lördag 30 april 2016

Den svåra värken tär

Under hela cancertiden har jag försökt vara ärlig för att visa på hur det kan vara att leva med sjukdomen. Skulle inte vilja beklaga mig men jag vet inte hur jag ska stå ut med min egen kropp. Värken i lederna (som cancermedicinen Tamofen ger mig) har de senaste dagarna varit värre än vanligt.

Det är svårt för mig att komma upp och stå då jag sitter. Svårt att komma i och ur bilen. Svårt att knyta skorna. Svårt att hänga tvätt. Svårt att sova. Svårt att promenera.

Jag håller faktiskt på att bli riktigt galen. Samtidigt läser jag att det är ett gott tecken att det värker, för då tar medicinen på. Att värk är ett gott tecken känns för absurt för att ta till sig. Det må vara hur bra som helst men då man är genomtrött av sömnbrist biter inga argument.

Håller på att tänka ut hur jag ska ställa om mitt liv för att leva som jag kan istället för att leva som jag vill. Har insett att jag måste välja bort mycket för att klara av vardagen. Är man ivrig en dag så ligger man dagen därpå som en fisk på torra land och kippar efter andan.

Ska dirigera Mässa för småfolk mot slutet av maj. Funderar på hur jag ska få mig själv att fungera. Om jag blir prästvigd i höst så går det antagligen rätt så jämnt ut med att tvingas lägga dirigentskapet på hyllan på grund av värken i lederna. 

fredag 29 april 2016

Försjunken i drömmar

Nu har ni fått vänta på att jag ska skriva... Vi har många måstas-projekt på gång just nu så min energi vill inte riktigt räcka till för allt. Dessutom har jag hittat en gammal adressbok som varit på språng sisådär 30 år. 

Några av de utbyteselever som jag 1986-87 tillbringade mitt år i Tyskland med har jag lyckats spåra. Alla är vi i 50-årsåldern i dag. Då var vi unga och gröna. Nu hittar jag doktorer, politiker, chefer och författare bland mina dåtida vänner.

Tänk att 30 år kan kännas som ingenting då man i tanken blir 19 år igen. Ung, naiv, framåt, företagsam, målmedveten, drömmande. Numera är jag varken ung eller naiv. Men resten har bevarats ganska intakt i mig.

Speciellt detta Träumerei...

onsdag 27 april 2016

Tro i vardagen med Sångrören

Länge har jag längtat efter att ha en verksamhetsform som skulle stå på flera ben. Under våren har jag hållit en sång- och diskussionsgrupp i Malax församling. Träffarna har kallats Tro i vardagen

Unison sång är något av det vackraste, svåraste och mest berörande som finns förutsatt att de som sjunger är samsjungna. Där kittet finns med händer någonting hos både sångare och lyssnare. Gud verkar, budskapet går hem och berör. 

Just detta hände i dag och jag uppfattade att sångarna var redskap för Guds ord. Prästen kallar man för Guds språkrör, nu hade hans Sångrör aktiverats. Eftersom gruppen ska sjunga i kyrkan på pingsten så fanns namnet alldeles klart och tydligt i luften. Det var bara att snabbt nappa tag i det. Så nu medverkar Trallarna och Sångrören på pingstdagen.

Efter den lyxiga kaffestunden med jordiskt snarvel tar så den djupa delen vid. Ibland har jag kastat ut ett ämne eller några tankar och så har vi diskuterat och ventilerat. Ibland har jag läst lite längre avsnitt ur Bibeln eller ur Ylva Eggehorns bok Mannen som aldrig byggde en veranda. I den boken blir 27 bibliska kvinnor och män presenterade på ett mycket fräscht, engagerande och tankeställande sätt.

I Tro i vardagen har jag själv fått utvecklas och visst är det tydligt att mina 14 deltagare märker att det är prästyrket som jag brinner för. 

Tack till er alla som deltar! Ni är aktiva, glada och förväntansfulla och jag njuter till fullo av att få läsa högt, diskutera och upptäcka Bibeln och den kristna tron i vardagen. Och allt detta tillsammans med er!

tisdag 26 april 2016

Vågar man chansa?

Hela dagen har varit fylld av åtaganden. Vi har haft vårt absolut sista föräldrasamtal på dagis-stadiet. Och visst är vi beredda att få en skolpojke i huset. Junior har mognat och känner själv att han är på väg att växa ur dagis.

Framstegen som jag gör med hjälp av cancerföreningens psykoterapeut är stora och glädjande. Jag börjar våga tro att vi går en framtid till mötes i vår familj och att jag får hänga med ett tag till. Att lägga cancern bakom sig också mentalt är svårt. Riktigt svårt.

Och denna medicin... Många klarar inte av att dras med Tamofen på grund av alla biverkningar som den för med sig. Men hur ska man våga sluta ta den? Ska man ha det jobbigt 10 år eller välja 10 bra år? Chansa på att cancern inte kommer tillbaka?

Vi är flera i samma situation som funderat på saken och har valt olika. En har inte börjat ta medicin, en har avslutat medicineringen medan jag själv segar på med medicin och biverkningar. Var och en måste själv bestämma. Hur vill jag leva? Hur prioriterar jag? Vad är rätt för mig?

Så länge jag får behålla min mentala hälsa ska jag ta medicinen. Värken i lederna begränsar min rörlighet. Men ändå är jag beredd att betala det priset för att eventuellt få leva längre. För man vet ju inte om medicinen gör någon nytta. I värsta fall har jag fått cytostatika, strålning och medicin helt i onödan. Men vågar man spela rysk roulette med sitt liv? 

Kanske. 
Kanske inte.

måndag 25 april 2016

Pricken och Hannes

För 20 år sedan fick de här bröderna all min kärlek. Pricken var intensiv, stark i kroppen och tyckte om att slicka. 

Hannes var otroligt mjuk och hade en alldeles speciell nougatfärg. Han var försiktig och gosig. Såsom hannesar är.

Vasa-vinter-väder

Vad är detta? 

Snön väller ner 
och det är ställvis 
riktigt halt på vägarna. 

De flesta har bytt till sommardäck. 

I dag ska man passa sig noga
och köra i sin egen körfil.

Hur har ni det på andra ställen? 

söndag 24 april 2016

Sällsynt skrivkramp stressar

Sitter och funderar på min text till Kuriren. Deadlinen är i morgon och jag har kört fast. Det är faktiskt rätt sällan som jag fastnar, men nu är temat Mat och motion och jag blir så uppfylld av krav och dåligt samvete då jag ska skriva. Och hur jag sen ska få det vänt till något "religiöst"...

Tänkte att om jag ventilerar här så kanske det bara är att skriva texten sen. Ibland så behöver man strukturera sina tankar för att få i gång flödet igen.

Kanske jag ska skriva just om det som temat väcker inom mig. Men det är å andra sidan lite korkat ifall resten av tidningen är späckad av hälsosamma mattips och motionsinspiration. Då passar det nog inte att på baksidan av pärmen oja sig över att man borde äta hälsosammare och motionera mera. Alla vet vi ju det.

Äh. Jag vet inte. Kanske ska jag istället hitta inspirationen i den bild som jag valt. Eller...

Hör hur ostbågarna som Kloker äter knastrar mellan hans tänder. Han borde inte äta dem. De är fulla av tillsatsämnen. Å andra sidan har han varit ut på en lång stavgångspromenad...

Men vilket velande ikväll! Kurirens mat- och motionsnummer kommer ut den 25 maj. Då får ni läsa vad jag hittat på fram till i morgon bitti.

Ostbågar. Hm.

Gudstjänst i periferin

I dag höll vi gudstjänst i Rönnholm f.d. byskola, 20 km från kyrkan. Kyrkokören sjöng och vi var över 40 personer i klassrummet. Tramporgeln trampades i gång och innan vi sjungit amen var vi alla varma och upprymda. 
Kunde inte låta bli att beundra de vackra retrotapeterna och vid en gammal skolbänk kunde Junior och jag dricka vårt "kyrkkaffe".

Tack för besöket!
Vi kommer gärna igen!

lördag 23 april 2016

Kronisk muminfeber

Kanske en blivande skribent?
Junior testar Muminpappans skrivmaskin.
Mumindalen 2011
Gång på gång återkommer jag till läsningen och hur viktigt det är att läsa för barn. Jag är nämligen alldeles säker på att det är av godo och att man får se resultat i sinom tid.

Juniors nummer ett är naturligtvis Mumin. Men han bryr sig egentligen inte om de nya böckerna som skrivits i Tove Janssons anda. Han vill engagera sig i originalberättelserna och de tecknade serierna. 

Titta hur salig Junior är
över att få hälsa på Sniff.
Under vintern har vi läst Muminböckerna ett andra varv och även tagit oss an de fem serieböckerna i svartvitt. Ibland har jag nog fått svälja lite här och var eftersom serierna är skrivna för vuxna. Men vi har fått många pusselbitar på plats beträffande släktskap, personlighetsdrag och hur saker och ting hänger ihop i Mumindalen.

Nu finns det inte mera att läsa för oss som också läst Vem ska trösta knyttet?, 
Hur gick det sen? och Den farliga resan. Vi har också böcker om Muminvärlden och lite annat smått och gott.



Vad ska vi läsa nu då? undrar vi. Det lär bli några böcker av annat slag tills Junior kommer på lösningen: - Vi tar om alla Muminböcker från början! 
Sämre envishet kunde man dras med...

fredag 22 april 2016

Små steg framåt

Tänkte att ni har så mycket att läsa så att jag lugnt kan ta en paus... Men bloggen har blivit en kär hobby och jag märker att jag nästan blir rastlös av att inte fånga tankarna i ord.

Eftersom jag går in för att tänka framåt så har jag äntligen accepterat att mina fingrar inte blir smalare igen. I dag kunde jag hämta ut mina ringar som jag låtit slå ut. Och visst känner jag mig betydligt friskare med ringarna på fingrarna. Jag har inte kunnat ha vigselringen sen den togs av vid operationen i september 2014. Det måste man göra eftersom fingrarna sväller då man avlägsnar lymfkörtlarna i armhålan. 


Men nu är jag ringmärkt igen och det känns riktigt, riktigt som det ska va.

torsdag 21 april 2016

Spännande framtid!

Under vinter- och vårmånaderna har jag satsat mycket av min energi på att komma igen mentalt. Jag började efter julen nämligen se fullt av varningstecken på psykiskt illamående. Det jag varit med om kom ifatt mig och måste bearbetas. Till min hjälp har jag fortfarande cancerföreningens psykoterapeut. 

Tror att faran är över och märker hur mycket bättre jag mår vartefter jag får lägga saker och ting bakom mig. Nu vill jag börja se framåt. Vi har så otroligt mycket spännande på gång!

Först ska syster Pernilla och Trey gifta sig i juli (det råkar bli på mammas och pappas 50-åriga bröllopsdag och i samma kyrka) och Mittemellan blir konfirmerad. Så blir Junior förstaklassist, Mittemellan börjar i gymnasiet och min förstfödde ska, som första årgång, skriva "student på tangent" dvs på dator. 

Och naturligtvis hoppas jag att prästvigningen ska bli av. Det börjar småningom röra på sig bland präster i församlingstjänst och jag är näst i tur att få jobb. Få se då...

Det blev en kort blogghistoria så att ni som är relativt nya läsare vet något om allt som hänt. Och inte är det konstigt att jag ständigt är trött tänker jag själv då minnet fräschas upp och jag inser vad jag gått igenom. Man har nog inte bara en släng av cancer. Sjukdomen tar allt och förändrar allt. För all tid.

Tillbaka på jobbet

Så skulle jag då börja jobba igen. Det var ett stort steg att ta. Så här kände jag mig efter den första arbetsdagen i augusti:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/08/vagen-tillbaka-i-langsamt-tempo.html

Äh, det gick ju nog inte riktigt som på Strömsö under hösten. Tänderna föll sönder och allt skulle fixas:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/09/reparationerna-hopar-sig.html

Så plötsligt var det december och jag skulle provpredika för biskopen & co:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/12/nojd-men-gratmild.html

December var julstressig som vanligt och då jag skulle börja jobba igen efter några lediga dagar i januari fungerade ingenting. Jag hade inte återhämtat mig. Beslöt att ta ut två veckor semester och hoppas på förnyade krafter: 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2016/01/spinn-for-mig-liten.html

Opp och ner, ner och opp

Syster Susan var ett fenomenalt stöd under hela sjukdomstiden. För att få mig på andra tankar hittade hon på allt möjligt. I maj förra året erbjöd hon sig att få i gång ett stenparti. Med spänning ser jag fram emot hur växterna har klarat vintern och vad som riktigt kommer upp med värmen. Så här såg det ut då:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/05/mostrarnas-metalliska-megaskratt.html

Och så kom sommaren och den hemska cancermedicinen Tamofen. Jag skriver hemsk för snart har jag tagit den 11 månader och tycks bara bli sämre av den. I dag är stelheten och värken i lederna det som styr vad jag kan göra. Här var det ännu oupplevt:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/06/boljande-biverkningar.html

Jag började småningom inse att jag var och varit ovanligt drabbad av biverkningar. Här tittade jag tillbaka:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/07/biverkningsrik-resa.html

onsdag 20 april 2016

Värst blev ännu värre

Trodde jag hade sett det värsta tills jag mitt i cytostatikabehandlingen plötsligt fick flera gallstensanfall med nattfärder till akuten som följd. Kirurgen och onkologen kom ihop sig medan jag höll på att gå av av smärta. Jag var för sjuk för att få mera cellgift och för svag för att klara en gallstensoperation. Jag föreslog att vi tar en vecka timeout för att se om värdena stiger. Och ja, det lyckades och operationen blev av. Och Junior hade fattat någonting stort:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/02/junior-5-ar-informerar.html

Och småningom började håret växa igen. Här visste jag inte att det skulle bli maximalt krull som bara blir större och större:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/03/ny-borjan-i-rotterna_31.html

Och så var det ju strålning 33 gånger den här tiden för ett år sedan. Och den där tatueringen som misslyckades och flöt ut... Voi, itku.
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/04/tatuerad.html

Förvandlingen

Det kom att bli allt svårare att få till meningarna. Jag började söka ord och stavfelen smög sig in. Ett inlägg på några rader var mödosamt att skriva. Jag kunde inte längre koncentrera mig och tankarna kändes som ett trassligt garnnystan. 

I och med att orden blev färre blev bilderna fler. Under hela min sjukdomstid klarade jag av att hantera bildmaterialet. Det var som om bilderna fanns på ett annat spår i jämförelse med orden. Till min uttryckshjälp tog jag många gånger Bibeln. Jag litade på Bibelns innehåll och tänkte att hur råddig jag själv än må vara så kan jag stå bakom bibelcitaten.

Det här inlägget skrev jag med mina allra sista krafter innan jag trodde att jag skulle förgås av värk:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/11/nu-knaar-jag.html

Bilden här sade allt:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/09/vissnar-prastkragen-nu.html

Jag ville att det skulle vara någon nytta med att jag var sjuk. Så här tänkte jag:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/11/snabb-forsamring.html

Förvandlingen var svår att acceptera. Cytostatikan gjorde att jag åldrades:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/12/camilla-pa-aldringshem.html

Försökte skriva så att ni skulle förstå vad cancermedicinerna gör med en annat än förhoppningsvis dödar cancerceller:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/01/jarnhanden-och-jarnladyn.html

Bloggen bytte spår

Bloggen rullade i gång och jag sökte min egen röst. Hur ville jag uttrycka mig? I vilken stil? Ja, vem var jag egentligen och vilken relation skulle jag ha till orden? Till skrivandet?

Ju mera jag skrev desto snabbare började jag hitta rytmen, poängen, humorn. Jag hade helt enkelt roligt själv. Åt mig själv.

Men då det flöt på som bäst slog cancern till. Den här dagen hade jag fått veta att jag troligtvis har en elakartad tumör i mitt bröst. Och jag som skulle med Junior på tandläkargranskning. Den kvällen bad jag för mitt liv:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/09/beskydd.html

Under veckan som följde höll jag god min inför er medan jag funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag sluta skriva eller ta med er på cancerresan? Ja, ni vet ju hur det gick:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/09/daliga-nyheter.html

tisdag 19 april 2016

En lång och läst blogghistoria


Egentligen blir jag lite mörkrädd då jag börjar tänka på hur många gånger mina tankar nått ut. Här hemma vid datorn sitter jag ju för mig själv och vet inte riktigt alla gånger för vem jag skriver. För läsaren, antar jag. För dig...

Men jag har väldigt mycket på hjärtat! Det har räckt till 1710 inlägg sen starten den 29 september 2013. Några av er var med redan då. 

Så här började allt:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2013/09/vagen-till-prast-vagentillprast.html

måndag 18 april 2016

Tre-hundra-tusende-gången-gillt


Närmar oss 
300.000 
sidvisningar. 

Tack för att ni 
fortfarande 
dagligen 
visar intresse 
för mina skriverier.

Camilla


Undermålig översättning

Ibland händer det att någon vill översätta ett inlägg till ett annat språk. Med ett knapptryck är det översatt av... ja, av vem? Så här gick det med den ljuva förstamajflickan...


Här finns min originaltext: 


Så här ser den finska översättningen ut:


Suloinen tyttö kun meidän kunnianosoitus

Koska isäni monta vuotta johti Wasa Sångargille ja oli tyttärensä passlig makea tytön ikää joten saimme puolestaan ​​puhuttiin Kaupungin Hall parveke. 

Kuva on otettu perjantai, toukokuu 1978, ja Susan isän kädet ovat tämän vuoden "sweet girl".

Sann frid för mammor

Regntunga skyar och våt mark. Typiskt vårväder. Men inombords känns det bra. Gårkvällen avslutades med en stilla mässa i min "bykyrka" dvs Dragnäsbäcks kyrka. Här döptes vår Junior och sedan dess har jag ett speciellt band till kyrkorummet. 

Kyrkan är en liten kvarterskyrka. De målade fönstren stänger ute den oro av trafik som man hör genom väggarna. Men det handlar om att hitta den sanna friden just i allt kaos, i all oro, i det där som är för mycket.

I en sång jag sjunger med mina grupper lyder texten: Och allt som blir för mycket, lägg det i min hand... Jag fullkomligen älskar den där strofen. Mycket klarar vi människor av på egen hand. Men vad gör vi av det där som blir för mycket? Det där som är svårt, som tynger, som pressar oss.

Bilden av fågeln som vilar i sitt bo medan forsen brusar nedanför trädet visar hur det är möjligt att hitta den sanna friden. I varje stund av kaos finns lugnet då vi möter Gud och samlar ny kraft.

I dag lägger jag mig med fågelmamman i boet och betraktar allt som rusar runtomkring oss. I Guds hand är vi trygga. Vi två mammor av olika sort. Men skapade av Gud. Båda två.

lördag 16 april 2016

Att tvingas gilla läget

Arbetsuppgifterna på jobbet har varit ojämnt fördelade de senaste två veckorna. Förra veckan och den här veckan kan knappt jämföras. I dag har jag därför hunnit baka bröd, semlor och en kaka. Men sen var det tvärt slut på energin och jag måste sova en timme för att orka med kvällen. 

Häri ligger den stora skillnaden jämfört med livet före cancern. Nu orkar jag inte gå på som förr utan att vila. Det går inte att skärpa till sig heller och tänka att jag tänjer på gränserna. Kroppen totalvägrar!

Hittills har jag haft svårt att acceptera just detta. Att jag verkligen måste lyssna på kroppen och ställa mig efter den. Men nu har jag småningom börjat inse att jag inte har något annat val än att gilla läget. Mitt liv blir så mycket gladare och positivare om jag tar mig själv såsom jag blivit.

I Pedersöre kyrkas sakristia, juli 2004.
Kloker och jag gav en midnattskonsert
i samband med Jakobs dagar.
Som ett steg på acceptansvägen har jag därför gjort mig av med nästan hela min garderob. Tröttnade på att dagligen påminnas om att vikten ökat rejält på grund av stress, sjukdom och mediciner. Nu fläktar det luftigt i skåpen. Inte mycket att välja på konstaterar jag där galgarna hänger tomma. Men rätt så skönt ändå. Nu kan jag börja om. Vem är jag i dag? Hur vill jag klä mig? 

Och naturligtvis funderar jag på hurudana kläder jag vill bära med prästskjortan... För någon gång måste ju prästvigningen bli av. Då vill jag gärna att det syns att jag är en präst som är trygg i min identitet och kan bära både kragen och kläderna med tacksamhet och glädje!

fredag 15 april 2016

Lafkan - den lilla "bodjon"

Lafka är ryska och betyder
liten butik.
I Vasa säger vi bodjo...
Då jag var ung i Vasa på 1980-talet passade jag ofta på att smita in i antikvariatet som fanns mittemot skolan. Den där doften av böcker lockade och jag bar hem litteratur som jag sträckläste långt in på nätterna. 

I dag var jag in på antikvariat Lafkan efter ett uppehåll på flera år. "Farbror Lafka" och jag samtalade en stund om folks läsvanor och hur de förändrats genom åren. Numera läser inte folk böcker på samma sätt som förr. Man har inte ro att slå sig ner och koncentrera sig på läsandet i samma utsträckning som man gjort i tidigare generationer. 

Gott folk  det här måste vi ta itu med genast! 
Jag har redan hyllorna fulla, tänker du. 

Vi ska inte köpa böcker för att fylla hyllorna. Vi ska läsa dem och sedan ge dem vidare eller sälja dem. Vi måste verkligen värna om läsvanorna så att dagens barn ser att vi vuxna läser och blir inspirerade att öppna böcker själva.

Lafkan säljer fina pocketböcker för 3-4 euro styck. Och i hyllorna finns allt från nyutkomna böcker till gamla rariteter. Här kommer några tips på hur ni kan bidra till att läsningen fortsätter:

Ha en speciell kasse eller väska 
som du bara använder till dina cirkulerande böcker.

Köp böcker, förvara dem i kassen, läs vartefter 
och byt kasse med grannen som också läser. 

Köp en kasse böcker till ditt barn eller barnbarn som "sommarböcker". I höst byter du kasse med någon annan som har barn eller barnbarn.

Köp begagnade böcker i gott skick och ge som gåva. 
Gåvor behöver inte vara splitternya. 
Man kan istället slå in dem i fantasifulla paket 
och dekorera med vackra band.

Låt flera läsa dina böcker 
och sen samlas ni runt en kopp kaffe 
och har ett bokcafé tillsammans. 
Så delar ni läsintresset, kommer er för att träffas 
och kan diskutera böckernas innehåll.

I morgon lördag har antikvariat Lafkan öppet kl. 10-14. Ta en sväng via Kyrkoesplanaden 22 i Vasa och gå in och börja fynda. Hälsa från Camilla så vet farbror Lafka att det är jag som skickat er dit! På söndag och måndag har han stängt men öppet tisdag-fredag kl. 10-17.

För er som inte har möjlighet att besöka antikvariat Lafkan men söker någon speciell bok: ring (06 312 1676) och fråga om den finns i butiken! På köpet får ni en trevlig pratstund.

Nu drar vi tillsammans i gång en ny våg av läsning. 
Farbrorn i Lafkan betjänar er på både svenska och finska!

Succé för Börje & co

Börje, Viggo , Tilda och Martin i gummistövlar

Jag vågar nog säga att det blev en succé. Salen var full med entusiastiska åhörare. Omkring 120. Det kändes jätteskönt att sjunga i salen och samarbetet med Martin och Gudde funkade riktigt bra. Mänskorna stod i kö efteråt för att tacka och få skivan signerad. Många tårar fälldes. Martins båda barn, Tilda 5 och Viggo 2 deltog i en del sånger. I "Någongånglåt" av Tomas och Jujja Wieslander satte vi alla på stövlar innan vi började sjunga. Det var roligt och rörande. Nu är jag trött och lycklig. Och ser på alla blommorna jag fick. Jag tror nog att det får bli någon konsert till. 

H. Börje
...................................................
Vi ser fram emot en konsert i Malax senare i vår!

H. Camilla


torsdag 14 april 2016

Lyxfällan och uppvaknandet

Ibland roar jag mig med att titta på Lyxfällan som sänds i Sveriges TV3. Där får människor hjälp med sin vardagsekonomi som spårat ur. En stående kommentar som personerna klämmer ur sig är: inte hade vi en aning om att det var så mycket (skulder vi hade).

I dag sa jag åt Kloker, att nu tömmer vi varje skrubb, garderob och förråd på täcken, dynor, filtar och sängöverkast. Så sparar vi några och ger bort resten.

Sagt och gjort. En stund senare stod vi i vardagsrummet och betraktade allt framrivet som fyllde hela golvytan. I det ögonblicket förflyttades vi till Lyxfällans budgettavla då vi konstaterade: inte hade vi en aning om att det var så mycket... Tala om ett uppvaknande bland sängkläderna...

Tanja piggnar till

Idag börjar jag känna mej 
som en människa igen
skriver Tanja på sin blogg. 

Den som är intresserad av att veta 
hur hon upplevt operationen 
då hon fått ett nytt bröst 



onsdag 13 april 2016

Inspirera varandra!

Fick i dag veta att en läsare inspirerats av min städning så att hon också börjat rensa i skåpen. Det gjorde mig riktigt glad! Många är de som inspirerat mig till både det ena och det andra och kan jag i min tur sätta igång någonting... Bra.

För över 20 år sedan sa en bekant till mig att hon inte förstod varför hon måste spara silverskedarna som hon fått av sin farmor. Kvinnan var medelålders och farmodern död.
- Inte behöver jag skedarna för att minnas henne, förklarade hon för mig.
Och jag förstod ingenting utan tyckte att människan skulle skämmas för att göra sig av med så värdefullt arvegods.

I dag förstår jag. Inte i någon av mina ägodelar finns de människor jag vill minnas. De finns i mina minnen av upplevelser vi delat. För att minnas dem behöver jag inga saker. Kanske minns jag inte så exakt hur det egentligen var, men måste det vara exakt? Kan jag inte få slappna av och minnas sånt jag vill minnas, på mitt eget sätt?

Vad händer då vi ger bort, säljer eller kastar sånt som vi alltid haft? Vi blir otrygga och fylls av ett besvärligt gnagande inombords. Då vi tillåter oss att släppa taget händer det fantastiska som jag tidigare skrivit om: vi renas. Vi tvättas på insidan och får med förnyade sinnen njuta av nuet, fria från den barlast vi dragits med under år, årtionden eller en hel livstid...

DIEP lambå

Min bröstsyster Tanja gick i går igenom en heldagsoperation i Åbo. Eftersom vi är överens om att sprida så mycket information som möjligt om bröstcancer så saxar jag hennes inlägg (inget att läsa för den känsliga...) ur den egna bloggen http://narlivetstannar.blogspot.fi/
Den 12.4 ska jag få ett nytt bröst via en diep lambå (Deep Inferior Epigastric Perforator), (lambå = plastikkirurgiskt ingrepp som innebär att man tar hudvävnad från omkringliggande område och viker det över skadad hud för att t.ex. täcka ett sår). Nedan liten förklaring till operationen. 
Jo, jag kommer att erbjudas en diep lambå-operation. Under operationen läggs ett långt snitt från den ena höften till den andra (under bikinilinjen) och en stor del av magen skärs bort. Den bortskurna vävnaden, inklusive blodkärlen, flyttas därefter upp till bröstkorgen. Blodkärlen från vävnaden kopplas sedan samman (genom mikrokirurgisk teknik) med blodkärl vid bröstbenet eller i armhålan. Vävnaden formas därefter till ett bröst med det motsatta bröstet som mall. Förutom att operationen leder till ett nytt bröst medför den även att patienten får en extremt platt buk, på samma sätt som vid en bukplastik. En inte helt dum bonus.
Det finns flera risker med operationen, som exempelvis blodpropp eller vävnadsdöd (nekros). Jag kommer därför vara under ständig övervakning under den första tiden efter operationen. Under de första dagarna görs kontroller varje timme och jag kommer att få blodtunnande sprutor och bära stödstrumpor för att undvika blodpropp. I tre veckor efter operationen kommer jag behöva använda en maggördel och en byxgördel i ytterligare tre veckor.
Jag kommer att spendera upp till en vecka på sjukhuset efter operationen. Därefter kommer jag att vara sjukskriven ca fem veckor. Det nya bröstet kommer att vara svullet länge och det kan ta upp till sex månader innan det har antagit en naturlig form. Ofta kan det dock behövas någon slags korrigerande operation på grund av asymmetri eller liknande. Senare efter operationen görs en ny operation, där det görs en bröstvårtsrekonstruktion. En ny bröstvårta kommer att skapas av hud från bröstet och en vårtgård tatueras in. Under samma operation kommer även det andra bröstet att lyftas och vårtgården förminskas så att brösten blir symmetriska.
Att göra en diep lambå är ingen barnlek, men jag är villig att utsätta mig för det. Ett bröst vill jag ha, jag längtar efter det varenda dag! Den här operationen har den stora fördelen att man slipper lägga in silikon i kroppen och brösten blir därför mer naturliga. De följer dessutom kvinnans viktuppgång eller nedgång. 
Perfekt och långsiktigt bästa alternativet utan främmande material i kroppen. Bara flyttat eget materia. 
----------------------------
Tanjas operation har gått som planerat dvs bra. Hon orkar bara skriva på sin blogg att det känns som om hon blivit överkörd.

tisdag 12 april 2016

Ett bröst, två bröst, inga bröst

Har hela dagen haft min bröstsyster i tankarna. Under en lång operation har kirurgerna i Åbo skapat ett nytt bröst av hennes mage! Operationen är stor och komplicerad och det viktigaste är att blodflödet kommer i gång i det nya bröstet, annars finns det risk att hon förlorar det.

Alla som gått igenom bröstcancer måste själva fundera hur de vill fortsätta efter avslutad behandling. Det är knepigt att leva med ett bröst. Dels är det den mentala biten man kämpar med och dels är det obalans i kroppen som gör att man lätt får värk eftersom kroppen belastas snett.

Somliga vill låta operera bort det andra bröstet också och har därmed kunnat acceptera ett liv utan egna bröst. De kan få ro i sin kvinnlighet och sexalitet fastän de är platta. De har det "mellan öronen" i stället.

Kirurgerna är duktiga och vad man än väljer så är jag övertygad om att man är i goda händer. Men beslutet att låta operera sina bröst, oberoende av vad man gör, är en process som måste få ta tid. Och beslutet ska vara ens eget. Det är absolut det viktigaste att komma ihåg!

söndag 10 april 2016

Innan - är ute


Med en viss högtidlighet har jag lyssnat på Börje Särs rykande färska skiva Innan. Och visst låter allt ännu bättre nu då produkten är klar. Vad roligt att skivan finns riktigt på riktigt!

Måste passa på att berömma Malin Bernas för illustrationerna. Precis som sångtexterna är teckningarna mångbottnade och talande.

Beställ skivan på adressen: borje.sars@gmail.com
Uppge namn och adress. Skivan kostar 20 euro + porto och inbetalningskort kommer med försändelsen. I slutet av veckan finns Innan på Gros i Vasa. 

Skivan säljs också på
 viskonserten 
Innan 
torsdag 14.4 kl. 19 
i Folkhälsanhuset Wasa, Rådhusg. 25


lördag 9 april 2016

Balansera, ständigt balansera

Har träffat massor av människor på jobbet den här veckan. Så mycket sorg, tacksamhet och minnen som blandats ihop. Jag märker att ju mera jag kan slappna av och bara vara mig själv, desto bättre orkar jag. Ibland tror jag fortfarande att jag borde vara på ett visst sätt för att det ska bli godkänt som acceptabelt i kyrkan. Jag glömmer bort att jag har hela kyrklivet i ryggmärgen och lugnt kan lita på min intuition.

I dag fick jag igen pröva på lite prästuppgifter. Visst känns det småpirrigt att göra det som jag annars ser prästerna göra. Samtidigt är det naturligt och självklart. Min identitet faller på plats och är stadig då jag går in i prästrollen.

Även om jag varit otålig, frustrerad och arg över att prästvigningen gång på gång skjutits fram, så vet jag bättre i dag. Då jag började jobba heltid i augusti orkade jag just och just gå de korta sträckor jag behövde gå på gravgården. Den där första lördagen saknade jag verkligen rullatorn. Nu 8 månader senare kan jag gå ganska raskt även om jag har stela leder som gör min gång knyckig. Så visst går det framåt. Men det ska ha sin tid. Och präst hade jag nog inte orkat vara under den här tuffa tiden av återhämtning.

Och fortfarande har jag problem. Om jag jobbar kväll hinner jag inte återhämta mig till följande morgon. Om jag har 12 timmars dag är följande dag förstörd. Ett tungt veckoslut kostar mig mina lediga dagar måndag och tisdag. 

Just därför behöver jag lära mig att förutse och få en så balanserad livsrytm som möjligt. Då det inte finns marginaler att ta av måste jag se till så att jag inte tar ut mig för mycket.

Får erkänna att jag var orolig för hur jag skulle få den här veckan på sticka. Fem jordfästningar på tre dagar är krävande för vem som helst. Men nu har jag en så underbart förstående chef som har förmågan att förutse och jämka vid behov. Tack vare hans tillmötesgående och initiativ har jag orkat och känner att jag haft tillräckligt med krafter varje dag.

Tack, Tomi! Sä oot mun superpappi...

fredag 8 april 2016

För ett år sedan

Det blev ett långt onkologbesök. Först fick vi tala med läkaren som noggrant berättade vad jag har framför mig och sedan togs provbilder så att de kan planera min behandling i detalj.

Det blir 25 gånger strålning av bröstet så att också lymfkörtlarna under nyckelbenet behandlas. Tyvärr ligger stämbanden nära gränsen och mot slutet kan rösten påverkas. Detta ska vara övergående och det hoppas jag verkligen att det är! Det är inte slut med 25 ggr. Det följer 8 gånger till, riktat exakt där jag blivit opererad dvs där ärren finns. Den 4 juni är den sista dagen. Strålande! 

Själva strålningen tar ett par minuter och gör inte ont. Huden kan brännas sönder men håret på huvudet får jag behålla. Till en början går allt som på räls men vartefter kommer jag att bli tröttare och tröttare. Mot midsommar borde vändningen komma och jag piggnar till igen. Men jag ska räkna med åtminstone ett års återhämtning efter avslutad behandling. 

Tror att det är först nu som det börjar sjunka in att jag är cancersjuk. Vägen till ett "normalt" liv är lång. Betydligt längre än jag riktigt förstod.

Nytt spirande liv sparkar i gång


torsdag 7 april 2016

Energikällor och -roffare

Dagarna just nu är fyllda av omvälvande minnen. Då man börjar gå igenom sina ägodelar riktigt sådär på riktigt tycks man gå igenom hela sitt liv i tanken. Tidigare har jag satt bort känsliga objekt för att "sedan någon gång" ta ställning till vad jag ska göra med dem. Men det där "senare" kommer ju aldrig! 

Man måste bestämma sig att "sedan" är just nu. Det betyder att man konfronteras med både svåra och riktigt svåra minnen och upplevelser. Och sånt tar energi. Massor av energi.

Samtidigt börjar det vartefter spira någonting nytt. Upplevelsen av rening kommer krypande vartefter. Ny, fräsch, stimulerande energi kommer in i systemet och skapar trivsel, avslappning och... ro. Just det  ro. 

Både i huset och inombords lägger sig centimeter efter centimeter under denna frid. Men så hakar man upp sig på ett vykort med en tänkvärd vers som mormor sänt på 70-talet och så sitter man där med sitt tavara och undrar vart energin plötsligt tog vägen... Då blir det kaffepaus och lite korsord. 

Så hamnar mormorskortet i en vacker låda med de där 572 andra. Och då har vi inte kommit till julkorten ännu! Men det finns väl nog ingen därute som sparar gamla julkort för att veta vem man ska skicka till "nästa år". Då nästa år kommer är julkorten antingen nerpackade i den stora jullådan högt uppe på hyllan. Den som man ska ta ner "lite senare". Eller så har man stoppat julkorten... ja, vart var det nu jag satte dem sist...

onsdag 6 april 2016

Liknelse för juniorer

Vi har kort körväg till dagis. Men under de minuterna hinner Junior ofta klä sina djupaste tankar i ord. Så också i dag.

- Mamma, om du sku va en fågel sku du bara sitta i boet och äta maskar.
Du borde bli tuffare...

PAUS

- Mamma, vad betyder tuff?