måndag 30 november 2015

Korvstoppning med bön

Lånar biskop Björns beskrivning av kursen som rubrik. Äntligen har vi dagen på sticka. Karlarna gick i bastu och min kvinnliga kurskompis ska skriva färdigt sin predikan medan jag ska förbereda morgondagens uppgifter.

Vi har haft djupa diskussioner, fått information om den sex månader långa introduktionsperioden som vi ska ha med en handledare då vi börjar jobba. Sen har vi ingående gått igenom pastoralutbildningen som är kyrkans egen utbildning och som följer då man jobbat ett halvt år. Utbildningen tar minst två år och efter det kan man söka en kaplanstjänst. Med ledarskapsutbildning därtill är man behörig att söka en kyrkoherdetjänst.

Konstaterar att vägen till präst är lång och att nätet fungerar bara ibland...

Nilsasgårdens "altartavla" och predikstol


Vi har kommit i gång med utbildningsdagarna. De två första teologerna har hållit sina bibelstudium och till middag fick vi riktigt äkta köttsoppa. 

Alla har egna rum, vilket känns lyxigt men behövligt eftersom programmet är intensivt. Här stormar det så att det river i taken. Tidvis har vi varit utan ström och suttit i skenet av mobiltelefonerna. 

Dags för kvällspasset med domkapitlets assessor samt med notarien. Så avslutar vi med kvällsandakt innehållande en provpredikan.

Genom hissen ut på teologvandring

Gillar hotellet med den finska touchen överallt. 
Tänkte ju knappt hitta hissen i skogen...

Avslutade kvällen med att titta på en film om Luther. Eftersom jag har synminne så tyckte jag att det kunde hjälpa mig med memoreringen. 

Har varit i kontakt med de andra deltagarna och blivande prästkollegorna. Vi är två kvinnor och tre män som ska avlägga prov. Vi känner oss korta i rocken men konstaterar att vi inte kan vara bra på allt, vi ska lyfta fram våra starka sidor och framför allt njuta av att spendera tid tillsammans – vi som är intresserade av teologi och prästyrket!

söndag 29 november 2015

Annorlunda Hosianna

Har sovit några timmar. Bestämde på förhand att jag går raka vägen till hotellet och sover upp mig. Det här är inte en strosa-på-stan-resa.

Fick mycket gjort på tåget eftersom jag hade reserverat plats i en "arbetshytt". Vet inte vad de kallas de där båsen där man har möjlighet att jobba ostört. Nu ska jag strax ta itu med att sammanställa mitt bibelstudium. Vill ha allting klart så att jag i morgon då jag stiger på bussen kan vara i nuet utan att tänka på allt som är ogjort.

Lite skakig var jag nog att åka iväg ensam. För första gången sen jag blev sjuk är Kloker inte med som stöd och hjälp. Men jag har hittat hissar, ätit min matsäck  allt för att göra allt så enkelt och bekvämt som möjligt. Måste hushålla med min energi så att jag tar mig igenom de här dagarna på bästa sätt. 

Ser fram emot att få andas skogsluft och känna doften av Gud! 

lördag 28 november 2015

Slimmad väska med digert program

Packar resväskan. Väljer noga vad jag tar med så att jag ska orka lyfta den vid tåg- och bussbyten. Måste ha datorn med men kameran får lämna hemma, annars blir det för tungt.

Slimbibeln åker ner. Funderar på kyrkohandboken. Den väger som en sten, men jag har på känn att jag borde ta med den. Luthers Om en kristen människas frihet är nyckeln till mitt bibelstudium. Den boken är tunn.

Tittar på anvisningarna: Varma kläder och sockor är bra att ha och eventuellt också lämpliga uteskor för promenader. Man borde ju minst ha gummistövlar och regnkläder...

Här är några plock från vårt intressanta program:

- introduktion till de kyrkliga förrättningarna, församlingsarbetet och pastoralexamen
- kyrkans gudstjänstliv, lära och bekännelse
- att vara medarbetare i ett arbetslag
- praktiskt kring prästvigningen och förordnanden
- hur jag sköter om mig själv
- kyrkans förvaltning och lagstiftning
- prästen som offentlig person, prästlöftet, prästmatrikeln

På tisdag kl. 17 håller jag mitt bibelstudium och på onsdag kl. 8.30 mitt predikoprov.

Ingenting för givet

Predikaren 7:14-15

Se på vad Gud har gjort:
vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
På lyckans dag skall du vara lycklig,
och på olyckans dag skall du tänka så:
Gud har gjort även denna dag,
och människan har inget att klandra
honom för.

Samma verser ur The Message

Ta en ordentlig titt på Guds verk.
Vem kan väl göra en enkel, rät linje
av alla skapelsens kurvor och krökar?

Var glad när allt går vägen;
rannsaka dig själv när allt går galet.
Gud ger oss olika slags dagar
för att vi inte ska ta något för givet.

The Message  i samlad utgåva – ute nu!
http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/the-message-nya-testamentet-psaltaren-ordspraksboken-predikaren-och-hoga-visan-9789173874397

Cancerverkligheten

I måndags gladdes vi bröstsystrar åt att Femman äntligen hade lagt alla cellgiftsbehandlingarna bakom sig. Bakom låg också veckan hon tillbringade på onkologen tidigare under behandlingens gång. Nästa vecka skulle hon påbörja strålningen.

Då Femman insjuknade var hon mycket vältränad. Med stark fysik har hon klarat av att röra på sig även under de tunga veckorna. Så kom ett mejl igår  propp i vaden, tre proppar i ena lungan och en i den andra...

Sådan är den fula cancern.

fredag 27 november 2015

Olika åsikter

Har hela dagen funderat på dokumentären som jag såg igår. Många har sett den. Många har gråtit. 

Fick en fråga under dagen:
 - Inte såg du väl dokumentären i går? 
- Jo.
- Du borde inte ha utsatt dig för den.
- Varför inte det? undrade jag
- För att du får så obehag.
- Jag får inget obehag. Den visade vår vardag. Så där är det att ha cancer.
..............................
En annan röst saxad från YLEs sida:

Som dokumentär ok men har lite svårt att förstå. Varför göra en film om sin sjukdom ? Som en som kämpar på kan jag inte tänka mig att mitt lidande intresserar någon annan än mina närmaste. De som vill se lidandet på nära håll kan sätta sig en stund i cancerklinikens väntrum.
............................
Camilla svarar:

Vi vill att folk ska veta. Lära sig. Mogna. Få andra perspektiv på livet. Värdesätta varandra. Sluta gräla. Strunta i nonsens... Listan på orsaker är hur lång som helst. Jag har skrivit mig igenom mitt lidande eftersom orden är min uttrycksform. Peter var regissör och regisserade sitt sjukdomsförlopp. Det var hans sätt att få folk att förstå skillnaden på primärt och sekundärt. Att säga att de som vill se lidandet på nära håll kan sätta sig i väntrummet på onkologen - kommentaren gör mig rasande arg! Det är som att få ett slag i mellangärdet.
................................
En till kommentar från YLEs sida:

Berördes av berättelsen och kramade extra mycket om min partner på kvällen.
Men många tankar bubblade fram. Har bevittnat detta i mitt arbete och jag önskar att anhöriga skulle våga släppa sina kära och fara när de inte orkar mera. Inte kräva att de ska måsta fortsätta kämpa. Hoppas innerligt att denna lilla tjej som konstaterade att pappa kan dö, medan mamman bara upprepade att han ska bli bättre har fått professionell hjälp att bearbeta sin sorg. Så sorgligt att hennes sista minnen av pappa ska vara en ett tomt skal. Hur mycket ska vi utsätta våra barn för? Svåra frågor, med inte endast ett rätt svar.
Reagerade starkt på att han filmades med endast blus och blöja, är det ett värdigt slut? Hur är det med hans integritet?

........................................................
Peters bonusdotter Elin svarar:


Först och främst ska jag vara ärlig och säga att jag inte sett dokumentären pga av helt ovidkommande privata orsaker.
Däremot vet jag som växte upp med Peter som bonuspappa att han var mycket klar över vad cancer gjorde med en människa eftersom hans mor gick bort i cancer tidigt.
Som person var Peter totalt orädd för sådant som kan tolkas som "ovärdigt" av andra och han skulle inte ha viljat hymla med den fula sidan av cancer- annars skulle han inte ha gjort en dokumentär. Så hans integritet var absolut inte kränkt.
Sista gången jag såg honom i livet var han säkert det som du tolkar som "paket" men jag lugna kan dig med att han var där, det kom fram glimtar av honom med jämna mellanrum. Att hans yngsta dotter skulle ha blivit traumatiserad av att se sin far i det tillståndet tycker jag är en underlig tanke. Hennes verklighet var att han hade cancer och cancer är inte en vacker sjukdom. Att hon insåg att han kunde dö är ju bara en bra sak - det gjorde vi alla, men tro mig när jag säger att Magdalenas kämparglöd var en glädje för alla.
Jag är mer rädd för ett samhälle där vi blivit så kliniska att sjukdom i all dess fulhet inte får finnas.

...........................................
Camilla kommenterar:

Jag håller till 100% med Elin. Varför skulle man välja bort vissa saker om man tar beslutet att göra en dokumentär om sin sjukdom, sitt liv och sin död? Vakna människor! Cancer är en ful, ovärdig och traumatisk sjukdom. Men ju fortare man fattar det desto bättre kan man hantera den. Varför skulle dottern ha tagit skada av att se sin pappa som ett paket? För ett barn som följt med hela förloppet är allt det här naturligt. Varför hålla henne borta från sin pappa då han var död? Varför inte låta henne ta avsked av honom på det sätt som för henne var självklart? Jag lånar Elins ord och avslutar:
"Jag är mer rädd för ett samhälle där vi blivit så kliniska att sjukdom i all dess fulhet inte får finnas."

Mors vila med predikoprov

Junior och jag läser andra varvet igenom Tove Janssons Muminböcker. Han har hästminne och kommer ihåg det mesta som vi läst. Då jag förklarade för honom att jag kommer att vara borta tre nätter nästa vecka sa han genast: Det är kortare än då muminmamman for hemifrån. Då stod det på lappen, att "stannar fyra, fem dagar", citerade han högtidligt och fortsatte: Ska du också vila upp dig?



Ja, vad ska jag säga om det? Egentligen ser jag väldigt mycket fram emot ordinationsutbildningsdagarna i Sibbo. Längtar efter att få träffa andra i samma situation, att ventilera teologiska tankar, att fundera på prästlöftet tillsammans med biskopen och att få lyssna till de andras predikoprov. 

Junior är frisk men har varit hemma från dagis eftersom magsjukan går fortfarande. Vi vågade inte riskera att få hem den. Igår fick han vara med mig på körkvällen och idag har han varit med Kloker på adventskyrka och pensionärssamling. Fast vi övertygade honom om att han hade "utfärdsdagar". Det lät så mycket bättre för en 6-åring...

Kanske skyndar jag ändå som muminmamman på några dagars "vila" långt ut i (sibbo)skogen.

torsdag 26 november 2015

Livet består av både skratt och tårar

Den var så sann, gastkramande, välgjord och vacker  dokumentären om Peter och Magdalena. Cancern tog allt. Slätt. 

Vi som överlevt cancer är märkta både fysiskt och mentalt. 
Och oron försvinner aldrig.

Livsviktig dokumentär!

Tills cancern skiljer oss åt

Här kan ni se hela filmen om ni bor i Finland:
http://svenska.yle.fi/artikel/2015/11/25/tills-cancern-skiljer-oss

Klipp ur dokumentären:
https://www.youtube.com/watch?v=cvF6GkbEWPo

https://www.youtube.com/watch?v=jrtgpCIHdbg

Må min mamma leva!


Ångest - gå bort!

- Låt mig vara! skriker hon åt nålar och kanyler som antastar henne från alla håll.
- Vi vill bara kolla att allt är som det ska, svarar de.
- Jag vill inte veta!
Hon kurar ihop sig i fosterställning under den luddiga filten som ger henne trygghet. Minnena från skogsstugan finns som tryckta mönster på båda sidorna. I skogen var hon trygg och stark.

Elaka minnesbilder bombaderar henne. Minnen av kanyler som grävdes ner i handen, cellgiftet då det droppade in i armen och spred sig som frätande syra i kroppen. Väggar som dignade över henne, som begravde henne levande, tog synen och hörseln, tog hennes värdighet. Kravfyllda stunder då hon borde, borde, borde ha orkat. Nakenheten, förnedringen, brunnens botten.

Allt blossar nu upp och väller in likt en tsunami. Och det går inte att värja sig då vågen kommer. Hon vet det och låter sig svepas med. 

Hur många gånger kan man överleva cancer?
Hon vill inte veta. 
Hon vill stanna under filten. 
För evigt.

onsdag 25 november 2015

I lust och ångest

Det tog på krafterna att fundera igenom prästens vara eller inte vara. Nu är jag trött. Men det är trots allt inte samma trötthet som då man är sjuk och går på behandlingar. 

Inom mig bubblar samtidigt lusten att upptäcka mera, lära mig mera, uttrycka mera, skapa, hitta på. Men får försöka bromsa mig själv. För jag är inte frisk ännu. Vad jag vill och vad jag klarar av stämmer inte överens.

En smygande ångest brer ut sig då jag tänker på december månads undersökningar. Jag är rädd. Riktigt, riktigt rädd. Rädd för smärtan, dimman, demensen. Rädd för att jag måste gå igenom allt på nytt.

Nu skulle jag inte ha lust att ha cancer igen. 
Kunde ha någonting annat istället. 
Kunde ha roligt.

Bloggrekord!

Oj, oj, oj, oj. Mitt förra inlägg blev på ett dygn det mest lästa av alla 1.470 som jag skrivit. 

Tack, tack och fortsätt gärna att kommentera. Responsen inspirerar mig och påminner mig om att ni läsare verkligen finns någonstans därute...

tisdag 24 november 2015

Vem där?

Vill ni ge mig en gåva 
såhär på min födelsedag? 
Skriv en kommentar. 
Du kan vara anonym 
men ge mig en om vink vem du är. 
Skulle vara så roligt för mig 
att få veta vem som läser... 
Är nyfiken helt enkelt.

Stoppurspredikanten


Nu har jag provpredikat här hemma och tagit tid. Jag håller mig inom den utsatta tiden 
10-12 minuter. 
Det känns bra och jag är nöjd med texten. 
Det krävdes ett par timmars fokusering 
för att dra ihop predikan. 


Nu riktigt längtar jag efter 
att få hålla den 
för biskopen & co! 

Kul-i-dag


måndag 23 november 2015

Giv mig tålamod, Herre!

Dagen har varit melankolisk. Bröstsystrarnas annars så hurtiga träffar präglades av sordin. Det finns så många varför då unga människor dör. Ilskan inombords blossar upp för att livet känns så orättvist!

Har försökt koncentrera mig på min provpredikan och alla förberedelser är nu gjorda. Egentligen är det roligaste kvar  att forma tankarna och jobba med retoriken. Det är ett hantverk som jag njuter av och som egentligen går ganska fort då efterforskningarna är klara.

Det är många aber innan jag är iväg med predikan och mitt bibelstudium. Nu går det magsjuka på dagis och personalen tvättar leksaker och ytor. Man åker ju inte så långt om sjukan slår till. Och min motståndskraft är ännu lägre än normalt. 

Hörni  vägen till präst... Den kunde nog ha fått vara lite jämnare ändå...

Sebastian Bystedt död

I helgen förlorade Sebastian, Basti, kampen mot sin cancer. Vi minns hans optimism och glädje då han överlycklig tackade för att så många kommit till cancergalan på Norrvalla i Vörå i augusti. Nu är han borta och vi som finns kvar förstår ingenting. 

Här nedan publicerar jag inlägget i repris som en hyllning till Sebastian och det strålande arbetet som han gjorde för cancervården! 
Frid över Sebastians minne.

Sebastians initiativ berör djupt (10.8.2015)


I går kväll var jag likt 800 andra på konsert med humorartisterna KAJ och Alfred Backa på Norrvalla i Vörå. Intäkterna gick oavkortat till vård av cancersjuka i livets slutskede dvs till den palliativa vården. Längs kustremsan finns fyra sjuksköterskor som vårdar patienterna så att de så länge som möjligt kan bo hemma. Detta är mycket viktigt för den cancersjuke men även för familjen, släkten och vännerna!



Initiativtagare är Sebastian Bystedt, 25 år, som själv har obotlig cancer. Men han har också en alldeles obotlig optimism! Jag riktigt vädjar att ni ska läsa länken som jag lägger ut med en intervju med honom. Hans styrka är något att minnas! Läs och låt er smittas av hans optimism!
Läs här: 
http://svenska.yle.fi/artikel/2015/08/06/cancern-rar-inte-pa-sebastians-optimism

söndag 22 november 2015

Söta öde

Det finns överallt  sockret! Socker göder cancer. Därför försöker jag undvika det så gott det går. Ibland går det bra, ibland inte alls. Osteopat-Leenas ord ringer i öronen varenda gång som jag är i matbutiken: "Du har alltid ett val."

Nu då jag märker att jag vartefter orkar mera har jag börjat ta mig an utmaningen att minska på sockret i vårt hus. Men det måste få gå långsamt, annars tappar jag sugen. För sötsuget är det verkligen svårt att tappa!

Egen mysli innehåller betydligt mindre socker än den färdigköpta. Allt som slutar på -kli, -flingor, -gryn, -groddar, -frö, -kruska blir bra då man brer ut det på en plåt och rostar 10 min i ugnen på hög värme. Man kan hacka nötter och mandlar och blanda med. När myslin svalnat brukar jag sätta till lite russin och cornflakes och skriva Mammas goda mysli på burken. Allt för att göra det hela lite attraktivare för husets skeptiker...

Camilla predikar: Vaka!

Det finns ingen anledning att dra på mun i dag om vi tänker på att det är domsöndag. Guds dom är hård men rättvis. Därför behöver vi vara beredda att stå för våra handlingar närhelst han kommer. Det finns bara en som vet när tiden för uppbrottet är inne  Gud själv. 

Här publicerar jag förra söndagens meditation som jag skrev för en stilla mässa i Dragnäsbäcks kyrka. Den utgår från Matt 25:1-13.

Tio unga flickor gick iväg för att möta brudgummen. Fem av dem tog med sig extra olja till sina lampor. Brudgummen dröjde och alla tio flickorna blev trötta av att vänta och snart sov de. Mitt i natten vaknade en av dem och väckte de andra.
- Vakna! Han är här nu.
Men vad hände… Oljan var slut i lamporna. Flickorna som hade extra olja med sig tände sina lampor medan de andra förstod att deras skulle förbli släckta. Då frågade de:
- Får vi låna lite olja av er? 
Men det fanns ingen som ville dela med sig av oljan.
- Det räcker inte åt oss alla. Gå själva och köp mera.
Medan flickorna var borta anlände brudgummen och tog de fem flickorna med de brinnande lyktorna med sig till festen. Då de andra flickorna sent omsider kom tillbaka med den inhandlade oljan var porten redan låst.
- Vi är här nu, ropade de, släpp in oss!
Men då svarade brudgummen: 
- Vilka är ni? Jag känner inte er.
Var alltså beredda. Vi har ingen aning om när brudgummen kommer tillbaka .……………………………………………………………………
Jesus talar om väntande människor. Nu dröjde han, och det får vi räkna med att han gör. Jesus kan dröja, den gudomliga tidtabellen behöver inte nödvändigtvis vara densamma som vår världsliga. För Gud kan en dag vara som tusen år.

Så går våra år och allting är sig likt. Det kristna livet blir gammalt och vant och vi somnar. Alla somnar. Det får vi nämligen räkna med att vi kommer att göra. Vi kan inte leva på helspänn hela tiden. Alla måste få sova, alla gör vi sådant som ibland kräver vår fulla uppmärksamhet. Kanske försoffas vi lite medan vi väntar. Huvudsaken är att vi har olja i våra lampor. 

Oljan är den tro som vi lever av. Det är den tro som gör att vi är beredda att möta Kristus då han kommer. Genom den tron lever vi ständigt i syndernas förlåtelse.

Vi kan inte låna olja åt någon annan. Inte åt den bästa vännen eller åt det egna barnet. Det lyckas inte ens med bästa vilja. Det är just därför som detta är strängt personligt, denna nödvändiga och avgörande olja.

Och om man inte har någon olja? Vad ska man då göra? Svaret är: bruka Guds ord, be, delta i nattvarden, vaka över hjärtat så att Anden i det inte släcks ut och stänger dörren för Frälsaren.

Se alltså till att hålla lampan lysande! Var mån om att oljan räcker till, så håller Kristus din tro vid makt. Då är du beredd, då kan han få komma precis när som helst – också då det är natt och du sover. Han kommer då han dröjt klart. För han kommer helt säkert – det har han lovat.

lördag 21 november 2015

Var var vi? Var är vi?

Nu kom första snön i år. Sitter här och tittar ut. Tankarna kommer  jag minns inte hur vintern var ifjol. Var den kall, hal, snörik? Man var som inlindad i sin egen bubbla. Dagarna kom och gick utan att man var med eller fattade vad som riktigt hände utanför. Otroligt hur man kan känna, uppleva saker precis som om man inte hade varit med...

Orden är tagna ur ett textmeddelande som jag fick i dag. Känner igen mig. Fortfarande har jag själv stora minnesluckor från mitt cancerår. 


Men kroppen minns. Jag behöver bara tänka på någon av de många sjukdagarna så får jag kväljningar, känner hur skelettet värker och hur svårt jag har att röra mig. Den här tiden förra året höll jag i mig i väggarna då jag gick. 


Glädjen över att själv vara frisk kan grusas av att någon annan i familjen blir sjuk. En av mina bröstsystrar hann bara få beskedet att hon just nu är cancerfri  då får hennes pappa veta att han fått – cancer. 


Tar oron aldrig, aldrig slut?


Rajaton är gränslös

Det ska vara som det brukar så att den rätta julstämningen infinner sig. Därför spelar många samma kära julskivor år efter år. 

Jag gör faktiskt någonting helt annat. Min "tradition" är att varje år köpa en ny julskiva. Jag tycker om att få höra just julsånger i nya dräkter. Förra året var det hårdrockjulsånger som harmonierade med min skelettvärk. De passade liksom ihop just då. 

Häromdan kom jag över sånggruppen Rajatons julskiva från år 2011. Rajaton betyder gränslös och gruppen bildades 1997. Lyssnar ni på svensk a cappellasång känner ni till The Real Group. Rajaton är vår finska motsvarighet. 

Här njuter vi nu av de obegränsade möjligheterna som människorösten har då Rajatons tre damer och tre herrar sprider julstämning i huset. Vill ni höra a cappellasång då den är på topp så är julskivan Jouluyö (Julnatt) en skiva som jag rekommenderar varmt. 
Underbart arrangerade sånger på finska och engelska!
Titta här: http://www.rajaton.net/siteshop/item/-/id/20

Alltid lika modern

Psaltaren 119:89-94
Bibeltexten är hämtad ur 
The Message 
av Eugene Peterson. 

Nu har Nya Testamentet, 
Psaltaren, 
Ordspråksboken, 
Predikaren 
och Höga Visan 
kommit ut i samma volym. 



Ditt ord gäller, GUD;
och varar  outslitligt som himlavalvet.

Din sanning blir aldrig omodern;
den är lika uppdaterad som jorden i gryningen.

Ditt Ord och din sanning är lika påtagliga alltid:
det blev som du hade sagt: du fick jorden att snurra,.

Om inte det som du uppenbarar hade gjort mig så lycklig
hade jag inte hållit ut när det blev tungt.

Men jag ska aldrig glömma rådet du gav;
du räddade livet på mig med de visa orden.

Rädda mig! Jag är helt och hållet din.
Överallt spanar jag efter dina visdomsord.

fredag 20 november 2015

Nytt, spännande uppdrag!

Äntligen får jag berätta om något otroligt roligt, spännande och utmanande som är på gång! Jag har blivit tillfrågad att skriva var tredje kolumn Människor emellan i Kuriren. Och det vill jag jättejättegärna göra! I nummer 3 ingår min första text och den kommer ni inte att kunna läsa här. 

Nu skulle det ju vara att ha Kuriren då... 

Helår 84 € (20 nr varav två är dubbelnummer)
Halvår 43,50 €
5 nr 24,50 €

http://www.kuriren.net/hem/index.php/prenumerera


Camilla vill predika långsiktigt

Som ni förstår så tänker jag mycket på min provpredikan just nu. Hur vill jag framstå som predikant? Vilket är mitt budskap? Hur gör jag tron mest rättvisa? Vem riktar jag mig till?

Den retoriska biten är för mig viktig. På vilket sätt predikar jag? Vilken rytm, tonhöjd, betoning, pauser... Ja, hela paketet. Hurudant paket vill jag att min predikan ska vara?

Jag tycker om det enkla. Det klara. Rena. Därför vill jag inte att predikan ska innehålla för många tankar. För den skull behöver den inte bli en 4-minuterssak. Enkel är inte detsamma som simpel. Nej, jag vill att budskapet ska vara så tydligt så att den som lyssnat inte släpper det genast på kyrktrappan. Predikan ska fastna och bli stenen som formar ringar på vattnet. Så att människornas ringar rör vid varandra och skapar gemensamma ringar. 
Kristen gemenskap.

Ja. Sådan vill jag att min predikan ska vara.

torsdag 19 november 2015

För ett år sedan

Vissa dagar önskar jag mig själv dit pepparn växer. Jag har fruktansvärt svårt att koncentrera mig. Det resulterar i att jag glömmer, gör fel. Och jag tappar ständigt bort saker. När jag hittar dem fattar jag inte hur de hamnat där de är. 

Jag glömmer vad jag har hört. Vad jag har sagt. Vad jag har gjort. Jag skriver upp fel datum och fel klockslag. Jag glömmer bort vad jag håller på att göra, vart jag är på väg, vad jag håller på att säga. Jag lägger ihop fel mängd ingredienser eftersom jag glömt vad jag redan lagt. 

När jag ska ut måste jag minnas att jag ska ha tre saker med mig och samma saker med mig hem igen: nycklar, telefon och plånbok. Det tar hela min energi att försöka få detta att fungera.

Vad är det som händer i hjärnan egentligen? Jag vet inte. Men jag vet att det är skrämmande och förödmjukande. Jag är ju van att ha många bollar i luften samtidigt!


Det tar en hårt då livet plötsligt begränsas radikalt. Speciellt hårt tar det eftersom en av mina styrkor är förmågan att vara organiserad. Att kunna se både helheter och detaljer. Att jobba målmedvetet och ivrigt. Att kunna läsa och förkovra mig.

Nu läser jag minimalt eftersom jag får läsa meningarna om och om igen. Jag orkar inte koncentrera mig på att se en hel film. Kroppen tillåter inte handarbete. Men jag löser korsord för att hålla igång huvudet. Jag sorterar och röjer bland saker. Och jag skriver här och besvarar mejl och sms. Ibland får mina bilder tala då jag inte klarar av att samla tankarna för ett inlägg. Ibland flyter skrivandet bra som just nu. Men jag märker att det nu och då har börjat smyga in stavfel. Det är inte likt mig och jag korrigerar dem så fort jag hinner och skäms lite då jag råddat på e och ä.

Allt detta hoppas jag att beror på cytostatikan och att jag blir mig själv igen. Sen. 

...........................................
Sen är nu. Och jag blir aldrig densamma. Hur kunde jag tro att jag skulle gå oförändrad genom alla eldar?

Bångstyriga och mörka

Försöker spara håret så att jag skulle ha lite mera på huvudet då jag ska gå till frissan. Men det tar på mitt tålamod. Visst har jag alltid varit lockig men de här nya och mörka (!) lockarna är envisa som bara den. Det känns som om jag skulle ha sovit med rullor i håret och sedan glömt att kamma ut lockarna. Det är bara att glömma allt tänkbart hårspray och låta dem hållas. Tillsvidare.

Är tacksam att jag fått håret tillbaka. Fast ännu försöker jag dölja de kala fläckarna som finns kvar...

onsdag 18 november 2015

Flickan kom och segrade

Livet går vidare. Så får jag väl summera de senaste veckorna som varit rätt omtumlande. Det har blåst ordentligt men jag har inte fallit omkull. 

Numera tänker jag inte på cancern vareviga stund. Eftersom jag kan röra mig betydligt bättre så lyckas jag allt emellanåt glömma bort hur sjuk jag nyligen varit. Tänk att jag för drygt tre månader sedan inte visste hur jag skulle orka ta mig från gravgården utan rullator...

Ett stort, ja, ett enormt steg framåt tog jag i dag då jag tillsammans med min pianist övade inför församlingens och Legatos Sibelius-konsert (8.12). Jag har inte sjungit klassiska sånger sen före jag blev sjuk. Nu sökte jag fram Sibelius fem julsånger och Flickan kom ifrån sin älsklings möte. Och jag orkade! Det är otroligt roligt att vara tillbaka också inom sången! Det blir en fin konsert  ska puffa lite mera för den längre fram.

Allt mera löser sig. Bara jag också skulle komma igenom alla stora undersökningar som ska göras i december. Vet inte hur jag skulle orka igenom hela cancerrumban ett varv till. 
Inte just nu...

"En lånad dikt i fyra delar"

Det är ju inte varje dag som mina dikter blir analyserade. Rebecca har gjort precis det som jag hoppats på – att läsaren själv tänker vidare utifrån de impulser som jag kan förmedla.

Vänner


Ta inte mitt hjärta – men håll om det,

så att jag orkar andas en liten stund.


Ta inte min självständighet – men ställ dig nära,
så som en pelare som bär upp.

Ta inte min ångest – men ta del av den,
så att den smular och blir till damm.

Ta inte min tro – men be om en egen,
så kan vi mötas och lova Gud!


Här hittar ni Rebeccas funderingar:




tisdag 17 november 2015

Konrad

Nej, tyvärr är inte Konrad vår
utan Klokers systers.
Nu var vår fammo hundvakt
och vi fick gullas med Konrad. 



















Nya friskare tag!

De senaste veckorna har varit intensiva. Det har varit en lång process där jag fått rannsaka mig själv och riktigt tänka till hur mina kommande år på jobbfronten kan se ut. Beslutet att stå över prästvigningen var sist och slutligen lätt att ta då alla fakta låg på bordet. Jag kunde inte svika mig själv.

Som planerat kommer jag att delta i ordinationsutbildningen i månadsskiftet, avlägga provpredikan och bibelstudium. Tillsammans med biskopen ska jag fundera vidare på nya möjligheter. 

Nu får jag slå mig till ro i Malax också under våren och har tid att grundligt bygga upp min fysik. Jag har gjort stora framsteg tack vare osteopat-Leena. Jag får hjälp med att mjuka upp muskler och ärr och Leena handleder mig så att jag själv har börjat kunna mjukträna med en käpp och en mini-pilatesboll. Wiplashskadan får jag dras med hela livet men genom att träna musklerna runtomkring kan de stöda och göra att jag mår bättre. Fortfarande har jag svår värk i skuldran som en följd av strålningen. Så jag får lov att träna mycket mjukt för att inte hamna på rejäla bakslag. 

Eller som Leena sa: det ska finnas pyjamasdagar också!

måndag 16 november 2015

Ingen prästvigning


Nej, det blir ingen prästvigning på trettondagen. Jag har dragit mig ur och står inte längre till förfogande för det aktuella prästjobbet.

Arbetsbeskrivningen motsvarade till slut inte det som jag förväntade mig att arbetsuppgifterna skulle ge mig  ett års arbetserfarenhet som präst till 100%, att till fullo och fokuserat kunna gå in i prästämbetet, att utveckla och stärka min prästidentitet och att engagerat bygga upp församlingsarbetet på mitt ansvarsområde. 

Ingen är ledsnare än jag själv, men det finns en gräns för allt.