måndag 15 juni 2015

En klapp räcker långt

Dagen efter festdagen  alla djupa känslomöten gör att jag känner mig alldeles upprymd. länge har jag varit isolerad och borta från alla sociala sammanhang att det är underbart att träffa livs levande människor! Hur överlever isolerade fångar sin fångenskap? Hur mår de och hur formas de av att aldrig kunna prata med någon, se någon i ögonen, höra någon skratta eller känna fysisk närhet? 

Då jag varit som mest sjuk har jag längtat efter fysisk kontakt. Det räcker så väl om någon ville ta mig på axeln. I en stund av total värk och dimma är det den lilla gesten som går igenom hindren. Sköterskans hand på armen kan ge en energi som räcker långt, mycket långt.



Kommer ännu en gång tillbaka till änglasköterskan på uppvakningen efter min gallstensoperation. Hur hennes händer kändes som den bästa smärtlindringen och hur hennes empati var bättre än den starkaste smärtinjektionen. I dessa vårt lands spartider är det gratis att ge en patient en extra klapp på axeln. Det går snabbt, men spåret beröringen lämnar hos den som lider etsar sig fast  ibland för alltid.

Min änglasköterska lämnade spår i mig som jag kommer att minnas  Guds ord förverkligade i en sjuksköterskas omsorg.

2 kommentarer:

  1. Beröring är så viktig. Jag är noga med att hälsa i hand. Redan där signalerar man. En smekning, en lugnande gest... betyder så mycket för drabbade människor. Om det så är på demensboendet eller på akuten eller fängelset. I synnerhet på fängelset.

    Jag har man och vuxna barn och blir ofta berörd och kramad. Men det konstiga är att en kram, en klapp. lite omsorg från andra ändå betyder mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Det handlar som du skriver om att signalera. Armen och axeln är ett neutralt ställe på kroppen som jag tycker att inte kan tolkas som något "felaktigt" och inte för närgånget. Alla vill inte hålla handen. Minns då jag fick beskedet om misstänkt cancer hur jag började skaka okontrollerat där jag låg på britsen. Då lade sköterskan sin hand på min arm och hennes värme lugnade mig, fyllde rummet av förhoppning och gav mig lindring. Nu långt senare är det ögonblicket långt ifrån så traumatskt som det kunde ha blivit (som ett minne) just tack vare hennes omtänksamma gest.

      Radera