tisdag 5 januari 2016

Spinn för mig, liten

Ibland blev det för mycket. Huvudet orkade inte sortera intrycken. Cancern var borta men borta var också den hon en gång var. Vad tjatig hon kände sig! Har man fått klartecken på att man är frisk är ju saken ur världen! För andra kanske, men inte för henne. Kvar fanns allt det som cancern ställt till med. Värken. Orkeslösheten. Sömnproblemen. Koncentrationssvårigheterna. Våndan. 
Cancern har många dotterbolag.

Hon ville dra upp benen under sig i fåtöljen och försjunka i en kärleksroman. En sån där som man redan från början vet hur den slutar. (Den slutar bra eftersom den är från kiosken.) Men hon orkade inte med ytligheter. Inte heller med djupa, analyserande texter. Egentligen orkade hon inte läsa alls. Men hon ville.

Nu och då talades de vid, hon och väninnan. Det var som att prata med sin spegelbild. En själslig reflektion. Sida vid sida hade de fått cellgift. Sida vid sida flåsat upp mot laboratoriet i sakta mak, de var ju så baktunga. - Vänta, mina lungor hinner inte med! De skrattade fastän de kände sig som 100+.

Kan man längta tillbaka? Till tiden då alla förstod? Eller trodde att de förstod. Man får vara trött då man är skallig. Det är betydligt svårare att vara trött då man har hår, funderade hon nu i natten. Det blev många nattfunderarnätter. Hon borde sova. Det var så mycket hon borde. Hon ville somna och sova länge. Sova bort tröttheten i alla former. - Stick! Schas! Bort med dig! Men tröttheten kurade ihop sig som en katt på magen. Då den började spinna kände hon hur hon slappnade av. "Julkatten" var en liten unge, en liten stendöd svart mjukiskatt. Men den spann för henne. Det visste hon med säkerhet.

2 kommentarer:

  1. Människor i sorg kan ge samma bild. Livet går vidare för andra. Men inte för den som förlorat någon nära.
    Kan tänka att folk har åsikter om hur frisk och nöjd du ska vara. Jag vet inte allas bevekelsegrunder. Men ofta är det oförmåga att leva sig in i. Och det är förskräckligt när man behöver omsorg som mest.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Faktiskt påminner det här skedet om ett skede av sorg. Jag har så mycket kvar att bearbeta och hinner inte med i det tempo som jag får för mig att jag borde hålla.

      Radera