fredag 30 september 2016

Prästkläderna har kommit!

Det var nästan med skakiga fingrar som jag öppnade det stora paketet. Började känna mig lite nervös utan prästkläderna.

Tygen är sköna, speciellt de plagg där bambu ingår. Alla plagg som blivit ändrade passar bra och jag gick mannekäng här hemma ikväll.
- Nå, vad tycker ni? frågade jag.
- Det är väldigt svart, tyckte min man.
- Det ser ut som att det är du som bestämmer, avgjorde Anton.

Prästkläder är svarta. Jättemycket svarta. De svarta och vita skjortorna är de officiella. Nu har jag dem i olika sorts tyg och snitt. Speciellt förtjust är jag i två tunikor som faller riktigt snyggt.

Några bilder får ni inte förrän jag är prästvigd. Är man inte präst så är man inte. Nästan präst räknas inte då det handlar om att figurera på bild iklädd prästkläder.

Med sidan före

Det började med att klacken på skon kom lös. Mina trogna kyrkskor gav upp.

Så hakade jobbtelefonen upp sig så att jag blev lurad att tro att ingen sökt mig. Efteråt visade det sig att jag missat både det ena och det andra. 

I går vägrade jobbdatorn öppna sig och jag fick göra söndagens program förhand. När skulle jag ha gjort det sist månne? 

Ikväll under min allra sista körövning blev jag plötsligt hesare och hesare. Till slut var det nästan omöjligt för mig att sjunga. Undrar om det är dammet från notplockandet som satt sig på stämman.

Som pricken på i var det slaskigt och mörkt då jag körde hemåt. Och jag inser att den långa, mörka vägen inte är något jag kommer att sakna under vintern. 

Det går liksom jämnt ut nu.

torsdag 29 september 2016

Grattis Anton!

Det har varit en spännande väntan. Anton har just klarat uppkörningen och fått sitt körkort. Så nu är vi tre bilister hemma vilket förenklar logistiken avsevärt. Men försvårar mammas nattsömn åtminstone till en början...

- Du kan ju alltid se ut som att du äger bilen, sa jag
då han väntade hem mig efter kyrkokörsövningen,
ivrig att få låna min kyrksvarta...

onsdag 28 september 2016

Sorterar, minns, suckar

Tycker att jag inte gör annat än sorterar överallt där jag rör mig. Noter, papper, saker, böcker. Har ju haft ett jättestort sorteringsprojekt här hemma och det sista har samlats i garaget. Men nu är det snart vinter och bilen ska kunna köras in. 

Har burit församlingens material, noter och böcker tillbaka och tar hem mina egna tillhörigheter från Malax. Och visst känns det att göra arbetsrummet och notförrådet klara för nästa som ska ta över. Det lilla träkorset i fönstret och bilden av Junior fick vara kvar ännu i dag.

Sista gången är sista gången. Nu är planeringen av söndagens avsked till pappers och jag har valt mitt sista postludium: Jari Jakoleffs Aamen
Som för att sätta punkt. 
På riktigt.

tisdag 27 september 2016

Mete med napp varje gång

Som barn var jag oerhört förtjust i mete. Sånt mete som man har på jippon. I går hade Junior sitt kompiskalas och precis som förra året ordnade vi mete på terassen. Stora pojkarna hjälpte till och om det var roligt ifjol så var det fantastiskt roligt i år. För oss alla. 

Ett tomt yoghurtämbar hakades fast på en cykelrem med krok. Remmen var tejpad med jesustejp på ett långt städskaft. På kroken fastnade småsaker som man behöver i skolan, lite blandat godis och pyttesmå tandkrämstuber!

Efter halvannan timme var vi vuxna helt passé, popcornen låg lite all over the place och Junior konstaterade:
- Man kan ha ett roligt kalas fast man är hemma!
Tror att vi alla tyckte detsamma. Men oj vad skönt det var då det var över...

måndag 26 september 2016

Biskopens inbjudan

I dag fick min man och mina söner inbjudan till biskopsgården där det blir samkväm efter prästvigningen som sker sö. 9.10 kl. 12 i Borgå domkyrka.

Tycker att jag behöver informera om detta så att ni som gärna kommer till Borgå är medvetna om att det inte ordnas någon öppen samling för alla som varit i kyrkan. 

Eftersom jag är den enda som prästvigs har jag fått göra ett helt psalmförslag som kommer att diskuteras i den gudstjänstgrupp som ansvarar för söndagen. Har också fått välja en präst som kommer att vara med och assistera vid vigningen. Och i dag har alltså ni, som jag fått önska ska vara med vid kyrkkaffet, fått inbjudan av biskopen. 

Mysig kördag

Eftersom jag inte hade något speciellt ansvar kunde jag själv sjunga med och ha Junior bredvid mig under gårdagens körövning. Då han inte lallade med satt han och tecknade på baksidan av noterna. Detaljerade små figurer föddes medan mamma och mommo sjöng bredvid honom och moster dirigerade.


Apropå moster Susan reagerade Junior på alla hennes roligheter. Som då hon sade att de skulle sjunga som då man hoppar på studsmatta.
- Det kan nog vara svårt för dem att göra som hon säger, viskade han försynt.
- Hur så? 
- Nå. Då de är så gamla.

Ridå.

söndag 25 september 2016

Två veckor kvar...

... och kantorn tar en kopp morgonkaffe före gudstjänsten. Har en lång dag framför mig med prosteriets kyrkokörsdag som avslutas med mässa kl. 18 i Petalax kyrka. 

Vi ska bekanta oss med det nya psalmbokstillägget som tas i bruk på första advent. Församlingarna har tjuvstartat både här och där och det är väl det vi också gör ikväll. 


fredag 23 september 2016

Rebeccas avskalade och gripande musikvideo

Hej faster!

Jag vet inte om du sett min nya musikvideo, den finns på bloggen. Jag vill använda mina egna erfarenheter för att förhoppningsvis hjälpa andra och för att få fram buskapet har jag filmat en musikvideo till en låt jag skrev när jag mådde väldigt dåligt. Om du vill får även du blogga om låten, videon och dess budskap.



Saxat från Rebeccas egen blogg: 
Vi har alla egna berättelser som vi får välja att berätta eller hålla för oss själva. Jag har en som jag vill dela. I somras spelade jag in en låt och filmade en musikvideo. Jag skrev "I'd Tell If I Knew" när jag mådde väldigt dåligt och kämpade med depression och ångest. Med den här låten och den här videon vill jag lätta på det tabu som fortfarande ligger på när det gäller att prata om mental ohälsa. Våga säga som det är! Våga söka hjälp! Du är allt annat än ensam.

Här finns musikvideon:
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2016/09/id-tell-if-i-knew.html

Tack modiga Rebecca!
...........................................................................

TACK!


Tack för all fantastisk respons jag fått för "I'd Tell If I Knew" och dess musikvideo! Tack för alla delningar, gillande, kommentarer och peppande ord. Jag är så glad att jag togs emot med sådan värme och förståelse. Det har varit en lång och utdragen process för att komma till den punkt då jag kände att det var dags att lägga upp videon för världen att se, men jag är så nöjd över att jag gjorde det. Fortsätt gärna att dela, men inte för min skull utan för han eller hon som behöver få veta att de inte är ensamma i sitt illamående.

Saxat från Rebeccas blogg 24.9: 
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2016/09/tack.html

Stiga ur och stiga i - samtidigt

Just nu hinner jag inte riktigt med och sömnen blir vad den blir. Känns som om jag vore överallt och ingenstans ändå. Tänker naturligtvis på att det är drygt två veckor kvar av mitt kantorsjobb varpå jag sen ska stå och informera mina skriftskolgrupper i Vasa om hur "vi brukar" hålla skriftskola... 

Har mer eller mindre kastats in i prästarbetet. Jag kommer att ha två skriftskolor, en vinter- och en sommarskola. Med tanke på att över 250 ungdomar anmält sig så finns det helt andra uppgifter att ta itu med än vad jag är van vid. Men mitt första intryck är att det finns organisation, delegering och mycket god vilja att få allt att fungera.

Har haft min nästsista körövning och jag är i full gång med städningen av mitt kansli och notförrådet. Mycket lämnade efter då jag för två år sedan hamnade på sjukledigt. Vill inte lämna ostädade diversehögar på hyllorna.

I går godkände domkapitlet min anhållan om prästvigning så nu är allt klart. Här kan ni titta på notisen och se vad annat som händer på jobbfronten i stiftet:
http://www.borgastift.fi/sitenews/view/-/nid/231/ngid/3/

onsdag 21 september 2016

Barnvakt med förhinder

Tänker på Anton som just nu sitter i skolan och skriver studentprovet i engelska. Hörförståelsen är gjord och förhoppningsvis får han ett vitsord som han själv tycker att motsvarar det han kan. Skulle vara skönt att få lägga engelskan bakom sig för att sedan kunna fokusera på vårens skrivningar och diplomarbeten i både konst och musik.

- Behöver ni barnvakt den här veckan? undrade Anton för några dagar sedan.
- Är du i behov av pengar?
- Nä. Jag tycker om att vara med honom (Junior).

Storebror, 18 år, och lillebror, nästan 7, trivs med varandra. Känner tacksamhet över att de tycker om att göra saker tillsammans fastän åldersskillnaden är stor. Tryggt kan jag lämna dem ensamma och vet att Anton fixar mat och lägger Junior vid behov.

Men i dag går engelskan före och Junior firar församlingens 75-åringar i en gömma i mitt arbetsrum.

Bråda dagar

Upplever intensiva dagar med Gud. Är helt fokuserad på prästvigningen. Också mycket praktiskt ska skötas innan det är dags. Har inte ännu fått mina prästkläder från syateljén där de har rusch på grund av många beställningar inför prästernas synodalmöte nästa vecka. 

söndag 18 september 2016

Löftena

Borgå domkyrka

Sitter och bläddrar i en av kyrkohandböckerna och hittar formuläret för prästvigningen. Detta svarar man ja på:

Vill ni med Guds hjälp stå fasta i kyrkans tro, som vi nu har bekänt, och styrka församlingen i denna tro?

Svar: Ja.

Vill ni i Guds, den treeniges, namn ta emot prästämbetet, och förvalta det rätt och troget, i enlighet med Guds ord och vår kyrkas bekännelse?

Svar: Ja.

Vill ni rent förkunna Kristi evangelium, förvalta de heliga sakramenten i enlighet med hans instiftelse och handha prästämbetet enligt vår kyrkas ordning?

Svar: Ja.

Vill ni befrämja allt sådant som bygger upp Kristi kyrka, och vill ni även leva så, att ni blir ett föredöme för församlingen?

Svar: Ja.

Må Gud, den allsmäktige, hjälpa er att hålla vad ni har lovat.

Tre veckor kvar...

... som kantor. Har ledigt veckoslut och tar mig riktigt kyrkledigt i dag. Känner att jag behöver vila efter en innehållsrik vecka. Huvudet är fullt av tankar och processen att lämna Malax och stiga in i Vasa tar min energi och pockar på mitt engagemang.

Osteopat-Leenas rehabilitering är livsviktig för mig. Känner hur kroppen blir starkare och hur jag liksom orkar hålla upp mig själv bättre. Jag kroknade nämligen rejält under cancerbehandlingarna och tappade all muskelstyrka. I veckan har jag också varit på gym och till simhallen. Simningen som jag gör ensam och i lugn och ro utan någon tid att passa är mitt sätt att tömma huvudet. Ska jag orka utan att bränna ut mig måste det finnas rum i kalendern för att ta hand om mig själv.

Har beslutat mig för att avsluta bärplockandet för i år. Massor av bär lämnade i skogen men någon gång kommer den där gränsen emot att man är klar.

Känner av den där samma gränsen då det gäller kantorsyrket. Jag har helt enkelt färdigt. Hoppas kunna uppleva lust att spela och sjunga ändå och naturligtvis finns det alltid behov för en kantor att hoppa in och vikariera. Och visst vill jag hålla upp mitt musicerande på ett mångsidigt sätt. Men ändå upplever jag att allt har sin tid. 

Tiden är mogen att byta yrke. 
Så enkelt. 
Så naturligt. 
Så självklart.

lördag 17 september 2016

Tittade in och trivdes bums

- Ska du och spela? frågar Junior då jag ställer mig till jobbet.
- Nej, inte i dag. Jag ska till mitt nya jobb.
- Aha. Du ska och prästa.

I går besökte jag min nya arbetsplats där jag kommer att fungera som församlingspastor i och med att jag blir prästvigd 9.10. Det var med stor högtidlighet som jag öppnade ytterdörren och riktigt sa till mig själv att jag vill minnas ögonblicket.

Mottagandet var varmt, nyfiket och självklart. Kände hur pusselbitarna lade sig vartefter vi gick igenom mina arbetsuppgifter och gick husesyn. Mitt arbetsrum har fönstret ut mot gatan och gymnasiet där både Anton och Emil finns på dagarna. Tala om att mamma har koll.

Och vilken lyx att församlingens anställda kan äta i eget kök på vardagarna. Lätt lunch kallas det men det var nog en rejäl måltid jag fick. Jag kommer att kunna äta balanserad kost på regelbundna tider och i trevligt sällskap. Uppskattar detta  högt!

Vasa svenska är ett betydligt större maskineri än vad jag är van med. Det första intrycket är mycket gott och jag ser fram emot att få börja jobba som präst här!

torsdag 15 september 2016

Kan en präst blogga?

Frågan kom per mejl. Jag hade nog tänkt fortsätta så att ni får veta hur det går när jag väl är prästvigd. Men naturligtvis blir saker och ting mera komplicerade. Som präst har man total tystnadsplikt. Inte ens i domstol får man röja något man vet.

Det finns något som jag inte tycker passar ihop med en prästblogg. Det är reklam. Om jag skulle skriva för att förtjäna på att ni läser är jag rädd att det skulle gå som i min dikt Mammons vals: "tjäna två herrar det nu bara inte går." Därför är och ska min blogg vara reklamfri. 

Visst kommer jag att skriva om vad jag gör som präst. Men det går bra att skriva så att tystnadsplikten bevaras. Jag har ju haft det här i tankarna redan från början och känner till spelreglerna med yrket, offentligheten och diskretionen. 

Och jag är ju Camilla också. Så meningarna fortsätter flyga ut till er i cyberrymden.

onsdag 14 september 2016

Tid för uppbrott

Även om vi alla väntat länge på prästvigningen och vetat om att den kommer märker jag att det börjar sjunka in sådär riktigt på riktigt både hos mig själv och de jag har runtomkring mig.

Det har varit en utdragen process att byta yrke. Vägen till präst skulle komma att gå i kringelikrokar innan det inom kort är dags att avge prästlöftet och mottaga ämbetet. 

Att känna sig kallad till prästyrket var någonting som jag inte kunde förutspå. Men jag längtade efter att använda mina gåvor så att jag skulle få bruk för hela min kapacitet för det som jag brinner allra mest för – att få människor runtomkring mig att få upp ögonen för den kristna tron. Hur man kan leva enligt Guds tio bud och få uppleva hela registret som tron bjuder.

Många är glada för min skull. Samtidigt är det ett avsked från Malax som jag står inför. Jag trivs i församlingen och har härliga medarbetare runtomkring mig. Tillsammans jobbar vi för att aktivera församlingsborna så att så många som möjligt kunde få uppleva den kristna gemenskapen. Jag kommer att sakna många och mycket.

Ändå är jag kallad, manad, att gå vidare. Att gå ut i Guds ärenden som präst. Jag känner mig trygg i min egen tro men längtar efter att få möjlighet att fördjupa mig teologiskt. Jag vill vattna inte bara andras tro utan också min egen. Det är en förutsättning för att jag ska ha någonting att ge ut.

Under hela mitt arbetsliv har jag jobbat med präster. Olika präster i olika åldrar och med olika stilar. Då jag själv ska bli präst vet jag hurudan präst jag vill vara och också har kapacitet att bli. Men ensam är ingen stark. Därför ser jag fram emot att vara präst i en församling med sex prästtjänster. 

Må Gud låta mig få ägna mig åt hans kall nu. 
Väntan har varit dryg. 
Jag är redo.

måndag 12 september 2016

Fyra veckor kvar...

...på jobbet. I går måste jag bara passa på att spela Pachelbels Fantasia i gudstjänsten. Liksom för att sluta cirkeln. Det stycket var nämligen det allra första som jag lärde mig som verkligen lät för någonting. Jag kan ännu minnas hur jag satt och spelade i mörkret i Korsholms kyrka så att det riktigt dånade runt öronen. Det var på den tiden då man ännu inte pratade om tinnitus.

Här kommer information för er som deltar i mina grupper i Malax församling.

Ons. 14.9 kl. 12, Tro i vardagen (KH)

To. 22.9 kl. 18, Trallarna och Kyrkokören övar i KH. Kaffe kl. 17.30.

Sö. 25.9 kl. 14-19, Trallarna och Kyrkokören deltar i prosteridagen i Petalax.

To. 29.9, samma program/tider som 22.9

Sö. 2.10 kl. 10, Familjemässa i kyrkan. Alla grupper deltar. Kyrkkaffe.

Ons. 5.10 kl. 12, Tro i vardagen (KH)

söndag 11 september 2016

Släpp taget och hitta friden

Har varit flera timmar i lingonskogen och känner mig totalt manglad i kroppen. Det är egentligen för tungt för mig men vi behöver lingonen för att stärka immunförsvaret. Och nog kan det vara skönt att få dra in frisk skogsluft i lungorna!

Vi har haft intensiva dagar då mina föräldrar efter ett helt liv på samma ställe nu flyttat. De står inför ett nytt skede och man kan konstatera att allt har sin tid. Men vad ska man behålla och vad ska man släppa taget om då man flyttar? 

Genom att se mig själv i spegeln vet jag att jag släpar på alldeles för mycket. Jag håller till och med krampaktigt fast vid, ja, vid vadå? Varför är det så svårt att släppa taget?

Nakna behöver vi möta oss själva och börja lyssna inåt. Mycket kan blockera vägen. Vi når inte våra inre rum eftersom vi inte kan hitta dem i oredan.

Gud finns inom var och en av oss. Men röjer vi vägen så att vi når fram? Många gånger är det just all denna barlast som vi människor har en tendens att släpa på som sätter stopp för möten med Gud. Hur skulle det vara om vi rensade i röran? Så att vi kunde hitta friden där Gud står beredd att möta oss.

Man tänker rätt bra bland lingonris och med lungorna fyllda av skogsluft.

lördag 10 september 2016

Borta bra men hemma bäst

Med Junior på ettan får vi igen en gång ta del av ett skolbarns intensiva utveckling och aha-upplevelser. Som då han råkade höra att det pågick ett finlandssvenskt radioprogram.
- Va? Finns det radio på svenska?? Tänk att de inte säger ett enda finskt ord!
Inte har vi en gång tänkt på att vi alltid hör på finsk radio.

Junior har börjat få kompisar i skolan. Han kom ju från en förskola i en annan stadsdel och kände ingen på klassen. Därför känns det extra skönt att höra att han knutit nya kontakter.

Men detta med att måsta till skolan fem dagar i veckan har han svårt att förstå. Han känner sig fullbokad och lägger tvärt emot ifråga om att kanske ha en hobby. Nix. Han ska vara hemma. Och bra så. Det tar mycket av hans energi att lära sig allt nytt som sker runtomkring honom. Också mitt byte av yrke och arbetsplats rör om oss allihopa. Tids nog lägger sig säkert alla nya rutiner. Men en spännande höst är det allt på gång!

Prästkläderna provades




















Förra veckan tog jag tåget till Tammerfors och därefter buss en bra bit utanför centrum. Det var med en viss spänning, med stor nyfikenhet och högtidlighet, som jag steg in i syateljé Solemnis. Här syr tre sömmerskor upp landets tjänstekläder för kyrkligt anställda. 

Varmt mottagen blev jag av Leena som klätt präster i 30 år. Jag hade fullt förtroende för hennes öga och var glad att just hon delade den alldeles speciella stunden med mig då jag för allra första gången klädde mig i prästskjorta.

Hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Men alla plagg föll sig naturliga för mig att bära. Tygerna, snitten och storlekarna var verkligen passande. 



Efter provningen fick jag kaffe och kunde äta mina medhavda smörgåsar i Solemnis kök där sömmerskorna samtidigt åt lunch. Det blev en trevlig stund på ett annorlunda ställe där provdockorna bar kläder man ser i kyrkan...


Detaljerat om prästkläderna kommer i ett separat inlägg.


fredag 9 september 2016

Domkapitlet behövde en portfolio

Den senaste tiden har det inte funnits någon som helst energi att här skriva flitigt. Tankarna har varit många med tanke på prästvigningen. 

Min uppgift var att skriva anhållan, sammanställa betyg, kursintyg, läkarintyg, beställa ämbetsbevis och utdrag ur straffregistret, etc etc. Slutligen skulle jag skriva en uppsats om min väg till präst. Printade ut två fullspäckade sidor med anvisningar hur man skulle skriva den. 

Allting skulle sammanställas till en portfolio och allra sist lade jag med fyra av mina dikter eftersom portfolion skulle vara personlig och visa på min egen tro. Fixade en pärmbild med foto och slutligen packade jag in den väl och sände iväg paketet som rekommenderad post. Kände en stor tillfredsställelse och lättnad. Sånt här tar tid och energi. Betydligt mera än jag räknat med. 

Ett par dagar senare åkte jag iväg till Tammerfors för att prova prästkläder...

torsdag 8 september 2016

Vägen till präst närmar sig sitt slut

Efter flera veckors förberedelser har jag i dag fått veta att prästvigningen blir av. På domkapitlets möte 22.9 kommer de att godkänna min anhållan om prästvigning och i går kväll blev det klart att det är Vasa svenska församling som tar emot mig. Högst upp på önskelistan fanns hela tiden min hemförsamling där jag nu får bli en i prästteamet. 

Vigningen sker i Borgå domkyrka sö. 9.10 kl. 12. Dagen därpå börjar jag jobba som präst och tar samtidigt tjänstledigt från mitt kantorsjobb i Malax. I det här skedet är det av många orsaker fel att säga upp sig från en ordinarie tjänst.

Känner tacksamheten sprida sig.
Gott folk – halleluja!

onsdag 7 september 2016

Relaxad och på gång

Fick äntligen svar på proverna jag väntat på. Inga tumörer, inga cellförändringar men en nog en infektion som går att bota med antibiotika. Jag är fortfarande fruktansvärt infektionskänslig eftersom motståndskraften ligger under alla minimigränser. Försöker sköta mig men kroppen ska ha sin tid att komma igen. 

I måndags började relax-gruppen för cancerpatienter. Det var en hel jumppasal full av tanter och så jag som var yngst. Osteopat-Leena som drar kursen kan ju sin sak så det slutade med att flera av tanterna låg och snarkade på sina liggunderlägg. Men jag tänkte då inte somna. På något sätt försvann ändå Leenas röst och jag märkte att jag slutade förstå vad hon sa...

Nu efteråt är jag mjukare i kroppen och kan vända huvudet bättre åt sidan där strålningen skadat skuldran. Kvällen före hade jag varit på länk och på fredag blir det gym igen. Det är bra flyt just nu!

söndag 4 september 2016

Bakslaget













Du färgglada fångad i ångestnätet,
önskar du kunde nå sömnridån snart.
Men är det inte som livet var förmätet?
Hur kan det te sig så uppenbart?

Nya besked med ny fräsch väntan,
oroliga tankar som gräver och tär.
Men trofast får bud  det finns ljus i gläntan!
Det ger sig ska du se, men när?

Den som legat slagen av cancer vet så väl,
att tålamod ska töjas som hubbabubba.
Det går också att täppa hål i sargad själ
med detta tuggummi, eller köp nån segare klubba.

Sluta aldrig skratta fastän fakta gör dig stum!
Sluta aldrig hoppas fastän provsvar flyter bort 
då tårar droppar ner 
och blöter bläcket.

Lova du inte faller så djupt som förr nån gång!
Lova du kommer igen med ny geist, 
fastän du nu vrider dig sömnlös 
under täcket.

Gud har en tanke med dig och ditt liv,
ge dig till tåls, låt allt falla på plats.
Du är buren av kärlek, av vänner, av Guds bliv,
se hans hand och ge din  så tar ni nu ny sats!
Att leva.

lördag 3 september 2016

Ändlös följetong



Emil 7:e!

I dag sprang Emil för andra gången ett halvmaraton. Han förbättrade sin tid och den räckte till en sjunde plats i herrklassen. Inspirerad av storebror passade Junior på att springa på Karlsplans lediga banor.

 



torsdag 1 september 2016

Håll hårt i hand, systrar








Här är de, mina sköna, starka, glada, spontana och högljudda bröstsystrar! 
Den vänskap, närhet, ömhet, kärlek och omtanke vi känner är unik. 

Tillsammans är vi starka. Uttrycket har fått en helt annan innebörd för mig. Nu förstår jag vilka jag kan vända mig till då det blåser. Här är jag mitt sårbaraste, sköraste jag. Och det som händer i den stunden är att jag med mina systrar förvandlas till mitt starkaste, modigaste jag. Och det händer inte bara mig, det händer oss alla.

Ibland är vi i otakt med behandlingar, ilska, frustration, sårbarhet och utmattning. För sånt tar på. Cancer och känslor är en kombination som kan vara explosiv. Men där grunden är väl byggd, där klarar bygget också stormstyrka.

Vårt systerbygge har resulterat i att vi inte längre är sex svaga, sköra, nedbrutna, karvade kvinnor. Vårt "tillsammans" har fått oss att slå ut i en blomning vi inte själva visste att var möjlig. 

Vi lever i nuet och håller hårt i hand. 
Vi systrar.

Tove Janssons suveränitet

Mumindalen 2011
Nattsagan i går kväll var sista kapitlet ur Tove Janssons sista bok i serien "de där tjocka muminböckerna". Andaktsfullt tittade Junior och jag på pärmen till Sent i november och konstaterade att vi läst böckerna två varv på exakt två år. Efter första varvet frågade jag Junior vad vi nu ska börja läsa. Han tyckte då att vi ska börja om från början igen. Samma fråga ställde jag nu. 

- Vi börjar om igen. Så klart. Men den här gången ska de int va nån paus mellan böckerna så att vi glömmer va vi läst!

Men vad är det som kan få en pojke att höra på så avancerade texter då han är 5-7 år? Jag tror att det är språkrytmen, de överraskande orden, handlingens vändningar, karaktärerna och den bubbla de befinner sig i. Och den sköna stunden tätt intill mamma så klart!

Junior konstaterade att det är synd att Tove är död. Vi kan inte fråga henne vad muminmamman och muminpappan heter på riktigt, hur gammalt mumintrollet är, var de handlar och hur det gick sen för dem alla.

Frågorna får inga svar. Men ett är säkert: Junior har en utvecklad känsla för sitt modersmål tack vare Toves konst att inom samma bokpärmar fängsla både små och stora läsare.