torsdag 30 november 2017

Sticka sockor till nydöpta


I Vasa svenska församling vill vi engagera frivilliga på många olika sätt. Nu är det möjligt att hemma använda sina restgarn och sticka pyttesmå sockor som vi präster kan ge i samband med dop. 

I Malax församling där jag jobbade tidigare såg jag hur överraskade och glada dopfamiljerna blev över den här gesten. Och de som stickar upplever att de kan göra en insats i församlingen.

Och naturligtvis välkomnar vi sockor från alla som bara vill sticka oberoende var man bor. Man kan ge dem till någon församlingsanställd, komma in med dem till pastorskansliet eller sända dem per post. 

På några dagar har det kommit in 18 par sockor som jag var så otroligt glad över att få tumma på idag. Och det första paret ska jag få ge vidare om några dagar. Så här fungerar församlingsarbete då det fungerar bra!

Besöksadress
Vasa svenska församling
Pastorskansliet
Skolhusgatan 26 A
65100 VASA

Postadress
Vasa svenska församling
PB 78
65100 VASA

onsdag 29 november 2017

Livets taggar blandas med dess skönhet


Back in business


Inför min semester fick jag en alldeles speciell dyna av Anton. Med tanke på hur genomtrött jag var hade jag gott kunnat lämna sittande sovande på samma ställe en hel vecka.

Istället har jag rört på mig mycket, simmat, sovit långa nätter, ätit gott och inte haft några måsten. Tyvärr är en vecka alldeles för kort tid för djupvila men en ordentlig inbromsning har det i alla fall varit.

Nu tar adventarbetet vid och för min del främst adventskyrkor för dagisbarn. Tycker om att jobba med barn och hoppas på ett lika inspirerande arbete som vi hade förra året. 

söndag 19 november 2017

Omsluten av kärlek


Ske din vilja

Mitt varmaste TACK till mina brorsbarn 
Rebecca och Martin 
som så väl beskriver.... livet.

Titta här och dela gärna klippet:

https://youtu.be/WOT8Q4yu2Bs


Rebecca berättar om musikvideon:

Ske din vilja Text, musik och sång: Rebecca Holmgård Arrangemang och piano: Martin Holmgård Film och klipp: Minnéa Mattbäck Ske din vilja handlar om att må dåligt, tappa fotfästet, gå vilse och att överlämna allt till Gud. Låten handlar om att lita på Gud och att vi alla har en plats hos honom. Den handlar om att visa sig sårbar och kämpa vidare. Den handlar om att ingenting är perfekt, men att vi alla ändå är goda nog för Gud. Det är tuffa men viktiga ämnen och vi har velat göra allting i det här projektet så äkta som möjligt. Martin har fått briljera på piano, men orkestern har vi slopat. Jag har fått sjunga från hjärtat, men struntat i att alltid få det att låta helt rent och korrekt. Minnéa har fått fria händer med både film och klipp, men har hållit allting så simpelt som möjligt. Resultatet av det här är en vacker, rå och förhoppningsvis berörande musikvideo som vi härmed äntligen kan dela med er!

lördag 18 november 2017

Droppen

Hur mycket ska man egentligen behöva ta av andras sura kommentarer? Jag är fem före att bränna ut mig och kanske är det därför som jag är extra känslig. Speciellt då det kommer per mejl så att jag inte hör tonfallet eller ser människan i ögonen.

Jag brinner verkligen för att vara präst, för att beröra med Guds ord, för att engagera folk och få dem till kyrkan och den gemenskap som jag själv tycker att bär mig genom livet. Tron på Gud är stark och tron har gjort mig stark. Mina motgångar i livet har stärkt mig.

Men är det så att folk i allmänhet tror att handlingskraftiga och starka inte är sårbara? Inte tar illa vid sig? Har man rätt att slänga ur sig vad som helst, glömma vanligt folkvett då man har att göra med någon som ser ut att kunna ta emot vad som helst?

Mitt mått är rågat då min åttaåriga son stortjuter för att mamma är ur balans pga jobbsaker. En alldeles tröstlös Junior vill bara ha mamma nära intill sig, sitta i famnen. Inte ha en mamma som kommer hem mitt i natten och har missat Bamsesagan. En mamma som åkt innan han vaknat för att skriva protokoll. En mamma som inte hinner laga mat för att själavårdssamtalen är viktigare.

- När är jag viktig, mamma???!!! Jag är så trött på det här!!! skriker Junior som aldrig någonsin skriker åt mig. Och jag inser att det gått för långt. Jag kan inte fortsätta jobba i den här takten. Och vad är det viktigaste att minnas med tanke på ett canceråterfall? Att inte stressa.

Jag älskar mitt ämbete och jag älskar Gud. Men jag slits i bitar av att känna att jag hela tiden ligger efter med mina arbetsuppgifter. Någonting är helt galet. Och jag kan inte se på situationen utifrån och peka ut vad jag ska ändra. på. Till det är jag alldeles för trött.

Älskade medmänniskor

Har just kommit hem från jobbet. Vissa gånger kallar någon av de dejoureringar som jag som präst har. Det var ändå rätt lugnt och jag hann både skriva ett protokoll och sammanställa kollektlistan för januari-juli. Den här veckan jobbar jag fem kvällar i rad så nog hade det ju smakat bättre med en mysig fredagkväll tillsammans med familjen. 

Träffade på syster Susan i simhallen. - Tänkte just att det var du som simmade då du hade så bråttom, sa hon. Och precis så var det. Jag simmade av mig all stress och frustration som samlats i kroppen under den här alldeles galna veckan.

Men jag har träffat så otroligt underbara människor! Är tacksam över alla varma människor som det är lätt att krama om. Dessa människomöten stärker mig i min tro på det goda. Där hjärtlighet råder är det lätt att andas. Men tänk så fort det kan växla då någon slänger ur sig sårande ord.

Vi behöver måna om varandra, stöda varandra i vardagen, se och bekräfta varandra. Vem vill ha svårt att andas då man kan ha lätt att göra det? Mycket av den ångest och ledsenhet som finns i människorna uppstår då man slutar se Gud i varandra.

Gud skapade människorna till sin avbild. Då vi verkligen ser varandra ser vi Gud och hans kärlek. Mycket mera än så kan man inte begära av livet.

Tycker Camilla.

torsdag 16 november 2017

Gör en präst någonting mellan söndagarna?

Onsdag
Kl. 8 skrapar bilrutorna och för Junior till skolan. 
Kl. 8.30 kokar kaffe till arbetskonferensen.
Kl. 9-11 präst- och kantorskonferens.
Kl. 11-12 övar medarbetarkören Luciasånger. (Drar ut på tiden.)
Lunch 20 minuter.
Kl. 12.50-13.40 förbereder kvällens möte, besvarar mejl, tar fram bröd och vin.
Kl. 14-14.30 andakt på åldringshem våning 6.
Kl. 14.35-15 andakt på åldringshem våning 5.
Kl. 15-15.26 andakt på åldringshem våning 4.
Rusar.
Kl. 15.30 (försenad) - 16.17 dopsamtal på kansliet.
Kl. 16.30 borde vara hemma så att min man hinner till sitt jobb. Junior ringer och frågar var jag är. Sitter fast i rusningstrafiken. - Släpp iväg pappa nu. Jag är strax hemma. Möter min man.
Kl. 16.35 hemma. Värmer mat, besvarar mejl, koordinationen mellan en präst och ett åldringshem har inte fungerat. Vem har fel datum? Jag är ansvarig för bokningen. När ska jag hinna reda upp det? Mikron plingar. Junior har ätit med sin pappa. Känner hur högt blodtryck jag har. Kommer på att jag glömt koka kaffe och hälla i den stora pumptermosen. Brygger 16 koppar och samlar ihop glutenfria kex, kaffemjölk, engångsmuggar, salta pinnar. Måste hinna dricka en kopp någonting. Varmt vatten med kokosolja blir det på stående fot medan jag försöker få Junior att förstå att vi ska iväg.
Kl. 17.20 är vi 10 minuter försenade iväg medan kaffet rinner ner längs köksbänken eftersom jag måste ta det innan det runnit klart. Hade tänkt byta kläder.
Kl. 17.35 framme vid jobbet. Junior väntar i bilen medan jag springer upp till tredje våningen efter mina papper, via kansli på andra våningen efter dopsockorna jag ska visa åt de frivilliga medarbetarna jag ska träffa.
Kl. 17.42 är Junior och jag på väg med pumptermos, sockväska, portfölj, axelväska, kaffeväska och pysselväska till en annan byggnad. Fjärde våningen. Före det har vi klistrat en infolapp på dörren. Gammal tejp. Äsch, vill inte hållas fast. Hålls. Kvinnan som hunnit komma håller hissen åt oss. Vi klämmer in oss och åker upp. Framme har min medarbetare hunnit duka fram. Vi skulle också ha varit på plats halv sex men det blev som det blev.
Kl. 18 Kyrkbanken - en investering i församlingen. Folk har hämtat med sig gott till vårt kaffeknytkalas. Jag drar igång mötet och avslutar två timmar senare.
Kl. 20.21 sitter Junior och jag i bilen efter att ha fört överblivna kakbitar till kansliets kylskåp till glädje för morgonkaffedrickare.
Kl. 20.35 är vi hemma. Min man kommer strax efteråt. 
Kl. 21.30 somnar jag efter en försenad kvällssaga och vaknar 23.45. Kan inte somna om.

Torsdag
Kl. 8-9 kansliarbete, förbereder dagens möten.
Kl. 9-11 möte för ledande inom alla sektorer. Vårens detaljer och strategiarbete.
Kl. 11-11.30 lunch.
Kl. 11.30-12.30 jobba med kollektlistan för januari-juli 2018.
Kl. 12.30 hämta bröd och vin. Promenera till andaktsstället.
Kl. 13-13.45 andakt med nattvard.
Efteråt borde jag ha tagit andakten som föll bort på onsdagen. Men min mamma fyller år och jag har bestämt jag ska komma in. Vem ska jag prioritera?
Kl. 16-16.50 skriftskola grupp 1.
Kl. 17-17.50 skriftskola grupp 2.
Kl. 18 håller sorgegruppens första träff.
Kl. 20 planera sorgegruppens nästa möte.
Kl. 20.45 förhoppningsvis hemma. 
Kl. 21.30 kommer antagligen att ha somnat som en stock efter kvällssagan.
Kl. 24 vaknar antagligen igen.

Längtar efter en lugnare arbetstakt. Det här tempot är ohållbart. Tyvärr ser många dagar ut på det här sättet och jag vet inte hur jag ska kunna göra någonting åt det. När ska jag handla mat, tvätta kläder, städa, hinna med min familj, tänka på vad jag äter, motionera, sova, handarbeta, läsa, lösa korsord?

Bara vara?

tisdag 14 november 2017

Piggare, smalare, gladare


Då jobbet väljer färg

Han visste att jag ville ha den i orange.
Jag visste att han ville ha den svarta.
Men så fanns det en i turkos som vi båda tyckte att var en bra kompromiss.
Såg att han ändå tvekade.
Jag visste varför.

- Du vill ha den svarta, eller hur?
- Nå, du vet ju var vi jobbar.

Väskförsäljaren såg på oss i tur och ordning.

- Ja, vi jobbar i kyrkan.

???

Vissa saker kan man bara inte förklara. 
Det blev den svarta.
Och han fick betala.


söndag 12 november 2017

Längtar redan till nästa söndag

Tack till Dig bloggläsare som idag ville komma och lyssna "live" på min predikan i Trefaldighetskyrkan. Det betydde mycket för mig att känna stödet från dig!

I kyrkbänkarna satt också sex präster. Man ska ju inte vara av den nervösa sorten då de med djup teologisk insikt dyker upp. Ibland tycker jag att jag bara skrapar på ytan. Men jag fortsätter skrapa eftersom jag ser mina predikningar som en gudstjänstskola som alla ska känna sig hemma i. 

Undervisningen är alltför kär för att jag ska kunna lämna bort den. Jag vill lära ut det jag kan. Och jag resonerar som så att också de mest teologiskt insatta kan må bra av en förenklad version av Guds ord. Vet att man kan få aha-upplevelser då budskapet är klart och tydligt.

Också idag fick jag gå ner på knä vid altaret och tacka Gud för att han gav mig ord som kom att beröra gudstjänstbesökarna. Jag njuter av att predika och kan känna en innerlig ömhet i predikosituationen. Gud talar och jag får stå till tjänst med talets gåva som han planterat i mig.

Dessutom tycker jag om att sjunga psalmer och mässa. Det ligger en vila och styrka i melodierna och jag känner först efter högmässan hur trött jag är i fötterna efter att ha stått så länge. Ändå längtar jag genast efteråt till nästa söndag. Och naturligtvis längtar jag också efter alla dessa människomöten. 

Gud har öppnat mitt hjärta för alla människor och jag kan riktigt känna hur hans kärlek till mig får fortsätta att strömma ut till de människor som jag möter. Och jag är fullständigt övertygad om att Guds plan för mig och mitt prästliv är bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. 

Ja-a. Guds kärlek övergår nog vårt förstånd.

Är det värt det?

Lördagen satt i ett från morgon till kväll med lymfterapi i ottan, jordfästning, minnesstund, dop och uppvaktning. Junior ringde vid 20.30-tiden: - Men var är du? Du sa att du kommer vid sextiden.

Jag ljuger ofta. Om man ser till när jag lovar att vara hemma. Någonstans är det nog helt galet att jobbet ska ta så här mycket tid. Mitt rum här hemma ser ut som ett slagfält. Kyrkkläder blandas med träningskläder, dopljus med föredragningslistor och protokoll.

Borde inte ta hem något arbete. Men dygnets timmar räcker inte till. Natten är uppdelad så att jag somnar tidigt. Är uppe 2-4 timmar mitt i natten eftersom kroppen värker och sover sedan några timmar till innan alarmet ringer. 

De där nattimmarna går ofta åt till att besvara mejl, förbereda arbetsuppgifter, läsa protokoll, planera för att bevara någon slags framförhållning så att jag ska hinna med.

Vad är det här för ett liv? Är det värt allt det här? Och ändå räcker jag inte till. Upplever jag.

Bilen får jag inte in i garaget eftersom jag borde avsluta röjningen där. Pastoraluppgifterna hänger över mig, operationen och de hårda buden med vikten tar energi, kylskåpet gapar tomt, mediciner borde hämtas ut...

Och ändå borde man hela tiden åta sig mera, mera, mera. Och det är inte bara jag som har det så här. Många vuxna i dagens samhälle känner av samma press. Man slits i bitar!

- Du vill ju aldrig, mamma, säger Junior besviket då jag ännu en gång dödstrött kommer hem och genast borde engagera mig i honom och hans värld.

En vecka måste jag orka ännu innan vi tre här hemma går in i vår semesterbubbla. Och dit får ingen annan komma med. Jag skyddar min lilla familj med allt jag har och jag behöver själv beskydd. 

Nu längtar jag egentligen bara efter att få sätta mig ner och sticka en disktrasa medan Junior spelar Imse vimse spindel i alla tänkbara tonarter. 

- Spela för mig, har jag sagt åt alla spelande barn här hemma. Övandet går mig inte på nerverna, det ger mig lugn och ro och jag får följa med hur de alla utvecklas. 

Andas.
Andas.
Andas.

fredag 10 november 2017

Och den långa ludna svansen

Nu hinner jag faktiskt inte komma ifatt mig själv. Vardagen dundrar på i ett alldeles för högt tempo. Det känns av att vi är en präst för lite och har varit det hela hösten. Det känns av att jag inte hunnit vinterbada på ett tag. Kroppen värker hela tiden och jag har igen svårt att röra mig. Det tar på krafterna att hålla på med pastoralexamen. Att jag måste hålla vikten, att julen närmar sig, att...

Andas.

Låt mig tillåta mig att vila någongång. 
Hoppa av det knarriga ekorrhjulet.

Andas.

Frid.

torsdag 9 november 2017

Längtans Junior

- Sådär. Då har jag dig hem igen, slog Junior fast då jag kom från tåget som var rejält försenat. Han lär ska ha räknat ned tiden medan jag var borta. "Två nätter kvar, en natt kvar, ingen natt kvar." Vad skönt att riktigt få bekräftat att man är efterlängtad.

Och jag somnade bredvid älskade Junior efter Bamsesagan. Med oborstade tänder och otagna mediciner sov jag som en stock ända till morgonen då jag slapp tända lamporna som lyst hela natten...

onsdag 8 november 2017

Vägen hem är mycket lång

Sitter på tåget och ska äntligen få komma hem. Känns som en lång och ansträngande resa eftersom jag kombinerade kursen och dagen på sjukhuset. Har alltså haft ledig dag idag och borde vara utvilad imorgon.

För att komma ifatt mig själv satt jag en stund i sjukhusets kapell. Vad skönt att det finns ett sånt rum att gå till. Att lyssna inåt och stanna upp mitt i stressen gör gott.

tisdag 7 november 2017

Sjukhusdag nästa

Min andra pastoralkurs är nästan klar. Ska ännu skicka in en slutuppgift så har jag gjort 2/8.

I morgon kommer jag att vara halva dagen på sjukhuset i Åbo. Mina armar ska mätas, det ska tas prover, bokas tider till olika undersökningar och forskningen ska skrivas under.

Har varit trött och olustig ikväll. Men räknar med att det hör till processen. Speciellt då man är försökskanin.

söndag 5 november 2017

Konsten att memorera ett tal

Jag tänker mig ett stort, stiligt hus i två våningar. Jag öppnar grinden och går upp mot huvuddörren. Inne i huset finns många rum. I varje rum har jag på förhand placerat olika teman. 

I den nedre våningen finns sånt som förankrar predikan till människor av idag. I den övre våningen finns allt det heliga, Guds ord, vad Jesus gjort och sagt. Allra sist slår jag upp dörrarna mot balkongen där solen lyser starkt och välkomnande. Så slutar predikan när den är på topp och med en slagkraft så att man som åhörare längtar efter mera och vill komma tillbaka till kyrkan en annan gång.

En vecka före jag ska hålla en predikan läser jag predikotexten. Sedan får den mogna under några dagar. Jag tänker på den nu och då, kollar upp historiska fakta, slår upp svåra ord, läser andras predikningar. Funderar på vad jag själv vill säga, vilka delar av mina tankar som håller måttet och vad som är bättre att lämna bort.

Rum för rum möblerar jag. Jag går alltid först till köket som finns genast till vänster då man kommer in i huset. Beroende på hur åhörarna reagerar väljer jag vilka andra rum jag går in i och i vilken ordning. Jag kan också välja rum från övre våningen, komma ner till första igen, åter upp osv. Valen bygger på hur jag upplever att budskapet går hem, hur dialogen åhörare och predikant emellan utvecklas.

I vissa rum dröjer jag längre och håller kanske ett långsamt tempo. I andra rum finns bara enstaka ord som jag kan färga genom att ändra tonläge (t.ex. två utrop av "varför??" under predikan på Allhelgonadagen). I något rum höjer jag tempot. Hela predikan stegrar sig och strax därefter står vi framför dubbeldörrarna till balkongen. Jag är redo att öppna för ljuset. Ibland dröjer jag ett tag på balkongen men oftast är skedet den sista punkten och ett amen.

Som ni märker så är risken att komma av sig rätt liten eftersom jag hela tiden har koll på var jag rör mig i huset och vilka ämnen som finns i vilka rum. Så jag improviserar egentligen inte alls fastän jag inte har någonting nerskrivet. Men jag är noga förberedd eftersom det är ohållbart att börja svamla och upprepa sig. Jag upprepar vissa saker för att pränta in budskapet. Men det är ett medvetet val i jämförelse med att man börjar såsa till allt.

På samma sätt har jag sedan jag blev präst hållit mina förrättningstal. De är ju betydligt mindre och med färre rum och lättare att ta sig igenom i jämförelse med en predikan som ska byggas upp från grunden. I ett jordfästningstal finns rum för de anhöriga och ett rum med den avlidnas livshistoria. Så finns tröstens rum, hoppets rum och evighetens. Och sist kommer vi ut på balkongen också här.

Det var i det stora hela mina nycklar till att memorera ett tal. Bara att pröva ni som vill utvecklas som talare oberoende av vad det handlar om för ämnen.

lördag 4 november 2017

Vi ställer till reformationsfest!

Har gjort bordsdekorationerna för morgondagens reformationsfest. Det blev 30 skålar fyllda med blommor ur trädgården och ris från skogen. Junior har varit med och transporterat allt till Stora församlingssalen, hjälpt till med ballonger och däremellan underhållit mig genom att spela Köp varm korv på flygeln.

I morgon firar vi alltså reformationsdagen och därmed avslutar vi också reformationsåret med Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg. Alla medarbetare är på plats i kyrkan kl. 13 då vi först firar mässa (barnen har en egen hörna bak i kyrkan) och sedan går vi över till Stora församlingssalen, äter laxsoppa och har lite program. Barnen kan bland annat gå en spårning.

Och hur min predikan gick i dag? Precis som planerat. Jag utgick från dikten Tröstens koral och klarade mig utan att ha skrivit ner någonting alls. Att få skapa i stunden och verkligen föra en dialog med åhörarna ger mig själv så oerhört mycket mera än om jag satt varje ord på papper. Men som jag skrivit förr, är allt väl förberett. Och under förmiddagen före märker jag att jag måste få ha huvudet för mig själv för att ladda och fokusera. 

Kanske dags att skriva ett inlägg om hur jag memorerar mina tal...

Tröstens koral


Varsamt jag lägger handen på din arm
det finns inga ord som kan ge tröst,
bortom tårfyllda ögon ser jag udden av din charm
jag hör en livsvilja, en längtan i din röst.

Den du älskat är borta, finns inte mer
den starka som fanns vid din sida,
till brädden är din kärlek inom dig, jag det ser
och anar de kval du måste lida.

Det blir som det är tänkt, vi kan inte livet styra
vi kan inte ha var stund under kontroll.
Dagarna tillsammans, minnena de dyra
 spelar något längre någon roll?

Gud söker dig i ögonblick då livet gör ont värre
han finns i stilla tårar på din kind.
"Jag är din far, mitt älskade barn, jag är din vän och Herre
jag finns i blomman som sig böjer i min vind."

"Jag finns i varje steg du tar av ändlös, tyngdfull smärta
jag håller vad jag lovat, jag är dig nära.
Liksom Maria bar mitt barn inunder ödmjukt hjärta
bär jag dig nu, bär jag din sorg, min kära."

Camilla Brunell 2015

fredag 3 november 2017

Att balansera under ytan

Har haft en intjänad ledig dag och vad skönt det har varit att så här inför Allhelgona slippa skrivbordsjobb. Men inte går det i tanken att vara ledig dagen före jag ska predika. Så under bassänglängderna i simhallen har jag funderat på vilket grepp jag ska ha om morgondagens predikan då vi tänder bortåt 140 ljus för de som avlidit sedan förra Allhelgonahelgen.

Många av de namn som vi ska läsa upp känner jag igen eftersom jag jordfäst personerna. Därmed kommer jag också att känna igen en hel del kyrkobesökare. Vad förväntar de sig en sådan här alldeles speciell dag? Vad behöver de få höra? Och på vilket sätt?

Vissa dagar känner jag mig som en riktigt modig präst. Jag har flyt, får uppmuntran och medhåll och jag växer. En annan dag är jag den fegaste av fega och skulle helst gå och dra något gammalt över mig. Vad är jag rädd för? Att inte duga? Att inte göra Gud rättvisa? Att fara med irrläror? Att sticka ut hakan?

Prästyrket är fullt av utmaningar och en ständig balansgång mellan Guds ord, traditioner, sekularisering, förväntningar, plikter och det egna samvetet. Jag är hård mot mig själv och sjunker rätt djupt de gånger jag verkligen försökt se till allas bästa men inte lyckats. Kanske har jag inte haft tillräckligt med ork, haft problem med koncentrationen, sovit tvåtimmarsnätter på grund av värk eller prioriterat mina söner.

Att jobba i en stor församling är som att surra på i en bikupa. Man måste flyga iväg emellanåt om man ska behålla förståndet i det ständiga surrandet. 

Kanske är det det jag gör, smiter, då jag simmar under vattenytan och koncentrerar mig på att behålla rytmen i rörelserna. Kanske finns inspirationen i morgonsolen som blandar sig med simhallslukten. Åtminstone är morgondagens predikan ett resultat av 1000 meter effektiv simning. Och utan papper ska jag predika. Om det är modigt eller dumdristigt återstår att se.

torsdag 2 november 2017

Mötte härliga konfirmandföräldrar

Alskat lägergård sommaren 2017
Har ikväll träffat många, många föräldrar som kom på föräldramöte för lägerskriftskolorna som jag ska hålla. Jag har sammanlagt 59 konfirmander så det är två stora grupper att fostra i kristen tro.

Upplevde att jag fick riktigt bra kontakt med föräldrarna och att de verkligen lyssnade på mig. Jag vill finnas som en resurs för deras ungdomar under året. Betonade vikten av ett gott samarbete mellan hem och ledare och försökte förklara varför vi gör som vi gör inom kyrkan.

Det mesta brukar gå att diskutera sig fram till då det gäller skriftskolan. Ibland behöver vi skräddarsy lösningar, ibland går det att dra alla slätt över samma kam. Flexibilitet men samtidigt ett fast grepp om situationen tror jag ger smidiga kontakter och öppnar vägar för att låta förtroenden växa i alla relationer.

onsdag 1 november 2017

Då kläderna plötsligt blivit större

Förra veckan köpte jag ett par jeans som då var för små. Redan den här veckan får jag på dem bra. Samtidigt trampar jag på fållen då jag har byxorna som hör till min ämbetsdräkt. Vilket trevligt problem egentligen. Att kläderna inte krymper i skåpet utan blir större!

Jag sitter ju på en hel del möten där det serveras både det ena och det andra. Och det är ju trist att bara titta på allt gott som står framdukat på bordet framför näsan på mig. Men jag tar ingenting annat än i undantagsfall dvs då jag verkligen behöver få i mig något för att hålla blodsockret på jämn nivå.

Antons fisktallrik i Tokyo
Junior har blivit mycket medveten om vad som innehåller socker. 
- Mamma, det här kan du äta, men inte det där.

Hela familjen har fått en annan medvetenhet om kosten och var dolda sockerfällor finns. Och egentligen är den här resan med "att få mamma i operationsskick" både intressant och underhållande. Vi funderar tillsammans och engagerar oss i något så grundläggande som vad vi stoppar i oss och vilka konsekvenser det har för vår hälsa. Försöker att inte betona vikten av vikten utan att vi värnar om att äta mångsidigt och vitaminrikt för att må bra och hålla oss friska.

Och jag tänker att om jag får ett canceråterfall så ska det inte ha hängt på att jag åt mycket socker och skräpmat.

Kontrasternas Tokyo