lördag 31 december 2016

I Jesu namn - gott nytt år!

Altaret i Kauhajoki kyrka

Junior funderar på prästjobb och Gudsbild

- Men ska du inte predika i Malax, mamma? undrar Junior då vi har "lilla stunden" innan han ska somna.
- Egentligen har jag kvar mitt kantorsjobb i Malax, men just nu är jag ledig för att prova på att vara präst i Vasa istället.
- Men kom inte Kristian (präst i Malax) med dig till Vasa?
- Nä. Ett jobb gäller bara en person. Nu gällde det bara mig.
- Men får du inte predika i Malax då? envisas Junior.
- Jovisst får jag det, och det ska jag också göra någongång under våren. Men det kallas att vara gästpredikant.
- Så då får du predika där, bara det inte blir för ofta?
- Precis.

Tystnad.

- Prekidant, säger Junior.
- Inte riktigt. Först har du ordet predika. Så sätter du till ett -n och får predikan. Och plussar du ännu på ett -t till det så får du predikant.

Tystnad.

- Gud finns överallt! Han är superstor och pytteliten på en gång, konstaterar Junior. Så egentligen är det alldeles fel i den där bönboken då det ser ut som om barnet ligger i en stor hand. Ingen har sett Gud. Hur kan man då rita att någon ligger i en hand??
- Man vill säkert bara få fram den där känslan av trygghet. Att det är tryggt att känna att någon bär eller kramar om en. 
- Men nu kan ju någon tro att Gud är en hand bara...
- Sant.

Tystnad.

- Men Gud är liksom tre olika på samma gång, försöker jag fortsätta.
- Jag vet. "I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn."
- Kom du ihåg det? frågar jag Junior överraskat.
- Förstås. Det säger du ju alltid då du är prekidant!

fredag 30 december 2016

Fula ord och frusna ögonblick

- Vill damen komma under mitt täcke? frågar Junior och håller upp täcket så att jag kan krypa ner i hans säng och läsa kvällssagor. Efter att ha tillbringat flera år i Mumindalen har vi de senaste månaderna bott i Bamses värld bland kullarna. Där har vi lärt känna Bamses familj, Skalman, Lille Skutt och hela det stora gänget av figurer.

Man lär sig mycket av Bamse, världens starkaste och snällaste björn. Det goda segrar alltid. Men allra mest gillar vi Skalman. Han som alltid prioriterar sin sov- och matklocka. Då den ringer lämnar han allt han håller på med och somnar tvärt. Var som helst. Oberoende. Sen orkar han tänka bättre igen.

Det finns mycket att lära av Skalman & co. Skynda är ett fult ord, säger Skalman. Och Junior och jag skrattar varje gång vi läser det i serietidningarna. Själv brukar jag tänka på det då jag känner mig stressad. Jag låter Skalmans påminnarklocka ringa inombords och säger högt: Skynda är ett fult ord. Så skrattar jag för mig själv och saknar Junior. 

Sju år och Guds gåva för en dam i min ålder...

torsdag 29 december 2016

Att gilla läget fullt ut eller Tid att blomstra

Träffade en ny bekantskap som kände till min cancerhistoria. Hen har själv cancer och vi började prata om sjukdomen. Det var skönt då två med samma öppenhet odramatiskt kunde dela tankar och erfarenheter. 

I samma sällskap fanns en person som bär sin sjukdom i tysthet, som nu höll sig på avstånd för att slippa undan obekväma frågor. Alla är vi olika och bär våra sjukdomar på olika sätt. För mig har öppenheten varit naturlig. 

Många, många, många är de som uppmanat mig att fortsätta skriva och informera om cancer. För att vi ska förstå varandra bättre, känna till hur en som insjuknar kan må och hur familjen och omgivningen kan ha det. Hur man som utomstående kan bemöta och hjälpa.

Något jag själv lärt mig är att det inte finns någon gårdag, ingen morgondag som man kan fånga och hålla fången. Det finns bara nuet. Och nuet gäller oberoende om man är frisk eller sjuk.

Att lära sig att acceptera att man inte vet om man kommer att dö av cancer... Ja, det är svårt. Riktigt svårt. Men då man gör det får livet en djupare, bredare och högre dimension. Man växer som människa och kan blomma ut. Det finns de sjukaste människor som har en sådan aura omkring sig så att man bländas av den. Kan inte tro annat än att det är resultatet av att ha lärt sig att gilla läget.

Och som kristen tror jag ju att Guds ljus skiner igenom en människa som bär på en levande tro.

onsdag 28 december 2016

Språk och generationer huller om buller

Har hållit min första tvåspråkiga förrättning. Det kändes lite spännande med tanke på att jag obehindrat skulle byta mellan språken så att tempot och engagemanget skulle hållas uppe. Efteråt kom en finsk tant och tackade mig för att det var så smidigt gjort. Responsen gjorde mig glad. Nu vet jag att jag klarar tvåspråkiga förrättningar utan att de hakar upp sig!

Kalendern fylls i rask takt och jag inser att jag måste klara av att stå emot influensorna som var och varannan däckat i runtomkring mig. Tänk att både Junior och jag varit helt friska hela höstterminen. Det är nästintill otroligt.

Tack för alla julhälsningar i form av kort, brev, e-post, sms och hälsningar genom mina föräldrar. Jag har inte haft ork att svara. Julförberedelserna reducerades kraftigt för att jag skulle klara av mina åtaganden som präst. Men vad roligt det varit! 

Höjdpunkten i julhelgen var Kring krubban som vi höll i Trefaldighetskyrkan på julafton. Nästan 400 personer samlades runt julevangeliet och händelserna under julnatten. Barnen var verkligt intresserade och dialogen vi förde kändes självklar och givande. 

