onsdag 31 januari 2018

Intensiva dygn

Vi tre i lillfamiljen är däckade av influensan som härjar. Vet inte om den är ovanligt svår i år men vi kommer liksom inte ur den tycks det som. Eftersom jag har feber ville sköterskorna i Åbo att jag kollar upp så att jag inte fått infektion i operationssåren. Så nu är jag koksaltad, försilvrad och omplåstrad igen en gång. Allt tyder på att det "bara" är influensa. Men med tanke på min återhämtning är det direkt ett ordentligt bakslag.

Har inte sovit många timmar på sistone. Inte heller inatt tyckte jag att jag kunde ta sömnmedicin ifall Junior behövde mig med tanke på den svåra hostan. 

Vet inte hur Junior kan vara så skarpsynt då han i morse, efter att ha förstått att jag inte tagit sömnpiller, sa: Men, mamma, du behöver nog tänka lite på dig själv också...

tisdag 30 januari 2018

Allt är givet som lån

Vemodets vågor 
drar genom själens skrymslen.
Förtvivlar. 
Tackar.

Älskade, älskade.
Insvept i Guds kärlek är du nu.
I mysteriets evighet.

Du har inte gått bort.
Du har gått hem. 

Och vi andra följs åt 
längs tårarnas allé. 

måndag 29 januari 2018

Allt är nära

Ibland orkar han säga något.
Stöter ut ord. 
Ett. 
Ett till. 
Kanske ett tredje.

Han har för varmt om fötterna.
Hon tar varsamt bort de gråflammiga stickasockorna.

De säger inte mycket. 
Han vill.
Men han orkar inte längre.

Han tycker ändå om att hon är där. 
Berörande i tystnaden.
Nära.
Nära.

Ett mirakel är det som fattas nu.
Annars är timmarnas antal få.

Gud. 

Vi ber om det där miraklet.
Om det passar in i planen.
Den redan skrivna.

Om

Är tillfälligt tillbaka i vaknattens rutiner. Just nu är det mycket bekymmer, sjukdom och tankar som präglar vardagen. I vilken grad formar sjukdom ett barn som växer upp? Hur påverkas känslan av trygghet då en förälder är sjuk?

Det finns dagar då jag är alldeles ilsk på att sjukdomen fått ta så mycket av det fokus jag borde ha fått sätta på barnen. I perioder har jag inte levt. Bara överlevt.

Ibland lämnar jag att fundera på hur livet hade sett ut utan cancer i huset. Vem hade jag varit i nuläget? Hur hade mina söner levt? 

En formbar människa är en som har levt med motgångar. Man har inte råd att driva allt till sin spets, måsta ha sista ordet, få sin vilja igenom. Det är att slösa. Ansvarslöst. Lättvindigt.

Det finns blommor som är som vackrast där man som minst anar att blommor kunde växa. En välskött, näringsrik och snitsig rabatt är kanske inte den rätta platsen för alla att växa på. Inte om man upplevt någon balansera på sjukdomens lina eller ångestfullt ropat ut sin otrygghet.

Cancern våldförde sig på vår familj. Och vi slås fortfarande av svallvågornas törnar under nattens randiga långdans.

söndag 28 januari 2018

Inför aftonsångens skira tveksamhet

Gång på gång påminns vi om att livet hänger på en skör tråd. Och ofta är det inte förrän då som vi stannar upp och värderar, prioriterar.

Det är där, på gränsen mellan liv och död, som man ser klart. I ett fångat ögonblick av kärlek och värme förstår man varför man lever, förstår man varför man måste dö. I den krampaktiga gråten, eller i den tafatta omfamningen, ligger så många osagda ord. Ändå är allting redan sagt. Det finns inget annat som har betydelse, i gränslandet mellan liv och död, än kärleken.

I kärleken människor emellan finns Gud. Han andas med i varje andetag. Han fyller lungor med sin Ande och sin barmhärtighet. Under de sista timmarna går han vid sidan. Om det krävs så lyfter han och bär. Vi får lita på löftet om ljuset och en mötande förklaring på alla våra frågor. Alla varför blir besvarade då tiden tar slut och övergår i evighet.

Måttet på tårarna kan ingen veta. Inte heller all den kärlek som ryms i ett hjärta som slagit för de sina. Stunden av död fylls av hopp och tacksamhet.

Tack, Gud, för kärlekens hemlighet.

lördag 27 januari 2018

Inåtvänd snålblåst

Har varit sparsmakad med detaljer de senaste dagarna. Men det finns dagar då jag inte vill dela med mig av någonting alls. Jag försöker anpassa mig till min situation och det tar mycket energi bara det.

Tycker att nästa vecka är fullbokad för att jag en dag ska till lymfterapeuten och en annan dag till laboratoriet. Fullspäckat program med andra ord. Dimensionerna blir helt annorlunda då man inte är i skick.

Junior har feber och hostar, hostar, hostar. Hoppas jag slipper undan också den här gången. Tänkte handla lite mat men kom på att jag inte får lyfta något tungt så jag får vänta tills jag får bärhjälp.

