tisdag 28 februari 2017

Vattnade gåsar, skurna kakbitar och silad energi

Tycker att det har varit så mycket sjukdom, död och konflikter de senaste veckorna så jag är urled på det mesta. Tar det liksom aldrig slut det här med cancer och död? Den ena efter den andra insjuknar och sjukdomsförloppet är så snabbt så att man inte alls hinner ta in vad som händer.

Tänker nu och då på kvinnan på apoteket som uttryckte sig så här den hösten då hon hörde att jag insjuknat i bröstcancer: "Bröstcancer. Alltså nuförtiden är det nästan som a piece of cake faktiskt". Inte vet jag vilken kakbit hon tänkte på för min sjukdomstid har nog varit flervåningstårtor i jämförelse.

Vi tror att vi vet. Hur mycket vet vi egentligen hur en annan människa upplever saker och ting? Sådant som rinner av som vattnet på en gås hos någon kan ta sömnen av en annan. Någon utslängd kommentar glöms av den ena medan den andra grunnar på den. Länge.

Vartefter tiden går har jag allt mindre lust att ta konflikter. Jag är inte konflikträdd men nog så konflikttrött. Tycker helt enkelt att det är att lägga energin på fel ställe. Samtidigt tar det också energi att låta sig köras över. 

Då energin är begränsad på grund av allehanda orsaker måste man fördela den genomtänkt. Så försöker jag göra, men jag får inte ekvationen att stämma. Mitt skepp har fått slagsida längs livspusselrutten. Men man kan ju faktiskt dingla högst uppe i masten också. Åtminstone får man vara ifred där.

måndag 27 februari 2017

Stulen tango

I spår av seghet
drar hon handen över ögonen
och upplever
att livet blir bestulet.

Tjuvarna tar slätt dyrgriparna
sedan hon slutar slå tillbaka.
Hon ser, förnekar och bankas på
tills ingen hud ligger kvar.

- Låt mig vara! skriker hon.
Men nåden har ingen lag,
och tjuvarnas aldrig sinande rofferi
klämmer ur henne den sista viljan.

- Ha, ha, ha! skränar de i polyfoni
medan hon sjunker ihop där hon står,
medan hon ännu tror att hon vill
spela med, i de storas spel.

Där sitter hon nu, frusen, ensam och skör,
medan tjuvarna myser tillsammans med allt de hann ta
av värde, värme, vilja och vett.

"Ja, så har det skett.
Vi har bara ett.
Liv.
O, liv!
Ge mig rätt
att forma dig,
hitta dig här inuti,
för att hoptvinnas igen.
Upplyftande. Befriad. Komplett."

lördag 25 februari 2017

Tack, du glada, varma vän

Din mugg var lila. Min var grön.
Otaliga morgnar satt vi sida vid sida.
Och söndagarnas helighet fyllde oss.

Och skratten!

Många kvällar skrev jag bara för dig.
För att jag visste att du läste.
Varje, varje kväll.
Du sa godnatt till mig.
Det kändes så.

I Herrens hand fick du somna.
Och vi sjöng till både trumpet och basun,
så att det blev saligt för dig att vandra hemåt.
Vid din Faders hand.

Du hade tyckt att det var häftigt.
Och du hade skrattat.
Om inte cancern tagit dig.

Du fattas oss alla!

fredag 24 februari 2017

Prästerna i hetluften

Dagens tidningar och medier är fulla av svar på den enkät som sändes ut till 300 präster i Borgå stift och som 210 av oss svarade på för ett par veckor sen. Vi fick vara anonyma men resultaten skulle redovisas prosterivis. Från mitt prosteri, Korsholm, deltog 17 präster.

Frågan handlar om samkönat äktenskap och hur prästerna ställer sig till den frågan. Kyrklig vigsel av samkönade delar prästerskapet. I maj kommer kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet, att behandla ärendet. Man väntar sig en orkanliknande debatt. Frågan är om det ens är möjligt att ta ett beslut. För en lagändring behöver 75% av Kyrkomötets medlemmar ställa sig bakom förslaget till kyrklig vigsel för samkönade.

Precis som debatten om kvinnliga präster fortfarande blommar upp nu och då så är säkert vigselfrågan en långkörare.

Hur ska vi egentligen tolka Bibeln? Hur ska vi leva med dåtidens syn på folk och samhälle i dag? Är det rätt att vara bokstavstrogen eller är det rätt att anpassa Bibeln till nutidens människor?

Själv har jag inga problem att tampas med i den här frågan. Jag följer kyrkolagen oberoende vad den säger. Jag har lovat att tjäna kyrkan på kyrkans villkor och har ingen egen övertygelse åt någondera hållet. 

På vilken annan arbetsplats kan man börja vägra att göra sina arbetsuppgifter för att man själv är av annan åsikt? Inte undra på att marken tycks gunga under kyrkan med dess präster.

Läs mera här:
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/02/24/varannan-finlandssvensk-prast-vill-se-konsneutral-kyrkolag

torsdag 23 februari 2017

En trött och ledsen präst

Den allra största glädjen i arbetslivet är att möta alla dem som jag får vara förrättningspräst åt. Dopfamiljerna, faddrarna, släktingar och vänner som är samlade till dop, är glada, tacksamma människor att ha att göra med. Jag riktigt brinner för att göra dopdagen till en högtidlig men samtidigt avslappnad dag för dem. Många gånger är jag i samma ålder som mor- och farföräldrarna till barnet så på dopkaffet knyter jag ännu flera kontakter. Jag ger mycket av mig själv, men får ny kraft, värme och glädje tillbaka. Guds närvaro är påtaglig.

Också jordfästningarna är rika stunder av närvaro och en öppenhet riktad mot Gud. Tillsammans försöker vi ta in sorgen och utifrån den lita på vårt kristna hopp om ett evigt liv. Minnesstunderna blir också en möjlighet att samtala om det som de sörjande vill tala om. Jag känner mig oerhört priviligerad som får vara med och stöda, fundera och analysera liv, död och meningen med allt som sker.

Hittills har jag bara vigt ett par men har flera andra "på gång". Att få vara vigselpräst är inspirerande då man ser den gemenskap som genomsyrar det par som beslutat att "gå till prästen". Det är ett stort steg i livet att gifta sig och att vilja ha kyrklig vigsel är en god inkörsport till en vuxen kontakt till kyrkan, den egna församlingen och prästen. Och knyter jag positiva kontakter kan jag ju få döpa i framtiden... Man blir liksom familjepräst.

Men nu händer någonting som jag inte tycker om. Jag håller på att förlora min arbetsglädje, min spontanitet, min längtan efter att forma arbetet så att det skulle beröra och väcka en törst efter Gud bland "vanligt folk". Jag menar de som inte ens riktigt har koll på till vilken församling de hör eller vet var våra kyrkor finns. Jag vill öppna dörrar, sänka trösklar, vara en medmänsklig präst som lämnar spår hos människor jag mött. Spår av Gud.

Att jobba i en stor församling betyder någonting helt annat än att jobba i en liten. Tempot är alltid högt, kalendern är alltid full, e-posten svämmar över och missade telefonsamtal väntar på uppringning.

I en stor församling finns också många medarbetare som ska forma arbetet tillsammans. För att kunna jobba ihop sig behöver man dela synen på vad församlingen vill stå för. Vad vill vi ge människorna? Vad kan vi göra för att sänka trösklarna? Hur får vi frivilliga med i verksamheten? Hur når vi våra församlingsbor? Barn? Unga? Vuxna? Medelålders? Pensionärer? Åldringar? 

Vill vi nå dem? Vill vi hitta nya vägar i ett samhälle som håller ett ännu högre tempo utanför församlingens byggnader? Vill vi jobba för målgruppens bästa?

Mycket av arbetet handlar om vilja. En vilja att tjäna så att Guds röst alltid finns med och blir hörbar. Men om man pratar ovanför människornas huvuden? Om man använder ett uttryckssätt som inte motsvarar målgruppens förmåga att ta emot Guds tilltal? Om man helt enkelt missar att tjäna Gud för att man inte vill förstå att en kommunikation behöver ha två riktningar för att fungera?

Jag strider för det jag tror på. Jag känner starkt att jag är den präst som ska rikta mig till dem som kanske ännu inte är på det klara med att Gud finns eller att kyrkan har något speciellt värdefullt att komma med.

Men att jobba i motvind tar på mina krafter. Och ni som följt mig länge känner mina svaga sidor men också mina starka. Känner till min längtan efter att vara präst efter en strid som heter cancer.

Just nu önskar jag bara arbetsro, ett lugnare tempo och någon gång tid och kraft över för någonting annat än att bära prästkragen. Också en präst som älskar sitt yrke och sina arbetsuppgifter behöver vila och en chans till återhämtning.




tisdag 21 februari 2017

Kvinnoweekenden närmar sig

Har idag haft sista planeringsmötet inför Kvinnoweekenden på Alskat den 24-25 mars. Här kommer infon i repris. Det är dags att fundera på att anmäla sig nu.

Vasa svenska församling arrangerar tillsammans med Förbundet Kyrkans Ungdom en Kvinnoweekend för kvinnor i alla åldrar. 


Jag är förlåten, jag kan gå fri.

Drop in fredag från kl. 17.30 och hemfärd lördag kl. 17.30. Ett dygn av kvinnogemenskap 15 km utanför Vasa i skärgårdsmiljö.

Programmet innehåller stilla mässa, sång, musik, god mat, gemenskap, tid för samtal, promenader, bastu m.m. 

Huvudtalare är Camilla Brunell. 

Camilla Brunell är både präst och kantor och jobbar som församlingspastor i Vasa svenska församling. Vägen till präst kom av sig då hon insjuknade i bröstcancer hösten 2014. På sin blogg Camilla predikar har hon låtit läsarna följa med hur hon tagit sig igenom sjukdomen och kunnat bli prästvigd. 

Att inte räcka till som hustru, mamma och yrkesmässigt väcker skuld och skam. Hur kan man bli fri och förlåten? Hur kan man vända motgångar till erfarenheter som pekar på Guds nåd och kärlek? Hur kan man älska den man blev efter krisen? 

Möt Camilla som upplever att Gud aldrig svek. Tvärtom. Camilla predikar i dag sammanflätad med Gud - fri och förlåten!

Workshoppar på lördag eftermiddag:

1. Fri efter en kris Camilla Brunell
Kommer man någonsin att se ljus i tunneln igen? Krisen har många olika ansikten och skepnader.

2. Med fria sinnen Pia Boije och Rebecca Ekman
Varva ned i ditt inre rum, meditera, reflektera, be och lyssna in. Med ord, musik och stillsam aktivitet närmar vi oss det heliga i oss.

3. Fri till kreativitet Miia Forsblom
Färg och form blir till lovsång och bön. Där ord inte förmår möta ditt inre, när inte ord räcker till, där får färgerna bli redskap för din brustenhet och smärta men också lova och sjunga och bli till helande och tröst.

4. Kroppens frihet Hanna Eklund
Ge dig själv en chans att slappna av och låta pulsen gå ner några slag. Andas in. Andas ut. Jag hoppas att du känner dig lite friare i din kropp efter det här passet. Ta med dig bekväma kläder och liggunderlag.

Ange vilken workshop du vill delta i när du anmäler dig.

Pris: 65 euro, 55 euro för studerande, vårdlediga, arbetssökande och sjukpensionärer.

Anmälan senast 15.3 
http://www.xn--vasasvenskafrsamling-fbc.fi/kom-med/anmalningar/kvinnoweekend-2017/ 

Här hittar man preliminärt dagsprogram:
http://www.kyrkansungdom.nu/index.php/kvinnoweekend-2013 

Anmälan och info även per telefon: Kyrkans Ungdom 045-2348073.

Ta med lakan, handduk, inneskor/yllesockor och Bibeln.

Varmt välkommen!

Här kan ni titta in på Alskat lägergård: 
http://www.xn--vasasvenskafrsamlingfbc.fi/utrymmen/lagergardar/alskathemmet

måndag 20 februari 2017

Lite första hjälp och lite första pastoralkurs

Under förmiddagen kände jag att värken i min lymfödemarm tilltog. Vid 13-tiden ringde jag lymfterapi-Hilkka och bad om hjälp. Om jag kom genast skulle hon hinna tejpa om armen så att den fick bättre stöd igen. 

Därefter struntade jag i alla planer och åkte raka vägen hem och i säng. Då för mycket är för mycket måste man fatta att lyssna på en kropp som skriker efter vågrätt läge. Somnade som en stock.

Har börjat förbereda den uppsats som ska skrivas som en förhandsuppgift för kursen Kristen fostran som ingår i pastoralutbildningen. Som litteratur har jag läst Sören Dalevis bok Låt berättelsen leva! Om barnet och Bibeln. Ämnet är högintressant och boken hjälper en att förstå vad som krävs av en vuxen för att barnet eller konfirmanden ska intressera sig för Bibelns berättelser. 

Kort sagt måste bibeltexten först landa i den vuxna för att sedan kunna ges vidare till barnet. Precis samma är det ju med predikan. Det handlar om trovärdighet. Ingen berörs av någonting som inte först rotats i den som uttrycker sig. Det som upplevs som äkta har större chans att nå målgruppen. Och avgörande är att man är väl förberedd och insatt i ämnet då man presenterar bibeltexter för sina åhörare.

söndag 19 februari 2017

Välsignelse eller Tuffa på utan vila

Glad är jag att min man, mina tre söner och mina föräldrar kom med på högmässan där jag fick min välsignelse. Jag sticker inte under stol med att det kändes som att äntligen bli av med den tagg som suttit fast i mitt inre. 

Jag tyckte inte om att gå runt ovälsignad. För mig var välsignelsen viktig att få. Riktigt viktig. Tycker fortfarande att en nyvigd präst ska välkomnas och välsignas i sin jobbförsamling vid den allra första högmässan som hen håller. 

Har haft fem långa arbetsdagar och ska fortsätta med fem till. Det här är inte min grej att jobba tio dagar i sträck utan en enda dags vila. Sen får jag fyra dagar ledigt istället för två. Men den långledigheten går åt till att kippa efter andan och småningom komma ifatt både fysiskt och mentalt.

Marken är täckt av nyfallen blötsnö. 
Gårdsharen har mumsat på äppelsträdets stam. 
Tiden står blickstilla. 
Precis som tankarna i nattens fermat.

fredag 17 februari 2017

Veckoslutets program i församlingen

Har tagit kväll och får höra av min man hur skönt det känns att ha två veckor vintersemester framför sig. Hm. Det är ju bra att Junior inte behöver sitta på allehanda körövningar och andakter på ett tag. Ibland vill han nämligen hellre vara med pappa på jobb än att ha barnvakt. Vilka kantorsbarn har månne inte suttit på sammanträden, stämövningar eller campat på orgelläktaren?

I morgon har vi över hundra konfirmander som kommer på en heldag och bekantar sig med församlingens diakoni- och missionsarbete. Min uppgift är att följa med min grupp till de olika stationerna i församlingens utrymmen. Skönt att någon annan planerat och genomför programmet så att jag själv kan koncentrera mig på att bara finnas för konfirmanderna.

På söndag kl.11 blir det kaplansinstallation i Dragnäsbäcks kyrka. Samtidigt välsignas jag och en diakon som kommit till församlingen under hösten. Jag fick igenom frågan om välsignelse av nyanställda så att den ska ske två gånger om året, i början av terminerna. Bra så.

Kan långa arbetsdagar komma bli längre?

En arbetsdag på tretton timmar är över. Jag hann med ett kort avbrott då jag skolkade lite från ett möte för att se Anton och hans kompisar åka runt på lastbilsflak i stan. Abiturienternas sista skoldag avslutades i traditionell penkkis-anda (bänkskuddardag).

Har börjat se över mina kommande arbetsuppgifter i Sundom och ser fram emot att bli bekant med sundomborna och deras traditioner både inom kapellförsamlingen och på byn. 

Det som oroar mig är om vi får någon vikarie för mig. Vem ska sköta mitt arbete i stan? Slutar det med att jag ska jobba som för två präster?

Morgonbön i en högstadieskola om några timmar. Måste hinna sova en stund.

onsdag 15 februari 2017

Gemensamt intresse eller Överkörda smådjur i frysen

Abi-Anton har lagt upp ett veckoschema för sin läsning inför studentskrivningarna i mars. Stolt kom han och visade att han får tillräckligt med sömn, fritid, mat, frisk luft och motion. Förutom själva läsningen då.

Eftersom vi var tidigt uppe och sjöng för Emil i går morse var Anton plötsligt före i sitt schema. Det resulterade i att han och jag, som hade ledig dag, beslöt att tillsammans titta på en dokumentär om hur några familjer får pengarna att räcka längre.

Och vad vi skrattade! Vi låg dubbelvikta i soffan då vi insåg att vi kände igen oss både han och jag. Ja, vi plockar ju inte upp överkörda ekorrar, fasaner eller rävar och grillar dem i trädgården. Det gör vi inte. Men visst klipper vi ut kuponger, samlar poäng och försöker tänja på eurona.

