måndag 31 augusti 2015

Små, små funderingar

Har suttit och läst igenom det första utkastet till intervjun jag var med om häromdan. Tanken slår mig att tänk vad mycket som hänt på ett enda år. Ändå känns det som alldeles nyligen som jag blev sjuk. 

Somnade nästan i den gamla knarriga trädgårdsgungan på eftermiddagen. När skulle jag för ett år sedan ens ha lagt mig i den? Eller börjat dagen med att måla i min målarbok? Då det inte finns krafter måste man inse att man ska söka efter dem. Krafterna.

Små, små saker har blivit betydelsefulla och fulla av lust. Som att titta på hur en myra släpar på någonting, för den, stort längs terassen. Eller att fundera på om fågelbadet verkligen läcker då det förekommer vattensvinn. 

Junior hade ätit ett plommon i förskolan och tog kärnan med sig hem. Han planterade den i stenpartiet och undrade efter några minuter när trädet kommer upp. Det syntes inte ännu.

Så funderar vi på det en stund. Och livet är just nu.

Plus minus noll

En ny vecka med betydligt mera jobb jämfört med förra veckan. Försöker behålla lugnet för att kunna fungera så bra som möjligt. Märkte i går att jag kan få in benen i bilen utan händernas hjälp. Ett litet framsteg, eller kanske ett ganska stort egentligen.

Efter torsdagens rehabilitering har jag kunnat sova betydligt bättre. Det känns som om jag skulle ha lättare att andas. Längre nätter gynnar naturligtvis mitt tillfrisknande.

Jag har alltid varit otålig. Men under min sjukdomstid har jag lärt mig vad det innebär att vänta tålmodigt. Därför går jag nu vägen tillbaka med tillförsikt. Faktiskt så har jag ibland svårt att förstå att jag blivit förståndigare på kuppen. Fast å andra sidan har jag tappat så mycket förstånd så ni ska se att det nog går jämnt ut i alla fall.

söndag 30 augusti 2015

Sommaravslutning


Tidlöst använda tjänare

Dagens gudstjänst var den tredje jag spelade sen jag började jobba igen. Jag var mera avslappnad än tidigare men orkade inte riktigt koncentrera mig ända till slut. Det går ändå åt rätt håll och är lika roligt som förr.

Då jag valde psalmer envisades pingstpsalmen nr 118 Grip du mig, helige Ande att komma upp i min psalmbok. Hur jag än funderade på vad jag skulle välja som kollektpsalm så var det som om den redan var vald åt mig. 
- Okej, Gud, vi gör som du vill fastän jag inte förstår det, mumlade jag tyst.

Prästen i sin tur hade gjort något som han ytterst sällan gör  han hade valt den gammaltestamentliga texten som predikotext istället för evangelietexten. Nu predikade han ur Ruts bok om hur Rut lämnade allt för att följa Noomi. Därmed gick Rut Guds ärenden. (Läs gärna hela Ruts bok så får du veta varför.)

Strax efter predikan sjöng vi psalm 118: Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå: också nu gör Herren det som han gjorde då. Först här föll bitarna på plats och jag förstod varför psalmen måste väljas. Gud använder oss i dag, precis som han gjorde med Rut för länge sen.

En underbar kyrksöndag!

lördag 29 augusti 2015

Målarbok för vuxna

I sommar har målarböckerna för vuxna blivit omåttligt populära. De passar utmärkt då man behöver tömma huvudet på tankar och riktigt koppla av. Jag sover betydligt bättre då jag suttit en stund med färgpennorna i handen. 

Det är intressant att färglägga på måfå och se vad som växer fram. Har märkt att jag dras till olika nyanser av lila och grön.

Tycker om Hanna Karlzons målarbok Dagdrömmar. Den har hårda pärmar som gör att man kan ha den i famnen då man färglägger de detaljrika sidorna.


Läs mera om målarboken här:

Bådeock blir bra

Livet kan liknas vid en trasmatta. Vi samlar på erfarenheter och upplevelser i många olika färger. Sen fogas de samman till större helheter och mattan blir längre och längre. Kanske finns det mellanavsnitt som är neutrala och inte särskilt spännande. 

Men tänk om de inte skulle finnas, de där gråa perioderna, det som vi kallar vardag. En matta som består enbart av ränder kan bli ganska orolig. Ett liv som består enbart av toppar eller dalar kan bli rätt så oroligt det också.

Det är de neutrala partierna som stöder ränderna. Det är vardagen som ger trygghet då de stora upplevelserna tar över. Det behövs trasmattor som gör ett kallt golv varmare. Det behövs människor som gör livet varmare.

Har du ett trasmattemönster?

fredag 28 augusti 2015

Intervjudags

Ett länge efterlängtat möte blev äntligen av. Under en långlunch blev jag intervjuad för Kuriren. Så beställer ni tidningen nu hinner ni få nummer 14 där jag berättar om hur vägen till präst fick en ordentlig omväg i och med mitt insjuknande i bröstcancer. Och vilken hushållssyssla som jag helst smiter undan? 

Beställ Kuriren här: http://www.kuriren.net/hem/index.php/prenumerera

Kattliv

Hos oss är vi förtjusta i katter. Eftersom Mittemellan är allergisk så har vi ingen egen. Men då vi behöver få en kattdos har vi möjlighet att besöka katthuset där tillvaratagna katter sköts om i väntan på nya hem. Hit kan man komma två gånger i veckan för att leka med dem. Just nu är de 84 på plats.

Det är någonting alldeles speciellt att befinna sig i en miljö där alla tycker om samma sak. Det är lätt att börja prata med varandra och både finska och svenska används om vartannat. Rena rama språkbadet alltså.

- Kom inte hem med någon, ropar Kloker efter oss då vi åker i väg. Men nog skulle vi gärna smyga hem våra favoriter. Min förstfödde gillar en svart som tappat ett halvt öra i slagsmål, Junior skulle nog gärna ta hem en unge medan jag själv fastnat för gosiga Jesse från Laihela.

Hemma kommer katten på bilden (pojkarna kallar den Sockan då vi inte vet om den är han eller hon) nu och då och hälsar på, leker en stund och traskar hem till sitt igen. Alla som tycker om katter förstår deras terapeutiska funktion och vår fascination över kattlivets nyanser.

Harmonin omintetgör fallgroparna

Somnade strax efter 21.30 i går. Min kropp var så trött efter behandlingen så att det var alldeles omöjligt för mig att ens hålla upp den sittande. På natten vaknade jag flera gånger av att jag svettades, svettades, svettades. Nu är jag fortfarande riktigt trött men samtidigt är det en skön trötthet, en sundare. För första gången har värken lättat i den alldeles hårda ärrvävnaden och också skuldran har lättare att vara.

Osteopaten, Leena, har en sån filosofi som tilltalar mig. Vår personkemi stämmer och jag har på känn att denna Leena helt enkelt är sänd i min väg. Hennes tankar bygger långt på de samma som min kristna tro bygger på och vi delar den holistiska synen  allt hör ihop.

Snart har alla bröstsystrar varit på de individuella träffarna och vi får sen som grupp träffa Leena och lära oss det program som vi ska kunna träna hemma mellan gruppträffarna. 

Nästa vecka får jag träffa psykoterapeuten och hoppas därmed att den hjälpen och Leenas hjälp ska stöda varandra och bygga upp en helnande Camilla av mig. Jag är en målinriktad person som drivs framåt men nu behöver min väg tillbaka vara långsam och avslappnad. Harmonisk.

Utan det här rehabiliteringspaketet skulle jag absolut fastna i den värk som jag bär med mig och frågan är om jag skulle komma undan en depression. Det är nämligen många som fastnar i dessa typiska fallgropar på vägen tillbaka till ett fungerande vardagsliv.

torsdag 27 augusti 2015

Rehabiliteringen påbörjad

Rehabiliteringen är i gång och jag har fått svar på många frågor. Min hjälpare är klassisk osteopat och personlig tränare. Det betyder att jag i det här första skedet kommer att få kroppen uppmjukad på ett behagligt men effektivt och djupgående sätt.

Allt vad jag har gått igenom har satt sina märkbara spår i mig. Kroppen syresätter alldeles för dåligt vilket gör att jag är utmattad. Ärrvävnaden värker och har samlat vätska. Den av strålningen skadade skuldran har också mycket vätska. Hela bröstkorgen har för tajta muskler och i armhålorna är de som strängar.

Hållningen är helt åt skogen och huvudet har skjutits framåt så att en "kulle" kommit till på ryggraden. Fötterna är förvrängda av värk, likaså fingrarna. Gallan som bråkade har gjort halva buken hård. Den gamla whiplashskadan i nacken från bilolyckan 2001 finns fortfarande kvar och ställer till med problem etc, etc.

Efter två timmars genomgång och behandling var jag klar och har en rehabiliteringsplan att följa. Nu handlar det om att först hitta en balans i kroppen så att den fysiska och mentala biten harmonierar. Jag har haft så många processer på gång samtidigt så det kommer att ta tid, antagligen ett par år. Men det finns stora förhoppningar att jag ska hitta en vardag som fungerar.

onsdag 26 augusti 2015

Höstterminen planerad

I vårt arbetslag i Malax församling har vi spikat datum för september-oktober-november eftersom vårt församlingsblad ska kopieras upp och sändas i väg. 

På musiksidan ska vi sjunga Anna Erikssons Mässa för småfolk söndagen den 11 oktober i Petalax kyrka. Därefter kommer jag att ha två veckor semester och körerna har då också två lediga körkvällar. 

Den 29 oktober välkomnar vi nya körsångare!

Frälsarkransen fyller 20 år och det ska vi fira med en frälsarkransgudstjänst torsdagen den 12 november i Kyrkhemmet. 

I år är det 150 år sedan Sibelius föddes och det uppmärksammar vi med en Sibelius-konsert i kyrkan på hans födelsedag 8.12. Legatos elever med lärare medverkar och jag ska söka fram några av Sibelius solosånger och fläta ihop allt med lite kuriosa om vår nationalkompositör.


Jag har massor av idéer som skulle vara inspirerande att förverkliga i församlingsarbetet. Men i det här skedet vågar jag inte satsa på flera större projekt. Det blir att ta en vecka i gången och se till så att krafterna räcker för det löpande arbetet också då det hopar sig. För det gör det allt emellanåt.

Vilans ekorrhjul



Blahaj blahaj

Jag har i dag haft en sån rumba så hehe... Egentligen så borde jag ju dra hela historien från början (eller va gulle??) för annars fattar ju ingen annan nåå, snyft. Men int veit ja om ja ska. Nain ååsikt???? Nå näää, tänkt noo he, hehe. Jaa, jaa. Håhåjaja... Kreisi dei!!! 

Av ren nyfikenhet har jag surfat runt bland andra bloggar och blivit alldeles snurrig av dessa skrivsätt som folk använder sig av. Texten ovan har jag bara diktat ihop av själva stilen som ofta förekommer. Fullt av halvtänkta tankar radas upp och varvas med allehanda tecken, parenteser och nonsensutfyllningar. Man får till och med direktiv när man ska skratta. Texten är en blandning av högsvenska och dialekt. en mellanform av textmeddelande och mejl.

För mig blir sån här text svår att läsa. Jag kan inte se röda trådar och upplever att jag blir avbruten hela tiden. Det ha kar lik som upp sig. Dessutom vill jag gärna att humorn finns inbakad så att jag, om jag vill, kan skratta och bli överraskad. Kanske har jag studerat för mycket retorik för att vara okritisk och svälja allt jag läser. Kanske är det mina tröga tankar som behöver mera flyt i texten för att jag ska orka med innehållet. 

Antagligen är jag en medelålders tant som vägrar förnyelse. Eller vad säger du bokklubbens ordförande????? E de he bara den sociala mediestilen eller börjar he å finnas i den traditionella bokformen mellan två pärmar??????? Trodd du du sku få ha semester ifreed???? Kommenteeer nu, hihi...

tisdag 25 augusti 2015

Underverk sker

Hittade tidigare en urgammal påse med krassefrön.
Lade dem i en blomkruka och väntade ivrigt.
Nu är färgerna alldeles otroliga i krukan.
Underbara blommor att fotografera!

Behöver hjälp att bearbeta

Känner mig så otroligt kraftlös och har ett tag funderat på att be om proffshjälp. Det här svaret fick jag i ett mejl och det kan säkert trösta många andra av er cancersjuka därute:

Det är ofta så att när vården är över och jobbet börjar behöver vi få lite hjälp med vad som sker i huvudet. Allt kan inte komma på en gång, huvudet kommer efter. Detta ger ofta utlopp som trötthet, utmattning och värk i kroppen.

Än en gång  jag är helt cancernormal.

Antingen eller gäller

Ni som skaffat boken 365 minuter med Gud fick kanske liksom jag något att fundera på i går:
När du fortsätter att oroa dig över dina problem väljer du att avfärda Guds erbjudande om tröst. Du håller envist fast vid din oro och avböjer dåraktigt Guds hjälp. Antingen fortsätter du att oroa dig eller så litar du på Gud. 

Men låter det inte enkelt? Oroa dig eller lita på. Antingen eller. Och vet ni vad jag kommit fram till? Att det är just så. Det är ett val vi måste göra. Och egentligen är det valet just precis så där enkelt. 

Jag minns exakt vad jag tänkte den 2 september i fjol då jag satt och väntade utanför mammografirummet och några minuter tidigare fått höra att det finns något suspekt i mitt bröst. Om jag ska dö nu  varför satte jag tid på så mycket onödigt oroande? Varför var jag så försiktig? Varför vågade jag inte mera? 

Det är antingen eller som gäller.

Slappna av! Om ni inte var så upptagna med allt ni skaffar er skulle ni upptäcka allt som Gud skänker er. Människor som inte känner Gud och inte vet hur han jobbar gör stor affär av sådana saker, men ni både känner Gud och vet hur han gör saker. Ta vara på Guds verklighet; lita på Guds initiativ; ta emot Guds omsorger. Det förlorar ni inte på. Ni ska se att alla era behov blir tillgodosedda.
     Rikta all uppmärksamhet på vad Gud gör i detta nu, och gå inte och ängslas över vad som kommer eller inte kommer att hända i morgon. Gud hjälper er att ta itu med de problem som dyker upp när de väl dyker upp.

Matt 6:31-34 ur The Message

365 minuter med Gud: 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/08/60-sekunder-om-dan.html

måndag 24 augusti 2015

Dags för rehabilitering

På torsdag ska jag äntligen få börja med min rehabilitering. Jag har inte helt klart för mig vad som kommer att hända annat än att jag ska få både individuell handledning och rehabilitering i grupp. Ledaren talade i telefonen om att kartlägga mina magmuskler. Vilka då? Den kartan ser nog ut som Antarktis. Nichts.

Då jag rört mig i skogen har jag insett att jag helt enkelt är i uruselt skick. Kroppen värker och krafterna sinar som genom ett såll. Nu hoppas jag att jag ska få just det stöd och den hjälp som jag behöver för att bygga upp min kondition och min kropp på nytt. Vägen tillbaka känns ibland så lång, så lång. Tar jag i för hårt kommer bakslagen direkt. 

Bären jag plockar innehåller massor av antioxidanter som förhoppningsvis kan fungera som "rostskydd". Men nu visar en svensk studie att antioxidanter kan vara skadliga och förvärra cancersjukdomar. De som testades var möss med lungcancer. Har beslutat mig för att strunta i dedär mössen och fortsätta att äta blåbär på morgongröten i väntan på flera forskningsresultat.

Friskare av naturlig kraft

Såg just ett intressant inslag på Aamu-TV (Morgon-TV). Det handlade om hur kroppen påverkas av att man är ute i naturen. Det häpnadsväckande är att naturen påverkar alla på samma sätt, oberoende av om man vill eller inte vill vara t.ex. i skogen.

Redan efter 5-10 minuter sjunker blodtrycket och stannar man en timme har det redan påverkat stresshormonet positivt. En skogsvistelse på några timmar syns i de vita blodkropparna och vi får bättre motståndskraft.

Naturen påverkar vårt sinne mycket positivt. Man kan vila huvudet eftersom naturen får odelad uppmärksamhet.

Nu då vi haft så varmt och vackert väder har jag varit tre timmar i skogen flera gånger i veckan. Att veta att skogs(ut)flykterna dessutom höjer min motståndskraft är ett riktigt stort plus. 

söndag 23 augusti 2015

Stenpartidebu-tanter


Fråga Camilla: Att älta i det oändliga

Jag är i 20-årsåldern och har fastnat i mitt dagliga ältande. Hur ska jag få ro inombords?

Du skriver inte vad det är du ältar men jag kan tänka mig att du fastnat i ett tankemönster och behöver komma loss för att komma vidare. Vi vet egentligen alldeles för mycket. vi vill veta alla varför, allt som ligger bakom allt. Vi är upplysta och vi vill ha koll. 

Det är mänskligt att vilja syssla med sånt som man förstår. Vi ägnar mycket tid åt att försöka förstå allting på det mentala planet. Och när vi tror att vi förstår börjar vi genast ifrågasätta om det verkligen var så, trots allt. Vi ältar. Vi blir osäkra. Förvirrade. Och totalt utpumpade både till själ och kropp.

Som människor vill vi att det ska finnas logiska förklaringar. Men sett med kristna glasögon kan vi inte förstå allt mentalt. Guds ord ska vi inte resonera eller ifrågasätta logiskt, utan istället samlas runt och samla kraft ur.


Det är verkligt svårt att sluta resonera och älta för att istället bara lita på Gud. Men kommer du så långt så att du kan stöda dig på Guds ord, lita på att han vill ditt bästa så kommer du att upptäcka att ditt sinne får vila. Om du kan vara tillfreds med att känna Gud som vet, utan att du själv vet, kommer du att kunna leva så mycket lyckligare. Du kommer att få mycket tid "över" då du slutar älta eftersom du just nu antagligen gör det mest hela tiden. 


Som kristna strävar vi efter att förtrösta på Gud. Men du behöver studera Guds ord och det tar tid. Ge inte upp fastän en förändring inte sker omedelbart. Redan det att du känner till vägen gör det lättare för dig att vilja och kunna gå den. Jag har själv befriats från mitt ältande som jag höll på med i din ålder och kan sedan många år tillbaka känna ro i sinnet. Lycka till!

Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om. Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren.
Jak 1:5-8
Samma verser ur The Message av E. Peterson/övers. F. Larsson:

Om du är villrådig  be till Fadern. Han hjälper dig gärna. Och du får hans hjälp utan några nedlåtande blickar eller kommentarer. Be frimodigt, med tillit, utan att tveka. Folk som tvivlar på sina böner är som vågor på ett vindpinat hav. Tro inte att du får något av Mästaren på det viset, om du driver på öppet hav utan att vilja bestämma dig för vart du ska.

Ögonblicket som predikan

Den här bilden som Junior fotat med sin kamera finns som en stor tavla på vår vägg i sovrummet. Många, många är de dagar då jag det senaste året legat och tittat på den, för den talar till mig. Just därför vill jag visa er den och berätta vad den berättar.

Lådan som Junior klivit upp på är hans dop. På doplöftet bygger han sitt liv och stöder sig med vänster hand på den kristna tron. Nu är grunden stadig. Hans nakna fot känner Guds närhet  hud mot hud. Samtidigt knäböjer han inför sin Skapare.

Eftersom den ena handen håller stadigt i lådan kan den andra slappna av. Här är han trygg. Samtidigt har han fått den fria viljan och gåvor som det gäller att förvalta klokt. Han växer och kan snart gå själv. Kommer han att låta Gud gå bredvid honom alla dagar till tidens slut?

Junior är iklädd den vita färgen. Hans synder är honom förlåtna, han är friköpt tack vare västen. Tyget över axlarna är korsarmarna eller det ok som Jesus tog på sig då han dog för oss.

Ett öppet ansikte. Ett barn. För mig är han oerhört kär. Jag känner honom, jag är honom nära. Han är mitt barn.

Byt ut ansiktet mot ditt eget, öppna upp och låt Gud betrakta dig. För honom är du inte vem som helst. Du är speciell. Han känner dig, han är dig nära. Du är hans älskade barn.

Gud talar.
Camilla predikar. 
Lyssna du!

Ge Gud en chans

Gud svarar på bön. 
Sluta prata 
och börja lyssna.


lördag 22 augusti 2015

Klokers kupp


Sekunden före 
såg jag det i hans ögon
men hann ingenting. 

En snabb rörelse 
och kaskaden från trädgårdsslangen 
blötte ner hela mig.

De befriande magbottsskratten 
putsade våra hjärtan
finporslinsglänsande. 

Mentorskapet berikar och berör

Silverhoppet
Nu är jag så hundra procent engagerad i Sofies friidrottande så jag kan knappt tänka på något annat. Det här med mentorskap är något som ligger i vår släkt och som vi värnar om  att kunna stöda, uppmuntra och engagera oss i barn och ungdomars längtan att få utöva det som de brinner för. Oftast har det handlat om musik men detta med att fungera som mentor, bollplank, uppfostrare och mental tränare fascinerar mig djupt och tänder eldar i mig också inom stavhoppningen.

Att kunna hänge sig, öva/träna motiverat och långsiktigt, samt att ha förmågan att fokusera då det gäller, är långt detsamma både inom sport och musik. Man måste vara uthållig, ha goda lärare som kan sin sak och som är verkliga pedagoger i sin undervisning. 











Med min kära fadderflicka Sofie i tankarna har vi som finns runt henne redan länge följt en långsiktig plan. Hon behöver tid att utvecklas både fysiskt och mentalt för att hållas skadefri. En stor bit av dagens idrott handlar också om pengar och media. Då ett tygfodral till ett stavrör går på ett par hundra euro vågar jag inte ens skriva vad själva röret kostar, än mindre staven... I och med hennes nya rekord på 355 är det dags att aktivt börja söka sponsorer som vill vara med redan från början av hennes nationella och internationella karriär.

En ungdom som satsar helhjärtat på det hen brinner för behöver ett brokigt och engagerat team runtomkring sig. Jag räknar mig som en i teamet runt Sofie. Och det gör mig både stolt och mycket glad! 

Tack Sofie för alla upplevelser som jag får genom dig! Vi ses på medaljkaffet!
Kram, Camilla

fredag 21 augusti 2015

Sofie tog FM-silver i stav!!!


Hon är helt enkelt fantastisk denna Sofie  
som klämmer till med ett nytt personligt rekord 
355 (tidigare 342) 
och kniper silvermedaljen 
i Finska Mästerskapen i klassen F15.

Dags att vakna media och sponsorer!
Den här flickan ser vi i OS ännu.


1. Saga Andersson EsboIF, 375 (till kännedom: 4:e bäst i OS för ungdomar)
2. Sofie Westerlund IFDrott, 355
3. Marielle Gustafsson EsboIF, 345

4. Siiri Saalo HyvsU, 330
4. Maria Östman VasaIF, 330
6. Siri Sytelä AlavU, 315
7. Erika Westerlund IFDrott, 285 (Sofies kusin)
Därmed blev det även föreningssilver som Sofie och Erika fick! Flickorna från Esbo tog förstås guldet.

Märker ni att 5/7 är finlandssvenskar... Prisutdelning kl. 19.40.

Den krokiga vägens charm

Nu när jag hunnit röra mig lite bland folk har de visat att de har Camilla predikar genast synlig på platta, telefon eller dator. Jag skrattar gott! Jag har ju det senaste året bara sett bloggen från min egen sida och nu träffar jag läsare som berättar vad de berörts av, hur de reagerat och vad som hjälpt just dem eller någon bekant. 

- Jag har många gånger velat kommentera men tänkt att... Äsch. Men jag vill ju att du ska veta att jag läser. 
- Jag har blivit så intresserad av tron. Hungrig.
- Jag har varit med dig hela tiden. Det har blivit en livsstil att gå in på bloggen, det första på morgonen och det sista på kvällen...
- Min mamma har fått bröstcancer. Jag som inte vetat någonting om sjukdomen, nu är jag insatt och kan förstå henne på ett annat sätt.
- Inget morgonkaffe utan Camilla predikar...

Att genom en blogg få kontakt med så otroligt många människor är helt fantastiskt roligt. Ni får ju hoppa över sånt som inte intresserar er och noggrannare begrunda det som tilltalar. Vissa håller den kristna tron som nummer ett medan andra följer mina cancerupplevelser för att själva jämföra eller få kunskap genom mina erfarenheter. Släkten vill veta hur familjen mår.

Vägen till präst ligger hela tiden som grund. Jag ska faktiskt passa på att prova prästkläder då firman som säljer dem i Helsingfors åker runt i landet. I slutet av september kommer sortimentet till Vasa och då ska jag se ut vilka modeller som passar mig. Sen kan jag beställa plaggen då prästvigningen blir aktuell. 

Just nu är det tyst från Domkapitlet. 
Men man kan bli kallad väldigt snabbt.

Och jag är riktigt redo.



torsdag 20 augusti 2015

Heja Sofie i FM!

Nytt personligt rekord
sen sist jag skrev om Sofie:
342!
En höjning med 12 cm.
Vi önskar Sofie 
LYCKA TILL 
i Finska Mästerskapen

Stavhoppstävlingen 
för flickor i 15-årsklassen 
hålls i Uleåborg på fredag.

Uppdatering
Sofie har ätit lunch och är taggad inför tävlingen om några timmar.

Överlevaren


Tamofen (tamoxifen) och dess biverkningar

Har blivit kallad till bröstsköterskan för att kontrollera hur jag mår efter tre månaders medicinering med Tamofen. Tacksam är jag över att få gå och prata med någon som är insatt. Ska jag ta den här medicinen 5-10 år så måste jag få vardagen att fungera.

Det är inte helt taget ur luften att medicinen har ett dåligt rykte beträffande biverkningarna. Det ÄR jobbigt att ha det så här, samtidigt vet jag varför jag mår som jag mår och att jag gör det för att ha en större chans att överleva.

Vilka besvär har Tamofen hittills gett mig? 

- påtaglig trötthet
- värmevallningar dygnet runt/svettningar
- stela leder, speciellt händer och fötter
- torra och sköra slemhinnor som lätt blöder
- "grusade" ögon
- trög mage
- huvudvärk
- sömnbesvär
- viktuppgång, känsla av att vara uppblåst
- ojämnare humör

Då man lägger dessa till alla "gamla" biverkningar från cytostatikan och strålningen blir det en hel del man ska kånka på dagligen och ändå försöka leva som vanligt. Kanske är det ändå inte så konstigt att man inte riktigt orkar "som förr".

Läs också en uppdatering här: 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2017/01/nattjumppapaus.html

onsdag 19 augusti 2015

Fall av förfall

I dag fick jag ett mejl som betydde mycket för mig. En läsare, som går igenom samma cancerrumba som jag, beskrev sitt nuläge som är slutrakan på cytostatikan. Jag fastnade speciellt för de här meningarna: Ibland kommer tankarna ikapp mig då jag ser mig i spegeln: hur blev det så här? Hur blev jag så här?

Hela hennes text vittnar om att det kommer liknande fall efter mig. Fall av förfall. Hur blev det, livet  så här? Hur blev jag, min kropp, mitt psyke  så här?

Vi skäms. Vi skäms så fruktansvärt över att vi förfallit. Över att vi inte orkar göra ens det som vi ser att vi borde göra. Vi skäms över att vi inte duger, över att vi blivit till bördor för andra. 

Cancer ÄR skamfyllt. Vi kommer inte ifrån det. Jag tror att många cancersjuka som läser det här kan hålla med mig och min mejlvän. Samtidigt vet jag att det finns fullt av förståelse där ute. Folk förstår nog att det blivit så här, att vi blivit så här.

Jag bara ser allt jag kunde göra, men inte orkar. Precis så är det. Trösklarna blir höga, höga och stegen tunga, tunga. Det är nu vi borde tala om för familj och vänner exakt hur vi har det. Men det är just under de jobbiga dagarna som man skäms ännu mera för att man traskar runt i ullsockor och morgonrock ännu sent på eftermiddagen medan morgongröten står klibbad på tallrikarna. Och vad man gjort hela dan? Man har tänkt på vad man borde ha gjort  om man bara orkat. 

Cytohjärnorna smittar

Tänk hur mycket jag tycker om att fota nyckelpigor. Märkte till min överraskning att jag inte kan minnas hur de ser ut! Jag vet att de är röda men har de svarta eller vita prickar? 

Det lär nog ska bli bättre med minnet men efter en koll bland mina bröstsystrar på gårdagens cancerträff så sitter vi alla med våra cytohjärnor och kämpar oss igenom sånt vi tidigare kunnat. Vår ledare menade att det är helt "naturligt" och att stressen som både kroppen och psyket gått igenom gör att vi har svårt att koncentrera oss och att minnas.

Gissa hur hackigt ett samtal blir då fem cancerskadade ska diskutera med varandra. Till och med vår ledare som ju är den enda som har trådarna i skick fick vi att bli alldeles råddig. - Ni smittar av er!

Kloker som arbetar första dagen efter sin semester konstaterade just:
- Det skulle räcka alldeles bra som jobb att minnas ladda sina telefoner och ha koll på alla lösenord!

Kanske han också är smittad.

tisdag 18 augusti 2015

Picknick



Trampad på alla tår

Det som hände i dag var väntat, ändå blev jag alldeles ställd. Träffade på en "halvbekant" som inte sett mig på några år.

- Jag känner nog igen dig fast du blivit så korpulent, ja, stadig, säger hen glatt.

Hen vet inte att jag gått upp i vikt för att jag inte kunnat röra mig som jag velat. Jag har ätit som jag kunnat och nu gör medicinen mig svullen runt magen.

- Och vad kort hår du har! Jaa, ditt långa hår beundrade jag ju alltid, det var något av det finaste jag sett!

Ingen bloggläsare. Det märks.

Tack för att ni läser och inte gör mig lika ledsen.

Fråga Camilla: Att bli åldring

Jag skulle väldigt gärna se dig skriva om åldrandet på bloggen. Själv är jag i 70-årsåldern, tankarna kommer och går om åldrandet, om att så att säga vara i nedförsbacken. Det är så mycket som är positivt med att ha blivit pensionär, att kunna använda och förvalta de erfarenheter och gåvor som livet gett. Men ändå plågas man då och då av tanken på ålderdomen och vad den kan föra med sig. Skulle du kunna åta dig att predika kring detta ämne? Jag skulle tycka om att höra din åsikt utifrån ett kristet perspektiv.

Hur mår man då man bara har sista sträckan av sitt jordeliv kvar? Då när arbetslivet är avklarat, pensionen kommer in på kontot och barnbarnen tröttar ut en på ett annat sätt än de egna barnen gjorde. Man upplever kanske att man inte längre riktigt vill, orkar eller tilltalas av att hänga med på allt

Om man före sista sträckan inte tagit Guds ord på allvar så är det nu dags att göra något åt den saken. Utan Gud kan dödsångesten komma allt närmare och man slås av tanken: var detta allt?

Under mitt cancerår upplever jag att jag gått igenom det kroppsliga förfall och minnesbortfall som hör till ålderdomen. Därför kan jag också plocka ut det som består då allt annat vissnar.


Man behöver få ha ensamstunder då man har tid att fundera på de stora frågorna. Vad har egentligen haft ett bestående värde i mitt liv? Var det just det som jag satsade min kraft och min tid på? Eller satsade jag på sådant som förföll?

Jag tror nämligen att det är dags att göra ett mellanbokslut för att göra den sista sträckan trygg, värdefull, upplevelserik och så "utståbar" som möjligt. Nu är det tid att investera klokt. Som kristna investerar vi genom att leva i kärlek och i förlåtelse.

Du är Guds skapelse och han vill att du ska njuta av livet. Därför har han också skapat naturen så underbart skön. Ett sätt att komma nära Gud är att ta sig tid att vara i naturen (lyssna på musik eller göra något annat som du njuter av), andas den friska luften, lyssna på fåglarna, se höstens färgprakt. Dina dagar som åldring blir så mycket rikare då du som är skapad av Gud möter honom i hans skaparverk. 

Hör på mig säger Herren: 

(Ni) som jag lyft ända sen ni föddes, 
burit från er första stund.
Ännu när ni blir gamla är jag densamme,
ännu när ni grånat skall jag bära på er.
Jag har skapat er,
jag skall lyfta, bära och rädda er. (Jes 46:3-4)

När minnet sviker, kroppen blir svagare och omdömet sviktar: ha bibelverser, dikter, psalmer redo att plocka fram. Dessa ger dig trygghet då omvärlden känns otrygg, då kroppen inte längre lyder. Så länge du kan tänka Guds ord är du aldrig förlorad. Och när du inte längre kan hålla i tanketrådarna ska Gud lyfta, bära och rädda dig. Precis som han lovat.

Cirkeln ska slutas enligt Guds plan. Därför kan du som kristen alldeles lugn gå den sista sträckan. Du är hela tiden buren!

måndag 17 augusti 2015

Olika av ohejdad vana

Inte förrän alldeles nyligen kom jag på varför Kloker och jag aldrig får det tajmat då vi äter. Han är alltid färdig då jag just hunnit sätta mig ner och ska börja. 

I min uppväxt sa min mamma alltid att vi skulle äta långsamt och tänka på vad vi åt. Vid matbordet umgicks vi och pratade med varandra. 

Kloker däremot är uppvuxen på en bondgård där hela familjen umgicks i arbetet utomhus. In kom man för att äta så att man orkade jobba vidare och ofta handlade det om att skynda sig innan regnet kom.


Länge har jag sagt åt Kloker att vi ska äta lunch tillsammans i stan då Junior är första dagen i förskolan. Sagt och gjort. I dag blev det finlunch på en restaurang med vita dukar på borden. Vi hade olika varmrätter han och jag och jag satt och sa "mmm, vad gott" och förklarade för Kloker vad jag åt och hur allt smakade.

Så frågar jag honom:
- Hur smakar din... smakade din mat? Var den god?
- Jåå, svarar han och ser sig rastlöst omkring. Han kunde faktiskt ha tillagt: "Släng i dig nu, jag har traktorn på tomgång!"

Berättar gärna

Fick en fråga om jag genom att berätta om mina erfarenheter vill hjälpa en annan cancersjuk som har liknande biverkningar som jag har haft och fortfarande delvis har. Naturligtvis vill jag hjälpa! Men helst på det sättet så att jag blir kontaktad per mejl camillapredikar@gmail.com. Jag har nämligen fortfarande så svårt att koncentrera mig på att tala i telefon, speciellt då det är människor jag inte känner sen tidigare, så jag föredrar att skriva. Då hinner jag söka orden och kan svara då jag själv har tid och får sitta ostörd och fundera.

Jag hjälper så gärna 
om mina upplevelser kan vara 
till nytta för någon annan!

Engagerad i pojkarna

Det är som om det skulle ha varit alldeles tjockt av aktiviteter de senaste dagarna. Pojkarna har allt möjligt som de vill visa och som de vill att jag ska engagera mig i. 

Min förstfödde producerar musik och skriver rapptexter på finska. Ibland frågar han mig om råd beträffande musikidéer och då funderar vi ut någonting tillsammans. Innehållet i texterna har vi totalt olika syn på men jag inser att han ska igenom det här stadiet, låter honom hållas och förhoppningsvis formas han till en mogen vuxen med tiden. 

Mittemellan filmar och redigerar videor. Han vill också visa sina klipp och halvfärdiga produktioner. Dessutom har han sina teckningar som slukar honom då han är på det. Ni minns kanske att jag skrev att han började promenera den dag då vi fick veta att jag har cancer. Småningom började han jogga och i dag springer han med lätthet halvmaraton. Han har dessutom blivit mån om att kost och motion ska stämma överens.

Junior vill ju också visa vad han pysslar med då storebröderna gör det. Han tecknar detaljerade figurer och förklarar vad alla har för uppgifter.



I lördags fick vi dem alla tre med på en utfärdsdag, "packade" in dem i bilen, stängde dörrarna och visste var de fanns. Tror att de också tyckte att det var skönt att en dag veta att vi skulle vara tillsammans, precis som vi brukade vara. Förr.

ÄNTLIGEN grötmorgon!


söndag 16 augusti 2015

Överkurs

Han låter människor urskilja ett sammanhang,
men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut.

Predikaren 3:11

Dags för förskola

Här har Junior sommarlovets sista dag. I morgon börjar han i förskolan. Det här med förskolan sätter myror i huvudet på oss. Numera ska alla barn gå i förskola måndag-fredag. Problemet för oss är att vår arbetsvecka sträcker sig från onsdag till söndag. Därtill jobbar vi kvällar och alla högtider. När ska Junior vara hemma? Han kan ju inte gå i förskola varje vardag kl. 8.30-12.30 plus eftermiddagar plus vissa kvällar plus lördagar och söndagar. Inte ens vuxna har sjudagarsvecka.


Nåja. Vi har kommit överens med förskolan att vi börjar på och ser tiden an. Om inte både Kloker och jag har förrättningar en lördag kan han ju vara hemma då och istället vara en måndag eller tisdag på förskolan. Men sånt här kan vi ju inte veta så länge på förhand. Döden kommer då den ska och då blir det begravningar oberoende av förskoleplikt eller inte.

Och tandfen har besökt oss igen.

lördag 15 augusti 2015

Till kyrkan gå och fråga på

I morgon kl. 10 i Malax kyrka är det familjemässa med välsignelse av årets förstaklassister. Det tycker jag att känns bra, att välsigna de nya eleverna. Naturligtvis sker detta på frivillig basis och inte på skoltid. Min förhoppning är att jag ser många barn i kyrkan i morgon!

Här på bloggen har vi passerat tvåhundratusenstrecket och bra så. Bloggen fortsätter precis som vanligt men det här med Camillas frågespalt var riktigt roligt! Det var en läsare som sände ett mejl och tyckte att det skulle vara intressant att få ställa frågor som jag kunde besvara utifrån ett kristet perspektiv. Just nu har jag en fråga på gång som gäller den sista livssträckan dvs ålderdomen. 

Vill just du fråga någonting? Skriv frågan som en kommentar eller mejla mig på camillapredikar@gmail.com 

De tidigare frågorna hittar ni till höger under etiketten Fråga Camilla.

fredag 14 augusti 2015

Många har tittat in


Snart kommer bloggen att öppnas 
för tvåhundratusende gången! 
200.000! 
Tänk vad roligt!

Fråga Camilla: Att sörja det oupplevda

Har hört då folk tycker så synd om den nyblivna mormor som dog och inte får uppleva sina barnbarn... Och den unga som dog, synd om henne som inte får utbilda sej, skaffa familj o jobb... Jag har själv begravt min dotter...MEN jag har mycket svårt med att tänka att det skulle vara synd om henne, att hon MISSAR så mycket! Det är väl synd om oss som blir kvar med stor SAKNAD, de som gått hem till Jesus är det väl inte synd om, de MISSAR nog inget! Det är vi som lever här i världen som sorgen drabbar....Och så länge vi lever här på jorden, kan det vara SYND OM OSS, för vi lever i en fallen värld. Men hemma hos Jesus är ju ALLT FULLKOMLIGT! Vår dotter längtar inte efter oss, på samma sätt som vi längtar efter henne ❤ Vad tror du, Camilla? 

I mitt arbete som kantor har jag vid flera tillfällen varit med om att riktigt små barn jordfästs. Den sorg som föräldrarna till en alldeles nyfödd ser ut att uppleva får en att fundera. De kan ju inte i första hand sörja någon som aldrig levt, annat än i mammas mage. Men sorgen över allt som förblir oupplevt kan vara mycket traumatisk.

Vi som kristna tror att varje människas dagar är räknade och att längden på våra liv är bestämd redan innan vi fötts. I denna övertygelse finns också det som präglar tron, nämligen hoppet. För oss är döden början till något betydligt större än jordelivet. Vi tror att den döda har det bättre hos Gud än hos oss.


Här kan det komma att skära sig rejält då vi samtalar med människor som inte delar vår tro och vår syn på livet och döden. Alla kanske inte tänker på eller ens känner till hur kristna med en övertygad tro tänker och reagerar. Genom att vara öppna mot varandra kan vi, trots olika livssyn, ändå komma bra överens förutsatt att vi är ärliga och bibehåller respekten för varandra. 


Och visst är det vi som lämnat kvar som sörjer "mera" än den som dött. Som kristen har jag svårt att tro att någon enda av oss skulle ha det bättre på jorden än i himlen hos Gud.