onsdag 30 september 2015

Brottsutredningen gjord

Osteopat-Leena har klämt igenom hela mig och kommit fram till att inga revben är brutna. Jag har ändå förvånansvärt mycket smärta då jag behöver ta 1 g Panadol + 800 mg Burana för att kunna röra mig. Tyder på att ärrvävnaden rivits sönder på sina ställen. Allt ska självläkas.

Nu kommer jag antagligen att vara så här akut sjuk ett par veckor och sen ska det lätta dag för dag. Leena visade hur jag ska sätta och lägga mig för att inte felbelasta kroppen. I övrigt så hade det mesta av Camilla gått i baklås av den snabba smällen i den asfalterade trappan. 


Nu får jag hädanefter hållas vid ledstängerna och inte tro att jag, med mina balansproblem, kan gå i mitten av trapporna. Ett fall med huvudet före i läktartrappan fick jag avstyrt här tidigare i höst, så jag lever ganska farligt som ni märker.

tisdag 29 september 2015

Hur länge ska du stanna, cancer?

Det har varit lite kämpigt med tänderna som gått sönder de senaste månaderna. Än är allt inte fixat men i dag fick jag en ny tand. Porslinskronan känns som ett smycke i munnen. Den påminner om en blomma och jag blir riktigt glad av den! Ett stort steg framåt är taget med tanke på alla renoveringar som ska göras.


Ibland tror jag fortfarande att jag drömmer. Vill inte fokusera på sjukdom och behandlingar. Vill gå vidare men det går inte att släppa taget om cancern. Den biter sig fast som en kletig sörja på min kropp. Den gör så att jag snubblar och slår mig. Den finns som smog i rummen, den smyger sig in överallt. Objuden.

Cancern äger mig. Den har tagit friskheten av mig och jag har inget att skyla mig med. Den söker sig in i varje tanke och blandar in ångest i sunda och friska tankebanor.

Likt en parasit slår sig cancern ner i vardagsrummet, slår på tv:n och sätter sig på fjärrkontrollen. Cancern väljer vad vi ska titta på och ser till så att vi inte blundar. Inte ens små barn får titta bort!

Det är tur att det finns porslinskronor till uppmuntran.

Otryggheten på besök

Många har hört av sig så jag svarar er alla på en och samma gång: jag är ok men har starka värkmediciner och svårt att röra mig. I morgon ska osteopaten Leena kolla vad som har hänt med mina revben, ärren och vätskan.

- Kommer du alltid att vara trött, mamma? frågar Junior som i natt kom och ville sova med sitt huvud vid mitt sjuka bröst. Antagligen har mitt fall rivit upp hans cancertrauma och han får för sig att jag ska bli lika sjuk igen. 

Stackars lilla unge... Varför är det alltid barnen som ska ta smällarna?

måndag 28 september 2015

Stunden hänger ibland på några få trådar



Ingen lindansös

Kände mig riktigt uppåt där jag kom gående i stan efter ett givande samtal med cancerföreningens terapeut. Vi jobbar på med att jag ska kunna ta emot hjälp utan att känna skuld. 

Det var bara några trappsteg uppåt men det räckte. Plötsligt försvann fästet under mig och jag hade inte en chans. Näsan med glasögonen på stannade högst uppe, så nära asfalten så att jag kände lukten av den. Knäna och händerna fick skrapsår medan jag föll mot sidan där bröstet och armhålan är opererade. Jag hann få handen under men hann inte öppna den. Bröstet slog rakt i min egen knytnäve och tanten med hela tyngden föll ovanpå med fart. 

Efter ett par samtal till sjukhuset har jag blivit ordinerad maximal värkmedicin och ska komma in om jag får tyngre att andas. Kan vara mycket sjuk mycket länge. Eventuellt har revbenen fått frakturer men eftersom man inte gör någonting åt sånt så behövs ingenting röntgas.

Naturligtvis kommer tankarna. Är man frisk så viftar man bort sånt här med att "sånt händer". Har man haft cancer börjar tumörerna växa i hjärnan i samma stund som man snubblar och faller handlöst.

För rädslan att återinsjukna är handlös. Den tar ingen värkmedicin någonsin bort.

Junior gapade stort

Vem skulle inte skrämmas av en stor tandläkarstol då man är en liten människa? I fjol vägrade Junior öppna munnen. Nix. 


På ett år kan man mogna mycket. Speciellt då besök hos läkare hör till vardagspratet. I morse kunde vi konstatera att Junior verkligen blivit "stor"!

söndag 27 september 2015

Trygga räkan och andra djur

Ni vet säkert att psalm 390 Tryggare kan ingen vara brukar kallas Trygga räkan-psalmen för att barn genom åren missuppfattat texten. 

Vi har andra psalmer där vi kan hitta gömda djur. I psalm 454 Gud har skapat allting sjunger vi i andra versen: Alla jordens katter han åt mänskan gav... Vilket ju är helt rätt men kanske inte vad författaren Anders Frostenson tänkte då han skrev om jordens skatter.

I psalm 52 Jungfru Maria, skriven av Eva Norberg Hagberg, ser jag hela flocken framför mig då vi i första versen sjunger: Jungfru Maria, jungfru Maria, min Herres mor, vandrade varligt med barnet i famnen till kyrkans kor.

Behagliga muminmamman beundras

Vad jag kan tycka om muminmamman! Då menar jag inte alla bilder som finns i tryck lite överallt. Jag menar så som jag upplever henne då jag läser Tove Janssons muminböcker.

Muminmamman har liksom allt: tålamod, en mild humor, trygghet, klokhet och en beundransvärd levnadskonst. Hon är den naturliga mittpunkten i Mumindalen, hon är gästvänlig och stressar inte upp sig. Dessutom har hon suverän hand med sin man, muminpappan. Hon har insett att man inte gör om honom och låter honom hållas.

Så här säger hon i Kometen kommer (s. 20) som vi just nu läser som kvällssaga:

Hela huset vaknade upp, man ropade och smällde i dörrarna och så kom mumintrollets mamma springande med ett ljus i tassen.
     Är det bara du, sa hon. Jag trodde nån skurk hade tagit sig in hos oss.
     Jag ville ha ner äppelvinet, sa pappan. Och så hade nån åsna ställt denhär fåniga karotten alldeles på kanten.
     Det var bara bra att den sprack, den var hemskt ful, sa muminmamman.


Och ur min favoritbok Pappan och havet (s. 188): 

Pappan hade dragit upp några plankor i fyrrummet och tagit fram verktygslådan. Jag vet att trä krymper när det torkar, sa han. Men jag hinner inte vänta. Gör det nånting om det blir springor i kökshyllorna?
     Inte det minsta, sa mamman. Spika på du bara, man måste skynda sig medan man har lust.

Kyrksöndagsmorgon


lördag 26 september 2015

Cancerforskningen visar att...

Enligt ny finsk forskning kan man se ett samband mellan användning av hårfärg och risken för bröstcancer. Resultatet bygger på en studie av 6 500 sjuka och 21 600 friska kvinnor. 

I Europa har hårfärger studerats länge. Forskarna vill att kostmetikaindustrin ska få upp ögonen för riskerna. Ett av de vanligaste ämnen som används, parafenyldiamin, innehåller orenheter. 

I tidigare studier har man funnit 4-amino-bifenyl som klassificeras som karsinogen (cancerframkallande ämne). Detta ämne är förbjudet att användas i kosmetika inom EU, men används ändå, visar studien.

I Norge har man kunnat konstatera att även om mammografiundersökning (sållning) är dyrt för samhället så är det ännu dyrare att vårda bröstcancerpatienter då sjukdomen upptäcks i ett senare skede. Resultatet räknades på en 10-årsperiod där 16 045 bröstcancersjuka kvinnor i åldern 50-69 år deltog.

Infon är hämtad ur det senaste numret av tidningen Syöpä (Cancer) 3/15.

Så här kommenterar Michaela som är frisör:

Som frisör är jag väl medveten om dessa DPD ämnen, alltså polyfenylendiaminer. De finns under många benämningar och förkortningar.
Det är 16 års åldergräns på färgningar inom EU, rekommenderad visserligen...
Meningen är att de ska förbjudas från 2017.
I dagens läge finns färger utan dessa men många menar att det enbart skett en förändring i färgmolekylen och de är precis lika cancerogena i alla fall!
Polyfenylendiamin är svart färg och finns inte i blekningspulver, dock nog i ljusfärgningar!
Det finns i kläder, tatueringsfärger och speciellt i hennafärger!!!

Personligen skulle jag aldrig färga hela håret, slingor är okej för då ligger inte färgen mot huden. 

Jag skulle aldrig färga håret på barn, forskarna menar att DPD har lika skadlig verkan på hjärnan hos barn som droger och alkohol....

