söndag 31 december 2017

Gammalt, nytt och lite tråkigt

Det är då för väl att jag inte råkar ha arbetsuppgifter just nu. Junior började känna sig hängig igår och det blev för mig att vaka med honom hela natten sen han insjuknade. Istället har vi sovit flera timmar på dagen han och jag medan hans pappa jobbat. Nu hoppas jag förstås att jag hålls på benen så att operationen kan bli av. Har försökt hålla mig undan smittor men det går ju inte att vända ryggen till sitt eget sjuka barn.

Vi har fått träffa barn och barnbarn och firat jul med alla i olika omgångar och konstellationer. Det är intressant med barn i olika åldrar. Att dela deras tankar om livet och vardagen. Och så är det uppfriskande att ta del av deras framtidsdrömmar. Det råder en viss nybyggarglädje just nu. Samtidigt känner jag själv hur färdig jag är med vissa skeden av mitt eget liv.

Tror att jag börjat uppskatta bekvämlighet, långsamhet och livet i det lilla. Men jag längtar nog också efter äventyr och resor, men inte som förr med ryggsäck och oplanerade resplaner, utan efter ordnade och förutsägbara händelser.

Min hälsa präglar antagligen för all framtid vår familj. Så gör också mitt prästyrke. Och att hitta en lyckad balans är vad jag önskar mig av det nya året. Jag önskar verkligen att jag ska kunna vara mig själv. Alltid. Den jag blivit med åren. Den jag formats till.

I Jesu namn vill jag avsluta år 2017 och gå in i det oskrivna år 2018. Vad kan det föra med sig?

Om Herren dröjer får vi väl reda på mera. Vartefter.

lördag 30 december 2017

Kanslist på heltid

Lyckades igår få en alldeles ostörd kanslidag. Det är inte ofta jag på jobbet kan vara klädd i jeans och vanlig skjorta. Dagarna bryts alltid av med göromål som "kräver " prästkragen. Jag har t.ex. aldrig ett dop- eller sorgesamtal utan krage. Inte besöker jag skolor eller åldringshem utan den heller.

Så en heldag i mitt arbetsrum betydde att jag kom ifatt med statistik, räkningar och annat som ska vara gjort före årsskiftet. Skönt. Har under hösten bara lassat mera tavara på mitt arbetsbord och tänkt att "sen"... Nu kom sen och jag strimlade papper i sådana mängder så jag var glad att jag var ensam. Hade nog irriterat mina rumsgrannar med oljudet som maskinen för.

Då klockan var fyra packade jag ihop och åkte hem. Sådär som man gör då man har arbetstid. Det är nog mycket av det här flängandet mellan olika ställen och med vitt skilda uppgifter som skapar känslan av att man aldrig hinner ifatt. Dessutom ska man alltid tänka efter var man har vilken bok eller vilket material så att inte tidtabellen spricker då det blir extra körande mellan hem och jobb.

Och tillbaka till kläderna. Måste hela tiden tänka på helheten. Annars står jag där inför ett sorgesamtal, nog i prästskjorta, men i kombination orange poncho och gummistövlar... Ni förstår varför jag har ett par finskor och en svart sjal i gömmorna på jobbet. För dagar då minnet sviker.

fredag 29 december 2017

Middag av guld


Fick vara med om en alldeles speciell middag ikväll. Anton bjöd ut mig på spansk restaurang för att fira min 50-årsdag. Vad fantastiskt gott det var! En smakupplevelse som jag inte varit med om tidigare. 

Och så uppskattade jag det högt att få vara på tumanhand med min äldste son och bli bortskämd av honom. Det var högtidligt, avslappnat och stort. Allt på samma gång. 

Och mycket kärlek därtill.


torsdag 28 december 2017

Vad hade Jesus sagt?

Försöker faktiskt skriva men orden sitter långt inne. Många av dem har jag svårt att minnas. Ord som ska fylla korsordsrutorna. Jag vet hur de ska kännas att uttala. Jag vet deras karaktär och längd. Men jag hittar dem inte. Envist löser jag korsorden för att hålla igång mitt huvud, för att inte släppa efter för dimman som vill sprida sig.

Det är tungt att koncentrera sig då allt håller på att falla ihop. Jag minns inte var jag lagt ifrån mig saker, minns inte vad jag sagt, kommit överens om, minns inte om jag skrivit upp eller bara drömt.

Kommer mig inte för att besvara mejl. De mest akuta tar jag mig an, de övriga låtsas jag att jag inte sett. Någon kommer att påminna mig om dem. Förr eller senare.

- Hade Jesus velat att du bränner ut dig? frågade en god bekant för ett tag sedan.

Nä, Jesus suckar nog nu. Och påminner mig som flygvärdinnan om att först hjälpa mig själv för att kunna hjälpa andra. Får du inget syre kan du inget göra.

- Kan man jobba så mycket att man börjar må illa? frågar Junior då jag försöker förklara vad utmattning är.

Jag har blåst av hela söndagsskolan som skulle inledas i januari. Strax innan församlingens infoblad skulle i tryck rök den och nästan alla söndagars aulakaffe.

Jag måste inte ordna söndagsskola. Men den ingår i min vision att få liv i kyrkan. Det hör till mina arbetsuppgifter att organisera frivilligarbetet. Jag förväntas agera men samtidigt får jag inte jobba för mycket med sånt man kan lämna bort. Som en söndagsskola...

Jag får inte ihop det här. Man ska och man ska inte. Samtidigt. Så vad ska man som präst egentligen? 

Följa kallet? 
Falla på kallet? 
Fällas av kallet?

tisdag 26 december 2017

Under ytan

Det är inte så ofta jag just nu går i kyrkan "för min egen skull". Kyrkan är starkt förknippad med arbete och ansvar och jag har svårt att slappna av. Längtar ändå till kyrkan och är speciellt förtjust i annandagar. 

Idag passade jag på att vara frivillig kyrkvärd vilket betyder att jag välkomnade vid dörren, delade ut psalmböcker och läste texterna. Så fick jag också vara med och sjunga de vackra psalmerna för annandag jul, bl.a. nr 33 Brinn fridens stjärna, brinn.

Ett tjockt snölager har lagt sig över stan. Julen ser nästan ut som den ska: vit, ren och idyllisk. Ändå vet vi att många bär på stor ångest, ensamhet och utanförskap just de här juldagarna. Någon firar sin första jul som änka/änkling, en annan har ingen ork då cancern eller någon annan sjukdom slagit till. Någon kämpar med sin trassliga ekonomi och hos många råder avundsjuka, missmod och hopplöshet.

Hos oss präglas den här julen av trötthet. Jag har inte ens orkat få fram julkrubban, tro-hopp-och-kärlek och den gamla julstjärnan. Det är på tok när min ork inte räcker till för de allra viktigaste julsymbolerna. Och inombords känner jag sorg över att jag inte haft förmågan att bromsa tidigare. 

På jobbet har jag försökt vara den präst jag vet att jag har kapacitet att vara och som jag vill vara. Men tempot i församlingen är för högt och nu betalar vi. Jag skriver vi eftersom jag inte är ensam i båten.

- Orkar du nu spela brädspel? frågar Junior (för hur mångte gången...).

Nu ska jag göra det.

måndag 25 december 2017

Predikopaus

Det kändes viktigt att få hålla två julböner igår på julafton. Många som kommer går vanligtvis inte i kyrkan och det är en utmaning att hitta det grepp och de tankar som behövs för att budskapet ska kunna fängsla också ovana kyrkobesökare.

I Trefaldighetskyrkan hade jag två småflickor till min hjälp. De satt så passligt långt framme och flera gånger under predikan kunde de svara på mina frågor. Det är ju alltid en chanstagning att impulsivt få med någon på noterna. Men de här kusinerna satt inne med mycket kunskap om julnattens händelser. Måste riktigt skaka hand med dem efteråt och tacka för gott samarbete...

Jag börjar ha predikat mitt och kan nu fokusera på några möten och administrativa uppgifter de dagar jag har kvar att jobba före operationen. Har just köpt tågbiljett utan retur... Man talar om 5-7 dagar på sjukhus och jag hoppas att jag ska få åka hem med bil. Med min man vid ratten.

söndag 24 december 2017

"Julafton" firad - tillbaka i kyrkan











Vår "julafton" var mycket lyckad - varm, glad och kärleksfull. Vi fick alla riktigt gotta oss i att vara tillsammans igen.


Nu har vi en "vanlig" arbetsdag och kantorn i familjen är redan i full gång på jobbet. Själv har jag två julböner innan en stilla kväll på tre tar vid. 

Tror att Petalax församling har den tidigaste julottan i trakten då de börjar redan kl. 6. Trefaldighetskyrkans julotta hålls kl. 6.30.


lördag 23 december 2017

Kittet i familjen

Dricker en kopp kaffe med en tesked kokosolja i. Smakar nästan som nougat - om man har god fantasi. Jag måste få i mig fett men av rätt slag och är övertygad om att kokosoljan sköter om min kropp så att jag också går ner i vikt.

I går kväll frossade jag i konfekt. Vad gott det var! Men idag har jag nog något slags sockerbakslag istället. Vågen stampar på 8,5 kilo och med julhelgen i antågande lär den stampa ännu ett tag. Fick tipset i Åbo att äta långsamt, tugga långsamt, inte ta till. Värre utmaningar har livet bjudit mig på, tänker jag och ska äta med förstånd i år.

Jag ser glädjen i Klokers ögon då han väntar hem sina stora pojkar. Han ser säkert också min glädje över mina stora pojkar. En gång var de alla riktigt små och nostalgin knyter sig i magen. Finns anledning att tacka Gud varje dag för att vi har Junior som kittar ihop våra halva familjer och som låter oss se Guds kärlek så påtagligt nära i vardagen.

fredag 22 december 2017

Redo för vår julafton

Vår vana trogen kommer vi att fira "julafton" den 23:e. På så sätt får vi möjlighet att vara med familjen vi som jobbar på julafton.

Det betyder att julbastun nu är badad och julskinkan har varit i ugnen hela dagen. Vi drog streck med städningen då krafterna tog slut. Har gnuggat köket hela halva dan och nog sitter inpyrd matos fast som bara den! 

I morgon får vi hem 5/6 söner och huset fylls av liv och glada skratt. Roligt för Junior att få hem nästan alla bröder på samma gång. Numera är han den enda som bor hemma då alla andra flyttat ut.

onsdag 20 december 2017

Brinna, bränna, brunnit

Vår vita jul håller på att regna bort och det är glashalt på småvägarna. Tänker alltid på hur onödigt det är med alla arm- och benbrott just då väderleken slår om och man inte riktigt hinner med i tanken för att akta sig.

Har fyra julkyrkor kvar innan jag själv kan börja gå ner i varv. Har passat på att uppvakta och hälsa på åldringar så här inför jul. Önskar att jag hade mycket mera tid för personliga besök. En liten pratstund kan komma att betyda mycket för någon som är ensam.

Tänker ofta på hur jag kunde forma om mitt jobb så att jag inte bränner ut mig. Tyvärr är det väl så att vi som brinner för något också lätt bränner oss. Men jag har väldigt svårt att falla in i en lunk som präglas av initiativlöshet och blekhet. Jag är medveten om att jag är en on-off-mänska. Ibland behövs det så lite för att jag ska brinna. Ibland så lite för att jag ska kvävas.

Full fart i julkyrkan för dagisbarn.
Det finns en hel del tafatthet i dagens värld. Det här med att kavla upp ärmarna och ta itu med saker är främmande för många. Man bara väntar att någon annan ska servera färdiga lösningar och bestämma för en. 

Själv har jag svårt att bara stå och se på. Ibland är jag utled på mig själv för att jag inte fattar att någon gång stå och se ut som ett frånvarande frågetecken. Så gör ju andra, så varför inte jag?

Därför att det strider emot min natur. Är man van att hugga i, ta initiativ, fixa, organisera, inspirera och arrangera är det betydligt svårare att låta bli. Så brinner man tills man bränner sig.

Skyll dig själv, tänker någon. 

Och jag gör det. 

tisdag 19 december 2017

Buren av böner







Blev uppringd av min sköterska i Åbo. Provsvaren från undersökningarna är klara: det finns inte ett spår av cancer! Vilken lättnad! Det betyder alltså att operationen kan genomföras som planerat.

Men nu får jag verkligen inte bli sjuk. Det är precis tre veckor kvar. Jag blir intagen ti. 9.1 och operationen sker ons. 10.1 och beräknas ta sex timmar.

Finns inte mycket annat att tillägga ikväll. Jag bara vilar i vissheten att cancerspöket just nu med säkerhet är borta.

Gladast i stan - vår första egna gran!


måndag 18 december 2017

Kristet budskap på sjukhus

För att komma till kantin vid U-sjukhuset i Åbo 
kan man gå genom barnavdelningen. 
Med tanke på att man nuförtiden 
vill neutralisera det mesta 
kändes det för mig 
upplyftande 
att i sjukhusmiljön 
hitta jultablån. 
Underbart!

söndag 17 december 2017

Ingen Tamofen-semester

Staty i Åbo
Har haft ledigt veckoslut och det har behövts. Känner fortfarande av den hårda huvudvärken som jag fick efter Åbo-resan. 

Har för Juniors skull försökt bjuda till och vi har pyntat och klätt granen. Men inte är det samma sak att vi två smågräver i jullådorna. Alldeles nyss var det liv och lust då alla pojkarna rev och slet bland julsakerna. Nu skulle jag vilja ha dem här igen. Och ändå inte. De är stora nu och har sina egna liv. Livet har sin gång.

Känner mig plötsligt så gammal. Riktigt lastgammal. Sitter och tycker rätt synd om mig själv faktiskt. För jag trodde att jag skulle leva upp då jag tog min sista Tamofen-tablett 12.12. Förra sommaren då jag fick göra ett uppehåll gick det några timmar och biverkningarna bara rann av mig. Nu känns allt precis som vanligt. Och det är nedslående att konstatera att jag är i dåligt skick eftersom jag är fullständigt mosad av den intensiva jobbhösten.

Längtar efter egen tid men en ny arbetsvecka stundar. Har inte öppnat min jobbpost sedan torsdag sent. Och jag vill inte öppna den heller! 

För nu är Camilla alldeles för trött.

lördag 16 december 2017

Strålande slöfock

Det är skrattretande hur man kan somna mitt i undersökningarna på sjukhuset. Sköterskorna fick väcka mig flera gånger. Men är man trött, ligger fastspänd i timmar - ja, varför inte passa på? För hur roligt är det att ligga och stirra på en skiva som finns strax ovanför nästippen? Är man ens lite klaustrofobisk får man svårt att vara. 

Man ska egentligen inte få några biverkningar av varken PET eller isotop-undersökningarna. Men är man radioaktiv två dagar i rad och av känslig sort så hjälps det inte. Biverkad är ordet.

För att så fort som möjligt bli av med strålningen ska man dricka mycket vatten och kissa ofta. Dessutom ska man samma dygn undvika att vara nära gravida och barn. Något som Junior inte alls tyckte om då han längtat efter mamma och inte kunde vara nära, nära igår kväll.

torsdag 14 december 2017

Strålande radioaktiv

Passade på att sova på tåget och somnade också medan det radioaktiva ämnet spred sig i kroppen.

PET-röntgen gick bra fastän jag spändes fast med armarna ovanför huvudet och fördes in i ett stort rör. Det brukar vara kallt på långa undersökningar så jag var glad över yllesockorna som jag kom ihåg att ta med.

Sjukhuset kallar

Dagen har varit lång och övergått i natt. Har sovit ett par timmar, vandrat lite och nu plockat ihop mina sjukhuspapper inför resan till Åbo och undersökningarna där.

Det är tunga undersökningar som tar flera timmar och kostar på kroppen. Men de ska göras och jag passar på att fly till min fantasivärld medan jag ligger fastspänd på den smala britsen. Allt för att inte gripas av panik. Ingen semesterresa den här gången alltså.

tisdag 12 december 2017

Måste man vara bra på allt?


Har ikväll varit med om något helt galet. Jag har hållit julandakt för hundägare. Utomhus. Tvåspråkigt. I halvmörker. Galet därför att jag tidigare sagt att de två saker jag inte klarar som präst är om någon tenterar mig på Bibeln eller om jag möter en hund som hoppar upp på mig på ett hembesök. Men jag var den enda prästen som hade möjlighet att fara och jag hade inte hjärta att bryta en 40-årig andaktstradition.

Halva dagen har gått åt till att fundera på vad jag ska säga. Jag skulle liksom rikta mig både till hundarna och dess ägare... Det blev en salig soppa som jag var allt annat än nöjd med. Men då vi sjöng Härlig är jorden och alla hundar ylade med började jag småningom fatta charmen med mitt uppdrag.

Efteråt bjöds det på glögg och pepparkakor och hundarna fick förstås hundgodis. Men nja. Det här med hundar är nog inte min grej helt enkelt. Jag var stel, rädd, obekväm och frös. 
Som en hund.

måndag 11 december 2017

Blandade sockerfria karameller

Ni kanske anar att jag springer på mellan julfester, julkyrkor och julandakter. Det här året har jag 21 stycken fördelade på allt från små dagisbarn till åldringar. Däremellan ska det rymmas dop och jordfästningar med tillhörande samtal, planeringsmöten, övningar, högmässor, kansliarbete och uppvaktningar.

Och hur går det med vikten? Just nu visar vågen ett minus på 8,5 kilo. Snart är jag halvvägs eftersom jag har 20 kilo som mål. På sikt. Men nog ska man vara ståndaktig...

Onkologen kallar i morgon och jag rustar mig för att föra en kamp gällande de stödärmar och den lymfterapi som jag behöver. Känner riktigt hur jag måste stålsätta mig för att kunna driva min sak. Mitt behov av hjälp motsvarar inte gemene bröstcancerkvinnas och då faller jag igenom skyddsnätet. Hur kan man dra alla över samma kam?

I går samlades så många bönesvar i kyrkan så att jag ännu är riktigt tagen. Vi hade en härlig högmässa som jag tror och hoppas att bär oss alla hela veckan. 

Gud finns inom oss, mitt ibland oss, ja, rakt framför näsan!

fredag 8 december 2017

Älskade make

Som ni förstår skulle jag inte kunna vara präst i en storförsamling om jag inte hade min make som är snabb som blixten att tömma tvättkorgen, se till att disken cirkulerar och att maten blir kokad. 

Och jag ser plötsligt fram emot min sjukskrivning så att vi ska hinna dricka kaffe tillsammans och inte bara mötas i tamburen.

torsdag 7 december 2017

En doft av trygghet. Eller?

Sjukhusdoften slog emot mig i samma ögonblick som dörrarna vid huvudentrén öppnades. Det var länge sedan som jag upplevde den doften som en doft av trygghet. Med hela kroppen mindes.

Sköterskan ropade mitt namn och jag sträckte vant fram armen så att hon fick fylla provrören med mitt blod. Vid röntgen var de en timme försenade. En lång timme för någon som väntar på sin årskontroll med mammografi och ultraljudsundersökning. 

Lättnaden var total då röntgenläkare sa att allt ser ut att vara bra. Kände mig som en trasa efter beskedet. Ännu ett år har jag klarat mig utan återfall. Känns som nådatid. Dyrköpt med tanke på alla biverkningar. Men ack så gärna jag knaprar i mig de förhatliga Tamofentabletterna om jag slipper nya tumörer.

Nästa spänningsmoment är hur jag ska klara mig utan stödärm en hel vecka. Har bara varit utan den några timmar i sträck. Kommer jag att klara av värken? Kommer jag att kunna sova? 

Eller som vi bröstsystrar brukar säga: alltid är det någonting som man ska måsta fundera på. 

Slipper man någonsin se cancerspöket då man ser sig i spegeln?

onsdag 6 december 2017

Många strängar på lyran

Just nu är det mycket på gång. Jag planerar vårens verksamhet och har en hel del förrättningar, samtal och julfester. Samtidigt bli det svårare att gå ner i vikt. Butikerna svämmar över av chokladlådor och god mat. Nu ska det frossas, har andra bestämt. Men varje morgon lyser digitalvågen upp mörkret med sanningens siffror. 

En ny sjukhusperiod tar nu också vid. I morgon ska jag ta prover och mammografi. I morgon är det också sista dagen jag ska använda stödärmen före en paus på en vecka. Jag ska nämligen vara på sjukhuset i Åbo ett par dagar nästa vecka och gå igenom en massa undersökningar. Där ska också min arm mätas för att se hur den reagerat på att vara utan stödärm.

Fyra veckor före operationen och 2-3 veckor efter kommer jag att ha paus med min cancermedicin Tamofen eftersom den kan orsaka proppar i samband med operationen. Jag ser fram emot att få den här pausen eftersom biverkningarna av den formar mina dagar och präglar mitt utseende, min ork och mitt humör. 

Håller dessutom på att läsa själavårdskursen som hör till pastoralexamen. Det är mycket intressant men jag känner att jag inte har den ork och tid som skulle behövas just nu. Mina tankar är för splittrade och jag har svårt att koncentrera mig på läsningen.

Sover dåligt på nätterna och känner mig stressad och trängd av tidsbrist. Tänker ofta på vår sköna semestervecka och försöker hämta kraft, sitta ner en stund och nollställa mig. Men visst är jag orolig att jag går i väggen jobbmässigt. Någonting är helt galet då man inte kan släppa tankarna på jobbet. Överhuvudtaget. 

