerar mitt stora behova av att vara kreativ. 

Skulle också känna för att öva in nya sånger och lägga upp en sticksöm. Sjungandet skulle behövas för att öva upp musklerna igen och med handarbetet skulle jag för mig själv kunna bevisa att jag vägrar låta skelettvärken i fingrarna begränsa mitt jag och mina möjligheter till att skapa nytt!

Camilla predikar igen - välkomna!


torsdag 16 april 2015

Är det tillåtet?

Fick häromdan frågan om en blivande präst får skriva om vad som helst. 

Nej, jag får inte skriva om vad som helst. Och det är inte mycket som slinker ur mig i förbifarten då jag skriver  jag tänker noga efter. För det mesta mycket noga. Dessutom har jag hjälp av en liten panel som hjälper mig då mina texter är gränsfall. Jag räknar inte med att alla ska tycka om allt. Men som Mittemellan sa: "Din blogg är bra. Alla behöver inte tycka om allt men eftersom den är så omväxlande så kan alla tycka om nånting." 

Teologiska fel rättas fort som blixten eftersom en expert inom teologi dagligen följer min blogg mycket noggrant. Jag är ju trots allt novis på området och vill försäkra mig om att jag inte far fram med osanningar. 

En läsare aktualiserade frågan ovan efter inlägget Ja, jag villJag vägde varje ord och tycker själv att texten är kärleksfull och äkta. Äktenskapet är ingen dans på rosor och jag ville visa att vi verkligen gläds över att det finns hopp för kärleken också efter en livskris som heter duga.

Vers på vägen I


Vill du dela mina tankar?
Kanske det. Vilka tankar menar du?
Alla tankar.
Alla?
Mm. Alla. Om du vill.
Vill och vill, men förstår jag dig?
Kanske, kanske inte.
Mm. Kanske i morgon.


Jag är den glade vandraren


Strålningen och tecknet

Så har jag fått den första strålningen och har 32 kvar. På en brits fick jag ligga med armarna över huvudet och titta på nio naturbilder som var klistrade i taket. Under dem fanns ännu en tionde bild föreställande en flock zebror. Den tyckte jag bäst om eftersom den påminde mig om alla de ränder som aldrig går ur en fastän man är sjuk.

Tre sköterskor ställde och styrde med både mig och apparaten och sen öppnades och stängdes en lucka flera gånger och olika slags ljud avlöste varandra. Det tog en dryg kvart så var det över. Sköterskan bad mig att inte gnugga bort de tuschmärken som hon ritat på huden. - Vi förstärker dem varje dag så att vi genast vet exakt var vi ska stråla, förklarade hon.

I omklädningsrummet hajade jag till då jag såg mig själv i spegeln. Precis i halsöppningen såg jag ett uppochnervänt kors. Tror inte att sköterskan var medveten om att hon på en blivande prästs bröst hade ritat symbolen för Satan. Tanken slog mig att tecknet kanske var just – ett tecken! Djävulstecknet på bröstet kan ses som en tillfällig påminnelse om vilka val jag har. Kristi kors har jag valt som min väg, min symbol. Korsets tecken som tecknades över min panna och mitt bröst då jag döptes kan varken duschstrålar eller behandlingsstrålar ta ifrån mig. De är tecknade i himlen för evig tid. 

Hur är det med dig? Vilken väg är det kors svängt som du vill bära med dig in i evigheten? Vilket tecken vill du ha tecknat på ditt bröst?

Trött på ensamheten



Vill du hålla mig sällskap?
Vill du berika mina minuter?
Låt mig få närma dig
varsamt, varsamt.
Jag vill inte längre
hålla mitt sällskap själv.

onsdag 15 april 2015

Bakslag igen

Det blir ingen bild av min stylade frisyr. En av sprutans biverkningar är håravfall och hårstråna faller nu som virvlande höstlöv. 

Många nya gubbar

Ja, ja, ja! De 18 gubbarna har fått sällskap och nu har jag sammanlagt 357 i mitt livgarde. Det betyder att sprutan gjort sitt. Biverkningarna har också avtagit så pass att jag nu klarar mig utan värkmedicin. Har varit i kontakt med strålningssidan på onkologen och jag är välkommen att påbörja behandlingen i morgon. 

tisdag 14 april 2015

Stegvis

Just nu är jag glad över att jag är så envis av mig. Utan envisheten skulle jag antagligen lämna ligga i sängen. Är fruktansvärt stolt över dagens bedrift: har gått fem lyktstolpar fram och tillbaka – utan rullator! 

Dessutom har jag, för första gången sen jag tappade håret, använt frisyrgelé. Om jag tar på mig glasögonen och står blickstilla framför spegeln så kan jag se en svag lutning på hårstråna – till vänster...

Upphängd och nersläppt


måndag 13 april 2015

Ett långt dygn

Har hunnit vara tre timmar
på sjukhuset.
Just nu är jag hemma.
Har fått bukt på smärtorna med hjälp av starka värkmediciner. På eftermiddagen kunde jag knappt gå eftersom musklerna värkte så förskräckligt. Bröstsmärtan som är en vanlig biverkning har jag aldrig haft förr. Trodde att jag skulle pulsera sönder!

På ett dygn har det alltså hänt rätt mycket. - Men ska det aldrig ta slut? funderade mamma i telefonen. 

Vi får väl se.

Fångad eller hjälpt?


Nya biverkningar - förstås!

Sprutan för med sig en lång lista av biverkningar och min vana trogen prickar jag dem med största noggrannhet. Ringde onkologen och fick svaret att jag ska söka mig till akuten om det blir för obehagligt. Ska försöka sova en stund och se om läget förbättras eller försämras.

Då gubbarna tröttnar och försvinner

Föreställ er en person omringad av försvarare. En frisk person har 210-650 försvarare som motar bort alla baciller. För att en cancersjuk ska kunna ta emot cellgift behöver hen ha minst 150 för att klara av invasionen. Då jag var intagen på onkavdelningen i nyårshelgen sattes jag och mina 38 försvarare i isoleringsrum. I natt visade det sig att jag har ynka 18 kvar. Dessa ska stå emot det enorma tryck av flunsor, magsjukor och andra basiluskor som härjar där ute.

Eftersom cellgiftet skadat min kropps förmåga att förse mig med ett ordentligt livgarde så måste jag i natt på akuten få köpt arbetskraft. En spruta i magen ska förvandlas till ett gäng nya livräddare. Till all lycka visade det sig att de stackars slutkörda 18 gubbarna som är kvar, har  mot alla odds  lyckats stävja alla försök till invadering och jag är i det hänseendet frisk dvs fri från infektioner. Bra jobbat! Nu får ni hjälp.

Ja-a. He-e mangleijs.

Inget immunförsvar alls

Efter tre timmar i isoleringsrum på akuten är jag hemma igen. Den misstänkta bältrosen kunde avskrivas eftersom infektionsvärdena är bra. Utslagen behandlas med antihistamin och kortison. Vad de är och varför jag fått dem är det ingen som vet.

Det som oroar är att mitt immunförsvar kollapsat totalt. Inte undra på att jag varit så trött de senaste dagarna. Eftersom jag inte har feber tog de inte in mig på onkologen. Men fick en av de där "dyra" sprutorna som ska höja värdet på neutrofilerna. Nya prover tas på onsdag. Nu måste jag sova.

söndag 12 april 2015

Nya problem - akuten nästa

Hela kroppen är plötsligt full av utslag. Ringde sjukhuset och de vill att jag kommer in till akuten. Får återkomma.

Ja, jag vill

I det trånga köket snuddade han vid henne, sådär som i förbifarten. Hon kände hans värme. Han gjorde det igen och igen. Snuddade.

Länge iakttog han henne. Hon kände det på sig där de jobbade sida vid sida. Slutligen vände hon sig mot honom. Hans ömma blick höll fast hennes. Han såg på henne just som en man ser på sin kvinna. Ordlöst förnyade de sina löften. Där och då lovade de att hitta varandra igen, som före. 

Han snuddade vid henne, sådär som i förbifarten. Löftesrikt.

Den uppståndne visar sig

När solen gick upp stod Jesus inne på stranden, men de kände inte igen honom.
- God morgon! hälsade han. Fick ni något till frukost?
- Nej, inget!
- Kasta ut nätet på höger sida, så får ni se.
     När det gick upp för Petrus att det var Mästaren drog han på sig lite kläder, för han arbetade halvnaken, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna styrde in mot land, för de var inte långt ute, bara ett hundratal meter, och tog nätet med fisken på släp. När de hade kommit ur båten fick de se en eld där fisk och bröd låg på glöden.
     - Ta upp lite av fisken som ni fångade, sa Jesus.
     Simon Petrus hjälpte dem att dra upp nätet på stranden  153 stora fiskar! Och ändå höll nätet.
     - Frukosten är serverad, sa Jesus.
     Inte en enda av lärjungarna tordes fråga vem han var. De förstod att det var Mästaren.
     Sedan tog Jesus brödet och gav dem, och likadant med fisken. Det var tredje gången som Jesus visade sig levande för lärjungarna sedan han hade uppstått från de döda. 

Joh 21:4-14 ur The Message av E. Peterson 
svensk övers. F. Larsson

lördag 11 april 2015

Förvandlingen


Bloggens betydelse

Med tanke på mitt förra inlägg så måste jag bara spinna lite vidare. Hur skulle mitt liv se ut utan bloggen? Hur borta, trött och sjuk jag än har varit har jag vägrat släppa taget om bloggen, livlinan. Den har gett mig orsak att stiga upp, att anstränga mig och att hålla fast vid orden. Bloggen har hållit mig kvar socialt och underlättat kontakten med släktingar och vänner. Jag har kunnat utnyttja situationen och informera om hur cancer påverkar inte bara den sjuka utan hela familjen.

Tack vare bloggen har jag skrivit dagbok under hela sjukdomstiden. Jag har bearbetat erfarenheter och känslor vartefter. Jag har fått fundera på mitt blivande yrke, på trosfrågor och på mitt eget ställningstagande. Jag har blivit modigare och lärt mig att ta ansvar för konsekvenserna av åsikterna.

Men framför allt har jag kommit nära alla er som läser. Ni är många, många som jag inte ens känner. Men för mig är ni alla viktiga och har "ansikten" ändå. Ni sporrar mig att uttrycka mig i ord, ni inspirerar mig att utvecklas som skribent för jag går ju verkligen en teologiutbildning som heter duga med tanke på själavård, empati och insikt.

Som ett extra plus betyder bloggen att min familj har det lättare där ute. Rykten slipper vi eftersom ni får all information direkt från mig. Alla som läser är uppdaterade och kan förhoppningsvis istället ge mina nära och kära det stöd och den omtanke som de i sin tur behöver. Jag ville att min mamma skulle skriva ett inlägg så att ni skulle bli medvetna om att också mina föräldrar och syskon med familjer går igenom en kris. Alla vet vi nu att livet är skört och att vem som helst av oss kan drabbas av en livshotande sjukdom.

Tack vare bloggen har jag också orsak att fotografera, något som ger mig avkoppling och inspiration. Många gånger då orden känns långt borta har jag kunnat uttrycka mig genom mina bilder. Och Bibeln är alltid min allra största inspirationskälla! 

Tack för att ni läser! Tack för alla förböner! Tack för att ni finns för mig och ger mig kraft att söka er varje dag, även de dagar då jag egentligen inte orkar. Vägen till präst blev allt annat än vad jag tänkt mig. Men att Herrens vägar kan gå i kringelkrokar tror jag att vi alla har lärt oss. Huvudsaken är ju ändå att vi känner att Skaparen går bredvid, stöder och bär tills vi nått målet!

