onsdag 31 augusti 2016

Bokslutstider

Håller på att plocka ihop mina dikter och valda texter. Känner ett behov av att få allt under mina vingars skugga och bunta ihop materialet. Jag är så tacksam över att jag orkade skriva ner mina tankar också då när det var som värst. Jag skulle inte kunna återge dem på samma sätt i dag. 

Organiserad som jag är gör jag bokslut över allt i olika kategorier. Vad lärde vi oss i familjen? Hur kunde vi hjälpa varandra som bröstsystrar? Vad kom Cancerföreningen att betyda?

Ni kommer att få läsa ännu några inlägg där jag drar ihop trådarna för att riktigt konkret kunna säga att jag har bearbetat cancern. 

Nu går jag vidare. 
Märkt. 
Men ack vilket segt virke det blev 
av det som cancern inte tog!

tisdag 30 augusti 2016

Födelsedagsbarnets svar på tal

På skolgården i dag passade jag på att gratulera en skolpojke som fyllde 9 år. Jag undrade om han börjat känna sig gammal nu.

- Ja-a, vet du, ungdomen börjar nog vara förbi.

Ridå.

Charlotta Lindgren: Mycket har blivit annorlunda efter cancern

Tidigare har jag lånat ord av Charlotta Lindgren. De här tankarna har varit publicerade i Dala-Demokraten. Hon beskriver exakt det som många av oss överlevare erfar. Läs gärna.
............................................................................................................
Jag kan inte längre se film. Jag klarar inte av att koncentrera mig på handlingen, tankarna hinner flyga bort från intrigerna på TV-skärmen och in i helt andra världar. Det är samma sak med när jag ska läsa en bok. Det är jättesvårt att kunna läsa en hel sida och sen kunna återge vad jag nyss läst. Där har jag kommit på ett knep, i stället för att läsa om samma sida om och om igen så fortsätter jag ändå, trots att jag hamnat någon annanstans i tankarna. Då slipper jag fastna och jag tar mig vidare och jag får ändå ett hum om vad jag läser.
Jag skulle aldrig kunna få 2.0 på högskoleprovet i läsförståelse men jag skulle kunna ge en hyfsad recension av boken. Kanske inte så detaljrik men jag skulle kunna återberätta det största.
Jag har läst fem böcker sen jag blev sjuk. Fem böcker är fler än noll böcker. Jag kan sakna flytet som jag hade förr, när koncentrationen var stor och uppslukande, när jag inte behövde koncentrera mig på koncentrationen.
Vanliga samtal är också svårare nu. Jag följer inte med i allt som händer i vida världen, jag orkar inte, jag har nog med mig själv och att få mitt liv att funka. Därför kan jag lätt känna mig dum när jag inte hänger med i allt. När många pratar så har jag också svårt att orka hålla fokus på allt. Tankarna flyger allt för lätt vidare och förbi. Sen glömmer jag mer också. Jag har lärt mig att anteckna allt. Almanackan är full av små kom i håg-notiser. Har jag en tid att hålla samma dag så ställer jag larmet på mobilen, så var det inte förr, då hade jag bra minne.
Jag var känd för mitt goda tålamod när jag var yngre. Nu känns det som att jag kan explodera ibland, innan ens stubinen är tänd. Det är jobbigt. Då kommer samvetet, det dåliga, fram. Efter det blir jag ledsen, särskilt om jag blivit arg på barnen över något som jag borde ha kunnat hantera bättre.
Mina vänner är numera få, väldigt få. Jag orkar inte åka och hälsa på, jag orkar inte bjuda hem folk och det har blivit lite av en ond cirkel. Jag har blivit lite rädd och folkskygg. Jag som inte kunde vara ensam en sekund förr, det var alltid liv och rörelse hemma. Nu är det barnen som står för livet och rörelsen, men ibland saknar jag det vuxna samtalet.  Då är det tur att telefonen och internet finns, där är jag inte blyg. Skriften är lättare än talet för mig. Sedan finns det några som struntar i att jag inte orkar, som klampar in ändå, som drar med mig ut. Till er som stövlar på som ångvältar vill jag säga Tack. Jag behöver Er.
Det är så mycket som blivit annorlunda efter cancern. Det är sådant som ni aldrig skulle kunna ana eller gissa er till, ni ser mig nog precis som innan. Men skulle ni kunna se djupare skulle ni upptäcka att under fasaden finns djupa sprickor och sönderslagna skärvor som är omöjliga att laga trots att jag försöker. Varje dag försöker jag. Fatigue heter det visst. Jag fick det förklarat för mig på ett bra sätt.
Tänk dig ett glas med vatten, ända upp till toppen, det var min energi innan cancern. Det är fullt med energi hos friska människor. Efter cancern så vickade glaset till och en fjärdedel av allt vatten rann ut och försvann. Det som finns kvar i glaset är min nuvarande energi och omöjlig att fylla på igen.
Jag tänker ju fortfarande att jag ska ha mitt fulla glas och därför blir jag arg och besviken på mig själv när det bara tar slut, energin, innan jag var klar med dagen.
Jag måste lära mig att hushålla med mängden energi och inte gå på som tidigare. Jag försöker lära mig det nu, att sänka kraven, acceptera att jag blivit hjärntrött, att jag inte längre är den jag vill vara, den jag en gång var. Det är svårt, väldigt svårt, men nödvändigt har jag insett. Tänk på det du med.
Har du dåligt samvete för allt du inte orkat eller hunnit med? Kanske har även ditt glas vinglat till?
Se istället till allt du har hunnit med och orkat i dag. Klappa dig själv på axeln och var stolt.
Springer du tre kilometer när din vän springer fem så HEJA DIG!
Städade du hallen när din granne städade hela huset så HEJA DIG.
Sluta jämföra dig med andra. Det handlar om dig just nu. Och din hall glänser. Det gäller bara att se det själv.
Varför är det så svårt?

Charlotta Lindgren


Sjukhustrygghet

Onkologen låter för många som dödens väntrum. Och det är avdelningen. Också. 

För mig är onkologen detsamma som trygghet. Personalen är alltigenom varm och kunnig. Här om någonstans måste det finnas medmänsklighet och åtminstone ett uns av ro och en tanke på att patienterna behöver ett stort stöd också mentalt.

Vid ett flertal tillfällen har jag varit intagen på sjukhuset bl.a. för isolering som följd av immunförsvarskollaps. 

Mitt varmaste tack till alla som vårdat mig på onkologen och en alldeles speciell hälsning skickar jag till änglasköterskan som tog hand om mig efter min gallstensoperation. Du är den som lämnat det starkaste avtrycket hos mig!

Älskar dig!

Sitter och funderar på min sjukdomstid och märker att jag behöver sätta någon slags punkt nu. Jag har kommit så långt i min bearbetning att jag inte längre vill tänka på cancer varje vaken stund. Jag vill gå vidare. Ständigt kommer jag att återkomma till sjukdomen, men jag vill inte att den ska styra mitt liv mera än nödvändigt.

Min syster Susan som är 8 år yngre än jag var jag länge van att ta hand om. Men under min sjukdom blev det omvända roller så att hon tog hand om mig och mina pojkar.

Alla som känner Susan vet hur handlingskraftig hon är. I ett huj fixade hon ett stenparti så att jag skulle få rekreation på gården. Mina sjuka fötter tyckte hon skulle piffas upp med nagellack så att jag skulle må bättre.

