lördag 31 december 2016

I Jesu namn - gott nytt år!

Altaret i Kauhajoki kyrka

Junior funderar på prästjobb och Gudsbild

- Men ska du inte predika i Malax, mamma? undrar Junior då vi har "lilla stunden" innan han ska somna.
- Egentligen har jag kvar mitt kantorsjobb i Malax, men just nu är jag ledig för att prova på att vara präst i Vasa istället.
- Men kom inte Kristian (präst i Malax) med dig till Vasa?
- Nä. Ett jobb gäller bara en person. Nu gällde det bara mig.
- Men får du inte predika i Malax då? envisas Junior.
- Jovisst får jag det, och det ska jag också göra någongång under våren. Men det kallas att vara gästpredikant.
- Så då får du predika där, bara det inte blir för ofta?
- Precis.

Tystnad.

- Prekidant, säger Junior.
- Inte riktigt. Först har du ordet predika. Så sätter du till ett -n och får predikan. Och plussar du ännu på ett -t till det så får du predikant.

Tystnad.

- Gud finns överallt! Han är superstor och pytteliten på en gång, konstaterar Junior. Så egentligen är det alldeles fel i den där bönboken då det ser ut som om barnet ligger i en stor hand. Ingen har sett Gud. Hur kan man då rita att någon ligger i en hand??
- Man vill säkert bara få fram den där känslan av trygghet. Att det är tryggt att känna att någon bär eller kramar om en. 
- Men nu kan ju någon tro att Gud är en hand bara...
- Sant.

Tystnad.

- Men Gud är liksom tre olika på samma gång, försöker jag fortsätta.
- Jag vet. "I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn."
- Kom du ihåg det? frågar jag Junior överraskat.
- Förstås. Det säger du ju alltid då du är prekidant!

fredag 30 december 2016

Fula ord och frusna ögonblick

- Vill damen komma under mitt täcke? frågar Junior och håller upp täcket så att jag kan krypa ner i hans säng och läsa kvällssagor. Efter att ha tillbringat flera år i Mumindalen har vi de senaste månaderna bott i Bamses värld bland kullarna. Där har vi lärt känna Bamses familj, Skalman, Lille Skutt och hela det stora gänget av figurer.

Man lär sig mycket av Bamse, världens starkaste och snällaste björn. Det goda segrar alltid. Men allra mest gillar vi Skalman. Han som alltid prioriterar sin sov- och matklocka. Då den ringer lämnar han allt han håller på med och somnar tvärt. Var som helst. Oberoende. Sen orkar han tänka bättre igen.

Det finns mycket att lära av Skalman & co. Skynda är ett fult ord, säger Skalman. Och Junior och jag skrattar varje gång vi läser det i serietidningarna. Själv brukar jag tänka på det då jag känner mig stressad. Jag låter Skalmans påminnarklocka ringa inombords och säger högt: Skynda är ett fult ord. Så skrattar jag för mig själv och saknar Junior. 

Sju år och Guds gåva för en dam i min ålder...

torsdag 29 december 2016

Att gilla läget fullt ut eller Tid att blomstra

Träffade en ny bekantskap som kände till min cancerhistoria. Hen har själv cancer och vi började prata om sjukdomen. Det var skönt då två med samma öppenhet odramatiskt kunde dela tankar och erfarenheter. 

I samma sällskap fanns en person som bär sin sjukdom i tysthet, som nu höll sig på avstånd för att slippa undan obekväma frågor. Alla är vi olika och bär våra sjukdomar på olika sätt. För mig har öppenheten varit naturlig. 

Många, många, många är de som uppmanat mig att fortsätta skriva och informera om cancer. För att vi ska förstå varandra bättre, känna till hur en som insjuknar kan må och hur familjen och omgivningen kan ha det. Hur man som utomstående kan bemöta och hjälpa.

Något jag själv lärt mig är att det inte finns någon gårdag, ingen morgondag som man kan fånga och hålla fången. Det finns bara nuet. Och nuet gäller oberoende om man är frisk eller sjuk.

Att lära sig att acceptera att man inte vet om man kommer att dö av cancer... Ja, det är svårt. Riktigt svårt. Men då man gör det får livet en djupare, bredare och högre dimension. Man växer som människa och kan blomma ut. Det finns de sjukaste människor som har en sådan aura omkring sig så att man bländas av den. Kan inte tro annat än att det är resultatet av att ha lärt sig att gilla läget.

Och som kristen tror jag ju att Guds ljus skiner igenom en människa som bär på en levande tro.

onsdag 28 december 2016

Språk och generationer huller om buller

Har hållit min första tvåspråkiga förrättning. Det kändes lite spännande med tanke på att jag obehindrat skulle byta mellan språken så att tempot och engagemanget skulle hållas uppe. Efteråt kom en finsk tant och tackade mig för att det var så smidigt gjort. Responsen gjorde mig glad. Nu vet jag att jag klarar tvåspråkiga förrättningar utan att de hakar upp sig!

Kalendern fylls i rask takt och jag inser att jag måste klara av att stå emot influensorna som var och varannan däckat i runtomkring mig. Tänk att både Junior och jag varit helt friska hela höstterminen. Det är nästintill otroligt.

Tack för alla julhälsningar i form av kort, brev, e-post, sms och hälsningar genom mina föräldrar. Jag har inte haft ork att svara. Julförberedelserna reducerades kraftigt för att jag skulle klara av mina åtaganden som präst. Men vad roligt det varit! 

Höjdpunkten i julhelgen var Kring krubban som vi höll i Trefaldighetskyrkan på julafton. Nästan 400 personer samlades runt julevangeliet och händelserna under julnatten. Barnen var verkligt intresserade och dialogen vi förde kändes självklar och givande. 

Dagens kyrka ska fungera så att både stor och liten upplever att de förstår budskapet. Balansgången är inte den enklaste men jag gillar utmaningen i att hålla predikan som passar alla generationer på en och samma gång. 

måndag 26 december 2016

Givande kyrkdag

Det var en sann glädje att hålla gudstjänst i dag. Det är så skönt att sjunga psalmer då jag slipper spela samtidigt. Jag hinner tänka på texterna och får ut så mycket mera av dem än tidigare.

Det var extra roligt att ha bloggläsare i kyrkbänken. Jag förstår att jag ska fortsätta skriva. Jag behöver skrivandet och kanske behöver ni läsandet.

I predikan tog jag upp detta med att vi inte kan låsa in oss och låsa om våra hjärtan om det kristna budskapet ska nå ut. Vi kan inte vara rädda för varandra utan vi ska vara rädda om varandra. I Guds ljus kommer vi alltid att hitta de rätta orden att tjäna Gud och få ro och kraft i våra sinnen.

Fortfarande kan jag minnas den kvinnan som visade intresse för den kristna tron men som sa åt mig: Inte kan jag komma till kyrkan. Tänk om grannarna såg. De skulle ju tro att jag gått och blivit religiös.

Och? tänker jag. Kanske är det just det som vi behöver göra. Låta grannarna se att vi far till kyrkan. Låta dem se hur vi förändras inifrån och hur pusselbitarna i livet vartefter lägger sig på de rätta platserna. Andras åsikter kan inte få bli viktigare än den egna tron.

Då jag julstädade hittade jag en post-it-lapp där jag skrivit: Det är fullständigt omöjligt att bekymra sig och samtidigt leva i frid.


På tal om pusselbitar.

söndag 25 december 2016

Annandag jul

Har suttit länge och förberett annandagens gudstjänst som jag ska hålla i Trefaldighetskyrkan kl. 13. Mitt i julglädjen kommer den här martyrdagen med sina verkligt allvarliga texter. Om man missat hela julhelgen i kyrkan och kommer först på annadag jul kan det nog vara att man hajar till.

Stefanosdagen firades 26.12 redan innan man i västvärlden (på 300-talet) beslöt att fira den 25 december som Jesu födelsedag. Det är orsaken varför det blir så tvära kast i söndagarnas karaktärer.

Själv har jag alltid tyckt om kyrkoårets annandagar och tredjedagar. Det finns ett lugn i kyrkan då ruschen är över och jag känner en stark vilja att verkligen göra också de här dagarna till dyrgripar i kyrkoåret. Vi sjunger:

31 Härlig är jorden
28 O du saliga
435 De heliga i landet
423 Räds ej bekänna Kristi namn
33 Brinn fridens stjärna, brinn
36 Över jordens mörka dalar

Från oss alla till er alla:


tisdag 20 december 2016

Neverending story

I ärlighetens namn trodde jag nog att det skulle komma en dag då jag kunde sluta fundera på cancer. Men den dagen tycks dröja. 

Tänker på oss sex bröstsystrar och våra erfarenheter. Hur våra cancerberättelser bara fortsätter och fortsätter. Still going strong, liksom. Är det inte den ena misstanken så är det den andra, är det inte den ena undersökningen så är det den andra, är det inte den ena operationen så är det den andra. Och allt detta väntande på besked.

Har man fått veta att man har cancer ska man gardera sig med massor av tålamod. Allting ska man vänta på. Provtagningar, undersökningar, behandlingar, operationer, avvaktningar, väntan på bättre värden, väntan på biverkningar, väntan på provtagningar av biverkningar, väntan på svaren av provtagningarna av biverkningarna. Ni ser mönstret.

I fredags fick jag äntligen min stödärm och handske. Har hunnit vänja mig lite vid att bära dem. De två första dagarna började jag må illa efter någon timme eftersom trycket är häftigt för kroppen. I går kunde jag ha handsken halva dagen och ärmen hela. Men naturligtvis ska biverkningarnas drottning inte gå fri nu heller. Att klämma in atopisk hud i en stödärm är inte lyckat. Få se om detta nu ska måsta utvecklas till långvariga utslag. 

Får säga som en av mina bröstsystrar brukar säga: Om jag ändå kunde få en enda smärtfri timme per dygn så att jag kunde vila från min kropp, så skulle jag orka så mycket bättre.

lördag 17 december 2016

Emils maskineri

Emils nyaste låt tycker jag att påminner om ett ekorrhjul. Han förklarade att det är en man som fastnat i en maskinvärld.

Lyssna här:
https://soundcloud.com/user-255215620/machine

onsdag 14 december 2016

Varken lymfa eller ord flödar fritt

Har nu verkligt stora problem med min arm, hand och lymfödemet. Eftersom jag har ovanligt tät vävnad slipper inte lymfvätskan att röra på sig. Den stenskarpa svullna armen värker och fingrarna är svåra att styra. Det här tar på mitt humör och gör mig extra trött. Undrar om stödärmen och handsken kommit bort i posten. Allt detta börjar närma sig en fullständig katastrof för min hälsa.

Yrket är nytt och jag försöker sköta mina arbetsuppgifter så som jag helt enkelt tror att de ska skötas. Men jag har inte mycket erfarenhet och tycks göra bort mig utan att förstå det själv. Vissa dagar är skrattet långt borta och jag krymper och blir pytteliten och vill bara hem till mamma och pappa som säger att jag för dem är älskad ändå. 

Nu tar jag en bloggpaus. Då inte tankarna kan flöda som de ska är det bättre att låta bli att publicera dem.

Under julen ska jag intervjua Sofie Westerlund vars stavhoppskarriär vi följer. Hon kommer att berätta om sin träning och sina mål.

Med önskan om välsignade dagar framöver!

Camilla 

måndag 12 december 2016

Stora lass på flera fronter

Kan inte minnas när vi i vår familj senast haft möjlighet att äta en söndagsmiddag tillsammans. Det är något som jag verkligen saknar. Att duka med vit duk, söndagsservisen, servetter och glas på fot. Nu hjälptes vi alla åt och det gav en skön känsla av gemenskap. Jag är så gammaldags att jag vill ha skillnad på söndag och vardag.

En ny vecka är på gång och jag har rehabilitering de tre närmaste dagarna. Cancerkonsekvenserna är synliga, kännbara och kan inte bara lämnas därhän. Hade aldrig trott att jag fortfarande skulle få dras med ett så här stort lass.

Min man ser att jag inte orkar här hemma. Jag uppskattar högt att han sköter om så att Junior kommer till och från skolan, tvättar, kokar och städar. Jag gör så gott jag kan men min ork räcker inte till mycket mera än mitt heltidsjobb. Ofta möts vi i dörren och hinner bara kolla upp hur Junior har det, vad han ätit, om han läst läxorna.

Ekorrhjulet snurrar på och jag gör allt för att bromsa snurrandet. Just nu är jag riktigt asocial. Försöker fokusera inåt. Jag behöver få uppleva en närhet till Gud, vårda och fördjupa min egen tro. Min längtan efter Guds närvaro är starkare än någonsin. Och möten med honom kan ske först då man skapar rum för dem.

lördag 10 december 2016

Ingen väg tillbaka

Äntligen kunde jag i dag träffa mina arbetskamrater från Malax. Jag har verkligen saknat dem och det kändes bra att byta tankar igen. Människor som man fungerat tillsammans med en stor del av dagen under 14 års tid raderar man inte sådär bara ur sitt liv. Jag gör det inte.

Samtidigt står det allt klarare för mig, och säkert för dem också, att det inte finns någon återvändo till kantorsjobbet. För mig finns det alldeles för många obekvämheter i musiken i jämförelse med teologin. Det är teologins språk som är mitt modersmål.

Vid vår träff hade jag möjlighet att sjunga solo, både lågmält och högljutt. Har under mina två månader som präst egentligen sjungit lika mycket som förr. Men jag har sjungit utan att spela samtidigt. Det har skonat min röst. Å andra sidan har jag slitit mera på min talröst även om jag upplever att jag har taltekniken i skick. Men långa arbetsdagar tär på vilken röst som helst. 

I dag är jag tacksam över all tid jag satt på andningsteknik, röstvård, retorik, uttryck och teater. Då man har kunskap som man kan omvandla till praktik har man så många fler möjligheter att nå ut och beröra med Guds ord. 

Allt vad jag skriver i form av andakter, tal och predikningar övar jag tills jag upplever att rytm, tonfall och dynamik harmonierar. För idén är att allt ska låta lätt, självklart och direkt. Bakom det naturliga greppet finns alltså mycket arbete som bara jag själv vet om. Det är en satsning som jag gärna gör eftersom jag ser frukten av den direkt.

Tack och lov så passade jag på att fördjupa mig i predikokonsten under studietiden. Jag har så mycket nytta av allt jag läst och lärt mig. I kombination med trauma, sorgearbete och sjukdom har jag alla förutsättningar att göra Gud rättvisa. För det är ju det allting handlar om. Prästen är Guds språkrör som ska kommunicera med åhörarna. 

Då den heliga Anden har möjlighet att passera fritt genom röret är prästen ett av de redskap som Gud behöver för att nå människorna. Gud längtar efter alla, alla. Och jag upplever starkt att min uppgift är att nå ut till dem som längtar men inte ännu riktigt vet vem de längtar efter.

Bara vi gör rum för Gud kan livets mening få flytta in i allas vår tillvaro.

fredag 9 december 2016

Lyckade dagisandakter




I dag höll jag min sjätte dagisandakt. Vi har haft ett härligt teamarbete barnledare och jag och kunnat improvisera utifrån den respons vi fått av våra små och stora kyrkbesökare. Två gånger återstår och vi avslutar årets julevangelium för barn vid julbönen Kring krubban i Trefaldighetskyrkan kl. 13 på julafton.

Och vilken fin teckning jag fick på e-post av en dagisflicka! Hon har fångat åsnan, lammet, julklappssäcken, julgranen och prästen som sjunger Vi har kommit hit för att höra om Jesus. Sången fanns i en ask i julklappssäcken. Den finns också i det nya psalmbokstillägget. Vi sjöng, stampade med fötterna, klappade i händerna, dansade en sväng, hoppade och ropade HURRA! 

Vi har inte listat ut vad som syns i bakgrunden på teckningen men min man, bondsonen, är övertygad om att det är två traktorer som någon kommit med till kyrkan...

Tack snälla för den fina teckningen! Jag blev jätteglad! Hurra!

torsdag 8 december 2016

Camilla på åldringshem - del 2

Har under några andakter på åldringshem träffat många härliga gamla människor! Det är en verklig nåd att få dela dessa stunder av värme och innerlighet med dem. 

Då demensen tagit över undrar man om det är någon större skillnad om man kommer eller inte. Har flera gånger tidigare skrivit att det är skillnad! Fastän stunden av värme är bortglömd sekunderna efteråt så stannar värmen kvar både i sinnet och i kroppen. Någonting har värmt även om man glömt vad som hänt.

Eftersom jag på grund av cytostatikan tillbringat tid i en konstgjord "demens" så litar jag på mina egna erfarenheter. Jag var själv i en bubbla utanför det "riktiga" livet. Men då jag hörde bekanta psalmer och texter nådde de igenom all glömska och jag kunde värmas inombords.

Då jag nu klappar om styva, tunna händer och möter frågande blickar ser jag mig själv i dessa människors ställe. Jag kunde komma ur min sits, det kan inte de. Fastän jag inte förstår vad alla säger så pratar jag med dem. Jag dras med i deras berättelser som varken har huvud eller fötter och de skrattar och är glada för att jag lyssnar och kommenterar.

Och då vi tillsammans sjunger Härlig är jorden sjunger de flesta utantill med i varje vers. Vissa ränder går aldrig ur.

Så här upplevde jag min situation då jag var "dement":
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/12/camilla-pa-aldringshem.html

Och om rädslan att tappa bort sig själv:
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/12/da-blicken-blir-tom.html

Intensivt, roligt och självklart prästliv

Det har varit oerhört intensiva arbetsdagar den senaste tiden. Märker det främst på Junior som inte vill vara utan mamma så mycket på kvällarna. Ikväll fick han därför komma med på ett planeringsmöte och satt och ritade bredvid mig. Det viktigaste just nu är han förblir trygg. Någonstans långt inne spökar cancertiden och en frånvarande mamma.

Allt tar mycket tid då det är första gången. Då den här veckan är slut har jag varvat alla stadens kyrkor: Trefaldighetskyrkan, Dragnäsbäck, Sundom, Brändö och Roparnäs. Kyrkorna har sina egna "system" och för en ny finns det fallgropar överallt. 

Under de senaste dagarna har jag träffat närmare tusen personer i jobbet. Inte undra på att intrycken vill bli väl många...

Men prästlivet är alldeles underbart! Jag gör precis det jag är ämnad att göra och bara jag småningom kan få balans mellan arbete och fritid så jämnar knölarna längs vägen säkert ut sig. 

Det tar tid att komma underfund med hur allting fungerar i Borgå stifts tredje största församling och hurudan präst jag själv vill vara. Fast det har jag nog på det klara. Och det är min stora trygghet.

lördag 3 december 2016

Ursäkta

Vartefter min blogg blir kändare blir situationen ohållbarare. Som ni förstår är det inte bara tack som jag får. Jag ska hålla koll på varje ord som jag skriver. Inläggen om skriftskolundervisningen är borttagna efter att de blivit ifrågasatta som brott mot tystnadsplikten. 

fredag 2 december 2016

Ödes ödem

I dag har jag fått den andra lymfbehandlingen och är alldeles mosad nu efteråt. Det känns som om jag har alldeles för lite skinn då allting är så svullet. 

Jag är tejpad för att lymfvätskan som samlats ska lockas att ta ryggsidan och hitta en ny bana. Skulle jag vara kantor nu och behöva spela orgel, piano och dessutom dirigera, skulle jag helt enkelt måsta vara sjukskriven.