Men alla dessa underbara människor som jag möter varje vecka håller mig på benen. Och själva prästyrket stressar mig inte det minsta. Jag är trygg i själavården, människomötena och i kyrkan. 

Det är rumban runtomkring. Vissa dagar känner jag mig mera som en springflicka. Och aldrig i mitt liv har jag ansvarat för så många kaffeserveringar som sen jag blev präst.

Finland 100 år - nu går Finlands folk på bal


tisdag 5 december 2017

Leve vårt kära Finland!

Grattis Finland 100 år! Det firas överallt i vårt land inför morgondagens 100-årsjubileum. 

Om ni inte sett och hört Finlandia i Rewell center i Vasa så ska ni titta på inslaget här:
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/11/26/flashmob-med-symfoniorkester-imponerade-i-vasa


Emil är en av killarna i skolkören.

måndag 4 december 2017

Prästungens protest

Måste berätta om Juniors kyrksöndag. Prästen förklarade att människorna välkomnade Jesus då han red in i Jerusalem genom att bre ut sina mantlar på marken så att de blev som en matta.

- Mamma! viskar Junior och slår armbågen i sidan på mig. Hur ska de veta vems som är vems efteråt?
- Kanske har de broderat in sina initialer i fållen, försöker jag. 
Kort paus.
- Mamma! viskar han igen. Om de heter samma då?

Ja, vad säger man? Åtminstone så lyssnade Junior fastän halva högmässan gick åt till att förklara hur länge det är kvar. Sur som en citron var han över att måsta komma med. Plötsligt kändes det ingenstans att hålla reda på nästan 60 konfirmander som hade gemensam kyrksöndag då ens egen unge lade sig på tvären.

- Nu är det så, Junior, att hos oss går vi i kyrkan på första advent.  
- Var är Anton? Var är Emil? Ser du någon annan här i min ålder? väste Junior och blev en lealös fundering som flöt ut över kyrkbänken. Och jag blev ställd.

Kanske borde jag inte dra med honom. Men hur ska han få en egen kyrkvana om han inte vänjer sig? Idag svängde humöret med mantlarna under åsnans fötter. För det var faktiskt en högmässa med många intressanta ingredienser också för en 8-åring som släpats dit av sin mamma. 

Då vi tillsammans hand i hand gick från kyrkan efter att han fått hjälpa till att samla ihop psalmböcker och agendor var det en Junior som på strålande humör undrade varför man i trosbekännelsen ber "Guds ende son". Vi är alla Guds barn, har du ju sagt. Och jag förklarade. Liksom jag fick förklara "döma levande och döda".

Och jag ser mig själv som barn gå hand i hand från kyrkan med min egen pappa. Frågorna fanns också då. Och han svarade. Och jag lärde mig. Vande mig. Och kanske var jag inte heller den gladaste kyrkobesökare som 8-åring. Men inne i Guds hus vände humöret och den känslan av tillhörighet som jag kände då vi gick hem upplevde jag också idag.

Och jag kommer att fortsätta ta med Junior till kyrkan. För att få en vana behöver man öva. - Mamma, vad betyder kungörelser?

Frågorna väcks. Fastän man spjärnat emot och förklarat att man inte tycker om sina nya kyrkbyxor...

söndag 3 december 2017

Åsnans uppgift

Hosianna! Söndagen är en av de mest välbesökta i våra kyrkor då vi nu sjunger in det nya kyrkoåret. 

Ordet Hosianna kommer från hebreiskan och är ett utrop som betyder ungefär O, rädda oss

Hosianna används i Bibeln bara i sammanhang då Messias är inblandad. Man kan alltså säga att Hosianna är en bön till Jesus - rädda oss! 

Folket ropade Hosianna när Jesus på en åsna red in i Jesusalem. Det här kan man läsa om i Matt 21:9.

fredag 1 december 2017

"Trakasserier är inte okej...

...varken om du är pojke eller flicka."

Nu då man hört personerna som varit med berätta om det har man ju förstått att det är fråga om allvarliga saker― Emil Ahlroos
Citaten är min son Emils ord i en intervju som YLE gjort med anledning av den pågående debatten gällande sexuella trakassierier och i det här fallet i Vasa Övningsskola.

Här finns artikeln:
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/01/pojkarna-stoder-uppropet-ovistoo-hoppas-andra-skolor-tar-efter-och-lyfter-upp

Bild YLE/Johanna Ventus