Starka vänskapsband

Ringde min bröstsyster i går. Hon är steget före mig och har avslutat sina behandlingar. Det är så skönt att ha henne att ringa till, hon som vet exakt vad jag går igenom. Vi skrattar gott åt de egenheter som vi fått sen vi insjuknat och som vi egentligen skäms över att berätta för andra.

Just nu behöver vi ha helt blanka sidor i våra kalendrar. Har vi ett läkarbesök eller ett ärende till apoteket så är den veckan förstörd! Bara tanken på att ta sig ut och uträtta något tar så på krafterna att vi är alldeles uppgivna flera dagar före och tar igen oss flera dagar efteråt. Detta är ju förkrossande för oss! Hur ska vi kunna fylla våra dagar med arbetsuppgifter inom en rätt kort framtid?

Trögheten är skamfull. Vi skäms över att inte vara hurtiga, över att inte orka vara sociala, inte orka dammsuga, inte orka laga den mat vi brukar... Bara tanken på att behöva vara som förr gör att vi kryper under täcket och vill försvinna. Vi skäms över att vi är så "lata".

Men det är så här som cancern fungerar. Den sopar slätt. All energi, all företagsamhet, alla initiativ  allt tar den! Kvar lämnas vi som urvridna trasor på golvet. Där ligger vi sen och ser på dammtussarnas dans mellan stolsbenen.

Det är inte fråga om att inte vilja. Vi vill! Men vi kan inte! Kroppen lyder inte. Huvudet lyder inte! I butiken står jag och funderar var jag ska hitta det där vita som man lägger bär och frukt i och som pojkarna tycker så mycket om. Kan inte minnas vad det är. Vet därför inte i vilken disk jag ska söka. Går runt och tittar igenom hyllorna i hopp om att känna igen det där som jag ska ha. Hittar grynost och vet att det är någonting i den stilen. Söker vidare. Till slut hittar jag kvarken...

Det är en stor tröst att ha bröstsystrar som förstår exakt vad som händer med mig. Som skrattar och säger att det är precis just så som det är. Då kan jag slappna av och känna att jag trots allt är "normal". Normal för att just repa mig från en tuff cellgiftsbehandling. Det går inte att jämföra sitt nuvarande jag med det gamla jaget. Då förblir man nog liggande. Varje litet framsteg är gott nog. En dag är vi förhoppningsvis tillbaka på raden igen. Vi som aldrig själva valde att stiga åt sidan och förändras så totalt.

fredag 10 april 2015

Karar


- Får jag viska nånting i ditt öra, säger jag åt Junior då vi myser under filten.
- Mm.
- Tycker om dig...
- Äh! Det var väl ingen överraskning!

Kraftlös men inspirerad

Har sovit, sovit och sovit. Läkaren frågade om jag orkar med hushållsarbete och jag sa ja. Insåg att jag tänjde på sanningen. Visst hjälptes vi åt i går Kloker och jag för att få bukt på dammet. Likväl betalar jag i dag för den ansträngningen.

Men bokhyllan börjar ta sig. Snart har jag alla böcker som en präst behöver på ett och samma ställe. Det är Biblar i olika översättningar och på olika språk, uppslagsverk, handledningar i predikokonst, själavård, andaktsböcker, diktböcker, kristendomshistoria, bekännelseböcker, Katekeser, bibelkommentarer, böcker om bibliska personer, lexikon, fotoböcker, kartböcker och hur många små Nya Testamenten som helst...

Varje dag bläddrar jag i och tummar på mina böcker. Lär mig lite här och lite där. Försöker vänja mig vid att hantera det material som jag ska jobba med. Precis som jag som musiker går igenom noter och övar så förbereder jag mig nu genom att läsa och skriva. Det är en omställning men jag tror att bytet av yrke kommer att gå naturligt. Jag fortsätter ju att jobba för samma mål  att sänka tröskeln till kyrkan så att alla ska känna sig välkomna. He e bara ti komm!

Limerickus dansus vildus

En kvinna i Vasa med cancer, 
vet att någon ibland ger flera chanser.
Med sitt liv i Guds hand,
ja, det händer ibland,
att hon tackar med skratt och vilda danser.


torsdag 9 april 2015

Levande stenar

Bevara mig som din ögonsten,
göm mig i dina vingars skugga...


Ps 17:8

Trångt om saligheten


Jag, jag, jag

Vårt samhälle är ingen vän av Guds nåd. Det är inte många som applåderar om man besluter sig för att börja leva ut sin kristna tro. Inte är någon direkt fientligt inställd men man kan känna av en blandning av förvånat ogillande och en viss likgiltighet.

Eftersom världen är föränderlig har varje generation att ta itu med den i ny form. I dag kan man fortfarande bli intresserad av den kristna tron men uthålligheten att utforska den saknas ofta. Till en början är entusiasmen kanske stor men det hela präglas av ett slags turisttänkande. Vi engagerar oss bara i vissa utvalda tillställningar eller under vissa stora kyrkliga högtider. Det finns en enorm marknad för allehanda "religiösa" och andliga upplevelser eftersom vi vill få kickar som tillfälligt lyser upp vår tillvaro.

Människan är stressad, rastlös, otålig och allt utgår från henne själv. Hon vill se snabba resultat, söker genvägar och vill bara se turistresans höjdpunkter. Men som präst vill jag inte vara någon turistguide utan vill peka på en trohet mot resans mål. Därför hamnar jag att gå emot strömmen. Som kristna behöver vi utbildas, vi behöver vara lärlingar så att vi blir skickliga i tron. Sånt tar tid och prövar tålamodet.

Vår värld är vårt tillfälliga hem och vi är pilgrimer som lever våra liv på vandring till Gud. Men hur ska vi hitta målet? Jesus svarar oss: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh 14:6)

Då cancer blir för naturligt

Det finns cancersjuka som inte vill prata om sin sjukdom. Inte ens med sina nära och kära ventilerar de sina tankar och känslor. Så finns det vi som inte gör annat än pratar cancer som om det vore lika naturligt som att fundera på vad vi ska äta till middag.

Då man är fem år och van vid dessa öppna diskussioner kan det bli lite överraskande då man kommer till dagis undantagsvis med sin mamma som ingen sett sen julfesten. 

- Se på mammas huvud, hon har fått hår, säger Junior ivrigt och pekar på mig.
Hans kompisar ser på mitt huvud men säger ingenting. Junior förklarar vidare.
- Hon hade ju inget hår förr. Det faller av då man får cellgift.
Kompisarna ser ut som fågelholkar och Junior förstår inte varför de inte förstår.
- Min mamma har bröstcancer.
Större, tysta fågelholkar. Junior ger upp.

onsdag 8 april 2015

När det stormar

Var god mot mig, Gud  nu genast!
Jag flyr för livet till dig.
Under dina vingar gömmer jag mig
tills stormen har bedarrat.

Ps 57:2



ur The Message av E. Peterson 
svensk övers. F. Larsson

Snart strålar Camilla

Det blev ett långt onkologbesök. Först fick vi tala med läkaren som noggrant berättade vad jag har framför mig och sedan togs provbilder så att de kan planera min behandling i detalj.

Det blir 25 gånger strålning av bröstet så att också lymfkörtlarna under nyckelbenet behandlas. Tyvärr ligger stämbanden nära gränsen och mot slutet kan rösten påverkas. Detta ska vara övergående och det hoppas jag verkligen att det är! Det är inte slut med 25 ggr. Det följer 8 gånger till, riktat exakt där jag blivit opererad dvs där ärren finns. Den 4 juni är den sista dagen. Strålande! 

Själva strålningen tar ett par minuter och gör inte ont. Huden kan brännas sönder men håret på huvudet får jag behålla. Till en början går allt som på räls men vartefter kommer jag att bli tröttare och tröttare. Mot midsommar borde vändningen komma och jag piggnar till igen. Men jag ska räkna med åtminstone ett års återhämtning efter avslutad behandling. 

Tror att det är först nu som det börjar sjunka in att jag är cancersjuk. Vägen till ett "normalt" liv är lång. Betydligt längre än jag riktigt förstod.

Grattis Susan 40 år!


tisdag 7 april 2015

Nytt skede tar vid

Livet längs cancervägen går vidare. I morgon ska jag träffa läkaren på strålningssidan och får då veta mera vad jag har att vänta. Känns alltid lite olustigt och skrämmande då man ska börja med nya rutiner och behandlingar. Kloker kommer med mig och då är jag nog tryggare.

Detta med trygghet är ingen självklarhet i min situation. Tycker att jag blir otryggare för varje vecka som går. Antagligen är alla mina krafter bortblåsta och då man är svag är man också otrygg.


Tankarna går allt som oftast till Katja, änglasköterskan på uppvakningen. Hon skrev att hon var glad över att få feedback. "Vi gör vårt jobb så bra vi kan men det är ingen som säger något, vi får så gott som aldrig någon respons överhuvudtaget." 

Tänker på hur jag själv ofta blir bekräftad då jag sjunger, hur glad jag blir över att veta att det jag jobbar med går hem. Som sjuksköterska skulle jag verkligen vilja höra att jobbet jag utför är värdefullt  för det är det!

Inlägget om änglasköterskan är det näst mest lästa av alla mina 935. 
Har ni missat det finns det här: 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/02/anglaskoterskan.html

Slaka

Påsken tog musten ur oss alla. Kloker har den senaste veckan varit mest borta på jobb medan Junior och jag försökt klara oss på egen hand. Jag är mycket trött. Mina värden har varit som lägst i helgen och fortfarande känner jag att jag är på bottnen. Men så har det inte gått ens två veckor sedan jag fick cellgift. Med FEC stiger värdena långsamt och det betyder att jag igen en gång är oerhört infektionskänslig och ska undvika folksamlingar. Junior hade stegring i går och får jag 38 graders feber är det akuten och isolering som gäller. Vi balanserar tillsvidare. Sånt blir man också trött av.

Tycker att jag firat påsk otroligt intensivt fast jag bara varit på en enda passionandakt live. Tv-gudstjänsterna kom ju mig nära eftersom jag kan varenda vrå i Korsholms kyrka och känner kyrkdoften i näsan då jag ser bilder därifrån. Så fick jag och Junior dessutom fira påsk med hela halva släkten på samma gång.
- Men varför vinkade inte Fredrik åt mig? undrade Junior då kameran svepte över kören. Inte heller moffa vinkade. Mommo däremot såg rakt på honom och då var han nöjd. Hon hade i alla fall sett honom!
- Vad tror du de ska sjunga för påsksånger nu då Jesus har uppstått? frågade jag och väntade nog inte det blixtsnabba högt sjungna svaret:
- Ja, må han leva, ja må han leva...

måndag 6 april 2015

Det ska börjas i tid


Minns det som i går. 

Hade sett att alla vuxna sjöng från noter så jag tog en liten sångbok i handen fastän jag inte kunde läsa. För på foto var det viktigt att det skulle det se ut att vara "på riktigt". 

Och uppträder man ska man ha halsband...

Om ETT ENDA liv kan räddas...


Förhållandet till brösten

Kvinnor. Föreställ er att ni ser ut som vanligt. Följande dag är det vänstra bröstet  borta. Där det funnits finns istället ett långt, buckligt och rött ärr. Den där slappa fläskbiten under armen på lite rundare kvinnor blir plötsligt synlig. I cancerkretsar kallas denna överskottshud för "rävöra".

Män. Ena dagen har ni vid er sida en kvinna med två bröst. Följande dag är det ena borta. Vad betyder det egentligen för en man?

Vad ska man göra? Acceptera situationen? Låta läkarna göra en bröstrekonstruktion? Operera bort det andra också? Använda protes?

I dag opererar man i första hand bort enbart tumören, men med en ordentlig marginal. Kirurgen skär på högt. Faktiskt. Den som avgör om man behöver ta bort mera är patologen. En kvinna som förlorat hela bröstet kan få ett nytt konstruerat av andra delar från den egna kroppen t.ex. tar man fett från magen och bygger nytt av ryggmuskeln. Operationen är stor, tuff och riskfylld. Det behövs rehabilitering eftersom bröstmuskulaturen är försvagad. Man kan lämna med domningar och svaghet i armen. Ansträngande fysiska aktiviteter är inte längre någon självklarhet.

Kanske vill man ta bort det andra bröstet också. Orsakerna brukar vara två: för att inte få bröstcancer igen (ingen garanti, man kan få bröstcancer även om båda brösten är borta) eller man vill helt enkelt vara likadan på båda sidorna, dels av estetiska skäl, dels för att inte bli snedbelastad. Hos oss sitter det hårt åt att få det andra friska bröstet bortopererat. "Det blir för dyrt för samhället", säger kirurgen. Detta även om man föreslår att man istället är helt platt och avstår från rekonstruktionen som man automatiskt får om man så önskar. 

Man kan välja att ha ett lösbröst (brukar finnas reklam för dem i Kyrkpressen!) för att det på utsidan ska se ut som om "ingenting har hänt". Man tvättar det och sköter om det  likväl är det en protes.

En kvinna med enbart ett bröst kan sörja det förlorade och undra vart det blev lagt  i roskis? Där med de andra kvinnornas? Kanske är man arg på bröstet eller känner lättnad över att det "elaka" bröstet är borta för gott. Många saknar det.

Det är inte bara "sådär" att förlora en kroppsdel. För en kvinna är brösten en viktig del av den kvinnliga identiteten, viktiga för utseendet och för hennes känsla av att vara attraktiv. Kanske har hon ammat sina barn och därmed även fått en urmoderlig känsla för dem. Brösten.

Då bröstet/n är borta  är hon samma kvinna ändå?

söndag 5 april 2015

Försvagade grundbehov

I min trötta cancerkropp känner jag inte av människans grundbehov på samma sätt som tidigare. Låt mig förklara.

Vi har långt samma grundbehov även om de är individuella. Vi behöver mat och dryck, vi behöver sova för att orka och känsel för att känna vällust och smärta. Hela cancerprocessen med den mentala och medicinska påfrestningen försvagar grundbehoven i olika grad. 
Att vara lamslagen av cellgift
är inte detsamma som att vara sömnig.

Ta exempelvis sömn. Min kropp är trött men jag blir inte sömnig, jag får inga impulser som får mig att gäspa. 

Hela dagen kan jag vara utan mat och dryck. Hungerskänslorna är så svaga att jag inte reagerar på dem. Jag vet ju att jag ska äta men känner det inte i kroppen utan äter enligt vad klockan visar. Ätandet är just nu totalt ointressant och jag är inte sugen på varken sött eller salt. 

Ibland undrar jag hur sjuk jag egentligen är eftersom också smärtgränsen är borta. Dessutom gråter jag mycket sällan eftersom jag inte rörs lika lätt inombords som tidigare. Men konstigt nog har jag lätt för att skratta och har så gott som hela sjukdomstiden varit på riktigt bra humör (undantaget mina medicinorkaner och sjukhusutsparkningen).

Det här är bara några exempel på försvagade signaler. Jag vill ju tro att psyket fokuserar helt på bearbetning och att impulserna återkommer då jag kommer ur krisen. Fysiskt är det självklart att cellgiftet förstört inte bara cancerceller utan också ovanligt mycket av sånt som jag borde ha fått behålla.

Då jag börjar jobba igen kan jag inte ha för stora krav på mig att jag ska fungera som tidigare. Utmaningen blir därför att hitta meningsfullt arbete med de resurser jag har, för att undvika utmattningssyndrom i framtiden.

Skolan jag går i är rätt krävande.