tisdag 31 oktober 2017

Lättare, friskare och gladare

Medan Anton fortfarande strosar runt i kontrasternas Tokyo har Emil kommit hem och återvänt till vardagen efter ett lyckat utbyte i Belgien. 

Själv är jag fokuserad på simningen och tänker på vad jag äter för att hinna få ner vikten inför den kommande operationen 10.1. Ska till Åbo nästa vecka och skriva under kontraktet för forskningen. 

På ett sätt är jag glad över att jag får den här chansen. Många som vill delta fyller inte de kriterier som forskningen ställer för ett deltagande. Bara jag får ner de där 6 kilona är jag godkänd. Har några hundra gram kvar.

Mitt eget mål är att ha en ordentlig marginal inför operationen. På sikt jobbar jag för att gå ner till min trivselvikt.

- Du klarar ju nog vad som helst då du sätter dig på det.

Min mamma vet att jag också nu kan använda min envishet och målmedvetenhet. Jag vill bli friskare och friskare. Och nu kan jag böja mig ner och knyta skorna istället för att behöva lyfta upp foten. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Camilla!

Röster efter Närbild

I Yles artikel finns alla kommentarer: 
Jakobstadsbo 29.10.2017 - 23:09 Det skulle inte finnas någon hotande prästbrist bara man lät de konservativa verka inom kyrkan. Som det är nu drivs de mot dörren och inga unga teologer prästviger sig.''
majlen 30.10.2017 - 07:29... En god gammaldags söndagsskola är mera värd än en bråkig lägerskriftskola dit de unga stuvas undan medan föräldrarna passar på att skilja sig... Jag har aldrig deltagit i församlingsverksamhet men alltid haft min barnatro. Och alla troende kristna får vara präster åt Gud. Det står ingenstans att man måste ha studerat vid Åbo Akademi.
Bo Holmberg 30.10.2017 - 10:40 Man förundrar sig över dessa kommentarer. I dag är nära hälften av kyrkans präster kvinnliga och deras antal ökar. Prästbristen hade länge varit mycket stor om vi hade fortsatt att förbjuda kvinnliga präster. Och i Borgå stift var prästbristen störst i slutet av 50-talet och början av 60-talet då inga hinder fanns för konservativa och fanatiska riktningar.
Atte Ist 30.10.2017 - 11:59 Behövs det faktiskt så många präster? Förde min gamla släkting på gudstjänst på sommaren och reagerade på att prästen stod och predikade för tomma bänkar, och medelåldern bland de fåtal som var där var mycket hög.
oj! 30.10.2017 - 12:25 Sedan frågan om kvinnliga präster och att eventuellt vigandet samkönade par kom in i kyrkans värld så går det inte för bibeltrogna att prästviga sej. Därav bristen på präster idag. Det borde de liberala ha märkt.
Framtiden 30.10.2017 - 13:27 Är ju robotar. Predikan kan ju bandas in och spelas upp. Kyrkan skulle spara en massa pengar på kuppen.
anonymi1681 30.10.2017 - 18:31 Kyrkan är för gammalmodig. Därför sjunker antalet medlemmar. Unga människor vill inte betala kyrkskatt som deras föräldrar och mor far föräldrar gjort. Som kvinna i dagens Finland ser jag ingen mening att höra till kyrkan. Ä inte gift och har inte barn. 
Här finns Närbild att ses på Arenan: https://arenan.yle.fi/1-3847192

måndag 30 oktober 2017

Närbild repris ti 31.10 kl. 11.01 Yle Tema Fem

Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Rosa bandet på Mallorca

Sofie upptäckte Rosa bandet
i gatubilden på Mallorca.
En typisk Camillabild
slog sällskapet fast
och jag fick den.

(Klicka på bilden så blir den större.)

söndag 29 oktober 2017

Mod att predika fritt

Äntligen tog jag mod till mig och gjorde det som varit mitt mål sedan jag blev präst: jag skrev ingen predikan. Så befriande! Temat var Jesu sändebud och passade perfekt ihop med det frivilligarbete som jag för tillfället är engagerad i. 

Då jag studerade teologi fördjupade jag mig i konsten att predika. Jag upplever idag att jag sådde rikt. Jag ville verkligen lära mig att bli en predikant som folk lyssnar på. En sån som talar så att beröringen av Gud når allas hjärtan.

Det som idag såg lätt ut att göra är alltså resultatet av flera års aktivt arbete med mig själv. Det handlar om memorering, talteknik, retorik, en medvetenhet hur man rör sig och ser ut. Men allra mest handlar det om ens trovärdighet som präst. Utstrålar jag det som jag talar om? Syns Guds beröring på utsidan? Har jag själv ett aktivt Gudsliv?

Genom att skapa värme runt sig och se till att folk trivs bäddar man för att fröna som sås faller i god jord. Man kan inte bara slänga iväg frön, slänga ord ur sig, och förvänta sig att skörden ska vara både god och rik. Fröna behöver sås med kärlek, omtanke och värme. Sen behöver man också följa med då de växer, vattna, göda och finnas till hands.

- Tack, Guds modiga hjältinna, utbrast en kyrkbesökare efter högmässan.
- Jag har längtat efter den här dagen, då någon predikar utan papper, sa en annan.

Och modig blir modigare.

Närbild

Pensionsboom är på kommande inom Borgå stift. Under de närmaste åren behövs 40 nya präster för att fylla behovet i de svenska församlingarna. Hur väl lyckas prästutbildningen svara mot behovet?

Vasabon Camilla Brunell fattade beslutet att börja studera teologi som fullvuxen efter att flera år ha jobbat som kantor. Tre år senare var hon klar för prästvigning. En rutinkrontroll hos gynekologen satte ändå stopp för det. 
- Läkaren upptäckte en tumör i bröstet, säger hon.

Det blev två år av svåra operationer och smärtsamma behandlingar. För ett år sedan fick hon en ny chans att låta prästviga sig.



Närbild kan ses på Arenan från och med kl. 19 ikväll (sö. 29.10). Programmet är 27 minuter, finns på Arenan ett år och kan också ses utomlands. Titta här: 
https://arenan.yle.fi/1-3847192


SÄNDNINGAR

  • Yle Teema Fem
  • Yle Teema Fem
  • TV Finland

lördag 28 oktober 2017

På japanska tallrikar

Medan Emil hört av sig med två ord sedan måndagen så har Anton ringt varje dag (gratis via nätet) och berättat vad de gör i Japan. Mest pratar han om vad han ätit. Här följer några bilder med Antons egna bildtexter. Förresten. Anton berättade att Emil "hadd måsta prööv ät chokladhamburgare i Belgien". Det är ju tur att jag har kontakter till Tokyo så att jag vet att ungen i Europa äter ordentligt...
En grön bakelse som är gräddad i ånga
och kött med nån såsfyllning å sånt.
Svart-te-kaka å kaffe i Nikko.
Glass
Ål, tonfisk å nån annan fisk
me ris å någå ingefära.
Fiskarna va så färska
så di levde ännu där i akvarierna
tills man beställde nån rätt var di behövs.


Ingen anledning oroas



Mamma: Går allt fortfarande bra? (torsdag kl. 17.41)
Emil: Jeps (fredag kl. 22.39)

fredag 27 oktober 2017

Vasabladet uppmärksammade talet

Saxat från Anders Strandéns text:

Det som de unga männen högst sannolikt kommer att minnas från uppbådet är tf kaplanen Camilla Brunells korta och personliga tal.

Hon berättade att hon är mor till två söner, båda i militäråldern. Torsdagens olycka fick henne att tänka om beträffande vad hon skulle säga.

– Först och främst går mina tankar till de drabbades mammor.

Hon ställde frågan om hur det känns att rycka in i tjänst till ett ställe där olyckan hänt.

Den satt.

Det hördes hur en hel kyrksal med unga män tänkte.

Sedan visade hon upp ett litet, grånat häfte.

– Den här köpte jag på loppis.

Det var en fältandaktsbok från 1940 som tillhört Werner Johannes Klemets från Koskeby i Wörå.

En sida i häftet var märkt.

Där fanns två böner. Dem läste Camilla Brunell upp i kyrkan.


Kärleken till familjen viktigast

Tidigt i morse hölls en samling i Brändö kyrka för ett sjuttiotal pojkar som är födda 1999 och som kom på uppbåd. Marinens musikkår från Åbo spelade, inbjudna höll tal, bl.a. riksdagsman Joakim Strand och en 95-årig veteran. Efter veteranen var det min tur att framföra församlingens hälsning.

De tidigare hade hälsat med "Ärade överstelöjtnant" och sen en rad titlar. Detta var jag inte beredd på och satt och funderade vad jag skulle säga. Kom fram till att vi alla har lika värde inför Gud och började med "Ärade gäster i Vasa svenska församling".

I motsats till de andra hade jag inte skrivit ner någonting utan memorerat talets gång. Det var tyst. Knäpptyst. Tog upp gårdagens olycka, alla varför vi bär på, oro och ångest som den här morgonen kan ge tudelade känslor. 



Anförandet blev exakt som jag ville ha det och jag avslutade med att läsa två böner ur en liten bok jag hittade på loppis för några år sedan: Fältandakt. Boken är tryckt 1940 och varit i en vöråbos ägo. Kanske läste han ur den vid fronten.

Boken innehåller psalmtexter, Markusevangeliet och böner för olika tillfällen. Ett enda blad har ett hundöra dvs hörnet upptill är nervikt. Naturligtvis måste jag läsa vilka böner som hade varit viktiga för bokens ägare. Det var Bön för egna och anhöriga och Morgonbön. Jag bad åhörarna föreställa sig denne man vid fronten bedjande att Gud skulle ta hand om alla där hemma eftersom han själv inte hade möjlighet att göra det. Morgonbönen var hans tack för att han hade överlevt natten.

Efteråt fick jag äta frukost med de andra inbjudna och kom att diskutera militärliv. Jag deltog också i föreläsningen och kan konstatera att militären erbjuder många riktigt bra utbildningar! 

Resten av mina tre timmar på plats tillbringade jag med att prata med killarna medan de köade eller kom ut med sina bussbiljetter i handen. De var både spända och nyfikna och jag märkte att det här var en stor dag för dem.

Ingen ville prata om olyckan men många ville berätta för mig om mamma, pappa, syskon och mor- och farföräldrar och jag fick känslan av att olyckan visst påverkat dem fastän de kanske inte var medvetna om det själva. De ville prata om vad som är dem kärast av allt: kärleken till alla där hemma.

Och jag tänker att historien med den unge soldaten vid fronten är hur aktuell som helst ännu idag. Att vara hängiven sin familj fortgår generation efter generation.

torsdag 26 oktober 2017

Uppbåd efter dödsolyckan i Raseborg

För ett tag sedan delades olika arbetsuppgifter ut som gällde samarbete med andra instanser. En uppgift var att hålla andakt vid uppbådet i Vasa 27.10. Jag tyckte att det lät intressant så jag erbjöd mig att ta det. Resonerade att det i en så mansdominerad miljö som militären trots allt är, kunde vara bra med en kvinnlig präst i ålder med ungdomarnas egna mammor. 

Anton rycker in i januari och Emil ska på uppbåd om ett år så jag kan tänka mig in i uppbådssituationen. Och för att säga precis som det är så charmas jag av uniformer.

Föga anade jag vilken uppgift jag åtog mig. Efter morgonens dödsolycka då ett tåg körde rakt in i en lastbil med beväringar får jag nu tänka om. Hur bemöter man unga som ska rycka in till brigaden i Dragsvik som just förlorat tre beväringar i en olycka under "tjänstetid"? Vilken ångest kan olyckan ha väckt? Hur pass otrygga känner de sig just nu? Och hur mår stammisarna?

Måste hinna läsa lite nyheter för att sätta mig in i vad som hänt så att jag utifrån det materialet kan forma min andakt. Har dessutom rensat i kalendern så att jag kan finnas som krishjälp ifall det behövs under dagen.

Kanske var det någon mening med att jag var snabb att boka mig för just det här tillfället. Återstår att se hur morgondagen blir.

Spikat




Operationen blir den 10 januari 2018.

Medan jag sov


tisdag 24 oktober 2017

Anton i Japan



Övning i läsning mellan raderna



Mamma: Går allt bra? (kl. 9.03)
Emil: Juu (kl. 23.10/kl. 22.10 i Belgien)



Anton: Framme i Japan nu (kl. 4.12)
Mamma: Yes! Har allt gått bra? 
Anton: Joo (kl. 4.13/kl. 10.13 i Japan)





måndag 23 oktober 2017

Tre söner i tre olika länder

Just nu befinner sig mina två äldre söner på flyg. Emil har rest med en grupp från skolan till Belgien. Där kommer han att bo hos en skolelev och hans familj och under veckan gå i hans skola. På våren kommer belgaren på svarsvisit till Vasa.

Anton är på väg med sin pappa till Tokyo. Resan är studentgåvan från våra familjer eftersom Anton är intresserad av allt japanskt. Han har pluggat japanska tecken och läst på om landet. 

Men Anton har inget vidare lokalsinne så det är tur att han har sin pappa med. Eller som han sa innan de åkte:

- Pappa, du får hålla reda på mig, så sköter jag snacket!

Har bett Anton skicka bilder från Japan så att vi här på bloggen får vara med på ett hörn. Det sitter hårdare åt att få bilder från Emil. Och kommer det så är det högst antagligen någon snärtig detalj han fotograferat...

söndag 22 oktober 2017

Bästa tänkbara yrke eller Möjligheternas kyrka

Har haft tre dagar fullpackade med förrättningar. Men det har varit rika dagar! Det är en stor förmån att träffa så mycket folk, föra intressanta diskussioner om liv, död och allt där emellan. Åldersspannet har varit allt från nyfödda till 100-åringar.

Jag tar mig gärna tid som dop- eller jordfästningspräst. Det är oerhört viktigt att visa att "kyrkan" finns för människorna i alla livsskeden. Just då och just där behöver det finnas ett lugn över prästen, öron som verkligen lyssnar och reagerar på människornas frågor, funderingar och behov.

Samtidigt har jag upptäckt hur viktigt det är att vara mänsklig och bjuda på sig själv. En förrättning ska vara högtidlig men även avslappnad så att folk kan känna sig trygga och bekväma i situationen. Prästen har en hel del i sin hand och möjlighet att skapa den atmosfär som får folk att landa rätt, öppna sig och kunna uppleva att gemenskapen i Gud är varm och god.

Det är gott att vara präst i dag. Efter att ha blivit totalcharmad av små troll vid ett kaffekalas är nu veckan snart till ända och jag kan vila ut. Något jag behöver göra efter att intensivt ha delat livet med så många församlingsbor.

lördag 21 oktober 2017

Dagens efterrätt

Efter en dag med förrättningar var det skönt att komma ut till havet och rensa huvudet. Tog de här bilderna så att ni får se hur vackra färgerna är i Vasa centrum just nu. I luften var det +3 grader och i vattnet +5,5. Vilken härlig upplevelse det var att simma i solskenet!  

Pingvinbastun finns i bakgrunden.
Bastubryggan syns bakom vassen.

fredag 20 oktober 2017

Temperaturen sjunker allt mer

Har första gången simmat i havet då det är mörkt. Vad vackert det var att se stadens ljus från vattnet. Bryggan vid pingvinhuset är upplyst och då man kommer ner för någon av de tre stegarna slår lampor på så att man hittar i mörkret.

Det är rätt häftigt att simma mellan stegarna. Man måste tänka på att andas avslappnat och fokusera på vad man har framför sig. Och visst är det kallt. Men samtidigt så uppfriskande. Det känns som om lager efter lager av smuts som lagt sig runt hjärnan tvättas bort och tankarna blir klarare, andningen lättare och humöret stiger.

Undrar vilken chock pingvinsyster Susan får efter att ha simmat i varmt södernvatten hela veckan...


torsdag 19 oktober 2017

onsdag 18 oktober 2017

Kalendern fylls i snabb takt


Ibland blir det otroligt svart i kalendern. Just nu har jag 9 förrättningar på gång med allt vad det innebär av samtal och planering. 

Skriftskolstarten nästa vecka har vi detaljplanerat och sedan är vi igång med årets grupper. Vi kommer att träffa alla våra konfirmander vid flera tillfällen under vintern eftersom en del lektioner ska hållas i kyrkorummet. Jag fick två verkligt stora sommarläger på mig och hoppas och ber att jag ska hinna se varje enskild konfirmand.

Jag har tre olika dejoureringar som faller på mig nu och då. Även om man inte rycker ut ska man vara beredd att göra det. Det låser en rätt mycket bara vetskapen att utifall att... Märker att Junior tar stress av att veta att jag eventuellt hamnar att åka iväg på natten.

Tillsammans med en diakon ska jag hålla en sorgegrupp med start i mitten av november. Om man kan säga att man ser fram emot att hålla sorgegrupp så gör jag det. Sorg är oerhört intressant att jobba med. Tycker jag. Därför vill jag gärna utvecklas i själavård och sorgehantering.

Vi planerar vårterminen för fullt eftersom församlingens infoblad ska sammanställas, tryckas och distribueras. Under våren kommer vi bland annat att uppmärksamma att det är 30 år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Finland.

Men allra först ska jag i morgon bitti hålla Pilgrimsmässa i Trefaldighetskyrkan. Något som jag uppskattar att göra. För att inte tala om hur mycket det ger mig att möta människor i den fräscha morgonstunden. Dessutom känns Gud extra nära just de här torsdagmorgnarna.

I skuggan av domkyrkan

I bilen på färjan
på väg till Åbo
hinner man ta selfies.
Vi har aldrig träffats Janette och jag. Ni vet, hon som är kommentarskrivare nr 1 här hos mig. Vi har följts åt ett bra tag i cyberrymden eftersom vi båda hade/har prästyrket som mål. 

Före inspelningen av Närbild visste jag om att också Janette skulle vara med i samma program. Det är rätt sällsynt att stämma träff i ett tv-program har jag på känn... 

Kan konstatera att vi delar de flesta erfarenheterna av dagen framför kameran efter att ha läst hennes blogginlägg här:
http://iskugganavdomkyrkan.westerbacka.com/2017/10/16/as-seen-on-tv/

tisdag 17 oktober 2017

Kan lymfödem botas?


Har läst igenom infopaketet jag fick från Åbo universitetscentralsjukhus igår. Efter första genomläsningen var jag helt övertygad om att jag ska dra mig ur både försöket med den nya medicinen som testas och transplantationen av lymfkörtlar till armhålan. Men så läste jag allt igen för min man och han är bra att bolla tankar med. För egentligen var innehållet rätt enkelt fastän det omskrevs på många sidor text.

Det handlar om att ställa sig till förfogande för en medicin som aldrig testats på människor förr. Om det visar sig att den kan hjälpa är det ett stort internationellt genombrott till gagn för alla kvinnor som drabbats av lymfödem som följd av bröstcancerbehandlingen. 

I nuläget finns det ingenting som botar lymfödem. Massage och kompressionskläder tillsammans med motion är det enda man kan göra för att lindra. Så. Tänk om jag kunde vara med och hjälpa också andra? Förhoppningen är ju att jag själv ska bli friskare och att min kropp, med hjälp av transplantationen och engångsdosen medicin, ska kunna åtminstone delvis ersätta det som förstörts.

Det är en chanstagning. För precis som att minsta lilla huvudvärkstablett har en lång biverkningslista så är det här varken en riskfri operation eller behandling. Fördelen är att jag står under sträng uppsikt och kommer att följas upp under flera år efteråt.

Hm. I morgon måste jag besluta mig då jag blir kontaktad av personalen för försöket eller prövningen, som det översatts (från finskan) till. Och ja. Det blir ett ja. Och många böner.

Närbild spelades in

Det har varit intensiva dagar med full fokusering på TV-inspelningen av programmet Närbild som är en aktualitetsdokumentär som tar upp och diskuterar ämnen och frågor i Svenskfinland. 



Mikrofonen göms
 under kläderna.
Vi började i Trefaldighetskyrkan där jag tillsammans med vår vaktmästare skulle se ut att förbereda en gudstjänst. Så sjöng jag en sång, sen gjordes intervjun och till sist bars all utrustning upp på läktaren där jag läste en av mina dikter sittande i ett fönster.

Efter två timmar kunde vi ta matpaus för att sedan fortsätta på Kyrkbacken i Gamla Vasa där jag vuxit upp. Det var superkallt och blåsigt och jag frös då väntan mellan tagningarna blev lång. Vi gick runt lite och tittade på miljön jag vuxit upp i. 

Summa sumarum en annorlunda arbetsdag och jobb med kreativa och trevliga människor.

Närbild sänds om två veckor 
måndag 30.10 kl. 19 i Yle Fem.


lördag 14 oktober 2017

TV-inspelningen förbereds

Har gått igenom en massa foton och valt ut några till TV-programmet som vi ska banda på måndag. Kommer också att sjunga en sång och läsa en av mina dikter. Allt sånt här ska ju förberedas noggrannt så att det ser enkelt ut i TV.

Fastän det är mycket arbete så är det roligt att emellanåt ha något projekt att ta itu med. Min kreativa sida får blomma en stund och jag får en massa idéer hur man kunde göra. Att göra TV är något helt annat än att... inte göra TV.

Få se då hur det blir. Vet inte ännu när programmet sänds, men jag ger er besked. Hoppas också kunna ta någon bild från inspelningen så att ni får titta in bakom kulisserna. Och ja, inslaget om mig klipps ner till 10 minuter. 

Camillas hörna - förnya, välkomna, älska

Det har varit en mycket intensiv arbetsvecka. Har jobbat effektivt och börjat tidigt på morgnarna. Jag känner starkt att nya vindar blåser och det är en nåd av mått att jag får vara med och bygga nytt inom församlingen, i Centrum, i Guds hus.

Många gånger bär vi på föreställningar att andra tycker si och så. Då man inte har förmågan att kommunicera rakt på sak så går man helt onödiga omvägar. Omvägar som kostar både tid och energi.

Vi vågar så lite av rädsla för, ja, för vadå? Att förstöra gamla traditioner? Att tappa ansiktet? Av konflikträdsla? Av bekvämlighet?

Ska kyrkan stå mitt i byn eller mitt i stan och verkligen vara en samlingspunkt för alla  då måste den innehålla liv! Och vi människor är livet. I möten människor emellan finns Gud alltid med. Frågan är om vi uppfattar hans närvaro. Frågan är om vi bryr oss.

En öppen, välkomnande kyrka välkomnar livet. Den drar till sig människor som både med tvivel och tro bär på en längtan. Gud svarar på all längtan i församlingen, i kyrkan. Och vi som jobbar i kyrkan vill ställa oss till förfogande som mellanhänder. Vi vill göra Guds röst hörd och vi vill lotsa sökande människor inför Guds ansikte. Varför då?

Därför att vi upplever att Guds kärlek tar sig uttryck i kärleken människor emellan. Därför att vi älskar människan, älskar mötet med andra, älskar att tjäna Gud.

Det är otroligt mycket som vi missar om vi inte vågar bryta gamla mönster som inte längre fungerar. Kyrkan måste stå rak, stark, varm och trygg. Och dörrarna behöver vara öppna och välkomnande!

fredag 13 oktober 2017

Tänk före, tänk långt och tro!

Okej, det kom fyra. Plus Junior med salta pinnar och jag med kaffe i den stora silverblänkande termosen. Men fråga mig om fem, tio eller tjugo år hur allt började och jag ska hänvisa till det här inlägget.

Skymningsmusiken som jag införde år 1996 i Kvevlax församling blomstrar idag. Tro i vardagen hittade sin form i Malax församling. Camilla predikar har fyllt fyra år och började med under 10 sidvisningar per dag. 

Då jag utvecklat ett koncept har jag förberett det noggrannt. Jag tänker länge. Före. Och jag tänker långt fram. Före. 

Sen tror jag och handlar. 

Kyrkbanken   en investering i församlingen kommer att bli en rik bank och besökarantalet i Trefaldighetskyrkan kommer att öka. Kolla statistiken om fem, tio eller tjugo år. 

Den som aldrig fiskar
kan inte heller
räkna med napp.
Det kom fyra. Plus Junior med salta pinnar och jag med kaffe i den stora silverblänkande termosen. Men på kaffebordet fanns så mycket gott att vi fyllde korgar och kunde dela med oss av både äppelkaka och blåbärspaj till glädje för många andra.

Någon som minns fem bröd och två fiskar? 

Läs här:
https://camillapredikar.blogspot.fi/2013/10/fem-brod-och-tva-fiskar.html


torsdag 12 oktober 2017

KYRKBANKEN - en investering i församlingen

Kyrkbanken är ett nytt forum för alla som vill engagera sig som frivilliga medarbetare inom Centrumdistriktet i Vasa svenska församling. 

Vår första träff är idag to 12.10 kl. 18 på Ungdomsbyrån, Vasaesplanaden 3 E, IV-vån. 

Runt ett kaffeknytkalas funderar vi på tro i vardagen och tänker nytt och fräscht gällande frivilligarbetet. Den som vill kan ta med sig något smått tilltugg till knytkalaset. 

Välkommen!

Församling i rörelse

- Det här brukar jag ju göra på nätterna! utbrister jag då mina arbetskamrater på pastorskansliet frågar om jag vill vara med på deras dagliga käppjumppa.

Den här dagen får kanslipersonalen sällskap av två präster som under några minuter tänjer och vrider enligt vad ledande informatören säger.

Vad skönt det kan vara! Och kaffet smakar extra bra efteråt. Jag tror bestämt att jag ska "råka" komma förbi flera gånger då käpparna kommer fram. 

Så nu vet ni varför vi på pastorskansliet i Vasa har en vrå med riktiga kvastskaft...

tisdag 10 oktober 2017

Operationen senareläggs

Väntade länge på att "min" läkare i Åbo skulle ringa upp mig. Nu var det en annan plastikkirurg som ville kolla hur det gått med viktminskningen. Hen lät överraskad då jag kunde ge besked att 4 kilo är borta.

Jag har varit i kö för operationen i över en månad. Det fanns en plats kvar i december och den fick någon som var "säker". Antagligen någon utan övervikt. Det betyder att min operation blir efter årsskiftet i januari. Datumet är inte spikat. 

Nu kommer jag att få ett infopaket och om ungefär en månad ska jag träffa läkare och sköterskor i Åbo. Och vikten måste ju ner ännu, så jag har nog att göra.

Först var jag lite besviken över att det blir uppskov. Men nu när jag vant mig vid tanken är det rätt skönt att kunna jobba hela december. 

Ser jättemycket fram emot alla julkyrkor som vi ska hålla för dagis- och skolbarn. Ifjol hittade vi en ny sång i en liten rödvit plåtask. Få se vad vi drar till med i år. Söndagens Knattekyrka gav mersmak så det kan nog bli lite halvgalet igen har jag på känn.


måndag 9 oktober 2017

Panikslagen filmstjärna eller Hit men inte längre

Blev kontaktad av TV. Om jag ville ställa upp i ett program? Faktiskt inte. Så jag tackade nej. Men de envisades och jag lät mig övertalas

Nej, jag spelar inte orgel i TV.
Nej, vi filmar inte hemma hos oss.
Nej, jag hoppar inte i havet heller. Nej.


Susanhjääälp!
Kom fort med saxen!
Insåg att skillnaden är stor mellan att vara personlig och privat. Jag bjuder gärna på valda bitar av mig själv men har en stark integritet då det gäller min familj och vårt hem. 

Tänker faktiskt inte ta någon stress för inspelningen. De ville ha mig med för den jag är och då måste de ju ha kopplat ihop mig med att vara högintressant, mogen, charmig, ja, egentligen helt oemotståndlig faktiskt... 

Fast, vad ska jag göra av mitt bångstyriga hår? 


söndag 8 oktober 2017

99 + 1 = ALLA är vi viktiga för Gud

Barnledarna hade byggt upp den här fantastiskt fina fårhagen framme i kyrkan. Jag står på knä bakom vattnet som forsar. 

Vi var många i kyrkan och tack och lov hittade vi det lilla borttappade fåret. Slutet gott, allting gott!

Det borttappade fåret

Min jobbhelg går i barnens tecken. Vid gårdagens välbesökta barnkonsert i Sundom fick jag hålla andakt, lära mig många nya barnsånger och träffa bekanta. Roligt!

Ska just iväg på Knattekyrka till Trefaldighetskyrkan. Temat är får och man får ta med kramisfår, klä ut sig till får, ta med fårteckningar. Min predikan ska förstås handla om det borttappade fåret. Jag har engagerat min familj och tillsammans har vi lagt in några överraskningsmoment. 

Så igår kväll knåpades det i huset så att vi idag har det borttappade fåret i storleken "ryms i handen".


lördag 7 oktober 2017

Kalla fakta


Enkelhetens lov

Har funderat mycket på min längtan efter att leva enklare. Jag märker redan hur mums det kan vara att äta lite lite gott då jag annars är så strikt med vad jag stoppar i munnen. Några enstaka lösgodis på fredag kväll kan smaka ljuvligt och man värdesätter dem så mycket mera istället för att nästan omedvetet tömma hela påsen.

Det handlar om att lära sig att styra själv istället för att bli styrd av t.ex. sockret. Tror inte att totalförbud är något för mig utan en medvetenhet om att jag kan välja. Noggrannt.

Samma enkelhet eftersträvar jag numera på många andra områden. Jag har inte en klädgarderob som svämmar över. Det jag har går att kombinera och är plagg som jag verkligen tycker om.

Jag blir glad av att se böckerna i min bokhylla. Jag har sammanställt mitt eget bibliotek och tycker om att dagligen läsa något, eller bara bläddra. Sånt som bara fyllde hyllorna är borta.

Fortfarande har jag saker kvar som jag står rådlös inför. Vissa föremål behöver mera tid. Den där nostalgin är ett gissel... Men sakteliga blir det att göra sina val också inom den svåraste sektorn.

Gällande evenemang, konserter, teater och allt sånt kom jag under min sjukdomstid att måsta avstå från pga trytande ork och infektionsrisk. Idag väljer jag vad jag går på. Jag går inte för någon annans skull eller av plikt. Jag frågar mig själv om jag orkar, om det intresserar, om det är värt tid och pengar. 

Med två telefoner skulle det plinga i ett om jag lät det. Jag använder dem bara då jag ska skicka meddelanden eller ringa.
"Alla behöver nätet för att surfa på telefonen." Men jag vill ha ro och tid för egna tankar, reflektion, tal med Gud, kreativitet och tystnad istället för appar, netflix, prenumerationer. Jag kollar min post vid datorn, däremellan låter jag den vara. Då jag är ledig ploppar ett automatiskt meddelande upp på min jobbmejl som talar om när jag nästa gång är nåbar. 

Man måste våga dra egna gränser om man vill leva enklare.
Och jag vill.