torsdag 30 mars 2017

Längre sjukledighet

Det har inte riktigt gått som på Strömsö i dag. Var i kontakt med onkologen tre gånger men blev hänvisad till hälsocentralen eller akuten. Då beslöt jag att vänta på att företagsläkaren skulle ringa mig ikväll så som vi kommit överens om. Men det gjorde han ju inte! Jag kände mig så pass otrygg under dagen att jag bad mamma och pappa komma och vara med mig en stund. 

Kom just hem från akuten och fick förlängt sjukledigt t.o.m. onsdag. Jag ska ta antibiotikakuren till slut och fick recept på flera olika salvor. Läkaren försökte få mig att inse att jag måste leva med alla dessa problem och att jag alltid kommer att ha både bättre och sämre perioder.

Så nu tänkte jag att jag ska avrunda den här sämre perioden för att i mitten av nästa vecka ta mig an en bättre...

ÅÅÅ, dessa rosor!

Rosen sprider sig längs hela underarmen nu. Startområdet har bleknat något medan de nya fläckarna är illröda. Man kan säga att allt från armbågen till handleden är en blommande rosegarden med vackra namn på de vackra rosorna i olika färger och skiftningar. Får väl nog hämta ut den där antihistaminen i alla fall och plocka på mig biverkningarna av den också.

Det känns som om jag lurat alla på jobbet. Det börjar fort halta då en länk brister och de som är kvar får reda upp härvan. Jag var så glad över att kunna delta i pastoralkursen förra vecka. Tyckte att krafterna återkom och jag återvände med full energi för att ta itu med skriftskolan igen.

Till Kvinnoweekenden kom jag med öppenhet och inspiration och såg mig för första gången som en föreläsare och inspiratör utan att sjunga en enda ton solo. Det var nytt för mig och jag märkte att jag faktiskt har enorm erfarenhet och outnyttjade resurser inom mig som jag kan använda för att predika och undervisa. Det var annorlunda dagar och mycket kreativ Camilla.

Sen vilade jag på söndag och såg fram emot att sköta om uppgifter som lämnat därhän och planera för Sundom och påsken. Ja, då får armen som sagt för sig att bli en rosenträdgård.

Jamen, förstår ni min frustration! Jag skötte verkligen om mig själv och försökte hitta nya lösningar och tankesätt för att klara av vardagen med dess pussel. Men så hade jag flyttat en stol och råkat få en sticka mitt i handflatan. Inga problem att få ut den och jag putsade som man ska. På Lärkkulla märkte jag att det pyttelilla såret inte läkte som det skulle och ja. I kölvattnet av cancerbehandlingar behövs det inte mera för att få ros. Jag har smittat mig själv och smittar ingen annan. Så jag är inte farlig. Men lätt arg nog.

onsdag 29 mars 2017

Rätt fullt mått nu

Antibiotikan tröttar mig men i övrigt klarar jag mig bra utan flera mediciner för ros. Man kan nämligen ännu behöva ta antihistamin och värkmedicin.

- Mamma, varför är du så mycket sjuk? frågar Junior, 7 år.
- Inte vet jag, måste jag svara.
- Men först fick du bröstcancer och nu är det allt det här med armen...
- Men du har ju hosta.
- Nåja, det har jag ju faktiskt, säger han och är nöjd med svaret.

I går kväll sent kom världens dödsångestvåg över mig. Jag kände hur paniken spred sig och jag var helt övertygad om att jag nu kommer att dö. Så surt, tänkte jag. Att överleva cancern och sedan dö av biverkningarna av behandlingarna.

I dag är allt lite ljusare igen då jag gläds åt de nya tapeterna som min man fått upp på väggarna i det som ska bli mitt arbetsrum. Nej, man får inte låta sig slås ner! Men det kunde kanske räcka för min del nu. Det finns så mycket intressantare att göra än att vara sjuk.

måndag 27 mars 2017

Allvarlig situation

Tror inte att jag ännu riktigt fattar allvaret. Det handlade om att akut läggas in på sjukhuset eller att få åka hem med en stark antibiotikakur och sjukskrivning 27-30.3.

- Men jag ringer dig på torsdag kväll och hör hur du mår, sa läkaren för att understryka att det inte är någon självklarhet att jag kan återgå till jobbet på fredag.

Eftersom jag hann komma till läkaren innan infektionsvärden skjutit i höjden, prövar vi nu med stark antibiotika och vila hemma. 

- Hade du kommit några timmar senare hade det blivit sjukhus, konstaterade läkaren då han fick snabbsvaret på labbprovet. Nu kommer du och tar nytt prov i övermorgon så att vi får följa med. Det här är tråkigt men ingenting att leka med.

Nu är det bara att gilla läget och inse allvaret.

Ovälkommen ros

Nä-ä! Blir man glad så inte hålls man!

Igår kväll började en stark rodnad sprida sig på lymfödemarmen. Har idag varit till hälsovårdare som konstaterat att det är ros och att jag snabbt måste få antibiotika. Så nu ska jag till läkare om några timmar.

Ros kan vara livsfarlig om man inte snabbt får behandling. Antagligen har den kommit från ett litet sår i handflatan efter en sticka jag fick för någon vecka sen. Lymfödemet bäddar för ros.

Slutade läsa på nätet då det stod att komplikationer kan drabba hjärtmuskeln. Lite förbön tas tacksamt emot!

söndag 26 mars 2017

Fri!

Det har varit en intensiv vecka. Pastoralkursen Kristen fostran hölls på Lärkkulla i Karis måndag till torsdag. Vi var tretton präster som samlades för att förkovra oss i prästyrkets mångsidighet. Tyngdpunkten låg på konfirmandundervisning och hjälpledarskolning. 

Över all förväntan orkade jag på Lärkkulla tack vare mitt nytänk. Jag tog ingen dator med och öppnade inte min jobbmejl på fyra dagar. De lediga stunder jag hade satt jag på rummet och stickade. Det var rofyllt, jag fick röra på handen och armen, behövde inte koncentrera mig på annat än räta och aviga maskor. Jag upplevde att jag hade mera energi då jag åkte hem än när jag kom. Största behållningen var den goda andan bland oss deltagare. Vi diskuterade som galningar, var kreativa och drog nytta av varandras erfarenheter som präster i Borgå stift.

Hemma väntade Junior ivrigt och 38 jobbmejl att ta ställning till och natten blev kort.

I fredags var jag i ct-röntgen. Det körde ihop sig då det var totalt omöjligt att hitta ett ställe att få in kanylen på. Kontrastvätskan sprutas med sådan kraft in i kroppen så nålen måste vara ganska grov. Det blev att tillkalla anestesiläkaren som med ultraljud hittade en ådra som varken syntes eller kändes. Jag blev rätt omtöcknad och illamående men piggnade till mot eftermiddagen då det var dags att ställa sig till Alskat lägergård.

Kvinnoweekenden blev en annorlunda upplevelse för mig. Jag upplevde starkt att jag var buren av Gud. Använd mig, bad jag. Ge mig frimodighet, energi och de rätta orden och uttrycken. Och jag fick allt jag behövde av egna redskap för att kunna förmedla Guds ord i form av dikter, dramatisering och improvisationer.

Tack alla underbara kvinnor vid vatten! Jag hoppas att ni fyllde er verktygsback med redskap för att kunna hantera kriser och utvecklas i den kristna tron!

Så. Vi har gått in i sommartiden och jag känner mig både fri och full av energi. Men också trött i kroppen. Jag har stått mycket och känner mig alldeles mörbultad av resandet, olika sängar och bortblandade rutiner.

Nu får jag vara ledig tre dagar innan vardagen tar vid igen med allehanda uppgifter som ska tas itu med. Det mesta handlar om att ställa om för att bli t.f. kaplan i Sundom kapellförsamling några månader. Någonting jag känner att kommer precis på rätt tidpunkt.

måndag 20 mars 2017

Bär söderut

Tidig väckning. Äntligen får jag börja med pastoralutbildningen som är kyrkans egen skolning för nya präster. Utan pastoralexamen kan man inte söka en tjänst utan sitter där domkapitlet placerat en.

På den här resan får jag prata med dem jag träffade under tystnad på retreaten. Och sticksömmen är med i väskan. Känns riktigt bra!

söndag 19 mars 2017

Nystart på alla plan

Är sista dagen sjukskriven. Försöker börja tänka framåt utan att stressa upp mig på alla mejl och datum jag behöver kolla igenom.

Har för första gången sedan högstadiet stickat ett par sockor! Har löst massor av korsord. Har tillsammans med min man fixat allt möjligt smått i huset. Har byggt lego. Skrivit dikter. Översatt tyska texter. Övat retorik. Och förstås tillbringat en hel del tid på sjukhuset.

Via arbetshälsovården har jag fått hjälp att analysera min jobbsituation och jämföra den med de krafter jag har. Några har nämligen sagt att jag kanske borde gå ner i procent. Men efter att ha gått igenom vad jag gjort de senaste månaderna så är det inte något tvivel om att jag jobbat mycket mera än 100%. Så får jag nu "gå ner i procent" så att jag inte överskrider hundra så klarar jag mig bra.

Det är många fallgropar då man inte har arbetstider och älskar sitt yrke. Men nu måste jag se till att vila, bygga upp min kondition och att göra allt det där som jag tycker om som "bara" Camilla. Längtar efter att gå ut med kameran och knäppa bilder igen. Allt sånt här kreativt och skönt har jag inte hunnit med de senaste månaderna.

Har sovit bättre även om jag fortfarande måste upp och röra på mig på nätterna. Men jag har inte tänkt på jobbsaker i alla fall.

Hela familjen har reagerat positivt på min sjukskrivning. Jag har ju varit rätt osynlig både som maka och mamma. Nu har vi haft tid att prata med varandra, känna att vi hör ihop och behöver värna om att skapa ett hem där vi får ny kraft. 

Så nu ska vi göra det som kom av sig då jag fick cancer - vi ska tapetsera om. Det får gå långsamt och med de krafter vi har. Huvudsaken är att vi tar tag i livet igen och möjligheten att skapa ett privatliv som varit satt på is under så många år nu. För det har ju bara varit sjukdom och jobb.

Det reder upp sig ska ni se!

fredag 17 mars 2017

Segt men härligt

- Du ska vara vid simhallen kl. 9.15. Du kan inte säga nej!

Naturligtvis önskade jag henne dit pepparn växer. Samtidigt visste jag att hon ville hjälpa mig att komma igång igen.

Sida vid sida cyklade syster Susan och jag i gymet. Sen rodde vi. Lyfte, drog och tänjde. Hon höll koll på mig så att jag gjorde vad jag skulle, varken mera eller mindre. Till sist vattenlöpte vi (jag flöt nog mest omkring och såg på räddningstjänstens dykare som övade intill oss) och så avslutade vi med lunch. 

Tror att min hjärna fått en syrechock. Men tack Susan för hjälpen! Du får gärna meddela plats och tid igen. Tills dess hinner jag ta reda på var pepparn egentligen växer...

onsdag 15 mars 2017

Provsvaren kom

Har fått svaren på de omfattande laboratorieproven. Det finns ingenting som tyder på cancer, proppar, reuma eller infektioner. Sen finns det sådant som är både lite högt och lite lågt men som inte har någon klinisk betydelse just nu. 

Det här var förstås lysande nyheter och en stor sten föll från hela familjen. Det är alltid påfrestande att vänta på svar. Man vill veta och ändå inte. 

Nu har jag fortfarande ct-röntgen kvar. Så då får vi vara nervösa igen. Just nu försöker jag hitta vila, ro och balans i vardagen så att jag ska kunna börja jobba igen. Men från en mera balanserad plattform den här gången.

torsdag 9 mars 2017

Nya undersökningar

Prover visar att jag fortfarande har ett immunförsvar som är under gaffeln. Tycker därför att jag klarat mig förvånansvärt bra undan alla virus som varit i farten. 

Har träffat onkologen och vi har gjort upp en ny vårdplan eftersom armen är ett stort och mycket ovanligt problem. Inte så att lymfödem är ovanligt då man opererat bort lymfkörtlar i armhålan, utan för att lymfterapin förvärrat läget. Man ska inte reagera så att armen bara växer och växer. Nu har vi avbrutit lymfterapin och i dag fick jag igen gå till labben och ta nya prover. Jag har också fått tid till ct-röntgen.

Så nu vet jag inte om jag ska ställa in mig på att vara frisk och kunna jobba eller vara sjuk och sjukskriven. 

Då alla undersökningar är gjorda och om inga tumörer upptäckts, är det skäl att konsultera sjukhuset i Åbo för att bedöma om jag borde genomgå en operation där lymfkörtlar från andra delar av kroppen flyttas till armhålan.

Som onkologen sa: problemet med din arm är stort, ovanligt och tungt för dig. 

lördag 4 mars 2017

Sjukskrivning och bloggpaus

Det gick inte längre. Hade inte en gång tänkt på sjukskrivning som ett alternativ. Men psykoterapeut, sjuksköterskor och läkare var alla av den åsikten så jag fick ge mig.

Min kropp hinner inte återhämta sig under mina lediga dagar och de senaste veckorna har jag dygnet runt bara tänkt på jobbet.

Läkaren skrev också en remiss till sjukhuset så att jag får kolla upp varför armen inte svarar på lymfterapin. Naturligtvis gnager oron att det kan vara ett återfall av cancern. Alla ni som haft cancer vet att vi hela tiden bär på de här tankarna och måste leva med rädslan.

Under sjukskrivningen t.o.m. 19.3 skriver jag ingen blogg.
Sköt om er därute medan jag sköter om mig.

Camilla



onsdag 1 mars 2017

Curlingmamma söker jobb

I samråd med Anton och Emil söker de också på det här sättet jobb.

Anton, 19 år i maj, söker jobb för tiden april-december. Han skriver studenten nu och har bussbiljett till armén i januari 2018.

Anton har körkort och pratar också finska och engelska. Han delar ut reklam, har erfarenhet av arbete med barn och ungdomar. Några somrar har han hållit matskola, han har jobbat på bygge och förra sommaren plockade han flyghavre.

Antons starka sida är hans goda hand med barn och ett naturligt sinne för pedagogik. Han planerar att bli klasslärare och är mycket intresserad av matlagning. 




Emil, 17 år, delar också ut reklam och har jobbat på bygge. Han är snabb och stark som en oxe. Här finns alltså en ungdom som är beredd att ta i. Också Emil är naturligt pedagogisk och passar bra ihop med barn. Han är samvetsgrann och noggrann.

Emil går på ettan i gymnasiet och söker sommarjobb. Han tar sig fram på moped, cyklar eller springer och klarar sig på både finska och engelska.

Både Anton och Emil skriver musik, spelar, sjunger och är konstnärliga och sociala. De har god förmåga att anpassa sig (tycker curlingmamman...).

Alla tänkbara jobberbjudanden tas tacksamt emot på min adress: 
camillapredikar@gmail.com

Ta kontakt så får ni pojkarnas egna telefonnummer och e-postadresser av mig.