torsdag 29 juni 2017

Musiken fyllde kyrkan och hjärtan


Dragspelet är inpackat och orgeln släckt. Har själv fått njuta av kvällens konsert här hemma. Vilken underbar musik och vilket unikt samspel dessa två musiker har. 

Och ändå känner jag igen just samspelet. Då man känner varandra väl kan man också förmedla ett djup där känslor, beröringsförmåga och teknik är på topp. Två instrument blir helt enkelt ett. Och vad roligt att det kom så mycket folk!

Sommarrepris i storköket

Känns lite som "förr" då vi tar den stora kastrullen och kokar soppa åt alla pojkar. Förr satt måltiderna i ett. Vi hann bara diska bort innan följande måltid skulle påbörjas. 

Man ändras med åren. Hur skönt är det inte nu att hinna sätta sig ner med en bok och ha en skolpojke som läser sin egen alldeles intill. 

Men varje ålder är otroligt intressant! Tycker fortfarande att det är inspirerande att följa pojkarna som är i åldern 7-26. Och med en tredje generation som börjat stå på vingliga ben ser man plötsligt livet som en efterlängtad sommarrepris.

tisdag 27 juni 2017

Bergökonserten i sikte!

Man kan längta efter så mycket. 
Efter någonting. 
Efter någon. 


Kanske längtar ni efter skön musik 
på dragspel och sommarorgel, 
där fingrar med flinkhet rör sig över tangenterna.

Min längtan rör de riktigt små fingrarna 
som behöver en vuxen hand att hålla i 
medan dragspelets knapprader 
sänder bälgatoner 
som fyller hela Bergö kyrka.

måndag 26 juni 2017

Sakristians skakningar

Det finns vissa saker som sker utan att man som inblandad tänker på dem. Ibland försöker jag se med andra ögon på vad som händer i min "vardag". 

I dag i sakristian före högmässan kom jag på att vi anställda nästan alltid hälsar på varandra genom att ta i hand då vi kommer till kyrkan. För mig är det naturligt att göra så. Men då man tänker på hur ofta vi ses, jobbar tillsammans, sitter på möten, äter lunch, delar arbetsrum... 

Och så då vi träffas i sakristian, ja, då skakar vi hand med varandra. Så gott som alltid. Så har jag gjort som kantor, så gör jag nu som präst. Så gör vaktmästaren.

Kanske är det den där speciella känslan som infinner sig före en gudstjänst som gör att vi själva blir högtidliga bakom kulisserna. För oss är denna högtidlighet naturlig och inte alls stel på något sätt. Det är en stil som tycks finnas i många sakristior.

Så vi fortsätter att skaka hand på söndagarna. 
Då vet vi att det är söndag. 
På riktigt.

lördag 24 juni 2017

Minisemestrar i sikte

Många börjar sina semestrar efter midsommar. Jag som är van att få 38 dagar har tjänat ihop 18 dagar varav jag tar ut 10. Det betyder två veckor sommarledigt.

Jag är väl medveten om att det är alldeles för lite för att hinna vila. Men jag jobbar gärna på sommaren och har gjort det flera år. I november får vi istället fara iväg på en resa. Till kännedom så kommer jag alltså inte att fira min 50-årsdag. Inte på något sätt. Jag har fått fira både min examen och min prästvigning och har en viss mättnad.

Då jag fick min cancerdiagnos i september 2014 skulle min man fira sina femtio. Snopet fick vi ställa in allt eftersom vi alla befann oss i chock. Därför är min önskan att vi vid tiden för min födelsedag åker på vår första gemensamma utlandsresa. Innan barnen kom hann vi båda resa på våra håll och sen har vi semestrat i Finland.

Tre veckor jobb återstår så får jag mina två sommarveckor med familjen. Före det ska jag ut på skriftskolläger och sedan konfirmera ungdomarna.

Anton på reservplats

Anton har nu fått beskedet att han är på reservplats till både klasslärar- och speciallärarutbildningen. Så nu blir det att vänta till mitten av juli då man vet hur många som tackat ja eller nej till sina studieplatser.

Vi tar det med ro. Anton ska hur som helst till militären i januari. Han har för säkerhets skull anmält sig till höstens studentskrivningar för att ha bättre möjligheter att få ett yrke som han verkligen brinner för.

Just nu önskar han allra mest få jobba på dagis där han trivts utomordentligt. Men vikariatet är slut och för tillfället målar han tavlor i väntan på flyghavreplockning.

fredag 23 juni 2017

Midsommarafton på Alskathemmet

Midsommarpräst i ny kjol.



























Vi har i Vasa svenska församling firat midsommar på Alskathemmet. Traditionen att ta sig ut hit på midsommaraftonen har pågått sedan tidigt 1970-tal enligt de som var med på den tiden. Vaktmästaren räknade oss till 70 personer vilket han kom till mig och sa att är nytt "rekord". 

Vi sjöng sommarsånger, jag läste mina dikter och sjöng solo och så åt vi gott. Innan bussen tog oss tillbaka till stan fick vi grillkorv!

En härlig midsommarafton fick vi vid havet. Extra roligt för mig var att min kantorsman kompade på piano och vår Junior kunde vara med "på jobbet".



tisdag 20 juni 2017

söndag 18 juni 2017

Gud, vilken söndag!

Vi har haft en alldeles underbar kyrksöndag i Vasa svenska församling. För min del började dagen med högmässa i Sundom kyrka. Vad vi sjöng! Måste bara låta er få se den jättefina mässhaken som sytts upp på Sacrum. Sömmerskorna där syr också våra prästkläder. Mässhaken är både lätt och bekväm.

Och vilken fin dubbelkonfirmation vi fick i Trefaldighetskyrkan. Folk som kom till nattvarden log med hela ansiktet. Vi hade olika stationer där vi gav bröd som man fick doppa i vinet. Tror att den lösningen gjorde att största delen av de 650 i församlingen kom till nattvard.

Ja. Tack Gud.
Vilken söndag!


Och samma på finska

I samma sekund som jag hörde dopgästerna tala insåg jag att jag totalt glömt bort att dopet skulle vara tvåspråkigt. Vi hade liksom inte gjort någon sak av det under dopsamtalet.

Jag hade med mig enbart den svenska handboken, dopminnet, fadderbreven, gåvoboken, dopljuset och blanketten från magistraten. Handväskan med telefonen låg kvar på golvet i bilen. Vad gör man? Man inser att det enda är att plocka fram god min där man i ögonblicket står öga mot öga med Eldprovet. 

Febrilt sökte jag efter finska ord bland de texter jag bar på. Men det enda jag hittade av finsk hjälp var anvisningarna på baksidan av magistratblanketten.

Jag hälsade välkommen och så långt gick ju allt bra. Jag kan ju finska. Haken var nu att jag inte kan en enda bön, inget bibelställe, varken välsignelse eller trosbekännelse utantill. Att kunna Isä meidän (Fader vår) sådär nästan duger inte då man ska leda en bön. 

Det blev ett väldigt... poetiskt dop sett till den finska delen. Talet gick att improvisera även om nyckelord som t.ex. dopkolt tycktes ha raderats ur mina hjärnbalkar. 

Jag försökte mig på en egen hopsnickrad bön. Pauserna blev långa medan jag funderade om objektet skulle stå i partitiv då det var pågående handling eller om man ser till att hela babyn skulle få plats i Guds famn. 

Nu ska utantillbiblioteket ses över så att jag inte behöver översköljas av svett likt farten på Kyro älvs islossning vid kommande eldprov.


fredag 16 juni 2017

Camilla gammal som gatan

Det är väldigt sällan man nuförtiden ser liftare längs vägarna. Då jag var ung fanns det ännu en hel del liftare och själv har jag också stått med tummen upp vid vägkanten då jag absolut ville se Bryssel innan jag kom hem från mitt utbytesår i Tyskland 1986-87.

Nu på eftermiddagen stod en ryggsäckstyngd karl vid vägrenen med en skylt där vi kunde läsa PORI (Björneborg). Junior, 7 år, undrade varför någon står på så konstigt ställe vid omfartsvägen och håller en skylt i handen.
- Ska han gå över här? undrade han.

Så jag fick förklara att en liftare är någon som skriver vart han vill åka, ställer sig vid vägkanten och håller upp tummen och hoppas att få skjuts med någon. På så sätt reser man gratis och är lite äventyrlig av sig, avslutade jag förklaringen.

- Har han tappat bort sin bil?

Ridå.

Jeremia 29:11

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren:
välgång, inte olycka.
Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

torsdag 15 juni 2017

Idel glada miner

I morse fick vi gratulera vår nya kyrkoherde Mikael Forslund riktigt på riktigt. Det blev en festlig och glad stund för oss som hade möjlighet att ta en kopp kaffe på pastorskansliet. Här kan ni titta in i vårt kök:

Stark Stark

Barn- och ungdomsbokförfattaren Ulf Stark (1944-2017) dog i förrgår efter endast ett par månader som cancersjuk. På huvudbibliotekets barnavdelning hade de ställt fram många av hans böcker och jag plockade med mig några som motvikt till Bamse.

Jag har inte tidigare läst Ulf Starks böcker för Junior men i går kväll blev det Kan du vissla Johanna som är en av författarens klassiker. Junior fastnade redan på första sidan. Det gick inte att sluta läsa. Texten tog nästan andan ur oss båda. Den var rolig, snudd på galen, men hade samtidigt en underton av allvar. Den var äkta, chosefri och överraskande.

Kvar i bibliotekskassen ligger Min vän Percys magiska gymnastikskor, Pojken, flickan och muren samt Liten och Stark.

Läs Ulf Stark.

onsdag 14 juni 2017

Junior och Törnosa eller "Vakna, mamma"

- Mamma. Du ska natta mig och inte jag dig, säger Junior då han väcker mig sen jag ännu en kväll somnat före honom.

Hos oss sover vi då vi kan. Min värk i kroppen gör att jag måste upp och nattvandra. Det här gör ju att jag missar en hel del sovtid på natten. Så jag sover då jag kan få sömn.

Har hört om många som repar sig från cancer på samma sätt som jag. För att kunna göra någonting måste man vila både före och efter. Det blir också ett sätt att leva.

Under flera veckor har Junior och jag varit till simhallen. Vi plaskar och leker och det är så befriande! I vattnet blir jag den mamma som jag inte kan vara på land. Jag kan hoppa, dyka, lyfta honom, snurra honom. Våra vattenlekar har blivit viktiga för oss. På många sätt.

Mina söner har alltid läst "sommarböcker". Junior stretar emot allt vad han orkar. Men jag är envis. Dels så vill jag att han håller upp sin läsning genom att läsa själv 15 minuter varje dag. Dels så behöver jag den där vilan under filten som vi delar. Han läser sin Lassemaja och jag har min pocket.

Att ha barnen hemma på sommarlov är en omställning varje år. Inte undra på att det är de som nattar föräldrarna...

måndag 12 juni 2017

Nytt skede i församlingen

Äntligen är kyrkoherdevalet över. Jag skriver äntligen eftersom processen varit utdragen och färgat församlingen och våra arbetsuppgifter under hela våren. 

Nu får vi se när Mikael kan tillträda. Det påverkar mig direkt så att vår t.f. kyrkoherde Malin återgår till sin kaplanstjänst i Sundom där jag just nu vikarierar henne.

Om ni tycker jag varit tyst om valet? Det var önskat så helt enkelt.

Men nu är det alltså över och efterarbetet återstår. I dag har valnämnden sammanträde och fastställer valresultatet. 


Saxat från församlingens Facebook-sida: 

Mikael Forslund Tack till er alla för era gratulationer och ert stöd. Jag ser fram emot att ta itu med de nya uppgifterna i församlingen som kyrkoherde och jag hoppas att jag kan förvalta det förtroende jag fått på bästa sätt! Jag önskar alla lycka och välsignelse!

söndag 11 juni 2017

Mikael Forslund blir vår kyrkoherde


Rösterna i Vasa svenska församlings kyrkoherdeval är räknade och kaplanen i samma församling Mikael Forslund är vald.

Grattis Mikael! 

Bara att ta böckerna och flytta en våning ner till ditt nya arbetsrum.

All välsignelse över ditt uppdrag.


Här kan ni läsa hur rösterna fördelades:
http://www.vasasvenskaforsamling.fi/home/nyheter/mikael-forslund-ny-kyrkoherde-i-vasa-svenska-forsamling

lördag 10 juni 2017

Svårt acceptera följderna av cancern

Vi har tagit fram pingisbordet. Nu får det stå på gräsmattan resten av sommaren. Med sorg tänker jag på hur rörlig jag var förra sommaren då jag fick ha ett uppehåll med cancermedicinen under sex hela veckor. Skulle smaka med semester från min egen kropp också i år.

Nog kan det vara svårt att acceptera ohälsa. Den här sommaren är det nytt att ha en tjock arm och hand som oberoende av temperatur ska klämmas in i en stram stödärm och en ful handske. Hur ska man klä sig då armen inte längre ryms in i ärmen? Min kvinnlighet suckar djupt.

Många har sjukdomar som det inte finns någon bot för. Jag tänker ofta på dem och känner tacksamhet över min egen situation. Men så faller blicken på rörliga människor klädda i kortärmat och så tycker jag våldsamt synd om mig själv igen.

På minnesstunder hör man ofta att "hen klagade aldrig". Jag beundrar dem som aldrig klagar. För jag klagar då min ork tryter. Usch, vad eländigt allting är emellanåt. Men så stiger solen igen och jag får sjunga som vår finska artist Robin: Mä oon sopivasti onnellinen. (Jag är passligt lycklig.)

Människan är en helhet. Komplicerad men intressant att utforska och följa.


Nu är det klippt





fredag 9 juni 2017

Jublande glada - GRATTIS MAURIZ!


För "oss" musiker är det alltid spännande att se vem som kommer in till Sibelius-Akademin i Helsingfors. Gallringen är hård, speciellt till de solistiska programmen.

Åren 2013-2016 fick en (1) eller ingen (0) studieplats inom det 2,5-åriga studieprogrammet för orgel, det vi till vardags kallar solistiska och som betyder studier för att avlägga diplomexamen. 

Ni förstår hur glada vi är då vi under gårdagen fick veta att Mauriz (Juniors äldste storebror) har fått den enda studieplatsen som tilldelats för diplomstudier i orgelspel!

Sibelius-Akademin har ca 1 400 studerande och ungefär samma mängd söker in varje år. I år antogs 197 till de olika programmen. Ni som är intresserade hittar dem här:
http://www.uniarts.fi/sites/default/files/www_PK_2017_sv.pdf

onsdag 7 juni 2017

Vi mårar åpåå

Sommarlovet har börjat för Junior och vi söker nya rutiner. Anton var i går på intervju till klasslärarutbildningen. Och så har vi ätit överbliven smörgåstårta morgon, middag, kväll.

Har suttit långa stunder utan att tänka alls. Luften går ur en då man haft ett mål i sikte under en längre tid. På några timmar är allt över och man tappar orienteringen.

Sommarsäsongen har också börjat i församlingen. De många skriftskolorna ska hållas det här året då församlingen sänker konfirmandåldern och vi har dubbelt flera konfirmander än vanligt. Nåja. För mig är ju det här " vanligt" nu eftersom jag började i Vasa svenska församling i oktober förra året.

Anton delar sin tid mellan inhopp på dagis och nattvaktande på skriftskolläger. Under tidig morgon ska jag själv föra in budgetsiffrorna i systemet så att min kantorsman sen kan åka ut till sina konfirmander. Vi får pussla lite tills han får semester och kan vara hemma med Junior på heltid.

Lunken i en familj som just firat studenten vår. Grundligt.

fredag 2 juni 2017

Fel kan bli så rätt!

Kabelfelet i går kväll orsakade ett elavbrott bland 3602 kunder på Brändö och i Storviken. Mitt i allt städande plockade därför Emil fram gitarren och började sjunga, Anton jammade på blockflöjt, näsflöjt, munspel, bongos och lite allt möjligt som han hittade i vår instrumentlåda. Junior plingade på triangel och spelade ägg tillsammans med mig som också doade till Emils sång.

Vad roligt vi hade! Huset fylldes av spontan musik och alla kunde vi vara med. Då kantorn kom hem undrade han om vi höll skriftskola... Men i det skedet hade vi redan kommit på bandets namn. 

Så då Emil nästa gång uppträder på Ritz får han nog spela under namnet Åjmil ja Maman pojat!

torsdag 1 juni 2017

Dan före dan före dan

Fyra budgetmöten på rad. 
Juniors rumsdamm i lungorna.
Mormorsrutorna antistressar.