tisdag 31 januari 2017

Knacka på

Läste på Vasabladet att malaxborna knackar dörr för att få underskrifter för sjukhuset. Det tycker jag att visar på god talkoanda. 

Nog knackas det på vår dörr också. Men är det inte Jehovas vittnen eller mormoner så är det fönsterförsäljare, rörfirmor eller någon som vill byta ut vårt värmesystem för sjunde gången.

Minns en gång då en dammsugsförsäljare ville stiga på. Det var då jag var sjuk och inte var så pigg på att få en demonstration. Men karln var envis och skulle absolut in. Han frågade efter märket på vår dammsugare och då jag sa att jag inte mindes erbjöd han sig att komma in och titta.

- Nej! Nej! Nej! sa jag med hög röst. Vi behöver ingen dammsugare och jag vill inte att du kommer in.

Att man ska måsta bli arg innan det går hem. Jag ville ju absolut inte att han skulle se vår dåvarande dammsugare som hölls ihop av jesustejp. Hade han vetat det hade han säkert stått i dörren ännu...

söndag 29 januari 2017

Behövs 50 000 namn för Vasa centralsjukhus

Ett medborgarinitiativ är i gång för att ännu få våra politiker på andra tankar gällande fulljouren vid vårt tvåspråkiga Vasa centralsjukhus. Som det ser ut nu kommer vi inom kort att behöva ta oss till Seinäjoki som har närmaste fulljour. Men kommer vi garanterat att kunna få vård på vårt modersmål där?

I går träffade jag en kvinna från Tammerfors som var en av de första som skrev på. Man kan engagera sig även om man kanske inte själv berörs direkt.

Man kan skriva under antingen på papper eller via nätet t.ex. genom att identifiera sig med sina bankkoder eller mobiltelefon.

Enade gör vi skillnad! Just nu har initiativet samlat 17 804 namn.

Medborgarinitiativet finns här:
https://www.kansalaisaloite.fi/sv/initiativ/2343#support-statement-pdf

Sjukhusets information finns här:
https://www.vaasankeskussairaala.fi/sv/for_patienter/aktuellt/nyheter/2017/medborgarinitativet-har-oppnat/

Gungeligung

- Vad god saft, sa Junior mitt i natten då han vaknade och var jättetörstig. Tänk att jag alltid måste bli sjuk för att få den här saften... Jag är jättehungrig också.

En stund senare hade vi allt i det gula fatet med handtag som hör ihop med den turkosa madrassen på golvet.

På gungande ben åkte husets kantor iväg till söndagens arbete. Man kan ju alltid hålla i sig i orgelbänken med ena handen. Är beredd att rycka ut som kantorsvikarie under dagen om han lägger sig. Eller lägger jag mig före?

lördag 28 januari 2017

Bacillbesök

Junior har somnat på den lilla, gamla, turkosa madrassen på vardagsrumsgolvet. Den madrassen har alla sjuka barn fått ligga på lite varstans i huset. Då Anton var liten tyckte han att han nog kunde fortsätta att sova på madrassen i köket också sen han blivit frisk. Det blev som ett äventyr att vara sjuk och få vara på camping med mamma i närheten.

Nu gnyr Junior i sömnen. Ledig söndag för mig passar perfekt in i sjukstugan.

torsdag 26 januari 2017

Pappa på perfekt plats


I helgen hölls en världscuptävling i backhoppning i Zakopane som ligger 70 km söder om Krakov i Polen. Staden med sina 28 000 invånare besöktes nu av 160 000 backhoppsintresserade, bland andra mina föräldrar, syster Pernilla och svåger Trey.

- Hur gick det för de fyra finländarna då? undrade jag förstås nu ikväll när de kommit hem.
- Inget vidare. Två av fyra gick till final men föll ur tävlingen efter första finalhoppet.

Tror inte att det gjorde så mycket faktiskt. Pappa var som ett barn på julafton, skrev Pernilla då hon sände mig bilden. Men så är backhoppningen hans allra största sportintresse. Vi är många som hört historierna från hans egen aktiva tid som backhoppare...

Spartider gällande lymfa-remisser

Det har blivit krångligt att få förnyad remiss för lymfterapi. Det räcker inte att jag ringer till onkologen och förklarar situationen. Inte heller att lymfterapeut-Hilkka som vårdar mig skriver ett utlåtande över min situation.

Då man behöver ny remiss ska man kontakta Cancerföreningens lymfrådgivare som tar emot några dagar i månaden. Armen, handen och fingrarna ska igen mätas med fyra centimeters mellanrum. Blanketten förs till onkologen där överläkaren vid tillfälle tittar på den och bedömer om det finns tillräcklig orsak att förnya remissen. 

Tidigare fick jag 10 x 60 minuter. Behovet är 15 x 90 minuter. Hilkka har alltså jobbat 30 minuter gratis med mig de här åtta gångerna jag hunnit vara. Ta det gånger flera patienter och man inser att en betydande del av arbetsdagen får hon ingen lön för. Så får det ju inte vara. Och 90 minuter/vecka är ett måste om vardagen ska vara uthärdlig för mig.

Pastoralexamen

Efter prästvigningen ska man introduceras i arbetet under ett halvt år varpå man kan gå kyrkans egen utbildning för präster för att få pastoralexamen. 

Är riktigt, riktigt glad över att jag från domkapitlet fått grönt ljus för pastoralen, så nu är jag snart igång igen. Just nu är jag tillsvidare förordnad till församlingspastor och har alltså inga möjligheter att söka någon tjänst utan pastoralexamen.

Så här kan man läsa på domkapitlets hemsida: 
Målet för pastoralexamen är att fördjupa teologernas kärnkompetens samt stöda deras professionella utveckling. Å ena sidan kan studieplanen innehålla liknande helheter som universitetsstudierna. Å andra sidan är synvinkeln nu en annan: den riktar in sig på prästens arbete och kyrkans tro.

EXAMENSFORDRINGAR FÖR PASTORALEXAMEN (NYA)
Den nya pastoralexamen omfattar 40 studiepoäng (sp) och består av följande studiehelheter:
1.      [Ordinationsutbildning (3 sp)]                                         
2.      [Introduktion i arbetet]                                                   
3.      Bibeln och livet (6 sp)                                                        
4.      Kyrkans tro, bekännelse och ekumenik (6 sp)                   
5.      Spiritualitet och gudstjänstlivet (4 sp)                             
6.      Diakoni, mission och globalt ansvar (5 sp)                       
7.      Kommunikation och växelverkan (3 sp)                            
8.      Själavård (4 sp)                                                               
9.      Kristen fostran (4 sp)                                                        
10.    Arbetslaget och förvaltning (5 sp)
I det inledande skedet av pastoralexamen redogör den studerande för hur introduktionen i arbetet har ägt rum och gör tillsammans med stiftsdekanen upp en studieplan.
Domkapitlet i Borgå stift svarar för ordnandet av den svenskspråkiga pastoralexamen.
Den nya pastoralexamen har inget speciellt predikoprov eller undervisningsprov. Dessa färdigheter tas upp i samband med studiehelheterna Bibeln och livet (3) och Kommunikation och växelverkan (7). I det nya systemet har man även frångått sifferbedöming. Istället får pastoralstudenten en skriftlig utvärdering efter varje studiehelhet, som även bedöms som godkänd eller underkänd.
I domkapitlets cirkulär samt på hemsidan ingår uppgifter om tentamensdagarna och när man senast skall anmäla sig till dessa liksom även uppgifter om när man kan avlägga pastoralexamen. Detta är i allmänhet möjligt två gånger per år, en gång i slutet av vårterminen och en gång i slutet av höstterminen.

onsdag 25 januari 2017

Värk av cancerbehandlingar

Ni är säkert många med mig som är uppe och nattvandrar. Eller som det blivit för mig, nattjumppar. För det är prompt omöjligt att ligga kvar i sängen då hela människan förvandlats till en staty. (Junior och jag har just läst Bamse där häxan Marmoria förvandlar Skalman till en staty och han tycker att det, till och med för honom som anser att skynda är ett fult ord, är för stillsamt att vara staty.)

- Lyssna till kroppen, säger osteopat-Leena och lymfterapi-Hilkka. Gör rörelser vi visat som sätter igång lymfvätskan och får ut slaggämnena. Och jag gör.

I en kropp där värken ligger som lager på lager måste man nattjumppa. Skelettvärken av cytostatikan ligger på bottnen, strålningsvärken lägger sig därpå. Sen har vi ett lager Tamofen-cancermedicin-värk varpå lymfödemvärken gör sig bra. Så toppar vi med värk i huden och klämmer in allt i en bit tyg med kraftigt tryck. Om man ser det som en hög bageritårta i nougat så står man ut. Tills man inser hur mosad den måste vara i sin förpackning.

Tillbaka till min stora blåa pilatesboll nu då klockan visar 3.16.

tisdag 24 januari 2017

Nytt gnällas eller Åt pipsvängen kort och gott

Har för åttonde gången varit på lymfterapi hos Hilkka. Handens och armens svullnader ger inte med sig som de ska. Nu måste jag försöka få en ny remiss med 15 behandlingar à 90 minuter om det här ska reda upp sig överhuvudtaget. Så tillbaka till tjatandet på onkologen. 

Har hört om att man kan flytta lymfkörtlar från t.ex. buken och placera dem i armhålan. Vissa har fått bra hjälp av ingreppet, andra har det inte hjälpt desto mera. Åtminstone i Åbo görs den här transplantationen.

Det är för tidigt att börja tänka i de här banorna. Bara jag får de behandlingar jag behöver och hittar en stödärm och en handske som passar bättre än de jag har nu, kanske jag klarar mig ändå.

En stödärm som ska måttsys kostar minst 200 euro, lite beroende på fabrikör. Vågar inte fråga efter flera för tillfället. Men man borde ju ha åtminstone två omgångar av både ärm och handske för fräschörens skull. Någon gång ska de hänga på tork också.

Titta dig omkring, mänska

Träffade en kvinna som har barn i samma ålder som jag har. Hon insjuknade i augusti 2014, jag i september. Med tanke på mitt inlägg om hur pojkarna betalar placerar mig Gud framför sig och säger: det finns de som har det betydligt värre. Sluta med din självömkan och öppna ögonen för andras verklighet. Och jag gör det.

Kvinnans cancer har spritt sig och man kan säga att den nu är obotlig men under kontroll. Hela tiden utvecklas och testas nya mediciner. Ibland biter de på, ibland inte. Den här kvinnan har fått mera tid tack vare den medicinska utvecklingen.

Två kvinnor med sina ryggsäckar möter varandra en vanlig måndag. Och livet förändras och blir aningen klarare igen.

söndag 22 januari 2017

Pojkarna betalar

En orolig natt med många drömmar är bakom. Det är mycket som händer i mina söners liv. De utvecklas alla tre intensivt. Och jag kan känna hur mycket tid min cancer tog. Tid och engagemang som de borde ha fått av mig. Jag kunde inte vara det stöd jag ville vara och borde ha varit. Jag hejade inte på dem tillräckligt. Jag lyssnade inte tillräckligt. Deltog inte i deras skolarbete, fritid. Jag var sjuk.

Och nu står jag med sådan ilska inombords! Cancern bakband mig som mamma! Pojkarna kunde ha fått så mycket mera stöd av mig.

Dels anklagar jag mig själv. Dels cancern. Nu går avskyn mot cancern som höga dyningar i mitt inre. Varför Gud? Varför måste pojkarna betala??

Det finns så lite tid kvar innan de är vuxna, de stora. Många är de val de ska göra. Och jag kunde ha förberett dem på de stora frågorna. 

Om jag bara orkat. 
Om jag bara varit frisk. 
Om jag bara inte fått cancer!

lördag 21 januari 2017

Nattvandrare är vi allihopa

Vet inte riktigt vad som gått åt Junior på sistone. Han är otrygg både natt och dag och vill inte lämna mig ur sikte. Dagtid ropar han med jämna mellanrum på mig liksom för att kolla var jag är. Han totalvägrar somna ensam och det är inte just nu tal om att kunna vara ensam hemma en stund. 

Undrar om det kommit ifatt en reaktion på min sjukdomstid. Har hört om andra barn i samma ålder som helst vill sitta i mammas famn. Nu efteråt. Nu då livet borde vara "bra" igen.

Min svullna arm är ett bakslag. Tryggheten har fått sig en törn. Varje dag tittar Junior på mina fingrar, frågar om jag har ont.
- Är det sjuka armen? undrar han då han stöter till mig.

Själv har jag svårt att acceptera att armen bråkar. För mig var det lättare att vara skallig än att dras med den här värkande kroppsdelen som ska klämmas in i sådant tryck så att fingrarna vitnar och värker. Förlusten av rörligheten i fingrarna är mer eller mindre en tragedi.

Tänk hur jämnt ut allting gick. Med mina yrken, cancern och biverkningarna. Vad hade jag gjort i dag om jag inte hunnit skola om mig? 

torsdag 19 januari 2017

Statistiktider

I församlingarna ska statistiken vara ivägsänd inom januari. Ännu för år 2016 fyller vi i pappersblanketter men nu år 2017 ska vi vartefter föra in statistiken i datorn så att Kyrkostyrelsen genast har koll på hur vi jobbar i församlingarna.

Nu har jag varit präst drygt 14 veckor. Eftersom jag ändå var i gång med statistiken roade jag mig med att räkna ut vad jag gjort i Vasa sen den 10 oktober fram till i dag. Här kommer några exempel:

9 högmässor/gudstjänster
12 andakter
9 julkyrkor
9 dop
5 jordfästningar
15 förrättningssamtal
8 skriftskolgånger
4 stödsamtal
+
35 planeringsmöten!

Retreat del 5: Ut ur bubblan

 Allt har sin tid. Också en retreat. Nu har jag varit hemma sex dagar och jobbat på för fullt utan ledighet. 

Hastigt kastas man in i ekorrhjulet igen. Och ändå inte. Med mig i mitt inre finns nya redskap för att vända blicken mot den överraskande stora världen som finns på insidan. Eller är den ytterom en själv?

Frågorna är flera än svaren jag fått. Retreaten blev för mig ett sökande efter mig själv. Att hitta nya platser och knep för möten med Gud.


Kanske var jag för slutkörd för att kunna varva ner på så kort tid. Hade jag haft en vecka, tio dagar på mig hade jag, med största sannolikhet, upplevt helheten annorlunda. Men som en första bekantskap med retreatens värld är jag ändå nöjd.

Och vilka personligheter som jag tillbringade tre dagar med i tystnad ute i bushen? 

Ja, det är ju så, att där nio präster träffas är tystnadsplikten verkligen total...

söndag 15 januari 2017

Retreat del 4: Det inre rummet

Under en retreat samlas man i kapellet fyra gånger om dagen för bön, stillhet, sång och meditation. Morgon, middag, kväll och inför natten.


I rummet kunde vi välja om vi ville sitta på stolar eller på två olika slags bönepallar. Populärast var den enkla lutande träpallen som man satt på och samtidigt satt på knä på underlägget. Fegade ur då jag föreställde mig ha svårt komma upp från golvet (ni minns kanske då jag inte tänkte slippa upp då jag knäböjt vid altaret i Dragnäsbäck kyrka). Jag valde istället en stol med kildyna. 

Ikoner fanns lite överallt.

Biskopen undrade om jag kunde vara tongivare till psalmerna. Det var skönt att få den uppgiften. Då kände jag mig ändå lite hemma. För just i kapellet under andakterna hade jag svårt att koncentrera mig. Jag var rastlös och hittade inte tråden. Då var det liksom fint att veta att min uppgift var att ta ton. 

I de symboldraman som vi jobbade med skulle vi först lyssna till psaltarpsalm 23 Herren är min herde. Sen skulle vi, i tystnad förstås, sjunka in i några textrader och låta bilder stiga upp för vår inre syn.

Av någon alldeles underlig anledning fattade jag redan första dagen vad just det här handlade om. Jag kunde fokusera och släppa kontrollen. Vad fantastiskt det var då bilderna steg upp! Färgerna och formerna var klara och då vi efter en stund skulle måla det vi sett hade jag inga svårigheter att få allt till pappers. 

