onsdag 24 juni 2015

Gråter med regnets hastighet

Har egentligen varit minimalt gråtmild sen jag blev sjuk. Nu vet jag inte om det är medicinen Tamofen som biverkar mig eftersom jag känner av en sådan obalans i hela mig. Skulle helst vilja sätta mig ner i ett hörn och böla i takt med regnet som forsar ner. Äsch! Ibland är det nu bara åt skogen allting. Eller det är ju just det som är felet  att jag inte längre kan dra till skogs...

6 kommentarer:

  1. Jag kan känna igen det där. Att vilja böla när allt egentligen borde vara okej. Undrar lite om det är nån sorts ventil för att få balans i psyket. Jag har också insett att all förändring, oberoende av om den är självvald eller inte, är bra eller inte så kräver den sitt och vanligtvis en skvätt gråt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver klokt! Gillar bilden av hur det skvalpar inombords. Får mig att tänka på ett vattenpass som ska ha bubblan mitt emellan strecken för att det ska vara rakt, i balans.

      Radera
  2. Hej!
    En tröstepsalm:
    Jag tror på en Gud som gråter med mig,
    när jag gråter så allting är gråt.
    En tröstande Gud som kan trösta likt den
    som väntar tills gråten gått åt.
    Kram MaLin

    SvaraRadera
  3. De kommer i vågor, ibland blir man helt överraskad över att de kommer så starkt. Kram Camilla ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! Man överrumplas och förstår sig inte på sig själv. Vad händer? Det vänder bara floderna först får flöda...

      Radera