onsdag 17 oktober 2018

Stickkvällar med hög prioritet


Tidigare har jag berättat om syster Susans och mina stickkvällar som vi har en gång i veckan. Det började med att hon och jag ville vara riktigt privata och träffas och prata. Med mig till henne tog jag Junior som lekte med deras Lillan. Småningom började de stora flickorna vara med då läxläsningen tillät det. För några veckor sedan frågade Anton om han också får komma med på stickkväll... Det var så givande så följande vecka dök också hans Jasmin och lillebror Emil upp. 

Det finns ett behov av att träffas sådär i allsköns ro. Det får vara ostädat, man får vara trött och grinig och man får fast slumra till en stund på soffan. Gemenskapen är så otroligt viktig och jag tycker att vi alla lärt känna varandra mycket bättre den här hösten. Barnen berättar om sin skolgång, det är studentskrivningar på gång för både Sofie och Emil, Anton och Jasmin ska snart få baby och ja, vi plåttrar på hur mycket som helst. Susans flickor och mina pojkar är nästan som syskon idag tack vare att vi umgåtts så mycket. Delat vardagen helt enkelt.

Och om vi stickar? Stickningen är ett rätt bra svepskäl för att träffas. Men tänk att man nuförtiden ska behöva sätta en alldeles enkel samvaro i system för att den överhuvudtaget ska bli av. 

tisdag 16 oktober 2018

Lampskärmen skärmade av jobbet

Vaknade tidigt av mig själv och smög iväg på simning och vattengymnastik. Borde ta mig tid att simma tre gånger i veckan för att må bra.

Jag har problem med att koppla bort jobbet och bara koppla av. Tankarna snurrar både dag och natt. Veckorna med nya arbetsuppgifter har kostat på riktigt ordentligt. Men jag har ett knep som hjälper: att gå på loppis. Jag tappar både tid och rum.


Dagens fynd var en stor lampskärm till golvlampan i mitt arbetsrum. Lampan hade i tiderna en kupa som föll i golvet och gick sönder i samband med att vi flyttade hit. Någon ny kupa fanns det inte att köpa. Nu har lampan några år sett ut som en förväxt svamp då jag använt en draperad tygskärm i väntan på "fyndet".

En ljusrosa lampskärm från loppis kan få en att glömma både nästa års budget och obesvarade mejl. 

söndag 14 oktober 2018

Carpe diem


Vem ska styra skeppet?

Det intressantaste med att vara kyrkoherde är helheten. Då menar jag att man får en bild av församlingen, kyrkan och samhället och inser att allt behöver vara i balans för att verksamheten ska fungera. Här kommer min insats in då jag behöver ha koll på alla delar, ha en tydlig helhetsuppfattning och samtidigt behöver se på verksamheten från församlingsbornas och medarbetarnas håll. Inte att förglömma är mitt prästlöfte, kyrkans lära och linje!

Det är lätt för en församlingsbo att önska både det ena och det andra gällande verksamhetsformer och materiella investeringar. Men en enskild önskan har många gånger inte tillräcklig förankring i verkligheten. Är idén realistisk eller en drömtanke? Finns det pengar? Finns det ett sånt intresse som det påstås finnas?

Hela livet har jag jobbat inom församlingar och många gånger har jag kännt mig pressad att tillmötesgå folks önskningar fastän jag har kunnat se utgången. Alla de gånger jag gett efter har det misslyckats. Orsakerna har varit att önskningarna inte motsvarat det sanna intresset på orten, val av repertoar har varit för svår, det har gått på minus i budgeten etc, etc. 

Det går inte att inleda en ny verksamhetsform utan att ha gjort ett grundligt förarbete. Vissa saker ska förberedas länge innan tidpunkten är den rätta för att projektet ska lyckas. Som kyrkoherde har jag ännu mera insyn på alla plan jämfört med tidigare. Det gör att jag känner mig som en slalomåkare då jag ska parera, vakta på hur jag uttrycker mig, vara finkänslig och likväl tydlig i mitt budskap. Men också jag är bakbunden av beslut gjorda utan att jag kunnat påverka dem. Det vad man önskar är ofta inte det samma som är möjligt. Därför är det så viktigt att kunna kompromissa.

Jag är snäll. Men som kyrkoherde kan jag inte alltid vara snäll, då sjunker skeppet helt säkert. Sen är det andras sak att bedöma om jag är kapabel att styra skeppet åt rätt håll och behålla kursen. Om min optimala kurs känns för långt från församlingsbornas kommer ingenting att kunna framskrida. Men kan man enas om en gemensam kurs kan vi alla hjälpas åt på färden.

Välkommen in i en t.f. kyrkoherdes tankevärld!

lördag 13 oktober 2018

Budgeti con violi et äggplanti

Natten är över för min del. Har ändå fått sju timmar sömn och bara vandrat en gång för att mjuka upp kroppen. Nu snurrar tankarna febrilt. Allt som hänt den senaste tiden glimtar till och jag kommer på att jag glömt uppdatera verksamhetsplanen till budgeten och sända iväg den till förvaltningschefen. Sånt känns viktigt att tänka på kl. 5 på morgonen. En ledig lördag.

- Det är nog konstigt att tänka sig att byta till vinterdäck då de lovar +19 grader till helgen, konstaterar min man. Brittsommaren är här om än något överdriven. På vissa ställen blommar blåklockorna och stenmuren på gravgården pryds av små violer som sökt sig dit.

Har aldrig förr varit så medveten om att Guds skapelse har börjat uppföra sig annorlunda. Konsekvenserna av vårt handlande syns allt tydligare. Små val blir stora då tillräckligt många väljer dem. Tänker alltid på hur matvarorna är förpackade. Kanske är det genom Sannas matkasse som jag varje vecka påminns om att det finns snällare alternativ.

Apropå Sanna så kör vi fortfarande med hemleverans en gång i veckan. Vissa veckor har vi paus för att äta vår goda köttsoppa som blir godare ju längre den står. Sanna har ändå betytt mycket för oss. Ja, Junior är inte särskilt förtjust, men vi kompromissar. Vi kan ju ofta äta Sannas då han äter i skolan.

Två dagar den här veckan kom jag hem till nya matdofter. Min man, som tidigare inskränkt sitt matlagande till variationer av makaroner och bacon, hade gjort maletköttstänger med vitlöksstekt spenat. Och dagen därpå bjöd han mig på pizza Melanza, äggplantspizza med kapris. Och hjälp vad gott allt smakade! Och vad imponerad jag var att han gjort allt på egen hand! Den tredje och sista sannarätten för veckan gjorde Anton och jag - spagetti al gamberi dvs räkpasta med fänkol. Mmmm. Dessutom var det roligt att laga mat med min vuxna son som inte längre bor hemma.

Det är mycket som gör skillnad. Livet är en ständig balansgång, ett pararende mellan olika val. Ibland är valen goda, ibland mindre bra och däremellan rätt så katastrofala. Men man gör dem! Och jag tror att det är det viktigaste - att man lever livet och inte stannar på stället i sitt eget ältande, kämpande med en beslutsångest som slukar energi som kunde läggas på annat.

fredag 12 oktober 2018

Vem hade jag varit utan cancer?

År 2015
Runtikring är det rosa bandets oktobermånad och alla möjliga produkter säljs för att stöda bröstcancerforskningen. Det är första året som jag köpt ett rosa band men inte förmår mig att fästa det på jackan. Jag tycker att det är jobbigt och jag vet inte riktigt varför.

Ju längre jag kommer från mitt sjukdomsår desto overkligare känns det. Hur skulle jag ha mått idag om jag inte haft cancer? Det finns dagar då värken i kroppen håller på att förgöra mig. Försöker fokusera på andra och annat för att stå ut. Kanske är det en av orsakerna till mitt engagemang i mitt arbete som präst. Kanske håller jag högt tempo för att slippa känna efter hur jag själv mår.

Ska försöka hålla ledigt några dagar nu. Behöver vila huvudet, njuta av höstfärgerna och dygn utan klockslag.

onsdag 10 oktober 2018

Tid för landning


Tid. Jag har behövt tid. Tid att hitta mig själv i ny miljö, i nya uppgifter, med nya medarbetare, minnas nya namn, skapa nya rutiner. Tid. Jag har behövt tid.

Dagarna har varit sprickfärdiga av arbetsuppgifter. Men jag ser en ljusning i kalendern och det behöver jag se. Annars är inte situationen hållbar.

Kyrkoherdeskapet är intressant. Igår gick jag igenom budgeten med förvaltningschefen. Jag har satt mycket tid på att få ihop siffrorna och tyckt om pusslandet och funderandet. Jag har satt mig in i hur församlingens verksamhet varit uppbyggd och fungerat och hur vi vill gå vidare härifrån. 

- Du är rätt bra på det här redan, säger förvaltningschefen då vi pustar ut efter mötet. Det behövs inte mycket så kan man lyfta någon annan, sporra, inspirera. Det försöker jag minnas att göra med mina egna medarbetare. De behöver känna att de gör ett gott jobb, samtidigt som jag också behöver vara rak i kommunikationen och ta tag i det som inte fungerar.

Jag har varit på årskontroll hos onkologen. Ingen cancer syns. Men det har tagits bentäthetsröntgen för att se om cancerbehandlingen förorsakat osteoporos. Jag är inte glad över att jag blivit två centimeter kortare sen min längd senast mättes. Min förhoppning är att jag inte skulle behöva ha fått också den här sidoeffekten. Får vänta över två veckor på svar.

Nu är det drygt 7 veckor kvar innan jag blir farmor. Vad vi väntar på babyn! De blivande föräldrarna riktigt bygger bo. Det mesta börjar vara skaffat för att kunna ta emot en ny generation i vår släkt. Farmor. Jag smakar på ordet och tycker om det. Farmor. 

- Ska vi städa mitt rum idag? frågar Junior som nu fyllt 9 år och går i trean. 
Jag har suttit med näsan i budgeten så intensivt att Junior till och med föreslår att vi städar. Huvudsaken att mamma är närvarande på något sätt. 
- Ja, vi städar idag, svarar jag. Dags att öppna ögonen för familjen igen. Budgetbubblan är spräckt och jag hoppas på en innestående ledig dag.

- När ska vi få ut våra outtagna ledigheter? frågar jag en kyrkoherdekollega.
- I himlen, svarar han utan tvekan.

Det ligger någonting i det. 

söndag 23 september 2018

Barnen och mammorna bara vällde in

I onsdags höll vi vår första samling för barnfamiljer. Familjegruppen är namnlös ännu men blir säkert någonting i stil med Stora och små

Jag har själv huvudansvaret för gruppen men eftersom jag nu och då är uppbokad på onsdag förmiddagar så är alla andliga arbetare engagerade. Förra veckan var det diakoniarbetaren som följde med vid sidan av för att nu på onsdag kunna ha huvudansvaret. Kantorn i sin tur kommer med och bekantar sig med barnen och övar sånger inför söndagens familjegudstjänst. Lite senare i höst kommer även ungdomsarbetsledaren att bli involverad.

På det här sättet är verksamheten tryggad och hänger inte på en ledare. Dessutom når vi genom vår bredd på ett unikt sätt ut till barnfamiljerna. Och kan ni förstå... På vår första träff dök det upp åtta mammor och sexton barn i ålderna 10 veckor till 5 år. Vi ser att den här verksamhetsformen verkligen behövs!

Nu blir det ett kort avbrott från Replots församling då jag i morgon bitti åker på den tre dagar långa kyrkoherdekonferensen till Lärkkulla i Karis. Den kommer lägligt eftersom jag hunnit komma igång med mina nya arbetsuppgifter och har möjlighet att fråga kolleger i samma situation om råd och vägkost. Programmet ser ut att bli intressant så jag ser riktigt fram emot dagarna. Och att få slumra på tåget...

fredag 21 september 2018

Rivstart som heter duga

Har min första lediga dag på tre veckor. Man kan gott säga att jag fått en rivstart i Replot. Jag har inte någonsin haft så här många förrättningar i kalendern samtidigt som jag haft de här veckorna. Mellan alla dop-, sorge- och vigselsamtal har jag satt mig in i så mycket som möjligt av kyrkoherdens arbetsuppgifter. Huvudet har gått på högvarv och det har inte funnits någon möjlighet att slappna av.


September månad är alltid hektisk i församlingarna eftersom budgeten ska sammanställas och terminens verksamhet ska komma igång. Då arbetsplatsen och medarbetarna är nya är det ännu mera kaotiskt.

Vart fjärde år är det val av församlingsråds- och fullmäktigemedlemmar. Det är ett petnoga och byråkratiskt jobb bakom kulisserna och det finns inte utrymme för varken förseningar eller fel. Valet har ätit upp några av mina annars lediga dagar.

Den eventuella fusionen mellan Vasa och Korsholm är på gång med en tajt tidtabell och diskussioner i olika konstellationer. Som kyrkoherde är det min uppgift att föra Replots församlings talan inför alla på dessa långa möten. Uppgiften i sig är jag bekväm med men jag har ju ingen erfarenhet av församlingen... Det betyder att jag behövt ha diskussioner med det egna församlingsrådet, församlingsbor, medarbetarna, hur vi ska presentera församlingen och vilka riktlinjer vi vill ha.

Som kyrkoherde ska jag också sitta på gemensamma kyrkorådets möten, kyrkoherdarnas möten, ledningsgruppens möten, budgetmöten etc. Det är intressant och givande, men man blir så trött i kroppen av sittandet och det blir alldeles för mycket kaffe och bulla. Skulle jag täckas skulle jag ha sticksömmen med för att åtminstone få röra på armarna.

I medarbetarskaran lär vi känna varandra, jobbar för en stark teamkänsla och ett samarbete på bred front. Det må sägas för hur månte gången, men jag har ett alldeles fantastiskt team! Det kräver mycket av mig av engagemang, stöd och lärande, men jag tycker om ledaruppgiften och vill själv utvecklas i mitt ledarskap.

De här tre första veckorna har varit extrema beträffande arbetsmängden. Jag förstår att jag inte kan hålla femdagars arbetsveckor eftersom många möten är satta på mina lediga dagar. Men jag flyttar de lediga dagarna så att jag kan ta ut dem där de inte påverkar någon eller något annat för mycket. Det finns inget annat alternativ än att flexa med ledigheten.

Det förunderliga är att jag nu inte upplever att min energi läcker ut som genom ett såll. Tvärtom! Nu kan jag kanalisera energin så att den utnyttjas effektivt och jag upplever också att arbetet är så stimulerande att jag samtidigt laddar upp nya krafter. 

Pusselbitarna ska ännu prövas men jag kan redan se hur arbetet kommer att utfalla. Jag har länge bett om att mina starka sidor ska komma till sin rätt och att jag ska ha arbetsuppgifter som lämpar sig för mig och mina gåvor. Det är i ledarrollen som jag hör hemma.

tisdag 4 september 2018

Kalendern fylls snabbt!

Man kan gott säga att mitt nya arbete ramlat över mig. Uppgifterna fylls på i rask takt. Vi har budgettider och församlingsvalet i november ska förberedas. Dessutom är det extra insatta möten med diskussioner om den eventuella sammanslagningen av Vasa och Korsholm. Hur påverkar en sammanslagning församlingarna? Ska vi förbli självständiga, slås ihop och i så fall, hur?

En kollega i samma situation som jag sa häromdan att hen går runt och funderar på hur ledarskapet ska skötas. Jag funderar faktiskt inte så mycket. Jag har lätt för att ta itu med saker och tycker inte om att älta och valsa hit och dit. Alltid är mina snabba beslut inte de bästa men jag kan leva med dem och tar ansvar för följderna. Man kommer långt med vanligt bondförnuft och jag har kyrkvärlden i blodet har jag på känn.

Folk har spekulerat i om jag kommer att hitta förnöjsamhet då församlingen är liten och kretsarna små, eftersom jag är van med betydligt större sammanhang. Men jag har aldrig tyckt om stora tillställningar, festivaler, konferenser eller annat som är av stor storlek. Jag trivs allra bäst då jag får finnas i en liten men innerlig cirkel. Då finns det möjlighet att nå människorna på djupet. Och det är på djupet jag är kallad att verka. Så har jag i alla fall tolkat Guds prästkall till mig.

söndag 2 september 2018

Bönernas himlabro

Björkö kyrka
















Min första söndag på nytt jobb är till ända. Vilken härlig dag det 
har varit! Vägen ut till Replot och Björkö är så otroligt vacker och mäktig. Guds skapelse övertygar verkligen. 

Gudstjänstbesökarna i båda kyrkorna tog hjärtligt och varmt emot mig. Jag kan redan se framför mig hur bra allt detta kommer att bli. De tyckte om min predikan, upplevde att jag talade just till dem och på ett sånt sätt så att de förstod och berördes av Guds ord.

I Björkö hade vi kyrkkaffe efter gudstjänsten och jag kunde känna hur viktig gemenskapen var. Folk hade ro att sitta länge och ville bekanta sig med mig och de visioner som jag har för församlingen.

Nu ska jag skriva en hälsning i det infoblad som ska delas ut till alla hem. Jag är full av inspiration och upplever att Gud leder mig på rätta vägar. Och broar.

lördag 1 september 2018

Redo för Replot

Efter två veckors intensiva studier har jag lämnat in alla uppgifter och därmed klarat av min femte pastoralkurs. För fyra studiepoäng får man jobba en hel del och jag har varit tvungen att fokusera för att få kursen gjord. Nu har jag en kurs kvar att göra självständigt och två som jag kommer att göra på Lärkkulla tillsammans med flera prästkollegor. Därefter återstår ett lämplighetstest för ledarskap och själva ledarskapsutbildningen som går i maj. Därmed är jag kompetent för att kunna söka vilken prästtjänst som helst, också en kyrkoherdetjänst som kräver avlagd ledarskapsutbildning.

I torsdags tömde jag mitt rum i Vasa, lämnade in dator, telefon och nycklar. Igår gjorde jag allt fast tvärtom i Replot. Städade kyrkoherdens rum och kvitterade ut dator, telefon och nycklar. Så nu är jag 100% t.f. kyrkoherde till den sista augusti 2019.

Jag börjar från ett blankt bord och det känns riktigt bra. Det kommer att bli ett innehållsrikt år och jag är glad över att söndagens tema är Tacksamhet

I morgon den 2 september är det exakt fyra år sen jag fick veta att jag hade bröstcancer. Då hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag fyra år senare skulle ha krafter att börja som kyrkoherde i skärgården. Vägen hit har varit lång, men jag kan se att den här vägen var ämnad just för mig och just nu. Jag har all anledning att vara tacksam!

måndag 20 augusti 2018

Teologiestuderande för tillfället

Precis som jag planerat att göra mina sista semesterdagar har jag kommit igång med en ny pastoralkurs. Jag jobbar på egen hand vilket kräver disciplin och att jag måste avstå från en hel del jag annars gärna hade gjort så här i bärplockningstider. 

Kursen heter Kyrkans tro, bekännelse och ekumenik. Jag har litteratur att läsa, intervjuer att lyssna på och så ska flera uppsatser skrivas på basen av vad jag kommit fram till. 

Just nu läser jag Christina Grenholms Vår tro som min. Boken handlar om hur vi ska förstå vår trosbekännelse som hon delat upp i 24 kapitel. Bit för bit skriver hon hur vi kan tolka bekännelsen. Det är jätteintressant och kunskapen jag får kan jag använda i skriftskolan men också då jag predikar eller annars samtalar om kristen tro.

fredag 17 augusti 2018

En trygg kyrkoherde i vardande

Man kan gott säga att jag sov på gårdagen då jag vaknade kl. 12.30... Men det blev en sådan urladdning då jag äntligen fick pröva på kyrkoherdeskapet riktigt på riktigt. Jag fick en hel del bekräftat för mig själv. Sånt jag undrat över de senaste månaderna.

Det som starkast stiger upp är att jag aldrig känt mig så här trygg på en arbetsplats. Det finns liksom ingenting längre att oroa sig för. Jag vet vem jag är, vad jag kan, vad jag vill. Jag har lätt att ta tag i saker och får det att gå undan. Dessutom har jag lätt att ta beslut och ta ansvar för dem.

Det som jag upplever att är mina starka sidor är just de som man som ledare behöver ha. Min otålighet kan vändas till min styrka då kyrkoherden är den som har rättighet och skyldighet att agera. Det är mycket lättare att handla än att vänta på att någon annan ska göra det. För mig.

Upprepade gånger betonade jag vikten av tydlighet i kommunikationen. Jag vill bygga upp en atmosfär där vi inte har några mattor att sopa under. Man behöver varken tycka lika eller tycka om varandra, men man behöver kunna jobba tillsammans och jobba för trivsamhet på arbetsplatsen.

Vartefter kommer ni att få läsa om hur det går att ta sig an uppgiften som församlingens ledare. Det är spännande och inspirerande. Och som sagt, framförallt så känns det tryggt. 
Gud bär mig nog.

torsdag 16 augusti 2018

Nya arbetskamrater

Har haft en lång planeringsdag tillsammans med mina medarbetare i Replots församling. Vi är sju stycken plus min vikarie som jobbar enbart under mitt månadslediga veckoslut.

Första intrycket av allt är mycket gott. Supergott egentligen. Diskussionerna var aktiva, inspirerande och gav många direkta resultat. Jag känner flera av mina nya arbetskamrater sen länge men församlingen är mer eller mindre helt obekant för mig.


Jag fick titta in i mitt arbetsrum och det var alldeles rörande att jag i pastorskansliet redan fått ett eget rött postfack med mitt namn på. Ibland är det de små gesterna som berör en allra, allra mest.

Ja. Jag kände mig verkligen välkommen!

onsdag 15 augusti 2018

Skrapa rutor eller speglar?

Stegvis återgår vi till vardagen då min kantorsman börjat jobba idag. Jag är ledig hela augusti och börjar i Replots församling 1.9.


Den allra första konkreta skillnaden på att jobba i stan eller i skärgården är parkeringen. I stan ska man köra runt runt och försöka hitta en plats medan skärgårdsförsamlingen har en stor parkering där man kan välja ny plats för varje veckodag.

Apropå att parkera bilen. På 1970-talet då vårt hus byggdes var bilarna betydligt mindre och framförallt smalare. Då jag bytte bil för en dryg månad sedan hade jag inte måttbandet med. Jamen! Nu ryms den nya inte in i garaget... Antagligen mitt största ilandsproblem för tillfället.


tisdag 14 augusti 2018

Junior och kvinnfolksprat

Syster Susan har tre flickor och jag har tre pojkar. Vi bor 15 minuter från varandra och har fostrat våra barn så att de ska känna för familjerna. 

Som ett steg vidare skulle vi mammor nu vilja träffas någon kväll i veckan, sitta och sticka medan våra sladdisar leker tillsammans.

Igår kväll hade vi en sådan kväll och det var roligt att också de stora flickorna satte sig ner och berättade hur skolstarten gått. Jag minns från det jag var liten att mammor som sitter och stickar hålls på sina platser och har tid att lyssna. 

Vi kom att diskutera en del handarbete, vi kvinnfolk (5 st) och Junior, 8 år. Men det var något som han inte förstod och ville att vi skulle förtydliga, sägande:

- Kan ni säga igen. Jag kan inte förstå det. Jag är man.

Ridå.

måndag 13 augusti 2018

Hårfin konfirmation med hicka


Glädjen var stor då jag tillsammans med mina söner och min man kunde delta i söndagens konfirmation i Korsholms kyrka. Vi sjöng aktivt och ingen behövde mutas med russin under predikan. Besvärligast var att få stopp på Juniors högljudda hicka...

Min systerdotter Alma blev konfirmerad och hade den vackraste av frisyrer på sin konfirmationsdag. Susan, släktens frissa, stod för hårskapelsen.


lördag 11 augusti 2018

Drar ihop sig till vardag


Trist att avloppsvatten som läckt ut i stora mängder förorenat badvattnet i Vasa. Nu är det badförbud överallt. Speciellt de som har öppna sår ska vara på sin vakt. Det är livsfarligt om man får badsårsbakterier! Och jag som verkligen hade tänkt utnyttja havsvattnet för min simning nu i augusti. Som tur är öppnade simhallen igen den här veckan.

Skolorna börjar på måndag här i Vasa. Junior blir tredjeklassist och ska börja läsa engelska. Dagens barn är så otroligt duktiga på engelska. Bra uttal har de dessutom. Finska har Junior läst sen ettan.

Min man kom hem med en låda rensade blåbär som han köpt på torget. Aldrig någonsin har vi köpt blåbär men nog var det skönt att bara fylla fryslådorna och så var det klart. Jag tycker om att plocka bär men blåbär tar på ryggen och jag har en viss respekt för ormarna. Speciellt nu då vi haft värmebölja länge. På buskarna mognar krusbären som vi plockar rätt i mun eller sätter på gröten.

Börjar känna av ett visst pirrande med tanke på att jag har nya arbetsuppgifter framför mig. Försöker hålla ledigt så länge som möjligt. Den här veckan har jag suttit som klistrad vid EM-sändningarna i friidrott. Det är jag som är bänkidrottaren i familjen. Övriga kunde inte bry sig mindre...

fredag 10 augusti 2018

Sönernas kväll på Konstens natt

Konstens natt i Vasa kunde inte ha fått ett bättre väder. Massor av människor hade hittat till centrum i den varma sensommarkvällen.

Som gatumusikant underhöll Emil med sina låtar och en stund senare var det Antons tur att rappa sina bitar inne i skivbutiken.

Sen syntes det i gatubilden att spjutfinalen i EM lockade bänksportarna hem till tv-rutorna...

torsdag 9 augusti 2018

Inga farligheter just nu

Har tillbringat hela förmiddagen på sjukhusets röntgenavdelning. Först blev det att klämmas in i mammografiapparaten och sedan kollades jag med ultra. Ingenting speciellt hittades i brösten men vätska i samband med det nyaste operationsärret i armhålan. I nuläget är det så pass lite att man inte gör någonting åt det.

Knölen i ljumsken visade sig vara serom som helt enkelt är sårvätska som samlas under huden efter en operation. Min knöl bestod inte längre av vätska utan hade blivit fast form. Goda nyheter är att knölen inte sitter fast i muskeln som ligger under. Nu får kirurgerna i Vasa och Åbo fundera om något ska göras åt saken eller inte.


Det är alltid en spänning med undersökningar. För plötsligt finns det ändå någonting där. För någon. Någon dag. För mig gick det bra idag. På väg ut från sjukhuset träffade jag en bekant som fått dåliga nyheter. Det är verkligen ingen självklarhet att få vara frisk!


tisdag 7 augusti 2018

All sorts tanka

Har en period nu då jag har riktigt svårt att sova. Jag äter fjärde året cancermedicinen Tamofen och ett par av biverkningarna är led- och muskelvärk. Skuldran är skadad av strålningen och någonting har börjat växa i trakten av ljumsken därifrån den transplanterade biten togs till armhålan.

Kontrollen på sjukhuset i Åbo resulterade i att jag ska på ultra här i Vasa i veckan för att kolla upp knölen på 3 cm. Det kan vara vätska som kapslats in, ärrvävnad eller en ansamling av fett. Det besvärliga är att jag nu bara har sjuka sidor att sova på.

Jag har också inbokat mammografi/ultra och en kontroll på gynpoli. Så det är en massa kollande inom augusti. Förhoppningsvis är allt som det ska. Det är jobbigt att vänta på provsvar. Någonting från den aktiva cancertiden bubblar upp inom en och man börjar tänka i lite halvskumma banor igen.

Under semestern har jag stickat mycket och låtit tankarna flöda fritt. Det tar tid innan man kan släppa alla måsten och verkligen låta tankarna söka sina egna vägar. För man vill ju helst kontrollera dem.

Tänker också längtans tankar. Hur jag ser fram emot att bli farmor eftersom min förstfödde Anton ska bli pappa. 
Farmor. 
Fammo. 
Känner mig plötsligt så gammal och skraltig. 

En av anledningarna till att jag ville bryta jobbstressen var den att jag vill ha tid för min växande familj. För mig är det viktigt att kunna vara en närvarande fammo för... Ja, för vem? Jag vet vad det blir och vad hen ska heta. Men vi väntar med det lite ännu. 

måndag 6 augusti 2018

Utan att viga eller spela bröllopsmarsch

I helgen hade vi den stora glädjen att få vara på bröllop. Det är inte så ofta nuförtiden som det är aktuellt och skulle vi bli bjudna så är antingen båda eller en av oss garanterat fast med egna vigslar på jobbet.

Men nu råkade det sig så att vi båda hade semester och blev bjudna eftersom min man är farbror till bruden. Ni känner henne som Eva Brunell, nyhetsankaret i TV-rutan på morgnarna. Eller ja, nu har de ju dragit in de svenska morgonnyheterna så jag vet inte var hon blir placerad i höst.

Eva och vår Junior har alltså samma fammo och båda är de yngsta barnen i familjerna. Snart får vi väl börja gifta bort våra äldre pojkar så att vi får gå på bröllop igen!

Mycket sällan är vi på vigsel som privatpersoner.

tisdag 31 juli 2018

Harmonisk semesterresa

Vi är hemma igen efter vår semesterresa i de tusen sjöarnas land. Har länge velat uppleva det finländska stuglivet vid någon insjö. Nu hade vi möjlighet att simma, bada bastu och bara vara. Och jo, jag hann också plocka mittiprick mogna hallon som jag tog med mig hem i kylväskan.


lördag 21 juli 2018

Flitiga Lisa sover som Törnrosa

Sofie har fått sockor med Finlands flagga på.
Tänkte hon behövde ha något varmt på fötterna
alla kalla och regniga sommardagar
som hon tillbringar på sportplaner land och rike runt.
Garn: Novita Nalle
Under min första semestervecka har jag fått vara utan både ärmen och handsken. Det här för att jag ska vara på sjukhuset i Åbo på måndagen och de vill veta hur armen reagerat då den varit utan det vanliga stödet. 

Först var jag glad, glad, glad men redan första dagen undrade jag hur jag ska orka en hel vecka utan ärmen och handsken. Armen värker nu och har svullnat. 

Har färdigställt och påbörjat nya sticksömmar. 

Lymfvätskan rör bättre på sig då armen är igång.
Här har jag börjat på med en pippitröja åt en liten en.
Garn: soft cotton från Järbo garn (svenskt).

- Sover du ännu, mamma? frågade Junior då han och hans pappa kom hem från den traditionsenliga traktorutställningen i Malax.

Tänk, vad skönt det kan vara att sova då man kan och har möjlighet. Inga traktorer i världen hade fått mig ur sängen imorse...

Anton hälsar från Portugal






torsdag 19 juli 2018

Sofie Westerlund knep finalplats i FM!

Kalevan Kisat (Finska mästerskapen i friidrott) i Jyväskylä har idag inletts med diverse uttagningar. Vi följde med liveresultaten och ropade högt då vi fick veta att Sofie gick till damernas stavfinal som hålls imorgon fredag kl. 16.50.

Saxat från Vasabladet:
"Jag vill få det att fungera i finalen – för då vet jag att jag flyger högt."

SOFIE WESTERLUND

På sin blogg skriver Sofie själv om tankarna inför FM:
https://nouw.com/sofiewesterlund/efterlangtade-rutiner-och-tankar-infor-h-34225953

Uppdatering: Sofie slutade på en elfte plats i finalen. Medaljerna fick Wilma Murto, Minna Nikkanen och Saga Andersson.


onsdag 18 juli 2018

Slutet gott i ihållande värme


Efter ännu en ändring i programmet genomfördes konserten då termometern på läktaren visade 32 grader. Programmet spelades delvis nere i kyrkan så att Mauriz kunde kompa på flygeln. En lång och svettig dag är över. En dag som har varit lite för spännande för oss alla.

Plan B

Det stod mellan att spela ett program som hade varit en enda pina både för musikerna och för publiken eller att inhibera och återkomma i höst. Efter en del förhandlingar fram och tillbaka blev det en kompromiss så att Mauriz och Martina ger en konsert ikväll kl. 19.30 i Trefaldighetskyrkan men har ändrat programmet. Mauriz printade ut noter från nätet och Martina råkade ha noter med pianoackompanjemang i väskan.

Mauriz fusklapp så att han minns
vad han ska spela.
För att Martina ska få ta det lugnt en stund har Mauriz pappa (min man alltså) hoppat in som bladvändare och registratör åt Mauriz. Nu är de i kyrkan och ska hastigt radera alla förinställda registreringar och plocka ihop nya. Tejprullen tog de också med så att de kan tejpa ihop de utprintade kopiorna. 

Se alltså den här konserten som en trailer inför höstens "riktiga" konsert som kommer att få ett datum också.


Usel stämning inför konsert

Då Martina och Mauriz övade inför kvällens konsert tidigare i sommar var dragspelet och orgeln exakt stämda dvs 442 Hz. 

Ingen rår egentligen för det men nog är det harmt - igår kväll var det 30 grader på läktaren och orgeln hade stigit till 448 Hz. Det är mycket! Nu falskar det alldeles fruktansvärt och de undrar hur de ska lösa programmet. Vilka stycken måste lämnas bort? Mauriz har inga extra orgelnoter med så att de kan byta ut något mot ett orgelstycke. Jag föreslog att han improviserar eftersom han är bra på orgelimprovisation.

Just nu är de igen i kyrkan och hoppas att luftkonditioneringen (som automatiskt slås av till natten) hinner sänka temperaturen. Inte undra på att stämningen inför konserten inte känns något vidare. Speciellt som Martina i Vasabladet sagt att för konserten krävs en orgel som passar för dragspel och att en sådan finns i Trefaldighetskyrkan...

Återstår att se vad de hittar på. 
För nu är goda råd verkligt dyra.

måndag 16 juli 2018

Semester!

Sov länge. Bara för sakens skull. Är det den första semesterdagen så är det. Och roligast är att jag fått veta att min själavårdskurs blev godkänd med kommentaren: En utomordentligt välgjord och intressant rapport.

Sen tog allt det roliga slut för nu är det röjning som gäller. De senaste veckorna har jag bara hunnit byta väskor, packa om, plocka om, tvätta prästskjortor och vädra dräkter. De flesta saker är inte på sina ställen och dammet yr då man rör i någonting. Samtidigt är det skönt att ha tid att storstäda. 


Mauriz och Martina kommer att ha konsert inom ramen för Aftonmusiken i Trefaldighetskyrkan på onsdag kväll kl. 19.30. Det blir en intressant konsert så sök er dit ni som är intresserade. Mauriz spelar orgel och Martina dragspel. Jag vet mera om programmet i morgon då de kommer för att öva.

Leksaksbilarna är framplockade. Fartfyllda dagar är på kommande.

lördag 14 juli 2018

Simmar mot semestern

Har sänt iväg själavårdsrapporten som jag jobbat med den senaste tiden. Till slut satte jag mig bara ner och skrev frenetiskt för att bli av med den. Ibland får man riktigt samla ihop all sin kraft för att få saker och ting ur händerna. Nu känns det bra. Så bra att jag redan börjat läsa på nästa kurs som handlar om kyrkans tro, bekännelse och ekumenik. Också den här kursen ska jag göra på egen hand.


Tre kvällar i rad har vi varit och simmat i havet. Vi har prövat tre av Vasas nio simstränder. Tanken är att vi ska ha testat allihopa för att avgöra vilken som är bäst. Det är en viss skillnad att nu ha ett ensambarn då vi tidigare hade fem huvuden att hålla reda på medan de hoppade, dök och sprättade vatten på varandra. Då agerade vi mest badvakter. Nu njuter vi av att själva ha möjlighet att simma i solskenet. 

Två arbetsdagar återstår innan jag får semester. Det kommer att bli en annorlunda höst, än en gång. Men jag känner mig redo att åta mig nya arbetsuppgifter. Allra först ska jag ändå vila upp mig ordentligt. Det kan behövas...

torsdag 12 juli 2018

En inte röd bil står på gården

Häromdagen bytte jag bil. Min lilla kyrksvarta som jag haft fyra år hade börjat se sina bästa dagar då dörrarnas nederkanter såg ut som tuggat knäckebröd. Min man bilmontören befarade att vi skulle få lägga ut en hel del för att få den genom besiktningen eftersom det redan förra gången andats ratande.

Då det gäller köp av min egen bil frågar min man hurudan bil jag vill ha. Det är jag själv som ska bestämma. Tycker att det är världens kärleksförklaring att mina åsikter om bilar väger tungt i sammanhanget eftersom mitt intresse är ringa och i det närmaste ligger i om en bil är röd eller inte röd och så ska den vara kvinnlig.



Vi hade sökt på nätet. Så söker man bilar idag. Sen går man rakt på den bil man hittat då man väl kommer till bilbutiken. Alltså handlade det nu om en inte röd bil som jag fastnat för under en sömnlös nattsurfing. Den var inte vad jag ville ha. Den var vad jag behövde ha och den jag hade råd med. Och den var inte kvinnlig.

- Nå, vad tyckte du? frågade den överexalterade bilförsäljaren då vi kom tillbaka från provturen.
- Den var gubbig, svarade jag.
- Gubbig???
- Ja. Den var inte kvinnlig. Men det betyder inte att den var dålig. Den kändes trygg och säker. (Precis som gubbar gör, tänkte jag tyst...)
- Ja, jag har då sålt bilar över 30 år och aldrig förr har jag hört någon klaga på att...

Där stängde Camilla öronen och började tänka själv. Skulle vi schappa bara för att försäljaren var jobbig eller skulle vi satsa på detta kloka val av bytesbil? Vi stannade.

Efteråt funderade jag på varför jag blivit så irriterad på försäljaren. Insåg att det berodde på att jag svarat som jag tyckte på hans fråga, inte som han ville att jag skulle svara. Varför frågade han om han inte ville veta?

Är det så här vi för det mesta fungerar? Talar vi med varandra utan att verkligen lyssna? Utan att verkligen vara intresserade av vad den man diskuterar med säger och menar? Tror inte att bilförsäljaren hade varit någon bra själavårdare.

- Nå, hur känns det nu då du fått prova på?
- Inte riktigt bekvämt, faktiskt. Känns som en manlig lösning.
- Inte bekvämt??? Ja, jag har då själavårdat över 30 år och aldrig förr har jag hört någon klaga på att...

Då hade jag inte stannat.


onsdag 11 juli 2018

Leva passionerat och stångas hårt

Genom livet har jag haft lätt för att känna mig utanför och oförstådd. Många gånger har det varit frustrerande, ja rent av hjärtskärande, att inse att jag inte dög. Trots alla satsningar, trots allt slit, trots passionen.

Ingen tycktes fatta min längtan efter att vid Sibelius-Akademin komma med i Laulumusiikin studio (en sångsolistisk kurs innehållande t.ex. operastudier). Jag satsade allt på inträdesprovet. Jag längtade så oerhört efter att få vara en i gänget, få sjunga på högsta nivå, få tillhöra eliten i landet. Då vi alla samlades för att få höra namnen ropas upp på de invalda var spänningen olidlig. Ingen ropade upp mitt namn och jag fick gå ut. Jag hade misslyckats.

Fortfarande såhär halva livet senare kan jag känna hur bröstet snördes ihop och hur jag stortjöt. Länge. Fattade ingen vad jag hade kunnat bidra med? Om jag bara ändå fått en chans. Men jag räckte inte till. Andra var bättre. 

Några år senare var jag på en provsjungning på operan i Helsinfors. Sökte en roll i en sommaropera och tyckte att jag hade passat perfekt. Men också den gången blev någon annan vald. Och jag stortjöt.

Upprepade gånger, ja otaliga, har jag inte räckt till. Fastän jag övat, offrat, slitit, segat, satsat. Och jag har gråtit pölar, sjöar, oceaner. Inte ännu idag kan jag skratta åt eländet. För besvikelserna sitter djupt inuti själen.

Men livet lär. Besvikelser hör till den jobbiga biten. Om man blir starkare? Kanske. Åtminstone blir man van att gång på gång resa sig igen. Och för varje gång går det lite lättare. Den som satsar passionerat lär sig att en del av passionen alltid kommer att förvandlas till den största av besvikelser. Den som lever passionerat stångas också kraftigt mot hårdheterna därute.

Om jag hellre levt försiktigare för att undvika smällarna? Nånä. Det är en del av livets charm att leva intensivt och smällas hårt. Solregn kan vara väldigt uppfräschande. På sikt!

tisdag 10 juli 2018

Halvvägs till farmor


Du lilla, så väntad, så älskad du är,
där du växer och mognar för världen.
Om du visste hur många som re´n har dig kär,
hur omhuldad du är på livsfärden.

Vi kan inte önska få träffa dig än,
fast vi längtar och ivrar vem du blir.
Otåligheten river om än du kommer se´n,
inom oss ser vi dig sagolik, vacker, skir.

Du lilla, vår lilla, vi knäpper händer många,
och ber om Guds beskydd på väg mot livet.
Så värdefull är väntan under dagar långa, långa,
för vi lär oss, att inget ta för givet.

En gåva är du dock, en oemotståndlig dröm
om kärlek, värme, vällust, lek och skratt.
Du lilla, min lilla, ser du farmors blick så öm,
längtande efter dig i sagans sommarnatt?


lördag 7 juli 2018

Sofie Westerlund hoppade nytt stavrekord - 388


Det blev guld i SFI-mästerskapen (finlandssvenskarnas egen nationella tävling). Sofie som stampat på 382 hoppade först rekord på 383 och därefter 388. Tre försök på 393 lyckades inte den här gången men vi följer med spänning hur säsongen utvecklas. Amanda Parkkinen fotade hoppbilderna.

Här berättar Sofie själv på sin blogg om dagens tävling:
https://nouw.com/sofiewesterlund/-2xpb-och-sfi-mastarinna-34157160



GRATTIS, Sofie! 
Vi unnar dig verkligen den här framgången och är så glada! 
Och rekordglass har också vi ätit... Hälsar Camilla