Efter tre dagar och tre symboldraman kunde jag läsa av mina bilder. Vad jag såg var omvälvande, häpnadsväckande och bekräftande. Målningarna föreställde, utan tvivel, min själs innersta...

lördag 14 januari 2017

Retreat del 3: Acceptansen

Jag blev placerad i kyrkomusikens
skyddshelgons rum.
En slump? Ja, enligt husfolket.
På torsdag morgon vaknade jag klockan åtta då jag hörde stilla musik utanför rummet. Jag hade klarat av att avstå från att sätta på larmet på min mobiltelefon. Meningen var att vi skulle klara oss utan klockor, telefoner, datorer etc. Allt som störde sökandet inåt skulle förpassas till garderoben. (Fast biskopen sa att han nog förstår att de som har små barn hemma kan behöva ringa men att man då skulle dra sig undan...)

Jag hade sovit åtta timmar mer eller mindre utan problem! Kan inte minnas när jag upplevt en så vilosam natt utan vandring. Och musikväckningen var härlig den här morgonen. 

Efter morgonmässan i kapellet skulle vi äta frukost. Tyckte till och med att det var lite intressant att lyssna på Fäbodpsalm spelad på kantele medan jag åt morgongröten stirrande ut i intet.

Tredje och sista dagen började jag alltså äntligen få lite hum om vad detta med retreat går ut på. Jag kan inte säga att jag var totalt happy, men jag var positivare. 

Efter att jag hittat ett pyttelitet pussel på 54 pyttesmå bitar i en pytteliten ask i bokhyllan, kunde jag stanna i storstugan och lyssna på musik. De andra läste, jag byggde pussel med motiv av en blomkanna med blommor runtomkring. På kannan satt en brun fågel. That´s it. Fler pussel fanns inte och jag insåg att ska jag göra en sådan här resa igen ska det stoppas med ett 1000-bitars pussel. Jag hade äntligen hittat min grej som gick ihop med musiken och tystnaden.

Men fortfarande visste jag ingenting om människorna som jag delade tillvaron med. Skulle jag hinna få nys om vem de var innan det var dags att åka hem?

Retreat del 2: Dragkampen

Fem timmar sömn blev det. Kroppen värkte och lymfödem-armen gav mig ingen ro framåt morgontimmarna. 

Kapellet och de tolv rummen uppkallade efter olika helgon.
På morgonen var det inte tal om att säga god morgon åt varandra. Vi mötte inte ens varandras blickar. Det var som om vi plötsligt blivit oartiga, egoistiska zombier som rörde oss i slowmotion, öppnade och stängde dörrarna försiktigt, försiktigt, drog fram stolarna försiktigt, försiktigt vid frukostbordet och slamrade inte med de små kaffekopparna mot assietterna som de stod på.

Vilka var människorna runtomkring mig? Jag ville inte lyssna inåt. Jag var ju nyfiken och ville lära känna dem! Dessutom. Då jag fokuserade enbart på mig själv kände jag mig så mycket sjukare. Smärtorna i min cancererfarna kropp förstärktes eftersom min uppmärksamhet gentemot andra inte fick förekomma. Jag satt som i en fångtröja, rev och slet utan en chans att komma ur den. Nu belystes min kropp och jag var fången i den. 

De andra läste mycket. Jag försökte jag också men min cytohjärna kunde inte koncentrera sig på texten eftersom musiken från cd-spelaren hela tiden drog mina tankar bort från läsningen. Det blev pannkaka av allting och jag kände mig allt modlösare. Fanns det någonting överhuvudtaget som inte gick mig på nerverna?

Så fick vi då äntligen prata, men under "ordnade förhållanden" och efter ett givet tema. Yes! Jag fick diskutera teologi med likasinnade, spänna geniknölarna och utmana mig själv och mitt intellekt. Och rummet fick ljuda av ord, ord, ord. Underbart! Hur jag älskar ord!

Glädjen blev kortvarig. In i tystnaden skulle vi igen. Nu hade jag själv börjat röra mig långsammare, jag slamrade inte med kaffekoppen och sa inte tack då jag fick kaffe. Också jag hade blivit zombifierad och oartig.

Stormen utanför husen tog död på strömmen. Efter bönen inför natten satt jag i mitt klosterrum i total tystnad, i totalt mörker. 