Så där, det blev en riktig kemilektion men jag tycker det är en sak människor borde få upp ögonen för!

Tack för att du också belyste ämnet!

H: Michaela

Vinden vänder - igen

Ny dag, nya krafter och ny lycka. 

Fiskelycka? Nu ska vi ut och söka efter metmaskar och pröva Juniors födelsedagsmetspö.

Allt känns gladare i dag!

fredag 25 september 2015

Trötters bakslag

Gårdagens körkväll gick bra och jag var inte lika försiktig som förra veckan. Kände då vi slutat att jag skulle få betala för min iver. Och det har jag gjort.

Då alla åkte iväg i morse satte jag mig vid köksbordet med en stor mugg kaffe och ett korsord. Men kroppen ville inte lyda. Tänkte att jag bara lägger ner huvudet en stund och böjde mig över bordet, lade ner huvudet på armarna och vaknade en timme senare. Brukar ni somna vid köksbordet?

Försökte kolla min jobbpost men kände att ingenting fungerade. Efter två muggar kaffe såg jag mig slagen, ställde väckarklockan på 15 och kröp ner under täcket, somnade som en stock och vaknade... kl. 15...

Känner mig faktiskt rätt så nedslagen i kväll då jag inser att jag har minimalt med kraft. Betydligt mindre än jag hoppats på.

torsdag 24 september 2015

Döm inte


Varför ser du flisan i din broders öga
när du inte märker bjälken i ditt eget?


Matt 7:3

Utvärdering av verksamhetsplanen

Skrivet för ett år sedan: 

Det finns egentligen bara en sak som skrämmer mig. Att sjukdomen förändrar och bryter ner mig så mycket mentalt att jag blir odräglig för alla andra. Att jag tar all ork av dem, att humöret blir för instabilt, att jag får svårt att fokusera, planera, dra slutsatser...

Och hur gick det?

Det fanns hur mycket som helst som skrämde mig.

Sjukdomen förändrade och bröt ner mig men inte så att jag blev odräglig för alla andra. Tvärtom har jag haft förvånansvärt långt tålamod.

Jo, jag tog all ork av dem eller egentligen: sjukdomen gjorde det.

Mitt goda humör har varit en gudagåva av mått!

Jag fick svårare att fokusera än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Man planerar inte mycket som cancersjuk. Inte jag i alla fall.

Att dra slutsatser... Ett vet jag nu: man kan aldrig veta på förhand.

Grundligt firade födelsedagspojkar

Förra året gjorde vi allt för att Junior skulle glömma bort att han hade födelsedag. Två dagar senare skulle jag opereras och vi visste inte om cancern spridit sig vidare från tumören i bröstet. Vi var totalt handlingsförlamade och orkade inte ordna något kalas överhuvudtaget.

I år har vi istället gjort tvärtom. I dagarna tre har vi haft fest och Junior har för första gången haft ett barnkalas. Eller barn och barn. Tonåringarna, Kloker och jag engagerade oss med mete, lekar och skoj. Vet inte vem som trivdes mest och bäst...

- E du Juniors mamma? frågade en av småpojkarna förvånat. Han visste inte det eftersom jag varit ur spel så länge. Verkligen hög tid att Juniors kompisar får ett ansikte på hans mamma.

onsdag 23 september 2015

Hjälp oss hjälpa med skor

I Malax finns det nu en hel skola full med flyktingar, åttio män som fått ihopskramlade fotbollströjor, shorts och strumpor. Men de har stora fötter och skulle med glädje ta emot fotbollsskor i stora storlekar typ 42-45. Nu springer de runt med släta skor och på den våta gräsplanen ser de ut som Bambi på hal is allihopa. Det är vår ungdomsledare som försöker hitta sysselsättning åt männen medan de väntar på att komma ur den nödlösningssituation som de just nu befinner sig i.

Vill ni som bor i Malax med omnejd bli av med gamla fotbollskor kan ni lämna dem till pastorskansliet i Malax eller kontakta mig på camillapredikar@gmail.com

Har ni andra skodon i stora storlekar tar de gärna emot dem också. Just nu går de flesta runt i flip-flops som är de där sulorna med en gummirem mellan tårna. Snart kommer vi in i oktober och deras "skor" blir ganska dragiga.

Hjälp vår församling hjälpa flyktingarna i Malax så att de får skor på fötterna!

Bara på skoj!


Juniors kompis som skulle komma på kalas blev sjuk men hans mamma kom med den inhandlade presenten. Mamman kör ambulans och en demonstration av bilen blev en rolig överraskning för alla gäster. Men det såg faktiskt ganska dråpligt ut då blåljusen snurrade och folk samlats runt bilen...

Ja, må DE leva!

51 + 6 år i huset.

tisdag 22 september 2015

Arbetsfördelningen i skick

Två timmar tandläkare, 40 minuter sömn och tre timmar bröstsystrar. Och massor av värkmedicin för att stå ut med halva ansiktet. Det har varit en intensiv dag.


Huset doftar gott eftersom Kloker syltat och saftat medan jag varit borta. Jag älskar att plocka bär men så fort jag kommer över tröskeln är mitt intresse för skörden som ett rakt streck på en monitor. Här tar Kloker över eftersom han vill ha hem bären men inte vill hämta dem ur skogen. 
En skön arbetsfördelning tycker jag...

Som en bro

Tycker inte om att gå till tandläkaren, men jag tycker jättemycket om min tandläkare. Just därför är det faktiskt riktigt trevliga träffar som vi får. 

Under många år har jag värnat om en annan alldeles speciell relation som hade alla odds emot sig att lyckas. Idag är ansiktet jag möter glatt och det utstrålar värme, samhörighet och tilltro.

Tänk om vi kunde sträva efter att bygga positiva relationer som ger oss kraft istället för att ha sådana som suger energin ur oss. 

Det tar tid att bygga broar som inte är alldeles självklara. Har du inte intresse eller uthållighet är det en pärlbeströdd glimmande länk som du missar. 

Rik är den som har broar att gå över.

PHOTO Junior



måndag 21 september 2015

Tove Jansson inspirerar

Apropå det förra inlägget med text av Tove Jansson  jag blir så inspirerad av hennes texter! Junior och jag läser andra varvet igenom alla hennes muminböcker. De trollbinder oss fullständigt. Jag tycker om att läsa och Junior tycker om att lyssna.

Böckerna fortsätter att inspirera oss då vi gör andra saker. I skogen hittar vi Sniffs grotta och där slår vi oss ner och äter våra kalla knackkorvar och dricker trip. Vi hittar Snorkfrökens bästa blåbärsris och Hemulens småkryp.

Tove Jansson kunde verkligen skriva så att hon fastnar i våra medvetanden.

söndag 20 september 2015

Snusmumriken kan han


Allting blir svårt när man vill äga saker,
bära dem med sig och ha dem.
Jag bara tittar på dem
och när jag går min väg
har jag dem inne i huvudet
och kan ha roligare saker för mig
än att bära kappsäckar.

ur Kometen kommer av Tove Jansson

Sagt av någons kurator


Bröstcancerpatienter är aldrig så friska 
som när de kliver in i behandlingen 
och aldrig så sjuka 
som när de kliver ut ur den.

Höstens påsk eller Lilla påsken

I dag firar vi lilla påsken eller höstens påsk eftersom Jesus har brutit den makt av död som hotar mänskligheten, ja, hela skapelsen. De som tror på Jesus har ett hopp som bär över gränsen till döden. Också skapelsen kommer en dag att befrias.

Texterna handlar precis som på påsken om hur död blir till liv. Jesus hade botat på en söndag, alltså jobbat på en vilodag, och måste förklara för judarna att Gud aldrig tar ledigt, han är alltid tillgänglig. Så här säger Jesus i Joh 5:19-21 (ur The Message) :

- Jag ska säga rent ut hur det är. Sonen kan inte göra något på eget bevåg utan bara sådant som han ser Fadern göra. Det Fadern gör, det gör Sonen. Fadern älskar Sonen och låter honom vara med på allt han gör.
     Men ni har inte sett hälften än, för på samma sätt som Fadern uppväcker döda och skapar liv gör också Sonen det. Sonen ger liv åt vem han vill.


Ni har sett hur ett barn tar efter en vuxen. Därför kan ni ha en aning om hur Jesus försöker få judarna att förstå. En son som ser hur pappa gör, tar efter och gör på samma sätt. 

Jesus, sonen, har sett sin pappa jobba. Han tar efter och gör på samma sätt. Ingenting har han klurat ut själv, pappan har visat hur han ska handla. Och nu när han gör det, blir han anklagad för att vilja ta äran åt sig för sina handlingar. Men Jesus vill inte vara i strålkastarljuset. Han vill vara verktyget som Gud jobbar igenom. Gud bygger upp med sin pojkes hjälp.

Vi kan också göra som Gud gör. Öppna ögonen och se hur Gud verkar i vår värld, som är så utsatt för djävulens krafter, de som gör oss egoistiska, beräknande och trasade. 

Det är viktigt att vi som kristna blir Guds verktyg på jorden. Genom goda gärningar kan vi göra skillnad, visa på kärlek, omtanke och omsorg. Men utan att själva spegla oss i strålkastarljuset. Gud tillhör äran! Tillsammans kan vi fortsätta Jesu uppdrag på jorden  för att döden ska dö och livet ska komma att leva. 

Du gör skillnad. Du kan göra skillnad. Därför att Jesus rent ut sagt hur det är.

lördag 19 september 2015

Permanenta spår


Kunde det ha blivit annorlunda
om jag inte hade upptäckt, sett?
Om jag bara hade fortsatt blunda
och glömt både sans och vett.

Kunde det ha blivit likadant
om jag prioriterat nonchalans?
Hade jag ändå blivit en grånad tant
med styva leder och dålig balans?

Kunde jag ha kännt mig glad ändå
om jag hade fått ett enda år?
Varför tvingas jag hela tiden förstå
att sjukdom ger tatuerade spår?

Spår av smärta, av tårar och nöd,
av skräckjagande skratt och skämt.
Men enbart spår, för jag är inte död,
man kan inte tänka på döden jämt.

Om jag kunde få några år ännu,
få leva utan att bli levnadsrädd,
skulle jag krama dig ofta och nu
skulle jag se mig som blott lite svedd.

Trygg i skyddsnätet


Trasiga fötter i läderskor

Många cancersjuka har problem med huden under fötterna. En envis klåda som övergår allt förstånd gör att man river sönder fotsulorna och får svårt att gå.

Efter flera långa undersökningar visar det sig att jag inte har någon infektion och inte heller är allergisk. På sin höjd finns en pytteliten reaktion mot krom, ett ämne som används vid garvning av läder. Har man kliande händer och fötter kan man försöka byta ut äkta läderhandskar och -skor mot konstläder eller andra material.

Vill man ersätta sina tvättmedel är det LV-serien som gäller, enligt den information som jag fått från hudpolikliniken.

Men trovärdigast förklaring för min egen del är den som hudspecialisten gav mig: en atopisk hud i kombination med stress kan orsaka stora och långvariga hudproblem. De dyker upp långt senare än stressen och håller i sig upp till år efter att stressen lagt sig.

Med kortisonsalvor som används som kurer kan man få lindring så att man åtminstone kan gå på den trasiga huden.

Ett annat tips som jag testat är att koka upp vatten och blanda i havssalt. Då det är ljummet får fötterna ett rengörande fotbad. För att undvika uttorkning kan man sätta i lite olja (t.ex. Ceridal).

Med hopp om tillfrisknande fötter för oss alla!

fredag 18 september 2015

Vad du än gör - sitt tyst!

Vad blött det varit. Det var smart att ta gummistövlarna på då vi gick till gravgården i lervällingen. Som yrkesarbetande med begravningar lär man sig prioritera då man huttrat tillräckligt många gånger eller blivit våt om fötterna.

Placerade kantorsbarn år 2007 
Mitt lediga septemberveckoslut hägrar. Lutar mig tillbaka i min egen fåtölj och känner hur uppskruvad jag är. Veckan har haft ett högt tempo och det körde rejält ihop sig då Junior fick ögoninflammation och inte kunde vara på dagis. Vad skönt det kan vara att han blivit så stor så att han kan "placeras" i ett hörn någonstans.

Tror att de flesta kantorsbarn hamnat att bli placerade med matsäck och pysselsaker medan de hört på då mamma eller pappa jobbat. Det kan vara struligt då en förälder är kantor. Och vid oss är vi två.

Högeffektiv - förr

År 2005
De senaste dagarna har varit så fullspäckade av åtaganden så att jag inte ens hunnit besvara inkomna mejl. Känner suget från ekorrhjulet och försöker streta emot. Utbrända tillfrisknande är säkert ingen ovanlighet. Stressnivån är inte vad den varit och flera gånger om dagen vill huvudet vara ifred från all påverkan utifrån.

Samtidigt kan jag inte stanna kvar i min bubbla. Jag vill inte vara avskärmad från omvärlden. Bara jag får stimuli i lagom doser kan jag fungera både mentalt och kroppsligt.

Har aldrig förstått hur lång tid rehabiliteringen ska ha. Den fanns ju inte ens i mitt medvetande. Men det är först nu jag småningom börjar inse vad jag gått igenom. Nu ska bearbetningen komma i gång. Det är mycket man inte förstår förrän man står mitt i de oundvikliga upplevelserna.

torsdag 17 september 2015

Körledaren är tillbaka!

Med en viss oro tog jag mig an kvällens körövning. Tänk om jag inte skulle fungera alls? Om jag inte visste hur jag skulle öva stämmorna? Om jag inte skulle hitta orden?

Ibland fick jag söka ord men all musik fanns kvar precis som förut. Det var en alldeles fantastisk känsla att uppleva att jag just där och just då kände mig riktigt frisk. Musikfrisk. Ibland undrade jag vad som tog fast i vänster arm tills jag märkte att jag försökte röra den som förr. Så nu och då kände jag av mina begränsningar. Men är det inte mera än så kan jag jobba med körkvällarna som förut. 

Återstår att se hur det blir med dirigeringen. Jag har inte tillräcklig rörlighet i vänster arm men slagen slår jag med höger så jag kommer att klara mig behjälpligt.

I mörkret och hällregnet körde jag hem medan Jesse Kaikuranta (+ jag) på högsta volym sjöng
Vie mut kotiin uudelleen... (För mig hem igen...)

Med tålamod i fickan

I kväll börjar jag jobba med mina körer igen. Också här har jag planerat att stegvis känna efter vad jag klarar av att göra och hur länge jag orkar koncentrera mig.

Till en början kommer vi inte att ta emot nya sångare eftersom vi ska sjunga bygdemässan Mässa för småfolk ännu en gång. Sångerna är ju redan inövade och ska i princip enbart repeteras. För att vi ska kunna hålla tidtabellen så behöver körsångarna ha sjungit mässan tidigare. På så sätt får jag spelrum så att jag kan korta av övningarna om jag märker att jag inte orkar hålla tankarna samlade eller kanske ta en liten paus för att dra andan.

Vägen tillbaka är för mig som körledare verkligt lång och för att undvika bakslag måste jag gå den långsamt och förnuftigt. 

onsdag 16 september 2015

Basiluskinvasion

Pojkarna har dragit på sig olika inflammationer. Det är så här på hösten sen alla skolor kommit i gång, då börjar sjukorna härja igen.

Själv håller jag på att genomgå ett allergitest och har olika ämnen fastklistrade på ryggen, armar och ben. Vi ränner igen på sjukhuset i olika ärenden både stora och små. 
Ja, usch då.

Intervjun i Kuriren ute nu

Om ni inte har Kuriren kan ni läsa artikeln om mig här:
http://www.kuriren.net/hem/index.php/artiklar/10-artiklar/296-camilla-brunell-hoppas-pa-livet

Välkommen!

Ni har hittat min blogg Camilla predikar som funnits snart två år. Här samlar jag tankar, livserfarenheter, humor och kristen tro. Ni får bland annat följa min väg till präst, min bröstcancer och vad jag som kantor gör. Ibland dyker också min familj upp, ofta utan namn och bild, men ändå kännbart närvarande. Mina foton har blivit en viktig konstnärlig uttrycksform och tillfällig smärtlindring. 


Följ Camilla predikar 
som allra mest handlar om vardagstro
och dela gärna med er av adressen:

För 10 år sen

 Hälsningar till Petra
som också spelade geisha
Puccinis Madame Butterfly
(Vasa Opera) och slet ut huden
innan spelsäsongen var över.



tisdag 15 september 2015

Tjänarnas längtan


Mannen med slumptron

- Jag tror på sattuma (slumpen). Och så tror jag på min fru, min pappa och på min bror. Men många säger att jag lever som om jag vore kristen. Men jag är bara sån fostrad. Jag går i kyrkan då jag måste, för Gud tror jag inte på. Det är kört för min del, säger mannen och gestikulerar punkt och slut.

Själv har jag lyssnat. Han vet att jag är kantor men inget mera. Han fortsätter.

- Det är som då någon har cancer och säger att de bett till Gud om hjälp och så blir de friska. Löjligt! Det har ingenting med Gud att göra.

I vanliga fall skulle jag sen länge protesterat men nu är jag tyst och låter honom prata på. Och som han pratar! Han har inget förtroende för kyrkans folk eftersom kyrkan mest är hyckleri och så lever de ju inte som de lär de där så kallade kristna. Nej, livet är sattuma.

- Ända tills någonting speciellt händer, säger jag tyst men så att han hör mig.


Jag måste gå därifrån för att få fundera. Inom mig vet jag att jag var sänd. Jag träffade honom på ett ställe jag vanligtvis inte besöker, därför kände han inte igen mig. Men jag drogs dit utan att förstå det själv. 

Nu ska jag be att den heliga Anden ska verka i honom och så ska jag göra ett återbesök för att höra hur han har det. Här finns stora krafter med. Och jag tror inte på sattuma.

måndag 14 september 2015

Limerickus springabenenavsigus

En kvinna i Vasa  yr som en höna,
haft annat att göra än bedja och böna.
O, Gud, ge mig ro,
om jag på jorden ska bo.
Cancern är tung  går ej att försköna.



Septembersommar


Fullbokad med stridande gubbar

Provsvaren som jag fått visar att alla värden nu är inom sina gränser. Alla utom ett: neutrofilvärdet. 

Ni kanske minns mitt livgarde som jag tidigare skrivit om. Hur det skyddar mig och står emot infektioner. 

Som lägst har jag haft 12 gubbar, för att få cytostatika ska man ha 150 eller flera. Vid min sista dos hade jag 171. Nu är jag uppe i 184. Det är ingen vidare siffra med tanke på hur mycket folk jag träffar jämfört med då jag var sjukskriven. Gränsvärdena är 210-650.

Den här veckan har jag 6 läkar-, poliklinik- och rehabiliteringsbesök inbokade. Det här är verkligen en seg och utdragen historia.

Tidigare gubbinlägg:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/04/da-gubbarna-trottnar-och-forsvinner.html
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/04/manga-gubbar-och-jens-jakobssen.html
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/04/gubbarnas-svek.html

Inlåst

Har haft en lång dag med mycket värk. Hur ska jag orka med det här? Behöver ge Tamofen några månader till för att se om kroppen kan leva med den. Medicinerna styr fortsättningsvis. 

Och jag? Jag hänger mest bara med. 

lördag 12 september 2015

Kom med, nu ska vi gå ut på tramp...

... gå ut på tramp, gå ut på tramp!
Tag korg och kniv, vi ska plocka svamp,
ska plocka svamp, ska plocka svamp.

Väcks sången ur Nu ska vi sjunga till liv? Sångboken gavs ut år 1943 på initiativ av Alice Tegnér och illustrerades av Elsa Beskow. 

Trampsången skrevs av Felix Körling (1864-1937), svensk kompositör, kyrkomusiker och musikpedagog. Körling och Tegnér var samtida och uppskattades för sina barnvisor.

Förutom 9 samlingar med barnvisor komponerade Körling också operetter, folklust- och sagospel, scenmusik, orkesterverk, piano- och orgelmusik, kantater, ett 50-tal sånger, körmusik för blandad kör och manskör och...

Ack, nu är det vinter och skidan hon slinter (text av Z. Topelius)
Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång
Nej, se det snöar
Tomtegubben som hade snuva

Pappa August Körling, organist och tonsättare, var en stor beundrare av Felix Mendelssohn  därför döptes sonen till Felix. 

Att mötas av det vita

Hur reagerade du på förra inlägget? Kändes det inte lite konstigt att plötsligt möta sig själv då du var inställd på att möta mig och min text? Vad skulle du göra nu? Vadå, "möt dig själv en stund"?

Det finns gånger i livet då man får det här slaget mot ögonen. En sådan gång är då man blir svårt sjuk. Allt framför en blir blankt. Kalendersidorna är vita av sjukskrivningen, man varken kan eller vågar planera någonting, man går in i en vit dimma och vet inte hur man ska ta sig ur den. Någonsin.

Då allt är tomt måste man vända sig in i sig själv och söka kontakt. I detta sökande finns det en som går med, som blandar sig i och som vill nå fram. Gud. Sakta, sakta går det att börja titta sig omkring. Det vita upplöses långsamt.



Jag väljer att gå med Gud, 
men inte tillbaka till de gamla nyanserna 
utan till en ny färgskala. 
Sjukdomen har slagit ut många kroppsdelar 
men istället gett mig 
förnyade ögon.

Halleluja!

Möt dig själv en stund


















fredag 11 september 2015

Så av kärlek - skörda evigt liv

Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. 
När tiden är inne får vi skörda, 
bara vi inte ger upp.

Gal 6:9

Femte skedet

Efter gårdagens besök på Onkologen har jag insett ett par saker. Jag känner mig ensam och utsparkad. När den medicinska vården är över är vården helt enkelt slut. Men hur mår jag? Behöver jag fortfarande vård? Vilken sorts vård? Var hittar jag den?

Trodde själv att det handlar om fyra skeden av cancerbehandling: operation, cytostatika, strålning och medicinering. Men det stämmer inte. Rehabiliteringen tillkommer och den ska man både sköta på egen hand och betala själv.

Än en gång måste jag få lyfta fram Cancerföreningens arbete. Utan det här stödet  informativt, fysiskt, psykologiskt och ekonomiskt  skulle jag vara riktigt ensam och framför allt, riktigt vilsen.

Så här står det i ett mejl jag fått: någon måste jag prata med om livet efter cellgift. Det känns så konstigt att det är över och ingen vill riktigt veta av mig. Ännu i alla fall. Jag måste ha klara mål för mina dagar och nu räcker inte hundpromenad. Jag måste veta att det här och det här ska du göra, det här ska du träna, så här blir du frisk.

Vi är inte friska ännu och vi behöver fortfarande massor av stöd fastän håret kommit tillbaka.

torsdag 10 september 2015

Dåligt minne

Den som hör ordet 
men inte gör vad det säger, 
han liknar en man som i en spegel 
betraktar sitt eget ansikte: 
han ser sig själv men går därifrån 
och har strax glömt hur han såg ut.

Jakobsbrevet 1:23-24

Åtstramningar och utgifter

Besöket på Onkologen förde inga stora nyheter med sig. Biverkningarna av Tamofen är många och jag ska nu använda diverse motmedel för att se vad som hjälper.

Alla mediciner, salvor, behandlingar och reparationer blir till stora summor småningom. Möjligheten att få remiss för lymfterapi (och därmed ersättning från Folkpensionsanstalten) är så gott som strypt eftersom man behöver få en tid till chefsläkaren som bedömer behovet av vård. Förr fick man remissen bara man bad om den, har jag förstått av andra.

Osteopatens jobb godkänns inte som läkarvård och ersätts inte. Väljer ändå att stå för kostnaderna själv eftersom jag hittat en behandlingsform som gynnar hela mig och jag håller osteopaten som oerhört kunnig och lyhörd för mina behov av vård. 

Var just i dag hos Leena igen för att få hjälp med värken. Ett år av kronisk värk har låst en stor del av min kropp. Nu ska vägarna långsamt och försiktigt frigöras så att jag småningom har möjlighet att bli friskare.

Reparationerna hopar sig

Bit för bit faller tanten sönder. Har igen bitit sönder en tand och Junior förklarade att jag nu måste börja tugga med framtänderna som kaninerna gör eftersom det inte går att tugga ordentligt på någon sida (för tillfället).

Det står alltså mellan att dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv eller att resa sig upp och komma igen. En liiten stund ska jag ömma för mig själv och sen kör jag till Onken och tar itu med flera skavanker!

onsdag 9 september 2015

Bakslagsdags

Skelettvärken tvingar mig i säng. Har kunnat sova en stund men värken är fortfarande intensiv, speciellt i händerna, fötterna och benen. 

Har tagit proverna för morgondagens besök på Onkologen. Tillsammans med bröstsköterskan ska vi gå igenom dem och fundera på hur livet kunde bli drägligare på biverkningsfronten.

Tills dess måste jag vara barmhärtig mot mig själv.

tisdag 8 september 2015

Resultaten är kännbara

- Ska du på cancersport? frågar Junior då han ser att jag drar på mig träningskläderna. Det kanske inte direkt är att sporta då man gör de små rörelserna som är planerade så att en bröstcancerkropp ska kunna läka. Men alldeles slut blir jag likväl.

På förmiddagen träffade jag psykoterapeuten så dagen har varit en riktig rehabiliteringsdag. Och resultaten låter inte vänta på sig! Processen i huvudet är i gång och jag har lättare att andas och syresätta kroppen. Därför orkar jag också bättre och tycker att jag inte är fullt lika disträ som jag varit.

Försöker leva enklare på alla plan. Jag vill inte ha så mycket jordiskt, inte ordna så mycket extra program, inte reta upp mig på sånt jag inte kan göra något åt. Jag skalar helt enkelt av och gör sånt som ger mig mera än det tar av mig. 

I små sammanhang
 har jag börjat hitta 
stora hemligheter.