söndag 31 maj 2015

Blandade helgkänslor

Studentdagen är över även om examensfester pågår hela helgen. Gårdagen bjöd på idel solsken men i dag byter regnet och solen ständigt plats med varandra. Sådan är vår nordiska sommar  man kan aldrig veta på förhand.

Det är mycket annat vi inte heller kan veta på förhand. Någon har fått fira skolavslutning utan sin mamma eller pappa, någon utan sitt syskon, sitt barn. En hel skola kan sörja en elev som just förolyckats, för många rivs gamla sår upp då skilsmässofamiljer ska försöka jämka.

De vita mössorna, avslutningarna med idel festklädda elever, glada lärare och föräldrar med kameror och stolta miner  allt ska vara perfekt då det är fest. Men om det inte är så? Om man är ledsen, ensam, ångestfull, slutkörd, vilsen, irriterad, arg, besviken? 

Vi ställer höga förväntningar på oss själva och på varandra. Gud finns nära också i förberedelser, i sorg och i saknad. Det kunde dessutom gå med lite mindre. Vi behöver inte driva igenom alla våra idéer på en och samma gång. 

Att vara är något av det svåraste som finns. Likt spända fiolsträngar håsarbåsar vi runt och faller ihop som urvridna trasor så fort vi sparkat av oss festskorna. Det kommer en dag också efter studenten, efter festen, efter larmet. Här fångar Gud påpassligt upp dig. Likt trapetskonstnärens skyddsnät fångar han dig i fallet. Men landar du i nätet eller faller du bredvid, rakt i den hårda marken? 
Fri är din vilja, fritt ditt val. 

I dag är jag uppfångad i skyddsnätet och kommer att stanna här hela dagen. Festskorna står kvar där jag lämnade dem i går. 
Men i tanken går jag på studentfest!

Sommarlov!


lördag 30 maj 2015

Dagens frisyr


Förlovningskuddkalas

Nej, jag gjorde inte alls som jag hade planerat utan åkte med till förlovningsfesten. Vad det var roligt att komma ut bland folk

Har under några dagar virkat två dynor åt Pernilla och Trey. De sista trådarna nästade jag strax innan vi for för det blev lite tajt att hinna få dem färdiga. 

Kuddarna har en enda stor mormorsruta på ena sidan och den andra är röd/gul. Nu är det bara att låta dem pryda soffan och välja dagens framsida.



Vilken underbar dag det blev! 
Det var så enkelt att umgås eftersom ni, 
släktingar och vänner, 
läser bloggen och vet var jag står och hur jag mår. 
TACK för alla goda och glada samtal!


fredag 29 maj 2015

Rebecca funderar


“Livet blir inte alla gånger som man planerat och gjort upp på förhand” skrev Camilla för ett tag sedan i inlägget “Lite hum”. Det är en insikt som jag har stött på många gånger i livet, inte minst i mina tre gymnasieår. 

Jag är Camillas fadderflicka Rebecca. Det är jag som ställer till med fest i helgen. Efter tre omtumlande år i gymnasiet kan jag nämligen titulera mig student. På grund av väjningsplikt, stoppskyltar och återvändsgränder på livets väg har min tid i gymnasiet dock varit någonting helt annat än en dans på rosor. Gång på gång har jag fått inse att planerna i livet inte alltid är genomförbara på grund av oväntade ting som kommer emot. 

Mina tre år i gymnasiet blev inte alls så som jag hade tänkt. Redan under första terminen på mitt första gymnasieår gick jag in i väggen. Jag hade varit med om en hel del förändringar som jag inte hade orkat ta itu med och jag hade alltid satt andras välmående före mitt eget. När kropp och själ tillsist sade emot mitt destruktiva levnadssätt tvingades jag att stänga av och starta om från början. Tack vare otrolig viljestyrka, hårt jobb, underbara medmänniskor och med Gud vid min sida har jag nu påbörjat den långa resan till ett “nytt liv”.

På grund av de motgångar jag stötte på i gymnasiet känns det ibland tungt att inse hur mycket jag har tvingats avstå ifrån. Precis som Camilla skriver i tidigare nämt inlägg så är det ytterst sällan som inte viljan finns. Det är klart vi vill ta del av festligheter, vardagsprogram och släktkalas som alla andra, men ibland tvingas vi acceptera att det inte är det bästa för vårt välmående. När jag mådde som sämst så orkade jag knappt stiga upp ur sängen på morgnarna. Den lilla energi jag hade lades oavkortat på skolarbetet och i senare skede till att förändra min syn på mig själv. 

Vad som än oss händer i livet kan vi inte planera allting till punkt och pricka, för i slutändan tror jag inte att planeringen är upp till oss. Vårt liv är redan planlagt och den planen kan ingen människa ändra på. För att ta hand om oss själva och våra kära tvingas vi dessutom att avstå från saker och ting ibland. Det spelar ingen roll vad vi råkar ut för; utmattning, cancer, förälskelse, förlust, skilsmässa, äktenskap, karriär, sorg eller glädje. Att avstå är en del av livet.