Vad ville Gud egentligen säga mig?

fredag 13 januari 2017

Retreat del 1: Chocken

Har aldrig tidigare varit på retreat. Ordet kommer från engelskan och betyder att dra sig tillbaka/undan.

Tisdag morgon rullade tåget ut från perrongen i Vasa. Drygt sex timmar senare steg jag av i Lappvik (20 km från Hangö) där retreatgården Snoan finns.


Det var som att komma till vårt sålda skogstorp. Vädret var sämsta tänkbara och allt var grått, vått, rått. Men inne i huvudbyggnaden sprakade en välkomnande brasa. 

Nio präster skulle tillbringa tre dagar tillsammans. Två gånger om dagen skulle tystnaden brytas för uppgifter och samtal med biskopen. I övrigt var det total tystnad som gällde. 

Chocken var överväldigande då vi gick in i tystnaden. Plötsligt skulle vi äta under tystnad och jag fick svårt att svälja maten. Tuggorna växte i munnen, jag fick ont i magen och kände mig illamående. Vad hände med mig?

Marken jag stod på var nu okänd och jag fick panikångest. Jag kunde inte orientera mig i den okända situationen. Musiken som spelades upp påminde mig om jordfästningsmusik och det var totalt omöjligt att slappna av. Jag förvandlades i ett huj till kantor och hörde bara stilla musik lämpad för blomsternedläggning. Jag skulle ju försöka fokusera inåt. Nu drog tonerna ut hjärnan på mig istället.


Jag flydde. I mitt eget lilla klosterliknande rum var jag tryggare. Om detta var retreat så tyckte jag inte om den! Obehaget släppte inte på hela kvällen. Det var en lättnad att få gå till sängs efter completorium (bön i kapellet inför natten).

Vart hade jag kommit? Måste jag som präst tycka om det här?

Hel identitet i härjad kropp

Här kan ni läsa den längre intervjun som finns på Kyrkpressens hemsida. Den förkortade ingår i veckans papperstidning.

http://www.kyrkpressen.fi/aktuellt/56397-hel-identitet-i-harjad-kropp.html
Foto: Johan Sandberg/Kyrkpressen

Efterlängtad mamma

Tåget var försenat på grund av elfel. Junior, 7, väntade om än ögonen hans var i minsta laget. Då vi läst några sidor ur den splittnya Bamsetidningen släckte vi lampan och snusande mot min hals höll han hårt om mig "sägande":

- Nu måst hon va hemma i evighet!

Kort paus.

- E "i evighet" ganska läng??

tisdag 10 januari 2017

måndag 9 januari 2017

Svart-vitt eller Svart på vitt

Det blev en lång och intensiv arbetsdag med en "att-göra-lista" som jag prickade av punkt för punkt. För att kunna vara borta på retreat tisdag-torsdag behövde resten av veckan förberedas.

Till slut fick jag ge mig då jag inte kom någon vart med statistikuppgifterna som från och med nyåret ska matas in i datorn typ en gång i veckan. Hur mycket tid ska man sätta på sånt som man inte klarar av att lösa? Ska man träta med datorprogrammen eller åta sig själavård som någon väntar på?

Nu sitter vi alla i våra rum och förargas över allt som borde göras av byråkrati, som vi inte förstår oss på och som bara ställer till det. Vissa personer har försvunnit ur systemen, andra får inte sin lön, en tredje får inte in räkningar, en fjärde får inte ut det hen behöver, en femte är arg på att den första ändå finns och trasslar till systemen...

Och tid för själavården? 
Datorn äter för mycket. 
Det är människorna 
som är hungriga!

söndag 8 januari 2017

Alldeles säkert ett Guds under!

Har varit med om något alldeles underbart, ljuvligt, unikt! Omständigheterna gjorde att jag hamnade i en diskussion med tre kvinnor i min egen ålder. Vi pratade i timmar och kunde gott ha fortsatt i dagar har jag på känn. Vi diskuterade trosfrågor.

Har alltid längtat efter att diskutera och ventilera tro och har saknat att göra det tillsammans med likasinnade dvs andra som är intresserade av andlighet. Nu hittade jag dessa kvinnor med helt olika syn på både det ena och det andra. Men vi hittade personkemin mellan oss genast och sen var det som att öppna ett spjäll! Och vad vi skrattade!

Då man kan öppna sig för varandra utan ett uns av fördömande kan sånt här verkligen ske. Och jag är tacksam över att jag fick vara med i en gemenskap som var varm, intressant, givande och tagande. För jag var både "hög" och slut flera dagar efteråt.

Vi kommer att ses igen. Och jag är alldeles säker på att Gud hade ett finger med i spelet så att just vi fyra kvinnor träffades. 

Lovad vare Gud!

fredag 6 januari 2017

Rivstart och retreat

Trettondagen börjar vara på sticka och småningom rensar vi ut julen. Den här julhelgen har jag haft svårt att få till någon julstämning överhuvudtaget. Det känns som om jag inte reagerat på varken mat eller tomtar. Till och med änglarna har sett menlösa ut. Tror att den trötthet jag känner efter en fullkomlig rivstart som präst känns av på alla plan.

Nästa vecka ser jag därför tacksamt emot att få åka på retreat och under tre dagar tillbringa tid med de präster som vigdes under år 2016. Med på retreaten är också vår biskop och annan personal från domkapitlet. Det är första gången som ett sånt här tillfälle ordnas just för nya präster. Tror att det behövs.

Här kan ni läsa mera om vad en retreat är: 
http://www.snoan.fi/retreat/

onsdag 4 januari 2017

Kvinnoweekend på Alskat 24-25 mars (fre-lö)

Vasa svenska församling arrangerar tillsammans med Förbundet Kyrkans Ungdom en Kvinnoweekend för kvinnor i alla åldrar. 


Jag är förlåten, jag kan gå fri.

Drop in fredag från kl. 17.30 och hemfärd lördag kl. 17.30. Ett dygn av kvinnogemenskap 15 km utanför Vasa i skärgårdsmiljö.

Programmet innehåller stilla mässa, sång, musik, god mat, gemenskap, tid för samtal, promenader, bastu m.m. 

Huvudtalare är Camilla Brunell. 

Camilla Brunell är både präst och kantor och jobbar som församlingspastor i Vasa svenska församling. Vägen till präst kom av sig då hon insjuknade i bröstcancer hösten 2014. På sin blogg Camilla predikar har hon låtit läsarna följa med hur hon tagit sig igenom sjukdomen och kunnat bli prästvigd. 

Att inte räcka till som hustru, mamma och yrkesmässigt väcker skuld och skam. Hur kan man bli fri och förlåten? Hur kan man vända motgångar till erfarenheter som pekar på Guds nåd och kärlek? Hur kan man älska den man blev efter krisen? 

Möt Camilla som upplever att Gud aldrig svek. Tvärtom. Camilla predikar i dag sammanflätad med Gud - fri och förlåten!

Workshoppar på lördag eftermiddag:

1. Fri efter en kris Camilla Brunell
Kommer man någonsin att se ljus i tunneln igen? Krisen har många olika ansikten och skepnader.

2. Med fria sinnen Pia Boije och Rebecca Ekman
Varva ned i ditt inre rum, meditera, reflektera, be och lyssna in. Med ord, musik och stillsam aktivitet närmar vi oss det heliga i oss.

3. Fri till kreativitet Miia Forsblom
Färg och form blir till lovsång och bön. Där ord inte förmår möta ditt inre, när inte ord räcker till, där får färgerna bli redskap för din brustenhet och smärta men också lova och sjunga och bli till helande och tröst.

4. Kroppens frihet Hanna Eklund
Ge dig själv en chans att slappna av och låta pulsen gå ner några slag. Andas in. Andas ut. Jag hoppas att du känner dig lite friare i din kropp efter det här passet. Ta med dig bekväma kläder och liggunderlag.

Ange vilken workshop du vill delta i när du anmäler dig.

Pris: 65 euro, 55 euro för studerande, vårdlediga, arbetssökande och sjukpensionärer.

Anmälan senast 15.3 
http://www.xn--vasasvenskafrsamling-fbc.fi/kom-med/anmalningar/kvinnoweekend-2017/ 

Här hittar man preliminärt dagsprogram:
http://www.kyrkansungdom.nu/index.php/kvinnoweekend-2013 

Anmälan och info även per telefon: Kyrkans Ungdom 045-2348073.

Ta med lakan, handduk, inneskor/yllesockor och Bibeln.

Varmt välkommen!

Här kan ni titta in på Alskat lägergård: 
http://www.xn--vasasvenskafrsamlingfbc.fi/utrymmen/lagergardar/alskathemmet

Att dela vardagen med varandra

Bröstsystermiddagen blev ett verkligt viktigt andhål och stegen känns lättare igen. Livet går inte som på Strömsö för någon av oss. Igenkännandet gör att vi delar varandras sitser och lättar därmed på både bekymmer och trötthet. (Tack för att ni finns, b-sisters!)

Ska just iväg för att bli intervjuad för Kyrkpressens profilsida. Att ställa upp på en intervju hör till mina arbetsuppgifter och vi kommer att träffas i mitt arbetsrum. Kanske blir bilderna tagna där, så får ni titta in i min vardagliga arbetsmiljö. Nästa vecka är intervjun i tryck.

tisdag 3 januari 2017

Tröstlöst värre

Som sjukskriven cancersjuk under behandlingar var det viktigt för mig att skriva precis som det var. Det var ju så usligt det kunde bli. Men nu... Nu känns det som om jag bara gnäller och är törstig på uppmärksamhet då jag skriver som det är. Att det också nu är så usligt det kan bli. 

Men jag är ju allt annat än klar! Jag har 3,5-8,5 år kvar av Tamofen-medicinen som ska skydda mig för återfall. Men samtidigt sitter jag bakbunden med tusen och en biverkningar av den. Jag har inte ens orkat skriva om alla nya som dykt upp. Känns tröstlöst då den lindring som finns att få inte biter på mig.

Just nu är livet alltså riktigt upp och ner. Tack och lov får jag träffa mina bröstsystrar ikväll. Vet inte hur jag skulle ta mig framåt utan dem och de gemensamma erfarenheterna av cancer som vi samlat ihop och delar. 

För att vi ska förstå, 
för att vi ska bearbeta, 
för att vi ska acceptera, 
för att vi ska förbli positiva 
och verkligen tro att vi alla sex 
kommer att bli friskförklarade. Någon gång.

söndag 1 januari 2017

Januari 2014, 2015, 2016, 2017

Har suttit en god stund och tittat tillbaka. För att förstå. För att få lust att ta mig ur allt jobbigt. Har länkat till några gamla inlägg. Kanske läste ni dem redan då.

Januari 2014: ska skriva avhandling på heltid i januari för att få examen i maj. 
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/01/klara-fardiga.html
http://camillapredikar.blogspot.fi/2014/01/ga.html

Januari 2015: Cytostatikan knäcker mig och jag isoleras på onkologen.
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/01/inte-langre-isolerad.html
http://camillapredikar.blogspot.fi/2015/01/landar-smaningom.html

Januari 2016: håller på att bränna ut mig. Gick för tidigt i jobb efter cancern.
http://camillapredikar.blogspot.fi/2016/01/spinn-for-mig-liten.html
http://camillapredikar.blogspot.fi/2016/01/marginaler-och-pussel.html

Januari 2017
Så står jag här i dag, nyårsdagen 2017. Frågorna är många. 
Varför blev jag sjuk i bröstcancer? 
Stressade jag för mycket med studierna? 
När ska cancern släppa greppet?

Varje dag försöker jag komma igen. Kroppen är bara så söndertrasad. Även mentalt är jag trött. Har varit stor omställning att byta yrke och församling. Har svårt att koncentrera mig på all byråkrati som slukar alldeles för mycket energi.

Fortfarande orkar jag bara med det absolut nödvändigaste. Och om inte annat så tvingar armen mig att lägga mig och hålla den ovanför hjärtnivån så att lymfan rör på sig. Känner mig klumpig och ful. Cancertuggad. Ärren värker av ansamlad vätska och fötterna orkar inte stå länge.

Men jag måste resa mig. Gång på gång. Annars har cancern segrat och råskrattar mig rakt upp i ansiktet.