Dagens kyrka ska fungera så att både stor och liten upplever att de förstår budskapet. Balansgången är inte den enklaste men jag gillar utmaningen i att hålla predikan som passar alla generationer på en och samma gång. 

måndag 26 december 2016

Givande kyrkdag

Det var en sann glädje att hålla gudstjänst i dag. Det är så skönt att sjunga psalmer då jag slipper spela samtidigt. Jag hinner tänka på texterna och får ut så mycket mera av dem än tidigare.

Det var extra roligt att ha bloggläsare i kyrkbänken. Jag förstår att jag ska fortsätta skriva. Jag behöver skrivandet och kanske behöver ni läsandet.

I predikan tog jag upp detta med att vi inte kan låsa in oss och låsa om våra hjärtan om det kristna budskapet ska nå ut. Vi kan inte vara rädda för varandra utan vi ska vara rädda om varandra. I Guds ljus kommer vi alltid att hitta de rätta orden att tjäna Gud och få ro och kraft i våra sinnen.

Fortfarande kan jag minnas den kvinnan som visade intresse för den kristna tron men som sa åt mig: Inte kan jag komma till kyrkan. Tänk om grannarna såg. De skulle ju tro att jag gått och blivit religiös.

Och? tänker jag. Kanske är det just det som vi behöver göra. Låta grannarna se att vi far till kyrkan. Låta dem se hur vi förändras inifrån och hur pusselbitarna i livet vartefter lägger sig på de rätta platserna. Andras åsikter kan inte få bli viktigare än den egna tron.

Då jag julstädade hittade jag en post-it-lapp där jag skrivit: Det är fullständigt omöjligt att bekymra sig och samtidigt leva i frid.


På tal om pusselbitar.

söndag 25 december 2016

Annandag jul

Har suttit länge och förberett annandagens gudstjänst som jag ska hålla i Trefaldighetskyrkan kl. 13. Mitt i julglädjen kommer den här martyrdagen med sina verkligt allvarliga texter. Om man missat hela julhelgen i kyrkan och kommer först på annadag jul kan det nog vara att man hajar till.

Stefanosdagen firades 26.12 redan innan man i västvärlden (på 300-talet) beslöt att fira den 25 december som Jesu födelsedag. Det är orsaken varför det blir så tvära kast i söndagarnas karaktärer.

Själv har jag alltid tyckt om kyrkoårets annandagar och tredjedagar. Det finns ett lugn i kyrkan då ruschen är över och jag känner en stark vilja att verkligen göra också de här dagarna till dyrgripar i kyrkoåret. Vi sjunger:

31 Härlig är jorden
28 O du saliga
435 De heliga i landet
423 Räds ej bekänna Kristi namn
33 Brinn fridens stjärna, brinn
36 Över jordens mörka dalar

Från oss alla till er alla:


tisdag 20 december 2016

Neverending story

I ärlighetens namn trodde jag nog att det skulle komma en dag då jag kunde sluta fundera på cancer. Men den dagen tycks dröja. 

Tänker på oss sex bröstsystrar och våra erfarenheter. Hur våra cancerberättelser bara fortsätter och fortsätter. Still going strong, liksom. Är det inte den ena misstanken så är det den andra, är det inte den ena undersökningen så är det den andra, är det inte den ena operationen så är det den andra. Och allt detta väntande på besked.

Har man fått veta att man har cancer ska man gardera sig med massor av tålamod. Allting ska man vänta på. Provtagningar, undersökningar, behandlingar, operationer, avvaktningar, väntan på bättre värden, väntan på biverkningar, väntan på provtagningar av biverkningar, väntan på svaren av provtagningarna av biverkningarna. Ni ser mönstret.

I fredags fick jag äntligen min stödärm och handske. Har hunnit vänja mig lite vid att bära dem. De två första dagarna började jag må illa efter någon timme eftersom trycket är häftigt för kroppen. I går kunde jag ha handsken halva dagen och ärmen hela. Men naturligtvis ska biverkningarnas drottning inte gå fri nu heller. Att klämma in atopisk hud i en stödärm är inte lyckat. Få se om detta nu ska måsta utvecklas till långvariga utslag. 

Får säga som en av mina bröstsystrar brukar säga: Om jag ändå kunde få en enda smärtfri timme per dygn så att jag kunde vila från min kropp, så skulle jag orka så mycket bättre.

lördag 17 december 2016

Emils maskineri

Emils nyaste låt tycker jag att påminner om ett ekorrhjul. Han förklarade att det är en man som fastnat i en maskinvärld.

Lyssna här:
https://soundcloud.com/user-255215620/machine

onsdag 14 december 2016

Varken lymfa eller ord flödar fritt

Har nu verkligt stora problem med min arm, hand och lymfödemet. Eftersom jag har ovanligt tät vävnad slipper inte lymfvätskan att röra på sig. Den stenskarpa svullna armen värker och fingrarna är svåra att styra. Det här tar på mitt humör och gör mig extra trött. Undrar om stödärmen och handsken kommit bort i posten. Allt detta börjar närma sig en fullständig katastrof för min hälsa.

Yrket är nytt och jag försöker sköta mina arbetsuppgifter så som jag helt enkelt tror att de ska skötas. Men jag har inte mycket erfarenhet och tycks göra bort mig utan att förstå det själv. Vissa dagar är skrattet långt borta och jag krymper och blir pytteliten och vill bara hem till mamma och pappa som säger att jag för dem är älskad ändå. 

Nu tar jag en bloggpaus. Då inte tankarna kan flöda som de ska är det bättre att låta bli att publicera dem.

Under julen ska jag intervjua Sofie Westerlund vars stavhoppskarriär vi följer. Hon kommer att berätta om sin träning och sina mål.

Med önskan om välsignade dagar framöver!

Camilla 

måndag 12 december 2016

Stora lass på flera fronter

Kan inte minnas när vi i vår familj senast haft möjlighet att äta en söndagsmiddag tillsammans. Det är något som jag verkligen saknar. Att duka med vit duk, söndagsservisen, servetter och glas på fot. Nu hjälptes vi alla åt och det gav en skön känsla av gemenskap. Jag är så gammaldags att jag vill ha skillnad på söndag och vardag.

En ny vecka är på gång och jag har rehabilitering de tre närmaste dagarna. Cancerkonsekvenserna är synliga, kännbara och kan inte bara lämnas därhän. Hade aldrig trott att jag fortfarande skulle få dras med ett så här stort lass.

Min man ser att jag inte orkar här hemma. Jag uppskattar högt att han sköter om så att Junior kommer till och från skolan, tvättar, kokar och städar. Jag gör så gott jag kan men min ork räcker inte till mycket mera än mitt heltidsjobb. Ofta möts vi i dörren och hinner bara kolla upp hur Junior har det, vad han ätit, om han läst läxorna.

Ekorrhjulet snurrar på och jag gör allt för att bromsa snurrandet. Just nu är jag riktigt asocial. Försöker fokusera inåt. Jag behöver få uppleva en närhet till Gud, vårda och fördjupa min egen tro. Min längtan efter Guds närvaro är starkare än någonsin. Och möten med honom kan ske först då man skapar rum för dem.

lördag 10 december 2016

Ingen väg tillbaka

Äntligen kunde jag i dag träffa mina arbetskamrater från Malax. Jag har verkligen saknat dem och det kändes bra att byta tankar igen. Människor som man fungerat tillsammans med en stor del av dagen under 14 års tid raderar man inte sådär bara ur sitt liv. Jag gör det inte.

Samtidigt står det allt klarare för mig, och säkert för dem också, att det inte finns någon återvändo till kantorsjobbet. För mig finns det alldeles för många obekvämheter i musiken i jämförelse med teologin. Det är teologins språk som är mitt modersmål.

Vid vår träff hade jag möjlighet att sjunga solo, både lågmält och högljutt. Har under mina två månader som präst egentligen sjungit lika mycket som förr. Men jag har sjungit utan att spela samtidigt. Det har skonat min röst. Å andra sidan har jag slitit mera på min talröst även om jag upplever att jag har taltekniken i skick. Men långa arbetsdagar tär på vilken röst som helst. 

I dag är jag tacksam över all tid jag satt på andningsteknik, röstvård, retorik, uttryck och teater. Då man har kunskap som man kan omvandla till praktik har man så många fler möjligheter att nå ut och beröra med Guds ord. 

Allt vad jag skriver i form av andakter, tal och predikningar övar jag tills jag upplever att rytm, tonfall och dynamik harmonierar. För idén är att allt ska låta lätt, självklart och direkt. Bakom det naturliga greppet finns alltså mycket arbete som bara jag själv vet om. Det är en satsning som jag gärna gör eftersom jag ser frukten av den direkt.

Tack och lov så passade jag på att fördjupa mig i predikokonsten under studietiden. Jag har så mycket nytta av allt jag läst och lärt mig. I kombination med trauma, sorgearbete och sjukdom har jag alla förutsättningar att göra Gud rättvisa. För det är ju det allting handlar om. Prästen är Guds språkrör som ska kommunicera med åhörarna. 

Då den heliga Anden har möjlighet att passera fritt genom röret är prästen ett av de redskap som Gud behöver för att nå människorna. Gud längtar efter alla, alla. Och jag upplever starkt att min uppgift är att nå ut till dem som längtar men inte ännu riktigt vet vem de längtar efter.

Bara vi gör rum för Gud kan livets mening få flytta in i allas vår tillvaro.

fredag 9 december 2016

Lyckade dagisandakter




I dag höll jag min sjätte dagisandakt. Vi har haft ett härligt teamarbete barnledare och jag och kunnat improvisera utifrån den respons vi fått av våra små och stora kyrkbesökare. Två gånger återstår och vi avslutar årets julevangelium för barn vid julbönen Kring krubban i Trefaldighetskyrkan kl. 13 på julafton.

Och vilken fin teckning jag fick på e-post av en dagisflicka! Hon har fångat åsnan, lammet, julklappssäcken, julgranen och prästen som sjunger Vi har kommit hit för att höra om Jesus. Sången fanns i en ask i julklappssäcken. Den finns också i det nya psalmbokstillägget. Vi sjöng, stampade med fötterna, klappade i händerna, dansade en sväng, hoppade och ropade HURRA! 

Vi har inte listat ut vad som syns i bakgrunden på teckningen men min man, bondsonen, är övertygad om att det är två traktorer som någon kommit med till kyrkan...

Tack snälla för den fina teckningen! Jag blev jätteglad! Hurra!

torsdag 8 december 2016

Camilla på åldringshem - del 2

Har under några andakter på åldringshem träffat många härliga gamla människor! Det är en verklig nåd att få dela dessa stunder av värme och innerlighet med dem. 

Då demensen tagit över undrar man om det är någon större skillnad om man kommer eller inte. Har flera gånger tidigare skrivit att det är skillnad! Fastän stunden av värme är bortglömd sekunderna efteråt så stannar värmen kvar både i sinnet och i kroppen. Någonting har värmt även om man glömt vad som hänt.

Eftersom jag på grund av cytostatikan tillbringat tid i en konstgjord "demens" så litar jag på mina egna erfarenheter. Jag var själv i en bubbla utanför det "riktiga" livet. Men då jag hörde bekanta psalmer och texter nådde de igenom all glömska och jag kunde värmas inombords.

Då jag nu klappar om styva, tunna händer och möter frågande blickar ser jag mig själv i dessa människors ställe. Jag kunde komma ur min sits, det kan inte de. Fastän jag inte förstår vad alla säger så pratar jag med dem. Jag dras med i deras berättelser som varken har huvud eller fötter och de skrattar och är glada för att jag lyssnar och kommenterar.

Och då vi tillsammans sjunger Härlig är jorden sjunger de flesta utantill med i varje vers. Vissa ränder går aldrig ur.

Så här upplevde jag min situation då jag var "dement":
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/12/camilla-pa-aldringshem.html

Och om rädslan att tappa bort sig själv:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/12/da-blicken-blir-tom.html

Intensivt, roligt och självklart prästliv

Det har varit oerhört intensiva arbetsdagar den senaste tiden. Märker det främst på Junior som inte vill vara utan mamma så mycket på kvällarna. Ikväll fick han därför komma med på ett planeringsmöte och satt och ritade bredvid mig. Det viktigaste just nu är han förblir trygg. Någonstans långt inne spökar cancertiden och en frånvarande mamma.

Allt tar mycket tid då det är första gången. Då den här veckan är slut har jag varvat alla stadens kyrkor: Trefaldighetskyrkan, Dragnäsbäck, Sundom, Brändö och Roparnäs. Kyrkorna har sina egna "system" och för en ny finns det fallgropar överallt. 

Under de senaste dagarna har jag träffat närmare tusen personer i jobbet. Inte undra på att intrycken vill bli väl många...

Men prästlivet är alldeles underbart! Jag gör precis det jag är ämnad att göra och bara jag småningom kan få balans mellan arbete och fritid så jämnar knölarna längs vägen säkert ut sig. 

Det tar tid att komma underfund med hur allting fungerar i Borgå stifts tredje största församling och hurudan präst jag själv vill vara. Fast det har jag nog på det klara. Och det är min stora trygghet.

lördag 3 december 2016

Ursäkta

Vartefter min blogg blir kändare blir situationen ohållbarare. Som ni förstår är det inte bara tack som jag får. Jag ska hålla koll på varje ord som jag skriver. Inläggen om skriftskolundervisningen är borttagna efter att de blivit ifrågasatta som brott mot tystnadsplikten. 

fredag 2 december 2016

Ödes ödem

I dag har jag fått den andra lymfbehandlingen och är alldeles mosad nu efteråt. Det känns som om jag har alldeles för lite skinn då allting är så svullet. 

Jag är tejpad för att lymfvätskan som samlats ska lockas att ta ryggsidan och hitta en ny bana. Skulle jag vara kantor nu och behöva spela orgel, piano och dessutom dirigera, skulle jag helt enkelt måsta vara sjukskriven.

tisdag 29 november 2016

Beskyddande kaloribomb

- Vi måste absolut ta en bild 
av havreflarnsängeln i din glass, 
tyckte mina bröstsystrar på månadens uteätarträff.

Och så firar vi att bloggdörren öppnats 
över fyrahundratusen gånger!

Lymfterapi med HIVAMAT

I kroppen finns två stora kärlsystem: blod och lymfa. Lymfsystemet transporterar lymfvätska och ansvarar för en stor del av kroppens immunförsvar.  

Lymfan transporteras från vävnaderna ute i kroppen, via lymfkörtlar som finns bl.a. i armhålorna, i ljumskarna och i nacken/halsen. Här renas lymfvätskan från bakterier och andra främmande ämnen som hämtats upp. Detta betyder att kroppens immunförsvar är mycket aktivt där lymfkörtlarna finns.

Lymfödem, dvs svullnad med lymfvätska, kan uppstå när lymfsystemet inte klarar av att transportera bort vätska tillräckligt snabbt. Därför har en kroppsdel med försämrad lymftransport ökad risk för infektioner.

I samband med min bröstcanceroperation opererades 22 lymfkörtlar bort i armhålan. Nu, drygt två år senare, har jag alltså fått lymfödem i handen, i armen och på skuldran.

I dag fick jag äntligen påbörja lymfterapin. Med öppna sinnen gick jag till lymfterapeut Hilkka och tänkte att jag låter mig överraskas. 

Förutom den manuella stimulansen som Hilkka gjorde på min hand, arm, hals, bröstkorg och skuldra så använde hon också en HIVAMAT-apparat. I motsats till etablerade metoder av elektroterapi, som har effekt på neuromuskulära systemen, har HIVAMAT, tack vare elektrostatisk laddning, effekter på vävnaden på cellnivå. För den intresserade finns mera läsning här:
http://kimshander.se/projects/karismassage/behandlingar.php

Efter behandlingen fick jag ligga kvar en god stund eftersom kroppen gått igenom en så stor omställning. Nu har jag ytterligare två behandlingar inom fem dagar för att"chocka" kroppen att komma igång. 

Lymfvätskan är normalt tunn medan min har en konsistens som mera liknar gel. Nu är det tänkt att denna tröga gel ska söka sig nya vägar på min ryggsida.

Men vad skönt det var! Alla bröstcanceropererade borde få denna behandling eftersom den lättar på den smärta som ärrvävnad innehållande vätska ger. Behandlingen mjukar nämligen upp förhårdnade ärr.

Att efteråt få en kopp te serverat i en gammal blommig arabiakopp på en lika blommig assiett, var ett perfekt avslut.

Fråga Camilla: Långvariga gallbesvär - finns hjälp?

Eftersom jag själv fick besvär med gallan under cytostatikabehandlingen och fick gallan bortopererad har detta med gallbesvär intresserat mig. Det i särklass mest lästa inlägget här på bloggen är "Kost för gallpatienter"

Fick ett mejl av en man som nog har det för jobbigt. Var snälla och läs och kommentera och dela med er av er kunskap. Det går också att mejla mig så sänder jag mejlet vidare.

Hej! 
Jag är en 36-årig tvåbarnspappa som över 25 år levt med känslig galla. Har försökt få fram vad som orsakar den enorma smärtan jag får vid intag av viss mat, fet mat, ägg m.m.
Mina symtom är så starka att jag kan ligga och kallsvettas och ha ont i högra sidan under revbenet, förmodligen gallan. Och det enda som får bort smärtan är när jag tar starka läkemedel (citodon). Min smärta kan hålla i sig upp till 24 timmar, smärtan är enorm.

Jag får mina smärtor till 99% efter att jag äter sen frukost, dvs om jag inte är hungrig på morgonen och äter kanske vid 12-tiden. Jag själv tror att det kan ha att göra med att min galla får en chock när den inte fått något på hela dagen. Sen blir det mycket för den och jag får kramp i gallan eller gallgångarna.

Faktum är att jag har gjort alla undersökningar man kan göra runt magen och gallan. Jag har sökt vård för det här problemet i 25 år och varit på akutmottagningen ca 50 ggr där man gett mig smärtstillande spruta för att få bort min smärta. Notera att jag då kommit in akut efter att ha tagit 2 st diklofenakk ändopiller. Det man har funnit är att jag har känslig galla och måste lära mig att leva med det.

Idag har jag lärt mig att leva med mitt problem och har inte lika ofta ont eftersom jag tvingar i mig frukost för att inte riskera att få ont.

Men 1-2 ggr i månaden får jag rejält ont och flera gånger i månaden har jag känningar i gallan, känner mig öm och har en obehaglig känsla efter att jag ätit. Det kan vara något enkelt som t.ex. gräddsås, för att inte äta så torr mat.

Jag undrar om det finns något bra sätt att slippa dessa smärtor? Jag frågade läkarna om jag kunde operera bort gallan. Svaret blev att de inte opererar bort något som det inte är fel på eftersom det innebär en risk. Gallbesvären kan sitta i gallvägarna (gallgångarna) och om man skulle operera bort gallan så skulle det kanske inte lösa något alls.

Har testat olika läkemedel, muskelavslappnande, medicin mot gaser, fettnedbrytande medicin. Inget har hjälpt förutom stark smärtstillande.

Hur ska jag slippa dessa besvär för gott? Vore tacksam för svar eller synpunkter. Med vänlig hälsning.

söndag 27 november 2016

Cancerupplevelserna hjälper prästen

Har funderat på hur det kommer sig att jag som präst bara öser och öser ur mitt inre. Tror att det är nu som jag har möjlighet att kvittera för alla svårigheter jag erfarit. Det känns som om jag hade ett inre bibliotek där olika områden finns representerade i olika hyllor.

Har redan, tyvärr, fått nytta av mina sjukdomsupplevelser, all den chock man upplever då livet plötsligt inte är som det brukar och som det ska. Märker att jag kan behålla mitt lugn därför att jag vet tågordningen både känslomässigt och praktiskt. Det här är en trygghet för mig och jag slösar inte med min energi eftersom jag känner till hur jag behöver fördela den.

Det här blev lite kryptiskt men tystnadsplikten tejpar munnen på mig. Vad jag ville ha sagt är att det som kunde ha varit mycket krävande och upprörande arbetsuppgifter för mig i nuläget inte är det tack vare min erfarenhet av cancer.

På tiden att det var någon nytta av den också...

Hosianna, skolelever och kyrkdoft


Vi har gått in i ett nytt kyrkoår i och med att vi i dag firar första advent. Det är den söndag som finländarna nästoftast går i kyrkan. Julafton är populärast.

I fredags tjuvstartade jag med Hosianna. Jag fick för första gången stå som präst i min hemkyrka! Under skolandakten fick eleverna snusa på kyrkan eftersom jag sa att jag tycker att just Korsholms kyrka har en speciell doft. Alla drog omsorgsfullt in luft genom näsan och nickade instämmande åt varandra. Jovisst är det kyrkdoft man får in i sig!

Efteråt samlades tvåorna runt mig eftersom de pratat om kyrkan på förhand och ville träffa prästen.

- Det är jätteroligt att vara i kyrkan! utbrast en flicka.
- Men vad roligt! Det tycker jag också, svarade jag.
- Du är en jättebra präst! berömde en annan flicka.
- Tack! Det gör mig glad att höra.
- Jag tycker om då prästen predikar, sa en pojke högtidligt.
(Vem hade mutat honom?.....)

Under advent väcks igen min lust att leva enkelt. Jag vill verkligen stilla mig inför julen och Jesusbarnet som ska födas. All denna julhysteri som finns överallt betyder för mig allt mindre märker jag. Speciellt sen jag var sjuk vill jag prioritera annorlunda.

Sakta laddar jag batterierna för att gå in i stilla advent. 

torsdag 24 november 2016

En elefant promenerade

I dag då jag haft möjlighet att jobba hemifrån har jag riktigt saknat alla malaxbor! Har svårt att ta in att jag stigit ur alla sammanhang där. Men jag saknar faktiskt inte mitt yrke och mina arbetsuppgifter som jag hade. Bara människorna, kyrkan, rytmen i vardagen och söndagsarbetet.

Det är knepigt då man inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. För tillika är jag tillfreds med mitt prästyrke även om mycket är kaotiskt ännu. Den teologiska stimulin som jag får uppskattar jag och jag lär mig nytt varje dag. Men det tar tid att hitta rätt i den nya identiteten, hur jag ser på mig själv och hur andra ser på mig.

Man kan inte vara alla till lags. Börjar man i den ändan ser jag utbrändhet som en konsekvens. Och utbrända präster är ingen sällsynthet just för att yrket till sin natur är fullt av fallgropar som tar kål på den starkaste.

Ju närmare julen vi kommer desto mera drar jag mig undan allt stohej. Jag lyssnar inåt och försöker djupandas för att bibehålla kontrollen över koncentrationen. Det behövs så lite för att rubba det jag hela tiden försöker bygga upp och värna om: balansen och livets meningsfullhet. 

Många är ni som kämpar med samma sak. Tråden vi "sjuka" har att gå på då vi är tillbaka i arbetslivet är skör, skör. Och då vi förvandlats till tunga elefanter blir balansgången allt svårare att bibehålla.

Välsignelse över den adventstid vi nu har framför oss!

onsdag 23 november 2016

50 minus 1

24.11.2014
- Är det spännande nu? frågar Anton.
- Det är nog spännande! Det blir ju 49.
- Hälften av 98.

Apropå åldringshem.

Äntligen på åldringshem!

Vad jag väntat på att få hålla andakt på ett åldringshem. I dag fick jag dessutom göra det på två. I Malax har jag ju gått på alla andakter medan vi i Vasa är flera präster som delar på dem så det blir inte särskilt ofta. 

Och jag har saknat äldre människor! Det är någonting i mig som känns så komplett då jag får vara tillsammans med dem som har det mesta av livet bakom sig. Upplever att dagens andaktsdeltagare blev riktigt upplivade. Och så ska det vara. Från kyrkan ska det blåsa friska fläktar!

Vi går strax in i advent och därmed skruvas tempot upp i församlingen. Då allting är första gången blir jag fort energilös och har svårt att orka ta emot alla nya intryck. Det är som om filtret skulle fattas. 

Men vartefter tiden går blir jag tåligare och jag är ju som fisken i vattnet då jag får syssla med sånt som faller sig naturligt för mig. Som att hålla andakt på åldringshem, hälsa på människorna där och klappa om dem lite. Alla behöver bli sedda. Också de som minuten efteråt inte längre minns att de haft besök.

tisdag 22 november 2016

Stödärm och stödhandske beställda

Min hand och arm blev i dag noggrant mätta av en lymfterapeut. Också alla fingrar fick exakta mått. Nu beställs en specialgjord stödärm och dessutom en stödhandske med "avklippta fingertoppar". 

Eftersom handen och fingrarna har alldeles för mycket vätska i sig räcker det inte bara med ärmen. Vi börjar så här nu och får vartefter se om andra modeller (färger) och längder blir aktuella. 

Jag fick prova en handske och genast lättade trycket i handen. Nu är det inte längre jobbigt att tänka sig att ha stöden eftersom jag verkligen behöver dem.

Om 1-4 veckor lättar alltså trycket och fram till dess får jag nu bara klara mig. Har bokat tid till lymfterapi. Men eftersom det är kö också dit så blir det först nästa tisdag. Förhoppningsvis har jag fått en remiss tills dess.

Både gårdagens och dagens lymfterapeut är härliga kvinnor som verkligen tagit sig an mig. Äntligen kan jag slappna av och känna att någon bryr sig om min elefantarm och -hand, förklarar hur allt hänger ihop och tar tag i saker så att jag får hjälp.

Ikväll hade också blodtrycket sjunkit då jag statistikförde det. 

Ingen välsignelse i Vasa

Eftersom jag var alldeles övertygad om att jag skulle välsignas till tjänst i Vasa så kollade jag aldrig upp saken. Förrän i dag. Och det visade sig att jag anses ha blivit välsignad i och med att jag blev prästvigd i Borgå domkyrka.

Så nu alla ni som väntat på datum för välsignelsen... Ja, det blev ju lite tokigt eftersom jag hann gå ut till många av er med fel information och angav välsignelsen som ett surrogat till prästvigningen, som det var lång väg till för att närvara vid.

Söndagen den 4 december predikar jag i Sundom kyrka kl. 10 och i Trefaldighetskyrkan kl. 13. Gärna välkomnar jag er till högmässa då vi den dagen firar andra advent.

Gör kyrkoherde t.f. en snögubbe i dag?

Samlar mig inför dagen. Har mätt blodtrycket två gånger eftersom jag nu fått ett formulär från hvc som jag kan fylla i. Min egen mätare är alltså godkänd tack vare det pappret.

Sände just iväg text och bild till Kuriren och spalten Oss emellan som jag är med och skriver. Hade gjort ett utkast före helgen men efter timmarna i skriftskolan fick jag nya idéer som ville ut. Samtidigt insåg jag att jag har upplägget klart för alla julens andakter som ska hållas lite här och var i december. Effektivitet då den är som bäst alltså.

Kyrkoherde t.f. ska nu iväg och ännu en gång mäta armarna för att se om en standardärm skulle finnas tillgänglig i väntan på min måttbeställda som kommer om typ tre veckor.

Väntar också på onkologens beslut angående en remiss till lymfterapi. Har terapeuten vald och bara jag får pappret i handen kan snöbollen börja rulla.

måndag 21 november 2016

Ny vecka, nya möjligheter


Har varit till lymfrådgivningen och hoppas att det nu börjar lossa hjälp för min arm. Nu är armarna jämförda med varandra och den vänstra är 22% större i omfång. Det är ett medeltal då man mätt allt från handryggen upp till axeln. 

Som exempel kan jag berätta att handleden som är det smalaste stället innehåller en halv deciliter vätska. Vad handen innehåller vet jag inte men gropen som lämnade kvar då jag klämde på den tyckte Emil var så ufo så att han måste ta en bild av den.

Har jobbat som t.f. kyrkoherde i dag. I praktiken har det inte betytt någonting men jag har fått undan en hel del kansliarbete så att jag känner att jag hunnit ikapp lite. Tycker att det är rätt skönt att jobba på måndagar då tempot för min del känns lite lugnare och jag hinner tänka tankarna till slut.

söndag 20 november 2016

Vandring och tankar i natten

Har en intensiv skriftskolweekend på gång. Under lördagens lektioner kl. 10-16 funderade vi på vem Gud är, vad Bibeln innehåller och hur man lär sig hitta i den. Vi gick också igenom gudstjänstens olika element och kyrkoåret, förberedde söndagens högmässa där gruppen ska delta, planerade en förbön och deltog i missionslunchens andakt. Mot eftermiddagen var både konfirmander och lärare rätt mosiga av det sprängfyllda stoffet och de aktiva lektionerna.


Har sovit några timmar och är nu uppe mitt i natten och rör på mig. Försöker hålla igång armen med de rörelser som jag vet att gynnar lymfvätskan. Nu ser också handen ut som en klump och jag börjar ha svårt att röra fingrarna. Har fått flytta vigselringen till lillfingret så den inte ska muras fast. Det känns länge till måndag halv två då jag äntligen ska få rådgivning av lymfterapeuten. Om inte själva armeländet håller mig vaken så gör oron över eländet det.

Hee mangleis.

fredag 18 november 2016

Fredagsflum

Det låter grymt att säga att det är skönt att vi är två på jobbet som är under cancerbehandling. Men just därför finns det någon som ser detdär som ingen annan ser. Hur man byter fot för att orka stå, hur kallsvetten bryter fram, hur man tar stöd, söker ord etc.

Vi två inspirerar varandra att jobba på. För jobbet skingrar tankarna och vi anser att vi har världens bästa yrke, fastän vi inte har samma. Att se den andra streta på  lyfter högt och bär långt.

Och den där ångesten som slår till när-, hur- och varsomhelst. Inte gör det ju saken lättare att jobba med jordfästningar. Att veta att någon måste kapitulera för cancern. Vem är näst på tur?

Usch, så hon skriver, tänker ni kanske. Usch, usch, säger jag själv. Man lär sig att hantera andras död, jordfästning och gravläggning. Men då man tänker sig själv i kistan och sin familj runtomkring fryser benen till is i ens sargade kropp. Gastkramandet kramar luften ur en. Som då man klämmer det sista ur en tripburk.

Som sjuk men i arbetslivet går man lite vid sidan om hela tiden. Man måste sätta sig och vila på vägkanten medan de andra raskt går förbi och slänger ut ord som "har du sett mitt mejl", "glöm inte protokollet", "boka serveringen", "de önskar att du besöker..."

Egentligen finns inte kraften att resa sig. Men kärleken till yrket, kallet, Gud, människorna, gör att man gör det. Både inkommen mejl och kaffeturer är nonsens utifrån en sjuk människas perspektiv. Men ska man vara med i lagspelet måste man följa reglerna. Och risken är stor att den som lämnar sitta efterhand får allt svårare att följa med i arbetslivets strömmar.

För vi vill ju vara med. Vi sjuka. Vi vill räknas. Vi vill finnas med i myllret länge ännu. Frågan är: får vi?

Svullen arm efter bröstcancer - gör så här

Rubriken är satt så att du som googlar hittar hit. Du behöver hjälp då svullnaden och värken i armen, på den sida bröstet/del av bröstet/lymfkörtlarna är bortopererade, inte längre är övergående. Problemen kan börja visa sig först flera år efter operationen.


Bor du i Österbotten/Finland kontakta: 

Österbottens Cancerförening
sjukskötare-lymfterapeut Heli Printz
tel. 010-843 6003 eller 
heli.printz@botniacancer.fi

Besöksadress: 
Nedre torget 3 
4:e vån. 
65100 Vasa

Beställ en tid för mätning av armen, utvärdering av stödärms behov och värdering av resultat. Dessutom ges råd i användning av stödärm, rörelse- och andningsövningar och hudvård.

Dina mätresultat skickas till Vasa centralsjukhus onkologiska poliklinik för eventuella fortsatta åtgärder.

Besöket på Cancerföreningens lymfrådgivning är gratis.


torsdag 17 november 2016

Stampar på fläcken

Så har jag då varit till överläkaren på onkologen. (Endast överläkaren skriver ut remiss gällande lymfterapi och nu var han tillbaka från sin semester.) Genast då han såg min arm och axel konstaterade han att svullnaden är rejäl och att det är skador efter operationen och strålningen.

Nu har jag kontaktat cancerföreningens lymfrådgivning och fått en tid till måndag. De kommer att ta mått på mina armar och sen sänder rådgivaren måtten till bröstsköterskan som kontaktar läkaren som först då skriver ut en remiss för 10 ggr lymfterapi. Dessutom ska jag få en stödstrumpa. Så nu har jag fortfarande alltså inte fått någon konkret hjälp gällande svullnaden.

Gällande mitt höga blodtryck sa läkaren att jag ska uppsöka akuten då det undre trycket är 100-120. Då jag frågade om jag kan få blodtrycksmedicin var svaret att jag ska ta kontakt med hälsocentralen där de en gång i veckan under flera månader ska följa med min situation. Eftersom FPA enbart ersätter nyare blodtrycksmediciner efter denna uppföljning, som ska innehålla många, många bevis på högt blodtryck, duger det inte att jag hemma har en exakt likadan mätare som på onkologen och följt med trycket på egen hand en längre tid redan. Äldre mediciner kunde jag få billigt utan FPA:s inblandning men de är inte lika bra som de nyare. 

Ingen blodtrycksmedicin gick det alltså att få. Då jag frågade vilka biverkningar de nyare medicinerna har sa läkaren att alla mediciner har olika biverkningar. Av blodtrycksmediciner kan man få t.ex. hosta och hudutslag. För en präst som arbetar med sin röst och dessutom har atopisk hud är ju de biverkningarna katastrofala.

- Egentligen har du inte så högt blodtryck, sa läkaren då han hörde mig sucka. Men var det inte han som just sa att jag ska till akuten då det undre trycket är 100-120? I morse då jag vaknade var det undre 100. På eftermiddagarna har det kunnat vara 114 fastän jag vilat före jag mätt.

- Hur mycket påverkas blodtrycket av stress? frågade jag då.
- Mycket.
- Nå, jag har ju nyligen bytt både yrke och arbetsplats så kanske det enbart är det då. Är det möjligt att jag kunde få litet sjukledigt bara för att ha en chans att gå ner i varv och få ner blodtrycket så att jag istället är i skick i december då vi har mycket på jobbet? Jag är präst. 
- Du ska anpassa dig till din nya situation. I det här skedet är det inte bra att skriva ut sjukledigt.
- Inte bra?? För vem? Mig? Systemet? Församlingen? undrade jag, men sa inget.

- Men det är ju bra att det inte visade sig vara någon relaps, sa läkaren.
(Relaps? Re betyder åter. Kollaps... måste betyda återfall...)
- Ja, det var ju bra, konstaterade jag också.
- Jag skriver ut en starkare värkmedicin då du säger att Burana 800 mg + Panadol 1 g inte hjälper. Du tar den nya två gånger om dagen. 
- Vad bra!
- Men du får inte köra bil.

Ridå.

onsdag 16 november 2016

Kan också män vara präster?

Han såg på mig med stora intresserade ögon.
- E du pjesten? frågade han nyfiket.
- Jo. Jag är en sån där tantpräst, svarade jag.
- Nä. Int tantpjest. Kvinnopjest.

Hans föräldrar berättade om fyraåringens fascination över präster. Kvinnor som är präster. Han kunde inte förstå att det också fanns män som har det yrket. Nu var han i sitt esse då han träffat mig.

Tillsammans gick vi och såg oss runt i kyrkan. Kände på dopvattnet, om det var passligt för babyn. Såg på duvan i bottnen av dopskålen, tittade på kyrkorummets glasmålningar. 

Efter dopet beundrade vi tårtorna och funderade på vad de smakade. Slutligen lekte vi lite bland dagklubbens leksaker.
- E du också en mammapjest? frågade lillkillen.
- Mm. Jag är nog en sån också.
- Bja.

Han satte sig i mitt knä. Så självklart var vårt möte. Här var det ingen skillnad på ålder eller kunskap om livet. 
Vi var Guds barn och lyckliga ihop  fyraåringen och kvinnopjesten. 

Att tillåta sig vara liten

Det är länge sen jag känt mig så ur spel som just nu. Då man inte är i skick men ändå ska gå på för fullt är det som om gråten är nära och stubinen kort.


Prästen behöver vara en stark människa. Dels för att vara stöd för andra och dels för att orka själv. Men ibland kan det vara så skönt att kunna visa sig liten och svag. Att få klamra sig fast vid någon som för stunden är starkare. För alla har vi våra toppar och våra dalar. 

Sånt är livet. 
Också för en präst 
som älskar att vara – präst.

tisdag 15 november 2016

Åt skogen

- Va?! Tog de inget ultraljud på akuten?

Sköterskan på onkologen är upprörd då jag talar med henne. Hon hade i samråd med läkaren skickat mig till akuten i onsdags enkom för att få taget ultra av armen. Det stod i min remiss och hon hade dessutom ringt till akuten och poängterat hur viktigt det var.

- Nä. Jag fick inte riktigt någon hjälp, måste jag ju säga sköterskan.

Hjälp måste jag absolut få. Gårdagens tanters åsikter om min arm vägde förvånansvärt tungt då jag förklarade hur svullen den är. Onksköterskan skaffar nu remiss av en onkolog så att jag kan kontakta lymfterapin. 

Just nu väntar jag bara. Tur att jag har något att göra på min lediga dag...

Uppdatering kl. 10.20
Onksköterskan har kollat med läkaren och konstaterar att det "var väldigt synd att ultra inte togs i onsdags på akuten". Nu ska jag via bröstsköterskan kl. 12.30 och vidare på ultra. Jag får ingen remiss av läkare utan en bedömning utifrån ett ultraljud.

Uppdatering kl. 14.15

Har varit på ultra. Venerna är öppna, ingen propp. Är tillbaka på onkologen och köar. Hur går vi vidare nu?

Uppdatering kl. 15
Hemma igen. Lyckades få en läkartid till torsdag och fram tills dess står allting stilla. Också lymfvätskan i armen.

måndag 14 november 2016

Nedslående faktum

Vem är det som förstår en bäst då en läkare inte gör det? Jo, de som är i samma situation. Eftersom jag på måndagarna träffar många bröstcancersystrar på vår rehabilitering beslöt jag att kolla läget dels med dem och dels med osteopat-Leena som drar vår grupp.

Tanterna samlades runt mig då de hörde att jag har värk i armen.
- Men den är ju hur svullen som helst! utbrast de. Nu ska du hastigt kontakta Cancerföreningen där de tar mått på den. Sen kontaktar du bröstsköterskan på onkologen och säger att du behöver en remiss av läkare till lymfterapi. Så blir det att bära en lång stödstrumpa över hela armen dygnet runt.

Jag kände hur tårarna var nära.

- Men vet du, sa tanterna, det kommer inte att bli bättre av sig självt. Din arm är full av vätska och man brukar börja få problem med sånt 1,5-2 år efter operationen. 

Ikväll är jag rätt så nere. I morgon blir det att försöka ordna hjälp till armen vars armbåge man knappt kan se vid det här laget på grund av svullnaden.

Allt detta gick jämnt ut med dirigerandet, piano- och orgelspelandet.