Camilla, jag vet att du så gärna skulle vilja vara en del av helgens festligheter. Jag vet att du också vet att vi förstår varför du inte kan vara med. Därtill vet jag att det egentligen inte spelar så stor roll att vi förstår, för det du vill passar inte i den livssituation du lever i just nu. Det är en frustrerande insikt, jag vet, men som du själv skriver så är livet i nuet. Utmattning och cancer går nog inte riktigt att jämföras, men många av de psykiska besvär som följer med i livet med cancer finns också i livet med utmattning. Jag tror vi kan förstå varandra rätt bra på vissa punkter, för i de enorma skillnaderna kan vi finna likheter. Du ska veta att du finns i mina tankar varje dag och det kommer du även att finnas under helgen. Jag hoppas att du genom dessa rader kan känna, om ens en liten gnutta, samhörighet med mig den här helgen, även om vi inte träffas. 

Tack för att jag fick gästa din blogg!

P.S: Jag lovar att vi kan fira på tumis när möjlighet ges!
............................................................................................................
Tack Rebecca för att du tog initiativ, ville och vågade berätta om en situation som många läsare känner igen. Det är många där ute som har liknande tankegångar men fortfarande är psykisk ohälsa något oerhört tabubelagt! Genom ditt inlägg visar du på en inre styrka som kommer att ta dig långt ännu. Samtidigt är det arbetsamt att komma ifatt livet igen. Tröttande. Mognande.

Önskar dig 
en ljus studentdag, 
Guds välsignelse 
över milstolpen 
och 
din framtid!

Kram, Caima

Välj studentdator med eftertanke

Många läsare har säkert barn eller barnbarn som småningom kommer att skriva studenten. Häromdagen kunde vi i Vasabladet läsa att från och med hösten 2016 kan eleverna skriva studenten på sin egen dator. Detta kan man tänka på redan nu så att man som förälder inte köper en dator som senare visar sig vara så bristfällig så att den är oduglig vid studenskrivningarna.

Vasa stads it-pedagog Peter Ahlroos understryker att man ska välja studentdator med eftertanke. Sammanfattat säger han så här:

Köp INTE

- en dator med AMD-processor
- en dator med Atom-processor
- en dator med pekskärm, en sk hybrid
- en dator UTAN nätkabelanslutning (RJ-45)

Dessa kommer med största sannolikhet INTE att fungera med studentprovsystemet utan då behövs ytterligare en ny dator. 
(Dela gärna åt föräldrar som berörs.)

Vad ska man då köpa? Ja, inte vet jag. Men nu vet vi ju vad vi inte ska köpa. Min förstfödde hör till dem som kommer att vara först ut med studentskrivningen på egen dator. Tur har ju både han och jag som slipper fundera på vad vi ska välja eftersom hans pappa har det här med datorer helt på det klara.

Nyvaknad sommar


torsdag 28 maj 2015

Inget hat

Någon kanske reagerade på att jag skrev att jag inte ville ha ett "Hata-cancer-armband". Låt mig förklara.

Flickorna hade inspirerats av armbanden "Fuck cancer" som den rikssvenska föreningen Ung cancer säljer i Sverige. Dessa armband ser man också runt handlederna på många finländare. Jag har full förståelse både för uttrycken och att de är ett ställningstagande. Själv reagerade jag ändå starkt på artikeln i VBL.

Det är helt främmande för mig som cancersjuk att hata min sjukdom. Jag har aldrig skrivit orden hata och cancer i samma mening. Mitt val är medvetet. Hur skulle jag kunna hata cancern? Jag känner mig inte orättvist utvald att ha sjukdomen  någon ska ju ha den, varför inte just jag?

Cancern har gett mig insikt i landets sjukvård, förbättrat många relationer, gett mig nya goda vänner, fördjupat min tro, gett mig självinsikt, lärt mig att uppskatta det lilla och ett långsammare livstempo, gett mig förståelse för åldringarnas tillvaro, de kraftlösas kamp, uppmärksammat mig på samhällets okunskap om sjukdomen och dess biverkningar.


Cancern har fångat nuet, 
stärkt kärleken mellan Kloker och mig, 
lärt barnen att vara flexiblare, tolerantare och öppnare för andras sjukdomar. 
Hela familjen har mognat.

Cancern har stärkt släktbanden, 
känslan för hemmet, 
ursprunget och arvet.

Hur skulle jag kunna bära 
ett armband med texten 
"Hata cancer" 
då jag känner som jag gör? 

Stenpartiets första blomma


"Hata cancer"

I gårdagens nätupplaga av Vasabladet kunde vi läsa om Jannica Örn och Emma Nykvist som, tillsammans med fem andra studerande som nu blir färdiga närvårdare, knåpat ihop armband med texten "Hata cancer". De färggranna armbanden kom till under en kurs på temat välgörenhet och kostade 5 euro. 

Här lägger jag ut några klipp från artikeln som Sofie Furu skrivit:

– Cancer berör alla. De flesta känner någon som har cancer eller har mist någon viktig person i sjukdomen, säger Jannica Örn.
– Det finns ett otroligt stort hat mot cancer. Den tar dem man älskar och är så svår att kontrollera, så obehaglig och otroligt vanlig, säger Emma Nykvist.
– Det hade varit ännu roligare om vi haft mer tid och hunnit göra flera armband. Då skulle det ju ha blivit ännu mer pengar, säger Örn.
Prislappen för armbandet blev 5 euro, men Örn och Nykvist tror de kunde ha sålts till ett något högre pris också. Pengarna ska gå till arbetet bland cancerpatienter och deras anhöriga, men närmare definieras inte ändamålet.
– Vi ger föreningen fria händer att använda dem som det behövs bäst, säger Nykvist och Örn.

Österbottens Cancerförening har alltså tagit emot de studerandes check på 740 euro. I går kommenterade jag artikeln så här:

Har betalat in 10 euro till Österbottens Cancerförening och märkt summan med Tillägg till donationen "Hata cancer". Föreningen gör ett utmärkt arbete och vill ni andra också vara med och stöda - gå in på föreningens hemsida och dubbla summan för flickornas 5-euros-armband. Själv vill jag inte ha något armband men hakar gärna på Emmas och Jannicas initiativ.
Om ni vill hänga med på utmaningen finns länken till föreningens hemsida (med kontonummer) här:
För mig är föreningen som ett tryggt hem och stället där jag hittat mina "systrar".

För ett år sedan - teologie magister


onsdag 27 maj 2015

Ingen tvekan


Lite hum

Står inför ett dilemma. I kväll är det vårfest på dagis, under veckoslutet blir en av mina fadderflickor student och den andra har förlovningsfest. Om två veckor blir min tredje fadderflicka konfirmerad. Drar jag på mig smittor nu kan det äventyra hela mitt behandlingsschema och framskjuta medicinstarten. Då jag blir sjuk i det här skedet är sannolikheten stor att jag hamnar på sjukhus. Under hela våren har jag klarat mig undan sjukor tack vare att jag isolerat mig. Nog vet jag att alla förstår, men jag skulle ju så gärna vilja vara med!


Att avstå. Att stå kvar då alla andra går förbi och vidare. Att ha cancer är att stanna upp. Att ställa sig på en hållplats och iaktta allt som sker runtomkring. Min resa sker inombords. Under sjukdomen har jag hunnit långt  jorden runt i mina tankar. 

Livet blir inte alla gånger som man planerat och gjort upp på förhand. Samtidigt är livet i nuet och inte på förhand eller i efterskott. Kanske gör mina äventyr mig berest  inte på kartan men i själalandskapet. Resan är egentligen otroligt intressant, givande, men tröttande. 

Försöker dagligen guida er men alla gånger lyckas jag nog inte. Vissa upplevelser är verkligt svåra att beskriva. Men jag övar och använder ord och bilder som kan hjälpa er att bli guider för någon annan och att förstå. 
Förstå vad man står inför då man insjuknar.

Och tvingas man resa mot sin vilja kan det vara bra att ha en liten förstahjälpväska i beredskap. 
Lite lindring. 
Lite hum. 

tisdag 26 maj 2015

Mostrarnas metalliska megaskratt

Mitt i det regntunga vädret har Susan och jag igen haft en skön dag med våra minstingar. Vi går bra ihop vi fyra eftersom vi mammor liknar varandra till sättet och samtidigt förstår vi oss på varandras barn. Då Susan och jag börjar gapskratta (två sångerskor skrattar högt och utan finess) ser Lillan och Junior på varandra och man ser att de inte vet vad de ska tro.

Det händer allt möjligt då vi är i gång. Speciellt Susan lyckas få till det och Junior märker inte alltid vad han vattnar...

Bäst var nog då jag satt på en bänk och Susan med fart satte sig ner bredvid mig. Bänken bara försvann ner i den regnvåta, mjuka gräsmattan och vi med den. Hade det funnits kristallkronor i närheten hade de nog ramlat ner de också.

Men vad skönt det kan vara att skratta så att magmusklerna är sjuka efteråt!

Cancerlindring

Frågade i morse om det också är en biverkning då jag fått tyngre att andas. Men nej, det borde det inte vara. Så nu går jag osalig omkring och undrar varför det är svårt att få bottenandningen att fungera.  

Har fått lappar innehållande medicin klistrade på strålningsskadorna. Inga salvor lindrar längre men dessa omslag kyler och tar bort klådan. Huden faller helt enkelt av och lämnar öppna sår efter sig.

Tänker på gårdagens cancerträff och vilken rikedom det är att uppleva att man blir förstådd riktigt på riktigt. Man kan ha olika slags vänner och band som förenar. Cancerbanden är starka och stärker oss alla. Ibland behöver man få riktigt gotta sig i usligheterna med dem som orkar höra på med båda öronen och säger "åh" och "nånej" på precis rätta ställen. Kanske skulle vi aldrig gå ihop utan sjukdomen, kanske är vi som personer för olika och har för vitt skilda intressen. Men allt sånt är nu sekundärt. Sjukdomen förenar oss och det räcker långt. Riktigt, riktigt långt faktiskt.

måndag 25 maj 2015

En släng av cancer

Tyvärr missade Kloker och jag rehabiliteringskursen i Härmä som vi var anmälda till. Den riktade sig till bröstcancerpatienter och deras anhöriga. Men eftersom man inte får göra uppehåll i strålningen så var det inte att tänka på sen galleländet spräckte behandlingsschemat. Fick i alla fall höra hur bra kursen varit.

Kursledaren hade berättat att man kan se på operation, cytostatika och strålning som ett sätt att dra i handbromsen. Sjukdomen ska bromsas upp för att man sen ska kunna behandla den med medicin. Detta betyder att medicinen är mycket viktig att ta för att inte cancern ska återkomma. Eftersom de olika medicinerna är kända för sina svåra biverkningar delar faktum cancerpatienternas åsikter. Ska man lida då man inte vet om medicinen gör någon nytta? Det kan ju hända att man tar pillren i onödan. Men hur kan man veta? Man kan inte.

Själv resonerar jag som så att jag ska ta medicin. För mig är det inget val utan en självklarhet. Eftersom jag är medicinkänslig så räknar jag med grymma biverkningar. Men jag vill ju göra allt för att överleva och är beredd att ta smällarna. Eller är jag beredd? Min bröstsyster som nu alltså har några veckor paus för att sen försöka med en annan medicin sa att cytostatikan inte är någonting mot vad medicinen är. Hon måste sluta med den för att hennes biverkningar helt enkelt kunde vara livsfarliga.

Men hemska saker! Vad ska vi cancersjuka egentligen dö av?? Medicinen som ska skrämma bort cancercellerna för gott?! Jag blir inte klok på alla vändningar som sjukdomen tar. Och nu då jag trodde att jag snart ser slutet på hela hoiton har jag egentligen inte ens sett början av den. 

För tillfället är det svårt att nonchalera verkligheten och i förbifarten säga att "äsch, du vet, jag har nu bara en släng av cancer..."

söndag 24 maj 2015

Biter ihop

Tror inte att pingsten någonsin gått mig förbi. I år gjorde den det. Har för tillfället mycket att tänka på och visst har det märkts att Kloker varit borta. Men resan och kyrkosångfesten verkar ha varit lyckad så jag är glad att han hade möjlighet att komma bort lite och träffa många bekanta.

Nu är jag trött. Nästsista strålningsveckan inleds med en hud som gått sönder, kliar och bränner. Börjar kännas jobbigt att stiga upp på morgnarna och jag snoozar allt längre. Men jag biter ihop för att få det här passet ur världen. 

Vad det skulle vara skönt att få semester. Vila upp utan cancer, åtminstone några dagar. Dagligen dras jag med den malande oroskänslan. Man blir trött av oro. Men det är svårt att skaka av sig något som sitter som klister.

Eurovisionsnostalgi

Här har vi vaknat efter att ha vakat med Eurovisionsfinalen i går. Eller vakat och vakat  Mittemellan och jag somnade på soffan och missade en hel del...

Kunde konstatera att antingen är jag supergammal eller så har tekniken på några decennier rusat. Antagligen är det bådadera. Då jag var ung, alltså studentåret 1986, röstade man i Euroviisut (den finländska uttagningen) genom att sända in vykort. Gott folk – VYKORT!! Tre veckor senare då man RÄKNAT drygt 63.000 VYKORT sändes ett nytt program där man i en studio kungjorde vem som skulle få åka till finalen. 

Vid finaldags satt vi hemma på golvet och höll bandspelaren klistrad vid tv:n. Alla skulle vara tysta så att inga extra ljud hördes på kassetten. KASSETTEN!! Eftersom det var första gången vi fick höra låtarna var det också samtidigt den sista om vi inte bandade dem. 

Intresset för Eurovisionen har bestått, men nu är det ingen fara om man somnar  låtarna som man redan kan refrängen till finns på internet.
Men vi ser att rutan fortfarande kan svartna vid omröstningen...

lördag 23 maj 2015

Fredrik Smulter är världsmästare!

JAAA!!!!

Bänkidrottare som jag är jublar jag högt då jag just fick veta att malaxbon Fredrik Smulter tog sitt fjärde VM-guld i bänkpress. Han förbättrade sitt eget världsrekord med ett kilo och lyfte alltså 401 kilo i Sundsvall alldeles nyss. Bara vi skulle få med honom i kyrkokören nu också... Grattis Freddi!

Väderleksrapportens solregn

Regnet står som spön i backen och den hårda blåsten gör att de skarpa, stora dropparna ger sig på en sidledes. Att ta avsked av solen innebär att regnet regerar en stund. 

Ibland måste man säga farväl fastän det skulle vara skönast att fly under filten. Är nämligen själv hundra procent nostalgiker vilket gör uppbrott svårhanterliga och näst intill traumatiska för mig. 

Det är inte alltid möjligt att återse någon man älskar, ett sammanhang man funnits i, ett ställe som varit kärt eller något föremål man ömmat för. Man vet att det är "för sista gången som..." Livet har lärt mig att det på sikt är bättre att möta smärtan i avskedet än att under lång tid efteråt påminnas om det obearbetade.

Då regnet upphör finns det möjlighet för solen att titta fram igen. Ibland har den inte tålamod att vänta och den reflekteras i regndropparna som ett vackert solregn. 

Ett värdigt och vackert avsked är som ett solregn  det tunga lättas upp av positiva minnen och en förhoppning om att livet plötsligt kan bjuda på överraskningar. För solregn brukar ha en tendens att finnas några få ögonblick. Men de ögonblicken är nödvändiga att uppleva för att man ska förstå att livet är en blandning av allehanda väderleksrapporter.

fredag 22 maj 2015

Maskuliniserad

Som bröstcancerpatient är det mycket som kvinnan i mig måste avstå ifrån. Visst tar det på humöret att inte se ut som förr. 

Brösten är något synnerligen kvinnligt. Det är en lång process att vänja sig vid det förändrade utseendet och längtan efter den kroppsdel som tagits bort gnager ständigt.

Visst går det att vara utan hår och ögonfransar, men samtidigt försvinner en del av ens kvinnlighet. Peruken ger maskeradkänsla och är identitetsdödande av rang. Sminket är ett minne blott.

Ett vackert smycke på ett bart dekolletage konkurrerar nu med en misslyckad tatuering som gjordes i samband med strålningen. Vanliga tatueringar brukar man tänka noga och länge på innan man skrider till verket. Nu smälldes en turkos fläck rakt i urringningen och jag hann aldrig ens reagera innan det var gjort. Hade önskat bli varskodd om ingreppet och eventuella biverkningar i god tid före. Nu efteråt känns det snudd på att det gjordes ett övergrepp på min kropp.

Högklackade skor är inget att tänka på för biverkningsdrabbade cancerpatienter med balanssvårigheter och värkande fötter. Smattrande klackar hör till kvinnan och ger henne bättre hållning.

Inte ens deodorant är tillåtet under strålningsperioden. Ja, usch!

Det samlas extra kilon som följd av orörligheten och av att det inte går att tänka på vad man stoppar i sig. Periodvis smakar ingenting, ibland smakar bara kall mat eller kanske bara glass... Allting handlar om att äta för att överleva och någon ork att engagera sig i vad som är nyttigt och hälsosamt finns inte. Tur om man kommer sig för att värma rester i mikron.

Inte ens vigselringen kan jag bära. Den måste jag ta av i samband med operationen och efter den är fingrarna inte "de samma" eftersom de påverkats av att alla lymfkörtlar togs bort i vänster armhåla. Bara läget neutraliserats ska jag låta göra ringen större så att den passar igen.

Sakta men säkert blir den bröstcancerdrabbade kvinnan allt maskulinare till utseendet. Den jag möter i spegeln är inte den kvinna jag är. En dag hoppas jag se ut så som jag lyckligtvis fortfarande mestadels kan känna mig inombords  som kvinnan Camilla.

Hoppet övervintrar

Men vad trött jag kan vara på att mitt hår inte vill börja växa på allvar! Stora kala fläckar envisas med att dröja kvar. Skulle Kloker och jag slå våra huvuden ihop så skulle vi få en hel frisyr i samma nyans. Istället är vi båda skalliga men på olika ställen. Tålamodet prövas dagligen.

Nu har jag avklarat 24/33 av strålningen. På tisdag inleds boosterdosen. Det innebär att enbart operationsärret på bröstet strålas eftersom det var där som huvudtumören fanns. Armhålan och lymfkörtlarna under nyckelbenet har fått sina doser i och med 25 gånger. Tänk att detta kommer att ta slut inom kort!

Det som stressar mig oerhört är den kommande medicineringen. Min allra första bröstsyster har just tvingats avsluta sin medicinering på grund av biverkningar som det inte går att leva med. Som tur är finns det flera alternativ och då kroppen vilat ett par veckor gör hon ett nytt försök. Misslyckandet för hennes del förlängde sjukskrivningen med två månader. Dessutom måste hon få en brådskande remiss för att kolla upp vad biverkningarna ställt till med i hennes kropp.

Som ni märker så ska man inte ropa hepp för fort. Skulle så gärna hinna vänja mig vid medicinen innan jag ska börja jobba i augusti. Men jag kan inte styra över biverkningarna. Går det inte så går det inte. Men har jag klarat operationer, cytostatika och strålning så ska jag väl klara medicinen också även om min kropp är rätt så nedbruten vid det här laget. Men papegojblomman som jag fotat flera gånger är nu planterad, med en förhoppning om att den blommar vackert nästa år igen!

Kyrkosångfest i Raseborg


Har just vinkat av Kloker som åker till Raseborg på sångfesten som ordnas vart femte år på olika orter i Svenskfinland. Själv måste jag tyvärr avstå den här gången  igen. År 2000 då festen hölls i Borgå var jag hemma med en nyfödd Mittemellan och 10 år senare var Junior baby då kyrkokörerna samlades i Vasa. År 2005 däremot kunde jag delta på Åland.

Mamma ringde just och hörde hur jag mår och om jag klarar mig nu då hela familjen åker i väg. - Du har ju pojkarnas pappa om det skulle vara något särskilt.

Ett stenkast härifrån finns tonåringarnas pappa, så jag känner mig alldeles trygg. Nu ska ni många körsångare njuta av den soliga resan i olika bussar och ha upplevelserika dagar tillsammans i Ekenäs med omnejd! 

torsdag 21 maj 2015

Skira festkläder


Positiva tankebanor underlättar


Solen lyser som motvikt till den senaste tidens regntunga skyar. Allting blir så mycket lättare i solsken. Kan konstatera att jag hör till de allra yngsta av alla som just nu strålas tidigt på morgonen.

Desto äldre känns min kropp. Har fått verkligt svårt att resa mig från sittande eller liggande ställning. Styvheten gör att jag har svårt att hitta jämvikt. Bara jag kommer upp och går några steg fungerar kroppen igen. Om jag har värk? Hela tiden och så gott som överallt. Huvudvärk har jag konstigt nog bara haft ett fåtal gånger och främst medan jag fått cytostatika. 

Just på grund av all värk har jag blivit en mästare på att styra mina tankar. Den mesta tiden försöker jag få tankarna att gå i positiva banor och jag hittar på allt möjligt att göra för att hålla upp min rörlighet. Tack vare virkningen rör jag på fingrarna och glömmer att de värker. Vårt trädgårdsprojekt gjorde att jag fick en stor portion vardagsmotion och en boosterdos av välmående. Syster Susan har under hela sjukdomstiden engagerat sig i mig och regelbundet sett till att jag fått annat att tänka på. Utan hennes stöd hade jag mått betydligt sämre nu. Det sköna är att kunna konstatera att jag hade handlat precis lika om rollerna varit ombytta. Systerskap är någonting som är djupt rotat i ens själ och person då det fungerar som det ska.

Kloka Kloker har skaffat mig en balansplatta. Då jag står på den blir jag efter en stund alldeles slut av att musklerna jobbar för att jag inte ska falla. Hoppas kunna träna upp min balans så pass mycket så att jag lättare kommer i gång och också lättare kan balansera vidare. Framåt. Mot nya utmaningar.

onsdag 20 maj 2015

Lillan och Junior funderar


Efterlysning

Känner ni till någon annan finlandssvensk kvinna som bloggar om bröstcancer? Jag fick nämligen ett mejl i går. Här kommer ett utdrag:

Vi är två sjukskötarstuderande vid Yrkeshögskolan Novia som nu håller på med vårt examensarbete som väntas bli klart i november 2015. Vi skriver om kvinnor som fått bröstcancer, hur de upplever bröstcancerbeskedet och hur de upplever att kvinnokroppen förändras efter att ha insjuknat. Vi kommer att analysera vårt examensarbete utifrån bloggar och du är en av de bloggar vi läst och tänker ha med i vår studie, självklart som anonym.

Vi vill skriva om detta för att själva få mera kunskap om ämnet och för att få en inblick i det hela från verkliga upplevelser för att 
som blivande sjukskötare lättare kunna förstå och vårda kvinnor med bröstcancer och även för att andra skall kunna läsa och ha nytta av kunskapen.

Det är bra att någon tar sig an ämnet. Just nu ökar både bröstcancer och prostatacancer explosionsartat i Österbotten och både Vasa centralsjukhus och sjukhuset i Seinäjoki har börjat ha kvällsöppet på onkologen för att alla dessa insjuknade cancerpatienter ska få vård så snabbt som möjligt.

Skriv en kommentar eller sänd mig ett mejl om ni känner till andra finlandssvenska kvinnor som bloggar om bröstcancer. Vi i vår tur kan försöka hjälpa de här två blivande sjuksköterskorna att hitta material som de kan analysera. Tanjas blogg När livet stannar för en stund känner jag till. Finns det flera?

Intresse i arv


Min mommo hade sin lilla pall mellan vinbärsbuskarna och jag minns hur viktigt det var för henne att sköta om buskarna ordentligt. Nu är jag själv likadan. Det är någonting rogivande och utmanande att ta hand om växter. Jag tänker fräscha och friska tankar mellan buskarna  buskar för själen.

tisdag 19 maj 2015

Trädgårdsprojektet

Vilken fantastiskt skön dag vi har haft! Vi har i högt tempo jobbat ute hela dagen och det blev så mycket mera än stenpartiet som vi tog oss an. Nu är buskar, växter och blommor redo att ta emot sommarvärmen. Susan och Kloker har gjort grovjobbet medan jag haft lättare uppgifter. Lillan och Junior har hjälp till och däremellan lekt. 

Intressantast var snigeln som de följde med stor spänning. 


Gissa om det finns en hel hög slagna hjältar i kväll...


Efter regn kommer sol

Regn, regn, regn. Våra stenpartiplaner såg på morgonkanten ut att gå om intet, men nu ser det ut att reda upp sig i alla fall. Gårdagen var total rekreation för mig och jag kom på mig själv med att ha glömt bort att både vila och tänka i cancertankegångar. Otroligt befriande för huvudet!

Har varit på strålning och kan nu se ett slut på denna omgång då jag har 12 gånger kvar. I morse fick jag svar på varför jag har ont på ryggsidan i brösthöjd  biverkning. Förstås. Ännu är huden intakt men förväntas spricka i armhålan. Få se då.

måndag 18 maj 2015

Tryggt rede


- Du behöver det för själen!

- Här kan du ha ett fågelbad också.
- Du behöver ett stenparti för själen, sa hon syster Susan och dök upp med Lillan tidigt i morse. Med sig hade hon redskap och jag hade Kloker som karakraft. Hela dagen har de grävt, grundat och pysslat med jorden och växterna medan jag kokat mat och lekt med barnen. I morgon fortsätter de och sen är det klart.

Susan är handlingskraftig och Kloker är snabb i vändningarna så själv hinner jag knappt blinka innan själaoasen kommer att stå färdig. 


Fortsättning följer...

söndag 17 maj 2015

Iskarvningen

...den Gud älskar lyckan får. Amen.

- Och så ber vi att alla i vårt hus ska bli friska. 

Så avslutar jag alltid, men i går kväll tillade Junior:

- Och så ber vi att huset ska bli städat. Amen.

Finns Gud? Om – var?

I vårt sekulariserade samhälle... Så börjar vi många meningar både i tal och i skrift. I media skrivs, vi diskuterar hur tiderna förändrats – "ingenting är som förut".

I länder runtom i världen väljer vissa att ha sina pojk- och flickvänner enbart som konstgjorda personer i den virtuella världen. De är av datorn skapade personligheter som man umgås med framför någon form av skärm eller platta. Vännen är så välskapad att fantasivärlden smälter samman med verkligheten. Vad är sant och vad är påhittat?

Man frågar ofta vad som är sant och vad som är påhittat i vår kristna tro. Finns Gud bara i fantasivärlden eller existerar han i vår verkliga värld? Då allt flyter på som vanligt, då de största problemen är små i-landsproblem,  kan man gott klara sig ensam och låta Gud få utrymme enbart i fantasin. Men vad händer då livet blir trångt?

Skaparna av datorspelen är skickliga. Skaparnas Skapare är fullkomlig. Däri ligger skillnaden. Livets Skapare finns överallt, han finns också i allt som övergår vårt förstånd. Och han finns mer påtaglig än någonsin just då livet tär och lär. Men ser vi honom? 

Med öppnade sinnen kan vi upptäcka hur Gud arbetar runtomkring och i oss. I dagens sekulariserade samhälle är han nog rätt så "busy". Men han har tid för varenda en av oss  oberoende av om vi har flyt eller inte. 

Guds närhet är ett löfte för all tid. 
Alltid.

lördag 16 maj 2015

Limerickus humörus gladus

Mycket med cancer du mister,
det gäller att inte bli bister.
Man lever trots allt.
- Håll huvudet kallt,
lägg skärvorna samman med klister!

Matkö

Då man frågar gamla människor när det varit som bäst får man ofta svaret: 
- När det varit som mest.

Ibland kan jag komma på mig själv med att längta alldeles förskräckligt efter den där tiden då pojkarna ställde sig snällt i matkön och väntade på sin tur att få mat på tallriken. Sen dess har Junior hakat på.


Tids nog

Det är otroligt skönt att ha tre strålningsfria dagar. Kroppen hinner med och huden får vila. Ser ut som om jag varit för länge i solen utan solkräm och det känns också så. Jag tror att min framåtanda har lättat på tröttheten. Visst är jag trött, men än hänger jag med bara jag får vila då jag behöver.

Har funderat mycket på min krokiga väg till präst. Upplever att jag igen står vid ett vägskäl och pilen visar på kantorsjobbet. Kanske kommer det nya valmöjligheter längre fram längs vägen. Under tiden går jag framåt som förr, med Bibeln under ena armen och koralböckerna under den andra. 

Det kommer dag och det kommer stund då förklaringarna ramlar in.

fredag 15 maj 2015

Tillsammans är vi starka


Alla dessa ord

Ord, ord, ord. Jag fullkomligen älskar ord! Gamla ord, nya, bortglömda, sammansatta, talande, beskrivande... 

Visste ni att nya ord på 1700-talet var
- export, potatis, elektricitet

1800-talet
- tunnel, jobb, träna, sport, strejk

1920-talet
- jazz, bob, radio

1930-talet
- tonåring, övergångsställe, snickarglädje, porttelefon

1940-talet
- deckare, flygvärdinna, barnvakt, fotomodell

1950-talet
- tejp, hemmafru, popcorn, banta, påslakan, djupfryst

1960-talet
- kostcirkel, diskotek, dator, kändis

1970-talets modeord
- rullskridskodisco, tågluffa

1980-talet
- datavirus, yuppienalle, bubbelpool

1990-talets nyord
- fredagsmys, klona, dokusåpa

2000-talet
- öråd, googla, rocka

Allas vår Trey

Det var roligt att få glada nyheter då lillasyster Pernilla och Trey kom in i går och berättade att de förlovat sig. 

Friluftsguiden Trey är en frisk fläkt och familjens stora och små kvinnor suckar djupt då Pernilla får uppleva allt sådär som i romantiska amerikanska filmer. 

- Jag vill också ha en sån där Trey, sa en av flickorna då vi alla fick träffa honom första gången. 

Trey får nog inte bara en finländsk fru utan hela stora familjen på köpet! 
We all love You, man. Well done!

Känner du inte till reissumies? Titta här: 
http://www.oululainen.fi/tuotteet/reissumies/

torsdag 14 maj 2015

Yes! Yes! Yes!

Pernilla och Trey
12.5.2015


Fullt program

Till och med i dag på Kristi himmelsfärd har jag strålats. Strålningspersonalen är ledig i morgon i stället och jag har därmed tre strålningsfria dagar. Det är nämligen bättre för oss patienter att få sammanhängande behandling.

Mina tonåringar är just nu på väg till London för att se något annat efter en lång och jobbig vinter. Jag är glad för deras skull att de har möjlighet att få ny inspiration eftersom båda är kreativa inom olika konst- och musikformer. De kommer att ha intensiva dagar i storstan men jag hoppas att resan också är den rekreation som de så väl behöver.

Apropå något helt annat. I nästa inlägg kommer en vacker, vacker bild. 
Håll ögonen öppna!

onsdag 13 maj 2015

Grattis på 17-årsdagen min förstfödde



Framtidsplaner

De senaste dagarna har varit dystra och riktigt tyngt ner mig. Någonstans inom mig finns ändå en ny glädje och ett framtidshopp. Dessutom litar jag på att oberoende av vad som händer så vänjer man sig vid sin situation. Förr eller senare.

Nu går jag helhjärtat in för att börja jobba den första augusti. Klockan 15 den dagen ska jag enligt kalendern spela en vigsel. Med stor glädje ser jag fram emot att dra på mig orgelskorna igen. 

I går musicerade Kloker och jag och vi gick igenom ett tiotal sånger som vi haft på våra senaste konserter. Döm om min förvåning då jag märkte att rösten fungerar som förr! Nu ska vi börja öva igen och plocka ihop både gamla och nya sånger som vi kan framföra i höst. Målet är att hålla en musikafton med några sånger, orgelmusik, allsång och kanske lite predikan däremellan. Allt enligt min hälsa och vad den tillåter.

Om jag inte nu på allvar börjar planera framåt drunknar jag i övermäktighet. Jag kommer aldrig att komma ifrån att cancern kan blomma upp på nytt, att jag kan dö i cancer. Men jag måste lära mig att leva med rädslorna utan att de får styra för mycket över mitt liv. Det är lättare sagt än gjort, men med musikens läkande kraft helas den inombords, vars tid ännu inte är ute.

tisdag 12 maj 2015

Ångest

Tänk er att man om ett år hittar nya tumörer, denna gång på min lever. Då jag ska opereras upptäcker läkarna att det finns hur mycket cancer som helst och syr ihop mig utan att göra någonting.
Visst låter det som en mardröm utan motstycke?!

Detta hände en annan kvinna i går. 
Avgrunden är öppen.

Herren välsigne er och bevare er


Färggrann mamma

Har vaknat flera gånger i natt av att det känts som elstötar på strålningsområdet. Värken är intensiv och obehaglig. "Jo, det hör till" sa sköterskan i morse då jag frågade och hon uppmanade mig att ta värkmedicin vid behov. "Du börjar också bli färggrannare och blir det mer och mer nu vartefter" konstaterade hon. Jag är alltså "fullt normal" och inser att andra halvan av behandlingen kommer att bli nog så jobbig. 

Färggrann. I vanliga fall är det för mig ett positivt laddat ord som får mig att tänka på 70-talsgardiner och retroprylar i plast. Det för mig onekligen till min förstfödde och stunden då han höll upp en färggrann plastmugg i sin hand och filosofierade med eftertryck: "Tänk, att hela min barndom ryms i ett enda föremål!"

Min förhoppning är att hans barndom varit färggrann i positiv bemärkelse. I morgon är det 17 år sen jag blev mamma. I dag är jag en betydligt färggrannare mamma än då  åtminstone i strålningszonen...

måndag 11 maj 2015

Längtar bort


Önskar jag kunde smita ur mitt liv, om så bara för en stund. Har tittat på foton från resor och längtat bort. Bilden här ovan är tagen med en engångskamera – destination Rom. Det har sagts mig att man första året efter avslutad cancerbehandling enbart får resa inom Skandinavien. Immunförsvaret är försvagat och inga vaccinationer ges.