söndag 31 juli 2016

Med rötter eller utan

För många, många år sen talade jag med en man om hans skilsmässa. Jag glömmer aldrig det han sa åt mig då:
- Den är mitt kors att bära.

Där och då förstod jag nog inte riktigt vad han menade. Men med åren och mina egna erfarenheter vet jag.

Jag kom att tänka på det här då jag häromdagen umgicks med en kärnfamilj dvs mamma, pappa, barn. Vi-andan var så påtaglig. Alla i familjen strävar mot samma mitt. Mot kärnan. Utifrån de rötterna gör de alla sina utflykter i form av jobb, aktiviteter och eget umgänge. Men kärnan håller dem samman och alla är måna om att den ska vara stabil och tillförlitlig.

I vår familj har vi tre kärnor. Två trasiga familjer och en liten kärnfamilj. Hur vi än vrider och vänder på konceptet så blir det aldrig helt lyckat. Det är med stor sorg i hjärtat som jag skriver så. Har man barnen i olika hem finns inte den där strålningen inåt så som den finns i kärnfamiljen. Hela tiden dras energin utåt. Detta sliter enormt på alla. 

Det tar länge att bygga upp förtroenden igen. År. Många år. Nyckeln heter samarbete, överseende och försoning. 

Med stor tacksamhet, glädje och frid tänker jag på Emils konfirmationsdag. Hur vi hela porukkan med många expersoner obehindrat, glatt, varmt, ja, med verklig glöd kunde mötas, prata, skratta och kramas. 

Mina böner är hörda och härifrån känns det lätt att gå vidare!

lördag 30 juli 2016

Så länge hjärtat slår

Ett trasigt hjul gör vägen skumpigare.
Men vägen är fortfarande.

Gårdagens bloggrekord...



... slår alla tidigare rekord.

1438 sidvyer på ett dygn. 

Gott folk.
Tusenfyrahundratrettioåtta!

Och det regnade inte ens.

Mot alla odds

För ett tag sen läste jag om en kvinna som hade omfattande biverkningar av cancermedicin. Hon beslöt sig för att börja göra allt sånt som hon hade svårt för. Precis som jag, hade hon problem med balansen, hade stela leder och visste inte hur hon skulle komma sig upp igen då hon en gång satt sig.

Den här kvinnan började gå. Först till jobbet 3 km. Sen tur-retur. I dag är hon betydligt rörligare och hennes humör är mera hanterbart.

Nu har jag smittats av hennes historia och börjat röra på mig fastän det gör ont. Jag spelar pingis, går promenader och har simmat lite. I vattnet kan jag röra mig som förr. Men så fort jag stiger upp är det som om kroppen inte längre lyder och jag har svårt att hitta jämvikten.

I går kväll blev jag hjälpt i och ur en roddbåt för att kunna vara med och simma i havet. 

Det var underbart att simma mot solen, känna hur den värmde och hur jag kunde kontrollera mina rörelser. Jag var fri!

Tack för en avkopplande dag i glatt sällskap!




Sommar hos Elvis



fredag 29 juli 2016

Acceptans


Vaknat av den pulserande värken i kinderna. 
Cytostatikans efterslängar blir jag aldrig av med.

Tittar i spegeln och den turkosa tatueringen sticker mig i ögonen. 
Strålningens efterslängar blir jag aldrig av med.

Ser bakom skalet av den trasiga kroppen och märker: 
Henne kan jag ändå dras med!

torsdag 28 juli 2016

Gråt inga tårar, mitt barn

Gråt inga tårar, mitt barn
fastän världen sticker dig djupt.
Andas frid i ditt hjärta
om än smärtan dig rör.

Gråt inga tårar, mitt barn
fastän människan inte förstår.
Se hur himmelen ljusnar igen
om än smärtan dig tog.

Gråt inga tårar, mitt barn
fastän elaka ord landar hårt.
Använd själv din mjukhet
som visar öppenhet och fred.

Men gråt tårar, mitt barn
om du tappar ditt mod och din tro.
Knäpp dina händer och be
att Gud möter och säger: Stig upp!

"Satans barn!" eller Incidenten som sved

Junior knuffade lätt till henne i misstag två gånger då han gick förbi. Det räckte för att tanten som satt bakom min rygg på restaurangen skulle ställa till med ett fruktansvärt hallåande som inte undgick en enda en av matgästerna.

- Satans barn! Satans mamma som har en sån ouppfostrad unge! Klarar man inte av att fostra sina barn ska man hållas hemma!

Hennes man gjorde några tafatta försök att lugna ner henne medan jag högt och tydligt bad om ursäkt, att det skett i misstag och inte var illa menat.

Junior fattade inte exakt vad som stod på. Kanske var det bra att allt gick på finska. 

Vi fortsatte att äta medan hennes röst lät som en kulspruta bakom mig. Det var så många "satan", "mamma", "barn" så till slut vände jag mig om, höjde rösten och förklarade mycket bestämt: Det räcker nu! Jag har bett om ursäkt och vi flyttar så att vi inte stör dig mera.

Junior var olycklig. En vänlig kvinna kom och pratade med honom och förklarade att tanten nog hade en dålig dag och att han skulle äta sina korvar. Då brast hans ansikte ut i ett solskensleende.

Medan den arga kvinnan fortfarande höll på att tala om denna "fruktansvärda familj som förstört hennes matro" satt jag själv och kände hur tårarna rann ner för kinderna medan alla runtomkring oss satt och såg på. 

Kvinnan hade förbannat mig och min familj. Någonstans högg det djupt i mig och jag kände hur jag ville välsigna oss istället. I min tysta bön bad jag Gud ta hand om oss, lägga sin välsignelse över våra liv och låta oss få ro. 

Kampen på gott och ont var bara en liten incident jämfört med de stora händelserna i världen. Inte undra på att världen är så ond då vi förbannar varandra. Vi behöver strö välsignelse runt oss så att omgivningen färgas av omtanke, kärlek, vänskap och trivsel.

Och Junior är inget annat än ett Guds barn!

Gatukonstnärer i farten

Blivande förstaklassister får hemsänt reklam. Man förväntas köpa den första telefonen. I ett av reklamkuverten fanns några asfaltkritor till skoleleven.

Junior tycker om att teckna. Han var jätteglad då Anton kom med och de dekorerade cykelbanan utanför staketet. Så länge det inte regnar finns konstverken kvar och väcker nyfikenhet bland de som går förbi.






onsdag 27 juli 2016

Nya undersökningar - sen medicinbyte

Läkaren konstaterade att jag inte tål Tamofen. Biverkningarna är för många och för svåra. Hormonproverna visar att jag är ett gränsfall. Därför skickas i dag en remiss till gynpoli så att konsultationen där resulterar i ett tryggt val.

Om jag får medicin som inte lämpar sig för kvinnor som fortfarande är i klimakteriet kan det gå illa. Äggstockarna kan triggas i gång av medicinen och det är detsamma som att välkomna ett canceråterfall.

Det finns ett alternativ som jag kan prova om jag fortfarande är i klimakteriet. Det är en kombination där den ena medicinen är i ampullform.

Om fyra veckor har jag telefontid till onkologen och då vet jag vilken medicin det blir. 

Om jag vill ha paus med Tamofen fram till dess? undrade onkologen. Men nej det vill jag inte. Denna bergochdal-lek med min kropp orkar jag inte med. Fyra veckor Tamofen blir det och jag har det skydd jag behöver.

Apropå att man inte kan byta medicin från en dag till en annan.

Det vackraste jag vet


tisdag 26 juli 2016

Första simturen inför onkologbesök

Sista semesterveckan är på gång. Tycker att hela semestern gått åt till vård av sjukdom. Först var det foten som skulle skötas för brännskadan som kaffet orsakade. Ännu skaver skorna och skinnet lossnar.

Så är det ju denna cancermedicinföljetong... Man byter inte en medicin hux flux. Det tar nästan två månader innan alla prover är tagna och man kan få fram den information som behövs för ett eventuellt medicinbyte. I dag var jag sista gången på labben och i morgon har jag läkartid på onkologen. Få se då.

Hela dagen har jag varit i blåbärsskogen. Mörbultad är bara förordet. Mittemellan lockade med mig på en simtur efteråt. Det var första gången som jag simmat efter operationen för snart två år sen. Armen fungerade bra men det var svårt att komma ur vattnet med dessa stela leder. 

Fortsättning följer.

Flyg!


måndag 25 juli 2016

Carola och Camilla hjälps åt


Blev på förmiddagen uppringd av Vasabladet. Det gällde min blogg. Yes, hann jag tänka. De har fått nys om att jag informerar om bröstcancer alternativt hur det är att som kvinna bli präst. 

Nix.

Det gällde bilden av Carola i Trefaldighetskyrkan som någon sett på bloggen och nu ville de kolla upp hur det egentligen kändes att se henne där. 
För mig. 
För andra.

Tamofen fick vingar och flög sin väg och prästelvan gjorde medicinen sällskap. Om de fick använda min bild i tidningen? Javisst, det gick bra.

Om bilden av Carola får någon att hitta till min blogg och därmed börjar intressera sig för kristen tro är nog både Carola och jag nöjda. Och undersöker någon sedan sina bröst som följd av läsningen och kan få hjälp i tid, desto bättre.

Men visst var Carola en karismatisk färgklick i konfirmationsmässan. Så pass att det blev svårt att koncentrera sig på nattvarden som vi fick mittemot varandra under Guds påtagliga beskydd. (Och hennes explosiva färg på klänningen gjorde sig jättebra mot min pappas vita hår...)


Gud har sina egna sändebud 
och ibland vet man inte 
vilka vägar de tar 
för att nå fram till människor. 
Det vet man kanske först långt efteråt.

Fynd


söndag 24 juli 2016

Mittemellans konfirmationsdag

Trefaldighetskyrkan i Vasa
Mässan var enkel och vacker.
Konfirmandernas sång var något
av det bästa jag hört av konfirmander,
men så sägs gruppen vara akti
v och "snäll".
Det var alldeles omöjligt att låta bli
att fånga sångerskan Carola Häggkvist på bild.
Eller som syster Pernilla sa efter
att vi fått nattvard mittemot min ungdomsidol:
- Det blev en sån starchock så jag glömde helt att niga...
Torr bakom öronen.
- Om du vill får du nog skriva
vad jag heter på bloggen sen, sa Emil,
som hade en enda önskan beträffande dagen:
- Jag vill att vi har bara en fest. Vi ska alla vara tillsammans.
Och en fest blev det
där vi alla kunde trivas och umgås.
Tack för en minnesrik konfirmationsdag!

Då - Nu

2002
2016



Unga löften inför Gud


lördag 23 juli 2016

Fånga tiden - tillsammans

Konfirmand och stavhopperska
sommaren 2002.
Efter dessa intensiva sportdagar är det dags att växla totalt. I morgon blir Mittemellan konfirmerad. 

Det är sista sommaren som Vasa svenska församling har skriftskola för 16-åringar. Nästa år kommer vasaungdomarna att fylla 13 hela läger för att man ska få tillbaka den ålder som "alla andra" har dvs att man blir konfirmerad det år man fyller 15.

"Man sku ju nog ha kunnat vara längre", sa Mittemellan då han kom hem från lägret. Han upplevde att han kunnat vara sig själv.

Än en gång måste jag skriva om hur viktigt det är att vi ser och pratar med våra unga. I dag tillbringar vi alldeles för mycket tid vid skärmar av olika slag (som jag nu då jag skriver här). I ett nafs har tiden rusat i väg och med den ungarnas ungdomsår. 

Om man tycker att det är jobbigt att bara sitta och prata kan man kanske göra någonting tillsammans. Just nu spelar jag och pojkarna pingis. Senast i dag blev det mellan bollarna tal om att det kunde vara bra att då man fyllt 18 år öppna ett sparkonto som man sköter alldeles själv.

Kommer inte berget till Mose får Mose gå till berget, eller hur det nu var...

Glad och stolt moster

Det ser ut att bli 9:e plats för Sofie i damernas stav i FM som pågår just nu. Hon rev på 360, stannar på 345 och får nu följa med tävlingen från sidan och njuta av stämningen. Kan tro att det är stort för en 15-åring att få vara på plan och ha deltagit i en final. Stort är det åtminstone för moster!


Grattis till en jättefin prestation, Sofie! 
Hörde att du är Mikael Westös första adept 
som tagit sig till final i FM-debuten! 
Ett rekord i sig.

Fullt engagemang i stugorna

Glad stavhoppsmamma
Vilken härlig kväll vi hade syster Susan och jag. Tala om bänksport på FM-nivå alltså. 

Stavtävlingen ägde rum i Uleåborg, Susan satt på terassen på villan i Jakobstad och jag var hemma i Vasa. Jag hade på tv:n, datorn och talade tävlingen igenom i telefon med Susan som hade platta med sändning som var fördröjd med nästan en minut. Hon var också i kontakt med Sofies pappa som satt på tävlingsläktaren med Sofies moffa, min och Susans pappa. Hänger ni ännu med i svängarna?

Susan och jag var engagerade i tävlingen att allt annat försvann runtomkring oss. Också fredagsgodiset. Och då Sofie tog personbästa... Ja, hjälp... Våra hjärtan rusade verkligen. Det var superspännande att se xxo komma upp på skärmen (betyder att hon klarade rekordhöjden 365 på tredje och sista försöket och säkrade därmed en finalplats).

Sofie hade som mål att komma till final. Allt som följer nu är enbart plus. Det kan vara svårt för henne att ladda om. Men erfarenheten som hon får av att delta i en stortävling är viktig. Och så är det roligt! 

Underbart är det att se ungdomar engagerade i sådant som de brinner för. Sen må det vara sport, musik, konst eller vad som helst. Framtidstro bland unga är upplyftande för oss med mera erfarenhet. Och jag tror också att det är viktigt för de unga att vi äldre visar att vi tror på dem, utan att de för den skull ska känna sig pressade att prestera. Balansgången är viktig i mentorskapet.

Finaldags lördag kl. 19.05.
Vad skönt det är att kunna tänka på något annat än sjukdom. 

fredag 22 juli 2016

Sofie Westerlund till FM-final i stav!


JAAAAAAA! Hon gjorde det! Sofie är med i morgondagens stavfinal i FM.

Grattis kära, fina, älskade Fi!! Du tog rekordet - 365 - på rätt dag!


Tuff gallring

Sofie börjar vara startklar i Kalevatävlingen dvs de finska mästerskapen i Uleåborg. Ni som är bänksportare kan i länken nedan följa hur resultaten droppar in. I N Seiväs (D stav) som börjar kl. 18.40 finns Sofie Westerlund som nr 7 i grupp 2. Om hon kommer vidare till final så hoppar hon ännu i morgon kväll.

Tävlingen är tuff. Nu är det ingen ungdomsnivå utan alla räknas som vuxna. Också vår 15-åriga Sofie. Men man vet aldrig förrän efteråt när hon klämmer i med rekordet...

Titta här:
http://live.time4results.com/yu/2016/kalevankisat/

Öppna för varandra


torsdag 21 juli 2016

Hösten är här

Nej, det är den ju inte. Men jag sitter och knåpar med Kuriren-texten (tema: Hösten är här) som kommer ut den sista augusti. Deadline typ i dag.

Det blir att föreställa sig hur hösten kommer att bli. Efter två jobbiga höstar hoppas jag nu på en glad en! Babyn står förstås i blickpunkten. Junior fick känna på sin svägerskas mage då vi var på bröllop och han är alldeles säker på att det var en fot han kände. Babyn blev i det ögonblicket verklig för honom. Och en verklig människa måste ha ett namn.

Nu har ju vi inget med namnvalet att göra. Men eftersom bloggen finns så kan vi ha ett eget namn i alla fall. Så nu ber vi på kvällarna för Bengt. Lill-Bengt.

- Mamma. Kan inte Lill-Bengt växa i kapp mig snabbt och sen flytta hit till oss?


Junior skulle nog helst vara storebror till någon som han genast kunde börja leka med. Men redan nästa sommar står Lill-Bengt på benen i sommargräset medan Junior virvlar runt och visar hur man får fart på sig.

Det blir en spännande höst må jag säga!

Heureka i blåbärsskogen eller Bits tillbaka

På den lilla skogsgröna tältstolen med ryggstöd satt hon. Hon kunde ha skrikit men gjorde det inte. Inte grät hon heller. Hon tänkte. 

Myggorna var intensivare än vanligt och det var just de som fick henne att förstå hur hon skulle gå vidare. Hon lät myggorna bita henne. Efter de första sticken slappnade hon av och kände inte längre av dem. 

Precis så skulle hon göra. Hon skulle låta den bita. Först gjorde det ont men bara hon slappnade av kände hon inte längre av den. Tamofenen.


Myggbetten sitter i hundratal på handlederna. 
Men blåbären finns i frysen. 

Biverkningarna finns hela tiden. 
Men livserfarenheterna hålls väl bevarade.

onsdag 20 juli 2016

Från gräs till grus


Fråga Camilla

- Tror du att någon vill ha dig som präst då du skriver om hur trött du är hela tiden?

Är det nu som jag ska sluta vara mig själv så att jag ligger bättre till på arbetsmarknaden? Ge upp mitt projekt att ge behandlingen av bröstcancer ett ansikte? Mörka min vardag?

Tror att Gud kan ha användning av mig även om jag är en trött präst. Jag är trött på grund av medicinen. Men jag kan leva med den här situationen. Jag kan bara inte göra allt som jag tidigare kunde och jag är tyvärr socialt begränsad som privatperson. Just på grund av tröttheten.

Men alla dessa erfarenheter som jag samlat på mig kan kanske ge mig sådana kvalifikationer som pigga präster eventuellt inte har i bagaget på hembesök, anstaltandakter och vid sjukdom och dödsfall.

Jag fick cancer efter att jag avlagt min teologie magisterexamen. Domkapitlet känner till min hälsa. Jag har med jämna mellanrum hört av mig för att hålla biskopen & co uppdaterade.

- Tror du att någon vill ha dig som präst då du skriver om hur trött du är hela tiden?
- Ja, det tror jag. Gud behöver alla som vill gå hans ärenden.

tisdag 19 juli 2016

Villadag

Mittemellan är hemkommen från skriftskollägret.
Inspirerad av det har han hittat mommos spruckna gitarr
som hon strängbandsspelade på i samma ålder.

Moster och Junior
Utblommad klematis.
Naturskönhet då den är som bäst!

Tamofen och ilskan!

Har svårt att hantera ilskan som Tamofen gett mig. Sju tabletter har gjort alldeles för stor skillnad. Ändå sväljer jag dem. En pytteliten, trög, vit tablett per dag.

Har svårt att koncentrera mig och minnet sviker. Ilskan blossar upp inom mig och bubblar över. Sväljer och sväljer. Borde få vara ensam och bara skrika ut min frustration över den lilla vita som styr över allt jag är och gör.

En vecka och alla slemhinnor har torkat bort. En vecka och illamåendet på morgnarna är tillbaka. Sömnen är rubbad och maten smakar inte som den gjorde förra veckan.

Tar min tillflykt till skogen och blåbärsplockandet. Där får jag sitta ifred tills ilskan runnit av mig. Tills jag är snäll igen.

Vad livet är vackert fast man ska behöva vara så arg!

Uppdatering här: 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2017/01/nattjumppapaus.html

söndag 17 juli 2016

Syftet

"Gå ut överallt i världen 
och förkunna evangeliet för hela skapelsen."

Mark 16:15

Sofie fixade guldet!


Har följt med tävlingen live på nätet och visst var det spännande! Sofie fick som bästa hoppare välja vilken höjd hon ville höja till efter att hon klarat 350. Hon valde 365 för att försöka sig på ett nytt personbästa. Just nu innehar hon 360. Efter tre rivningar var tävlingen klar och en ny chans kommer i FM i Uleåborg nästa helg.

Så här ser resultatlistan ut för F17-klassen:

1. Sofie Westerlund IFDrott 350
2. Marielle Gustafsson EsboIF 325
3. Maria Östman VasaIS 305
4. Cecilia Back IFNykn 275
5. Rebecca Sinkkonen EsboIF 275
6. Aino Aaltonen VasaIS 245 (PB)

lördag 16 juli 2016

Fröjd för oss bänksportare!

Det gick vägen för stavhopperskan Alina Strömberg som i dag tog guld i Junior-EM i Georgien. Hon satte dessutom personligt rekord med en höjd på 4,15. Saga Andersson från Esbo kom med 3,95 på fjärde plats.

Alina är steget före Sofie både i ålder och resultat. Men de har samma tränare, Mikael Westö, så det bådar gott!

Nu ser vi med spänning fram emot morgondagens stavtävling i finlandssvenskarnas egna mästerskap (SFI) i Esbo. 

Så här såg resultatlistan ut från junior-FM tidigare i år. Ni märker att namnen börjar vara bekanta.

http://camillapredikar.blogspot.fi/2016/03/inte-ens-millimeter-fran-medalj.html

Det blåser medvind för de finlandssvenska stavhopperskorna just nu. Roligt!

Familjen accepterar läget


Junior och Kloker har åkt till Malax på traktorutställning. Fick just den här bilden av Junior som fotat två röda traktorer åt mig  en stor och en liten. För naturligtvis skulle jag "stanna hemma eftersom jag inte orkar gå så mycket". 

Snabbt har familjen ställt om sig beträffande min situation. I skogen sa Junior att det nog är bra att jag har honom. För hur skulle jag annars komma upp på höga klippor. Nu drog han upp mig (jag drog nog mest upp mig själv med hjälp av en grangren) och vi kunde beundra utsikten från det han kallar berget och som är en minikulle i vår miniskog runt knuten. Men skogen är vår grej och han har varit med ända sen han sov i vagnen medan jag plockade blåbär.

Min man tar situationen med ro. Han ser och accepterar tycks det som. Är snabb att bära matkassar och hugga i med marktjänsten. Också de stora pojkarna har "lärt sig" hur diskmaskinen fungerar och kokar gärna mat.

På det stora hela är läget lugnt. Ingenting är ju nytt. Nu är mamma bara som förr. Som efter cancern. Och jag är oerhört tacksam över att jag har min familj!

fredag 15 juli 2016

Tamofen (bi)verkar snabbt

Tre tabletter. Kan inte längre resa mig upp eller sätta mig ner obehindrat och omedvetet. Har igen börjat tänka på hur jag ska lösa dagarna praktiskt. Om jag tar den vägen till köket kan jag ta det i handen med detsamma. Om jag böjer mig funderar jag på vad annat jag kunde passa på att få gjort då jag står nerböjd.

Andningen blev tyngre redan efter första tabletten. Nu efter tre har värken gjort att jag legat vaken flera timmar senaste natt. Varje muskel och led värker oupphörligt. Värst är fötterna, benen och händerna. Jag är exempelvis medveten om varje litet ben i fötterna. Dagsvilan med benen i högläge är ett måste.

Skriver främst för att jag kan se att läsare dagligen hittar mina gamla inlägg om medicinering och behandling av bröstcancer. Man googlar på biverkningar för man söker efter halmstrån, efter bekräftelse på den egna smärtan. Jag gjorde det också. Nu vill jag kunna hjälpa andra i samma situation. Bara genom att berätta min berättelse ser andra drabbade att vi är flera i samma gungande båt. 



Bara vi kommer bort från att fokusera på gungandet kan vi kanske uppleva allt det vackra och meningsfulla som fortfarande finns utanför båten. Åtminstone nu och då. Eller som en av mina bröstsystrar uttryckte det: Jag önskar få ledigt från min kropp en timme om dan. Då skulle jag få gjort allt det där som tar så länge annars. Eller bara vila och njuta av att slippa smärtan. En enda timme.

Mera om Tamofen: 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2016/07/tamofen-och-ilskan.html

Uppdatering om värken här: http://camillapredikar.blogspot.fi/2017/01/nattjumppapaus.html

torsdag 14 juli 2016

Ett gammalt kort dök oväntat upp

Mamma gav för ett tag sen en kasse med "religiös litteratur" åt mig. Nu då jag började titta vad jag egentligen fått hittade jag det här gamla kortet som fanns mellan böckerna. Och jag började gråta.

Gud visar sig på de mest oväntade sätt. Just när jag upplever att jag inte fixar läget så påminner han mig om att han ständigt bär mig. Över djupen dessutom. Det är djupt att se sig själv försvinna neråt.

Lägger alltså än en gång den frestande självömkan åt sidan. Den är varken vacker eller trevlig att ha att göra med. Det blir som det blir med mig. Han bär mig över djupen. Hade jag glömt bort det?

Cyklerii, cykleraa, cyklerallanlej

- Nu vill jag försöka på nytt.

- Faller och faller och faller.

- Plötsligt funkar det!

- Jaa! Jag kan cyklaa!