Cirklarna blir mindre och mindre. Huvudsaken är att de finns kvar.

fredag 26 januari 2018

Hur ont är ont?

Satt i morse i samma väntrum som i september 2014. Då föll min blick på tidningen Syöpä (Cancer) och jag hade helst velat rusa ut. (Läs här:) 
https://camillapredikar.blogspot.fi/2014/09/jag-vill-inte.html

- Vi har träffats förr, sa kirurgen.
- Ja, det har vi, svarade jag.

Det kändes tryggt att få träffa just den kirurg som opererade bort tumören.

Jag är nu alltså besiktigad, omplåstrad och remissad till lymfterapi. Vi diskuterade allt från morfin till smärtklinik och jag kände hur jag bara ville gå till min trygga lymfterapeut som vet att hon kan hjälpa mig med både armen och benet.

Det blir ännu konsultation kirurgerna emellan. Ett är helt säkert - ingenting blir som det varit och jag får acceptera att jag igen behöver vänja mig vid mitt jag, vid min kropp och vid mina tankar.

So, help me God.

torsdag 25 januari 2018

Ännu inga svar

Och i morgon ska jag träffa en kirurg på sjukhuset här i Vasa.

Fortsättning följer.

onsdag 24 januari 2018

Hur pass omfattande är skadorna?

I morgon ska min kirurg och min lymfterapeut prata ihop sig om min vård.

Fortsättning följer.


tisdag 23 januari 2018

Tempo, tempo

Det blev som Junior ordinerade och jag sov konstgjort inatt. Kroppen värker aningen mindre då jag fått sova. Uppskattar varje timme jag får av sömnens välgörande bot.

Min man håller på att gräva fram min bil. Det har kommit massor av snö och bilen har stått sedan jag for på sjukledigt. I morgon måste den rulla igen eftersom jag ska ta en del prover vars svar ska skickas till Åbo. Känns riktigt skönt att jag blir väl omhändertagen även om sjukhuset är långt borta.

Få se hur det funkar att köra bil med en arm som är styv, sydd och lindad och med ett ben som är bortdomnat och vars "innehåll" känns för kort. Undviker rusningstrafiken så att jag får det lugn jag behöver för att ta mig fram.

Anton hjälper mig med allt möjligt praktiskt. Också det är en stor hjälp att ta ut Junior i pulkabacken. Röda om kinderna berättade de att pulkan var snabbast, tefatet långsammare och miniskidorna ville bara ramla av. 

Glada söner - glad mamma!


måndag 22 januari 2018

... och djupa dalar

Igår var jag på jättedåligt humör. Riktigt uruselt. Jag hade nämligen fått för mig, att jag nog, om så bara på ett hörn, kunde vara med om kyrkoherdeinstallationen i Trefaldighetskyrkan. Vår biskop Björn var på plats och det är alltid roligt att vara där han är.

Men hur tänkte jag egentligen? Antagligen inte alls. Jag skulle bara ta mig dit, utan ork och med nedsatt immunförsvar. Att teleportera, skulle Junior ha kallat det. 

Då jag insåg att jag drömt rosenrött så det förslog, föll jag rakt ner i den där förhatliga brunnen på vars kladdiga botten jag varit många gånger tidigare. Jag var nästan otröstlig. Och då jag är otröstlig börjar jag städa. Om än jag var försiktig och tog lång tid på mig så skulle jag verkligen inte ha behövt dammsuga. Värken efteråt var av galen sort.

Så jag lydde Junior, tog tidigt sömnmedicin och önskade bara få somna bort från min hemska, äckliga, trasiga kropp. Och visst fick jag sova: 16 timmar!

Idag prutar jag inte på värkmedicin. Blir bra att få komma till lymfterapeuten på onsdag så att hon får kolla hur det är med eventuell vätskeansamling under armen. Såret ser bra ut. Eller nu ljuger jag, det ser för bedrövligt ut, men som sår, ser det ut att läkas fint.

Skulle kunna sitta här och gråta en skvätt för att jag tycker så arma synd om mig själv. Vägen från livet bredvid till livet mitt i är just nu längre än lång. Det är ju det där tålamodet som jag har för lite av.

Hur ska man få mera av den sorten?

söndag 21 januari 2018

Junior medicinerar

Faktiskt. Jag tog inget sömnpiller förra natten. Kanske ville jag testa om jag ändå kunde sova utan. Eller kanske saknade jag lite, lite den där egna tiden som jag har på nätterna. Eller så ville jag känna mig pigg. För det gör jag ju på nätterna.

Jag somnade gott och vaknade två timmar senare. Klarvaken. Vid fyratiden då jag satt och löste korsord av knepigaste sort kom Junior tassande.

- Mamma, är du vaken? frågade han sömnigt. Tog du ingen sömnmedicin?
- Nä. Jag fuskade.
- Nå, nästa natt tar du sömnpiller så att jag får sova!

Ridå.

lördag 20 januari 2018

Delmålsbelöning

Även om jag vaknar titt som tätt på nätterna så kan jag somna om tack vare min nya sömnmedicin. Det betyder att jag äntligen kan få den vila som kropp och själ behöver för att jag ska bli till människa igen.

Har bytt omslag på såren och allt ser ut att läkas som det ska. Långa ärr är ju ingen vacker syn i sig men det har ingen betydelse i helheten.

Vikten gick något upp efter operationen pga vätska i kroppen. Nu har vågen börjat visa neråt igen. Det ser jag också som ett gott tecken.

Har funderat mycket på vem jag är utan prästkragen. Kläderna jag bär på jobbet är oftast svarta eller vita. Men hur vill jag som privatperson klä mig?

Hur ung eller gammal är man som 50-åring? Som dessutom är halvvägs i en viktprocess: 10 kilo bort, 10 kilo kvar. Hur stor kommer min arm att vara? Vilka ärmar ryms den in i?

Tyvärr är jag så löjligt ointresserad av kläder. Men nu i sjuksängen har jag haft tid att kolla vad som är inne på klädfronten. Har passat på att beställa lite nytt åt mig. Lovade mig själv att belöna mig med nya kläder då jag är halvvägs.

Igår fick jag hem den första klädpåsen. Men min kropp är i sånt skick att den inte provar kläder för nöjes skull och den lindade armen ryms inte in någonstans just nu.

Äh. Man borde vara gjord av tålamod.

fredag 19 januari 2018

Alla dessa piller

Dagen går i vilans tecken. Medicinerna har olika färger och former. Har ett schema från sjukhuset för att inte rådda bort mig bland pillerburkarna.

En gång om dagen ska jag picka mig själv. Medicinen motverkar propp. Ni är säkert många därute som klexar er.

Känner mig rätt skraltig och skruttig. Men det är bara drygt en vecka sen operationen. Jag tar det med ro och har inga behov av att klättra längs väggarna.

torsdag 18 januari 2018

I sjukbubblan

Har sovit hela eftermiddagen. Det är en omställning att vara hemma och själv ta ansvar för medicineringen och att få i sig mat.

Kan fokusera på mitt mående eftersom Junior och pappa är vana vid att ta hand om varandra då jag är ur spel. Det ska fungera med rena kläder, skidutrustning, extra innejumppakläder, läxor, kompiskontakter, pianospel och allt möjligt annat som hör till en skolelevs vardag.

Orkar inte ta del av någonting ännu. Hemmakroppen behöver sin vila.

Nya rutiner

Är ganska råddig i huvudet av mediciner som ska trappas upp eller trappas ner och en sömnmedicin som jag prövar på. Balansen är rubbad och med en kropp som funkar sisådär så blir helheten som Junior uttrycker det: en sjukhuskropp och inte en hemmakropp.


Varje förmiddag ska armen lindas om. Jag har lärt mig hur man gör men det tar en god stund. Två veckor efter operationen ska min lymfterapeut ta nya mått och beställa nya stödärmar. Tryck 3 för dagen och tryck 2 för natten. Jag får vara utan ärm enbart då jag duschar.

Nu är jag utan antibiotika och ska omedelbart till sjukhus om jag får feber eller det händer någonting oväntat i kroppen. I värsta fall är det tillbaka till Åbo som gäller. Forskningsköterskan ringde mig igår och kollade upp hur hemfärden gått och hur jag klarar hemmiljön. Sen skulle hon berätta vidare till kirurgen att hon talat med mig.

Känns tryggt att de i Åbo är intresserade av att jag ska må bra också hemma.

onsdag 17 januari 2018

Och modershjärtat det smalt

Hur gullig kan man egentligen vara? 
Anton kom och hälsade på mig idag och jag fick en varm kram (med båda armarna!) och en stor bukett tulpaner.



Vilken underbar gest av min förstfödde!

måndag 15 januari 2018

Äntligen balans


Kirurgen som ansvarar för det här projektet har varit här. Ensam. Utan hela slurven av annat folk. Bönesvar? Hen verkade inte ens vara stressad.

Jag hade förberett ett brandtal som jag memorerade genom att rita en blomma. Kirurgen var till och med intresserad av mina anteckningar!

Imorgon blir jag utskriven. Då behöver jag inte längre ha dränpåsarna, kan avsluta nervmedicinen som inte gör någon nytta och hinner pröva en ny sömnmedicin inatt. De tidigare jag använt har inte hjälpt. Har under ett par månader inte sovit mera än 2-3 timmar i sträck. Situationen är ohållbar. Dessutom sa kirurgen att vi absolut måste ta tag i problemet med mitt höga blodtryck... Varifrån kom den här ängeln?

Armen är nylindad av fysioterapeuten som också gett mig instruktioner för hur jag ska sitta och ligga de närmaste veckorna. Det blir att tråtta dynor lite här och där för att klara av att överhuvudtaget sitta vid ett matbord. I bilen hem blir det halvliggandes med många kaffepauser.

Nu är jag nöjd. Tidtabellen harmonierar med mitt mående och jag får den eftervård jag behöver för att komma igång igen.

Tack gode Gud för hjälpen!

Utskrivningen närmar sig

I fredags föreslog läkaren som gick rond att jag skrivs ut på måndag. Det är liksom alldeles strax det.

Det finns mycket i sjukhusvärlden som jag inte förstår. Till exempel detta med att skicka hem folk så snabbt. Nu har jag ju fått vara länge. Ni som läste vintern 2015 vet att jag mitt i cytostatikabehandlingen måste gallopereras och skrevs mot min vilja ut följande dag fastän jag inte ens kunnat stå på benen. Jag bär ännu med mig min förtvivlan och minnet av hur mamma och pappa hämtade mig och sedan hur mamma skötte om mig som då jag var liten.

Den här gången är det lång väg hem, fem timmar att sitta i bil. Har fortfarande två dräner och nu också ett nervskadat ben som känns som om jag brännskadat det. En avklippt nerv som sytts ihop igen är orsaken.

Om jag ångrar mig? Nej. Jag måste ta den här chansen för att orka leva med min arm. Men som biverkningarnas drottning tycks jag få mycket på handeln.

Vareviga gång.

söndag 14 januari 2018

Se mig, för här är jag

Har en sämre dag och skulle helst låta bli att skriva. Det är inte roligt att allt känns usligt. Likväl är det väl naturligt att humöret och måendet slänger hit och dit då man är på sjukhus.

Alla har bara så bråttom. Läkarna blåser in och blåser ut. Varför får man alltid känslan av att de egentligen inte har tid att gå på rond? Man ska vara oerhört skärpt och på alerten om man ska hinna fråga dem något innan de blåst bort.

Inatt sov jag nästan ingenting. Till slut ringde jag på en sköterska. Bad henne ta blodtrycket och försökte förklara att jag kom fullständigt utmattad till operationen. Hade velat att hon satt sig på min sängkant och med ett florencenightingaleleende tålmodigt lyssnat på mig. Istället gäspade hon stort och jag tystnade. Inte var hon ju själavårdare men just då hade jag velat ha henne hos mig som en medvandrare.

Får min trötthet alls någon hänsyn i sjukdomens helhetsbild? Är operationen en sak och min utmattning en annan?

Har vid flera tillfällen tidigare försökt få hjälp med mitt höga blodtryck. Men "det hör inte till oss" eller "det är inte akut" eller "det är högt för att du är lite nervös".

Jag har hemma en exakt likadan mätare som de har på sjukhusen. Jag vet hur och när man ska mäta. Det är alltid högt!  Varför ska man måsta bli arg och obekväm innan någon lyssnar?

Jag har resignerat. Strunt i det skyhöga blodtrycket då. Jag går på tills jag knäar.
Känner mig nu liten och ledsen då jag är uppe och går och håller om mina blodiga dränpåsar.

Man ska också orka. Vara sjuk.

lördag 13 januari 2018

Sofie Westerlund brons i Pajulahti


 Nationell seniortävling i stav och flickan tar brons!

Minna Nikkanen 400
 Henriikka Könönen 390
Sofie Westerlund 380

Grattis!

Fortsätt skäm bort oss
med rysarkvällar!






Sofie Westerlund bloggar

Här hittar ni Sofies blogg:
 nouw.com/sofiewesterlund


NU har ni chansen att följa Sofie Westerlunds klättring mot höga höjder. I sin nya egna blogg får vi läsare veta vad det krävs för att bli elitidrottare.

Minns ni då jag började skriva om Sofie? Hon var 13 år och hade börjat satsa på stav. Den målmedvetenhet som hon utstrålade då har bara blivit starkare.

Media har inte riktigt fattat ännu att Sofie Westerlund är ett stavnamn att räkna med. Hon har inte skrällt utan kommer smygande med allt mera slipad teknik och med en mental styrka som få har då de är 17 år.

Om jag drar hemåt? Naturligtvis! Är man flickans moster och inbiten friidrottsbänksportare så får det både synas och höras!

Ikväll hoppar Sofie i Vinterkarnevalen i Pajulahti. Och jag hejar allt vad jag kan.

Den som vill ha kontakt med Sofie kan sända mejl:
sofie.westerlund0@gmail.com

Tror att jag skulle passa som stavmanager.
Också.

Maten smakar




Nattvandring med vandring

Skönt att kunna stiga upp själv och röra på sig. Jag bär på två dränpåsar men annars är alla andra "sladdar" nu borttagna. De valde att övergå till antibiotika i tablettform för att skona höger arm.

Det är så att lymfödemarmen pickar man aldrig i eftersom provsvar från den inte skulle vara tillförlitliga. Då får den friska armen ta alla nålar, stick och kanyler. Och nu börjar den tycka att det räcker. Helt enkelt.

Nattsköterskorna har just tittat under armen. Det finns ett litet, litet hål säger de, så att de kan se hur den transplanterade biten mår. De tynger på den och ser att allt pulserar som det ska och att den har rätt färg. 

Själv förstår jag mig inte riktigt på allt som sker. Men jag låter mig själv flyta med. Fast då en för mig ny sköterska ville sätta in en kanyl för antibiotika protesterade jag och bad henne kolla mina papper en gång till. Hon kom tillbaka och for iväg med ställning och allt. 

Mitt huvud klarar nervmedicinen bättre nu. Dosen är låg, hjälper knappt och ska höjas. Äsch vad det känns trist att halva benet domnat bort och att det bränner till i det så fort jag rör mig. Då jag hostade kändes det ända till knäet. 

Armen är lindad. Vet inte ännu hur den kommer att börja se ut. Men första intrycket är att den är lite mindre och att det inte packar på lika mycket som förr. Den lymfvätska som ombildats till fett kan tas bort om typ ett år, sa kirurgen.

Jag frågade varför man tar biten från motsatt sida, som för mig, att den togs från höger sida och flyttades till vänster armhåla. Gissa om jag blev överraskad av svaret: de två kirurgerna ryms inte att jobba bredvid varandra utan arbetar bättre på varsin sida.

Det är mycket man inte har en aning om.

fredag 12 januari 2018

Ärrvävnad borttagen

Sköterskorna frågar om jag inte får lång tid. Men nej, absolut inte. Det är fullt program en stor del av tiden. Eftersom jag är med i ett forskningsprojekt är rutinerna annorlunda och mera omfattande än "normalt". Sover en hel del ännu.

Kirurgen som jobbade med armhålan gick in genom det gamla ärret och hittade massor av ärrvävnad som också bildats uppåt. Det togs bort en hel del så att flödet har fri passage och jag är nu urgröpt. Inte undra på att jag haft sån värk i ärret.


Varvar med vila


Uppe och går


Flyttade biten tycks trivas

Vad ni följer med! Hade 1321 sidvisningar igår.

Ny dag. Har haft ett stort rondgäng här. Nya ansikten igen. Talade om biverkningen av nervmedicinen. Jo, det kan vara riktigt ordentliga "syner" man ser. Borde gå över. Dosen ska höjas ännu... Alltså nervsmärtan i benet är en biverkning av ingreppet där de tagit bort biten som flyttats till armhålan. Hallucinationerna är då biverkning av biverkning.

Biten under armen har bra färg och verkar trivas på sitt nya ställe. Jag är sjuk på höger sida därifrån biten flyttats från ljumsken och på vänster under armen. Kanylen på höger arm ska flyttas eftersom det ser ut att det här stället inte klarar flera antibiotikapåsar.

Kvar är nu ett friskt vänster ben. Med det skuffar jag mig för att byta ställning några centimeter.

Sjukhusmaten smakar så bra! Äter allt vad jag får: gröt, soppa, kräm, rabarberfil, bröd, kaffe...

Idag ska jag upp. Det är bra att få röra på sig. Med förstånd förstås. I min sits är man en helt annan då man står jämfört med sängliggandet.

Nu väntar jag bara på attacken av hjärnspökena eftersom jag tagit nervmedicin. Fortsättning följer.

Nattvandring utan vandring

Mitt i natten. Hemma skulle jag stiga upp och röra på mig. Lägga mig på den långa pilatesrullen och få bort spänningarna ur kroppen.

Nu kan jag inte ens stiga upp utan ligger bara på rygg. Önskar jag hade varit i bättre skick före. Starkare.

Dricker äppelsaft. Det gör jag alltid på sjukhuset. Känns som sjukhusdryck.

torsdag 11 januari 2018

Galen medicin

Nervmedicinen gav mig helt galna bilder i huvudet då jag blundade. Försökte hållas vaken men ögonen lydde inte. Vågor av jord och vatten tog mig med och jag kämpade för att få luft.

Så mycket hjälp av den medicinen har jag inte att jag måste vara med om hallucinationer.

Lilla snigel tempo

Klockan rör sig som en snigel. Mera värkmedicin. Ska få annan medicin för nervvärken i benet till natten.

Tungt ligga på rygg hela tiden. Tittar på en blå spade de hängt ovanför mig. Den fungerar som nyckelhållare till mitt skåp. Spaden gungar lite fram. Gungar lite bak. Då jag rör mig gungar den länge.

Livet står nästan stilla. Om det inte vore för den blåa spaden.


Kaffestund

Har varit uppe och stått. Vingligt. Droppet togs bort och jag har fått äta och dricka kaffe ur pipmugg.

Armen har lindas och fysioterapeutti har tittat in. Fått kläder och rena lakan. Trött och sover mest. Idag ser jag nästan boktäverna på telefonen. Inatt fick jag ännu gissa.

En sköterska berättade det är minus 10 grader i Åbo. Solen skiner in.

Rond

En annan läkare än mina kirurger. Det har varit en stor operation. Allt ser ut att ha lyckats även om det såg ut att jag i ett skede skulle skickas tillbaka till operationssalen. Benets domning och stickningar ska vara övergående.

Har syre, dropp, antiotika, värkmedicin, två dräneringar och kateter. Önskar kunna svänga mig men jag får inte. Ändrar läget på sängen för lite omväxling.

Tror inte jag riktigt fattat hur stor operationen varit. Sköterskorna har tittat till mig var femtonde minut hela natten.

Nervskada

Lassar in värkmedicin. Sover korta stunder. Har börjat tappa känseln i låret plus att det sticker i det. Nervskada som kräver ny medicin. Visste det var en biverkning men hoppades slippa.

onsdag 10 januari 2018

Ingen ny operation

Apparaten  bortkopplad. Mera värkmedicin tröttar och råddigar. Har sovit. Dropp så får inte äta och dricka. Sååå törstig.

Saknar honom.

Väntar på. Besked

På avdelningen. Ingen mat ev ny operation då apparat visa dåliga värden på flyttade biten.

Trött råddig


Dags för operation

Har kunnat sova riktigt bra fem timmar. Nu har jag lite ställtid  innan jag "väcks"  kl. 6 för att få mediciner.

Känner oro men ingen panik. Önskar bara få det här undanstökat nu så att jag får börja på ny tideräkning. Efteråt kommer jag att vara hög av medicinerna. Ringer min man och pratar strunt med honom så fort jag hittar min telefon. Hoppas kunna ge ifrån mig ett livstecken här sent ikväll.

Tacksam för alla böner som gav mig god nattsömn. Tills vi möts igen - ta hand om varandra där ute.

Camilla

tisdag 9 januari 2018

Piruetternas afton


Så länge skutan kan gå

Eftermiddagen har gått åt till provtagningar och förberedelser inför morgondagen. Jag förs till operationssalen kl. 8 och de hoppas kunna börja kl. 9.30. Tidigast kl. 19 är jag tillbaka på avdelningen.

Jag är nr 14 av 15 som opereras inom ramen för det här forskningsprojektet. Jag har kollat hur mycket jag får berätta och jag kunde få avslöja namnet på medicinen. För säkerhets skull väljer jag att låta bli. Tids nog får allt detta publicitet. Här i Åbo är de glada över att jag är ett så lämpligt forskningsobjekt sen jag fått ner vikten. Igår visade vågen minus 9,5 kilo!

Jag kommer att vara isolerad och kan inte ta emot besök. Jag hade redan hunnit installera mig i mitt rum då jag fick flytta ut i korridoren. Nu ligger jag här och väntar på att någon annan ska åka hem så att jag får flytta in. Tur att jag tog med yllesockorna och en stor yllesjal. Det går bättre om man fantiserar att det blåser friska vindar på ett fartygsdäck...

Juniorbönen

Prästkragen är utbytt till mjukiskläder med tanke på hemfärden om en vecka. Sov gott fyra timmar och lämnade en sovande Junior hemma. Igår kväll efter Gud som haver skarvade han själv i: Så ber vi att mamma ska må bra.

Älskade unge.
Amen.

måndag 8 januari 2018

Siktar på Åbo

Har suttit som klistrad med de sista arbetsuppgifterna men nu har jag dragit streck. Det som jag inte hunnit fixa så har jag inte hunnit fixa. Nu flyttar jag fokus från jobb till sjukhus.

I morgon kommer jag att få min lunch på sjukhuset och dagen går åt till provtagningar av alla de slag. Jag kommer att flyta med och göra som de säger. Räcka fram armen för blodprov, instickande av kanyler, mätningar, vägningar, blodtryckningar - You name it.

- Vad ska du göra efter tre dagar då du tröttnat på att se såpor på tv, frågade Susanne idag.
- Då ska jag bara se mera såpor på tv. Har jag för en gångs skull tillgång till en fjärrkontroll så ligger jag fast på den! 

Jag kommer nog säkert inte att orka göra annat än slumra och såpa mellan allt som ska göras efter operationen. Har nästan glömt hur det var att sova på sjukhus. Brukar vara dragigt...

söndag 7 januari 2018

Sofie Westerlund och nytt rekord i stav

Finlands flagga i topp!

På trettondagen i Stockholm 
under tävlingen 
Just pole vault indoor 2018 
hoppade Sofie äntligen nytt rekord:

381 

Därmed höjde hon det gamla 
med 10 cm och tog femteplatsen.


- Resultatmässigt har jag stampat på stället de tre senaste säsongerna. Att idag få ett kvitto på att träningen jag gör ger resultat känns så oerhört bra och skönt, skriver Sofie.

Vann gjorde Qu Huiqin från Kina (431), Saga Andersson (Esbo) tog silvret (431) och Minna Nikkanen fick brons (421). Victoria Kalitta från Polen blev fyra (391).

Det var inte bara det nya rekordet som gladde Sofie. En milstolpe i karriären var det att få sitt namn på "nummerlappen". 

Kan gissa att den allra första Westerlundlappen hamnar på väggen i flickrummet.


Här hemma följde Anton och Junior sin kusin Sofies liveresultat på nätet. Då vi väntade på rekordhöjden och sedan såg resultatet blinka till gick Camilla i taket av glädje!

- Du skriker ju värre än då jag sväljer medicin, konstaterade Junior med händerna för öronen...

Sofie - GRATTIS!!!

Hälsar hela familjen


lördag 6 januari 2018

Junior - mammas lilla gullunge

Både Junior och jag har stort behov av att få vara nära varandra. Han kommer nu och då och vill sätta sig i famnen eller lägger armen runt mig. Han tankar. Och det gör jag också då jag ofta kramar om honom.

Det har varit jobbiga dagar då vi fått akta oss för anginabacillerna. Men Junior har vuxit upp med en mamma som har dålig motståndskraft och går självmant och tvättar händerna. Han känner till allvaret sen canceråret och fungerar därefter.

Därför har han utan knorr accepterat att jag inte kunnat lägga mig i hans säng och läsa natisagan. Istället har jag suttit i fåtöljen och haft högläsning medan han ritat vid skrivbordet. Och sen har vi haft "lilla stunden" rygg mot rygg i sängen och snurrat ihop benen i varandras. Igår var det äntligen smittoriskfritt. Ordningen var återställd. 

Dessutom har han lärt sig att svälja hela tabletter! Jag har varit ivrig påhejare och varje gång det lyckats har jag tjoat högt.
- Du behöver inte skrika, mamma.
- Tycker du att det är pinsamt?
- Nåjåå.

I morse skulle han igen ta sin tablett.
- Ta själv nu bara. Du kan ju!
- Men jag vill att du kommer med till köket.
- Varför det?
- Nå, för du ska ju skrika då jag lyckas...

- Ska du faktiskt vara borta en hel vecka, mamma?
- Mm.
- En vecka är lång.
- Jag vet. Och dessutom kommer jag efteråt att vara sjuk lite överallt så du får vara försiktig med mig då jag kommer hem.

Jag hör inte sucken men jag känner den. Vem ska man krama då ens mamma är borta? Pappa? Nej, har Junior förklarat: han är inte lika mjuk...

fredag 5 januari 2018

Hjärnsläpp, slapphet och visioner

Äntligen har jag hållit veckans tre möten. Återstår protokollskrivning och en hel del skrivbordsjobb som nu bara ska göras utan att det kräver varken tanke eller känsla av mig. På måndag är jag sista dagen på jobb. Och det är verkligen dags att stiga ur.

Kan konstatera att signalerna i hjärnan håller på att ge upp. På mötet idag skulle jag presentera verksamhetsberättelsen. Plötsligt hade jag ingen aning om vad en verksamhetsberättelse egentligen är. Hade jag skrivit en sån? Nä-ä. Jag låtsades söka bland mina papper medan jag febrilt funderade hur en sån kan tänkas se ut...

På väg hem körde jag genom stan och tittade på färgerna framför mig. Den gröna färgen blev orange och jag tänkte att "vad vacker den var". Då färgen sedan blev röd tänkte jag vidare att "den röda var nog inte riktigt lika fin som de andra två". Och så körde jag rakt mot rött ljus. Jag visste inte om att det var trafikljusen jag sett. Inte en gång skulle det ha slagit mig att jag borde ha bromsat och stannat. Då signalerna i hjärnan inte längre fungerar har det nog brunnit i alla trådar. 

Tänker på att jag kanske inte klarar operationen. För hur mycket ska en kropp och ett hjärta egentligen klara av? Tänker på hur bra jag var i skick ännu i början av november. Jag simmade 1 km i simhallen två gånger i veckan, vinterbadade, tränade musklerna, gjorde avslappningsövningar, åt bra.

Sen tog jobbstressen över och jag fick lämna bort vinterbadet som det första. Efter semesterresan lämnade simningen bort. Och nu i december har jag inte orkat träna hemma längre. Jag som skulle vara på topp inför operationen kör nu mot rött ljus för att jag ändå gick och brände ut mig. Lät ekorrhjulet snurra i ohemul takt och gjorde precis som jag inte skulle göra. Och jag känner hur jag sårat mig själv.

Jag ville så gärna tjäna Gud. Tjäna församlingen. Inte för att själv få beröm (sånt hör ihop med sångaryrket) utan för att jag verkligen  brinner för mitt prästkall och vet att jag har lätt för att utföra de uppgifter som hör ihop med människomöten, själavård och predikan.

Det är verkligen speciellt att jobba i en stor församling. Det här med teamarbete, samarbete, initiativ vs låta-vara-att-blanda-sig-i, tar musten ur mig. Det är ingen sak i världen att utföra sina arbetsuppgifter bara man vet när man ska göra det, när man kanske ska göra det, när man absolut inte ska göra det, när man ska samarbeta, när man ska jobba självständigt, när man borde ha fattat att... Jag behöver tydligen tydliga ramar för att få energin att flöda i just rätt hastighet och så att den kan fördelas på rätt sätt. 

Har hela tiden sett mig landa som kyrkoherde någonstans och tror fortfarande att det är kyrkoherde, församlingsledare, som jag skulle passa bäst att vara. Det allra viktigaste skulle för mig vara att ta hand om personalen, ha regelbundna utvecklingssamtal, kolla upp hur var och en orkar och mår, skämma bort med beröm och visa uppskattning, sporra, inspirera och dela den speciella arbetsgemenskap som finns i en församling. Med kyrkoherde Camilla skulle det inte finnas lösa trådar och ostrukturerade arbetssätt. Jag är alldeles för otålig för att låta saker och ting flyta runt och låta folk gissa sig till vad de ska göra. Det ska vara ordning och reda!

Men nu ska jag först opereras och sen får jag kanske möjlighet att både reflektera och blicka framåt. Som präst. Som Camilla.

Bara hjärtat orkar slå.

onsdag 3 januari 2018

Grrr

Är egentligen rätt balanserad till humöret fastän jag har det jobbigt med min hälsa. Men de senaste dagarna har jag varit irriterad. Allting hänger på en så skör tråd med tanke på operationen. 

Dessutom kommer jag att vara ensam långt hemifrån. Kommer att sakna min man och hans stöd. Fastän jag är en självständig kvinna så är jag ganska ynklig då jag är riktigt sjuk. Och jag räknar med att vara i dåligt skick efter operationen. Finns ju biverkningar att samla på sig. Bevars.

Känner också av stressen att stiga ur mina jobbuppgifter. Det finns alltför mycket som fortfarande hänger i luften med tanke på att det är terminsstart nu i januari. Sånt som bara måste fungera fastän jag inte har någon vikarie.

Det blir väl nog bra bara jag kommer iväg och får byta till sjukhuskläder. Då är det bara att låta andra ta över och själv flyta med.

Andlig vägledning

Håller på att läsa en bok som ingår i pastoralexamens själavårdskurs. Att ge andlig vägledning är skriven av William Barry och William Connolly. (Janette och bokklubbens ordförande: för er är boken säkert superintressant!)

Under de senaste årtionden har intresset för andlig vägledning ökat markant i kristna kretsar. Andlig vägledning är hjälp med att utveckla sin relation till Gud. De som direkt är inblandade är Herren, den som får vägledning och vägledaren.

Boken kan köpas på Artos förlag. Titta här: http://www.artos.se/katolska-traditionen/att-ge-andlig-vagledning 

Jag missberäknade helt hur länge det tar att läsa den här boken. Varje sida innehåller så intressanta tankar att man borde strecka under alltsammans. Här följer lite saxat:

Livskriser rubbar jämvikten för många och tvingar dem att fråga sig hur deras relation till Gud ser ut.

Kriser kan utlösa en längtan efter en ny och djupare relation med Gud.

Andliga vägledare har som sin centrala uppgift att underlätta relationen mellan den som de vägleder och Gud.

Relationer utvecklas bara när de personer som är inblandade ger varandra uppmärksamhet.

Man kan inte tvinga en solnedgång att vara fantastisk.

Konstnärer brukar tycka om att människor visar intresse för det som de gjort. De tycker ännu mera om det om vi gillar det vi ser och ler eller suckar eller uttrycker vår glädje i deras närvaro. Sådana reaktioner lockas fram av det vi ser, de tvingas inte fram av viljan, och de är budskap till konstnären. När det är Gud som är konstnären kallas den typen av budskap för lovprisning.

Att dela sina känslor är något annat än att rapportera dem.

tisdag 2 januari 2018

Dags att...

Blev uppringd av en sköterska från plastikkirurgiska avdelningen i Åbo. Hon gav mig lite närmare information om vad som händer då jag tas in på tisdag nästa vecka.

Jag får räkna med en hel vecka i eget rum och sköterskor som bär munskydd. En fysioterapeut kommer att visa hur jag ska träna och informera om stödärm/stödhandske. Jag behöver ta nya mått efter operationen och beställa nya stöd. Armen har inte nödvändigtvis samma mått som förut.

Är det nu jag ska springa? Känner hur ångesten kryper in under skinnet. Vad har jag gett mig in på? Hur fick jag för mig att jag vill vara en av de få kvinnor som testar en ny medicin, en forskning som kan slå igenom internationellt. Som det kommer att skrivas om då resultaten offentliggörs.

Spriiiing!!!


Men jag springer inte. Jag vet vilken livskvalitet jag har. Jag känner min arm, min värk och min frustration. Jag har fått en sällsynt möjlighet att göra det bästa av situationen. Och jag kan inte tacka nej till den här chansen. Även om den är förenad med oro, smärta och obehag.

Eller. 

måndag 1 januari 2018

Men, hallå!


Vårt nya år började inget vidare. Redan före klockan sju ringde jag sjukrådgivningen och vi ombads komma till akuten. Fem timmar senare stod vi med ett recept i handen. Junior har angina.

Alltså. Junior repar sig snabbt, men för mig står det för mycket på spel eftersom jag ska opereras nästa vecka. Nu har jag liksom inte tid med något gycklande längre.

Ännu är jag helt symptomfri. Om jag klarar mig 3-4 dagar så kan jag dra en lättnadens suck. Om inte måste jag hinna få antibiotika. 

Junior och jag satt och halvsov på den hårda väntebänken. Två nätters svårigheter att svälja tar på krafterna för både sjukling och sjuksköterska.

Och hur sväljer man för första gången i sitt liv en tablett? Nitton stycken kvar, you know...