Min cancer har gjort att vi i dag är tajtare än någonsin. Det är henne jag frågar om råd, om hjälp och stöd. Och det allra bästa är att vi vågar vara raka och ärliga mot varandra också då vi verkligen inte är av samma åsikt. Det finns ingen tryggare plattform att grunda en innerlig kärlek och vänskap på än den vi har lyckats skapa och bevara.
Tack för att du fanns, finns!

måndag 29 augusti 2016

Gamla Peffans saga all

Många, många av er som läser är lärare och utbildade på Peffan i Vasa. I dag på förmiddagen måste jag bara stanna och knäppa de här bilderna med tanke på er som under många år mer eller mindre bott i huset. Såg hur en viktig bit av Vasas historia och stadsbild försvann då byggnaden föll sönder så att dammet spred sig som en ledsen dimma runtomkring hela eländet.



söndag 28 augusti 2016

En kväll att minnas

Min tacksamhet och glädje över Skymningsmusiken är stor. Jag kände mig för första gången fri att göra precis som jag ville. Alla hämningar var bortblåsta och träget arbete lönade sig. De kurser jag gått i röstvård, talkonst, retorik och andningsteknik kom till användning. Min kreativitet hittade sin form och min förkärlek för symbolik passade in i kyrkorummet.

Eftersom mina muskler i nacken fortfarande är svaga slutar de fungera som de ska då jag blir kall. Det påverkar genast kvaliteten på rösten. Därför behövde jag värma mig med den vita yllesjalen. Passade på att använda den som rekvisita så att jag kunde göra förändringar enligt texterna. 

Slutet blev symboliskt. En lång stund stod jag och såg på orgeln (kantorsyrket), lade "präststolan" (vita sjalen) över "mässhaken" (den mörka sjalen) medan jag såg upp mot predikstolen (Camilla predikar). Slutligen knäböjde jag vid altaret för att tacka för kvällen och göra korstecknet över mitt bröst. Den sista gesten ser ni i inlägget här tidigare då jag lyfter händerna och symboliserar hela församlingen som tackar och lovar Gud.

Det var, om något, en kväll i Guds närvaro.

Bloggens nya policy

Nedsågad till anklarna har jag behövt en bloggpaus för att rannsaka mig själv och se över reglerna för bloggen. Mina inlägg har resulterat i att man inte vågar berätta någonting för mig längre eftersom "det hamnar på bloggen". Från och med nu figurerar här enbart de som garanterat godkänt medverkan, tycker om och är bekväma med att jag skriver om dem. 

Det betyder att många glada skratt, vinklingar av cancer, familjeliv, fostran, vardagspussel och livserfarenheter faller bort. Men framför allt blir bloggen så mycket kärlekslösare, svalare och "mindre" än tidigare eftersom jag måste skriva med sordinen på. Alternativet är att avsluta bloggen helt.

Har suttit och gått igenom nästan 2 000 inlägg och raderat många texter och bilder. Jag kan ha missat något/några på grund av den stora mängden inlägg som blivit skrivna under tre års tid.

Från djupet av mitt hjärta ber jag alla som anser sig blivit uthängda om förlåtelse.

måndag 22 augusti 2016

Konsertprogrammet står klart

Ni har fått ta del av alla dikter. Här presenteras sångerna.

Ett program behöver börja med en sång som känns bekväm, som väcker kroppen och som skapar en viss sorts stämning. Jag har valt Carolas När löven faller av. Sången går både högt och lågt och blir krasst sagt som en uppsjungningsövning. Samtidigt är den lätt att lyssna till så att också lyssnaren hinner vänja sig vid att börja ta emot.

Den andra sången Om jag kan hjälpa någon skulle jag för några år sen ha kallat "på sliskigare sidan". Men jag har förändrats så pass mycket själv att jag har börjat uppskatta den här typens sånger. Texten är perfekt med tanke på mitt prästkall. Många av er minns sången framförd av Jan Sparring.

Den tredje sången Så här tror jag blommornas Skapare gör är en av mina favoritsånger. Den har fått hänga med många år nu eftersom den håller hög kvalitet både text- och sångmässigt. Atle Burmans finurliga text beskriver olika blommor som symboler för olika sorts människor. Här är vardagstron påtaglig, varm och intensiv. Musiken är av Georg Riedel som är känd för Pippi-sången.

På min blomsteräng är en vacker text av Ivar Karlstrand vars dikter jag uppskattar. Melodin och kompet har jag gjort själv och sången kan karaktäriseras som en "blommig visa".

Aftonbönen skrev jag om i går.

Programmet blir intensivare med Du måste finnas ur Duvemåla. Kristinas åttonde graviditet har slutat i missfall och hon vänder sig till Gud med alla sina frågor ("om jag bett alla böner förgäves..."). Sången passar in på alla som gått igenom någon stor kris. 

Gabriellas sång ur filmen Så som i himmelen är ett måste en sån här kväll. Den är till en början avklädd till sin form men det finns hela tiden ett framåtdrivande som slutar i ett stort utbristande: "Jag vill känna att jag levt mitt liv!" (Varning för tårchock!). Gabriella blev misshandlad av sin man medan jag blev misshandlad av cancern. 

Före andakten sjunger jag Bred dina vida vingar. Jag är oerhört förtjust i "jammande" och det här kompet bjuder på överraskande ackord. Utsökt!

Som slutsång har vi valt I gott bevar ur Duvemåla. Kristina ligger på sin dödsbädd och försäkrar Karl-Oskar om att han inte behöver ängslas över henne. Jag kommer att använda pianoslutspelet som en möjlighet att föra åhörarnas tankar vidare. Framåt, utåt, uppåt. Har två olika versioner att välja mellan. Vi får se vad det blir. Jag låter mig ledas i stunden...

Så här ser programmet nu ut i sin helhet då dikterna och sångerna hittat sina platser.
Spruckna instrument

C. Häggkvist/I. Åberg                                    När löven faller av
                                                                 
                                                                 Lacrimosa (Tårfylld)

I. Holmberg-Norin/S-S Zettergren                    Om jag kan hjälpa någon
A. Androzzo                                                
I samspråk
Mysteriet

A. Burman/G. Riedel                                     Så här tror jag blommornas Skapare gör
                                                                 
                                                                 Mammons vals
                                                                 Gråt inga tårar, mitt barn

Text: I. Karlstrand/Musik: C Brunell                På min blomsteräng
                                                                
                                                                 Livets refräng
                                                                 Tröstens koral
                     
Camilla Brunell                                           Aftonbön
                                                                 
                                                                 Förmiddagsduett

B. Ulvaeus/B. Andersson                                Du måste finnas (ur Duvemåla)
                                                                
Håll hårt i hand, systrar
Vänner

Py  Bäckman/S. Nilsson                                 Gabriellas sång (ur Så som i himmelen)
                                                                
                                                                 Kattspinnarsång

Sv. folkmel./L. Sandell                                   Bred dina vida vingar

Andakt – Psalm 539 – Kollekt
Bön om beskydd


B. Ulvaeus/B. Andersson                                I gott bevar (ur Duvemåla)

Framåt - steg för steg för steg

Efter dagens behandling hos osteopat-Leena sov jag som en stock två timmar. Hon blev så glad då jag berättade om gymet eftersom hennes behandlingar blir effektivare om jag regelbundet går dit. Redan i dag märkte hon av förändringen i min kropp.

Det är galet fantastiskt att det finns hopp för en kropp som egentligen är helt nedbruten av medicinskador. Jag stod ju faktiskt inför ett val då bekräftelsen kom att jag inte kan byta medicin. Antingen lämnar jag sitta och tycka synd om mig själv eller så måste jag sega mig framåt och börja på även om min kropp skriker åt mig att låta den vara ifred. Nu har jag börjat säga åt den:
- Tyst med dig! Här är det huvudet som bestämmer och du har bara att foga dig!

Då man ska behöva bli så arg för att få någonting gjort! 

söndag 21 augusti 2016

Den obekväma uppmärksamheten eller Gud söker dig

Detta med att skriva blogg är något alldeles speciellt. För vilket är behovet jag egentligen har då jag är så pass aktiv som jag är? Hade vi gått drygt 10 år tillbaka i tiden hade mina motiv sett helt annorlunda ut.

Runt år 2004 levde jag ännu med en förhoppning om att göra karriär som sångerska. Min dröm var att få ett 1-årigt arbetsstipendium för att kunna sjunga på heltid. Men för att få ett stipendium måste man synas. Det blev att sälja sig. Man ska vara framme och försöka få freelance-jobb som för med sig publicitet om man ska ha någon chans. 

Så här fortsatte det. Det som kallas att armbåga sig fram. Att be om publicitet fast man egentligen inte vill det. Om det ändå hade varit någon nytta av det men min stipendieansökan avslogs.

Nuförtiden handlar det inte om att själv stå i blickpunkten. Jag är enbart en röst för någonting så mycket större. Mitt prästkall är starkt och jag vill gå ut med det glada budskapet. Därtill är bloggen ett redskap där jag kan använda mig av mina gåvor. (Och ja, jag passar på att skriva en hel del annat också för att få behålla er som läsare. Ett liv som kristen är nämligen rätt så händelserikt och jag vill visa hur man kan se på tillvaron genom kristna glasögon.)

Där Gud finns är kärleken stark. Kärleken mellan människorna är Guds kärlek till oss. Vi behöver ödmjuka oss för det stora som sker. Ett öppet sinne med ett öppet hjärta är den öppna dörr som Gud behöver för att komma in och bo hos var och en av oss.

Låt bloggen vara en möjlig dörr till en alldeles egen tro för alla er som söker. Själv behöver jag inte längre finnas i blickfånget. Skulle jag inte ha det där kallet från Gud skulle jag tacka för mig och släcka ner. 

Dagens dikt: Aftonbön

De 13 dikterna är nu publicerade men här kommer ännu en. Då jag skrev den gjorde jag samtidigt en melodi och ett pianoackompanjemang. På konserten sjunger jag alltså dikten/sången.

Dikten är skriven i maj 2007. Min längtan efter prästyrket kan jag nu, långt efteråt, se att finns med i andra versen. 

Varsågoda – Aftonbön

Tag mig Herre i din famn, 
låt mig höra dig nämna mitt namn.
Längs min väg du är mitt ljus, 
var välkommen i vårt hus. 

Ge mig kraft för morgondag, 
jag är stark då nån annan är svag. 
Låt mig räcka ut min hand, 
vara nära hjärtan i brand. 

Tack för kärlek på vår jord. 
Tack för löften du gav i ditt ord. 
Då till sist vår tid är slut, 
gå med oss till nytt liv ut.

Sofie tog silver i junior-FM i Kajana

EsboIF:s Saga Andersson var självskriven guldmedaljör i D16 Stav (vann med 405) medan vi visste att de övriga medaljerna skulle stå mellan Siiri Saalo och Sofie. Men Siiri skadade sig och avbröt efter 340. Verkar som om Sofie tappade fokus av omställningen och rev ut sig på 365. Men i dag räckte 355 till FM-silver.

Grattis Sofie! Silvret var toppen att få!

Läs Fredriks kommentar för att få veta hur det egentligen blev som det blev med Siiris och Sofies tävlande.



lördag 20 augusti 2016

Dagens dikt: Gråt inga tårar, mitt barn

Den här dikten är den allra nyaste. I färskt minne har ni kanske vårt restaurangbesök där kvinnan förbannade Junior och vår familj.

Försöker lära mina söner tolerans, öppenhet och mjukhet. Speciellt tonåringarna har jag låtit förstå att man ska kunna diskutera med varandra utan att ropa och skrika. Den som behåller lugnet har större chans att reda upp saker och ting.

Alla behöver be om att få en egen tro eller att få behålla sin tro. Egentligen tycker jag att allt annat är småsaker i jämförelse med brist på tro och mod att leva som kristen.

Varsågoda – Gråt inga tårar, mitt barn

Gråt inga tårar, mitt barn
fastän världen sticker dig djupt.
Andas frid i ditt hjärta
om än smärtan dig rör.

Gråt inga tårar, mitt barn
fastän människan inte förstår.
Se hur himmelen ljusnar igen
om än smärtan dig tog.

Gråt inga tårar, mitt barn
fastän elaka ord landar hårt.
Använd själv din mjukhet
som visar öppenhet och fred.

Men gråt tårar, mitt barn
om du tappar ditt mod och din tro.
Knäpp dina händer och be
att Gud möter och säger: Stig upp!

Dagens dikt: Förmiddagsduett

Dikten är skriven då jag under en intensiv period dag och natt skrev på min avhandling i skogsstugan. Jag var totalt nedgrävd i katastrofer, främst i skolskjutningen i Kauhajoki. (Avhandlingens titel: Att predika efter en katastof. En studie av predikan efter skolskjutningen i Kauhajoki år 2008.)

Varsågoda – Förmiddagsduett

Vaknad från en natt som ej blev rofylld, ej blev lång,
jag mornar mig med kaffe och en bön.
Tankarna de återkom, ja, gång på gång på gång,
hindrade mig vila rik och skön.

Vilken är egentligen en sorgens karaktär?
Hur kan man veta vad en annan känner?
Jag kan ju föreställa mig – men jag var inte där.
Hur mår de nu, de som är mina vänner?

Vi grämer oss, vi ältar och vi gnäller överlag
i såna mängder att man bara undrar.
Är det detta som betyder kloka grepp och friska tag
att leva livet rätt? Jag bara fundrar.

Sorg det hör till livet och glädje likaså,
bådadera ger oss nya nyanser.
För liv ska levas i detta nu, det borde vi förstå,
det är bara att börja fånga dagens chanser.

Jag samlar mig i ödmjukhet, jag talar med min Herre.
Vem lovade egentligen att livet ska bli lätt?
Var tacksam inför dagen, för då blir inget värre.
Gud och jag vi sjunger högt i förmiddagsduett.

fredag 19 augusti 2016

Höjning av livskvaliteten

- Att va sa du ni sku på?? frågar syster Susans ena dotter.
- Vi ska på gym, svarar Susan.
Samma häpnad visar mamma då jag berättar för henne. 

Efter beskedet att jag inte kan byta min cancermedicin är det nu förändringarnas tid. Susan och jag ska prioritera att gå på gym en morgon i veckan. Hon kan det här med gym och hjälper mig. 

Vi började i morse. Efter 150 meter utan motstånd på crosstrainern trodde jag att benen skulle brinna upp. Det säger något om att jag verkligen börjar från bottnen. Men vi hoppas få skratta redan vid juletid över hur lite jag orkade ro, cykla, dra, pressa den allra första gången.

- Varför är du egentligen här? frågar en åldring en annan där på gymet.
- Jag vill orka städa och koka mat själv, säger den andre medan han tar tag i käppen som står lutad mot väggen.

Egentligen är jag i det skicket att jag kunde ha samma svar till hands. Jag vill också orka med vardagen så att jag kan få känna mig självständig.

Pusselbitarna ramlar på plats den ena efter den andra.

torsdag 18 augusti 2016

Dagens dikt: Vänner

Som svårt sjuk behöver man få hjälp men inte omyndigförklaras. Man är vuxen även om man kanske måste tas om hand så som man tar hand om ett barn.

Raderna motsvarar min längtan efter avlastning. Samtidigt ville jag inte förlora min identitet och självständighet. De allra sista raderna innehåller kallelsen till prästyrket.


Varsågoda – Vänner

Ta inte mitt hjärta – men håll om det,
så att jag orkar andas en liten stund.

Ta inte min självständighet – men ställ dig nära,
så som en pelare som bär upp.

Ta inte min ångest – men ta del av den,
så att den smular och blir till damm.

Ta inte min tro – men be om en egen,
så kan vi mötas och lova Gud!

Två boktips

Har tidigare tipsat om boken 365 minuter med Gud. Den passar utmärkt som gåva, speciellt för den som är sökare och behöver kort, tydlig och förståelig vägledning i den kristna tron. Här är länken till Adlibris:
https://www.adlibris.com/fi/sv/bok/365-minuter-med-gud-9789173171380

Dagens text: Tiga är guld

Om det något vi behöver i våra upptagna, högljudda och stressade liv så är det en inre tystnad som bara Gud kan ge oss. Det är enda sättet att se Guds mening med våra liv. Saken är den att Gud inte ropar: "Hallå! Du försummar mig. Sitt still en stund så att du kan höra mig." Att vara tyst inför Gud kan vara en av svåraste sakerna du någonsin kommer att göra. Men det kan också vara den viktigaste.

Jag tiger och öppnar inte min mun...
Psaltaren 39:10

Det andra tipset är egentligen en bordskalender, Tankar om livet 2, som man vänder fram nya blad på för varje dag. I dag läser jag:

Olja upp livets maskin med böner och du kommer vara säker på att allt kommer gå smidigare.

Titta här:
https://www.adlibris.com/fi/sv/bok/tankar-om-livet-2-9789173171328

Båda tipsen kan man alltså ha glädje av år från år eftersom dagarna är fria från almanackan. Själv har jag stor behållning av dem. Uppskattas garanterat!

onsdag 17 augusti 2016

Dagens dikt: Bön om beskydd

Tisdagen den 2 september 2014 hade man på en rutinkontroll upptäckt något som med största sannolikhet var en cancertumör. Den kvällen skrev jag den här dikten och lade ut den på bloggen. Ingen visste dess riktiga innebörd förrän en vecka senare då bekräftelsen kom. Jag var sjuk i bröstcancer.

Dikten har kommit att bli en av mina käraste dikter för mig själv. Många är de sömnlösa nätter som jag kommit ihåg raderna och låtit orden sprida ro i mitt sinne. 

Varsågoda – Bön om beskydd

Beskydda mig under nattens timmar
de långa då sömnen dunstat bort.

Beskydda mig då tankarna dansar
i en långdans som inte har någon ände.

Beskydda mig också i morgon
och sen och sen och sen.

Beskydda mig och ge mig förtröstan
så kan jag somna i Din frid.

Amen.

tisdag 16 augusti 2016

Dagens dikt: Kattspinnarsång

Då jag väntade Anton kom vår katt Manda ofta i min famn medan jag vilade. I dikten tänker jag på henne och de stunderna. 


Raderna är skrivna i skogsstugan sent en natt då jag var ensam där för att jobba med avhandlingen. Jag satt och såg in i den sprakande spisen och saknade Juniors lilla hand med de fem mjuka fingrarna.

Varsågoda - Kattspinnarsång

Stilla minuter i månljus natt
jag vänder mitt hjärta till Gud
i famnen där spinner min sorglösa katt
annars hörs inte ett ljud.

Ser jag dig Herre i morgon på nytt
så som jag såg dig ikväll?
Är du i skepnad igen som förbytt
och är du prick lika speciell?

Du fanns i de ord som skapade frid
hos en åldring som uttryckte dem.
Du fanns i ett barn som jag gav av min tid
i de mjuka små fingrar fem.

Jag anar din storhet, jag anar din glans
men än ser jag inget av ljus.
Jag vill tro att vi alla till sist får vår chans
att finnas hos dig i ditt hus.

Nu får jag nog nöjas med stugan min röd
tills vi mötas hos dig en gång.
Här går det på katten, på mig ingen nöd
där vi myser till kattspinnarsång.

Konserten ges inte i repris

Har fått frågan om vi ger vår kommande konsert på nytt. Nej, det gör vi inte. 
Vi vill att konserten ska vara unik just för Skymningsmusiken. Materialet är gångbart i bitar men helheten gör vi inte om. 

Vi fick förfrågan redan för ett år sedan om vi ville delta. På stående fot tackade vi ja och tillade, "bara vi kan göra det på vårt sätt utifrån hur formen är". Vi fick fria händer. 

