söndag 30 oktober 2016

Cancern knyter oss samman

Då man bär på liknande erfarenheter finns det mycket som helt enkelt lägger sig av sig självt. Man behöver inte förklara varken vad kroppen inte klarar av eller hur man ser på den mentala biten. Man kan liksom lägga sjukdomsjaget åt sidan och fokusera på sånt som är intressant, utmanande och inspirerande.

Vi är så mycket mera än vår sjukdom. Men ändå upplever jag att det är viktigt att vi kan dela våra sjukdomsjag med varandra. Ju mera vi gör det desto naturligare förhåller vi oss till oss själva och den ständiga kampen att acceptera sig själv sådan man blivit. 

Den som förnedrats av sin sjukdom har sett det mesta. Finns det så mycket mera att tappa då man tappat sin kroppsliga värdighet? Ja, det finns det. Om vi tappar vår självrespekt är det illa. 

Kroppen och huvudet sviker oss. Men även krumma ryggar kan upplevas riktigt raka då själen som bor i dem vägrar låta sig nedslås. Av ren inspiration kan ryggar som cancern krumbuktat plötsligt räta på sig. Åtminstone för stunden.

Friska dövöron

- Sluta!
Men jag lyssnar inte. Det finns så mycket som vi ligger efter med. Som storstädning.
- Sluta nu! 
Men jag är bra på att slå dövörat till.
- Då strejkar jag! säger kroppen. 

Och jag lämnar sitta på golvet i Juniors rum. Allt strejkar. Ryggen, benen, armarna, balansen. Svetten rinner i ansiktet och jag inser vad jag håller på med. Att ta slut på mig.

Kroppen måste få vila och jag måste lyssna till den och inte till min kalender. Jag höjer armarna och säger högt att jag ger mig. För jag har inget val. Med stor möda kommer jag upp från golvet och blir sängliggande resten av dagen. Tvingad.

Jag försöker som många gånger tidigare slå tillbaka cancerkonsekvenserna. Men de slår mig hårdare. Att jag aldrig lär mig att livet inte är som förr. Som innan cancern våldtog mig och lade beslag på varje uns av frisk kvinna.

lördag 29 oktober 2016

Tankeskutt eller Mest mamma

Då jag hunnit lite ikapp känns det som om jag drömmer. Naturligtvis är jag kantor i Malax och har bara gjort en utfärd till Vasa som präst. För inte kan jag ju riktigt på riktigt vara präst. Eller? Det är som om hjärnan skuttar fram och tillbaka i tiden och jag vet inte riktigt var jag hör hemma. 

Saknar mina arbetskamrater i Malax och församlingsborna. Men jag saknar inte mina arbetsuppgifter. Jag är så mycket mera mig själv som präst. 

- Hevonen on häst, pappi on präst, säger Junior, borrar näsan i min mage och slår armarna om mig. 

Det skönt med dagar då jag bara är mamma.

Lediga kalenderdagar

Har fyra lediga dagar och tid för nödvändig återhämtning. De senaste veckorna har varit intensiva och Junior har börjat strejka. Han vill att vi ska göra sånt som vi brukar och inte ränna runt överallt. Nu har vi parkerat oss här hemma och förflyttar oss minimalt.

Studsmattan är ihopplockad och vinterdäcken sitter på bilarna. Vintern lär ska komma på riktigt inkommande vecka. Och jag behöver för en gångs skull inte oroa mig för halkan. De 5 kilometrarna till församlingens lokaliteter ska jag väl klara utan att låta oron gnaga på förhand. Traumat efter frontalkrocken strax före julen 2001 sitter fortfarande kvar någonstans i mitt undermedvetna. Bilen behöver bara sladda lite så går jag till försvar både mentalt och kroppsligt. Sånt tar energi.

Solen lyser på grannens tak. 
Frosten färgar de glömda löven. 
Fixardag på hemmanet tar vid.

fredag 28 oktober 2016

Nattvardspräst

Tidigt åkte jag iväg för att observera hur en morgonsamling i en högstadieskola går till. Nästa vecka ska jag hålla en egen på samma ställe. Det är lättare att komma till ett sammanhang som man redan mentalt förberett sig på. Nu satt jag bland eleverna och såg allt från deras vinkel.

Dagen för vidare med sig en nattvardsgång som jag för första gången ska hålla helt ensam. Aldrig tidigare har jag uttalat instiftelseorden högt. Inte ens då vi höll våra övningsgudstjänster i Åbo fick vi säga dem. De sparas tills man är prästvigd.

Det finns rätt många variationer då man ser hur präster förbereder nattvarden. Jag kommer att välja den enklaste av enkla nu till en början. Jag vill känna mig trygg i det jag gör och förmedla det lugn som jag tycker att är viktigt vid en nattvardsgång.

torsdag 27 oktober 2016

Begravningspräst

Har hållit min allra första jordfästning som präst. Det var med en viss högtidlig spänning som jag körde iväg. Jag beslöt att ha talet i stolpform istället för att ha det nedskrivet. Allt för att få den där varmare touchen på det. Det betyder samtidigt att jag ibland fick söka ord (cytohjärna) men på något sätt passar en viss prästerlig tröghet in just på en jordfästning. Invid en kista är ingenting bråttom längre. Resan är slut och vi som är kvar ska göra den sista tjänsten för den avlidna. Alla har vi rätt till ett värdigt avslut.

Det var de där tre skovlarna mull då som jag spände mig för. När jag väl kom så långt insåg jag att det var det mest oergonomiska jag varit med om. Kistan stod på en katafalk (upphöjd ställning för kista vid begravning) och skaftet på spaden var långt. Det som var tänkt att se ut som ett kors format av den fina sanden såg mest ut som en jordglob med både land och hav. Jag intalade mig själv att Gud håller hela världen i sin hand och kanske var nöjd med mig ändå.

Tacksam och glad är jag att jag fick dela min allra första jordfästning med min kantorskollega som jag känner väl och som fanns med som stöd och påhejare hela tiden. Och visst blir det bra psalmsång då vi ju ändå är två kantorer som är vana att sjunga starkt och leda sången.

Väl hemma somnade jag som en stock på soffan. 
Det tar på att hitta nya banor i hjärnan. 
Prästspår.

Tredje veckan präst

Har kommit igång med flera sorgesamtal och står inför mina första jordfästningar. Kan bara konstatera att allt känns så rätt för mig. Samtalen flyter bra och då jag går igenom handboken med formuläret för jordfästning är det som om jag skulle höra allt inom mig före jag hinner läsa det. Kallas att sitta i ryggmärgen. Någonstans ska det väl märkas att jag jobbat med jordfästningar hela mitt liv med början som 12-årig solosångare hemma i Korsholms kyrka.

- Är det inte svårt och hemskt att hela tiden konfronteras med döden?

Nej. Det är faktiskt varken svårt eller hemskt. Däremot kan jag tycka att det är lite besvärligt att veta om man ska ta av skorna då man kommer hem till någon eller behålla dem på. De stora frågorna har jag både erfarenhet och mod att möta medan jag är helt ny med de praktiska sammanhangen. Kanske bättre så än tvärtom, tänker jag.

Varje morgon som jag får vakna och veta att jag har en prästs arbetsuppgifter framför mig är lyckliga morgnar. Jag upplever inte ens att jag far iväg till mitt jobb. Jag bara gör det jag tycker om att göra, som faller sig förvånansvärt naturligt för mig och som ger mig så otroligt mycket.

Men visst tar prästyrket också. Därför är det viktigt att inte "falla i fröjd" utan väl avvägt anpassa orken och engagemanget till vad jag själv orkar och klarar av. Och just nu då allting är nytt, både yrket och arbetsplatsen, är jag förstås extra trött. Men jag sover tungt på nätterna när jag väl varvat ner och kommer i säng.

Ja, jag älskar verkligen mitt prästliv!

tisdag 25 oktober 2016

Tack för cancern?

Många påstår att cytostatikan inte påverkar tänderna i någon större grad. Nonsens, säger jag och många med mig. Då man efter avslutad cancerbehandling tuggar sönder sina tänder den ena efter den andra har medicinen skadat dem. Jag kan inte tro någonting annat. 

Satt snällt och gapade två timmar hos min underbara tandläkare och hennes tandsköterska. För tredje gången ska de försöka rädda en tand från att spricka sönder så att roten inte skadas. Om så hinner ske är det bara att dra ut tandeländet.

Man tänker att allt är över då cancerbehandlingarna är genomlevda. Men det tar aldrig slut! Biverkning efter biverkning dyker upp och kan göra så år efteråt. Först efter tre år kan man mäta bentätheten för att se hur långt en eventuell osteoporos är gången.

Men då jag sitter på en döendes sängkant finns inget annat än ett nu som jag får förmånen att dela. På djupet. På höjden. Och en värme mellan två själar som tror på Gud, på tryggheten i hans hand, på livet efter döden.

Förra gången jag var inne på onkologen var jag själv patient. Det sätter tillvaron i rätt perspektiv. Och det finns dagar då jag kan tacka för att jag haft cancer. För att jag kan förstå vad det betyder att få dö trygg och få Herrens välsignelse inför resan.

Varma, välkomnande valv

Johanneskyrkan i Helsingfors

måndag 24 oktober 2016

T.f. kyrkoherde

I församlingen behöver det finnas en tillförordnad kyrkoherde då den ordinarie är ledig. I Vasa får vi andra präster i tur och ordning ta på oss det här ansvaret.

Det betyder att jag i dag behöver vara tillgänglig om någonting skulle hända där en präst ska informera om församlingens ställningstagande i frågan. Låt oss säga att biskopen kommer med ett uttalande och lokaltidningen ringer upp församlingen för att få en åsikt. Då blir de hänvisade till t.f. kyrkoherden.

Eller polisen behöver hjälp med någonting som hör ihop med prästens arbetsuppgifter. Då behövs det en t.f. kyrkoherde som sköter och distribuerar ärendet.

I dag på FN-dagen kl. 17 hålls en bönestund utanför Trefaldighetskyrkan efter den sista klockringningen för Aleppo. En präst från finska församlingen och jag har planerat en tvåspråkig andakt. Det faller inte på mig för att jag är t.f. kyrkoherde utan för att jag är den enda präst som är i tjänst just den här måndagen.

söndag 23 oktober 2016

Välsignat vatten

Så varm i min famn, du lilla,
vi andas i takt, en duett,
så stilla, så stilla, så stilla,
och du, du är det vackraste jag sett.

Välsignat var vattnet som blötte ditt hår,
ett ögonblick av öppnad himmel.
I nuet Gud ristar i tiden ditt spår,
långt borta är orons vimmel.

Du älskade barn med lockar så granna,
det doftar  mm  gott om din hud.
Jag tecknar andäktigt ett kors på din panna
och tackar vår salighets Gud.

Motgångar

Inom teologin ville jag fördjupa mig i predikokonsten eftersom jag upplevde att det var det enda område inom kyrkliga uppgifter som jag verkligen inte hade en aning om. Därför har jag omfattande forskat i konsten att predika övertygande så att åhörarna berörs av Guds ord.

Att predika är att föra en dialog med den som lyssnar. Kommunikationen behöver fungera så att växelverkan sker. Utan denna växelverkan fungerar varken sändaren eller mottagaren som den ska.

Då den som lyssnar inte accepterar att Guds röst hörs genom en kvinna och Guds ord tolkas av en kvinna stänger den åhöraren kanalen där dialogen ska verka för att fungera. En sensitiv predikant märker det här genast och påverkas. Den tidigare upplevda öppenheten gentemot mottagaren får sig en törn och det som ska flöda mödolöst börjar kräva mera energi än i vanliga fall.

Då den störda kanalen slitits ett tag förlorar predikanten sin egen öppenhet och framförallt sin entusiasm. Predikan börjar alltmer likna en uppläsning från papper i det skede då både predikant och åhörare insett att detta inte fungerar. Dialogen finns inte. Guds ord har inte fri tillgång till prästens röst och når därför inte ut som det ska.

Detta för att det ömsesidiga förtroendet fattas.
För att prästen är kvinna.

Kvinnan gråter.
Vad gör Gud?

fredag 21 oktober 2016

Stod stadigt för kyrkan

YLE/Foto: Kati Enkvist
Radiointervjuaren var skarp och snabb och det var att passa på då hon bombaderade mig med frågor. Kniviga frågor. Sådana som man ska ta ställning till. Men syster Susan som hörde sändningen tyckte att jag lät trygg och säker. Litar på att det gick som det skulle. Efter halv tolv sänds intervjun i repris.

Fick en kopp kaffe före sändningen. Ni vet, sånt där wienerkaffe ur en automat. Kanske man kunde bli stamgäst på YLE...

Jag sa faktiskt på slutet att inte bara präster utan alla anställda vill jobba för kyrkans sak. Det var en viktig vinkling de missat i den skriftliga versionen. Titta här:
https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/21/camilla-brunell-fran-kantor-till-ny-prast-vid-vasa-svenska-forsamling

torsdag 20 oktober 2016

Abborrar och grodor i ankdammen

I går satt vi några medarbetare vid matbordet och funderade på radiointervjuer. Vi kom fram till att det är bra då intervjuer bandas för då kan de klippas ifall man säger någonting riktigt dumt. Tummen ner alltså för direktsändningar.

Typiskt nog blev jag i dag uppring från Radio Vega Österbotten. Om jag ville medverka i en direktsändning med anledning av att jag är ny präst? Ähum. Ja, efter morgonnyheterna skulle det vara. I morgon.

Kastade en blick i kalendern och såg hur min efterlängtade vakna-långsamt-morgon fick vingar. Direktsändning... Och jag som kläcker ur mig vad som helst om jag inte är skärpt och söker ord då jag tappar fokus. Nämen, det skulle nog gå så bra det så, sa jag eftersom jag vet att det hör till jobbet att ge intervjuer. 

Ni kan ju lyssna hur det går i morgon efter halvnians nyheter då Camilla levererar grodor direkt från Abborrvägen i Vasa.

onsdag 19 oktober 2016

Andra veckan präst

Har inlett min andra arbetsvecka som präst. Jag stortrivs både med yrket och i församlingen. Men det tar på krafterna att koncentrera sig på allt som är nytt. 

För att jag ska minnas vem jag är har jag ställt ett fotografi av mig själv i prästkläder på mitt arbetsbord i stan. Gång efter annan slinker nämligen tankarna in i de vana spåren och jag märker att jag får påminna mig om att jag ju faktiskt bytt yrke.

Men vad skönt det kan vara att ha kort arbetsväg. Först nu förstår jag vad det verkligen krävt av mig att pendla. Nu kräver istället fickparkeringen sin kvinna. Styv i nacken, styv i armarna, men bilen ska parkeras och jag tjikar och tjakar för att få in bilen i fickan. Men jag behöver ju inte vara rädd för älgar...

Har en handfull förrättningar inbokade och kyrkoherden som är min handledare under de sex månaderna som jag ska sättas i arbete har hjälpt mig komma igång så att jag ska känna mig trygg. Glömde fråga hur man ska lägga sanden på kistan. Det är en sak att ha sett det ske och en helt annan att göra det själv. Tror inte att någon låter mig öva heller.

Men jag är rätt bra på att improvisera.

tisdag 18 oktober 2016

Ovana med flickbesök

Syster Susan och jag har gjort ett byte i dag. Hon fick mina tonåringar i byte mot Lillan. Tror att alla är nöjda. Det är härligt att höra Lillan och Junior leka och skratta tillsammans.

- Jag kan äta den här efter middagen, förklarar Lillan då vi väljer semlor i mataffären.
Min man och jag tittar på varandra – middag?? Trodde att vi ätit färdigt för i dag.
- Och vad vill du ha till middag då? frågar jag.
- Spagetti med köttfärssås!
Det klarar vi...

- Jag heter inte Lilla gumman, förklarar Lillan för mig.
- Aj då. Men jag har Lilla gubben så jag trodde...

Hon vet vad hon vill, Lillan. Och tur är väl det. Fast Lilla gumman kallar jag henne i alla fall. Det finns vissa rättigheter som enbart mostrar har.

Förlorad men återfunnen - mopo


Tack vare bilden på sociala medier fick vi på förmiddagen ett tips som ledde oss till den adress där Emils mopo stod parkerad. Den är länsad på registerplåt, lykta, pakethållare och påmålad, men den startar!

Tack till alla som engagerat er! Gissa någon som är gladast...

måndag 17 oktober 2016

Pladask - och sen?

Altarbild i Dragnäsbäcks kyrka
Gårdagens gudstjänst gick riktigt bra och det var roligt att äntligen få predika! Klart det var små praktiska missar men inte svårare än att de gick att smidigt reda upp. Sånt får man räkna med då man börjar på med någonting nytt.

Den stora missen var att jag inte provade knäböja vid altaret före gudstjänsten. Då jag sedan skulle göra det gick luften nästan ur mig då jag med fart sjönk ner så lågt. Det gick ju bra så länge jag bad, men sen... Hade ingen aning om hur jag skulle komma upp igen. Mina stela leder klarar inte av att komma upp utan stöd och altarbordets skiva var så högt uppe. Det blev inte den elegantaste uppstigningen och flera knäböjanden vågade jag mig inte på.

Många konfirmander kom efteråt och ville ha påteckning i sina kyrkogångsböcker. Jag hann snegla på vad de fyllt i. Det gladde mig att de var så positiva.

Och sen drack vi kyrkkaffe.

Ännu en är borta


Hon och jag insjuknade samtidigt i bröstcancer.

Jag blev frisk. 
Hon blev död.

Och livet blev orättvist.

söndag 16 oktober 2016

En liten ledsen Emil

Det är inget vidare då man just fått sitt mopokort och bara väntat på att få köra iväg med sina kompisar. Att parkera tillsammans, låsa sin mopo och sedan upptäcka att alla andra kan åka iväg utom just jag, därför att någon snott den. Ja. Inte undra på att man är melenkelen.

Emil är den femte pojken i familjen som kör mopo men aldrig förr har någon blivit stulen.
- Kanske var det meningen, säger Emil då jag sitter på hans sängkant och försöker prata med honom. 

Jag funderar på varför vi fick för oss att fota fordonet bara några dagar tidigare. Hur Emil ville att jag skulle sätta en närbild av den på bloggen och gick ut och tog nya bilder. Men kanske kan det nu vara någon nytta med den traditionella bilden som jag tog och som vi spridit i sociala medier.

Vet inte om kärleksbekymmer eller en stulen mopo är värst.
En mamma gråter alltid med sina barn.

fredag 14 oktober 2016

Den officiella prästbilden

Foto: Studio Airaksinen




















Här finns mina arbetskamrater:
http://www.xn--vasasvenskafrsamling-fbc.fi/betjaning/kontaktuppgifter-vasa-svenska-forsamling/

Kärnträff - temafrukost för kvinnor

Vi möts, äter tillsammans, lyssnar och diskuterar
Frukosten kostar 7 euro.

Lö. 15.10 kl. 9.30-11.30
Stora församlingssalen 
Skolhusgatan 28
Vasa

Min cancerresa
med journalisten
Mayvor Stagnäs
erfaren reportageresenär.
(Grönland, Ecuador, Peru, Mexico, Zambia, Rumänien, Dubai, Kina)



År 2011 påbörjade Mayvor sin bröstcancerresa. 
Vägskälen har varit många. 
Ibland har hon fått välja, 
ibland inte.

Vad händer när man får en bröstcancerdiagnos? 
Hur är det att få cytostatika och strålbehandling? 
Hur är det att leva med cancer? 
Hur förändras livet?

Kom med alla som berörs av ämnet eller annars känner sig manade. 
Tillsammans kan vi sprida information om bröstcancer och rädda liv!
Man kan komma också från andra församlingar...

Välkomna!

torsdag 13 oktober 2016

Unik situation

På söndag ska jag hålla min första gudstjänst i Vasa. Det blir i Dragnäsbäcks kyrka kl. 11. Kantorsvikarien är också både präst och kantor så situationen är sällsynt påråkad. Det ordnas skilt program för barnen och efteråt blir det kyrkkaffe.

Välkomna till kyrkan!

70% konfirmandpojkar

I går inleddes min första skriftskola. Varje skriba sköts av en präst/teolog och en ungdomsarbetsledare. Vi jobbar alltså i par. Min parhäst har massor av erfarenhet och nu i början hänger jag mest med för att småningom ta itu med de teologiska bitarna. 


Min förstfödde Anton hade ju gett mig rådet att vara mig själv då jag har att göra med ungdomar. Nu tog jag riktigt till mig hans ord och det funkade finfint! Och nog är det ju tur att jag är insatt i mopovärlden. Flera av pojkarna kunde jag, som med en mammas omsorg, enkelt knyta kontakt med då de fick berätta för mig om "driftase på baakhjuule".

Det bådar gott med tanke på min uppgift som präst i skriftskolan.
Vilken feeling!

onsdag 12 oktober 2016

Långsamhetens lov - men effektivt!

Sedan det blev känt att jag skulle få ett förordnande i Vasa har jag från många håll och kanter blivit förvarnad. Att jag kommer att jobba ihjäl mig som präst just i Vasa.

De här rösterna känner inte mig. Jag njuter av ett högt arbetstempo och att jobba effektivt. Men däremellan vill jag vara riktigt lat och göra annat. 

Har alla tider försökt jobba smidigt, tydligt och rakt på sak. Att jag ibland kan verka lite trög då jag inte hittar ord har enbart med mina cancerbehandlingsskador att göra. För jag är snabbtänkt och kan vips ställa om mig då jag ser att det som jag planerat inte fungerar i verkligheten.

Så pass mycket skinn på näsan har jag att jag kan säga ifrån. Men jag kan också bjuda ut mig att göra sådana arbetsuppgifter som jag verkligen tycker om. Som att skriva hälsningen i församlingens advents- och julprogram som ni vasabor får med Kyrkpressen på min födelsedag.

Om ni vill varna mig för någonting är det att se efter var jag i klackaskor sätter fötterna. Jag vill nämligen inte vara sjukskriven på grund av något töntigt benbrott...

tisdag 11 oktober 2016

Börjar från tomt bord


Fick nycklar till mitt arbetsrum som var nästintill tomt. Tänker på hur jag städat mitt rum i Malax och här har någon annan städat för att jag ska ta över. Tjänstgöringen fortsätter men personerna byts ut i båda församlingarna.

Vet inte ännu hur jag kommer att jobba. Ska jag skriva hemma eller i mitt arbetsrum? Var ska jag ha böckerna? Borde jag jobba mera i stan och vara mera ledig då jag är hemma? Jag vet inte.

Men jag vet att det inte finns en enda bok i bokhyllan på jobbet. I mitt rum. Ska gå på upptäcktsfärd och söka material så att jag åtminstone kan skriva andakter. Det tar säkert en tid innan jag får de nya rutinerna att rulla. 

I morgon bitti blir det arbetskonferens, därefter planering av söndagsskola för hela familjen och senare skriftskolundervisning. 

Bara att hänga med!

