lördag 9 april 2016

Balansera, ständigt balansera

Har träffat massor av människor på jobbet den här veckan. Så mycket sorg, tacksamhet och minnen som blandats ihop. Jag märker att ju mera jag kan slappna av och bara vara mig själv, desto bättre orkar jag. Ibland tror jag fortfarande att jag borde vara på ett visst sätt för att det ska bli godkänt som acceptabelt i kyrkan. Jag glömmer bort att jag har hela kyrklivet i ryggmärgen och lugnt kan lita på min intuition.

I dag fick jag igen pröva på lite prästuppgifter. Visst känns det småpirrigt att göra det som jag annars ser prästerna göra. Samtidigt är det naturligt och självklart. Min identitet faller på plats och är stadig då jag går in i prästrollen.

Även om jag varit otålig, frustrerad och arg över att prästvigningen gång på gång skjutits fram, så vet jag bättre i dag. Då jag började jobba heltid i augusti orkade jag just och just gå de korta sträckor jag behövde gå på gravgården. Den där första lördagen saknade jag verkligen rullatorn. Nu 8 månader senare kan jag gå ganska raskt även om jag har stela leder som gör min gång knyckig. Så visst går det framåt. Men det ska ha sin tid. Och präst hade jag nog inte orkat vara under den här tuffa tiden av återhämtning.

Och fortfarande har jag problem. Om jag jobbar kväll hinner jag inte återhämta mig till följande morgon. Om jag har 12 timmars dag är följande dag förstörd. Ett tungt veckoslut kostar mig mina lediga dagar måndag och tisdag. 

Just därför behöver jag lära mig att förutse och få en så balanserad livsrytm som möjligt. Då det inte finns marginaler att ta av måste jag se till så att jag inte tar ut mig för mycket.

Får erkänna att jag var orolig för hur jag skulle få den här veckan på sticka. Fem jordfästningar på tre dagar är krävande för vem som helst. Men nu har jag en så underbart förstående chef som har förmågan att förutse och jämka vid behov. Tack vare hans tillmötesgående och initiativ har jag orkat och känner att jag haft tillräckligt med krafter varje dag.

Tack, Tomi! Sä oot mun superpappi...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar