onsdag 12 december 2018

Emil på Ritz


Musica nostalgica

Ramlade över den här bilden då jag sökte efter någon annan. Jag har nästan inga bilder där jag spelar orgel. Men den här påminner mig om alla de 14 år jag satt på orgelpallen i Malax kyrka. 

Samtidigt känner jag att platsen vid orgeln inte helt och hållet är bekväm för mig.

Camilla predikar. Hellre.

tisdag 11 december 2018

Tålmodig kvinna formas

Simningen gör mig gott! Morgonsimmar åtminstone en gång i veckan. I vattnet kan jag röra mig som jag vill och inte bara som jag kan. I morse stannade jag så länge i det varma vattnet så att jag nästan löstes upp.

Tanken på att lösas upp stannar i mitt sinne. Hur vet man när man ska hålla ihop sig och när man ska lösa upp sig? Hur vet man när det är dags att välja nya vägar att gå?

Jag står inför många val just nu. Hur kommer framtiden att se ut? Var kommer jag att jobba? Var kommer jag att bo? Var kommer mina barn att bo? Hur ska jag tänka? Hur ska jag satsa?

Mitt liv har så länge kretsat kring cancer och sviterna av sjukdomen. Det har gått över fyra år sedan tumören upptäcktes i mitt bröst. Nu orkar jag inte tänka på sjukdom längre. Kanske var det därför som jag blev så uppgiven igår. För att jag aktivt försökt lägga allt det svåra bakom mig. Jag har bearbetat, både med andra och med proffslyssnare, jag har börjat kunna acceptera att jag aldrig blir den kvinna jag en gång var.

Jag hade nog hellre avstått från cancer än att ha den. Så ädel är jag inte så att jag säger att den gjort mig till en bättre mänska. Cancern tog någonting vackert ifrån mig som ersattes av... ja, av vadå, egentligen? Blev någonting sist och slutligen ersatt?

Inom mig började trots allt en ny identitet växa fram. Ännu är jag inte riktigt färdig med mitt nya jag, känns det som. Jag är mera eftertänksam än tidigare. Samtidigt är jag tyvärr minst lika otålig som förr. Livet är så kort! Jag skulle inte orka vänta ut saker och ting. Men ibland måste också jag inse att jag hålls bäst ihop av att vara rustad med tålamod. Men då ska det också vara någonting som är så betydelsefullt för mig så att alla andra alternativ utesluts.

Herre, ge mig en extra handfull tålamod. 
Det behöver jag just nu. 
Och det vet du. 
Amen.


Starka armar drog upp

Nåja, jag har lugnat ner mig nu. Är själv överraskad med vilken kraft man kan slungas i väggen av gamla erfarenheter som sitter djupt inombords. Men det finns inga garantier. Det finns ingen som kan lova någonting gällande hur stor dos värk en människa ska orka med under sitt liv.

Jag får väl ge medicinen en chans och samtidigt hoppas att jag inte behöver få alla biverkningar den kan ge. Om jag kan låta bli att ta den? Naturligtvis kan jag avstå. Men då får jag samtidigt vara beredd på att jag avstått från att bromsa benskörheten som är en sjukdom i sig att orka med. Mest av allt skrämmer det mig att den kan börja påverka min andning och mina möjligheter att sjunga. Ännu håller min sång professionell nivå och jag stannar gärna där så länge som möjligt.

Under våra två tillfällen med De vackraste julsångerna fick min kanstorssjäl ett uppsving då jag fick hjälpa församlingens kantor med sång och dirigering. Jag tyckte att det var hur roligt som helst och är glad att jag kan använda mina musikaliska gåvor tack vare en kyrkomusiker som välkomnar mitt engagemang i musiken. Tack Michael - min enda vän på Facebook...

måndag 10 december 2018

Självömkan är mitt namn

Hämtade ut min medicin för osteoporos. Medicinen ska injiceras var sjätte månad. Farmaceuten upplyste mig om de vanligaste biverkningarna. Jag hade inte velat höra på men täcktes inte be henne sluta. Vi talar muskelvärk, skelettvärk, tandvärk, luftvägsinfektion, urinvägsinfektion, hudutslag etc, etc. Listan för biverkningarnas drottning är lång. Mycket lång.

Plötsligt har min cancerilska väckts till liv och jag är så fruktansvärt ledsen och arg! All den smärta jag upplevt de senaste fyra åren fullkomligen väller fram och jag kan inte stå emot den tsunami som drar igenom mig! 

Skulle det inte räcka med biverkningar nu?? 
Jag har redan skelettvärk! 
Jag har redan muskelvärk!!
Jag vill inte ha mer!!!

Har hoppat ner i min självömkansbrunn och sitter och stortjutar på bottnen. 
Jag vill inte!! 
Jag vill ingenting!! 

Här tänker jag sitta tills jag blir snäll igen. Och det kan ta ett bra tag. För nu är jag så svart i tankarna att det är bäst att jag hålls här tills jag bestämt mig om jag ska välja pest eller kolera.

Vad jag hatar all värk!!!

söndag 9 december 2018

Givande satsning på teamet

Efter en verkligt intensiv höst tycker jag att det äntligen ser ut att lätta i almanackan. Eller så har jag börjat vänja mig vid mina arbetsuppgifter. Jag hade som mål att under hösten satsa mycket tid och energi på mina medarbetare eftersom jag är helt övertygad om, att om teamet fungerar, så når vi också ut till församlingsborna småningom. Mina frön som jag lagt ut har börjat gro och tar sig riktigt bra. Jag är glad och stolt över mina arbetskamrater och deras engagemang i att verkligen bemöda sig om att vi ska bli ett riktigt starkt arbetslag!

Under vårterminen vill jag få igång frivilligarbetet och olika slag av samarbeten. Det går inte att stressa fram varkendera eftersom jag behöver bli bekant med folk och de med mig. Våren blir i övrigt tuff då jag ska göra mina två sista pastoralkurser och börja på med ledarskapsutbildningen som krävs för en ordinarie kyrkoherdetjänst.

Men först behöver jag vila upp mig lite. 
Advent tätnar ännu innan vi får börja fira jul riktigt på riktigt.

Församlingens vaktmästare Barbro
skapar ofta vackra dekorationer 

av material från skogen.

lördag 8 december 2018

Präst i vinterskrud

Det har varit knepigt att hitta lämpliga ytterkläder till min prästdräkt eftersom jackan är så lång. Största problemet har ändå varit att hitta ett ytterplagg som min arm ryms in i.

Förra vintern surfade jag runt och hittade detta ytterplagg i en tysk nätbutik för gotiska kläder. Tror att det var det enda plagg som jag kunde bära av hela deras stora sortiment. Detta är en slags slängkappa med hål för armarna. 

Så kom jag på att jag ju faktiskt har en hatt som har samma sorts tyg på bandet som kappan på kragen. Och vips! 

I dag kände jag mig riktigt välklädd på gravgården. Man behöver få känna sig rätt klädd i alla sammanhang. Men speciellt då man har med sörjande människor att göra. Det handlar om att visa värdighet och respekt för deras livssituation.

torsdag 6 december 2018

Blåvit själs dilemma

Det kommer perioder av tystnad eftersom jag helt enkelt är så uppfylld av sånt som jag varken kan eller får delge er. Då låter jag hellre bli att skriva än svamlar ihop någonting sådär i förbifarten.

Kanske är det ett av mina problem har jag tänkt. Att jag har svårt att inte engagera mig. Visst finns det mycket jag gör med vänster hand eller drar ur ärmen och jag är allt annat än pedant. Men när det kommer till människor och människomöten har jag inga spärrar i mitt engagemang i dem.

Så visst blev jag besviken både på mig själv och på vädret då jag igår inte kunde köra ut på det samtal som jag hade avtalat om. Redan att köra till Replot slukade all min energi då snön ampert kom sidledes, vägen var sörjig och spårig och halkan hotade kasta mig vart som helst. Att sedan ta sig ut till den yttersta skären längs oplogade skogsvägar... Ni förstår att jag måste välja att avstå. Att avstå från ett samtal där någon behövde mig. Ett viktigt samtal för någon, ett rutinsamtal för mig. Eller?

Det får aldrig gå rutin i att prata med människor! Javisst, vi behöver ha en struktur, en viss tidtabell och allt det som hör till den professionella biten. Men sen? Alla är individer och behöver ses som unika. Här tror jag att intresset för människor kommer in. Är man genuint intresserad av att sätta sig in i en annans livssituaion, en annans tankevärld för att försöka förstå och hjälpa, då förargar man sig då snöyran sätter stopp för mötet med en annans själ.

Självständighetsdagen brukar för många vara dagen då man bakar pepparkakor. Här går dagen i arbetets tecken och en summa i familjen på tre gudstjänster och en grötfest för missionen. Och balen? Naturligtvis ska tv:n stå på. Ni som läst länge vet att det är den enda dagen på året som Camilla pantar på fjärrkontrollen. Hur kom jag egentligen på att ställa till med en kvällsmässa? 

Jo, därför att mässan, de upplysta krigargravarna vid kyrkan och gemenskapen runt nattvardsbordet kommer att bli den upplevelse jag helst vill både ge andra och min egen blåvita själ.

Önskar er alla en god självständighetsdag!

måndag 26 november 2018

To be or not to be

Det här med Facebook gör mig riktigt virrig! Ni vet ju att jag länge stretat emot medan många tjatat på mig. Typ att man inte finns om man inte finns på Facebook. 

Så har jag alltså, för att kunna sköta församlingens Facebook-sida, skaffat mig ett konto. Nu ramlar det in vänförfrågningar från alla håll. Till mig som privatperson alltså. Men eftersom jag satsar på bloggen är jag inte det minsta intresserad av att ha en privat FB-sida. Jag har en enda vän och det är församlingens kantor som ville att jag bjöd in honom så att han kunde ge över de administrativa uppgifterna åt mig.

Duktiga hjälpledare!
Men den ser ju onekligen rätt roligt ut, Camillas sida med en vän. En Michael. Igår då vi jobbade tillsammans måste jag riktigt säga åt honom att han börjar bli känd som min enda vän. Vet inte vem det är mera synd om.

Men eftersom Replots församling behöver synlighet så får ni gärna besöka vår sida, gilla den och dela det ni läser. 

För var det inte så: den församling som inte finns på Facebook, finns inte... 

Titta här: 
https://www.facebook.com/Replot-f%C3%B6rsamling-579984935435780/

söndag 25 november 2018

Tre generationer

Så föddes hon då äntligen tidigare i veckan lilla Saga Lumi Camilla. Väntan har varit lång. Genast då jag fick reda på att babyn var en flicka åkte jag och köpte famnen full med flickkläder! Bara för att jag för en gångs skull kunde köpa någonting i rosa...

Och nu är Anton pappa, Jasmin är mamma och jag är farmor. Och livet blir aldrig som det varit.

Jag brukar berätta för Anton, min förstfödde, att mitt liv blev perfekt då han kom.
- Mamma, nu vet jag vad du menat, sa han häromdan.

Farmor. Jag vill vara den där fammon med öppen famn. Det är underbart att få smak på livets efterrätt!

Farmor och Saga


lördag 24 november 2018

Tack för alla gratulationer

Födelsedagen har firats bland konfirmanderna i Replot. Och kan ni tänka er att de på eget initiativ ställde sig upp och sjöng Ja, må hon leva för mig! Jag var så rörd efteråt. Ungdomar som sjunger för tant prästen...

I förbifarten hade jag berättat för syster Susan att jag blivit helt tagen av en kyrka där en familj står och sjunger medan glittret åker runt i vattnet. Och då jag öppnade paketet så fick jag liksom en gåva som var mitt i prick Camilla.

Tårtorna är uppätna och det återstår att dra ihop domedagspredikan... Tvära kast så här på lördag kväll.

fredag 23 november 2018

Ny arbetsuppgift - Facebook

Nu har jag äntligen tagit itu med Facebook för Replots församlings del. https://www.facebook.com/Replot-f%C3%B6rsamling-579984935435780/

Kvällens inlägg:

Replot församling
Publicerat av Camilla Brunell34 min
Har du glömt varför vi firar nattvard? På lördag 24.11 kl.15 håller jag nattvardsundervisning i Replot kyrka varpå vi firar nattvard tillsammans. Enkelt, avskalat, innerligt.
Du är varmt välkommen till det dukade bordet!
Hälsar prästen Camilla (Foto Linnea Ekstrand)

Diagnos osteoporos

Ni som följer mig vet att jag tidigare i höst envisades med att få ta ett bentäthetsprov för att se vad cytostatikan gjorde med mig hösten 2014. Jag har nämligen rätt länge känt att något är på tok.

Igår kom svaret på posten. Och javisst har jag fått osteoporos. Det syns klart och tydligt på bilderna.

Jaha. 

Nu ska jag själv hämta ut medicin från apoteket och få någon på HVC att sticka sprutan i mig. Var sjätte månad ska jag få en ny spruta för att jag inte ska brytas ner så snabbt. Och biverkningar?
Biverkningarnas drottning har slutat läsa de listorna. 

På något sätt skulle det räcka med diagnoser nu. Den här diagnosen har jag faktiskt riktigt svårt att svälja. Att acceptera.

Det är tur att livet i övrigt är fyllt av många härliga upplevelser.

måndag 19 november 2018

Hemligheten Guds kärlek och en grillkorv

Tröttheten efter gårdagens församlingsval blandas med en sann eufori över att Replots församling är den som inom Borgå stift ökade sin röstningsprocent allra mest. Jag hade en klar strategi för hur vi skulle bygga upp intresset så att vi skulle få Replot med bland tidningsrubrikerna. 

Valhemligheten har varit att greppet om budskapet varit stadigt och aktivt. Om Replots församling hade fortsatt sova sin slummer så hade församlingen fallit ihop inom kort. Jag ville som församlingsledare vända på skutan, börja från början och bygga gemenskapen på en hållbar grund.

Hela hösten har jag funderat på vilken församlingens profil är. Vi har ju inom kyrkan det allra bästa budskapet att saluföra: Kristusljuset! Vi behöver hålla Kristus i centrum och själva samlas runt ljuset, dela gemenskapen som kristna och älska varandra. Där människorna umgås invid ljuset, där börjar det också ske förändringar. Där vi lever i Guds kärlek där kan vi också älska varandra!

Jag trivs och upplever intensivt att Gud lett mig över bron till Replot. Här finns rum för mina gåvor och starka sidor. Här kan jag bemöta längtan efter mening i livet och göra ett gott arbete för Guds ords spridning och få människor att se kyrkan som en naturlig del av samhället och vardagslivet.

Saxat från Kyrkpressen:

Fusion och grillkorv aktiverade
FÖRSAMLINGSVALET.
Borgå stift höll ställningarna när det gäller röstningsaktivitet. 16 procent av församlingsmedlemmarna röstade mot 15,7 i förra valet. Mest ökade aktiviteten i Replots församling.
Störst var ökningen i Replot. Där gick 26,9 procent av de röstberättigade medlemmarna till valurnorna (jämfört med 15,2 procent år 2014 och 17 procent år 2010). I Replot röstade 20,5 procent av unga i åldern 16-17.

Vad är er hemlighet?
– Ett bra engagemang från vår kyrkoherde Camilla Brunell, hon har lyckats få upp intresset för församlingsvalet. Fusionsförhandlingarna mellan Korsholm och Vasa spelar också in, säger Göran Back som är ordförande för valnämnden i Replots församling.
Han tror att Replotborna vill behålla sin egen församling och att en det av valaktiviteten är ett uttryck för deras önskan. Men också kyrkoherdens nya, friska tag har påverkat deltagandet.
– Det var första gången vi hade program på valdagen, det var lite nytt för oss. Vi började med gudstjänst i församlingshemmet och sedan fick man rösta. Vi bjöd på kaffe och så bjöd vi på grillkorv utanför. All det här gjorde att församlingsbornas intresse för valet ökade.
Back är särskilt glad över att många unga röstade – över 20 procent av 16–17-åringarna.
– Det bådar gott för framtiden. Det är positivt om de unga får vanan att gå och rösta i församlingsval. Tidigare har det mest varit äldre som röstat och vi har haft en sjunkande röstningstrend i många år. Men nu gick det helt tvärtom!

söndag 18 november 2018

Replot församling skrällde med 27%


Tack alla som röstat!

Nu har Replot församlings medlemmar 
visat att det finns både liv och vilja
att jobba för en växande gemenskap!
Jag är rörd och glad. 

lördag 17 november 2018

Emil som musikalstjärna


Abiturienterna på musiklinjen vid Övis har haft sitt traditionella slutarbete. Vilka fantastiska ungdomar det finns som jobbar hårt för att skapa någonting tillsammans. Årets musikal Dömd utspelar sig i ett fängelse. En finfin kväll!


fredag 16 november 2018

Ensamt på toppen

Den här veckan är inte bara en sjudagars arbetsvecka utan också en vecka med resor och mycket kvällsarbete.

Efter det att tåget rullade in på perrongen i onsdags på kvällen blev det att rusa iväg på budgetmöte och efter det på församlingsrådsmöte. Gårdagen fortsatte med en lång medarbetarsamling och gemenskapskväll. Ikväll har vi haft ungdomssamling med över 20 ungdomar på plats. Härligt!

Men det tar på krafterna att vara chef. Speciellt som jag tidvis känner mig rätt ensam i ansvaret. Nu står jag inför både stora och knepiga situationer som jag vet att jag behöver ta mig igenom. Jag ställer mig invid Kristusljuset och funderar på vad en församling egentligen ska stå för. Hur ska vi kunna förmedla vårt unika budskap? Hur ska vi medarbetare kunna fungera som en enad front utåt? Vilken profil ska just vår församling ha? Vad är realistiskt, vad är drömmeri?

Jag är van att lyfta saker och ting på bordet. Men alla är inte vana med det arbetssättet. Församlingen behöver tid på sig att vänja sig vid en spontan kyrkoherde som är rakt på sak. Jag har svårt att bädda in saker. Jag vill säga vad jag menar. Ingen ska behöva fundera på var de har mig.

Ett tydligt ledarskap är mitt A och O. Men också mycket skratt, många beröm och klappar på axeln. Jag tycker om att möta människor. Och jag behöver våga lämna gammalt för att öppna dörrar till det nya som pockar på att få komma fram. 

Guds kärlek måste få plats i vår församling. Guds kärlek behöver mycket plats eftersom den sprider sig som ringar på vattnet bara man skapar relationer till människohjärtan.

Och mamma. 
Jag har glömt bort din födelsedag... 
Grattiskram på seinon.

onsdag 14 november 2018

Dagens bästa. Basta.

Fick skjuts till tåget i denna
från år 1992.
Att klättra upp i kjol
och sedan åka på skramlande safari i Karis
blev en upplevelse utöver det vanliga.

tisdag 13 november 2018

Då det krisar

Den här kursen är en sån som går på från morgon till kväll utan pauser. Man hinner inte ens få 15 minuter för lite frisk luft eller en stunds vila. När ämnena dessutom är verkligt tunga så är huvudet alldeles spickfärdigt nu.

Vi har fått proffshjälp för att kunna agera och kommunicera vid en kris. I grupper har vi fått öva att lägga upp krisplan för olika slags situationer som man kan hamna i. Mycket bra kurs men som sagt också mycket tung.

Återstår en halv dag innan jag får skynda hemåt för att hinna med bugetmöte för förtroendevalda från hela samfälligheten. Därefter följer församlingsrådens egna möten.

Men Lärkkulla har ju nya sängar.

måndag 12 november 2018

Filmstjärnor under lupp


Efter en intensiv kursdag på stiftsgården Lärkkulla i Karis har jag landat i min säng. I en av Lärkkullas nya sängar. Man kan gott säga att en ny era därmed har börjat.

Pastoralkursen Kommunikation och växelverkan handlar bland annat om hur man talar framför kameran. Till vår hjälp har vi producenter från Yle som handleder oss och ger oss allehanda tips.

Regnet slår mot fönstret i karisnatten. Och precis som vanligt tycker jag och många med mig att det är skönt att komma hit för att "vila upp sig" några dagar. I morgon fortsätter vi med kommunikation i krissituationer.

lördag 10 november 2018

Förändring sker i ljuset av Kristus

Hemkommen från kvinnokonferensen Blomma och föredraget jag höll där somnade jag som en stock. Numera säger jag oftast nej till åtaganden utöver mitt jobb men detta ville jag verkligen göra.

Att dela med sig av sina erfarenheter är ett sätt för mig att vittna om Kristusljuset och våra möjligheter att, många gånger mot alla odds, kunna blomma ut som människor. Alla de gånger då jag själv sökt mig bort från värmen och ljuset har det gått på tok för mig. I Kristi närhet börjar det hända saker. Bra saker. 


Så här tänker jag också då det handlar om att i en församling få både medarbetare och ortsbor att närma sig ljuset. Det är i skenet som vi börjar beröras och börjar beröra varandra. Vi skapar tunna ställen där Gud drar oss till sig och ger oss kraft.

Har ledigt veckoslut och kan tillåta mig att slappna av. Att kunna sova mitt på dagen då man är trött är riktigt skönt. Jag återhämtar mig långsammare än förr. Men jag gör det och det är good enough.


fredag 9 november 2018

Vi fiskar allt möjligt i Replot


Vi har ett verkligt spännande församlingsval på gång. Vi kör hårt i Replot med att uppmana varandra att rösta så att det syns att församlingsborna bryr sig om församlingen. 

Vi kan inte påverka en eventuell fusion med Vasa men vi kan visa att Replots församling är på uppåtgående. Ska vi vara många som ska dela på kakan i framtiden är det de passivaste som får minsta biten, eller rentav blir utan. Jag sitter med i alla tänkbara fusionsdiskussioner och är mån om att hålla fram Replot. Men utan församlingsbornas stöd står jag rätt ensam och pratar till synes luft utan verklighetsförankring.

Samfällighetens snickare fixade snabbt en skylt som jag önskade. STOR alltså. Nu står den på gräsmattan utanför pastorskansliet och ska försöka locka folk att rösta.

Men för att dra en parallell till vår aktivitet kan jag berätta att Vasa hade 93 röster på den första förhandsröstningsdagen. Exakt lika många hade enbart Björköby - 93 röster. Det är ca 40% av björköborna som kom och förhandsröstade i Björkögården. Fantastiskt!

Heja Replot!

söndag 21 oktober 2018

Projekt: Städa församlingshemmet

Vet inte riktigt var jag ska börja. Det har varit några så högintensiva dagar så jag somnade tvärt då jag kom hem från jobbet på eftermiddagen. Sov tre timmar och missade syster Susans konsert. Är ju hur dumt som helst att missa en konsert kl. 18 på kvällen men det finns kanske godtagbara anledningar.

Redan då jag började i Replots församling insåg jag att det blir att kavla upp ärmarna och grovjobba. Och jag ville göra det tillsammans med mina medarbetare. Vi skulle städa hela församlingshemmet. Och då menar jag inte bara torka damm. 

Jag förberedde två städdagar genom att genast boka alla medarbetare och se till så att pastorskansliet kunde vara stängt. Och så gick startskottet i torsdags!

Vi hade som mål att tömma alla utrymmen den första dagen. Då alla skåp och garderober gapade tomma, torkade vi ur dem och tittade igenom alla saker som fyllde golvytor och bord. Kassera, placera, arkivera. Den andra dagen började vi plocka in saker igen och plötsligt fanns det också tomma hyllor!

Jag vågar lova att vi testat varenda penna, varenda sladd och datorgrej i huset. Vi har tittat igenom pysselsaker, noter, mappar, arkiv, kök, frysar. Allt som gömts ovanpå, under, bakom, emellan, har rivits fram. Böcker har stämplats, skåp har flyttats, möbler bytt plats. 

Nu finns allt som gäller barn och unga på samma ställe, musiken har sitt, aktiviteter sin uppbevaring. Allt som gäller teologi, andakt, skriftskola finns samlat på samma plats. Och det bästa av allt: nu vet alla vad som finns och var det finns!

Vi har jobbat sammansvetsat, målmedvetet. Och vad vi skrattat! Vi har ju inte bara städat utan samtidigt umgåtts. Delat en längtan efter nystart, efter ordning och reda, efter att förstå hur vi fungerar som team. Jag tror att vi alla kan konstatera att vi fungerar överraskande bra tillsammans. 

Men gissa hur trött man är efter två långa dagar av plockande, bärande, funderande... Visste också att jag inte får slappna av eftersom lördagen hade krävande arbetsuppgifter. 

Och idag hade vi gudstjänst med inskrivning till skriftskolan. Innan jag körde hem efter att ha plockat undan det sista i mitt arbetsrum måste jag bara gå igenom hela församlingshemmet, titta in i alla rum och i alla skåp. Jag var så nöjd med hur teamet på två dagar lyckats reda upp många års slummer. Ännu återstår det där dammtorkandet och sopsäckarna ska föras bort. Men jag kan redan se hur städandet öppnat allas ögon för hur vi i fortsättningen ska jobba och värna om varandra. För nu har vi mera tid över för vårt "egentliga" jobb då röran, som verkligen varit en energitjuv, fått ge vika för en mera harmonisk arbetsmiljö.

På våren står Björkögården i tur. Jag har lovat mina medarbetare att vi ska fira jul innan vi kavlar upp ärmarna igen...


onsdag 17 oktober 2018

Stickkvällar med hög prioritet


Tidigare har jag berättat om syster Susans och mina stickkvällar som vi har en gång i veckan. Det började med att hon och jag ville vara riktigt privata och träffas och prata. Med mig till henne tog jag Junior som lekte med deras Lillan. Småningom började de stora flickorna vara med då läxläsningen tillät det. För några veckor sedan frågade Anton om han också får komma med på stickkväll... Det var så givande så följande vecka dök också hans Jasmin och lillebror Emil upp. 

Det finns ett behov av att träffas sådär i allsköns ro. Det får vara ostädat, man får vara trött och grinig och man får fast slumra till en stund på soffan. Gemenskapen är så otroligt viktig och jag tycker att vi alla lärt känna varandra mycket bättre den här hösten. Barnen berättar om sin skolgång, det är studentskrivningar på gång för både Sofie och Emil, Anton och Jasmin ska snart få baby och ja, vi plåttrar på hur mycket som helst. Susans flickor och mina pojkar är nästan som syskon idag tack vare att vi umgåtts så mycket. Delat vardagen helt enkelt.

Och om vi stickar? Stickningen är ett rätt bra svepskäl för att träffas. Men tänk att man nuförtiden ska behöva sätta en alldeles enkel samvaro i system för att den överhuvudtaget ska bli av. 

tisdag 16 oktober 2018

Lampskärmen skärmade av jobbet

Vaknade tidigt av mig själv och smög iväg på simning och vattengymnastik. Borde ta mig tid att simma tre gånger i veckan för att må bra.

Jag har problem med att koppla bort jobbet och bara koppla av. Tankarna snurrar både dag och natt. Veckorna med nya arbetsuppgifter har kostat på riktigt ordentligt. Men jag har ett knep som hjälper: att gå på loppis. Jag tappar både tid och rum.


Dagens fynd var en stor lampskärm till golvlampan i mitt arbetsrum. Lampan hade i tiderna en kupa som föll i golvet och gick sönder i samband med att vi flyttade hit. Någon ny kupa fanns det inte att köpa. Nu har lampan några år sett ut som en förväxt svamp då jag använt en draperad tygskärm i väntan på "fyndet".

En ljusrosa lampskärm från loppis kan få en att glömma både nästa års budget och obesvarade mejl. 

söndag 14 oktober 2018

Carpe diem


Vem ska styra skeppet?

Det intressantaste med att vara kyrkoherde är helheten. Då menar jag att man får en bild av församlingen, kyrkan och samhället och inser att allt behöver vara i balans för att verksamheten ska fungera. Här kommer min insats in då jag behöver ha koll på alla delar, ha en tydlig helhetsuppfattning och samtidigt behöver se på verksamheten från församlingsbornas och medarbetarnas håll. Inte att förglömma är mitt prästlöfte, kyrkans lära och linje!

Det är lätt för en församlingsbo att önska både det ena och det andra gällande verksamhetsformer och materiella investeringar. Men en enskild önskan har många gånger inte tillräcklig förankring i verkligheten. Är idén realistisk eller en drömtanke? Finns det pengar? Finns det ett sånt intresse som det påstås finnas?

Hela livet har jag jobbat inom församlingar och många gånger har jag kännt mig pressad att tillmötesgå folks önskningar fastän jag har kunnat se utgången. Alla de gånger jag gett efter har det misslyckats. Orsakerna har varit att önskningarna inte motsvarat det sanna intresset på orten, val av repertoar har varit för svår, det har gått på minus i budgeten etc, etc. 

Det går inte att inleda en ny verksamhetsform utan att ha gjort ett grundligt förarbete. Vissa saker ska förberedas länge innan tidpunkten är den rätta för att projektet ska lyckas. Som kyrkoherde har jag ännu mera insyn på alla plan jämfört med tidigare. Det gör att jag känner mig som en slalomåkare då jag ska parera, vakta på hur jag uttrycker mig, vara finkänslig och likväl tydlig i mitt budskap. Men också jag är bakbunden av beslut gjorda utan att jag kunnat påverka dem. Det vad man önskar är ofta inte det samma som är möjligt. Därför är det så viktigt att kunna kompromissa.

Jag är snäll. Men som kyrkoherde kan jag inte alltid vara snäll, då sjunker skeppet helt säkert. Sen är det andras sak att bedöma om jag är kapabel att styra skeppet åt rätt håll och behålla kursen. Om min optimala kurs känns för långt från församlingsbornas kommer ingenting att kunna framskrida. Men kan man enas om en gemensam kurs kan vi alla hjälpas åt på färden.

Välkommen in i en t.f. kyrkoherdes tankevärld!

lördag 13 oktober 2018

Budgeti con violi et äggplanti

Natten är över för min del. Har ändå fått sju timmar sömn och bara vandrat en gång för att mjuka upp kroppen. Nu snurrar tankarna febrilt. Allt som hänt den senaste tiden glimtar till och jag kommer på att jag glömt uppdatera verksamhetsplanen till budgeten och sända iväg den till ekonomichefen. Sånt känns viktigt att tänka på kl. 5 på morgonen. En ledig lördag.

- Det är nog konstigt att tänka sig att byta till vinterdäck då de lovar +19 grader till helgen, konstaterar min man. Brittsommaren är här om än något överdriven. På vissa ställen blommar blåklockorna och stenmuren på gravgården pryds av små violer som sökt sig dit.

Har aldrig förr varit så medveten om att Guds skapelse har börjat uppföra sig annorlunda. Konsekvenserna av vårt handlande syns allt tydligare. Små val blir stora då tillräckligt många väljer dem. Tänker alltid på hur matvarorna är förpackade. Kanske är det genom Sannas matkasse som jag varje vecka påminns om att det finns snällare alternativ.

Apropå Sanna så kör vi fortfarande med hemleverans en gång i veckan. Vissa veckor har vi paus för att äta vår goda köttsoppa som blir godare ju längre den står. Sanna har ändå betytt mycket för oss. Ja, Junior är inte särskilt förtjust, men vi kompromissar. Vi kan ju ofta äta Sannas då han äter i skolan.

Två dagar den här veckan kom jag hem till nya matdofter. Min man, som tidigare inskränkt sitt matlagande till variationer av makaroner och bacon, hade gjort maletköttstänger med vitlöksstekt spenat. Och dagen därpå bjöd han mig på pizza Melanza, äggplantspizza med kapris. Och hjälp vad gott allt smakade! Och vad imponerad jag var att han gjort allt på egen hand! Den tredje och sista sannarätten för veckan gjorde Anton och jag - spagetti al gamberi dvs räkpasta med fänkol. Mmmm. Dessutom var det roligt att laga mat med min vuxna son som inte längre bor hemma.

Det är mycket som gör skillnad. Livet är en ständig balansgång, ett pararende mellan olika val. Ibland är valen goda, ibland mindre bra och däremellan rätt så katastrofala. Men man gör dem! Och jag tror att det är det viktigaste - att man lever livet och inte stannar på stället i sitt eget ältande, kämpande med en beslutsångest som slukar energi som kunde läggas på annat.

fredag 12 oktober 2018

Vem hade jag varit utan cancer?

År 2015
Runtikring är det rosa bandets oktobermånad och alla möjliga produkter säljs för att stöda bröstcancerforskningen. Det är första året som jag köpt ett rosa band men inte förmår mig att fästa det på jackan. Jag tycker att det är jobbigt och jag vet inte riktigt varför.

Ju längre jag kommer från mitt sjukdomsår desto overkligare känns det. Hur skulle jag ha mått idag om jag inte haft cancer? Det finns dagar då värken i kroppen håller på att förgöra mig. Försöker fokusera på andra och annat för att stå ut. Kanske är det en av orsakerna till mitt engagemang i mitt arbete som präst. Kanske håller jag högt tempo för att slippa känna efter hur jag själv mår.

Ska försöka hålla ledigt några dagar nu. Behöver vila huvudet, njuta av höstfärgerna och dygn utan klockslag.

onsdag 10 oktober 2018

Tid för landning


Tid. Jag har behövt tid. Tid att hitta mig själv i ny miljö, i nya uppgifter, med nya medarbetare, minnas nya namn, skapa nya rutiner. Tid. Jag har behövt tid.

Dagarna har varit sprickfärdiga av arbetsuppgifter. Men jag ser en ljusning i kalendern och det behöver jag se. Annars är inte situationen hållbar.

Kyrkoherdeskapet är intressant. Igår gick jag igenom budgeten med ekonomichefen. Jag har satt mycket tid på att få ihop siffrorna och tyckt om pusslandet och funderandet. Jag har satt mig in i hur församlingens verksamhet varit uppbyggd och fungerat och hur vi vill gå vidare härifrån. 

- Du är rätt bra på det här redan, säger ekonomichefen då vi pustar ut efter mötet. Det behövs inte mycket så kan man lyfta någon annan, sporra, inspirera. Det försöker jag minnas att göra med mina egna medarbetare. De behöver känna att de gör ett gott jobb, samtidigt som jag också behöver vara rak i kommunikationen och ta tag i det som inte fungerar.

Jag har varit på årskontroll hos onkologen. Ingen cancer syns. Men det har tagits bentäthetsröntgen för att se om cancerbehandlingen förorsakat osteoporos. Jag är inte glad över att jag blivit två centimeter kortare sen min längd senast mättes. Min förhoppning är att jag inte skulle behöva ha fått också den här sidoeffekten. Får vänta över två veckor på svar.

Nu är det drygt 7 veckor kvar innan jag blir farmor. Vad vi väntar på babyn! De blivande föräldrarna riktigt bygger bo. Det mesta börjar vara skaffat för att kunna ta emot en ny generation i vår släkt. Farmor. Jag smakar på ordet och tycker om det. Farmor. 

- Ska vi städa mitt rum idag? frågar Junior som nu fyllt 9 år och går i trean. 
Jag har suttit med näsan i budgeten så intensivt att Junior till och med föreslår att vi städar. Huvudsaken att mamma är närvarande på något sätt. 
- Ja, vi städar idag, svarar jag. Dags att öppna ögonen för familjen igen. Budgetbubblan är spräckt och jag hoppas på en innestående ledig dag.

- När ska vi få ut våra outtagna ledigheter? frågar jag en kyrkoherdekollega.
- I himlen, svarar han utan tvekan.

Det ligger någonting i det. 

söndag 23 september 2018

Barnen och mammorna bara vällde in

I onsdags höll vi vår första samling för barnfamiljer. Familjegruppen är namnlös ännu men blir säkert någonting i stil med Stora och små

Jag har själv huvudansvaret för gruppen men eftersom jag nu och då är uppbokad på onsdag förmiddagar så är alla andliga arbetare engagerade. Förra veckan var det diakoniarbetaren som följde med vid sidan av för att nu på onsdag kunna ha huvudansvaret. Kantorn i sin tur kommer med och bekantar sig med barnen och övar sånger inför söndagens familjegudstjänst. Lite senare i höst kommer även ungdomsarbetsledaren att bli involverad.

På det här sättet är verksamheten tryggad och hänger inte på en ledare. Dessutom når vi genom vår bredd på ett unikt sätt ut till barnfamiljerna. Och kan ni förstå... På vår första träff dök det upp åtta mammor och sexton barn i ålderna 10 veckor till 5 år. Vi ser att den här verksamhetsformen verkligen behövs!

Nu blir det ett kort avbrott från Replots församling då jag i morgon bitti åker på den tre dagar långa kyrkoherdekonferensen till Lärkkulla i Karis. Den kommer lägligt eftersom jag hunnit komma igång med mina nya arbetsuppgifter och har möjlighet att fråga kolleger i samma situation om råd och vägkost. Programmet ser ut att bli intressant så jag ser riktigt fram emot dagarna. Och att få slumra på tåget...

fredag 21 september 2018

Rivstart som heter duga

Har min första lediga dag på tre veckor. Man kan gott säga att jag fått en rivstart i Replot. Jag har inte någonsin haft så här många förrättningar i kalendern samtidigt som jag haft de här veckorna. Mellan alla dop-, sorge- och vigselsamtal har jag satt mig in i så mycket som möjligt av kyrkoherdens arbetsuppgifter. Huvudet har gått på högvarv och det har inte funnits någon möjlighet att slappna av.


September månad är alltid hektisk i församlingarna eftersom budgeten ska sammanställas och terminens verksamhet ska komma igång. Då arbetsplatsen och medarbetarna är nya är det ännu mera kaotiskt.

Vart fjärde år är det val av församlingsråds- och fullmäktigemedlemmar. Det är ett petnoga och byråkratiskt jobb bakom kulisserna och det finns inte utrymme för varken förseningar eller fel. Valet har ätit upp några av mina annars lediga dagar.

Den eventuella fusionen mellan Vasa och Korsholm är på gång med en tajt tidtabell och diskussioner i olika konstellationer. Som kyrkoherde är det min uppgift att föra Replots församlings talan inför alla på dessa långa möten. Uppgiften i sig är jag bekväm med men jag har ju ingen erfarenhet av församlingen... Det betyder att jag behövt ha diskussioner med det egna församlingsrådet, församlingsbor, medarbetarna, hur vi ska presentera församlingen och vilka riktlinjer vi vill ha.

Som kyrkoherde ska jag också sitta på gemensamma kyrkorådets möten, kyrkoherdarnas möten, ledningsgruppens möten, budgetmöten etc. Det är intressant och givande, men man blir så trött i kroppen av sittandet och det blir alldeles för mycket kaffe och bulla. Skulle jag täckas skulle jag ha sticksömmen med för att åtminstone få röra på armarna.

I medarbetarskaran lär vi känna varandra, jobbar för en stark teamkänsla och ett samarbete på bred front. Det må sägas för hur månte gången, men jag har ett alldeles fantastiskt team! Det kräver mycket av mig av engagemang, stöd och lärande, men jag tycker om ledaruppgiften och vill själv utvecklas i mitt ledarskap.

De här tre första veckorna har varit extrema beträffande arbetsmängden. Jag förstår att jag inte kan hålla femdagars arbetsveckor eftersom många möten är satta på mina lediga dagar. Men jag flyttar de lediga dagarna så att jag kan ta ut dem där de inte påverkar någon eller något annat för mycket. Det finns inget annat alternativ än att flexa med ledigheten.

Det förunderliga är att jag nu inte upplever att min energi läcker ut som genom ett såll. Tvärtom! Nu kan jag kanalisera energin så att den utnyttjas effektivt och jag upplever också att arbetet är så stimulerande att jag samtidigt laddar upp nya krafter. 

Pusselbitarna ska ännu prövas men jag kan redan se hur arbetet kommer att utfalla. Jag har länge bett om att mina starka sidor ska komma till sin rätt och att jag ska ha arbetsuppgifter som lämpar sig för mig och mina gåvor. Det är i ledarrollen som jag hör hemma.