fredag 3 november 2017

Att balansera under ytan

Har haft en intjänad ledig dag och vad skönt det har varit att så här inför Allhelgona slippa skrivbordsjobb. Men inte går det i tanken att vara ledig dagen före jag ska predika. Så under bassänglängderna i simhallen har jag funderat på vilket grepp jag ska ha om morgondagens predikan då vi tänder bortåt 140 ljus för de som avlidit sedan förra Allhelgonahelgen.

Många av de namn som vi ska läsa upp känner jag igen eftersom jag jordfäst personerna. Därmed kommer jag också att känna igen en hel del kyrkobesökare. Vad förväntar de sig en sådan här alldeles speciell dag? Vad behöver de få höra? Och på vilket sätt?

Vissa dagar känner jag mig som en riktigt modig präst. Jag har flyt, får uppmuntran och medhåll och jag växer. En annan dag är jag den fegaste av fega och skulle helst gå och dra något gammalt över mig. Vad är jag rädd för? Att inte duga? Att inte göra Gud rättvisa? Att fara med irrläror? Att sticka ut hakan?

Prästyrket är fullt av utmaningar och en ständig balansgång mellan Guds ord, traditioner, sekularisering, förväntningar, plikter och det egna samvetet. Jag är hård mot mig själv och sjunker rätt djupt de gånger jag verkligen försökt se till allas bästa men inte lyckats. Kanske har jag inte haft tillräckligt med ork, haft problem med koncentrationen, sovit tvåtimmarsnätter på grund av värk eller prioriterat mina söner.

Att jobba i en stor församling är som att surra på i en bikupa. Man måste flyga iväg emellanåt om man ska behålla förståndet i det ständiga surrandet. 

Kanske är det det jag gör, smiter, då jag simmar under vattenytan och koncentrerar mig på att behålla rytmen i rörelserna. Kanske finns inspirationen i morgonsolen som blandar sig med simhallslukten. Åtminstone är morgondagens predikan ett resultat av 1000 meter effektiv simning. Och utan papper ska jag predika. Om det är modigt eller dumdristigt återstår att se.

2 kommentarer:

  1. Du, det är så länge sen jag kommenterat dina inlägg men jag läser nog alla! Och nog skriver du fint och bildligt! Känner in all din text med mitt hjärta, tack!!! En bruten vrist, 2-åring med brutet nyckelben och nu kollega med brutet finger... Det är likamed dubbelt jobb för mej men jag klagar inte! Jag är så tacksam för att vi är två på jobbet, hon ställde upp för mej under min sjukskrivning och nu gör jag detsamma. Och Gud helar, sannerligen! Vad du än gör och sägerimorgon är rätt, det vet du! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men, hej Michaela! Tack för responsen. Skönt att du fått uppleva Guds helande. Här är jag redo för dagens jobb.

      Radera