söndag 21 juni 2015

En resa för Gud

Detta med livskvalitet har jag funderat mycket på. Är hög levnadsstandard det samma som att livet håller hög kvalitet? Och när är man egentligen lycklig? Går livskvaliteten, levnadsstandarden och lyckan arm i arm likt de tre små gummorna som skulle gå till marknaden? Jag tänker tillbaka på mitt eget liv och på hur jag förändrats som människa genom åren. 

Under studietiden i sång var det viktigt att synas i pressen och att få fina rescensioner. På så sätt hade jag större chans att få stipendier och kontakter  allt för framgångens skull. För framgången var det viktigaste då jag var mellan 20 och 30.

Sen blev jag mamma och borde ju ha varit som lyckligast... Men då upplevde jag det tungt att ha barn och plocka tvätt och leksaker dagarna i ända. Och framgången blev ju lidande då jag inte kunde öva som förr. För mig var det ingen höjdare att vara mellan 30 och 40 och det syns i de svårigheter som jag hade under de åren. Jag var tyvärr inte kapabel att slå mig till ro just där och just då.

Efter många förtvivlade försök att hålla jämna steg med landets sångtoppar fick jag till slut inse att jag inte hade det rätta virket och de rätta förutsättningarna för att göra karriär på allvar, jag klarade helt enkelt inte av konkurrensen. Men hur slår man sig till ro då man alltid strävat framåt och allt högre?

Efter 40 började jag på allvar lyssna inåt. Vem var jag utan att förknippas med min sångröst, med mitt ursprung, med min omgivning? Vem var den avskalade, den nakna Camilla? Svaret dröjde inte länge: hon var ett Guds barn.

Som en naturlig följd kom teologistudierna med i bilden. Den "riktiga" Camilla började skönjas och det gjorde ont att inse hur borttappat livet stundtals hade varit. Teologin och den fördjupade tron rotade min livskvalitet, levnadsstandard och lycka stadigt, stadigt. Guds Ande genomsyrade varje dag och all längtan bort, vidare och högre försvann vartefter. Livet och lyckan fanns i nuet, i trons källa, tillsammans med alla som jag älskar. 

Detta med trons betydelse måste andra också få veta! "Stanna upp! Möt dig själv och du får möta Gud! Däri finns din levnadsstandard, din livskvalitet och din lycka!"
Jag ville bli präst.

Hur kommer min cancer med i bilden, undrar jag själv. Hade det inte räckt med att jag fattade Guds vink? Nej, det räckte inte. Genom att tvingas avstå från kroppens vitalitet och tankarnas minne har jag fått chans att visa er att det enda som bär, då det riktigt gäller, är Guds nåd. Min sjukdom har blivit många människors insikt om att tron är något som håller en på fötterna alla dagar.




Genom min dagliga kontakt till er 
har Gud låtit göra sin röst hörd. 
Camilla predikar fortfarande 
därför att Gud hört allas era böner.

4 kommentarer:

  1. Tack! Den predikan satt där den skulle!

    SvaraRadera
  2. Tack för responsen! Det betyder mycket för mig att veta att mina tankar "går hem".

    SvaraRadera
  3. Tack för din fina text.
    Vi avskalas inte bara för vår egen skull!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren! Du har så rätt.

      Radera