lördag 18 juli 2015

Ovanligt biverkningsrik resa

Det har långsamt börjat gå upp för mig att min cancerresa hör till den ovanligare sorten. Har kommit i kontakt med många andra bröstcancerpatienter men ingen har varit så utsatt för biverkningar som jag har varit. Nu framhåller jag inte det här för att ni ska känna medlidande. Nej! Jag skriver för att inge hopp!

Efter mig har många insjuknat. De närmaste månaderna kommer nya kvinnor att få sina diagnoser. Om min berättelse då är känd och ses som en "standard"-resa så kan det hela bli alldeles fel.

Det normala är att man en vecka efter cellgiftdosen mår dåligt på många plan. Men sen har de allra flesta två hyggliga veckor då livet kan levas nästan som vanligt. I mitt fall däremot så blev det en, högst två dagar som jag mådde hyfsat innan följande dos knäckte mig igen.

Här måste jag också skjuta in att de flesta nog inte får flera stora gallstensanfall och genomgår en galloperation mitt i cytostatikabehandlingen.

Strålningen klarade jag bättre av. Men sviterna efter den är svåra. Betydligt svårare efter strålningen än när den pågick. Min skuldra värker kraftigt. Mina två långa ärr är ömma och värken pulserar i dem. Allt är som det ska så det är inget att göra åt saken mer än att försöka tänja och mjuka upp sig. Ni som är insatta kan gärna tipsa mig om det finns någon terapi jag kunde gå på. De varma bassängerna med masserande strålar som fanns på hotellet gjorde mig mycket gott. Ska kolla upp hur det är med sjukhusets egen fysiovattenterapi. 

Alltså. Läs gärna min blogg och ta del av min berättelse men skräm inte upp kommande bröstcancerdrabbade i onödan. Jag är ett svårt fall och många kommer betydligt lättare undan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar