tisdag 29 november 2016

Beskyddande kaloribomb

- Vi måste absolut ta en bild 
av havreflarnsängeln i din glass, 
tyckte mina bröstsystrar på månadens uteätarträff.

Och så firar vi att bloggdörren öppnats 
över fyrahundratusen gånger!

Lymfterapi med HIVAMAT

I kroppen finns två stora kärlsystem: blod och lymfa. Lymfsystemet transporterar lymfvätska och ansvarar för en stor del av kroppens immunförsvar.  

Lymfan transporteras från vävnaderna ute i kroppen, via lymfkörtlar som finns bl.a. i armhålorna, i ljumskarna och i nacken/halsen. Här renas lymfvätskan från bakterier och andra främmande ämnen som hämtats upp. Detta betyder att kroppens immunförsvar är mycket aktivt där lymfkörtlarna finns.

Lymfödem, dvs svullnad med lymfvätska, kan uppstå när lymfsystemet inte klarar av att transportera bort vätska tillräckligt snabbt. Därför har en kroppsdel med försämrad lymftransport ökad risk för infektioner.

I samband med min bröstcanceroperation opererades 22 lymfkörtlar bort i armhålan. Nu, drygt två år senare, har jag alltså fått lymfödem i handen, i armen och på skuldran.

I dag fick jag äntligen påbörja lymfterapin. Med öppna sinnen gick jag till lymfterapeut Hilkka och tänkte att jag låter mig överraskas. 

Förutom den manuella stimulansen som Hilkka gjorde på min hand, arm, hals, bröstkorg och skuldra så använde hon också en HIVAMAT-apparat. I motsats till etablerade metoder av elektroterapi, som har effekt på neuromuskulära systemen, har HIVAMAT, tack vare elektrostatisk laddning, effekter på vävnaden på cellnivå. För den intresserade finns mera läsning här:
http://kimshander.se/projects/karismassage/behandlingar.php

Efter behandlingen fick jag ligga kvar en god stund eftersom kroppen gått igenom en så stor omställning. Nu har jag ytterligare två behandlingar inom fem dagar för att"chocka" kroppen att komma igång. 

Lymfvätskan är normalt tunn medan min har en konsistens som mera liknar gel. Nu är det tänkt att denna tröga gel ska söka sig nya vägar på min ryggsida.

Men vad skönt det var! Alla bröstcanceropererade borde få denna behandling eftersom den lättar på den smärta som ärrvävnad innehållande vätska ger. Behandlingen mjukar nämligen upp förhårdnade ärr.

Att efteråt få en kopp te serverat i en gammal blommig arabiakopp på en lika blommig assiett, var ett perfekt avslut.

Fråga Camilla: Långvariga gallbesvär - finns hjälp?

Eftersom jag själv fick besvär med gallan under cytostatikabehandlingen och fick gallan bortopererad har detta med gallbesvär intresserat mig. Det i särklass mest lästa inlägget här på bloggen är "Kost för gallpatienter"

Fick ett mejl av en man som nog har det för jobbigt. Var snälla och läs och kommentera och dela med er av er kunskap. Det går också att mejla mig så sänder jag mejlet vidare.

Hej! 
Jag är en 36-årig tvåbarnspappa som över 25 år levt med känslig galla. Har försökt få fram vad som orsakar den enorma smärtan jag får vid intag av viss mat, fet mat, ägg m.m.
Mina symtom är så starka att jag kan ligga och kallsvettas och ha ont i högra sidan under revbenet, förmodligen gallan. Och det enda som får bort smärtan är när jag tar starka läkemedel (citodon). Min smärta kan hålla i sig upp till 24 timmar, smärtan är enorm.

Jag får mina smärtor till 99% efter att jag äter sen frukost, dvs om jag inte är hungrig på morgonen och äter kanske vid 12-tiden. Jag själv tror att det kan ha att göra med att min galla får en chock när den inte fått något på hela dagen. Sen blir det mycket för den och jag får kramp i gallan eller gallgångarna.

Faktum är att jag har gjort alla undersökningar man kan göra runt magen och gallan. Jag har sökt vård för det här problemet i 25 år och varit på akutmottagningen ca 50 ggr där man gett mig smärtstillande spruta för att få bort min smärta. Notera att jag då kommit in akut efter att ha tagit 2 st diklofenakk ändopiller. Det man har funnit är att jag har känslig galla och måste lära mig att leva med det.

Idag har jag lärt mig att leva med mitt problem och har inte lika ofta ont eftersom jag tvingar i mig frukost för att inte riskera att få ont.

Men 1-2 ggr i månaden får jag rejält ont och flera gånger i månaden har jag känningar i gallan, känner mig öm och har en obehaglig känsla efter att jag ätit. Det kan vara något enkelt som t.ex. gräddsås, för att inte äta så torr mat.

Jag undrar om det finns något bra sätt att slippa dessa smärtor? Jag frågade läkarna om jag kunde operera bort gallan. Svaret blev att de inte opererar bort något som det inte är fel på eftersom det innebär en risk. Gallbesvären kan sitta i gallvägarna (gallgångarna) och om man skulle operera bort gallan så skulle det kanske inte lösa något alls.

Har testat olika läkemedel, muskelavslappnande, medicin mot gaser, fettnedbrytande medicin. Inget har hjälpt förutom stark smärtstillande.

Hur ska jag slippa dessa besvär för gott? Vore tacksam för svar eller synpunkter. Med vänlig hälsning.

söndag 27 november 2016

Cancerupplevelserna hjälper prästen

Har funderat på hur det kommer sig att jag som präst bara öser och öser ur mitt inre. Tror att det är nu som jag har möjlighet att kvittera för alla svårigheter jag erfarit. Det känns som om jag hade ett inre bibliotek där olika områden finns representerade i olika hyllor.

Har redan, tyvärr, fått nytta av mina sjukdomsupplevelser, all den chock man upplever då livet plötsligt inte är som det brukar och som det ska. Märker att jag kan behålla mitt lugn därför att jag vet tågordningen både känslomässigt och praktiskt. Det här är en trygghet för mig och jag slösar inte med min energi eftersom jag känner till hur jag behöver fördela den.

Det här blev lite kryptiskt men tystnadsplikten tejpar munnen på mig. Vad jag ville ha sagt är att det som kunde ha varit mycket krävande och upprörande arbetsuppgifter för mig i nuläget inte är det tack vare min erfarenhet av cancer.

På tiden att det var någon nytta av den också...

Hosianna, skolelever och kyrkdoft


Vi har gått in i ett nytt kyrkoår i och med att vi i dag firar första advent. Det är den söndag som finländarna nästoftast går i kyrkan. Julafton är populärast.

I fredags tjuvstartade jag med Hosianna. Jag fick för första gången stå som präst i min hemkyrka! Under skolandakten fick eleverna snusa på kyrkan eftersom jag sa att jag tycker att just Korsholms kyrka har en speciell doft. Alla drog omsorgsfullt in luft genom näsan och nickade instämmande åt varandra. Jovisst är det kyrkdoft man får in i sig!

Efteråt samlades tvåorna runt mig eftersom de pratat om kyrkan på förhand och ville träffa prästen.

- Det är jätteroligt att vara i kyrkan! utbrast en flicka.
- Men vad roligt! Det tycker jag också, svarade jag.
- Du är en jättebra präst! berömde en annan flicka.
- Tack! Det gör mig glad att höra.
- Jag tycker om då prästen predikar, sa en pojke högtidligt.
(Vem hade mutat honom?.....)

Under advent väcks igen min lust att leva enkelt. Jag vill verkligen stilla mig inför julen och Jesusbarnet som ska födas. All denna julhysteri som finns överallt betyder för mig allt mindre märker jag. Speciellt sen jag var sjuk vill jag prioritera annorlunda.

Sakta laddar jag batterierna för att gå in i stilla advent. 

torsdag 24 november 2016

En elefant promenerade

I dag då jag haft möjlighet att jobba hemifrån har jag riktigt saknat alla malaxbor! Har svårt att ta in att jag stigit ur alla sammanhang där. Men jag saknar faktiskt inte mitt yrke och mina arbetsuppgifter som jag hade. Bara människorna, kyrkan, rytmen i vardagen och söndagsarbetet.

Det är knepigt då man inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. För tillika är jag tillfreds med mitt prästyrke även om mycket är kaotiskt ännu. Den teologiska stimulin som jag får uppskattar jag och jag lär mig nytt varje dag. Men det tar tid att hitta rätt i den nya identiteten, hur jag ser på mig själv och hur andra ser på mig.

Man kan inte vara alla till lags. Börjar man i den ändan ser jag utbrändhet som en konsekvens. Och utbrända präster är ingen sällsynthet just för att yrket till sin natur är fullt av fallgropar som tar kål på den starkaste.

Ju närmare julen vi kommer desto mera drar jag mig undan allt stohej. Jag lyssnar inåt och försöker djupandas för att bibehålla kontrollen över koncentrationen. Det behövs så lite för att rubba det jag hela tiden försöker bygga upp och värna om: balansen och livets meningsfullhet. 

Många är ni som kämpar med samma sak. Tråden vi "sjuka" har att gå på då vi är tillbaka i arbetslivet är skör, skör. Och då vi förvandlats till tunga elefanter blir balansgången allt svårare att bibehålla.

Välsignelse över den adventstid vi nu har framför oss!

onsdag 23 november 2016

50 minus 1

24.11.2014
- Är det spännande nu? frågar Anton.
- Det är nog spännande! Det blir ju 49.
- Hälften av 98.

Apropå åldringshem.

Äntligen på åldringshem!

Vad jag väntat på att få hålla andakt på ett åldringshem. I dag fick jag dessutom göra det på två. I Malax har jag ju gått på alla andakter medan vi i Vasa är flera präster som delar på dem så det blir inte särskilt ofta. 

Och jag har saknat äldre människor! Det är någonting i mig som känns så komplett då jag får vara tillsammans med dem som har det mesta av livet bakom sig. Upplever att dagens andaktsdeltagare blev riktigt upplivade. Och så ska det vara. Från kyrkan ska det blåsa friska fläktar!

Vi går strax in i advent och därmed skruvas tempot upp i församlingen. Då allting är första gången blir jag fort energilös och har svårt att orka ta emot alla nya intryck. Det är som om filtret skulle fattas. 

Men vartefter tiden går blir jag tåligare och jag är ju som fisken i vattnet då jag får syssla med sånt som faller sig naturligt för mig. Som att hålla andakt på åldringshem, hälsa på människorna där och klappa om dem lite. Alla behöver bli sedda. Också de som minuten efteråt inte längre minns att de haft besök.

tisdag 22 november 2016

Stödärm och stödhandske beställda

Min hand och arm blev i dag noggrant mätta av en lymfterapeut. Också alla fingrar fick exakta mått. Nu beställs en specialgjord stödärm och dessutom en stödhandske med "avklippta fingertoppar". 

Eftersom handen och fingrarna har alldeles för mycket vätska i sig räcker det inte bara med ärmen. Vi börjar så här nu och får vartefter se om andra modeller (färger) och längder blir aktuella. 

Jag fick prova en handske och genast lättade trycket i handen. Nu är det inte längre jobbigt att tänka sig att ha stöden eftersom jag verkligen behöver dem.

Om 1-4 veckor lättar alltså trycket och fram till dess får jag nu bara klara mig. Har bokat tid till lymfterapi. Men eftersom det är kö också dit så blir det först nästa tisdag. Förhoppningsvis har jag fått en remiss tills dess.

Både gårdagens och dagens lymfterapeut är härliga kvinnor som verkligen tagit sig an mig. Äntligen kan jag slappna av och känna att någon bryr sig om min elefantarm och -hand, förklarar hur allt hänger ihop och tar tag i saker så att jag får hjälp.

Ikväll hade också blodtrycket sjunkit då jag statistikförde det. 

Ingen välsignelse i Vasa

Eftersom jag var alldeles övertygad om att jag skulle välsignas till tjänst i Vasa så kollade jag aldrig upp saken. Förrän i dag. Och det visade sig att jag anses ha blivit välsignad i och med att jag blev prästvigd i Borgå domkyrka.

Så nu alla ni som väntat på datum för välsignelsen... Ja, det blev ju lite tokigt eftersom jag hann gå ut till många av er med fel information och angav välsignelsen som ett surrogat till prästvigningen, som det var lång väg till för att närvara vid.

Söndagen den 4 december predikar jag i Sundom kyrka kl. 10 och i Trefaldighetskyrkan kl. 13. Gärna välkomnar jag er till högmässa då vi den dagen firar andra advent.

Gör kyrkoherde t.f. en snögubbe i dag?

Samlar mig inför dagen. Har mätt blodtrycket två gånger eftersom jag nu fått ett formulär från hvc som jag kan fylla i. Min egen mätare är alltså godkänd tack vare det pappret.

Sände just iväg text och bild till Kuriren och spalten Oss emellan som jag är med och skriver. Hade gjort ett utkast före helgen men efter timmarna i skriftskolan fick jag nya idéer som ville ut. Samtidigt insåg jag att jag har upplägget klart för alla julens andakter som ska hållas lite här och var i december. Effektivitet då den är som bäst alltså.

Kyrkoherde t.f. ska nu iväg och ännu en gång mäta armarna för att se om en standardärm skulle finnas tillgänglig i väntan på min måttbeställda som kommer om typ tre veckor.

Väntar också på onkologens beslut angående en remiss till lymfterapi. Har terapeuten vald och bara jag får pappret i handen kan snöbollen börja rulla.

måndag 21 november 2016

Ny vecka, nya möjligheter


Har varit till lymfrådgivningen och hoppas att det nu börjar lossa hjälp för min arm. Nu är armarna jämförda med varandra och den vänstra är 22% större i omfång. Det är ett medeltal då man mätt allt från handryggen upp till axeln. 

Som exempel kan jag berätta att handleden som är det smalaste stället innehåller en halv deciliter vätska. Vad handen innehåller vet jag inte men gropen som lämnade kvar då jag klämde på den tyckte Emil var så ufo så att han måste ta en bild av den.

Har jobbat som t.f. kyrkoherde i dag. I praktiken har det inte betytt någonting men jag har fått undan en hel del kansliarbete så att jag känner att jag hunnit ikapp lite. Tycker att det är rätt skönt att jobba på måndagar då tempot för min del känns lite lugnare och jag hinner tänka tankarna till slut.

söndag 20 november 2016

Vandring och tankar i natten

Har en intensiv skriftskolweekend på gång. Under lördagens lektioner kl. 10-16 funderade vi på vem Gud är, vad Bibeln innehåller och hur man lär sig hitta i den. Vi gick också igenom gudstjänstens olika element och kyrkoåret, förberedde söndagens högmässa där gruppen ska delta, planerade en förbön och deltog i missionslunchens andakt. Mot eftermiddagen var både konfirmander och lärare rätt mosiga av det sprängfyllda stoffet och de aktiva lektionerna.


Har sovit några timmar och är nu uppe mitt i natten och rör på mig. Försöker hålla igång armen med de rörelser som jag vet att gynnar lymfvätskan. Nu ser också handen ut som en klump och jag börjar ha svårt att röra fingrarna. Har fått flytta vigselringen till lillfingret så den inte ska muras fast. Det känns länge till måndag halv två då jag äntligen ska få rådgivning av lymfterapeuten. Om inte själva armeländet håller mig vaken så gör oron över eländet det.

Hee mangleis.

fredag 18 november 2016

Fredagsflum

Det låter grymt att säga att det är skönt att vi är två på jobbet som är under cancerbehandling. Men just därför finns det någon som ser detdär som ingen annan ser. Hur man byter fot för att orka stå, hur kallsvetten bryter fram, hur man tar stöd, söker ord etc.

Vi två inspirerar varandra att jobba på. För jobbet skingrar tankarna och vi anser att vi har världens bästa yrke, fastän vi inte har samma. Att se den andra streta på  lyfter högt och bär långt.

Och den där ångesten som slår till när-, hur- och varsomhelst. Inte gör det ju saken lättare att jobba med jordfästningar. Att veta att någon måste kapitulera för cancern. Vem är näst på tur?

Usch, så hon skriver, tänker ni kanske. Usch, usch, säger jag själv. Man lär sig att hantera andras död, jordfästning och gravläggning. Men då man tänker sig själv i kistan och sin familj runtomkring fryser benen till is i ens sargade kropp. Gastkramandet kramar luften ur en. Som då man klämmer det sista ur en tripburk.

Som sjuk men i arbetslivet går man lite vid sidan om hela tiden. Man måste sätta sig och vila på vägkanten medan de andra raskt går förbi och slänger ut ord som "har du sett mitt mejl", "glöm inte protokollet", "boka serveringen", "de önskar att du besöker..."

Egentligen finns inte kraften att resa sig. Men kärleken till yrket, kallet, Gud, människorna, gör att man gör det. Både inkommen mejl och kaffeturer är nonsens utifrån en sjuk människas perspektiv. Men ska man vara med i lagspelet måste man följa reglerna. Och risken är stor att den som lämnar sitta efterhand får allt svårare att följa med i arbetslivets strömmar.

För vi vill ju vara med. Vi sjuka. Vi vill räknas. Vi vill finnas med i myllret länge ännu. Frågan är: får vi?

Svullen arm efter bröstcancer - gör så här

Rubriken är satt så att du som googlar hittar hit. Du behöver hjälp då svullnaden och värken i armen, på den sida bröstet/del av bröstet/lymfkörtlarna är bortopererade, inte längre är övergående. Problemen kan börja visa sig först flera år efter operationen.


Bor du i Österbotten/Finland kontakta: 

Österbottens Cancerförening
sjukskötare-lymfterapeut Heli Printz
tel. 010-843 6003 eller 
heli.printz@botniacancer.fi

Besöksadress: 
Nedre torget 3 
4:e vån. 
65100 Vasa

Beställ en tid för mätning av armen, utvärdering av stödärms behov och värdering av resultat. Dessutom ges råd i användning av stödärm, rörelse- och andningsövningar och hudvård.

Dina mätresultat skickas till Vasa centralsjukhus onkologiska poliklinik för eventuella fortsatta åtgärder.

Besöket på Cancerföreningens lymfrådgivning är gratis.


torsdag 17 november 2016

Stampar på fläcken

Så har jag då varit till överläkaren på onkologen. (Endast överläkaren skriver ut remiss gällande lymfterapi och nu var han tillbaka från sin semester.) Genast då han såg min arm och axel konstaterade han att svullnaden är rejäl och att det är skador efter operationen och strålningen.

Nu har jag kontaktat cancerföreningens lymfrådgivning och fått en tid till måndag. De kommer att ta mått på mina armar och sen sänder rådgivaren måtten till bröstsköterskan som kontaktar läkaren som först då skriver ut en remiss för 10 ggr lymfterapi. Dessutom ska jag få en stödstrumpa. Så nu har jag fortfarande alltså inte fått någon konkret hjälp gällande svullnaden.

Gällande mitt höga blodtryck sa läkaren att jag ska uppsöka akuten då det undre trycket är 100-120. Då jag frågade om jag kan få blodtrycksmedicin var svaret att jag ska ta kontakt med hälsocentralen där de en gång i veckan under flera månader ska följa med min situation. Eftersom FPA enbart ersätter nyare blodtrycksmediciner efter denna uppföljning, som ska innehålla många, många bevis på högt blodtryck, duger det inte att jag hemma har en exakt likadan mätare som på onkologen och följt med trycket på egen hand en längre tid redan. Äldre mediciner kunde jag få billigt utan FPA:s inblandning men de är inte lika bra som de nyare. 

Ingen blodtrycksmedicin gick det alltså att få. Då jag frågade vilka biverkningar de nyare medicinerna har sa läkaren att alla mediciner har olika biverkningar. Av blodtrycksmediciner kan man få t.ex. hosta och hudutslag. För en präst som arbetar med sin röst och dessutom har atopisk hud är ju de biverkningarna katastrofala.

- Egentligen har du inte så högt blodtryck, sa läkaren då han hörde mig sucka. Men var det inte han som just sa att jag ska till akuten då det undre trycket är 100-120? I morse då jag vaknade var det undre 100. På eftermiddagarna har det kunnat vara 114 fastän jag vilat före jag mätt.

- Hur mycket påverkas blodtrycket av stress? frågade jag då.
- Mycket.
- Nå, jag har ju nyligen bytt både yrke och arbetsplats så kanske det enbart är det då. Är det möjligt att jag kunde få litet sjukledigt bara för att ha en chans att gå ner i varv och få ner blodtrycket så att jag istället är i skick i december då vi har mycket på jobbet? Jag är präst. 
- Du ska anpassa dig till din nya situation. I det här skedet är det inte bra att skriva ut sjukledigt.
- Inte bra?? För vem? Mig? Systemet? Församlingen? undrade jag, men sa inget.

- Men det är ju bra att det inte visade sig vara någon relaps, sa läkaren.
(Relaps? Re betyder åter. Kollaps... måste betyda återfall...)
- Ja, det var ju bra, konstaterade jag också.
- Jag skriver ut en starkare värkmedicin då du säger att Burana 800 mg + Panadol 1 g inte hjälper. Du tar den nya två gånger om dagen. 
- Vad bra!
- Men du får inte köra bil.

Ridå.

onsdag 16 november 2016

Kan också män vara präster?

Han såg på mig med stora intresserade ögon.
- E du pjesten? frågade han nyfiket.
- Jo. Jag är en sån där tantpräst, svarade jag.
- Nä. Int tantpjest. Kvinnopjest.

Hans föräldrar berättade om fyraåringens fascination över präster. Kvinnor som är präster. Han kunde inte förstå att det också fanns män som har det yrket. Nu var han i sitt esse då han träffat mig.

Tillsammans gick vi och såg oss runt i kyrkan. Kände på dopvattnet, om det var passligt för babyn. Såg på duvan i bottnen av dopskålen, tittade på kyrkorummets glasmålningar. 

Efter dopet beundrade vi tårtorna och funderade på vad de smakade. Slutligen lekte vi lite bland dagklubbens leksaker.
- E du också en mammapjest? frågade lillkillen.
- Mm. Jag är nog en sån också.
- Bja.

Han satte sig i mitt knä. Så självklart var vårt möte. Här var det ingen skillnad på ålder eller kunskap om livet. 
Vi var Guds barn och lyckliga ihop  fyraåringen och kvinnopjesten. 

Att tillåta sig vara liten

Det är länge sen jag känt mig så ur spel som just nu. Då man inte är i skick men ändå ska gå på för fullt är det som om gråten är nära och stubinen kort.


Prästen behöver vara en stark människa. Dels för att vara stöd för andra och dels för att orka själv. Men ibland kan det vara så skönt att kunna visa sig liten och svag. Att få klamra sig fast vid någon som för stunden är starkare. För alla har vi våra toppar och våra dalar. 

Sånt är livet. 
Också för en präst 
som älskar att vara – präst.

tisdag 15 november 2016

Åt skogen

- Va?! Tog de inget ultraljud på akuten?

Sköterskan på onkologen är upprörd då jag talar med henne. Hon hade i samråd med läkaren skickat mig till akuten i onsdags enkom för att få taget ultra av armen. Det stod i min remiss och hon hade dessutom ringt till akuten och poängterat hur viktigt det var.

- Nä. Jag fick inte riktigt någon hjälp, måste jag ju säga sköterskan.

Hjälp måste jag absolut få. Gårdagens tanters åsikter om min arm vägde förvånansvärt tungt då jag förklarade hur svullen den är. Onksköterskan skaffar nu remiss av en onkolog så att jag kan kontakta lymfterapin. 

Just nu väntar jag bara. Tur att jag har något att göra på min lediga dag...

Uppdatering kl. 10.20
Onksköterskan har kollat med läkaren och konstaterar att det "var väldigt synd att ultra inte togs i onsdags på akuten". Nu ska jag via bröstsköterskan kl. 12.30 och vidare på ultra. Jag får ingen remiss av läkare utan en bedömning utifrån ett ultraljud.

Uppdatering kl. 14.15

Har varit på ultra. Venerna är öppna, ingen propp. Är tillbaka på onkologen och köar. Hur går vi vidare nu?

Uppdatering kl. 15
Hemma igen. Lyckades få en läkartid till torsdag och fram tills dess står allting stilla. Också lymfvätskan i armen.

måndag 14 november 2016

Nedslående faktum

Vem är det som förstår en bäst då en läkare inte gör det? Jo, de som är i samma situation. Eftersom jag på måndagarna träffar många bröstcancersystrar på vår rehabilitering beslöt jag att kolla läget dels med dem och dels med osteopat-Leena som drar vår grupp.

Tanterna samlades runt mig då de hörde att jag har värk i armen.
- Men den är ju hur svullen som helst! utbrast de. Nu ska du hastigt kontakta Cancerföreningen där de tar mått på den. Sen kontaktar du bröstsköterskan på onkologen och säger att du behöver en remiss av läkare till lymfterapi. Så blir det att bära en lång stödstrumpa över hela armen dygnet runt.

Jag kände hur tårarna var nära.

- Men vet du, sa tanterna, det kommer inte att bli bättre av sig självt. Din arm är full av vätska och man brukar börja få problem med sånt 1,5-2 år efter operationen. 

Ikväll är jag rätt så nere. I morgon blir det att försöka ordna hjälp till armen vars armbåge man knappt kan se vid det här laget på grund av svullnaden.

Allt detta gick jämnt ut med dirigerandet, piano- och orgelspelandet.

lördag 12 november 2016

Femte veckan präst

Tycker att jag börjar bli ordentligt varm i kläderna som präst. I dag har jag döpt två barn och det kändes hur naturligt som helst. Som om jag inte gjort annat än döpt på löpande band...

Nu återstår att svarva ihop en förbön till morgondagens familjegudstjänst. Dessutom ska jag ut i garaget efter en mopohjälp som ska symbolisera konfirmanderna. Med hjälp av lite rekvisita hoppas vi få barnens och tonåringarnas uppmärksamhet så att de kan känna att förbönen verkligen är för dem. En jordglob ska också ner i väskan.

Eftersom det är Uppbrottets söndag och texten handlar om att vaka och hålla sin lampa brinnande ska vi plocka ihop lyktor hemifrån vi som anvarar för gudstjänsten. Dessutom ska alla gudstjänstbesökare få någonting i handen då de går över till serveringssalen där vi har farsdagslunch. Ska inte avslöja vår lilla överraskningsgåva ifall det finns de som vill bli överraskade i morgon. Men maten är potatismos med köttbullar, sallad och lingonsylt och till kaffet blir det mockarutor. Lunchen kostar 5 euro för stora och 2,50 för små.

Vi ses i Dragnäsbäcks kyrka kl. 11. Välkomna!

fredag 11 november 2016

Babystegring eller Dodelidoo

Det är lite bildfattigt här just nu. Men jag har helt enkelt inte haft tid att fixa allt som behövs på min nya dator för att jag ska kunna göra bilderna publiceringsklara. 

Har träffat de tre barnen som jag ska döpa i helgen. Voi gulle-dudelidej vad fina de var. Även om jag nog inte riktigt skulle tala om babyfeber i min ålder längre så kan jag känna av en viss stegring ändå. 

Dopsamtal är lättare än sorgesamtal. Vi gläds ju över ett nytt liv. En liten unik människa ska döpas. Vi går igenom hur dopet går till och kollar upp formaliteterna. Av föräldrarna ska åtminstone den ena höra till kyrkan. Man vidtalar minst två faddrar som ska tillhöra vår evangeliska kyrka eller en kyrka som godkänner vårt barndop. Faddrarna ska själva vara döpta och därtill konfirmerade. 

Om man inte har eller vill skaffa en egen dopkolt kan man låna en från församlingen. Många använder någon som gått i arv till och med i flera generationer.

Få se då om jag eller babyn "pratar" mera då vi ska hålla dop...

Juniors mamma-analys

- Mamma, du är en tänk-kvinna i evigheters evighet.


torsdag 10 november 2016

Cancerliv - vik hädan!

Gårdagen tog mig obönhörligt tillbaka till min sjukdomstid. Och med den skräck, oro och ångest. Plötsligt var det som om jag skulle ha stigit ur mitt liv och bytt spår till det där sjukdomslivet igen. Och jag ville inte!

Antagligen är den värkande armen en ny biverkning som cancerbehandlingarna gett mig. Som bröstsköterskan på onkologen sa så kan biverkningar dyka upp år efter det att man varit sjuk. Jag visste det från förr men hade ju hoppats att jag fått min del av sidoeffekter.

Det var inte bara jag som blev till mig. Pojkarna reagerade bums. De började flacka med blicken och jag såg hur paniken spred sig. Mamma ska till akuten. Ska mamma dö?

Anton fick ta över. Han ringde återbud till skriftskolan, ordnade så att Junior klarade sig och körde mig till sjukhuset. Min pojke tog hand om mig. Han slogs inte av handlingsförlamning fastän jag såg att han var både rädd och skärrad.

Spåren efter min cancer finns överallt. Skillnaden är den att på mitt jobb i Malax känner alla till alla skeden jag gått igenom. Många har levt med i realtid. På mitt nya jobb är jag inte i första hand cancersjuk utan den nya prästen. Därför blev jag igår så stressad på att cancern fortfarande har mig i sånt järngrepp. Varför kunde jag inte bara få vara den där nya prästen och inte den där nya, sjuka?

Men allra mest irriterad blev jag på läkaren som föreslog att jag skulle banta för att få ner mitt skyhöga blodtryck. Föreslår man verkligen sånt då någon kommer in akut? Hallå!

Har jobbat över tio timmar idag. Vissa dagar är sådana. Men jag har varit med om verkligt intressanta saker som jag ska berätta om i separata inlägg. Det ena ämnet handlar om hur man går tillväga då man förmedlar dödsbud och det andra är hur kyrkans samtalstjänst fungerar.

onsdag 9 november 2016

Inga farligheter

Kom hem efter bortåt fyra timmar på akuten. Nej, det var inget "farligt" den här gången. Även om blodtrycket var i skyn så var övriga prover ok. Jag ska återkomma om läget förvärras.

Väl hemma väntade Junior och Bamsesagan och sen somnade jag tvärt efter Gud som haver. Vaknade just och insåg att jag ska hålla morgonbön i kyrkan kl. 9. Har inte hunnit planera den men ska somna om och hoppas på Guds ledning. Sätter klockan på tidig väckning och hoppas på ny inspiration i morgon.

Dagen är all.

Hastigt till akuten

Sitter och väntar på provsvaren. Man ska luska ut varför min arm är svullen och värker. Blev ombedd från onkologen att genast uppsöka akuten. Man vill utesluta blodpropp.
Inte roligt att stiga ur arbetsuppgifterna utan förvarning. Men jag vet då ren envishet inte längre räcker till för att hålla mig på benen.
Återkommer med uppdatering.

måndag 7 november 2016

Så underbar, bara

Det var hösten 2011 och jag skulle börja studera teologi. Vi hade en gemensam dator här hemma och insåg snabbt att jag behövde en egen för studierna.
- Jag kan nog ta billigaste tänkbara, minns jag att jag sa, innan vi åkte iväg för att köpa en laptop.
Hem kom vi med en flera gånger dyrare.
- Nog måste du ju ha någonting ordentligt då du ska studera, sa min omtänksamme make.

Fem år har gått och den senaste tiden har min trotjänare gett mig tydliga varningar om att slutet är nära.
- Du borde få en ny innan din kraschar helt, sa maken ikväll.
- Nog får du åka iväg och köpa en om du vill. Du kan ju ta den billigaste tänkbara, svarade jag.
Hem kom han med en flera gånger dyrare. 
- Nog måste du ju ha någonting ordentligt då du ska skriva, sa min omtänksamme make.

Och bloggen är räddad från krasch!
 

söndag 6 november 2016

Är du sjuk, mamma?

Natten till fredagen började jag känna av huvudvärk. Tog mig igenom arbetsdagen och har sedan dess mer eller mindre varit sängliggande. Inga värkmediciner biter på fast jag äter dem som receptbelagda karameller. 

I dag börjar det vända mot det bättre känner jag. Vet inte varför huvudvärken slår till, men den kommer nu och då. Då när det är för många intryck och jag behövt koncentrera mig mycket.

Fortfarande måste jag alltså sålla ordentligt när det gäller mina dagar och speciellt mina lediga dagar. Jag är tyvärr tvungen att avstå från så mycket som jag är intresserad av och också sånt som jag vet att jag förväntas ta del av. Men jag har inget val.

Eftersom vi i församlingen fram till andra veckan i januari är en präst för lite blir det att pussla och hanka sig fram. För att få ledighetspusslet att gå ihop blir det därför en viss oregelbundenhet. Veckan som gick jobbade jag bara tre dagar medan jag från och med imorgon jobbar sju dagar i sträck. 

Det handlar alltså om att förutse. Att beräkna så att orken räcker till jobbuppgifterna. Därutöver är det familjen och hemmet som ska ha självklar rätt till mitt engagemang och min tid.

Ser hur barnen snabbt reagerar då någonting händer mig. Som nu var stora pojkarna in och kollade hur det riktigt var med mig då jag mest låg och sov. Också Junior reagerar. Han vill bara vara hemma, vi ska mysa och int måsta fara nånstans. Alls!

Rädslan för ett återfall är djupt förankrad i oss alla. För det mesta klarar vi oss bra, men pojkarna funderar nog mycket. Kanske mest Anton, 18 år. Nu är det som om han skulle vilja skrika ut åt sin omgivning att fokusera på rätt saker! Min mamma har varit sjuk och först efter det har jag fattat hur jag ska prioritera! Bry er om varandra, människor!

lördag 5 november 2016

Lyckans sorg

Han skakade av gråt där han stod vid hennes kista.
Borta var hon för alltid – och de som varit varandras lycka!
Aldrig hade han förstått vad det innebär att mista,
nu återstod att båren blomstersmycka.

Hur kunde jag ta alla hennes gåvor så för givna?
Hur kunde jag så ofta vifta allvarstankar bort?
Hur kunde jag totalt glömma att hennes livsdagar var skrivna?
Kunde jag ha vetat att vår framtid var så kort?

Skuldbelägg nu inte din arma, ledsna själ,
Herren har ju livslängden beräknat.
Han ser nog till att döden inte någonsin blir fel,
eftersom han dödsdagen i himlen redan tecknat.

Sörj med ro, käre vän, sörj med ro,
det blev som det var uttänkt för din kära.
Tänd livets ljus och minns var själen har sitt bo,
då finns lyckan intill dig, alldeles nära. 

fredag 4 november 2016

Fjärde veckan präst

Gårkvällens ljusandakt var riktigt lyckad! I ljuslyktors sken sjöng små och stora tillsammans. Rörelserna som jag visade var enkla och alla hängde genast med. Kantorn kompade snärtigt på pianot och plötsligt kunde hela församlingen tre nya sånger varav två finns i det nya tillägget. Man behöver varken noter eller text bara man kommer över tröskeln att våga prova på det okända. Nu lyckades det och jag riktigt kände hur inspirerade vi alla var efteråt. Vilken härlig kväll det blev! Just sådan är församlingsgemenskapen då den är som allra bäst.

Min andra jordfästning är avklarad och jag klarade skovlarna bättre den här gången efter några tips från en kollega. Samlar mig inför den tredje nu.

Också tre dopsamtal är inbokade så nästa vecka döper jag för allra första gången. Tycker att det har varit bra att börja med tre jordfästningar och sedan övergå till tre dop. Det är ändå så pass mycket att hålla reda på så den här tydliga delningen gör det lättare för mig just nu.

torsdag 3 november 2016

Teologi på alla trappsteg

Gillar den intellektuella stimulansen som teologin ger mig. Samtidigt är det en utmaning att göra allt så begripligt som möjligt för alla åldrar och på alla nivåer.

Ser fram emot åtta dagisandakter som jag ska hålla i olika kyrkor då barnen kommer på besök i adventstid. Hur fångar man riktigt små barns uppmärksamhet och gör Maria, Josef och Jesusbarnet synligt för dem? 

Jag funderar på att inte använda den traditionella rekvisitan med dockor eller utklädnad. Jag vill göra på samma sätt som de  vi ska fantisera tillsammans. För det är ju just det vi stora också gör  vi föreställer oss hur det var. Vi kan inte veta. Vi tror.

Ja, det är en utmaning att få den teologiska skärpan att hålla oberoende av lyssnare. Just därför är det så fascinerande att vara präst!

onsdag 2 november 2016

Att växa långsamt och tillsammans

Fint att höra att du trivs med jobbet, men hoppas du minns ge dig själv tid att växa in i uppgifterna. Allt behöver inte gå i en handvändning. Så skriver biskopen i ett mejl ikväll. 

Somnade på soffan efter dagens fyra planeringsmöten. Är inte van med denna mängd teamarbete som ska ha sina diskussioner. Jag har mest jobbat ensam och självständigt och det tar tid att anpassa sig till olika grupper. Rätt många olika dessutom och med olika uppgifter.

Biskopen skriver om tid att växa in i uppgifterna. Trots att allt är mer eller mindre kaos ännu så ser jag med tillförsikt på framtiden. Det ska ha sin tid att komma underfund med hur saker och ting fungerar. Och ju större ställe, desto mera byråkrati. Så är det ju bara.

Allt behöver inte gå i en handvändning. Det är väl min vanliga otålighet som gör att jag skulle vilja vara förbi det här inkörningsskedet så fort som möjligt. Det höga tempot gillar jag och det stör mig inte att ha många bollar i luften. Bara jag lär mig vem jag ska kasta boll med, och hur, så blir det säkert bra lagspel av allt detta församlingsarbete ännu. 

tisdag 1 november 2016

Sömntuta eller Nödvändigt ont?

Hur mycket kan man egentligen sova upp sig? Sover dag och sover natt.

Min vänstra arm började bråka för ett tag sedan men jag blundade för det. Så ska man inte göra. Eftersom lymfkörtlarna i armhålan är bortopererade kan inte lymfvätskan transporteras som i en frisk arm. Många får alldeles uppsvällda armar och behöver bära stödstrumpa. Jag har hittills haft turen att klara mig rätt bra. Men så märkte jag att klockan inte längre gick att spänna som vanligt på armen. Och en styvhet och värk började kännas av i underarmen. Efter osteopat-Leenas behandling igår lossade allt "tilltäppt" och jag mår bättre nu. Men jag är trött. 

Ibland räcker inte måndagens rehabilitering i grupp till. Men utan den skulle jag vara riktigt sjuk. Nu kunde Leena konstatera att jag under hösten fått bättre rörlighet och kan därmed tillgodogöra mig hennes behandlingar effektivare.

Man ska inte vara lat om man ska vara frisk. Och så borde man minnas allt vad man kan göra för att förebygga. Men det kommer också skeden då vila är det enda rätta. Och sådana vilodagar har jag just nu.