Bröstsystrarna som medvandrare

Bilden MED glassen...
Det retade mina bröstsystrar på vår månadsträff ikväll att jag inte kom med prästkragen på. De har följt mig så intensivt under de senaste två åren och delat min glädje över min väg till präst. Nu ville de se beviset.

- Du kunde ju åtminstone se lite salig ut på ett foto, tyckte de.

Det var ju väldigt lätt med tanke på den stora glassportionen som jag censurerade på bilden...

Första dagen på jobb

Skolhusgatan
Utsikt från arbetsrummet på Skolhusgatan.
Övningsskolans gymnasium och
Trefaldighetskyrkans torn.



måndag 10 oktober 2016

Vägen som präst börjar

Foto: Linnea Ekstrand
Efter en nödvändig vilodag är det nu dags att börja på. Som präst. Uppdraget är stort, högtidligt och samtidigt naturligt. Någonting inom mig blev helt då jag fick stolan och mässhaken på mig i går. Jag har knutits ihop med Gud på ett alldeles speciellt sätt. Jag ska gå hans ärenden. Nu får det synas. Någonting som gör livet både lättare och svårare på samma gång.

Det är dags att se på sig själv ur ett annat perspektiv. Andra både kommer och ska se på mig med andra ögon. Prästkragen synliggör min roll som jag ska gå in i. Samtidigt är det inte en roll som jag kan lägga av mig då arbetsdagen är slut. Den rollen är och ska vara mitt jag. Överensstämmer inte rollen och jaget kan man inte vara präst.

Att leva som präst räcker inte till. Att leva präst, andas präst är att inneha prästämbetet. Tänker på alla de löften jag avgett. På ett vis är de stora och tunga. På ett annat sätt självklara om man mognat i tanken att ta emot prästämbetet.

Min väg till präst har varit lång, stenig och utdragen. Rent praktiskt. Men för mig har vägen egentligen varit spikrak sen den dagen jag uttalade orden "jag vill bli präst". I mitt fall har inte viljan och möjligheten gått hand i hand. Jag ville så mycket mera än jag kunde.

Nu känner jag ett inre lugn, en frid som ger mig trygghet. För jag kunde gott skrämmas till handlingsförlamning då jag ser hur mina kommande veckor och månader kommer att se ut. Men livet har lärt mig att jag verkligen inte går ensam. Och det är inte bara Gud som går med. Många, många är de som följer mig, stöder och hjälper, ber och finns för mig, min familj och vår tillvaro.

Tack för att ni finns! Tack för alla hälsningar i många olika former, gåvor, gratulationer och lyckönskningar! Jag uppskattar allt och alla och ber om kraft att göra min prästgärning till mitt sätt att leva. Till mitt sätt att prisa Gud. Till mitt sätt att tacka för den glädje som det är att leva som hans barn.

Må Gud beskydda oss alla.

Prästbrevet överräckes

... "Jag har i dag, i enlighet med apostolisk tradition, vigt henne till prästämbetet genom bön och handpåläggning. Må Gud, den treenige, Fadern och Sonen och den heliga Anden, välsigna och helga henne så att hon alltid och överallt tjänar Kristi kyrka."...

Domkapitlet i Borgå stift den 9 oktber 2016

Biskop Björn Vikström

Festen kan börja

Söndag förmiddag strax före kl. 11. Jag är på väg till domkapitlet och träffar på biskopen som håller på att hissa flaggan utanför biskopsgården.

- Vi ska väl ha fest, säger han.

Tillsammans går vi till domkapitlet där han visar mig runt. Känner hur vårt lands historia finns i rummen, i den slitna stentrappan och på väggarna.

Tillsammans med domkapitlets notarie går vi igenom dagens program och jag får några böcker som gåva innan vi går över kullerstenarna till kyrkan. 

Prästkragen


Högmässa med prästvigning






söndag 9 oktober 2016

Camilla Brunell är prästvigd

Dagen har varit alldeles underbar! En präst med familj är på väg hem.
Vägen till präst är över.

Gör mig till Din, Herre

Sömnen har kommit och gått. Ligger och hör på familjens lugna andetag. Det är sällan vi sover i samma rum. Vindsrummet här i gamla delen av Borgå är vackert renoverat med stora bjälkar i taket.
Prästdräkten hänger inom synhåll och jag känner att den kommer att äntligen göra mig hel i mitt jag.
Här är jag Gud i dag. Använd mig!

lördag 8 oktober 2016

Önskar nattro

Har landat på vårt hotell ett stenkast från domkyrkan. Vinden var iskall då vi gick en sväng runt kyrkan, biskopsgården och domkapitlet.
Det börjar kännas spännande nu och jag märker att jag har svårt att fokusera. Hoppas på en lugn natt och en morgondag i Guds hand.

Dags att hämta prästkragen


fredag 7 oktober 2016

Rosa bandet 2016

- Jag hade tänkt köpa ett rosa band i år, sa min förstfödde Anton i dag.

Att en 18-årig pojke kommer på att vilja stöda vår mest kända cancerinsamling gläder mig naturligtvis. Och att det är min sjukdomshistoria som är orsaken förstår jag också.

Varje år insjuknar runt femtusen finländare i bröstcancer. Rosa bandet säljs till förmån för bröstcancerforskningen och för att stöda bröstcancerdrabbade och deras anhöriga. I år har sångaren Michael Monroe designat vårt rosa band och målet som cancerstiftelsen ställer upp är 1,5 miljoner euro.

Rosa bandet kostar 3 euro och drygt 2 euro går direkt till forskningen. Kan köpas i mataffärer, bensinstationer och klädaffärer.

Tack, Malax!

Jobbtelefonen är inlämnad, orgelskorna kom med hem och skoskeden ska byta arbetsrum.
- Slutar du nu? frågade mina arbetskamrater.
- Jo, det är sista måltiden, sa jag då vi tillsammans satt och åt lunch.

Kan inte se mig själv helt klippa banden till Malax – orten som betytt så mycket för mig och människorna som jag uppskattar och trivs tillsammans med. Jag kommer tillbaka och gästar församlingen som präst. Låt mig först bli lite varm i kläderna och hitta de nya rutinerna i Vasa. 

Ta hand om varandra i byjin!

Dags att lugna ner sig

Ska försöka lägga kommande veckors program åt sidan nu för att koncentrera mig på själva prästvigningen. Tänker inte bara på att stryka fem skjortor och putsa skor utan på den andliga delen.

Behöver ro att fokusera på det som ska ske mellan mig och Gud. Inför mina löften och mitt ämbete vill jag inte komma stressad eller slutkörd. Därför är det viktigt att dra streck på eftermiddagen och börja fokusera inåt och på att få familjen förflyttad till Borgå.

Fick just mejl av biskopens sekreterare som undrade om det passar att komma och träffa biskopen på domkapitlet på söndag kl. 11.

Ja. Det passar.

torsdag 6 oktober 2016

Middagsdiskussion eller Handfasta råd

Har tittat igenom mina kommande arbetsuppgifter som präst. Hittade en morgonandakt i den högstadieskola där jag själv var elev i början av 1980-talet.

- Och mamma, minns en sak, säger Anton då jag berättar att jag ska besöka skolan som även pojkarna gått i. Försök inte vara yngre än du är, använd inte ett ungdomligt språk eller börja prata om Pokemon-go som något Jesus-go. Alltså då sitter alla bara och skäms och tycker att du är pinsam.

- Hur ska jag vara för att eleverna ska lyssna? Emil? Vad brukar man hålla andakt om?
- Int vet jag, svarar Emil.
- Brukar du inte höra på? 
- Nä.

Men Anton engagerar sig nu och kommer med flera tips.
- Kan du inte tänka att du är typ deras mommo och prata till dem på ett sånt språk som passar dig? Det är mycket intressantare än att du provocerar med att vara ungdomlig.
- Okej. En mommo som drar sina egna juttun får det bli.
- Bra! Då kan du säkert fara dit flera gånger, avslutar Anton innan han visslande går iväg.

Kvar sitter jag och undrar vad mommor pratar om så att högstadie-elever ska tycka att det man säger har något värde.
Vi får väl se...

Med handbromsen på

5.1.2015
Har beslutat att jag ska ta det lugnt i morgon på förmiddagen. Före jag blev sjuk gick jag bara på och gjorde det som jag ansåg att krävdes av mig. Men numera fungerar inte det mönstret längre. Min kropp säger ifrån, jag får riktigt på riktigt svårt att lyfta armar och ben och det känns som om signalerna från hjärnan tar omvägar innan de hittar dit de ska.

I måndags insåg jag att jag behövde en vilodag för att orka med den här veckan som är nog så krävande. Det resulterade i att jag somnade i tre repriser under dagen. Kroppen krävde av mig att den skulle få vila.

Samma sak är det med huvudet. Om jag inte får den återhämtning som jag behöver slutar minnet fungera och jag får svårt att tänka tankarna till slut. Då brukar jag sätta mig ner med ett korsord. Liksom för att bryta mönstret och tänka korta tankar.

Har suttit och läst igenom intervjun som kommer på lördagens tidning. Där säger jag att jag tar bättre hand om mig själv nu. För jag har inget val. En skadad kropp och ett skadat psyke kräver mera vila och tid för återhämtning i jämförelse med hur det var innan. Då när jag ännu trodde att jag var odödlig och oersättlig.

Så i morgon blir det lite "drischas" innan jag ska på mitt sista uppdrag som kantor. Ett föräldrasamtal med Juniors lärare ska också klämmas in.

Ack, saliga blandning.

onsdag 5 oktober 2016

Prästkragen skapade kontakt

Har ikväll deltagit i ung gudstjänst som samtidigt var inskrivning till skriftskolan för fem grupper. Jag kände igen en hel del av föräldrarna även om jag inte riktigt kunde placera dem alla. 

Ungdomarna var nästan alla okända för mig men jag räknade ut att flera har storasyskon som är jämnåriga med mina tonåringar.

Då jag träffade mina två grupper efteråt hade jag med min prästkrage och visade dem att man överallt i världen känner igen präster på den vita "sockerbiten". Ännu i dag kunde jag inte bära kragen men nästa onsdag då vi har lektioner är jag präst på riktigt.
- Ja, då är du präst på riktigt, sa en av pojkarna och såg mig rakt i ögonen. Isen var bruten och vi skrattade båda.

Ni ska se att jag kommer att trivas som konfirmandpräst.

Tre söner och en mamma = Guds kärlek

Sent i säng, tidigt uppe. Och en Junior som vandrat och vill jag ska sova med honom. Men inte ändå för nära, för då blir det så varmt. En ny chaufför i huset och en som länkar på nätterna. Jaa. Sömnen blir vad den blir.

Det finns så mycket liv runtomkring det stora som är på gång. Tre kärlekar behöver sin mamma, som skulle behöva sin sömn.

Ibland är det allra viktigaste att just i den stunden lyssna, krama, uppmuntra, dela och finnas. I de stunderna är Gud intill oss. Närmare än någonsin.

tisdag 4 oktober 2016

På sista versen


Har sorterat noter hela dagen och var alldeles hes då jag kom hem ikväll. Men jag är envis för jag måste ha allt klart på fredag. Då stiger jag ur och vill lämna det trevligt efter mig.

Har tre dagar kvar i Malax församling. Ska hinna med arbetskonferens, Tro i vardagen och en andakt. 

Och så detdär eviga städase...


måndag 3 oktober 2016

Eftertanke

17.2.2015

Biskopsmötets klädanvisningar för kvinnliga präster

För en kvinnlig präst är ämbetets kännetecken 
1. prästjackan Valonsäde (Ljusstråle) vit prästskjorta med prästkrage och korset Valonlähde (Ljusets källa). 
2. svart prästskjorta med prästkrage, antingen instickskrage eller helvit ståkrage.

En kvinnlig prästs festdräkt (design Kirsimari Kärkkäinen) består av prästjacka med vit stråle, ett kors som fästs på jackan på det ställe som designen anger, knälång eller lång kjol alternativt byxor, vit prästskjorta och till dräkten passande svarta strumpor och skor. 

En kvinnlig prästs mörka prästdräkt (design Kirsimari Kärkkäinen) består av prästjacka med svart stråle, ett kors som fästs på jackan på det ställe som designen anger, knälång kjol eller byxor, svart prästskjorta med prästkrage och till dräkten passande svarta strumpor och skor. Alternativt kan man tillsammans med svart prästskjorta med prästkrage använda någon annan enhetlig mörk dräkt. 

En kvinnlig prästs vardagsdräkt består av svart prästskjorta med prästkrage och efter situationen anpassad mörk prästdräkt, vanlig dräkt eller annan vardagsklädsel samt strumpor och skor som passar till klädseln. Prästjackan används utan stråle. 

Vid prästernas gemensamma samlingar används klädsel enligt de anvisningar som ges för respektive tillfälle. En person i chefsställning eller motsvarande ger anvisningar när prästerna förutsätts ha enhetlig klädsel. 

Utgångspunkten för prästernas klädval är att en präst i sin ämbetsutövning alltid ska kunna identifieras som präst. Ämbetsklädseln ska alltid beakta den aktuella situationen. Användning av ämbetets kännetecken och utförande av ämbetsuppgifter förutsätter alltid välvårdad klädsel. Även i övrigt bör en tjänsteinnehavare vara städad och välvårdad. 

Med prästens festdräkt används vid behov passande ytterkläder. Vid tillfällen som ordnas dagtid, till exempel kyrkliga förrättningar, bärs knälång kjol eller byxor till en kvinnlig prästs festdräkt. Vid särskilt högtidliga tillfällen bärs lång kjol som festdräkt. Med festdräkten används endast den skjorta som designats för dräkten. 

En kvinnlig prästs Valonlähde-kors (Ljusets källa) används endast med den prästjacka som hör till ämbetsklädseln och endast på det ställe på jackan som är avsett för korset. Med prästens ämbetsdräkt används inte iögonenfallande smycken. 

Här kan ni läsa texten i sin helhet där även den manliga prästens klädanvisningar finns med: