lördag 30 september 2017

Äntligen tillbaka i havet

- Men nu har du nog sovit för bra, mamma, säger Junior då vi tillsammans räknar ut att min natt blev 14 timmar lång. Men så har jag under pingvinbadsuppehållet mest varit uppe och vandrat på nätterna.


Igår kunde jag äntligen hoppa i havet igen. Någonting måste ju hända med hela ens system då det efteråt går att sova som en stock nästan hur länge som helst. Det var 13 grader i luften och 12 i vattnet. Nu stelnar man bort snabbt. Ramlar man i vattnet ofrivilligt är det inte många tag man kan ta för att rädda sig.

fredag 29 september 2017

Juniors kyrksång eller Ränder som inte går ur

Efter att ha haft pojkar som övat pianoläxor har det under några år nu varit väldigt pianoläxtyst. Men i höst har Junior börjat på Kuula-institutet för samma pianolärare som storebror Mauriz hade. Och hon verkar kunna sin sak!

Junior skulle absolut inte börja spela piano. Nähä! Han var riktigt tvär då jag i våras anmälde honom. Han kunde inte förstå varför han måste börja spela piano fast alla hans fem bröder tagit lektioner. Vi försökte förklara att vi vill ge honom den här möjligheten att som barn lära sig noter och att pianospelandet "hör till" i en musikerfamilj. Ja, jag hör ju hur krasst det låter i mångas öron men vi litade på ungens gener helt enkelt.

Och nu! Ni skulle höra hur Junior leker med tangenterna. Han spelar i dur, flyttar samma slinga så att den går i moll eller får den att låta österländsk genom att spela på svarta tangenter. Redan efter andra lektionen fick han en läxa där vi kunde kompa honom så att han snabbt såg resultat och att det verkligen lät som musik. Och han verkar inte ha några svårigheter med att lära sig noterna.

Nu fullkomligen älskar han pianolektionerna. 
Eller pianolärarinnan. 
Eller lite både ock. 

Idag höll han på igen och förklarade:

- Det här är en kyrksång till dig.
- Jasså. Har du hittat på den själv?
- Nä. Jag har hört den i kyrkan. Därför är det en kyrksång.
- Men den låter mera som en uppsjungningsövning för kyrkokören.
- Ja. En kyrksång.


Och visst, varför inte? Hur många uppsjungningar har inte killen suttit på? Naturligtvis var det en kyrksång. Och nu flyttar han omkring den i olika tonarter.

Är man kantorsbarn från alla håll 
(pappa, storebror, svägerska, faffa, moffa, moffas bröder, moster och mamma)  
så är man nog rätt randig.


torsdag 28 september 2017

Kyrkbanken – en oemotståndlig investering inom Centrumdistriktet

Menade du Kyrkbänken frågar datorn då jag kollar om ordet används. Tja, på ett vis nog… Sedan länge har jag en vision och nu har det öppnats en chans att konkret sätta igång något som jag hoppas att ska bli till välsignelse för många.

Kyrkbanken är till för dem som gärna gör någonting konkret för Vasa svenska församling och samtidigt får något tillbaka. Till centrumdistriktet hör Centrum, Brändö, Roparnäs och Gamla Vasa.

Torsdag 12.10 kl. 18 
träffas alla intresserade på Ungdomsbyrån, 
Vasaesplanaden 3, våning 4. 

Jag kokar kaffe och sätter på tevatten, ni kan gärna ta med något alldeles smått till vårt knytkalas. Tar alla vindruvor, äter vi vindruvor. Vill man testa ett nytt recept kan man passa på…

Medarbetarna i Centrumteamet kommer att lista uppgifter som vi i Kyrkbanken kan åta oss. Frivilligarbetet ska motsvara det man själv tycker om att göra. I vår Kyrkbank samlar vi allas förmågor och ser hur de passar ihop med de behov Centrumdistriktet har inom olika verksamhetsområden. Någon är bra med barn, en annan spelar gitarr, en tredje vill koka kaffe. Tanken är att vi ska träffas en gång i månaden för att låta idéerna flöda, diskutera tro i vardagen och umgås som kristna i en värld som blir allt hårdare och stressigare.

Nyfiken? Det är åtminstone jag! Kom med och skapa just det forum som du saknar i vår församling. Investera i Kyrkbanken och du får garanterat utdelning för ditt eget välmående.

Välkommen!

Camilla Brunell
t.f. kaplan i Centrumdistriktet
Vasa svenska församling

lymphedivas produkter

Mitt första delmål på vägen mot ett lättare liv har varit att få på mig min vigselring igen. Under hela min sjukdomstid har jag inte kunnat ha den även om jag lät göra den större då jag gick upp så mycket i vikt. Men efter att handen började svullna var det totalstopp med ring på fingret.

Okej. Jag vet att fingret med ring på ännu liknar en stoppad korv och att jag nog helst ska ha min ring på högra handen i fortsättningen. Men poängen är att jag överhuvudtaget får den på och av utan att gripas av panik. Ni vet ju hur det är då en ring fastnar och man tvålar och använder tandtråd för att få av den innan man kvamnar...

Har fått min andra omgång ärm och handske från USA. Ni minns kanske lymphedivas hemsida som jag länkade till tidigare. Jag har under några veckor använt en omgång med lägre tryck. Nu prövar jag samma storlek men ärmen är lite kortare upptill (den sitter bättre) och trycket högre. Tanken är att jag dygnet runt ska ha stöden på. Läkarna rekommenderar mig högre tryck på dagen och lägre under natten.

Vet de som inte själva är fångar i ärmar och handskar vad det här verkligen innebär för oss som ska bo i den här munderingen resten av livet? Det finns stunder då jag bara sliter av mig allt så att huden ska få andas. Frihetskänslan väger mera än värken som småningom tilltar. Det går att vara utan några timmar men man betalar för det. Fast som med allt annat så är det nu och då värt det...

Tillbaka till lymphedivas produkter som fått den amerikanska "blå stämpeln" vilket betyder att de genomgått en av världens strängaste kvalitetskontroller. De här produkterna håller så mycket högre standard än andra jag prövat, då de är behagliga, tunna och inte noppar fastän de utsätts för hårt slitage.


Sen vet de over there hur kvinnor med elefantarmar ska tas. Produkterna kommer i vackra förpackningar inlindade i skirt papper, en ljusröd penna finns i paketet och en handskriven hälsning med beställarens namn överst. 

Må så vara business då Melissa önskar mig en wonderful day. Men hennes lilla gest landar så rätt. Någon förstår att skämma bort mig i en situation som inte går att ändra på. Kan behövas lite kvinnlig lyx då man känner sig nere över att man släpar på en kroppsdel som man upplever att inte är ens egen. Det både märks och känns att företaget är grundat av en kvinna som var i samma situation och ville göra livet gladare för sina medsystrar. 

I Finland ersätts inte produkter köpta utanför Norden. Så svårt har det visat sig att överhuvudtaget få lös en betalningsförbindelse så jag har inte haft ork att börja på med att få lymphedivas produkter ersatta. Om jag skulle beställa deras ärmar och handskar av en återförsäljare i Danmark blir det 322 euro jämfört med 135 euro då jag beställer från USA. Skillnaden är 187 euro! Långt mera än dubbelt dyrare för samma sak. Passar man dessutom på att beställa då de har rea på sortimentet i USA får man för ungefär en hundralapp både ärm och handske. Porto på ca 15 euro tillkommer.

Vill ni titta på höstens nyhet som jag fick på posten idag? Tänkte den skulle matcha med nya jeans då jag nått nästa delmål. 
Ärm: https://lymphedivas.com/serenity-arm-sleeve/
Handske (utan fingrar): https://lymphedivas.com/serenity-gauntlet/

Information om produkterna finns här:
https://lymphedivas.com/our-garments/

tisdag 26 september 2017

Junior vägrar flytta hemifrån

Det har hängt över mig att städa undan sommaren utomhus. Nu är gräsmattan klippt för sista gången i höst, hängmattan nedmonterad, utemöblerna satta under tak. Varenda år då vi städar undan sommaren längtar vi efter att flytta till en lägenhet inne i centrum. Men vi tänkte vänta tills Junior flyttat hemifrån.

- Men jag tänker aldrig flytta hemifrån! säger Junior bestämt.
- Det gör du nog, svarar jag lugnt.
- Men jag vill att du sjunger för pappa och mig då jag fyller 50!

I mitt stilla sinne försöker jag räkna ut hur gammal hans pappa blir då. Tja, Junior föddes på sin pappas 45-årsdag... 

Ser mig själv som 90+ kånka på paket och väcka mina gubbar med sång på Juniors 50-årsdag. 

Nix. 
Killen flyttar ut efter studenten!

Sommarens sista sylt eller Vila i längtan

Men tänk vad galen hösten är då man kan skörda rabarber ännu! Har dessutom plockat hallon, smultron, jordgubb, blåbär, krusbär, lingon. Allt vad man bara kan tänka sig att blanda ihop står just nu och svalnar efter att jag kokat upp allt och sedan mixat sössön. Nu har jag grötsylt som jag ska frysa in. Utan socker förstås.


Känner en längtan efter att fördjupa mig i både det ena och det andra. Den där egna teologiska utmaningen och mognaden vill mera. Varur ska jag ösa om jag inte ger mig själv tid och möjlighet att söka inåt, lyssna till Guds röst och vila i hans ord?

Vilan är också en uppgift.

söndag 24 september 2017

Återseendets glädje och nya tag framåt

Det blev många varma kramar och glada skratt då jag besökte Malax församling på förmiddagen. Det kändes som om jag aldrig ens varit borta. Men inte saknade jag mitt arbete som kantor. Bara människorna som jag jobbat med, körsångarna, församlingsborna.

Många följer min blogg och är uppdaterade om vad jag gör som präst och hur det går med min hälsa. Malaxborna och arbetet i församlingen har präglat och format mig till den jag är idag. I tankarna är jag ofta i Malax även om jag trivs jättebra som präst i Vasa.

Ikväll kl. 18 har jag jobb i Sundom kyrka då vi har en allsångskväll med psalmer ur det nya psalmbokstillägget. Min mellanson Emil ska komma med och sjunga och spela gitarr. Det är första gången som vi gör musik tillsammans. Våra stilar är ju som från två olika planeter men kombinationen är rätt spännande då vi slår ihop oss. 

Jag hoppas på en lugn vecka. Har sett att det ska bli vackert väder och jag längtar ut till skogen. Också simningen har lämnat på hälft eftersom jag varken fått simma eller bada bastu då jag är infektionskänslig på grund av tandutdragningen i veckan.

Men syster Susan har hållit mig uppdaterad och havsvattnet lär vara 11 grader. Friska vågskvalp välkomnar tanten!

Mamma, tänk om

Det blev lite tajt med tid men jag har hunnit läsa och skicka iväg inlämningsuppgifterna inför höstens första pastoralkurs som heter Diakoni, mission och globalt ansvar

En av kurslitteraturböckerna heter Diakonins sju bord - om medmänskligt engagemang skriven av Sanna och Hans-Erik Lindström. Boken fängslade mig direkt och jag fick många aha-upplevelser! Men även om en bok är intressant så tar det tid att läsa den. Och att dessutom klämma in arbetet mellan vårt kalasande med två födelsedagsbarn i huset samma dag kräver koncentration och effektivitet. 

- Mamma, tänk om allting skulle lämna på hälft, funderar Junior.
- Vad menar du med det? frågar jag.
- Ja, om man aldrig skulle få någonting färdigt. Allt lämnar på hälft bara.

Jag frågade inte desto mera och talade inte om för honom att det nog är rätt mycket i livet som verkligen lämnar på hälft. Är man så lyckligt ovetande och lever i en värld där allting blir gjort, ja, då vill jag inte vara den som slår hål på den myten. Åtminstone inte på någons 8-årsdag.

Efter att ha sovit ett par timmar (natten har alltså blivit på hälft) ska jag ta itu med morgondagens predikan som lämnat på hälft. Kommer att officiellt avtackas som kantor i Malax och ska vara gästpräst i högmässan. Arbetet som kantor lämnade mer eller mindre på hälft då prästkallet tog tag i mig och förde mig på andra vägar.

fredag 22 september 2017

Allt har sin tid

Vi sitter helt utpumpade i fredagssoffan efter att ha haft Juniors 8-års kompiskalas. Känner mig plötsligt för gammal för barnkalas. 

torsdag 21 september 2017

Ett stort under

I kyrkan har vi fått en ny konfirmandplan som heter Ett stort under. Hela onsdagen satt stora delar av anställda vid Korsholms prosteri på kurs för att komma igång med arbetet och börja med att göra upp en lokalplan som passar den egna församlingen. 

Vårt team var på plats och vi fick mycket gjort på kort tid. Dagen blev en skjuts att komma igång igen efter vårt år med sänkning av konfirmandåldern som ju nog tog musten ur oss alla.

- 85,9% av landets 15-åringar deltog i skriftskolan år 2016
- cirka 90% av alla konfirmandgrupper var på läger
- landet hade 22 400 hjälpledare
- i samband med konfirmandtiden skrev 1356 in sig i kyrkan varav 835 döptes
- 71,9% av finländarna hör till kyrkan

tisdag 19 september 2017

Sprickan tog tanden

Dagen kom av sig då specialisten på tandrötter jag blivit skickad till konstaterade att tanden som värkt och bråkat i höst hade en spricka som gjorde att den inte kunde räddas. Lika bra att få det gjort med detsamma tänkte jag då läkaren föreslog utdragning. Plötsligt var jag bedövad i halva ansiktet och ur spel för vidare jobb under dagen.

Har fått antibiotika, värkmedicin och sovit några timmar på soffan, ätit flytande sval tomatsoppa och känt mig allmänt uslig. Den stora tuggtanden är borta och en ettårig process att få en ny har börjat. Och det är inga småpengar som ska läggas ut eftersom ett implantat kostar 2 500-3 000 euro.

Ingreppen (arm-tand) går sicksack nu. Och allt som en följd av cancerbehandlingarna. Det är nästan på dagen tre år sedan tumören opererades bort och den här ändlösa resan började.

Att be bönor

Googlade runt lite och läste hur man fullkomligen rasar i vikt om man lägger till bönor i kosten. Sagt och gjort. Till saken hör bara att jag aldrig tyckt om bönor. Och då må sägas att jag äter det mesta utan knorr. Men nu.

De är vita, bruna, svarta de där rackarna som ska läggas till morgon, middag, kväll. För det första behöver man ha stålmage för att klara av dem. Sen är det konsistensen som jag har så obehag av. Och slutligen smaken. Men bönorna är ju faktiskt billiga och hungern är som bortblåst!

Så jag pinar i mig bönor och ärter i alla storlekar och färger. Men ser ni, jag har kommit på knixet som gör att jag kan äta utan att kväljas: jag mixar dem. Nu rör jag ner geggamojan i allt från morgongröten till sopporna. Det är inga dietsoppor jag äter utan vanlig mat men betydligt mindre än tidigare. Och allt socker är borta.

Borta är också 2 kilo! Skulle kanske inte kalla det ett ras för jag har slitit hårt i simhallen. Men ändå. Från att ha upplevt att vikten suttit i sten rör den äntligen på sig och åt rätt håll, vilket är ett måste med tanke på operationen i december.

Frågan är om det är bönorna eller bönerna som gör skillnad.

måndag 18 september 2017

Lyssnande öron och snusande näsa

Ett lyckat veckoslut med nästan 300 deltagare på de tvåspråkiga rådplägningsdagarna för Kyrkans Samtalstjänst och Palveleva Puhelin är över. Ända sedan jag började som präst för snart ett år sedan har jag haft veckoslutet inprickat i min kalender eftersom Samtalstjänsten är ett av mina ansvarsområden.

Man kan på svenska ringa och prata med en anonym lyssnande medmänniska varje kväll kl. 20-23. Det går också att chatta med någon jourhavande på plats måndag-torsdag kl. 18-20.

Vårt telefonsystem förnyades på vårvintern och har inte fungerat klanderfritt. Under veckoslutet har personal från "systemet" varit på plats och verksamhetsledarna har fått skolning. Vi har också haft möjlighet att framföra jourernas önskningar och klagomål och därmed kunnat bidra till förändringar till det bättre.

Här kan ni läsa mera om Kyrkans Samtalstjänst och klicka vidare om det intresserar:
http://www.samtalstjanst.fi/

....................................

Kurirens deadline flåsar mig i nacken. Då jag tittade efter vad numrets tema är... Ja, kan ni tänka er: Resor och mat. Resor och mat?! Men snälla Kuriren. Jag ser riktigt hur snålvattnet kommer att rinna ur mungiporna på mig och väta ner datorns tangenter medan jag drömmande skriver om kaloririka, smakrika rätter utan bönor, utan kikärter, utan fullkorn, utan fibrer. 


I fredags fick jag snusa djupt i Juniors lösgodispåse. 

Så egentligen borde jag vara av tacksam sort.

söndag 17 september 2017

En bantande präst åker slalom

Gårdagens 14-timmars kurs och skolning känns i varje centimeter av mig. Det blev mycket sittande och för långt mellan matturerna för någon som ska äta små portioner och ofta. Nu blev det mycket och sällan istället.

Har två timmar på mig att sammanställa dagens tvåspråkiga högmässa. Det är tänkt att alla ska förstå någonting om även inte allt. Därför blir det inga dubletter utan mera som ett slalomåkande mellan svenska och finska.

Överväger att använda min lilla pärm med plastfickor där endast det jag ska säga finns med. Jag brukar envisas med att ha mina böcker och band för att lära mig hitta och därmed vara flexibel. Men nu tynger tröttheten ner min koncentration så, så...

Dags att jobba!

lördag 16 september 2017

Sniglar kommer också fram

Just nu har jag helt enkelt galet mycket jobb. Då jag sätter mig ner vid mitt skrivbord och ska ta itu med allt ogjort blir jag så stressad att jag inte ens vet var jag ska börja nysta. Mejlboxen växer och växer medan jag har svårt att samla tankarna. Så här är det ju alltemellanåt. Men blir det inte lugnare perioder äter stressen upp en.

Fredag kväll i simhallen är rätt skön. Fick för mig att jag simmade snabbare än vanligt tills både ungdomar och åldringar ville förbi. Men jag vet att jag hade högre tempo än tidigare! Må så vara att jag är en snigel i bassängen men jag är en envis sån och lade ännu en kilometer bakom mig.

Det handlar om att envist hålla ut och tro på sin förmåga att nå sina mål. 
De egna.

tisdag 12 september 2017

Frustrationspromenad

Alltid kan man ju krama ett träd.
Det är en stor omställning att lägga om hela sin kost och röra på sig betydligt mera än tidigare. Förra tisdagen var jag i Åbo för att höra att villkoret för en transplantation av lymfkörtlar är att jag i månadsskiftet november-december ska ha gått ner 6 kilo i vikt. Simmar allt vad jag bara orkar. Fötterna vill inte klara långa sträckor att gå så simningen passar mig.

Kämpar med suget efter allt som man bara kan sätta i munnen. Ikväll trodde jag att jag skulle bli alldeles tokig av frustration så Junior och jag tog en promenad i Metviksparken intill nya begravningsplatsen där också våra begravningskapell ligger. 




söndag 10 september 2017

Bröllopsmat och cancerlukt

Att kombinera ett litet matintag med bröllopsfest visade sig vara en knepig sits som jag hamnade i. Allting var ju så gott! Lax, sallad, rotfrukter åt jag under stor andakt. Och pyttelite av det söta. Det var ju ändå en speciell dag.

Fast ska man med makt och av medicinska skäl gå ner i vikt ska det inte förekomma några speciella matdagar. Så nu är det total skärpning igen medan jag känner hur gårdagens utsökta sås till fisken riktigt vattnas i munnen på mig.

Den här veckan har jag varit riktigt tagen av flera personers cancerhistoria. Då jag ser en gråsprängd snaggad frisyr som inte ser ut att höra ihop med personligheten förstår jag att det är cellgift bakom det jag möter. Den där tärda, trötta blicken och okoncentrationen undgår mig inte. 

Tack vare att jag varit öppen med min cancer och att det skrivits en del artiklar om mig är tröskeln låg att ta kontakt. Jag får ta del av många livsöden och använda min egen erfarenhet av sjukdomen som verktyg. Och jag vet att våra samtal är viktiga eftersom det är så få runtomkring en som förstår vad man som cancerdrabbad går igenom.

Hela min familj är fortfarande skör. Anton sa häromdan att han blir alldeles arg då han hör människor vifta bort cancerproblematiken. 
- Jag blir så arg då de inte förstår och jag måste gå undan för att inte säga något fult! 

Alla reagerar olika. Då traumat slår till lamslås hela ens tillvaro och varje andetag syns mödosamt och tufft. Tyvärr finns det inga genvägar att ta sig ur cancersituationen då den tveklöst tränger sig på. Men med ärliga och raka relationer kan de som hamnat i cancerns klor få lite stöd av varandra för att ta sig igenom dagar som är på kommande.

fredag 8 september 2017

Mat, mat, mat och lite annat

Mitt hungriga liv fortsätter. Det är konstigt nog inte sötsaker som jag längtar efter. Det är mat! Jag tänker på mat, drömmer om mat, funderar hela tiden vad och när jag får äta nästa gång. Och när jag väl äter tuggar jag långsamt och koncentrerar mig. Liksom för att inte missa någonting av upplevelsen. Och ingenting kommer in genom munnen utan att jag överväger dess påverkan på min obligatoriska viktnedgång inför operationen.

Dessutom måste jag få upp min kondition så att jag har bättre förutsättningar att repa mig sen. Ikväll bytte jag ut havsbadandet mot simhallen. Det är så kallt i havet nu (14 grader) så att det inte blir några sträckor att tala om längre eftersom man stelnar bort. I simhallen får armen träning under en längre stund och jag får kanske samtidigt lite skjuts med förbränningen. En kilometer blev det simmat. Det känns...

Veckslutet för denna präst går i förrättningarnas tecken på både två och tre språk. Från att ha varit lite spänd att förrätta på annat än mitt modersmål tycker jag nu att det är en trevlig utmaning att tala olika språk (svenska, finska, engelska, tyska). Och allt oftare kan jag lämna bort stödord och tala fritt. 

Fortfarande har jag som präst faktiskt inte skrivit ner något förrättningstal överhuvudtaget eftersom jag förbereder mig noggrant genom att tänka igenom talen med hjälp av minnesknep. En annan gång ska jag berätta hur jag gör. Nu måste jag få tänka på mat en stund igen...

torsdag 7 september 2017

Mitt hungriga jag

Det tar tid att fundera ut vad jag riktigt ska äta för att få ner de där kilona inför operationen. Under tiden blir jag så våldsamt hungrig så att jag skulle kunna slänga i mig vad som helst.

Min omtänksamme man hade kokat ägg åt mig tills jag kom hem från jobbet på kvällen. Jag hade nämligen sagt att det kunde vara bra att alltid ha kokta ägg som första hjälp.

Stress är ju något som påverkar hur man äter. Hade en lång jobbdag igår med idel möten och förberedelser. Även om sådana dagar är otroligt intressanta och stimulerande så vill det bli för mycket stillasittande och oregelbundet ätande. Nu är det viktigt att hitta en bra matrytm.

Småpratandet med Susan på en kvällssolig pingvinterass toppade gårdagen. Det känns som om vi hade en villa på bästa plats i stan. Men utan bekymmer för omsorgen om den. Vi bara låser upp, kommer till en varm bastu och sedan hoppar i havet och ser segelbåtarna nästan ramma oss i solnedgången...

tisdag 5 september 2017

Det blir operation


Det var en lång resa för 45 minuters konsultation. Väl hemma igen känns det bra. Ledande läkaren inom plastikkirurgi och lymfödemprojektet berättade ingående för mig och maken om den nya teknik som de börjat använda sig av vid årsskiftet.

Det är inte bara mina egna lymfkörtlar som ska flyttas från buken till armhålan. Också ett konstgjort ämne kommer att blandas med för att bättre få igång lymfkörtlarnas aktivitet. Först efter två år kan man utröna om det var någon nytta av det nya ämnet. Bara några kvinnor i Finland har genomgått den här sortens operation.

Jag kände att jag inte kan missa den här chansen till hjälp på lång sikt. Vänstra armen väger nästan 1 kg mera än den högra. Hur länge ska jag orka med den snedbelastningen? Och minsta lilla sår på handen eller armen kan ge mig ros som kräver akut vård. Om så inte sker kan jag få blodförgiftning och ja... tack och gonatt.

Två månader har jag på mig att få bort 6 kg annars blir det ingen operation.
- Då satsar vi på det nu, hörde jag min man säga. 

Så då gör vi det!

måndag 4 september 2017

Lång väg till läkaren

Med blandade känslor ställer jag mig iväg till Åbo i morgon. Ska träffa en plastikkirurg som ska titta på min arm och utröna om det finns någonting som kan göras för att höja min livskvalitet. Få se om jag är lika skeptisk då jag hört utlåtandet.

Höjdpunkten







Det måste ha varit en alldeles fantastisk resa att som 16-åring få vara med om att tillsammans med andra ungdomar, bära Finlands blåvita färger och representera landet. Ungdomarna vann både flick- och pojkkampen medan de vuxna förlorade sina båda mot Sverige.

Bilden är lånad från finska Yleisurheilu-sidan här: 
http://www.yleisurheilu.fi/uutinen/suomi-voitti-molemmat-nuorten-ruotsi-ottelut-joukkueessa-useita-onnistujia

söndag 3 september 2017

Glad finnkampsdebut!











I Stockholm pågår Finnkampen. Sofie hoppade på förmiddagen och klarade 361. Tredje försöket på 366 var hon snubblande nära att klara.


Hejarklacken med föräldrar, lillasyster och moffa var på plats. Också YLE ville höra hur ungdomarna upplevt att tävla i lag för Finland. Läs mera här:
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/09/03/dubbelseger-for-finlands-ungdomar-helt-sjukt-bra-lag


lördag 2 september 2017

I dag går tankarna tre år tillbaka

Vår soliga och rätt varma dag är full av aktiviteter. Emil ska springa Vasa Maraton (halvmaraton) med målgång just då jag har ett brudpar framför mig. Sofie laddar för morgondagens juniorfinnkamp i Stockholm. Själv ska jag på max 20 minuter berätta om mitt liv under Bön och lovsång kl. 18 i Trefaldighetskyrkan.

Idag, den 2 september för tre år sedan, upptäckte läkaren min tumör i bröstet. Det känns som en evighet sedan. Hur såg livet ut då före? Då när jag trodde att livet var något annat än att balansera mellan liv och död.

Det har varit långa, tunga och svåra tre år. År som jag aldrig vill ha tillbaka. År som jag aldrig önskar någon annan. Cancerår.

Men allt det som jag fick på grund av cancern är min största rikedom. Alla människor jag mött, alla upplevelser vi delat, allt jag lärt mig om ångest, smärta, tårar och skratt. Alla små stunder av lycka då jag orkat bära min kropp utan att låta den styra mina tankar.

September 2014
Vägen tillbaka till livet har varit och är fortfarande svår. Alla måste hitta den själv och välja att gå den. För det är betydligt enklare att ge upp än att kämpa.

Tre år och jag minns det glasklart. 
Mötet med min dödsångest. 
Mötet med min framtid. 
Mötet med mig själv. 
Mötet med Gud.

Inlägget Hur tänkte du Gud?:
https://camillapredikar.blogspot.fi/2014/09/hur-tankte-du-gud.html.


fredag 1 september 2017

Prästen och havet


Kvällen var alldeles fantastisk då jag simmade i solnedgången. Tanten i 85-årsåldern som simmade samtidigt tyckte att det var ovanligt varmt. Och visst höll jag med. Det var ju hela 14,6 grader...

Har första dagen varit kaplan för centrumdistriktet. Halva dagen gick åt till att försöka få upp datorn eftersom mitt konto spärrats. Systemet fattar inte att jag är samma präst som igår. För jag är ju inte det, eller? 

Ett veckoslut fyllt av arbete väntar. Men ännu får håret dofta saltvatten och solguld.