torsdag 27 april 2017

Yes, yes, yes - jag visste det!

Jag visste det själv men det var skönt att få det bekräftat: församlingsledning är min grej!

Eller hur förklarar jag det att jag stortrivdes med att ikväll leda mitt första kapellrådsmöte. Det var roligt, naturligt, inspirerande och utmanande! Jag kände ingen stress och ingen press, bara en stor glädje. Ansvaret tynger mig inte utan sporrar mig!

Lite vatten, hälsar Junior


onsdag 26 april 2017

Tyst som en mussla

Jo, det gick bra för Anton på inträdesprovet. Han var så pass påläst att han egentligen bara behövde sammanställa sina tankar. Hoppas nu att han "tänkt rätt" och klarar den första sållningen. Nuförtiden har de inga undervisningsprov utan bara en intervju i andra skedet. Nu önskar vi alla att han får en kallelse till intervju.

På dagis trivs Anton alldeles förträffligt! Och rätt stolt var han då han kom hem första dagen och meddelade att också han nu har tystnadsplikt. Så här går vi runt och är nyfikna och får inte nyfikenheten stillad. Men jag ser ju att Anton mår bra och växer med sina uppgifter. 

- Men vad mycket jag skulle vilja berätta! säger han. Och eftersom vi är vana att diskutera allt så är det förstås en ny situation och en frustration. Han får tala om vad han själv gjort men inte någonting om barnen. Och jag måste säga att han klarar sig alldeles utmärkt beträffande tystnadsplikten. (Hälsningar till dagis...)

tisdag 25 april 2017

Antons eldprov

Nu ÄR det spännande! Anton har åkt iväg på inträdesprovet till Peffan (Pedagogiska fakulteten kl. 10-12). Han har läst riktigt ordentligt på stoffet och jag ser hur motiverad han är.

Nu och då har han kommit och berättat vad han läser och nog är det ju mycket man inte vet, tänker jag.

Som att aldrig svara ett barn med ett "mm". Då uppmuntrar man inte dialogen och barnet missar en chans att öva sitt språk.

Mm... Hade man vetat det lite tidigare...

måndag 24 april 2017

Måndamemyki

Har ett sånt här 10 dagars arbetspass på gång igen. Känner mig matt bara av tanken. Med två jourer till så är jag riktigt "fast". Samtidigt är jag glad över gårdagens konfirmation som jag upplevde att blev en högtidlig men varm och avslappnad festmässa. Och visst kommer jag att minnas just den här gruppen eftersom den var den allra första som jag konfirmerade.

Studsmattan är äntligen uppmonterad på gården. Junior har väntat och väntat. Men fortfarande har vi snö på gräsmattan och allt är vått, vått.

Inomhus är vardagsrummet nu tapetserat och jag måste säga att det blev ett rejält lyft i våra sinnen. Hur ska man nännas spika upp tavlor och lampor på så fina väggar? Vi funderar ännu, säger vi och låter bli. Kanske ska man bo in sig först...

Vad Junior har vuxit! Alla säsongkläder är för små. Vart försvann vår lillkille?

lördag 22 april 2017

Tvåspråkig präst behövs

För första gången har jag hållit en tvåspråkig jordfästning. Jag blev så glad i dag då en som varit med häromdan kom och sa att jag hade bra röst och bra flyt på båda språken. Jippii! Men jag hade faktiskt övat de finska avsnitten många gånger. 

Det är en sak att prata vardagsfinska och en annan att hålla tal eller läsa bibeltexter. Ett ställe som var knepigt var ur Joh 14: "... sinne minne minä menen" (dit vart jag går). Försök säga det så märker ni att det är som "sex laxar i en laxask". Typ. Finskan har en hel del såna där fallgropar då man ska använda bokfinskan med alla sina ändelser.

För att inte blanda bort mig i den finska grammatiken skrev jag enkla meningar. Kanske var det därför som det uppfattades som tydligt. Man behöver ju inte göra det svårt. Svårare är inte nödvändigtvis finare. Jag har alltid utgått från principen "liten insats - stor effekt". Konsten är att hitta de rätta orden som gör att innehållet mellan raderna blir rikt.

fredag 21 april 2017

Det är Herrens fiskar!

Fick mejl av en läsare som kom med verkligt intressant information som berör mitt förra inlägg. Psalmen Måne och sol har nummer 153 i vår psalmbok. Lärjungarna fick 153 fiskar i näten. 

Och så detta: De grekiska bokstäverna liksom de hebreiska har ett siffervärde. Om man räknar ihop siffrorna på det grekiska "Det är Herren" blir det 153!

Tala om att Gud finns överallt!

torsdag 20 april 2017

Övning inför konfirmationen

I Trefaldighetskyrkan i Vasa
iklädd full mundering
(alba, stola, mässhake)
inför gruppfotograferingen.
Tänk att vi kommit så långt nu att jag på söndag ska få konfirmera mina första konfirmander. Känns lite som en milstolpe. Högtidligt men samtidigt naturligt och avslappnande.

Kvällens övning fungerade finfint. Återstår att kopiera upp agendan och skriva predikan.

Vi sjunger fyra psalmer:
100 De trodde att Jesus var borta
939 Glory to the Father
874 Ät mitt bröd
153 Måne och sol

Evangeliet handlar om hur Jesus visade sig för lärjungarna och lät dem få fiskar i näten. Gissa hur många fiskar de fick? 153 stycken. Lätt att minnas denna kuriosa om man minns vilket nummer Måne och sol har...


tisdag 18 april 2017

Tanja: Cytostatikan gav polyneuropati

För att ni verkligen ska förstå vad cytostatikan, cellgiftet, kan ställa till med vill jag att ni bekantar er med min bröstsyster Tanja. På sin blogg När livet stannar för en stund har säkert många av er redan följt henne länge. Hon och jag var troligtvis de enda finlandssvenska bloggarna som skrev om bröstcancer då det begav sig. Vi vet det eftersom ett par studerande ville använda finlandssvenskt material i ett slutarbete och hittade bara oss.

Ni som följt mig vet hur cellgiftet skadat mig för livet. Skador jag bara måste acceptera att jag inte blir av med. Och det är så svårt! Dessutom denna utmattning då det blir för många intryck att ta in. Cytohjärnorna våra - blir vi någonsin av med dem?

Tillbaka till Tanja som nu äntligen fått diagnosen polyneuropati och därmed kunnat få hjälp för sina skruttiga ben och fötter. Hon har just tillbringat flera veckor på smärtklinik i Jakobstad. De som vill veta hur det gått kan läsa de senaste inläggen på hennes blogg. Sätter ut länken till inlägget där hon skriver om sin diagnos och det sista då hon funderar hur hon nu ska gå vidare och klara vardagen. Alla intresserade kan läsa allt däremellan på Tanjas blogg.

Styrka och kramar till dig, Tanja!
http://narlivetstannar.blogspot.fi/2017/03/ny-diagnos.html
http://narlivetstannar.blogspot.fi/2017/04/

måndag 17 april 2017

Skriver så tangenterna svettas

Påsken har för mig i år medfört en hel del studier. Nu har jag äntligen fått iväg uppgiften som skulle skrivas efter pastoralkursen Kristen fostran. Dessutom har jag sänt in min rapport till domkapitlet gällande min introduktionsperiod som präst. 

Dagens skrivuppgift är en text till Kurirenspalten Människor emellan. Medan jag stickat har jag funderat och bara jag sätter mig ner och börjar på så har jag ett utkast.

På söndag ska jag hålla min första konfirmation. I veckan ska vi planera mässan, hålla övning i kyrkan och så fotograferas gruppen på förhand. Vi har dubbelt flera konfirmationer i år eftersom vi har dubbla årskurser. Dessutom kommer tre av söndagarna i maj att hållas av våra tre sökande till kyrkoherdetjänsten. Så vi lever på lite undantag i stan just den här våren och sommaren gällande "vanliga" kyrksöndagar.

fredag 14 april 2017

Långfredag

Alla de ord som beskriver din död
har använts otaliga gånger.
I psalmer, i dikter kan jag finna stöd, 
i bachska passionsdramasånger.

Uppspikad på korset du ropar till Far
och undrar om han glömt dig bort.
Folket det säger: "Vill du ej va kvar 
stig ner då, du som är sån sort!"

Men du där på korset är Gud i en kropp,
en mänska på jorden bland alla.
Din död är en gåva till oss – är ett hopp
som hindrar oss andra att falla.

Jag sitter vid foten av korset och ser
hur andningen din saktar in,
jag torkar de tårar jag fällt och jag ber
om kraft för att tjäna, som din.

Ditt liv är nu utblåst, din kropp hänger trött,
du andas ej mer  det är över.
Jesus på korset, mitt tack jag dig mött,
din gåva är allt jag behöver.

Skärtorsdag på språng

Skärtorsdagen är en av de mest innehållsrika dagarna i kyrkan. Det är jobb från morgon till kväll och man träffar massor av människor i alla åldrar.

På morgonen var vi över 200 då Sundom skola kom till påskkyrkan. Tyckte nog att eleverna såg lite misstänksamma ut då det inte var "deras" präst som tog emot dem. Ställde in mig på att inte försöka vinna deras förtroende utan bara vara den jag själv är. Och det tog inte många sekunder så hade jag dem med i en dialogpredikan. Tillsammans berättade vi hela påskhistorien och jag är alldeles säker på att de kommer att minnas påskens budskap, för så pass engagerade var de i bänkarna.

In till stan ett varv för att försöka tampas med datorn och räkningar. Hälften blev gjort innan det var dags att åka tillbaka till Sundom och nattvardsgång på åldringshemmet. Tillbaka till stan, med vin och oblater skramlande på bakbänken, för att byta material i portföljen. Iväg på sorgesamtal. Sedan hem. Satte mig i fåtöljen och somnade en stund. Tur att jag hade satt på alarmet för säkerhets skull. Iväg för tredje gången till Sundom.

Skärtorsdagens nattvardsgång ville jag göra meditativ och enkel. Symboliken fick tala och aktläsningen blev predikan. Det blev en gemenskap med hela kristenheten som den här kvällen firade nattvard över hela jorden. Underbara tanke!

Efter att ha jobbat klockan runt träffade jag Junior och Kloker hemma i soffan. Min man hade kört 280 kilometer under sin arbetsdag mellan kyrkor, åldringshem och vårt hem. Dessutom hade han med sig Junior på två av resorna. Så jag fick höra allt om vilka psalmer som sjungits var och av vem och att ingen kyrkokörstant den här gången bjudit på godis...

Skärtorsdag i en präst- och kantorsfamilj alltså.

tisdag 11 april 2017

Tid för hem och familj

Den tid som jag inte satt på att skriva blogg på sistone har jag istället satsat på vårt hem. Det är med stor glädje som vi fixar i sakta mak. Vardagsrummet har fått två väggar med tegeltapeter i grått. Vilket lyft det blev! Nu är det fullt upp med stilla vecka och påsk i församlingarna så vi håller en paus och väntar på resten av tapeterna som vi har beställt.

Känner att vardagsglädjen, humorn och lättheten håller på att återvända till vår familj och vårt hem. Anton har klarat studenten och vi ser fram emot att få fira honom. Just nu jobbar han på dagis och stortrivs. Samtidigt förbereder han sig för inträdesförhöret till Pedagogiska fakulteten. Hoppas så innerligt att han skulle komma in eftersom han verkligen vill bli lärare och också skulle passa så bra som pedagog (mammas subjektiva åsikt...).

I morgon blir det påskandakt för daghemmen i Sundom kyrka. På torsdag står skolan och åldringshemmet i tur. Däremellan ska bl.a. min första konfirmation planeras och så ligger jag efter med en hel del skrivbordsarbete. 

Måste få in min rapport gällande arbetspraktiken (de 6 första månaderna som präst) och de skriftliga arbeten som hör till pastoralen. Och så klämmer jag ännu in en ny spalt till Kuriren.

Bara tanken på ogjort arbete får mig att gripa efter sticksömmen som lugnar mig. Dessutom har jag upptäckt att armen mår otroligt bra av stickningen. Nu har jag övat upp rörelseförmågan så pass mycket att jag kan sticka långa stunder. Dessutom öppnar sticksömmen för många fina diskussioner i hemmet. Mamma sitter och lyssnar och springer inte med allt annat.

Så här på seinon måste jag berätta vad Anton sa i dag då han sökte efter ett limstift.

- Alltså, mamma. Tänk om man skulle starta en limfabrik i Borgå... Då skulle den kunna heta Borgå stift!

Ridå.

söndag 9 april 2017

Mänskliga människor

Efter terrordådet i Stockholm fick jag total skrivkramp. För vad skriver man?

Tänker på min avhandling som handlade om hur man som präst agerar efter en katastrof. Mitt ämne var skolskjutningen i Kauhajoki år 2008. Jag borde alltså ha haft alla verktyg för att kunna skriva. Och ändå kom jag till korta.

Hur man än tror sig vara förberedd på kriser så är det en annan sak att stå mitt i dem. Det går inte att förutse hur vi kommer att reagera. Visst kan man långt tänka sig in i situationen, men man kan aldrig med säkerhet veta.

Drar ännu en gång paralleller till hur jag satt på britsen och skakade efter att ha fått besked att jag har en cancertumör i bröstet. Hur hade jag kunnat förbereda mig på det?

Nuet. Nuet. Nuet. Vi har inget annat än just nu. Vi håller kvar den tid vi lagt bakom oss i form av minnen av olika slag. Vi drömmer och planerar för en framtid. Likväl har vi bara nuet. Varför glömmer vi ändå så ofta bort det?

För att det är mänskligt. För att vi är mänskor. För att vi är vi. Med minnen, med drömmar. Varför måste det hända fruktansvärda saker för att vi ska förstå livets skörhet?

onsdag 5 april 2017

Bekräftat: INTE cancer!

Väntan på det slutgiltiga beskedet på alla dess prover jag tagit de senaste veckorna har varit lång och tuff. Jag försökte tänka tanken att jag än en gång skulle behöva gå igenom cytostatikan... 

Tillsammans gick min man och jag till onkologen idag. Jag vet att han helst hade sluppit. Men jag ville verkligen ha den trygghet som han ger mig bara av att finnas bredvid. 

Det kommer att gå en remiss till sjukhuset i Åbo och jag blir kallad för konsultation gällande en eventuell flytt av lymfkörtlar. Operationen måste göras så fort som möjligt om det ska vara någon nytta med den. 

Jag tvekar. Men jag kommer att åka till Åbo för att få veta om operationen alls passar mig och min arm. Litar på att specialisterna vet vad de talar om och att jag får den information jag behöver för att ta ställning till saken.

I morgon börjar jag jobba igen. Nu ska jag på allvar försöka jobba klokt, fördela min tid så att mitt liv inte bara är att vara präst dygnet runt. Det är jag ju. Men som utmattad har ju Gud inte så mycket nytta av mig. 

Men vi är överens Gud och jag. Tillsammans går vi vidare mot en ljus framtid. Utan cancer för tillfället. Ja, hjälp vilken lättnad, gott folk.

lördag 1 april 2017

Här, där rosor dör

Helt fantastiskt! Om det är allas era förböner eller antibiotikan vet jag inte. Kanske är det en samverkan eftersom armen är så gott som rosfri. Jag har varit så orolig och känner hur jag äntligen kan börja slappna av. Och hoppas.

Längtar efter att jobba. Vi står inför påsken och det är för mig den allra bästa tiden i kyrkoåret. Varje år är jag lika tacksam över att få jobba i kyrkan just i påsktider.

Men simmar lugnt ännu. Antibiotikan tröttar mig och jag kunde gott somna där jag sitter. Men rosorna är borta! Halleluja!