onsdag 29 juni 2016

Tajta brudar


Efter ännu en bröstsysterträff kan jag konstatera att jag verkligen inte skulle vilja vara utan de här relationerna. Det är oerhört skönt att få sätta sig ner och äta gott med kvinnor som har gått igenom samma sak. 

Utan våra cancererfarenheter skulle vi knappast träffas. Men nu känner vi igen varandra i de styva lederna, fumligheten i fingrarna, de sjuka fötterna, minneströgheten, tröttheten och den stundom lite väl korta stubinen.

Cancern har gjort att vi på ett sätt hamnat på sidan om "verkligheten". Då vi träffar andra människor i andra sammanhang upplever vi att samtalen ofta handlar om sånt som vi inte längre intresserar oss för.

Har man genomgått bröstcancer är inte de snygga kläderna eller figuren det viktigaste. Man kan vara glad om lösbrösten hålls där de ska och att man hittar plagg som man kan använda även om man har ett och ett halvt bröst.

Då vi bröstsystrar träffas försöker vi peppa varandra att det är ok att vara just sådana som vi blivit. Sådana som cancern format om oss till på utsidan. På insidan. 

Alla går inte igenom personlig utveckling, men många gör det. Därför kan vi uppfattas som lite obekväma i våra gamla sammanhang eftersom vi inte riktigt hänger med på allt som förr. Vi tar inte vad som helst längre. Vi har inte råd att slösa bort dyrbar tid på tjafs. 

Den som av livet fått en andra chans förstår värdet på den första.

11 månaders jobb avklarat

Nu börjar semestern riktigt på riktigt! Lika länge som jag var sjukskriven har jag nu jobbat dvs 11 månader. Och inte en enda dag har jag varit sjukskriven.

Eftersom jag kan påverka en hel del hur jag jobbar har jag försökt jobba klokt. Mina arbetskamrater har också bidragit till att jag klarat av allt. Tack för ert stöd och er omsorg om mig.

Men det höll ändå på att gå åt skogen i januari då jag efter jularbetet upplevde att jag inte kunde återhämta mig på bara några dagar. Då valde jag att ta ut mina två veckor vintersemester och försöka lägga om vårterminens arbete.

Med hjälp av psykoterapeut-Ulla på Cancerföreningen funderade vi ut en fungerande lösning så att jobbet och hälsan skulle vara i balans. Jag fick lära mig att planera långsiktigt men att fokusera på bara några dagar i gången. Efter alla större satsningar planerade jag in lättare program så att jag hann återfå krafterna tills nästa boom av arbetsuppgifter tog vid.

Vårvintern var fylld av förrättningar som aldrig tycktes ta slut. Här måste jag tänka på en i gången och inte på alla inbokade. Ju tajtare arbetsschema jag hade, desto kortare spanade jag framåt. Det här konceptet visade sig fungera för mig. 

Nu har jag klarat av hela vårterminen där Mässa för småfolk och radiogudstjänsten var mina utmaningar, om än av olika slag. Allra mest fick jag ändå ut av diskussions-/sånggruppen Tro i vardagen som jag hållit ungefär varannan vecka. Här har jag själv hämtat kraft och inspiration och mötet med deltagarna har burit långt.

Vårterminen avslutades med fina skriftskoldagar och konfirmation med doftande björkar vid ingången till kyrkan.

Sista tonen spelades i söndags och så skulle jag bara dricka kaffe för att avsluta "säsongen" och dra mig tillbaka för semester. Ja, ni vet ju hur det gick.

Eller som det står 
i Tove Janssons bok Hur gick det sen?:

Men muminmamman sa med kraft:
vi dricker hädanefter saft!!!!!

måndag 27 juni 2016

Hur träna efter cellgiftsbehandling?

Charlotta Lindgren skrev 11.6.2016 en insändare i Dala-Demokraten


Jag tänker på hur viktigt det är med motion. Att få möjlighet att komma igång och röra på sig igen. Vi som fått cellgifter har ju ofta blivit ganska utslagna och fått en kropp som inte längre orkar det vi orkade innan. En kropp vi inte känner igen längre.

Vi vill gärna men det kan vara ett projekt att orka gå två trappor. Vi kan känna oss stela och ha värk . Vi kan ha fått nervskador och smärtor av snedbelastning om man som jag opererat bort ett bröst. Vi kan ha smärta när nervtrådar försöker hitta varandra igen. Hjärtat kan ha tagit lite stryk. Pulsen kanske fortfarande är hög efter kortisonet. Hjärnan går på högvarv men inte kroppen. Vissa tar mediciner tio år efter diagnos för att förhindra återfall. Dessa mediciner har viktökning som vanlig biverkan. Vad kan vi göra åt det? Vad är bra träning? Finns det dålig träning?

Vågar vi lyfta tungt fast vi har opererat bort lymfkörtlar? Hur kommer vi igång igen? Vart tog orken, motivationen och träningsglädjen vägen?

Man vet att motion är ett sätt att kunna motverka återfall. Därför känns det otroligt viktigt att vi ska komma igång med träning igen.

Tänk om vi kunde få en personlig tränare vid några tillfällen. Någon som vet hur en cellgiftsbehandlad kropp fungerar. Och hur den inte fungerar. Och hur vi kan få den att fungera så optimalt som möjligt igen. Någon som kan hjälpa oss med bra övningar som fungerar för just Mig..

Tänk om det skulle finnas en sådan utbildning för det första. En extra kurs för sjukgymnaster eller personlig tränare? Det skulle jag önska.

Charlotta Lindgren


Bröllopet närmar sig

Minns ni det här ögonblicket?
Trey friar till syster Pernilla
och hon säger JA!

På lördag gifter de sig,
 exakt 50 år efter mamma och pappa,
 som sa JA i samma kyrka
2.7.1966.

Tack för bönerna

Tror att en massa förböner börjar ge resultat. Jag har kunnat gå från 1 g Panadol + 800 mg Burana till  ingen värkmedicin alls! Visst trintar jag runt och inte får jag på mig någon sko, men det är småsaker just nu. 

Ställer in mig på de två svarta bananerna i fruktskålen och har planer på att förvandla dem till en banankaka.

Dagens text 
i min kalender:
Tänk positivt; 
det är bra för hälsan.

Skyddsänglarna på rätt ställe

Har kunnat sova några timmar med foten på dynor så att den varit ovanför hjärtnivån. Det första dygnet efter en brännskada kan vara kritiskt och man kan få hög feber. Man ska äta mångsidigt, mycket protein och inte banta. Såna här direktiv gav sårsköterskan som pratade tätt medan hon undersökte foten och konstaterade att jag fått behålla min känsel vilket är ett gott tecken. Hur den i övrigt såg ut överlämnar jag åt fantasin.

Häromdagen skrev jag om skyddsänglar och hur jag önskade att de skulle ta hand om folk i midsommarhelgen. Nu kanske ni undrar var mina skyddsänglar fanns. De hjälpte till att skydda Junior som stod tätt intill mig vid kaffebordet. I en lite annan vinkel, och med tanke på hans längd, hade det kokheta kaffet kunnat skålla honom från topp till tå.

Hur många gånger har man som förälder inte önskat att man kunnat bära sina barns sjukdomar och olyckor? Jag tror att jag fick göra det nu och tackar Gud för att Junior besparades. Några stänk av kaffe var det enda jag hittade på skjortärmen.

söndag 26 juni 2016

Voi itku! eller Första hjälpens betydelse

Sista arbetsdagen och sedan fem sköna semesterveckor. Eller? Efter den välbesökta friluftsgudstjänsten på Knösgården skulle vi dricka "kyrkkaffe". Jag fumlade och tappade muggen med hett kaffe på min fot. Luften gick totalt ur mig. 

Snabbt fick jag förstahjälp av min arbetskamrat Kent som satt och öste kallt vatten över min fot under 20 minuter innan han förband den väl och skickade mig till akuten.


På akuten blev skadan klassificerad som arbetsolycka och jag fick vänta på min tur. En sårsköterska tog sig an mig och kunde konstatera att förstahjälpen varit helt avgörande. Allt hade gjorts exakt som det skulle för att brännskadan inte skulle söka sig djupare.

Nu är foten insmord med silversalva som jag ska använda hela veckan. Detta eftersom jag med min cancerhistorik fortfarande ligger under minimigränsen för normal motståndskraft. Starka värkmediciner gör smärtan uthärdlig.

Tack Kent och alla ni andra som tog hand om mig då olyckan var framme! Bara jag får på klackaskorna till lördagens bröllop är allt bra. 


Ljuva livet kontra Levande livet























Återstår drygt två veckor av denna underbara medicinfria tid. Under sammanlagt knappa 6 veckor kan jag njuta av att kunna röra mig igen. Känns som om jag får ta del av det ljuva livet. Det liv som jag inte förstod att jag levde tidigare. Det liv som jag tog för givet.

Blickandes ut över alla möjligheter är jag ändå instängd i den mörka ramen. Cancern håller mig i ett järngrepp och styr inte bara mitt liv utan hela familjens.

Nere till vänster på fotot tittar Junior fram. Vår lillkille, vår gullunge, vår kärlek. Och svaret på valet jag står inför står självklart skrivet. Jag måste fortsätta med cancermedicinen. Jag behöver vända mig om och ge min familj, om möjligt, flera år tillsammans.


Nu känner jag stor frid inombords 
och vet att jag väljer rätt. 


lördag 25 juni 2016

Är jag en svarthakedopping?



Gumman upp i Saltkaret

- Heja, mamma!
ropar Mittemellan.
Familjen väntar
ovanför texten Saltkaret.



















På midsommarafton gjorde vi en utflykt till Björkö, som ligger 40 km från Vasa. Egentligen skulle vi bara dricka kaffe på Café Salteriet i Kvarkens naturarv men Mittemellan envisades med att vi skulle klättra upp i det 25 meter höga utsiktstornet Saltkaret som låg ett stycke därifrån. 

Uppe!
Jag var övertygad om att jag inte skulle orka med vandringen dit och klättringen upp men jag överträffade mig själv! Bärande kamerautrustningen på ryggen kunde jag byta objektiv vid behov och kom hem med 150 nya bilder.  

Här kan ni läsa mera om utfärdsmålet:
http://salteriet.fi/?lang=sv_se

Där ute finns Sverige.
Hälsningar till er som bor där!



fredag 24 juni 2016

Guldet på bryggan


På näsan i midsommartid

Midsommarafton i stugorna. Vi som är kvar i stan försöker skapa sommarstämning ändå. Hela den mörka tiden tycks vi längta efter ljuset. Det kommer som en fläkt av fräschör och vips går vi mot mörkret igen.

Junior håller på att lära sig cykla sådär på riktigt. Han har jättebra balans på studsmattan men på cykeln är den som bortblåst. Min sjukdomstid har bromsat det "naturliga" inlärandet av cykling. Jag klarar inte av att springa bredvid och Kloker har gjort vad han orkat.

De senaste gångerna har det gått bra. I går hade jag onda aningar redan före cykelträningen. Hem kom de en stund senare efter en tur i diket. Eller dike och dike. Cykelvägen finns betydligt högre upp än vägen nedanför. Ner från "vallen" hade först Junior kanat på magen, därefter hade cykeln rullat ner och sist hade Kloker rutschat i ett hopplöst försök att få tag i pojken.

Junior fick "vidbränt" bröst och Klokers knä blödde. Med tanke på fallet var det ett under att inget hade brutits och inget behövde sys. Nu återstår att få upp Junior på cykelsadeln igen. Utan rädslor...

Hur många gånger har vi inte kommit undan med blotta förskräckelsen? Hur många är de gånger som vi inte ens vetat om hur nära vi varit att skada oss på olika sätt? Dessa gånger är säkert otaliga i jämförelse med när det verkligen gått åt skogen. Eller ja, ner i diket.


Låt oss tro 
att skyddsänglarna är aktiva. 
Speciellt en sådan här tid 
då mycket är på gång 
och traditionerna ska följas.

Önskar er alla 
en skön midsommarhelg!

onsdag 22 juni 2016

Paviljongen i Nabba - en sann pärla!

I Kyrkpressen som kom ut i dag kan ni på mittuppslaget läsa om paviljongen i Nabba, Jakobstad. Det lilla kapellet som är i privat ägo har en intressant och riktigt spännande historia. Fortfarande håller släkten Westerlund högtidsstunder i paviljonganda.

Ni som inte får Kyrkpressen kan klicka på bilderna så borde texten vara läsbar åtminstone på större skärmar.



Arbetsnamn "Bön om beskydd"

Medvetet har jag låtit bli att forcera fram material till den bok som jag vill ge ut. Tror att jag samlar på materialet inombords så att själva skrivprocessen kommer att bli relativt kort.

Boken ska bli en slags stillhets- och ögonblicksbok för läsare som inte kan eller orkar läsa långa texter. Det betyder att innehållet ska vara komprimerat och att jag kan följa min egen stil "liten insats  stor effekt". Det blir alltså min utmaning att slå huvudet på spiken i varje kort text eftersom jag vet att läsaren inte klarar av långa utsvävningar. 

Hur kom jag på det här? Jo, när jag fick cancerbeskedet gick jag in i chockfasen och klarade inte av att koncentrera mig på läsning. Ändå ville jag läsa eftersom jag alltid hittat tröst, hopp och framåtanda i böcker. Men alla mina böcker hade sammanhängande avsnitt på flera sidor eller så var texten invecklad och krävde för stor koncentration. Jag klarade ju bara av några meningar i gången!

Boken är tänkt som en gåvobok främst för sjuka, utmattade, åldringar och sen alla andra som är nyfikna... Mina bilder ska finnas med så att man på ett uppslag har bilden till vänster och den korta texten till höger. Eller tvärtom.

Så här vill jag ha det och eftersom jag vill bestämma själv så överväger jag att ge ut boken på eget förlag. När den kommer ut? Det vet jag inte. Det beror på hur jag mår och själv kan koncentrera mig på skrivandet. Det beror på ekonomin och på om jag blir prästvigd inom snar framtid eller inte. Men gärna skulle jag ha boken i handen hösten 2017 så att den kunde finnas med bland julklapparna...

Den glada värken, tjolahopp!


Vi har pingisbordet på plats och jag och Mittemellan har spelat länge, länge. Vi har slängt oss efter bollen, försökt lära oss servar med skruv och varit skrattande högljudda. 

Vi är på samma pingisnivå Mittemellan och jag. Det betyder inte att han skulle vara dålig. Det betyder att jag är bra! Nu tar jag ut allt av medicinpausen! 

Det gör mig gott att röra på mig och det är roligt att spela med pojkarna igen. Är alldeles mörbultad... Men det är värt den här värken. Alla gånger!

lördag 18 juni 2016

Dela mitt pianospel, faster

Martin 17 år
Ett sätt att komma ut med sina "alster" är att använda sig av den moderna tekniken. På ett tangenttryck syns och hörs du i hela världen. 

Många är de som får kontakt med varandra och därmed kan dela det gemensamma intresset just genom att t.ex. på Youtube ladda upp sina klipp.

Min brorsson Martin gav mig en liten vink om att jag kunde hjälpa till att få ut hans pianospel till en större publik. 

Så varsågoda, låt mig presentera

Hello/River flows in you 
med Martin Holmgård 

Godis på sängen! skriver Junior

Medan jag själv har jobb hela dagen har Kloker tagit sig an Junior som för första gången åker färja. Och utomlands!

Sträckan Vasa-Umeå är ju inte vad den var då jag var barn, men bilden jag fick talar ändå om, att det är de små sakerna som gör skillnad i upplevelser som blir framtida minnen...

fredag 17 juni 2016

Pojkarna hemma igen!

Oj, vad det var roligt då pojkarna fram på morgonnatten kom hem från Island! För visst är det lite spännande då man har sina barn utomlands. I en tid då hela Europa är oroligt var jag mycket nöjd då de den här sommaren skulle semestra på Island med pappas familj.

Tack och adjö, Island!
Mittemellan hade en glad överraskning att berätta. Han har kommit in på gymnasiets bildkonstlinje! Vad roligt att han fick just den studieplats som han ville ha. 

Nu hoppas jag att utbildningen motsvarar hans förväntningar. Mittemellan siktar nämligen på ett yrke där hans konstnärlighet kan ingå på ett mångsidigt sätt. 

torsdag 16 juni 2016

Prästyrket

Första lägret
Andra lägret


Tar del i saknaden


Stå vid min sida, se, jag är svag.
Du äger makten, hjälplös är jag.
Ser du mig digna,
stöd och välsigna,
hjälp mig var dag.
(Psb 579)
............................................

Jag tänker på dig, 
min barndomsvän, 
som just mist din pappa. 

Med hopp om ny kraft 
för dagar som kommer.

Kram, Camilla

onsdag 15 juni 2016

Förlovning vid klockstapeln

Det sägs att det var 
just vid klockstapeln i Orisberg 
som Jean Sibelius och Aino Järnefelt förlovade sig i hemlighet hösten 1890.

Den finskspråkiga monologen
 Aino S - rakkaudesta mieheen
med skådespelaren 
Marika Sampio-Utriainen

hålls i Orisberg 
sö. 31.7 kl. 15.30.


Välja pest eller kolera?

Efter en dag på skriftskolläger ska jag summera de tankar jag hunnit tänka de senaste dagarna. Tänker på cancermedicinen.

- Är det värt det?

Om det är så att valet står mellan Tamofen och ingen medicin alls så har jag nog att fundera på. Minsann. Är det någon större vits att ta en medicin som bryter ner mig så fullständigt? Med medicin har jag ingen rörlighet, jag kan inte bygga upp någon slags kondition överhuvudtaget, magen fungerar inte, sömnlösheten och svullnaden i kroppen sliter på, depressionen hänger över mig, tröttheten gör mig inaktiv, asocial och begränsar mig. Är inte en sådan här kropp rätt mottaglig för cancer? (Värken i händer, ben och fötter tycks bero på cytostatikan eftersom den inte alls ger med sig.)

Samtidigt som allt detta bara ska genomlevas ska jag orka med mig själv och mitt jobb, min familj och vår vardag. Som jag skrivit tidigare finns det inget liv utanför familjen för tillfället. Jag orkar inte.

Som tur är ska jag inte behöva ta det här beslutet själv. I samråd med läkare är det att väga för och emot. Just nu är jag tillfreds med att ha in foten på onkologen igen. Jag började känna mig för sjuk för att klara av livet utan läkarhjälp. Provtagningar och läkartider känns som den trygghet jag behöver just nu.

- Är det värt det?
Fortsättning följer.

tisdag 14 juni 2016

Skogsgumman vaknat till liv!

Tamofenfri och full av energi har jag kunnat knipsa kvistar i skogen. "Skogsvård" är något av det bästa jag vet och nu har jag fått uppleva lite skogsstuge-feeling mitt i stan. 

Som cancertillfrisknande ska jag ännu den här sommaren undvika solen. Därför passar det bäst att vara ute på kvällarna. 

Junior tycker om att vara med och hjälpa till. Just nu samlar vi ved som får torka innan den staplas in i vedlidret.

måndag 13 juni 2016

Guds stränghet?

Ute i stora världen händer så extremt mycket svårt, sorgligt och fasansfullt just nu så det känns som om det egna lilla livet stannar upp en smula. Nästan som om man kunde lägga punkt och dra sig tillbaka. 

Men är det inte det som alla som står bakom dåd vill? Att vi ska tystna, försvinna, ge upp så att de vinner istället. Och vad vill de vinna?

Tavlan är 1,50 m x 1,20 m
och målad med spray
dvs graffititeknik.
Fotbollen spårar ur. En sångerska som skriver autografer skjuts i huvudet av någon som kommit för att döda henne. Timmar senare går någon lös på homosexuella och mejar ner dem.

Just i sådana här situationer kommer man till korta. Hur ska man kunna ta Gud i försvar? Var var han som inte stoppade våldet?

Jag vet inte. Kanske är det Guds stränghet som "bländar" oss. Använder han sig av människor så att vi ska förstå hans villkor?

söndag 12 juni 2016

Carpe diem eller Exklusiv tillvaro

Det känns nu som om jag håller på att vakna ur ett sovande, sövande tillstånd. Cancermedicinen har satt sordin på varje andetag, bundit mig och gjort mig än mera asocial. Då det inte finns krafter till annat än det absolut nödvändigaste faller allt liv utanför familjen bort.

Lusten att engagera sig i tillvaron utanför hemmet och familjen växer vartefter biverkningar av Tamofen avtar. Jag kan till och med känna att det skulle vara roligt att träffa folk, komma ut och ta reda på vad som hänt sen sist jag var så här på alerten.

Samtidigt vet jag att jag är satt på paus. Det betyder att euforin är övergående och att min kropp snart ska sövas och dövas igen. Nu behöver jag samla kraft, göra sånt som ger mig tillfredsställelse och avkoppling. Lämna alla energitjuvar därhän.

Min förhoppning är att jag ska ha kommit igenom övergångsåren så att jag kunde få pröva någon av de tre medicinerna som då blir aktuella. Spontant tror jag tyvärr inte riktigt på den möjligheten. Jag är 48 år och hade alldeles nyss en baby... Men man vet ju inte förrän provsvaren kommer hur det faktiska läget är och hur medicinen påverkat hormonerna.


Tar mig långsamt an den oreda som fällningen av de 7 stora tallarna ställde till med. En vindpust gjorde att halva äppelträdet bröts sönder. Alternativet hade varit att få tallen på taket. Bärbuskarna hamnade under, likaså stenpartiet. Räddar vad som räddas kan. Morgonsolen och den öppna himlen kompenserar det retsamma.

För en vecka sedan predikade jag i radion. I dag är jag ledig. Hann dricka kaffe med Kloker som åkte tidigt eftersom han har två konfirmationer. Nästa söndag är det min tur att spela konfirmation. Vi räknar dagarna till semestern som vi i sin helhet ska hålla samtidigt i år. Inga semesterplaner behöver fullföljas och det känns skönt och rätt att den här sommaren gå in för att enbart fånga dagen.

lördag 11 juni 2016

Anton på stadspromenad

 Akureyri (sv. åkergrus) med sina knappa 18 000 invånare är den fjärde största kommunen på Island. Staden ligger på landets norrsida och är viktig för sin fiskehamn och -industri. Akureyri är också en knutpunkt på norra Island eftersom det finns inrikes flygförbindelse här.

Stadens universitet som grundades 1987 är snabbt växande med bl.a. lärarutbildning på schemat.

Staden har ett väl utbyggt system av lokalbussar som för passagerarna är gratis.

Den evangelisk-lutherska kyrkans byggnad restes år 1940 och tornar upp över staden där den är belägen på hög höjd. Anton har tittat på kyrkan och sänt två kyrkbilder till mamma...


Du och jag, Anton

Foto: Mittemellan

Mittemellan hälsar från Island








fredag 10 juni 2016

Behaglig juni med Junior

Resultaten från de första standardlaboratorieproven är goda. Nu får jag vänta en knapp månad innan jag börjar ta de prover som ska visa på vilken nivå hormonerna finns. Njuter obeskrivligt av att ha medicinpaus. Jag har mera energi och längre tålamod. 

Det ska till en hel del program med en sommarlovsfirande 6-åring som är enda barnet hemma. Nu orkar jag engagera mig i honom på ett helt annat sätt än med Tamofen i kroppen. Junior och jag diskuterar mycket, löser korsord, berättar historier med mjukisdjuren, läser böcker, spelar brädspel och fotar. 

Men det är också skönt att bara sitta tillsammans i gungan under varma filtar och vänta på hararna som dyker upp varje kväll.

Då det lämpar sig kommer Junior med på jobb.
Här fotograferandes på skriftskolläger.


Önskade, älskade storebror


Riktiga storabröder kan man inte få 
om man inte redan har dem. 
Jag vet. 
Ändå önskade jag 
att jag haft en storebror. 

Men livet överraskar. 
Du fanns visst ändå, storebror! 

Länge har vi redan samlat 
på upplevelser 
som glimmar till i våra liv. 
Under Guds visa beskydd 
finns vi 
för varandra.

Jag har aldrig frågat dig 
om du önskade dig en lillasyster. 
Kanske gjorde du det. 
Kanske överraskade dig livet. 
Hon fanns visst ändå, lillasyster!

Stor är den syskonkärlek 
som Gud kan skänka 
även om man bara är 
som syskon för varandra. 

Jag tackar för alla gemensamma upplevelser 
vi samlar i minneskronan. 
I ljuset av Guds strålar är den nämligen 
något av det vackraste som finns,
storebror.