onsdag 20 december 2017

Brinna, bränna, brunnit

Vår vita jul håller på att regna bort och det är glashalt på småvägarna. Tänker alltid på hur onödigt det är med alla arm- och benbrott just då väderleken slår om och man inte riktigt hinner med i tanken för att akta sig.

Har fyra julkyrkor kvar innan jag själv kan börja gå ner i varv. Har passat på att uppvakta och hälsa på åldringar så här inför jul. Önskar att jag hade mycket mera tid för personliga besök. En liten pratstund kan komma att betyda mycket för någon som är ensam.

Tänker ofta på hur jag kunde forma om mitt jobb så att jag inte bränner ut mig. Tyvärr är det väl så att vi som brinner för något också lätt bränner oss. Men jag har väldigt svårt att falla in i en lunk som präglas av initiativlöshet och blekhet. Jag är medveten om att jag är en on-off-mänska. Ibland behövs det så lite för att jag ska brinna. Ibland så lite för att jag ska kvävas.

Full fart i julkyrkan för dagisbarn.
Det finns en hel del tafatthet i dagens värld. Det här med att kavla upp ärmarna och ta itu med saker är främmande för många. Man bara väntar att någon annan ska servera färdiga lösningar och bestämma för en. 

Själv har jag svårt att bara stå och se på. Ibland är jag utled på mig själv för att jag inte fattar att någon gång stå och se ut som ett frånvarande frågetecken. Så gör ju andra, så varför inte jag?

Därför att det strider emot min natur. Är man van att hugga i, ta initiativ, fixa, organisera, inspirera och arrangera är det betydligt svårare att låta bli. Så brinner man tills man bränner sig.

Skyll dig själv, tänker någon. 

Och jag gör det. 

8 kommentarer:

  1. Ha, ha, är vi släkt eller...?! Jag skulle inte ha kunnat säga det bättre själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänkte faktiskt skriva om dig också men lät bli... Vi har ju många gånger konstaterat att vi fungerar på samma sätt då vi jobbar. Och vi vet ju varifrån gnistan kommer. Skillnaden är att vi är mammor som också tar den rollen på stort allvar. Så står man där och undrar hur det blev som det blev.

      Men den dag vi tittar bakåt kan vi förnöjda säga att vi åtminstone fick mycket gjort och att vi levat fullt ut!

      Radera
  2. Känner såå igen mig i att inte kunna låta bli att fixa! Tränar ständigt på att låta bli och säga nej...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men visst är det svårt då man är fylld av så stark passion för så mycket! Samtidigt behöver man också ge rum för andra. Balansgången är svår och varje gång borde man väga för och emot. Andra gånger måste man passa på att smida då järnet är varmt.

      Radera
  3. Nej Camilla, skyll inte dig själv! Men någon gång ibland kan du försöka brinna för dig själv. God Jul! //KH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ack, dessa bränder... Men jag bränner kalorier för mig själv! Och det är faktiskt en gåva att vara glad och tacksam över. För varje kilo får jag lättare att stå ut i min kropp.

      Radera
  4. Jag saknar en 'gillaknapp' nu. För det du skriver är så mitt i prick. Är precis likadan själv o gick in i den stenhårda väggen x antal år sedan. Det blev en lång o väldigt tung väg tillbaka. Så var mycket rädd om dig! Du är inte samma starka människa mera efter en utbrändhet. En Fridfull o Vilsam Jul önskar jag dig!/En trogen läsare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för gillningen! Det du skriver är sant. Man är inte den samma efter en utbrändhet. Symptomen efter cytostatikan är väldigt lika de efter utmattning. Så jag vet vart jag är på väg och vet också att man är skör länge, länge. Det där gummibandet man hade före, som gick att tänja, brister snabbare nu. Elasticiteten är som bortblåst.

      Men jag har tagit tag i min jobbsituation och gjort tråkiga men nödvändiga beslut. Vet inte ännu riktigt vart det barkar på sikt. Jag ber om Guds ledning. Önskar dig en riktigt välsignad jultid! Kram, Camilla

      Radera