Inspirerad av dokumentären erbjöd sig Anton att åka och handla och göra Emils födelsedag festlig. Med sig fick han 26 euro. Väl tillbaka var det en upprymd Anton som högtidligt plockade upp varorna och förklarade vad allting kostat och hur han hade tänkt. Och födelsedagen blev festlig med både sött och salt som Anton fixade till.

Sent på kvällen skulle Anton iväg.
- Mamma, tycker du att jag ska köra en sväng ut mot Alskat? sa han för att testa om jag var med.
- Nä. Kör mot stan du bara. Vi har int nå grillkol hemma...

tisdag 14 februari 2017

Grattis på 17-årsdagen, Emil




Prioritering: frid

Allt tydligare märker jag att jag många gånger inte längre passar in. Jag blir obekväm för andra.

Det finns så mycket runtomkring mig som är tjafs. Förr orkade jag tjafsa med och var seg och envis i diskussionen. Jag kunde tänja på mig själv som man gör med ett elastiskt band.

Efter att jag haft cancer har jag inte längre den förmågan. Den lusten. Att tjafsa. Att tänja. Det finns otroligt mycket man kunde börja ventilera, motivera, argumentera, infiltrera. You name it. Men livet är alldeles för kort för att man ska fylla sina dagar med negativ energi. 

Med en söndervärkt cancerkropp, en skadad cytohjärna och en djup längtan efter frid i själen... Förstår ni att jag då hellre stiger ur vissa sammanhang? Förstår ni att min energi inte räcker till rumbor? Förstår ni att jag vill fylla precis varenda dag med välbehag, kärlek, omtanke, optimism, hjärtlighet, öppenhet, gudfruktighet?

I ett vägskäl där jag inser att den ena vägen äter upp mig medan den andra fyller min längtan, ja då väljer jag den väg som är snäll mot mig. För då kan jag bevara tron på det goda, på den läkande kraften. Tron på en framtid, i liv.

måndag 13 februari 2017

Varvad avkoppling

Träffade häromdagen en kvinna som också bar stödärm och stödhandske. Vi kom att tala om biverkningar efter bröstcancer. 

Då jag nämnde att jag fortfarande har svårt att läsa blev hon överraskad. 
- Jag trodde att det var bara jag som kände olust att läsa! utbrast hon.

Vi är säkert många som har problem med koncentrationen och därmed drar oss för att läsa både tidningar och böcker. Jag kan känna mig riktigt illamående bara av tanken på att läsa en bok. Och jag som älskar böcker!

Nu har jag faktiskt läst en hel bok. För jag har kommit på knepet.

Förr kunde jag sticka i flera timmar och njöt av avkopplingen. Med den här handen och armen som jag nu har kan jag sticka bara några minuter i taget. Sen sätter värken stopp för handarbetandet.

Men då läser jag lite igen. Och då jag inte klarar av flera intryck av texten så byter jag och stickar några varv istället.

Ja, så här kan också jag både läsa och sticka. Men jag får göra det på det sätt jag klarar av.

lördag 11 februari 2017

Över 50 000 namn för sjukhuset

I dag kom vi över gränsen så att medborgarinitiativet kan komma att påverka. Men insamlingen fortsätter till mitten av mars (enligt VBL) så det är bara att samla flera underskrifter. 

Här finns länken till den elektroniska blanketten:
https://www.kansalaisaloite.fi/sv/initiativ/2343#support-statement-pdf

Här finns namn på kontaktpersoner och information om var lådor för inlämning av pappersblanketter finns:
https://www.vaasankeskussairaala.fi/sv/for_patienter/aktuellt/nyheter/2017/medborgarinitativet-har-oppnat/

fredag 10 februari 2017

Abiturienterna skrev modersmål

Min förstfödde Anton har i dag inlett vårens studentskrivningar. Här hemma trodde vi att han skulle skriva på datorn men modersmål hör till de ämnen som ännu skrivs förhand.

Bland de fem rubrikerna i modersmålets textanalys skulle man välja tre. Varje fråga skulle ha ett tvåsidorssvar. Minst tre timmar skulle man sitta, max sex.

Det blev ett helt äventyr att i den stora salen äta sina smörgåsar under stor tystnad. Alla tycktes göra sitt yttersta för att minimera de störande ljuden. Grannen försökte öppna sin salladsbox utan knarr och kompisen längre bort pysslade länge med att få upp mammas knut på mellanmålspåsen.

Och själva studentprovet? Abi-Anton var riktigt nöjd. Fortsättning följer med finska hörförståelse på måndag.

Någonting helt galet med armen

I morse fick jag min tionde lymfterapi. Hilkka konstaterade att jag inte alls reagerar på behandlingen som jag ska. Det är ju meningen att tillsammans med regelbundet användande av stödärm och stödhandske ska lymfterapin resultera i en mindre svullen arm och hand. Men för mig sker precis det motsatta. Dessutom är trycket så hårt över fingrarna och handen så att de är vita och alldeles iskalla.

Det är helt klart att någonting är helt åt skogen. Tyvärr finns det nu misstankar om att jag fått reuma. En reumapatient klarar inte av "tvåans tryck" från handsken och ärmen. Nu får jag inte längre använda dem utan istället är jag tejpad med samma gula tejp som tidigare från handryggen upp över armen och ryggen till andra armen.

En ny handske och ärm med "ettans tryck" är beställda även om jag inte vet om jag får någon betalningsförbindelse från sjukhuset. Det finns ingen tid att förlora.

Vi avvaktar lite och ser hur jag reagerar på tejpningen. Troligtvis har jag framför mig en ny rumba med provtagningar och undersökningar för att få klarhet i om problemet heter reuma.

Sku bara int ork.

torsdag 9 februari 2017

Dags att pröva vingarna

Har svårigheter med att dölja mina dirigentränder. Som ensam kyrkomusiker i en församling har jag varit van att ta de sista och avgörande besluten och därmed också ta ansvar för dem, om det så varit verksamhet eller budget.

Som församlingspastor är det inte många avgöranden jag varken ska eller kan ta. Och jag har svårt att sudda ut mina dirigentränder. Jag vet inte riktigt vilka mina skyldigheter och rättigheter är och jag gör ständigt bort mig då jag testar om jag förväntas vara aktiv eller passiv i en speciell fråga. Jag har inte lätt att gå på känn då jag är van att göra och säga på ett rakt, effektivt och smidigt sätt. Mina starka sidor passar liksom inte in. Det här är en del av bakgrunden till att jag nu vill flyga. 

För många är det känt att vår kyrkoherde ska gå i pension och att vi står mitt uppe i valet av en ny. Eftersom kyrkoherden har en lång ledighet att ta ut behöver någon sköta de uppgifterna. Sundomprästen Malin kommer att vara t.f. kyrkoherde fr.o.m. 5.4 tills dess att den nya kyrkoherden tillträder.

Det här betyder att Sundom kapellförsamling som är som en liten egen församling i den stora moderförsamlingen står utan präst. Det är här som jag kommer in i bilden. Jag har tackat ja till att sköta Malins jobb i Sundom vilket betyder att jag blir t.f. kaplan i början av april tills dess Malin kommer tillbaka.

För mig medför det ett dirigentskap som kommer att passa mig, mina erfarenheter och min personlighet betydligt bättre. Jag har mera överblick, jobbar självständigare och har mera ansvar. Dessutom ses jag som Sundoms egen präst och kommer i första hand att sköta förrättningar som sker i Sundom.

Malin och jag kommer konfirmera de skriftskolgrupper som vi nu jobbar med. Det finns ingen anledning för oss att byta mitt i terminen.

Nu får jag alltså pröva på att som präst stå i ledarställning med den långa erfarenhet som jag har av församlingsarbete. Det är med stor glädje, nyfikenhet och iver som jag ser fram emot att åtminstone för en stund samla de flesta av mina arbetsuppgifter i Sundom.

tisdag 7 februari 2017

Bollar tankar på bollen

En ensam hare kommer skuttande på cykelbanan här utanför vårt hus. Morgontrafiken är i gång.

Har suttit en lång stund på pilatesbollen. Gungat fram och tillbaka, tänjt muskler, försökt lindra värken som äter mig.

Har börjat acceptera att det är så här det är. Ett enda vandras på nätterna. Försöker se de vakna stunderna som mina egna. Ingen behöver mig, ingen ringer, ingen väntar. På natten möter jag Gud.

I det tysta samtalet finns många frågor. Känner att jag behöver ledning i mitt eget liv och arbetshandledning i mitt prästliv. Efter ett tag av bollande är det som om tankarna hittar sina egna mönster. Förvånande är att de mönstren många gånger överraskar mig. Hur kom jag fram till det här? kan jag undra.

I en öppenhet där Gud välkomnas sker mysteriet. Där kunskapen tar slut, tar tron och tilliten vid. Gud längtar efter sina barn. I vår förtröstan hittar vi fram till honom.

