torsdag 7 december 2017

En doft av trygghet. Eller?

Sjukhusdoften slog emot mig i samma ögonblick som dörrarna vid huvudentrén öppnades. Det var länge sedan som jag upplevde den doften som en doft av trygghet. Med hela kroppen mindes.

Sköterskan ropade mitt namn och jag sträckte vant fram armen så att hon fick fylla provrören med mitt blod. Vid röntgen var de en timme försenade. En lång timme för någon som väntar på sin årskontroll med mammografi och ultraljudsundersökning. 

Lättnaden var total då röntgenläkare sa att allt ser ut att vara bra. Kände mig som en trasa efter beskedet. Ännu ett år har jag klarat mig utan återfall. Känns som nådatid. Dyrköpt med tanke på alla biverkningar. Men ack så gärna jag knaprar i mig de förhatliga Tamofentabletterna om jag slipper nya tumörer.

Nästa spänningsmoment är hur jag ska klara mig utan stödärm en hel vecka. Har bara varit utan den några timmar i sträck. Kommer jag att klara av värken? Kommer jag att kunna sova? 

Eller som vi bröstsystrar brukar säga: alltid är det någonting som man ska måsta fundera på. 

Slipper man någonsin se cancerspöket då man ser sig i spegeln?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar