tisdag 30 juni 2015

Flygande fotodag

Som ni ser så har jag ägnat dagen åt att fota fåglar. Trodde jag såg i syne men det kom faktiskt en havsörn flygande. Jag borde ha haft ett längre objektiv för att få bra närbilder av den.


Det är en utmaning att fotografera fåglar. För det mesta flyger de ju runt och inte får man komma riktigt nära heller. Måste nog i framtiden investera i det där långlånga objektivet. Kunde ju bli paparazzifågelfotograf...


Skir


Ärligt


Himlatrio


Full service

Alldeles engagerad är Junior för tillfället i min fotsårvård. Han intresserar sig för hur vi lyckas med kokt vatten och havssalt, sköter om mina friska delar av fötterna med en batteridriven fotfil och däremellan masserar han mina ben. Efter all denna behandling utbrister han:

- De e mycke me bröstcancer!

måndag 29 juni 2015

Klokers stora kärlek

Aldrig någonsin blir Kloker så glad som då han får sätta sig, bakom en traktorratt, på en sån där gammal röd traktor utan hytt. Helst en Ferguson.

För en bondpojke som kört traktor sen han var fem och vunnit diverse tävlingar i precisionskörning är ett liv utan traktor ett liv med en gnagande saknad. Medan jag är traktorfri så är han traktorlös. Ständigt talar han om vad man kunde göra om man hade en traktor. Det är helt enkelt nästan otroligt att man klarar sig utan. 

Ibland önskar jag att jag vore en traktor. 
En riktigt rostig en. 
Hyttlös, men röd.
Och Kloker skulle aldrig, aldrig sluta le då jag är i närheten.



Böljande biverkningar

Värmevallningarna som medicinen ger mig blir allt kraftigare. Ni kvinnor som har klimakteriet bakom er vet ju hur det kan vara. För mig börjar det med att hela ansiktet pickar som om någon stack tusentals nålar i huden. Inte mycket att göra åt saken annat än att ha flera tunna lager kläder så att plaggen lätt går att ta av vartefter. Också sömnen blir orolig av att min temperatur ständigt växlar.

Kroppen har svårt att läka sår som jag lätt får. Ena foten har länge varit inflammerad på flera ställen och en av katterna gav i går mig ett par repor på "fel" hand. Måste sköta om småskador betydligt noggrannare än förr.

Eftersom jag inte får solbada utan ska vara ordentligt påklädd i sommar passar det kyliga vädret mig. Orkar dessutom betydligt bättre än vad jag skulle göra i värmebölja. Ändå är jag fortfarande vansinnigt trött. Börjar känna av en viss stress inför återgången till jobbet. Får lita på att inspirationen bär mig framåt.

Besök hos en blivande prästkrage - själavård?


söndag 28 juni 2015

Studiebesök efter lästa bokserier

Under vintern har Junior och jag läst alla 18 böckerna om russfölet Vitnos som Marie Louise Rudolfsson skrivit. Vi har väntat på att jag ska bli tillräckligt frisk för att kunna hälsa på en riktig häst. 


I dag fick vi äntligen träffa 25-åriga ponnyn Nicolina som Klokers syster har i sin hage. För oss som blivit bekanta med hästar genom böckernas värld var det riktigt, riktigt roligt att få känna på ett livslevande exemplar!


Vi har också läst de 13 böckerna om Pelle Svanslös skrivna av Gösta Knutsson. Därför var det för Junior också roligt att träffa fasters fem katter.

Åldras med värdighet


Söndagsbön


Vi är många som vänder oss till Dig.
Hör Du böner?

Vi är många som lever i mörker.
Har Du ljuset?

Vi är många som är otrygga.
Är Du tryggheten?

Vi är många som sover dåligt.
Sover Du alls?

Vi är många som vill hjälpa Dig.
Hur gör vi?

Skejtskadad pojke


Ännu en sen kvällstimma på akuten. Den här gången var det min förstfödde som skejtat axeln ur led. Röntgenbilderna visade att inget är brutet och att ambulanspersonalen hade lyckats dra axeln tillbaka på sin plats. Han har skejtat 6 år och hittills klarat sig utan större skador. Men nu blir det en månads vila varav minst två veckor i mitella. Lite svimfärdig var han allt på väg till röntgen.


lördag 27 juni 2015

Suviseurat eller Andligt sommarmöte




Kärt möte i kallt väder

Sommaren är den kallaste på länge. Just nu visar termometern 12,7 grader. Med flera filtar runt sig är det gångbart att sitta ute sådär som man brukar göra på sommarkvällar. 

Allt regn som kommit ner har ställt till det på många håll. Problem har det varit för dem som med sina husbilar och husvagnar kommit för att delta i gammallaestadianernas stormöte på Söderfjärden strax utanför Vasa centrum. Traktorer har fått hjälpa till i lervällingen men stämningen lär ändå vara bra för de 75.000 som just nu beräknas delta. 

En stad större än Vasa har alltså på kort tid byggts upp. Längs vägarna har vi sett idel fordon som varit på väg till sommarens stora tradition. Det är nu de som har stora familjer samtidigt passar på att ha sina släktträffar. Förstod att man till och med beaktar det i programmet.

Utan att närmare gå in på vad det innebär att vara aktiv inom rörelsen måste jag få uttrycka en beundran för hur man samlar barnen runt sig och satsar på att åka till stormötet tillsammans. Vi som har spretiga tonåringar som det är omöjligt att ens med mutning få med någonstans funderar hur dessa familjer får det att fungera...

Fåfängan fångar

Hör ni också till dem som har kläder i åtminstone tre olika storlekar? Ni använder den största, har en som ni klämmer in er i och så den som ni ska ha då ni bantat.

Nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och plockat bort de där kläderna som jag ska ha sen. Därmed försvann väldigt många plagg. Har lullat runt i mjukiskläder och yllesockor sen i höstas och kommer knappt ihåg hur det känns att bära tyger som inte ger efter.

Kanske kan jag inte gå i högklackat längre, men jag kan i alla fall gå. Borde ju vara 100 % tacksam. Men jag har så svårt att acceptera kroppens förfall och jag känner mig stor, lumsig och ofräsch. Tänk vad fort det går att snärjas av fåfängan igen.

fredag 26 juni 2015

Nytt hjälpmedel

Kloker och vår organist har hjälpts åt att stämma vårt piano. Nuförtiden behöver man inte lita på öronen överhuvudtaget. Med hjälp av en app (ett program som laddas ner till mobiltelefonen) får man allting precis som man vill ha det. Vid orange ljus är tonen ditåt och då det gröna ljuset lyser är den exakt.  


Det är slitigt för öronen att stämma pianon. Hörseln ska man vara rädd om. Det är också slitigt för oss som ska lyssna till stämmandet. Vi har nerver som slits snabbt...

Dansande hjälpkarl

Vi försöker ha med Junior så mycket som möjligt i vardagssysslor.
I dag fick han prova på att klippa gräs.
Till slut tyckte han att det verkligen gick som en dans. 

Kloker var inte lika förtjust
i dansstegen som bromsade farten.

Konsten är att drivas vidare


torsdag 25 juni 2015

Ännu en väninna ska få cellgift

Beskedet som hon fick i dag var väntat men ändå chockerande. Inför den tuffa perioden av cellgiftsbehandlingar vill jag ge henne följande råd:

1. Fyll frysen med färdiglagad mat och glass.
2. Ha alltid mineralvatten hemma. (Sodastream duger inte!)
3. Lacka naglarna.
4. Informera familjen om alla dina mediciner.
5. Sov var du kan och när du kan, strunta i dygnsrytmen.
6. Säg hur du mår, låt ingen gissa.
7. Ordna så att du kan känna dig trygg.
8. Reta inte upp dig över småsaker.
9. Skaffa tänkvärda ord, ordspråk, bibelställen som inspiration.
10. Lyssna på musik du tycker om.
11. Frisk luft gör gott. Orkar du inte gå, stå på trappan en stund.
12. Ha sköna kläder du trivs med, dem kommer du att bo i.
13. Om du tar bort håret, lämna några mm för att undvika infektion.
14. Skaffa handsprit som hela familjen ska använda ofta.
15. Skriv dagbok. Redan någon rad håller reda på tankarna.
16. Lös enkla korsord för att träna minnet.
17. Sök dagligen någonting positivt i din situation.
18. Ibland måste du få leva i kvarter. "Om jag orkar en kvart till så..."
19. Frälsarkransen är din livboj. Lär dig pärlsymboliken så att den sitter.
20. Älska livet, varenda dag!

Jesus sade:

Känn ingen oro. 
Tro på Gud, 
och tro på mig.

Joh 14:1

Ordsökarnas värld

Mötte häromdan en kvinna som jag såg på onkologen då vi båda fick cellgift i vintras. Hon har precis som jag fortfarande svårt att hitta ord. Även om det ju i sig självt är usligt så var det trevligt att hitta någon annan som vet hur det känns. 

Vi finns lite här och var vi postcytostatikaordsökare. Då vi vågar närma oss varandra öppnas vår egen lilla värld. Den värld där det hör till att man ibland behöver snigeltid för att få ihop knackiga meningar. 

Söka upp har sin tid, 
och tappa bort har sin tid.

Predikaren 3:6 (1917 års övers.)

Vacker hundraåring ljuder väl

Orgelns baksida


















I går kväll var vi i Pensala bönehus och firade Anderssén-harmoniets hundraårsjubileum. Det är en riktigt vacker och välljudande dyrgrip som fortfarande mår bra. Sedan många år tillbaka är denna skatt elektrifierad så organisten kan spela utan hantlangare som pumpar in luften. Märk alltså att orgeln har pedaler, man har aldrig trampat den som man gör med små harmonier.

I Pensala finns också ett strängband som sjunger verkligt bra! Junior, som i flera dagar hjälpt mig att sortera körnoter, blev överförtjust då han kände igen deras sånghäften.

- Mamma, såna har vi ju också! Dessutom har vi flera olika färger av dem! viskade han ivrigt.

Men tyst som en mus satt han hela kvällen. Det var ju så intressant! Moffa spelade olika sorts orgelmusik och däremellan fick vi sjunga både ur psalmboken och Sionsharpan. Här var det inget blygt sjungande utan rejäl och engagerad sång.

- Ja-a. He va riktigt på riktigt, sa Kloker då vi åkte hem i regnet.

Och det var det. Äkta.

onsdag 24 juni 2015

Gråter med regnets hastighet

Har egentligen varit minimalt gråtmild sen jag blev sjuk. Nu vet jag inte om det är medicinen Tamofen som biverkar mig eftersom jag känner av en sådan obalans i hela mig. Skulle helst vilja sätta mig ner i ett hörn och böla i takt med regnet som forsar ner. Äsch! Ibland är det nu bara åt skogen allting. Eller det är ju just det som är felet  att jag inte längre kan dra till skogs...

Ur äkta kan äkta födas

Ett sant kristet liv handlar om äkthet. En autentisk kristen tro handlar om sökandet efter äktheten, alltså någonting som stämmer överens med vad det utger sig för att vara. 

Ibland kan man uppleva att människor bara pratar eller skriver om kristen tro. Men lever de ut den? Allför ofta nöjer vi kristna oss med det oäkta, ett oäkta kristet leverne. Vår tro hålls ljummen och våra liv blir rollspel. 

Ofta bär vi masker för att dölja våra verkliga ansikten. Det här är bästa sättet att förtränga känslor. Men om vi vill att andra ska bli berörda av den kristna tron måste vi först bli berörda själva. Var finns annars trovärdigheten? Vackra ord är tomma ord om de inte levs ut. Inte ens ett ordspråk förstår vi helt förrän vi levt ut det.

Nyckeln till en god relation till Gud är tid. Är vi inte beredda att ge Gud av vår tid kan vi inte heller förvänta oss en fördjupad relation. Då farten är alldeles för hög är det svårt att varva ner och hitta de lugna pratstunderna med Gud. I ett högt tempo kanske man missar Guds lugna viskande röst.

Genuin andlighet leder oss till en kristen livsstil som är trovärdig, som är äkta. Ur denna relation med Gud finns det sedan möjlighet att ösa energi och kreativitet, styrka och trygghet, fräschör och mjukhet, mod och ledarskap, omsorg och övertygelse.

Det första steget kan vara att slå följe med andra kristna. I en gemenskap finns speglar i vilka vi kan se att vi alla är Guds barn.

tisdag 23 juni 2015

Tack


Ständig balansgång


Var är min vän?

Du är inte som förr, sa du.
Hur skulle jag kunna?

Du tänker inte som förr.
Låt mig tänka högt.

Du orkar inte som förr.
Unna min kropp, min själ  tid.

Din familj är inte som förr.
Den har skymtat döden.

Jag kan inte längre vara din vän.
Varför är du inte som förr?

måndag 22 juni 2015

Prioritera positiv energi!

Vad tiden flyger i väg i trevligt sällskap! Nu har vi bröstsystrar skrämt upp vår femte syster och berättat om kortisonfylla, cytohjärna och alla dråpliga situationer man kan hamna i med cellgift i kroppen. Tror fortfarande att det är bättre att veta än att gå in i det okända utan ett hum. Naturligtvis reagerar alla olika på olika mediciner men knappast finns det någon som inte alls skulle känna av giftet i kroppen.

Alla systrar är fortfarande stela i kroppen och har svårigheter med att stiga upp då vi suttit länge. Det blir bara så absurt då vi för några ögonblick ser ut som ett gäng åldringshemsrymlingar. Däremellan ekar skratten så ingen kan tro att det är "dödssjuka" kvinnor som driver med döden. Men galghumorn är en del av överlevnadsstrategin då man har cancer. 

Uttrycket "ett skratt förlänger livet" är inte helt taget ur luften.


Musikhuset

Sorterar noter och inser att det mesta vi har är för svårt att spela. Varken Kloker eller jag har längre de ambitionerna som vi hade då vi var yngre. Vi vill spela lättspelad musik som låter bra. Helst ska den ju låta som om den vore svår, för då behöver vi inte avslöja hur ointresserade vi är av att öva in nytt...

Njuter väldigt mycket av att höra andra spela. Det behöver inte vara sådär jättebra spelat men engagemanget både hos barn och unga fascinerar mig. Mittemellan hittar på melodier och ofta då det är bara han och jag så ber jag honom öva och så sätter jag mig bredvid och virkar. Ibland kan jag tipsa honom om ackordföljd och han är lika förvånad varje gång över att jag kan sånt. För honom är jag hans mamma och inte musiker.

Saknar vår organist och hans övningar. I timtal satt han dagligen vid pianot eller övade violin och spelade allt så snabbt som möjligt. Han njöt av fartens tjusning! I dag är han en långt driven musiker och styckena han spelar är på högsta nivå. Vi andra fixar inte ens att läsa noterna utan att spela dem...

Juniors pianointresse är väckt och Kloker och jag har därmed framtiden säkrad. Musiken kommer inte att tystna i vårt hus på länge ännu. Och tystnar den så hänger det i alla fall inte på brist på noter...

söndag 21 juni 2015

Friluftsgudstjänst inomhus

Nej, det blev inte en friluftsgudstjänst utomhus som år 2009. Vädret var verkligen omväxlande så gudstjänsten hölls inne i Knösgården. Vad roligt det var att träffa arbetskamraterna och församlingsborna som trängdes i storstugan!


- Varför säger han samma sak igen? viskade Junior då prästen upprepade det han just sagt. 
- Han vill att du säkert ska minnas vad han berättat.
- Ååh... (Djup suck.)

Som bekant kan det bli lite långtråkigt för en femåring att koncentrera sig på om det är "de sjuka" eller "de friska" som behöver "den store läkaren". Frågan visar att han ändå hörde på... 

Det var ett stort steg framåt för mig att kunna besöka "min" församling. 
- Det är inget fel på din röst, sa farbrorn som själv sjunger och är nästan hundra.

Ni ska se att det blir bra att få börja jobba igen. De invanda rutinerna kommer att göra mig gott, tror jag.

En resa för Gud

Detta med livskvalitet har jag funderat mycket på. Är hög levnadsstandard det samma som att livet håller hög kvalitet? Och när är man egentligen lycklig? Går livskvaliteten, levnadsstandarden och lyckan arm i arm likt de tre små gummorna som skulle gå till marknaden? Jag tänker tillbaka på mitt eget liv och på hur jag förändrats som människa genom åren. 

Under studietiden i sång var det viktigt att synas i pressen och att få fina rescensioner. På så sätt hade jag större chans att få stipendier och kontakter  allt för framgångens skull. För framgången var det viktigaste då jag var mellan 20 och 30.

Sen blev jag mamma och borde ju ha varit som lyckligast... Men då upplevde jag det tungt att ha barn och plocka tvätt och leksaker dagarna i ända. Och framgången blev ju lidande då jag inte kunde öva som förr. För mig var det ingen höjdare att vara mellan 30 och 40 och det syns i de svårigheter som jag hade under de åren. Jag var tyvärr inte kapabel att slå mig till ro just där och just då.

Efter många förtvivlade försök att hålla jämna steg med landets sångtoppar fick jag till slut inse att jag inte hade det rätta virket och de rätta förutsättningarna för att göra karriär på allvar, jag klarade helt enkelt inte av konkurrensen. Men hur slår man sig till ro då man alltid strävat framåt och allt högre?

Efter 40 började jag på allvar lyssna inåt. Vem var jag utan att förknippas med min sångröst, med mitt ursprung, med min omgivning? Vem var den avskalade, den nakna Camilla? Svaret dröjde inte länge: hon var ett Guds barn.

Som en naturlig följd kom teologistudierna med i bilden. Den "riktiga" Camilla började skönjas och det gjorde ont att inse hur borttappat livet stundtals hade varit. Teologin och den fördjupade tron rotade min livskvalitet, levnadsstandard och lycka stadigt, stadigt. Guds Ande genomsyrade varje dag och all längtan bort, vidare och högre försvann vartefter. Livet och lyckan fanns i nuet, i trons källa, tillsammans med alla som jag älskar. 

Detta med trons betydelse måste andra också få veta! "Stanna upp! Möt dig själv och du får möta Gud! Däri finns din levnadsstandard, din livskvalitet och din lycka!"
Jag ville bli präst.

Hur kommer min cancer med i bilden, undrar jag själv. Hade det inte räckt med att jag fattade Guds vink? Nej, det räckte inte. Genom att tvingas avstå från kroppens vitalitet och tankarnas minne har jag fått chans att visa er att det enda som bär, då det riktigt gäller, är Guds nåd. Min sjukdom har blivit många människors insikt om att tron är något som håller en på fötterna alla dagar.




Genom min dagliga kontakt till er 
har Gud låtit göra sin röst hörd. 
Camilla predikar fortfarande 
därför att Gud hört allas era böner.

Stelbenta behöver kramas

Den brända huden efter strålningen faller av efterhand och ersätts nu av tunn och ljus hud. Jag ser ganska smutsig ut då både gamla och nya lager finns på överkroppen.

Har hamnat i ett ingemansland eftersom jag inte har någonstans att "gå". Jag jobbar inte ännu och har inga ärenden till sjukhuset på tre månader. Har både hört och läst om att känslor av tomhet och övergivenhet är väldigt vanliga då man kommer ur behandlingsschemat.

Vi bröstsystrar som hittat varandra genom Cancerföreningen har fortsättningsvis ett stort behov av att träffas. Därför går vi ut och äter tillsammans en gång i månaden. Fyra av oss fem är igenom behandlingarna och har medicinen antingen på gång eller i antågande. Vår femte syster har cellgiftet framför sig. 

Visst är det bra med bloggar, chattar, cancersidor och dylikt. Men varma kramar stelbenta, skalliga och ömtåliga systrar emellan vinner alla gånger! 



lördag 20 juni 2015

Ingen midsommarnattsdröm (repris från 21.6.2014)


Naturen nu ropar av glädje och fröjd,
äntligen får alla blommor blomma.
Ära, ja, ära vare Gud uti höjd!
Inga ängar och fält står nu tomma.

Johannes som döpte vår Jesus vi minns,
också Elisabet, hans åldriga mor.
Vi får glädjas, förundras att ljuset det finns,
att skörden på fälten åter gror.

Våra nätter är korta, det är skönt att nattevaka,
låta ljuset och blomdofter strömma,
låta livet självt leva, inte dagen utstaka,
fånga lättheten som sovit vintersömn i vintergömma.

I nattens tysta timma jag frågar "Är Du där?
Du Skapare god som gjort allt detta.
Jag vill att Du är nära mig, att Du prick just nu är här,
jag har nånting jag absolut måste få berätta:

att jag är lycklig, ja, salig, över vägen som jag valt,
den Du visade så tydligt att jag behöver gå
för att inte mitt liv ska visa sig vara  banalt,
att jag inte lär känna Dig Gud, ej Dig vill förstå.

Du lyfter, Du bär mig, Du orkar mig visst,
fast mina synder är tunga att bära,
men jag vet att Du därför offrade Din son, Jesus Krist,
jag förstod bara inte genast Din lära.

Tack käre, Gud Fader, för allt som jag har,
för alla jag älskar så ömt,
tack, att Din välsignelse, för alltid stannar kvar,
för Du är verklig  ingen midsommarnattsdröm jag drömt."


Dans på midsommarön i kyrkan

Det var midsommar 2006 och fullständigt omöjligt att få tag på en barnvakt till mina pojkar 8 och 6 år. Kloker ansåg att vi fixar det genom att ta varsin pojke med oss till jobbet. På samma ställe kunde de hitta på för mycket dumt.

Min förstfödde hade snällt suttit på en stol på läktaren, sjungit med och varit fullt engagerad i gudstjänsten som Kloker spelade. Han hade inte fått ha med sig någon egen underhållning och hade klarat av allt galant. Kloker var mycket nöjd och pojken likaså. 

Eftersom jag inte är lika sträng som Kloker så fick Mittemellan packa ryggsäcken full med Kalle Ankor, ritpapper och pennor, leksaker och mellanmål. Genast då vi kom till kyrkan byggde han bakom min rygg en ö av kyrkokörens stolsdynor. Där högg han i med matsäcken innan klockorna ens hunnit ringa in.

Det var en mycket spännande gudstjänst för mig vill jag lova. Under predikan satt också jag på ön och mumsade på russin men måste avbryta leken då den långa kollektpsalmen skulle spelas. En vänlig grönskas rika dräkt sjöng jag för full hals. 

Men vad var det för ljud som dunkade i rytm? Jag sneglade bakåt och upptäckte till min fasa att den stora figuren som Mittemellan lekte med dansade till musiken. Det var ingen lugn dans, det var som en letkajenkka på läktargolvet, som ju var taket för dem som satt under. Mellan varje vers försökte jag hyscha ner honom och fräste SCHHH så att spottet yrde. Men Mittemellan, som var så inne i leken och musiken, tog ingen notis om mig. Behöver jag säga att det kändes som en evighet innan kyrkklockorna äntligen ringde ut...

Vad lärde vi oss av detta? Absolut ingenting annat än att pojkarna faktiskt är riktigt musikaliska. Men tacka vet jag att Junior har dygnetruntdagis året om!

fredag 19 juni 2015

Rätt traditionsfritt

Ja, midsommarmodelängden på småflickors klänningar var ju inte den längsta för 45 år sen. Jag var enda barnet i vår lilla familj på Kyrkbacken och mamma var tjock för hon väntade min lillebror som föddes en månad senare.



Det är lika lugnt här på bloggen som det är hos oss. Eftersom vi alltid jobbar i midsommarhelgen så har vi inte speciellt många aftontraditioner. Nu har vi inte heller stugan där vi brukar sätta upp ungbjörkar och binda björkkvastar till bastun. I år är jag ju dessutom sjukledig så det är hursomhelst inte som det brukar vara.

En midsommarbukett ska jag i alla fall plocka så att liljekonvaljedoften får färga inneluften. Men traditionen med sju sorters blommor under dynan gav jag besviket upp redan som liten flicka efter det att jag hade drömt om president Kekkonen...

Glad midsommar!


Orden i rummet bredvid

Nu har jag pratat lite mera än vanligt med folk och märker att konsekvenserna av cytostatikan fortfarande hänger med. Jag har svårt att hitta ord då jag talar. I skrivandets stund har jag ju tid att fundera och tänker inte så mycket på det, men i ett samtal som vanligtvis ska flyta går det knaggligare.

Orden finns någonstans där, liksom i rummet intill. Jag har dem inom räckhåll men räcks inte riktigt efter dem. Eller så tar jag det första bästa ord som kommer och så säger jag att jag ska gå ut på läktaren då jag menar terassen...

Det här är ju otroligt frustrerande, speciellt som jag gärna skulle predika utan att ha allt till pappers. Undrar om jag kommer att bli bättre i framtiden eller om jag måste acceptera att cellgiftet för alltid utplånat lite för mycket av det som var gott för mig.

Har någon av er erfarenhet av någonting liknande?

torsdag 18 juni 2015

Förenklad tillvaro

Då man har en massa på gång har man samtidigt en massa att hålla reda på. Med en överbelastad kalender är det svårt att hitta tid för... ingenting. Men det är på de blanka kalendersidorna som det börjar hända, det är då man ger sig tid till att förändras inifrån.

Man blir inte en bättre kristen genom att vara duktigare, kunnigare eller mera energisk. I ett liv som är fullproppat av för många aktiviteter och för många prylar finns det ingen tid för möten med Gud. Nu behöver vi inte mera av oss själva  vi behöver mera av Gud. 


I en förenklad tillvaro är det enklare att höra Gud tala. Det står inte lika mycket i vägen för att kommunikationen ska fungera. 

Gud har kontakten till oss på det klara, men klarar vi av att räkna med honom?

Vem kan segla förutan vind?

Hör ni till dem som går runt och trampar hela våren för att det ska bli läge att få ut båten i sjön? Inte jag. Fast jag har faktiskt ägt en segelbåt, men turerna blev färre sen min förstfödde skulle börja vara med på sjön. Jag blir lätt sjösjuk och känner ingen större längtan efter vatten eller hav, skogsmänniska som jag är.

Lillebror Titta däremot började med en optimistjolle och har i dag en segelbåt som jag tycker är jättefin! Vill ni följa med Tittas och Marias segeläventyr kan ni göra det genom att besöka hans blogg om båtliv: 

http://tittasbatliv.blogspot.fi/

Om ni följt mig länge minns ni kanske den oro som jag kände en dag i juli förra sommaren. Titta och Maria hade seglat hem sin nya segelbåt från Sverige och satt i styrhytten i hamnen och småpratade med vänner, då.... 



Så här skriver Titta själv: 
http://tittasbatliv.blogspot.fi/2014/09/blixtnedslag.html

Om ni inte är intresserade av båtar kan ni ändå koka hans goda laxsoppa: http://tittasbatliv.blogspot.fi/2014/10/laxsoppa.html 

onsdag 17 juni 2015

Ro


Bekymra er inte; ängslas inte. Be i stället. Forma era bekymmer till böner och tacksägelser, och tala om för Gud vad ni behöver. Innan ni vet ordet av kommer ni att få erfara Guds frid, där allt samverkar till det bästa, och då blir ni lugna. Det är underbart när Kristus tränger ut oron ur våra hjärtan.

Fil 4:6-7
ur The Message av Eugene Peterson
svensk översättning Felix Larsson

Det lilla formatet

Börjar vänja mig vid att många av skogsstugans växter har fått nya platser på tomten här i stan. Vissa har klarat flytten över förväntan medan andra ser ledsna och medtagna ut. Hur som helst så ger trädgården oss glädje, utmaning och avkoppling. Nu får vi satsa på det här mindre formatet och känna att krafterna räcker till. 

Kloker är synbart lättad över att ha mindre ansvar för byggnader som ska hållas i skick. Själv har jag inte längre svårt över försäljningen tack vare den grundliga förberedelsen i samband med ägodelsrensningen och tömningen av husen. Sist och slutligen är det förvånansvärt litet jordiskt som man verkligen inte klarar sig utan...

tisdag 16 juni 2015

Snart prästkragens tur


Tänka-om-övning

Då jag håller på med något kan jag känna hur jag plötsligt blir utan krafter. Inte ens min envishet kan stå emot lealösheten som kommer över mig. Det här är jag inte van med och jag undrar om medicinen är skyldig.

Måste dagligen fördela mina krafter så pass noggrannt så att jag orkar till kvällen. Är tacksam över att jag får vara sjukledig också i juli. Känner mig faktiskt inte arbetsför ännu. Räknar med att börja jobba i augusti och hoppas få en mjukstart innan verksamheten kommer i gång.

Vi repar oss mycket individuellt vi som fått cancerbehandling. Någon kan återgå till sitt jobb med så gott som samma fysiska krafter som före insjuknandet. Andra måste tänka om och kanske hitta nya lösningar beträffande arbetsuppgifterna. Själv är jag allt annat än "som förr". Hoppas ändå kunna utföra mina arbetsuppgifter på ett dugligt sätt eftersom jag verkligen vill jobba igen.

Trots att jag försöker tänka positivt faller jag gång på gång. Tanken slog mig senast i dag att fjällvandring som jag verkligen hade velat gå på inte längre är min grej. Fortfarande promenerar jag nämligen med rullatorn.

Övar mig i att ha öppna sinnen så att jag kan hitta sånt som passar mig och som jag kan göra för mitt eget välmående. Ibland får man nöja sig med surrogatet.