Där tilliten saknas öppnas inte heller ögonen för Guds mysterium, hans mirakel. Det är svårt att tro då man kräver svar på allt. Och mycket av den potential som tron innehåller går förlorad.

Man kan inte se om man blundar. Men om man öppnar sina ögon visar sig Gud bit för bit. Och aldrig tar det outforskade slut.

Vad jag älskar teologi!
Vad jag älskar att tro på Gud!

måndag 6 februari 2017

Kreativ vila

Sover långa stunder. Ögonen ser ut som små dockögon då allt runtomkring svullnat. Har ett rivjärn i bröstet.

Vilan ger mig massor av nya idéer. Praktiska lösningar blandar sig med morgonkvällens tal på ljusmässan vi ska ha i Trefaldighetskyrkan. Har äntligen lyckats få tag på en nattvardsassistent som inte är sjuk eller har annat inbokat. Hurra!

Mera soffa. Mera idéer. Mera veckovilodag. Eller?

söndag 5 februari 2017

Statistikprofetia

Är däckad av flunsa och en hosta som går djupare än djupt. Har ledig måndag och hoppas jag är på benen till tisdagens arbetsuppgifter.

Vid dagens dopkaffe fick jag höra att jag glömt bort att göra en sak. En av dopgästerna hade nämligen drömt att då dopet är över ska prästen räkna slipsarna... 

Med tanke på allt som numera ska statistikföras kan slipsdrömmen nog ännu komma att slå in.

fredag 3 februari 2017

Snurra min jord. Långsammare.

Har försökt jobba hemma i dag. Skulle förbereda morgondagens långa skriftskolundervisning. Får inget ur händerna på den fronten då det är massor av praktiska saker som ska redas upp, samtal som ska ringas, utrymmen och personer ska bokas, frivilliga ska vidtalas. Så kör det ihop sig och man har fel datum, fel namn, fel telefonnummer, fel person. Och så börjar man om.

Egentligen borde jag fokusera på "Jesus som Gud och människa", temat för i morgon. Som ny präst har jag ingenting att skaka fram ur ärmen utan allt ska läsas på, förberedas, sammanställas och genomföras. Tack och lov har jag superduktiga medarbetare som drar med mig i svängarna och parerar då jag håller på att slinta i diket.

Ändå. Vad jag kan sakna lugnet. Tystnaden. Vita luckor i kalendern. Fritid. Egen tid. Gudstid.  

torsdag 2 februari 2017

Fet arm flyger fritt

Har igen varit till Cancerföreningens lymfrådgivning för att få min arm mätt, för att därefter kunna få en ny remiss för lymfterapi.

Tyvärr var det inga goda nyheter. Då mina händer och armar mättes i slutet av november var svullnaden 22 %. Nu har min arm svullnat ytterligare och resultatet är 36 %. Och detta trots både stödärm och handske.

Nu försöker jag trycka på för att få en till ärm och handske som skulle ha mindre tryck så att jag kunde ha dem flera timmar i dygnet. Jag kan ju inte bära en handske som gör mina fingrar vita bara efter en stund. Bättre med mindre tryck men under längre tid, menade lymfrådgivaren.

Känns inte så upplyftande. Men desto mera sprittande är jag av mitt beslut som jag tog i natt. Bönesvaret kom överraskande per mejl av min trogna vägvisare.

Det får bära eller brista. För Camilla tänker faktiskt flyga!

onsdag 1 februari 2017

Vilken väg ska jag välja?

Nu har jag mycket att fundera på. Alltid då man står inför ett beslut är det att väga för- och nackdelar, ta alla inblandade i beaktande, lyssna inåt och be om ledning. Jag känner ju starkt åt vilket håll det drar men tvekar lite. 

Ska man lita på sin egen kunskap, förmåga och magkänsla? Eller ska man lita på erfarna människors kloka åsikter? 

Hur långt perspektiv ska man ha? Som cancererfaren har jag tvingats ha rätt kort framtidsplanering. Men jag vill så gärna tro att jag har en framtid. Och den vill jag inte slösa bort på tjafsande. Aldrig i mitt liv. Mina kommande dagar önskar jag att fylls av harmoni, livslust och tillfredsställelse.

Ibland måste man våga hoppa. För att, oberoende av hur och var man landar, ha fått njuta av vinddraget då man lät sin själ få leva fullt ut.