söndag 28 februari 2016

Sofie klättrar uppåt

Ett ämne som jag brinner för är stavhopp. Eller egentligen ska det vara min fadderflicka Sofies stavhoppning. Sen jag skrev om henne sist har hon förbättrat sitt personbästa, som nu är 360.

I går tävlade Sofie i inomhus-FM i Tammerfors och kom på delad 7:e plats med ett hopp på 350. Notera att hon är 15 år och hoppade i damklassen där toppnamnen är 27-åriga Minna Nikkanen och 17-åriga Wilma Murto, som hoppade inomhusvärldsrekord för juniorer häromsistens på höjden 471.


Sofie klättrar uppåt 
och har nu på allvar tagit sig in i 
stavhoppareliten i Finland. 

Sofie, 
vi önskar dig all lycka inför junior FM 
för 17-åringar i Helsingfors nästa veckoslut
och inför utomhussäsongen som snart är i gång igen!


Resultat från damernas inomhus-FM 27.2.2016:
1. Minna Nikkanen, Someron Esa 455
2. Wilma Murto, Salon Vilpas 435
3. Aino Siitonen, HKV 415
4. Alina Strömberg, Larsmo IF 395
5. Saga Andersson, Esbo IF 380
6. Maria Kytölä 365
7. Laura Ollikainen 350
7. Sofie Westerlund, IF Drott 350
7. Anni Halko 350
10. Elina Peltola 350
11. Ellinor Kronholm, IF Femman 330

lördag 27 februari 2016

Slappna av och släppa in

Kanske borde vi inte alltid 
granska vad som sker, 
utan istället försjunka i det.

Späckat schema med falska pipor

På 27 timmar har jag hunnit spela 3 jordfästningar med minnesstunder och fått 10 timmar sömn med sömntablett. 

Den sista begravningen tog mycket energi eftersom jag skulle spela på en orgel som jag aldrig sett förr. Det blev tajt med tiden och jag kom upp på läktaren fem minuter före vi skulle börja. Tog bild av registren och skickade till Kloker som hjälpte mig att tänka ut hur jag skulle registrera. I det skedet hade ingen av oss en aning om hur falskt hela spelverket skulle ljuda. Horror!

onsdag 24 februari 2016

Men vilken fart på statistiken!

Oj, oj, oj vad ni läser om det krossade modershjärtat. Inlägget har på några dagar gått in som det nästmest lästa av alla 1 634 publicerade. Min förhoppning var att väcka diskussion bland er och statistiken tyder på att ni reagerat. Bra så.

Här fanns modershjärtat:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2016/02/krossat-modershjarta.html

Då plättstekaren smälte sin mamma


tisdag 23 februari 2016

Den långa vägen tillbaka är - lång

Det känns som om jag äntligen vaknat ur någon slags vintersömn. Har de senaste veckorna varit olidligt trött. Kloker har helt tagit över hushållet eftersom jag bara orkat jobba och vila.

Just nu har jag en intensiv period hos psykoterapeuten på Cancerföreningen. Om jag ska orka vara själavårdare för andra och verkligen ha någonting att ge så måste jag vara i skick själv. Därför är det viktigt att jag tar itu med den långa process som det är att mentalt komma på fötterna igen efter den djupdykning som en cancersjukdom är.

Fysiskt har jag ett bakslag igen. Kroppen klarar inte av att syresätta sig som den borde på grund av alla skador den dragit på sig. Armhålan som är utan lymfkörtlar bråkar med mig och spärrar vägen för allt som ska transporteras runt i kroppen. Efter behandlingen hos osteopat-Leena i dag har jag lättare att andas och har till och med orkat städa.

Försöker hålla upp humöret men ni har säkert märkt att jag är trött. Men det kommer bättre dagar. Det gör det alltid!

måndag 22 februari 2016

Givande bok - efteråt

Håller på att läsa Marja Aarnipuros bok Rintasyövän jälkeen (Efter bröstcancern). Hennes första bok Rintasyöpävuosi (Bröstcanceråret) har jag tipsat om tidigare. 

Marjas egen berättelse är till stor tröst för mig just nu eftersom igenkänningsfaktorn är hög. Tänk hur sjuk man är fastän behandlingarna är över! Hur livet runtomkring rullar på som vanligt och man upplever att man borde rulla med. Cancern är ju borta.

Men borta är också orken, flexibiliteten, konditionen, rörligheten, lättsinnet och uthålligheten. Kvar finns en trasig, tung, uppblåst, värkande och skör kropp. Tänderna faller sönder, ögonen torkar, synen försämras, infektionskänsligheten begränsar etc, etc. Och alla dessa tankar, ångesten, tänk om...

Marja hade sparat alla sina kvitton för att jämföra den offentliga vården med den privata. Hon räknade inte med resekonstnader, hon behövde ingen strålning och hon var endast en natt intagen på sjukhus. Efter ersättningarna från FPA betalade hon för alla behandlingar, läkarbesök, laboratorieprov, operation och mediciner: 970 euro. Motsvarande uträkningar för den privata sjukvården blev 29 002 euro! 

Den största skillnaden i pris var operationen där hela bröstet och alla lymfkörtlar togs bort. Hon betalade 83,90 för sin operation medan motsvarande på en privatklinik skulle ha kostat 10 371,50. 

Boken är utgiven på finska och hittas här:
http://www.adlibris.com/fi/sv/sok?q=marja+aarnipuro

lördag 20 februari 2016

Krossat modershjärta eller Då mammas råd inte hjälpte

Har nu och då haft allvarliga samtal med mina tonåringar om vikten av att vara hövlig mot alla lärare oberoende av vad de säger. Jag anser att man som elev aldrig kommer någonstans om man börjar höja rösten. Tvärtom är det genom självbehärskning som man kan få lärarens respekt. Dessutom har jag poängterat att språket ska förbli respektabelt oberoende av hur arg man blir. Med detta som bakgrundsfakta ska jag berätta för er vad som hände i torsdags.

Både i TV-nyheterna och i media slog man stort upp abiturienternas sista skoldag, bänkskuddardagen eller som vi kallar den: penkkis. Då klär abiturienterna ut sig och åker runt i stan på lastbilsflak och kastar karameller till de som samlats för att titta på. Detta är en tradition som är viktig inte bara för abiturienterna utan också för de övriga eleverna i skolan. Eller?

Då min förstfödde frågade läraren om de inte var på väg att se på penkkis svarade hen: "Den som snällt frågat före och har ett syskon (underförstått: som är abiturient) har jag låtit gå och se." Och tillade: "Life is a bitch" (Livet är orättvist eller ordagrant Livet är en slyna, satkärring, hora).

Väl hemma frågade jag min förstfödde om det hade varit roligt på penkkis. Till min stora överraskning fick jag höra att hans klass var den enda som inte fått delta i evenemanget fastän bilarna körde runt utanför skolan. 

Vi föräldrar poängterar för våra ungar hur viktigt det är att bevara traditionerna och hur de ska vara artiga och inte brusa upp mot lärarna. Och hur gick det den här gången? Fortfarande är jag riktigt löjligt besviken över att min son missade penkkis, inte fick dela sina kompisars glädje och inte fick se hur det går till så att han vet då han själv är i samma situation nästa år.

Någonstans tar det hårt i en mammas hjärta att en lärare så trampat ner, inte bara en elev, utan en hel klass. Rätta mig gärna om jag har fel.

Lockarna inget nytt

Strax före cytostatikan

Nu, 11 månader 
efter avslutad
cytostatikabehandling


Efterdyningar








- Deskuva bäst att jag flytta bort!!
- Menar du det??
- Nä! Jag slänger det bara ur mig!
- Varför det då? Jag blir ju orolig!
- Det är inte ditt fel att du blev sjuk... 
Men det har varit så mycket och jag är      trött...
- Ska vi ta kaffe?
- Jåå.

fredag 19 februari 2016

Tvära kast

Min förstfödde med sin dam
Hade faktiskt tänkt avstå från de äldstes dans på gymnasiet eftersom min arbetsdag varit tung. Men nu sitter jag här eftersom min förstfödde vill dansa sista dansen med sin mamma. Det är första gången som jag har högklackat sen jag fick cytostatika så önska mig lycka till!


Osynlig aktivitet

Det är sällan som jag blir utan ord att skriva. Men jag tänker så det knakar. Då lämnar orden på insidan tills de svämmar över.

Vattenfallet fäller alltid sitt vatten 
även om man inte ser
dess fart.

onsdag 17 februari 2016

Toppen i dimman

Har förberett morgondagens andakt som jag ska hålla i en lågstadieskola. Senast jag var där berättade jag om hur barn i krigstider sändes iväg till Sverige. Där fick dessa krigsbarn bo i svenska familjer för att undkomma kriget som härjade i Finland. Berättelsen blev mycket påtaglig och aktuell med tanke på den ström av flyktingar som kom till vårt land för ett tag sen. 

Har plockat några Biblar ur bokhyllan för att visa eleverna att Bibeln kan se ut på många olika sätt. Jag kommer också att berätta om Anton som är på fjällvandring med sin faster. Bergets topp har försvunnit i dimman men tack vare kartan och en annan fjällvandrares berättelse om sin vandring till toppen är det ju alldeles självklart att Anton vet att fjälltoppen existerar.

Fastän vi inte ser Gud (fjälltoppen) så borde vi rimligtvis kunna tro på honom eftersom vi har Bibeln (kartan) med alla ögonvittnesskildringar.

Hur jag ska få det här logiskt, naturligt och lättfattat för elever i lågstadiet... Jag tror att jag ska sova på saken, så kanske det ger sig i morgon bitti. 

Nya läsarnas dag

I dag välkomnar jag alla nya läsare som hittat hit genom Kuriren. Min blogg kom till i september 2013 som en motvikt till mitt avhandlingsskrivande vid teologiska fakulteten i Åbo. Vägen till präst kom på avvägar då jag insjuknade i bröstcancer i september 2014. Just nu håller jag på att komma på fötter igen efter tunga operationer, cytostatika, strålning och medicinering.

Bloggen handlar om tro i vardagen och min längtan efter prästvigning, glimtar från mitt yrkesliv som kantor, min cancerresa och mitt liv som hustru och mamma. Här ryms också en hel del annat med eftersom jag gärna delar med mig av allt som jag upptäcker av insikt och kunskap. Mina foton bidrar med färg och understryker budskapet i texten.
Varmt välkomna till
Camilla predikar!

tisdag 16 februari 2016

Kolumnist men inte klassmamma

I morgon kommer Kuriren i postlådan. Fastän jag vet vad jag skrivit och vilka bilder jag bifogat så känns det lite euforiskt. Sådär som då tidningen tog in mina dikter då jag var i 10-årsåldern. 

I morgon börjar också en ny arbetsvecka och vi slipper lämna in av arbetsgivaren godkända jobblistor till dagis. Kloker informerade ledningen om våra arbetsvillkor och det gick igenom. Vi kan alltså fortsätta som förr de drygt tre månader som återstår av dagistiden. 

Till hösten är det skolan som gäller. Tänk att vi har en förstaklassist ännu en sista gång! Men jag kommer att envist stirra i pulpeten då det blir tal om vem som ska väljas till klassmamma. Den här gången vill jag verkligen bara flyta med genom skolåren.


måndag 15 februari 2016

Önskas: prästvigning i Borgå domkyrka


Då jag träffade biskopen häromdan sa jag att det nog var bra att det inte blev prästvigning ännu. Jag har varit och är fortfarande alldeles för trött. Gud vet nog hur han styr även om jag många gånger varit besviken på den krokiga vägen till präst. De två följande prästvigningarna är 29.5 och 9.10.

Kloker skrattar åt mig då jag nu bokar hotell åt oss i Borgå. Igen. Har ju fått avboka gång efter annan. 
- De måste ju tro att vi aldrig kan bestämma oss om vi ska komma eller inte. 
- Ingen fara, säger jag då. Jag har varvat alla hotell som finns i Borgå vid det här laget.

Nä. Det finns inget prästjobb i sikte för tillfället. Men ett hotellrum är ju aldrig fel att ha. Ifall om. Man kan ju alltid avboka...

Banka bort oron


söndag 14 februari 2016

Alla dessa tankar i en kossa

upp ur soffan kom hon
på stela ben gick hon de första stegen
fängslad i en kropp som skavde

i spegeln såg hon kvinnan
som överraskade henne varje gång
vem är du? bor du här?

hon drog den förvärkta handen genom det mörka håret
lockarna vred sig som skruvar av chips
inte ens de lydde henne längre

klädskåpet var fullt av plagg för någon betydligt mindre
inte för den klumpiga kossa hon formats till
av en elak cancerskulptör

på nätterna dunkade kraniets kinder
giftet hade frätt sig in i varje vrå av kroppen
men hade det tagit de rätta cellerna? alla? helt säkert?

ibland accepterade hon den främmande kvinnan
ok, stanna då om du måste, tänkte hon
för hon gillade hennes nya tankar, hennes mod och livsfärg
sån hade hon velat vara då före
när spegelbilden visade 
en friskt blomstrande gestalt som orkade zumba

som en sönderkramad kallestub var hon i stunden
sältan var densamma eller kanske ändå inte
men vilka hade alternativen till liv varit? 

giftet hade gett henne förlängt kontrakt för levnad
take it or leave it

cancerrösten viskar förföriskt utan punkt
fortsättning följer
jag äger dig 
kvinna


Grattis Mittemellan 16 år - sikta högt!



Inte negativt - ärligt!

Om du väntar på 
att bekymren ska ta slut 
innan du slutar bekymra dig, 
kan du få vänta länge.

lördag 13 februari 2016

Vilket släktnamn ska man välja?

Vi står inför sommarsäsongen och de blivande brudparen funderar kanske på hur de ska göra med efternamnen.

Tidigare tog kvinnan mannens namn. Då jag var ung var det populärt att som kvinna ha dubbelnamn med bindestreck. Nuförtiden ser man alla varianter. Både kvinnan och mannen kan behålla sitt släktnamn, ta den andras namn, ta dubbelnamn eller så tar brudparet ett helt nytt namn. Det sista alternativet är ofta ett gammalt släktnamn som annars skulle försvinna eftersom ingen bär det. 

Speciellt då jag bläddrar bland mina noter påminns jag om att jag haft tre efternamn, ett i taget. Då jag gifte mig första gången bytte jag namn. Mina tonåringar bär det namnet i dag. Då jag gifte mig med Kloker tog jag hans efternamn. 

Med tanke på hur mitt liv blev skulle jag ha behållit mitt flicknamn och använt bara det. Då hade jag i dag haft min pappas namn, mina tonåringar sin pappas namn, Junior sin pappas namn och Kloker sin pappas namn. Hänger ni ännu med? Alltså alla i familjen skulle ha sina pappors namn. Men visst tycker jag ändå om att Kloker och jag har samma efternamn eftersom det trots allt är en markering på att man hör ihop.

Just för att namnfrågan för mig varit så rörig så har jag fokuserat på mitt förnamn Camilla, ett namn som jag tycker om och som jag förknippar med min identitet. (jfr Camilla predikar)

Till sommarens brudar 
hör min lillasyster 
Pernilla. 
Undrar vad 
hon och Trey heter 
på kyrktrappan efter vigseln...

Uppbåd och repövningar

Häromdan fick min förstfödde kallelse till uppbåd i oktober. Och plötsligt tyckte jag att jag åldrades enormt. Vart tog åren vägen?

Präster som gjort militärtjänstgöring blir ofta kallade till repövning. Orsaken är att det börjar bli ont om fältpräster eftersom det i dag finns så många kvinnliga präster och de allra flesta av dem har inte varit i armén.

Då jag var ung hade inte kvinnor möjlighet att avtjäna värnplikt. Inte kunde de prästvigas heller. Man tänkte nog inte ens tanken att en kvinnlig präst en dag skulle åka iväg på repövning...

fredag 12 februari 2016

Omöjlig ekvation

Detta med att inte ha fasta arbetstider och jobba på veckosluten är inga problem för Kloker och mig. Vi är vana och trivs med det. Tack vare ett dygnetruntöppet dagis får vi vår vardag med Junior att löpa utan extra hjälp.

I dag fick vi information från vårt dagis att från och med måndag bör föräldrarna "lämna in arbetslistor godkända av arbetsgivaren senast 7 dagar före vårdbehovet. Barnens vårdtider följer föräldrarnas arbetstider. Vårdskiftet som inleds på morgonen får räcka högst 10 timmar i sträck."

Anta att vi båda jobbar en söndag med gudstjänster på morgonen/eftermiddagen, ett eller flera dop på dagen och någon extra tillställning på kvällen. Då borde Junior få vara på dagis kl. 9-21. Men det blir 12 timmar. Det betyder att någon av oss ska köra efter honom till dagis, ta hem honom någon timme, föra honom tillbaka och sen köra vidare till jobbet igen. Jag har 29 km (ena vägen) till mitt jobb, Kloker har 43 km till den ena församlingen och 60 km (inkl. färjtur) till den andra. Om ingen av oss kan avvara den här tiden ska Junior hämtas kl. 19 av någon annan än av oss.

Vi är lediga måndagar och tisdagar. Utöver det ska vi stå till tjänst inom kyrkan dygnet runt. Hur ska vi då göra med arbetslistorna som arbetsgivaren ska underteckna minst 7 dagar på förhand? Det går t.ex. att arrangera jordfästningar på bara några dagar. 

Hittills har vi försökt tänka på Juniors bästa. Att han har så regelbundna tider som möjligt med tanke på att vi föräldrar inte har arbetstider utan arbetsuppgifter. Ofta chansar vi på att någon av oss kan hämta honom på fredagar kl. 16. I dag kom Kloker iväg så att han hade 6 minuter på sig att hinna till färjan som han måste hinna med för att kunna hämta Junior. Själv slutade jag kl. 15.55. Men senast en vecka på förhand borde man alltså veta när en minnesstund slutar...

Vi försöker lämna in standardtider med sådana marginaler så att vi ska slippa ändra dem. Hoppas att vi kan fortsätta göra så. Församlingsarbete går ofta inte att mäta i tid eller att veta om länge på förhand.
Och ja. Ni behöver inte förskräckas. Vanligtvis är Junior på dagis kl. 10-15 på söndagar...

torsdag 11 februari 2016

Hem från lekskolan

Har byggt klossar med biskopen hela dagen. Kursen var suveränt bra och klossarna som konkret visar hur en parrelation fungerar ska jag garanterat använda mig av i framtiden!


Bussresan är knyckig då chauffören försöker köra i kapp tidtabellen. Hans buss gick sönder och nu har vi en ny. Känns långt hem...

tisdag 9 februari 2016

När börjar livet?

Eftersom vi bland våra bekanta har flera familjer som ska få småsyskon så tog Junior och jag fram lite sparat material från tiden då jag väntade honom. Han har dessutom en alldeles egen måttstock som han vecklar ut och så kollar vi hur långa de ofödda är. Vi vet vilken baby som utvecklar vad, vi vet vilken som skulle klara sig om den kom ut nu. Full koll på bekantskapskretsens ungar alltså!

- Var var jag innan jag var i din mage?

Som förälder vet man att frågan kommer förr eller senare och med tanke på att Junior är den sjätte som ska få förklaringen på hur ett barn blir till så klarar vi det rätt bra vid det här laget. Han anser att redan den lilla oformliga klumpen på bilden i boken är en liten människa fastän den bara är någon millimeter lång. Det är så självklart att det är ett litet liv så det behöver vi inte ens diskutera.

Men hur är det för oss vuxna? Är det lika självklart för oss när livet börjar? Den etiska diskussionen har alla tider varit känslig och vi kommer nog aldrig att se något slut på den.

Men i vår Gud som haver har vi detta med livets början helt på det klara när vi ber för alla beibisar "att de ska växa och bli stora och starka." 

Junior hade blivit en alldeles underbar storebror!

måndag 8 februari 2016

Klossar för kärleks skull

Parrelationens klossar är ett verktyg som går ut på att man på ett konkret och lättfattligt sätt kan synliggöra olika områden i en parrelation. Klossarna är nio till antalet och de byggs upp till ett litet hus. 

Klossarna representerar olika sidor av en parrelation, såsom tillhörighetkänslor, sexualitet, gräl, ord, handlingar, tillit, förlåtelse och kärlek. 

Med hjälp av det här verktyget kan man stöda människor i deras par- och familjerelationer och möjliggöra att man lättare kan diskutera kring relationer.

Det går att jobba med idén också utan att fysiskt hålla i klossarna. Vid vigselsamtal och dopsamtal kan man utgå från materialet när man samtalar kring vad som behövs för att bygga och utveckla en hållbar parrelation. 

Präster, diakoner, ungdomsarbetsledare och andra intresserade kan gå utbildningarna. På torsdag är det kursdags för Camilla!

söndag 7 februari 2016

I tid eller för sent?

Ivrigt påhejad av mina tonåringar ska jag skriva om att komma i tid. Eller att komma för sent.

Alla kan komma för sent nu och då. Det händer oförutsedda saker som sätter käppar i hjulen. Men om vi bortser från dessa överraskningar så finns det grovt sett två typer av människor. De som kommer i tid och de som kommer för sent.

Pojkarna och jag diskuterade det här en morgon då jag skulle köra dem till deras skolor. Mittemellan var sen medan min förstfödde och jag satt i bilen och väntade. Själv var jag irriterad eftersom jag mår illa av att försena mig. Min förstfödde var lugn och sa att det inte gjorde något fastän han inte var i tid. Läraren som han skulle ha kom alltid själv för sent.

Summan av diskussionen var att pojkarna respekterar de lärare som kommer i tid till lektionerna och dessutom tycker de mera om de ämnen som dessa lärare undervisar i. De slappa lärarna som alltid kommer för sent har de svårt att se upp till och deras ämnen har automatiskt blivit ointressantare.

Jag tror att det handlar om respekt. Där en ömsesidig respekt finns, där kommer man i tid, det man samlas runt blir mera givande och den sociala samvaron är gnisselfriare.

Eller vad tror ni? Titta på klockan i morgon på ditt jobb, på din fritid. Kommer du som lärare eller elev i tid till timmen? Tar du in nästa kund på överenskommen tid? Kommer alla körsångare i tid så att ni kan börja uppsjungningen prick?

Ämnet är högintressant, eller hur? 

Vidare utan att någonsin glömma

Har haft en tung arbetsvecka. Även om vi på jobbet är vana att jobba med död och sörjande så är det inte alltid som det går att vara hundra procent professionell. Och tur är väl det. Det är viktigt att vi också kan vara medmänskliga och inte gå på rutin för att skydda oss själva.

Nu måste vi gå vidare. Vi behöver få nya krafter och sträva uppåt, framåt. För även om döden ibland tycks sluka oss totalt så lever vi som finns kvar. Men det behövs nog en stunds vila innan vi börjar klättra.

lördag 6 februari 2016

Gemensam vandring

I morgon är det fastlagssöndagen och vi inleder med psalmen Se, vi går upp till Jerusalem runtom i våra finlandssvenska kyrkor. Nu når Jesu offentliga verksamhet en vändpunkt och vi kommer att följa hur Jesus lider för oss och för hela världen. 

I morgon inleds också Gemensamt Ansvar som är den evangelisk-lutherska kyrkans storinsamling. Den har pågått sedan år 1950 och hjälper nödställda både i vårt land och utomlands. De insamlade medlem går i år till att motverka utslagning av unga i Finland och i Uganda. Insamlingens beskyddare är president Sauli Niinistö.

I Malax kyrka firar vi högmässa kl. 10 varefter vi har möjlighet att stöda Gemensamt Ansvar då vi betalar för älgköttsoppan i Kyrkhemmet.

Dags att starta om?

Av alla de 1 604 inlägg som jag publicerat gick dikten håll hårt i hand, systrar igår in som det tionde mest lästa. På elfte plats lade sig Unna sig nya bröst?. Statistiken visar att det är ämnen som berör, engagerar och förhoppningsvis får en att tänka efter två gånger.

Är vårt välfärdssamhälle skulden till den snedvridna synen på skönhet och de cancersjukdomar som explositionsartat går fram bland familj, släktingar och vänner? För någon eller något måste ju bära skulden. Vi vill hitta det där svarta fåret som vi kan beskylla. 

Men tänk om... Om vi borde börja nysta i en annan ända... Om vi borde göra en omstart. Som man gör då datorn hakar upp sig. Då startar man om. 

Då allt drivs till sin spets är det dags att göra staplar. En för vad jag inte kan leva utan och en för vad jag kan avstå från. Om du får fler än en handfull svar på vad du inte kan leva utan vet du att det är dags att starta om.

Om vi aldrig startar om 
har vi plötsligt levt livet klart 
utan att riktigt själva förstå 
hur det var möjligt.

fredag 5 februari 2016

Bubblande bröder


Hantverk på djupet

Har funderat mycket på hur en dikt ser ut. Tänker på det visuella intrycket som man får av den. Jag skriver på min laptop och har alltså en stor skärm som jag jobbar vid. När jag sen kollar hur dikten tar sig i mobilen så ser jag ju någonting helt annat ifall textraderna är långa. Också bilder kommer på fel ställen. Om man klickar på visa webbversion så ser man "originalet" också i sin telefon.

I förra inlägget slutade jag med tre meningar som formar en triangel, en treenighetssymbol  Fadern, Sonen och Anden. Sista meningen lyder: Och himlen gråter blod. Jag kunde också ha skrivit: Men himlen gråter blod. Skillnaden är stor på och och men i symbolspråket för den kristna tron.

Död. 
Han är död.
Och himlen gråter blod.

Vi tror att Jesus dött för oss så att vi på det sättet får en plats i Guds himmel. Jesu blod har betalat våra synder. Genom att byta och mot men kan jag få fram den symboliken. Frågan är ju förstås hur många som analyserar mina dikter på det djupet.

Just nu får det stå Och himlen gråter blod. För jag vill lyfta fram att Gud finns med i sorg och saknad. Gud blev människa genom Jesus och förstår sig på mänsklig sorg. I de orden kan vi hitta den tröst som vi behöver.

Med tanke på en eventuell utgivning av dikter är det sånt här som jag ska jobba med innan någonting går i slutgiltigt tryck. Tycker att det är oerhört intressant att göra det här hantverket och märker att övning ger färdighet. Då tiden är den rätta hoppas jag hitta möjligheter att få bokdrömmen att bli sann.

torsdag 4 februari 2016

Du fattas oss!

- Jag far till hälsocentralen
sa han
och gick ut ur våra liv.
Katten tassar runt, runt 
och undrar vart han försvann.

Vi tittar på det stora fotografiet 
och fattar inte 
varför han inte stiger ut ur det 
och pratar med oss. 
För vi hör ju alldeles tydligt hur han säger: 
Finns e na kaff? 

Tårarna gör 
så att glasögonen immar igen. 
Men det struntar vi i 
för vi vill inte kunna se 
hur cancern går bärsärkagång 
och gäckar oss till vansinne. 

Död. 
Han är död.
Och himlen gråter blod.

In memoriam

Det är ingen glad dag. 
Någon 
har somnat in på världscancerdagen. 

Vi frågar oss: 
tar det aldrig slut?

Nej. 
Oron  
smärtan 
ångesten 
ovissheten 
chockerar oss 
igen, igen, igen, igen, igen. 


Trött Camilla ber att Någon hon tyckte mycket om
nu får vila ut i Guds famn.
Tack för alla förböner för vår vän.


Systrarna visar brösten

Kunde ju bara inte låta bli att slå till med en sån där typisk löpsedelrubrik... Viveca Dahl på Vasabladet efterlyste bröstcancerdrabbade kvinnors syn på bröstdebatten. Jag sände därför min dikt håll hårt i hand, systrar och länkade till inlägget i bloggen. Ifall hon ansåg att dikten kunde användas för att tillföra någonting i debatten så fick hon ta den.
Vad passar bättre än att just på världscancerdagen publicera min dikt? Eftersom spalterna i tidningen är smala så gick diktens utseende om intet. Om ni läser den på en stor skärm så ser ni att texten lodrätt bildar vågor. Livet som cancersjuk är att ständigt kastas upp och ner. Det ville jag illustrera.
Här kan ni läsa dikten:

Världscancerdagen

I dag firas den internationella cancerdagen som är en av FN-dagarna. Syftet är att sprida kunskap om cancer och att uppmärksamma forskningens behov av understöd.

Visste ni att 40% av all cancer kunde undvikas om vi skulle förändra vår livsstil? Sluta röka, begränsa alkoholen, se upp med hur mycket vi är i solen, hålla idealvikten, röra på oss och äta hälsosamt. Sova tillräckligt och inte stressa.

Nog vet vi ju allt det där. Men kanske man inte kan ta det riktigt på allvar ändå. För det är ju bara andra som insjuknar.

Tänk. Det trodde jag också.

onsdag 3 februari 2016

Hälsosammare familj

Hela familjen har börjat äta hälsosammare. Det går inte i en handvändning att få tonårspojkar, en 6-åring och en skeptisk make att äta bättre och nyttigare. Men det går stadigt åt rätt håll.

Vi pratar mycket om mat. Vad är hälsosam mat? Vilka ingredienser tycker var och en om? Kan vi byta ut någonting den här veckan mot någonting matnyttigare? Vi lämnar bort så mycket socker som möjligt. Vetemjölet har vi minskat till ett minimum.


Som på beställning har Junior den här veckan som "läxa" att skriva upp vad han äter. Sen ska de i förskolegruppen diskutera och göra statistik. Junior tar det här på stort allvar och kryssar flitigt i rätt rutor. Tack förskolan!

Vilka effekter kan vi se nu när vi hållit på några veckor? Blodsockret hålls bättre i balans för oss alla. Mittemellan äter självmant salladsblad, Junior frågar inte längre efter kex och min förstfödde säger att han orkar bättre. 

Och Kloker? 
Vartefter har han faktiskt engagerat sig alltmer. Men nog tycker han ju att det är gott med en osthamburgarmåltid. Som omväxling till groddpojkens alfa-alfa...

tisdag 2 februari 2016

Tabu 5

Efter ett långt uppehåll på temat tabu så vill jag ta upp sexuella trakasserier. Ämnet syns fortfarande vara mycket tabubelagt. Vem vill röra vid så obehagliga saker? Det är betydligt lättare att blunda och sopa obehaget under mattan och tänka att "det händer inte på riktigt".

För 30 år sen blev jag sexuellt trakasserad. Senare i livet har det upprepats. Då var det en man som jag stod i ett vårdförhållande till. Hans utnyttjande kom så smygande att jag inte märkte det förrän jag fallit in i samma mönster igen.

I båda fallen var jag beroende av de här männen. Min gästpappa stod för mitt uppehälle i utlandet. Jag var beroende av hans välvilja för att klara av mitt utlandsår. Den andra mannen var jag beroende av eftersom han vårdade mig.

Alla kan bli utnyttjade, både kvinnor och män, oberoende av ålder. Den som utnyttjar har ett övertag eftersom hen många gånger mer eller mindre psykar sitt "offer". 

Varför reagerar man inte? 
Därför att man inte kan ta sig ur det järngrepp som man sitter fast i. Och man skäms för att man tror att man själv bär skulden, att man lockat dem till sig.

"Kanske jag bara inbillat mig? Kommer någon att tro på mig?" 
En ung människa har inte de verktyg som en mera erfaren har. Den vuxna världen kan vara oerhört grym. Så pass att man inte kan förstå att det verkligen händer en själv. På riktigt.

Och följderna? 
De kan vara katastrofala och ta många år att reda upp. Det skedda kan påverka de val man gör då man ännu inte har bearbetat händelserna klart. 

Jag ville berätta för er av en enda orsak: kanske kan jag som präst någon gång i framtiden hjälpa någon annan utsatt. I själavårdande samtal och med mina egna erfarenheter som tillgång hoppas jag kunna vara en trygg öppning för en ljusare framtid för någon förtvivlad som inte vet någon råd.

Kanske har jag i dag mera förståelse, flera verktyg och mera mod att möta de människor som jag som präst kommer att bli en medvandrare för. 
Det är min förhoppning.

Ögonblick som etsar sig fast

Det är julfest på jobbet och jag får cellgift. 

Benen vill inte bära men rösten är det inget fel på. 
Peruken tar jag av och sätter på bordet framför mig. 
Kanske är det en, för mig, viktig symbolhandling. 
Kloker är utan hår, då kan jag också vara det. 

Att jag klarade av att sjunga just där och just då
blev en tröst under min akuta sjukdomstid.