Programmet är till stor del en slags terapi för oss båda. Genom ord och ton bearbetar vi de erfarenheter som cancersjukdomen gett oss. Samtidigt finns det en annan röd tråd i programmet. Det är kallelsen till prästyrket. 

Efter konserten är det dags att gå vidare och då vill jag göra det genom att satsa mina krafter på mitt eget skrivande i form av predikningar, tal och andakter. Jag har inget intresse av att ge mig ut på någon slags turné i det här skedet. 


Med det vill jag ha sagt att det är 
torsdag 25.8 kl. 21 
i Kvevlax kyrka 
som gäller.

Antons knep

- Det är lätt att hitta dig i butiken
då man ser det där lurvet som sticker upp bakom hyllorna.

Rutinerna rullar igen

Somnade med Junior. Man kan bli förskräckligt trött av att ha att göra med en förstaklassist, en splittny gymnasieelev och en abiturient.

Skoldagen gick bra, "men ska man måsta tillbaka ren i morgon?" Så det tog nog en hel del energi av den lilla skoleleven. Vår nya gymnasieelev gillade skolmaten och abiturienten hade fått datum för höstens studentskrivning i engelska.

Rumban är i gång och vi med den. Men med hopp om att vi inte fastnar i några ekorrhjul den här hösten. 

måndag 15 augusti 2016

Dagens dikt: Lacrimosa (tårfylld)

Ibland snurrar livet för fort och man blir utmattad eller sjuk. Man kommer till en punkt då man måste ge upp och be om att få hjälp eftersom för mycket är för mycket. 

Frasen Den som ej trampat vatten kan ha svårt att förstå hur man kan drunkna i egna ställda krav tycker jag förklarar den problematik som man kan möta då omgivningen inte delar ens erfarenheter.

Att börja om från början, jobba med sig själv, sin identitet och sedan acceptera det nya jaget beskriver jag som att klä sig i nya kläder.

Slutligen uppmanar jag alla att dela med sig av sina erfarenheter även om de varit svåra att genomleva. Man får så mycket mera ut av livet om man öppnar sig för andra och delar med sig av sådant man samlat på sig... (Och så gillar jag den stapplande rytmen i den som snubblar på sina steg.)

Varsågoda – Lacrimosa













I sommarljus natt utan barnaröst och -tramp
är livsstunden nu vuxen och egen
för mången är vuxenheten kanske ofta en kamp
där man kämpar för livet, förtegen.

Livet snurrar ibland som en färgglad karusell
där var färg är en känsla av ny topp
när det snurrar för fort är ej vila aktuell
ingen drar i någon spake, säger: Stopp!

All den ångest som där ryms i ett enda mänskobröst
kunde fylla ett hav upp till stranden
då ens tillvaro slås sönder sällan där kan ses nån tröst
för man vill klara sig själv utan hållahanden.

Att sen börja från början, kanske djupare än så
se sig om och se idel mörka hav...
Den som ej trampat vatten kan ha svårt att förstå
hur man kan drunkna i egna ställda krav.

Våga lita i stunden att Gud sänder den krans
som dig fångar, dig frälsar  en livboj
som kan dra dig ur mörkret, ger dig chans att bli Hans
lär dig leva igen, lär dig livsstoj.

Hur man skrattar, hur man andas utan tryck, utan press
hur man vilar, hur man jobbar, hur man gläder
hur man lever jordedagar, hur man skyndar utan stress
hur man sen ser på sig själv i nya kläder.

All den erfarenhet som formas till ny visdom på vår väg
kan bli till hjälp för en annan som där famlar
du kan finnas, lyssna, trösta den som snubblar på sina steg
kärlek växer då man aldrig på den samlar.

"Att giva det är innerst det samma som att få"
huru sann är egentligen ej denna gamla fras!
Nu jag uppmanar dig minnas dessa ord och modigt gå
ut till någon själ, vars tillvaro gått i kras.