onsdag 31 maj 2017

Bekymmerslöshetens pärla

Min kusins son skriver också blogg och efterlyser ett jämnare liv. Ett sånt där tråkigt och förutsägbart. Med glimten i ögat förstår jag, men ändå. 
http://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/pappamonologerna/lagga-pussel

Dagens unga har mycket att pussla med för att få livspusslets bitar på plats. Kan man få jobb som motsvarar utbildningen? Vem ska vara hemma med barnen? Hur ska vi få pengarna att räcka till?

Alla har vi väl alla tider haft våra funderingar då vi klivit in i vuxenlivet. Nästan varje dag slinker det ur mig "det hör till att bli vuxen" då jag pratar med Anton, 19 år. Och det börjar gå upp för honom att detta med "att bli vuxen" inte bara är frihet. Det kommer en hel del ansvar på köpet.

Men visst skulle jag vilja vara ung ibland... Denna sorglöshet som lyser runt min äldste son är avundsvärd. På ett sätt. På ett annat är det fruktansvärt irriterande att man inte kan tänka så långt att man plockar undan efter sig då man kockat i köket. Samtidigt som jag vill ge min unge en uppläxning vill jag sporra och understöda hans intresse för matlagning.

Ni förstår. Det är inte så lätt att ha stora barn hemma. Men då han kommer intassande mitt i natten och bländar mig med sitt bekymmersfria leende... Då smälter mammahjärtat som inser att vår bästa tid är just nu.

tisdag 30 maj 2017

Med full packning

Ach, vad det packar på nu. Har svårt att hålla lediga dagar då jag har möteskallelser som ska sammanställas och budgeten för nästa år ska planeras. Men det är roligt! Inte tal om annat.

Här hemma ställer vi till för studentfesten och kylrummet fylls på i rask takt. Lär ska bli kallt på lördag så då är inte trädgården något bra alternativ för firande. 

Det blir en fullpackad dag. Först ska jag iväg på Juniors första vårfest och sen blir det studentdimission för oss. Därefter har jag på känn att huset fylls av glada skratt och ett totalt kaos. I ett så smalt kök som vårt blir det en utmaning att få allt att fungera.

Tio mormorsrutor är virkade.

söndag 28 maj 2017

Camilla utmanade Gud

Precis så kändes det då jag i går fortfarande inte fått ett enda ord till pappers beträffande predikan som jag skulle hålla i morse. Nä-ä. Då talade jag med Gud och sa: "Det är så mycket tal om den heliga Anden så här i brytningen till pingst. Visa för mig att också jag kan få uppfyllas av helighet och att orden sätts i min mun." Visst läste jag på, det gjorde jag. Men jag skrev inte ens stolpar för minnet.

Jag får erkänna att jag var lite spänd på hur det skulle gå. Då jag vaknade i natt bad jag Gud om ord. Före högmässan bad jag om ord. Strax före predikan bad jag om ord.

Och orden fick jag. Minsann! Orden doserades helt rätt så att jag visste vart de skulle leda mig. Det var en alldeles fantastisk upplevelse. Predikan blev en dialog mellan Gud och åhörarna och jag var inget annat än Guds språkrör.

För mig blev den här upplevelsen fylld av glädje, njutning och närhet. Gud var nära mig, han fanns i mig och gav mig de redskap jag behövde då jag satte allt mitt hopp till honom och bad om att få beröras av helig Ande.

Sannerligen är Gud trofast!

lördag 27 maj 2017

Ett tommare hus ger ny energi

- Det är bara 95 rutor kvar, förklarar Junior sen han räknat ut hur många mormorsrutor jag behöver för att göra filten jag tänkt mig. Jag har fyra...

Så länge har vi levt med bakbundna händer. Trötta, apatiska, oföretagsamma på hemmafronten. All energi har gått åt till att sköta jobben och att överleva. Komma igen efter cancern.

Jag kan känna en sån glädje över mina garnnystan även om min hand inte fungerar som förr. Nä, jag stickar inte lika jämnt längre eftersom jag inte kan spänna tråden som jag brukar. Men jag klarar av helheten och det får räcka. Jag börjar på med något och märker att handarbetet blir för tungt småningom. Då ser jag om jag kan göra det till någonting annat istället. Tröjan som Junior skulle få blev två randiga kuddar istället... 

Ni förstår min mormorsruteförtjusning. Jag kan göra större saker men bitvis. Och det är så rogivande och inspirerande att få vara kreativ. Ingenting behöver gå fort. Nu har jag ro inombords.

Juniors randiga "tröja" gömmer två slitna dynor.
Den lilla "övningskudden" blev perfekt som nackdyna.
Inuti finns en överbliven dubbelvikt barnkudde i ett litet dynvar.
Många saker har fått ny användning.

fredag 26 maj 2017

Flyg min unge, flyg!

Ny färd till Peffan inom kort.
På min nattliga vandring då kroppen måste upp och röra på sig gläds jag över beskedet som Anton nyss fick: Han är kallad på intervju till Pedagogiska fakulteten! 

Inträdesförhöret var nyckeln till intervjun och nu hoppas vi alla att intervjun blir nyckeln till en studieplats och läraryrket.

Nog var det spännande då ungarna lärde sig att gå. Men ack så spännande det är då de ska lära sig att flyga!

torsdag 25 maj 2017

Den som spar, han har (problem?)

Jag har inte glömt er fastän jag varit tystare än vanligt. Jag står i. Mycket.

Hör ni till dem som under årtionden samlat på er alldeles för mycket av det mesta? Egentligen bara för att det är så svårt att släppa taget om det som varit. Varenda liten papperslapp öppnar dörren till minnenas hus och sen är det kört. Man lagrar. Papper, böcker, bilder, teckningar, pyssel, urklipp, småsaker, stora saker, lådvis, högvis, skåpvis, förrådsvis. Och ändå öppnar man egentligen aldrig de där lådorna eller börjar leta efter något man klippt ut på tidigt 80-tal. Om ni hör till den här kategorin ska ni nu läsa vidare.

Min längtan efter att slippa allt det där odefinierade blev, tack och lov, slutligen starkare än lusten att behålla det. Men jag har verkligen, och jag säger verkligen, fått jobba med mig själv och mitt sparande. Jag har tänkt, analyserat, och kommit fram till att jag inte vill bo i dåtid. Jag vill leva här och nu och ha rum att andas frisk luft!

Och jag har varit envis. Påhejad av hela familjen har jag/vi vänt på varenda notblad (enorma mängder noter), sett igenom varje bok, sorterat varje låda. Min beslutsamhet har nästan känts som ett raseri över förspillda år. År som gått åt till att tänka på att jag en dag ska börja på med att... Med lungorna fyllda av damm har jag de senaste veckorna envist, enträget och med all den finska sisu som finns i mig, skapat det utrymme och den frid som jag längtat efter.

Hela familjen mår så mycket bättre. Vi har fräscha tapeter i rummen, valt att hänga upp enstaka tavlor, gjort punkter i huset för arbete, vila, skapande, korsordslösande, handarbetande, musicerande, ätande, tv-tittande, motionerande. Ställen där vi kan vara tillsammans och vrår där man får vara ifred. Och vi har inte gett oss förrän det liksom stämt inombords. 

Man lär sig nämligen vartefter att hitta den där balansen vad man verkligen behöver och vill ha och vad som bara hänger med av gammal vana och av obehaget att ta ett beslut.

Och vad vi gjort av allt? Det som varit skräp har vi kastat, det som någon annan kunnat ha glädje eller nytta av har vi gett bort, det som gått att reparera har vi reparerat och det vi verkligen känt att är pulshöjande har vi sparat.

Och vad har vi fått: lyx! Min man satte ord på känslan. - Vad lyxigt vi har det! Nu har vi det fint!

Nu återstår mest vanlig städning inför nästa veckas studentfest. Det har varit bra att ha något som sporrat. Men jag hävdar att jag inte städat för någon av gästerna. Jag har gått igenom mitt liv, tackat för det som varit, lämnat det bakom mig för att verkligen leva. 
Här. 
Nu. 
Helhjärtat.

Och äntligen ska jag få ro att handarbeta mera och spela blockflöjt!

måndag 22 maj 2017

Öga mot öga eller Själ mot själ

Efter ett långt arbetspass på tio dagar har jag behövt ordentligt med vila. Det var inte bara Tomas-oratoriet som tog krafter utan också mitt "vanliga" jobb. Fast det är nog allt annat än "vanligt" att vara präst. Man ska ta emot allt vad som kommer och är man i tjänst ska det ske utan varsel om det anses nödvändigt att få tala med en präst.

Men just det som tar mest ger också mest. Att verkligen på djupet diskutera existentiella frågor är ingenting som jag vill vifta mig igenom. Jag bryr mig verkligen om, och det är intressant, att försöka förstå hur den jag talar med tänker. Sen kan jag utifrån den kristna tron och vårt kristna hopp få människan att komma vidare i sina tankar.

Vi tänker så olika vi människor. Har också märkt hur blind jag blir för de teologiska spåren som för mig är alldeles självklara. Andra kan höja på ögonbrynen för sånt som jag inte ens vet att jag någon gång lärt mig.

Jag skriver lite kryptiskt i dag. Men min tystnadsplikt... Ja, ni vet. Jag vill bara ha sagt att jag tycker om mitt yrke, passar att vara präst men behöver ta mig tid för att återhämta mig som själavårdare.

måndag 15 maj 2017

Att ge texterna liv

Tack alla ni som medverkade i oratoriet Tomas! Det var härligt att än en gång kunna vara del av ett storverk. 

FOTO: Camilla Andersson

"Då en dörr slår igen framför näsan, kan där öppnas en port strax intill..." För mig öppnade regiarbetet och recitatörsrollen nya möjligheter att kunna jobba med musik fastän jag har min egen fysik emot mig. Kändes lite som "plåster på såren" att ha fått nya verktyg.

Eller nya och nya. Jag har mest jobbat i det tysta med textanalys och omfattande retorikstudier. Men jag övar mycket för mig själv för att hitta mina möjligheter att ge texter liv.

FOTO: Camilla Andersson

Kompositören Kaj-Erik Gustafsson var på plats.
FOTO: Camilla Andersson

Det är inte bara på teaterscenen som gediget uttrycksomfång behövs. Vi inom kyrkan borde se möjligheterna att fånga våra åhörare så att Ordet kan beröra.

Det är vår uppgift.

fredag 12 maj 2017

Inspirerande Tomas-övning

Vi hade en jättebra Tomas-övning ikväll. För mig handlade det om att forma en fungerande helhet av texten och det visuella medan Susan hade hand om den musikaliska biten. 

Det är skrattretande hur syster Susan och jag jobbar tillsammans. Vi fungerar tryggt ihop utan att egentligen kommunicera desto mera. Samspelet finns i generna. Nu kunde vi båda jobba med våra starka sidor och därmed komplettera varandra. Roligt, Susan!


Äntligen framförs Tomas-oratoriet igen!

Det har varit en lång paus. Vid uruppförandet i Korsholms kyrka år 1985 spelade jag violin i orkestern. År 1995 tog jag tåget från Helsingfors en dag i maj. Hade samma dag fått mina musikmagisterpapper och åkte direkt till Karleby där jag var altsolist i samma oratorium.

Nu ska jag få vara berättare och pappa som då tidigare varit dirigent har stigit åt sidan och min syster Susanne är morsdagens dirigent.

För det är på morsdagens kväll 14.5 kl. 19 i Trefaldighetskyrkan i Vasa som ni har chans att höra ur vilket sammanhang psalm 584 Jag har ett hem är tagen in i vår psalmbok.

Gratis kommer ni in och en kollekt tas för insamlingen Gemensamt Ansvar Korsholms kyrkosångskrets. Mera info här: http://www.vasasvenskaforsamling.fi/home/kalender/tomasoratoriet?date=2017-05-14

Vi syns i kyrkan!

måndag 8 maj 2017

Ingen fotomodell precis

Till min överraskning har jag kallats till lymfoskintigrafi i morgon. Skötaren injicerar undersökningsämnet under huden på handen/foten. Lymfvägarna fotograferas med gammakamera. Fotograferingen pågår tills ämnet nått ljumsken/armhålan. Totaltid ca 2,5 timmar.

Gissar att man på sjukhuset i Åbo velat att jag gör den här undersökningen i Vasa innan de skickar en kallelse till mig för vidare konsultation angående en flytt av lymfkörtlar från buken till armhålan.

Men visst låter allt det här bara för äckligt?! Jag brukar inte beklaga mig beträffande alla undersökningar och behandlingar. Det är nu som det är tänker jag. Men under de senaste månaderna har jag varit fruktansvärt vårdtrött. Trött på provtagningar, sjukhuslukt och kartläggning av varje detalj på min kropp. Man blir ju så självcentrerad så att det stör!

Vårdtrötthet heter fatigue på fint språk. "Fatigue går inte att jämföra med vanlig trötthet som går att mildra genom vila eller sömn. Trötthet sliter på relationer och anhöriga har ofta svårt att sätta sig in i den sjukas situation. Det är framförallt kvinnor som klagar på trötthet. En anledning är att de upplever att de försummar sin familj, även om tröttheten gör det omöjligt för en kvinna att vara samma mamma och hustru som tidigare", läser jag i en vårdguide. 

Till kännedom bara.

lördag 6 maj 2017

Mormorsrutorna samlar tankarna

Oj, vad ni läser om oss bröstsystrar! Av 2158 publicerade inlägg lade sig vår nervspunkiga bröstsysterbubbla på andra plats så gott som bums. 

Fortfarande är det okänt för den stora allmänheten hur cancermedicinerna skadar för livet. Om man överlever medicineringen det vill säga. Det förekommer återupplivning på grund av medicin tänkt att ta död på cancern. Ibland lyckas läkarna få igång livet igen. Ibland inte. Jag känner själv till båda alternativen.

Den vanligaste orsaken till att jag jordfäster är just cancer. Och lidandet jag får ta del av är ofattbart. Jag skulle säkert uppleva begravningarna betydligt tyngre utan mina egna erfarenheter av sjukdomen. Nu har jag källor att ösa ur och vet vad som behövs för att de anhöriga ska "överleva" begravningsdagen.

Det här var kanske inte det mest sprittande att skriva om en lördag kväll. Men vissa dagar tar det lång tid att bearbeta upplevelser och erfarenheter av både liv och död.

Mormorsrutorna jag virkar hjälper mig att återfå min egen balans. I de enkla rutorna finns många tankar gömda. Kvinnor har alla tider virkat och funderat. Ibland är färgerna dystra, ibland är de gladare. 

Precis så är ju livet då det levs fullt ut.

torsdag 4 maj 2017

Nervspunkig bröstsysterbubbla

Tillsammans är vi "normala"
och inte uppätna av svartmålad cancer.
Då vi sex bröstsystrar som hållit ihop sedan år 2014 träffades över en bit mat häromkvällen kunde vi konstatera följande: Då vi är tillsammans känner vi oss "normala". För vi dras med så många biverkningar av våra cancermediciner och behandlingar så att man nästan får nervspunk vid blotta tanken. Tänk om vi skulle sammanställa en biverkningslista av sex bröstcancerkvinnors öden. Skulle någon orka läsa den?

I en lång kommentar i förra inlägget skrev jag om cytohjärnan. Om det gått någon förbi så vill jag berätta att det kallas så då man efter att ha fått cytostatika inte längre kan hitta ord, koncentrera sig och fungera som före medicineringen. För många lättar besvären vartefter. Andra får dras med hjärntrögheten livet ut.

Cytohjärnan syns egentligen inte utanpå. Men man uppfattas som lite trög, disträ och trött. Och visst, det tar på krafterna då ens energi rinner av en och man får söka orden bakom den där hinnan som jag skrev om i kommentaren.

Då sex bröstsystrar med sina cytohjärnor sitter och samtalar under några timmar är livet rätt häftigt! Just då i den stunden är allas våra hjärnor "normala", det tröga är vårt tempo och kroppens styvhet och benens vinglighet är så självklara ingredienser att vi tar i varandra för att få stöd att röra oss upp och ner vid bordet eller i trappor.

Utan mina älskade bröstsystrar skulle jag känna mig totalt utanför livet. Nu hör jag hemma i en atmosfär som känns naturlig, äkta och rik. Aldrig trodde jag att mitt hjärta skulle kunna flöda över av kärlek till andra kvinnor på just det här viset som det nu gör.

Åtminstone gav oss cancern något gott: en dyrbar vänskap!

tisdag 2 maj 2017

Avsked, sorg och tacksamhet

Valet var enkelt men sorgligt. Jag har lämnat in min avskedsansökan till Malax församling och därmed avslutar jag definitivt min jobbkarriär som musiker.

Därför att jag är präst.
Därför att jag är invalid.

Fortfarande har jag svårt att acceptera att min arm är förstörd. Jag kan inte längre jobba som proffsmusiker. Rörligheten som krävs av en dirigent är omöjlig för mig att uppnå. Flinkheten i fingrarna som krävs av en organist/pianist är borta. Cancern har invalidiserat mig. För första gången använder jag ordet invalid. För att det är så som det känns. För att det är så som det är. Och faktum gör mig sorgsen.

Foto: Linnea Ekstrand
Samtidigt växer jag med mina prästuppgifter och hittar nya sidor hos mig själv. Vartefter mina musikerverktyg tagits av mig har jag fått nya prästverktyg. 

Jag kan ju inte vara annat än tacksam. 
För att jag har goda relationer. 
För att jag är cancerfri. 
För att jag har nuet.

måndag 1 maj 2017

Nytt växer fram

Enkelt tapetval - nyspirande!
De senaste dagarna har vi ökat takten gällande vår ytremont här hemma. Vartefter vi får färdigt blir vi gladare även om det är tungt att gå på från morgon till kväll. Kloker skrapar bort gamla tapeter, fixar lister och gör grovjobbet. Jag är hantlangare och ser till att han får mat, kaffe och beröm i lämpliga doser.

Vad roligt det är att riktigt skrubba rent. Samtidigt är jobbet också ett sätt att stärka äktenskapet och samhörigheten. Vi formar vårt hem utifrån de behov som finns i dag. Vi längtar efter ett hem där vi kan vila, vara kreativa och umgås. Ett hem där vi blir starkare tillsammans.